Ut ur återvändsgränden

Varje morgon och kväll har jag bett till Gud för vår regeringsform. Jag har inte bett om republik, utan om en bra regeringsform. Min övertygelse är att vi nu har fått en sådan. Ur Santeri Alkios dagbok 21.6.1919 (översättning för denna text; övers. anm.)

Propositionen om regeringsformen hade skjutits upp, men vad ville de som fick detta till stånd, nu när det inte längre fanns några realistiska förutsättningar för monarki? En del var nöjda med det interimistiska arrangemang där Mannerheim var riksföreståndare under en utrikespolitisk kris som kunde tänkas sträcka sig in i en avlägsen framtid. Det fanns motstridiga uppgifter om Mannerheims egen ståndpunkt. Å ena sidan antogs han överväga att upplösa såväl regeringen som lantdagen, och han föreföll behöva lantdagens sommaruppehåll för att reflektera över situationen. Å andra sidan kunde lantdagen med enkel majoritet återkalla beslutet att överlåta den högsta makten åt riksföreståndaren.

Grundlagsutskottet fann dock en väg ut ur återvändsgränden. Utskottet påpekade att det inte fanns något hinder för att fortsätta den i mitten av maj avbrutna behandlingen av Ritavuoris motion. Denna kreativa lösning tilltalade inte den yttersta högern, men Samlingspartiets lantdagsman, den auktoritativa professorn i statsrätt Rafael Erich konstaterade att förfarandet inte stod i konflikt med lantdagsordningen.

Det förslag till regeringsform som lämnades i ett betänkande från grundlagsutskottet (Hand 1919 5) skilde sig i sak inte mycket från det förslag som lämnats vilande. Det väsentliga var att behandlingen av regeringsformen kunde fortsätta utan att någon part förlorade ansiktet.

I första behandlingen (PTK 1919 1, 17.6.) fördes en kort debatt om det berättigade i förfarandet. Högern resonerade om de ändringar som borde göras i stora utskottet för att den blockerande minoriteten skulle upplösas. SDP var å sin sida rädd för en ny förlust och för att den vänstra flygeln skulle lämna frontlinjen. Ernst Estlander föreslog att betänkandet om regeringsformen inte skulle tas upp för ny behandling, men talman Lauri Kristian Relander förkastade förslaget med hänvisning till att det stred mot lantdagsordningen.

Såväl till höger som till vänster i plenisalen var man redo för en kompromiss. I stora utskottets förslag (Hand 1919 5, SUB) slopades bestämmelsen om riksdagens rätt att avsätta presidenten. Vänstern fick som motgåva in en bestämmelse om att ”medborgarnes arbetskraft står under rikets synnerliga hägn”, vad det sedan betydde i praktiken. Ändringsförslagen i andra behandlingen förkastades med stor majoritet.​

​Leve republiken Finland!

Den 21 juni hade det gått exakt en vecka sedan regeringens proposition med förslag till regeringsform hade lagts vilande över följande val. I plenum debatterades återigen en brådskandeförklaring av regeringsformsfrågan, nu utifrån Ritavuoris motion som ändrats i stora utskottet (PTK 1919