Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
Utskotten i ståndslantdagen arbetade i stort sett enligt de bestämmelser som gällde under den svenska tiden. Redan 1723 års lantdagsordning föreskrev att ständerna skulle inrätta ett lämpligt antal "deputationer" för att beredningen av ärenden skulle löpa smidigt. Deputationerna började senare kallas utskott.
Arbetet i lantdagen 1863 styrdes av de svenska förfaranden och bestämmelser som publicerades i Finlands författningssamling (13/1863) under rubriken "Sammanfattning af gällande stadganden och wedertagna bruk, hwilka äga tillämpning på ordningen wid landtdag i Storfurstendomet Finland".
Men de här bestämmelserna visade sig inom kort vara föråldrade. Praxis och principer för lantdagsarbetet hade fallit i glömska under uppehållet på 54 år och därför gick arbetet långsamt. Under riksmötet 1863 anhöll ständerna två gånger hos kejsaren om att riksmötet skulle förlängas, eftersom ärendena inte kunde behandlas tillräckligt snabbt. Talmanskonferensen hade inte vanan inne och beslutsprocessen var så komplicerad att behandlingen av ett ärende kunde pågå i två månader innan talmanskonferensen var kapabel att besluta till vilket utskott en viss proposition skulle remitteras.
I syfte att effektivisera arbetet gjordes det ändringar i utskottsväsendet under pågående lantdag. Vid Borgå lantdag hade två utskott sammanträtt: ekonomiutskottet och statsutskottet. Vid lantdagen 1863 sammanträdde till en början sju olika utskott: lagutskottet, ekonomiutskottet, statsutskottet, bevillningsutskottet, bankutskottet, besvärsutskottet och expiditionsutskottet. Under pågående lantdag inrättades också ständerhusutskottet och ett kombinerat lag- och ekonomiutskott. Ursprungligen hade lagutskottet 30 medlemmar men senare vid samma lantdag flyttades hälften av dem över till det kombinerade lag- och ekonomiutskottet.
Lagutskottet hade den överlägset största arbetsbördan under riksmötet 1863. Det behandlade 22 ärenden, till exempel reformer av kyrkolagen, sjölagen och kriminallagen, tryckfrihetsförordningen och lagen om aktiebolag och kommanditbolag. En stor del av utskottsarbetet gick ut på att behandla petitionsförslag från ledamöterna. Ett petitionsförslag var en begäran till regeringen – senaten – att ta initiativ till åtgärder i olika frågor.
Det var typiskt för ståndslantdagen att beredningen av större lagstiftningspaket överläts på fackutskott som inrättats för ändamålet, till exempel värnpliktsutskottet 1877 och strafflagsutskottet 1888. På så sätt underlättades lagutskottets arbetsbörda.
Av hävd tillkom posten som utskottsordförande den medlem av adelsståndet som hörde till den äldsta ätten. Det blev en ändring i praxis i och med lantdagsordningen 1869, men under lantdagarna på 1870-talet innehades posten fortfarande nästan uteslutande av ledamöter i adelsståndet. Den tidens mest framstående vetenskapsmän var sekreterare i utskotten. Professorn i handelsrätt A.W. Liljenstrand var sekreterare i lagutskottet vid lantdagen 1863.
Det var ståndets egna elektorer som valde utskottsmedlemmar. Adelsståndet hade dubbelt så många utskottsmedlemmar som de andra ständerna. Trots det kunde adeln inte diktera besluten. Omröstningarna i utskotten förrättades nämligen enligt stånd och inte utifrån antalet ledamöter. Det innebar till exempel i fråga om bondeståndet att den ståndpunkt som understöddes av bondeståndets ledamöter i utskottet ansågs representera böndernas ståndpunkt. Ibland hände det att ståndets ståndpunkt avgjordes genom omröstning inom ståndet.
Enligt Lola Krusius-Ahrenberg gick åsikterna ofta i sär inom ständerna i utskottsarbetet. Det var bara i fråga om ekonomiska intressen som ledamöterna siktade på ett gemensamt linjeval. I 1 § i lantdagsordningen 1869 stod det att lantdagen representerade folket och inte ständerna. Vanligtvis upplevde lantdagsledamöterna därför att de hade ett ansvar gentemot hela folket och inte bara gentemot sitt eget stånd.
För att utskottet skulle kunna fatta beslut måste minst tre ständer ställa sig bakom beslutet. Om två av ständerna motsatte sig de två andra ständernas ståndpunkt, fattade utskottet inget beslut i ärendet utan återremitterade det i regel för ny beredning och ytterligare överläggningar. Om överläggningarna inte ledde till något resultat tvingades man låta lotten avgöra.
Utskotten skulle i sina betänkanden komma med alternativa förslag om två av ständerna var av annan åsikt än de två andra. Behandlingen av ärenden krävde ständiga förhandlingar inom och mellan ständerna. Lottning undveks in i det sista, eftersom resultatet alltid var osäkert. Ändå var det lotten som avgjorde till exempel den författning som reglerade husbehovsbränning, eftersom inget samförstånd nåddes trots förhandlingar.
Utskotten var ständernas enda gemensamma arbetsorgan förutom talmanskonferensen. De band samman de fyra ständerna till ett fungerande organ. Utskottsarbetet hade tre faser. Den obligatoriska beredningen av lantdagsärenden var den första och viktigaste fasen. Utskottsbetänkandena var normalt långa och utförliga: de låg till grund för en gemensam tidsplan och inriktning för behandlingen i ständerna. Den andra fasen gick ut på att göra kompromisser. Det var ett slags samordningsförfarande som tillgreps när ständernas svar på en viss fråga skilde sig från varandra och det inte gick att uppnå majoritet. Om den här fasen misslyckades innebar det vanligtvis att ärendet förföll. Från och med lantdagen 1872 kunde en sådan här situation i vissa fall avgöras genom omröstning. Det utskott som berett ärendet förstärktes med extra medlemmar valda av ständerna, så att det bestod av totalt 60 ledamöter, det vill säga 15 från varje stånd. Det "förstärkta utskottet" fattade vid behov beslut i anslags- och bevillningsärenden med två tredjedelars majoritet, om de fyra ständerna inte annars kunde ställa sig bakom besluten i de här ärendena.
Utskotten i ståndslantdagen försökte kompromissa och enas om sina ståndpunkter, men emellanåt kom de politiska spänningarna i dagen och tillspetsades till gräl. I ärenden som gällde landsbygdsutveckling hamnade borgerskapet ofta i konflikt med adeln och bönderna. Den kanske viktigaste konflikten gällde dock språkfrågan. År 1885 påstod de finskspråkiga medlemmarna i lagutskottet att prokuratorn – högsta åklagaren – i sin berättelse hade utelämnat kränkningarna av de finskspråkigas rättigheter. Frågan väckte en intensiv språkpolitisk debatt som varade länge och utmynnade i att lagutskottet i samband med lantdagsreformen förpliktades att lämna utlåtande om prokuratorns berättelse, så att ständerna utifrån utlåtandet kunde göra påkallade framställningar till kejsaren.
Lantdagsordningen 1869 stadgade att varje lagtima lantdag måste tillsätta fem utskott inom åtta dagar: lagutskottet, ekonomiutskottet, statsutskottet, bevillningsutskottet och bankutskottet. Det fanns inget särskilt grundlagsutskott i lantdagen 1863, men lantdagen 1867 inrättade ett grundlagsutskott för att reformera lantdagsordningen. Därefter var det först den sista ståndslantdagen 1904–1906 som hade ett grundlagsutskott.
Under autonomin var lagutskottet det viktigaste utskottet. I 34 § i lantdagsordningen 1869 stod det att "lagutskottet skall meddela utlåtande öfwer de från stånden dit öfwelemnade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfwande af grundlag, samt af allmän civil-, kriminal, kyrko- och sjölag".
Lagutskottet var specialiserat på både allmän lagstiftning och grundlagen från 1863 till lantdagsreformen. De bästa experterna på statsrätt ingick som medlemmar i utskotten vid lantdagarna. När förryskningen började i slutet av 1800-talet var det lagutskottet som tog fram de juridiska argumenten för det finländska motståndet.
Följande jämförelse kan enligt Krusius-Ahrenberg göras i fråga om utskottsarbetet i ståndslantdagen respektive enkammarriksdagen: :
de allmänna utskotten i ståndslantdagen hade en lika viktig egenskap av beredande organ som utskotten i riksdagen har i dag
de särskilda omständigheter som följde av ståndslantdagens sammansättning och arbetssätt innebar att utskotten fick uppgifter som stärkte deras ställning (lagutskottets uppgift att tolka grundlagen); de har ingen motsvarighet i enkammarriksdagen
utskottens roll i lantdagen var mer central och självständig än i riksdagen i dag, vilket gjorde att riksdagsgruppernas beslut i hög grad var bindande för utskottsmedlemmarnas ståndpunkter
Suomen kansanedustuslaitoksen historia. 2. osa, Säätyedustuslaitos 1850-luvun puolivälistä 1870-luvun loppuun / Eduskunnan historiakomitea: Olavi Salervo...ja muita ; Lolo Krusius-Ahrenberg, Uuno Tuominen. Helsinki : Eduskunnan historiakomitea, 1981. Tillgänglighet i Riksdagsbiblioteket
Text: Timo Turja 2012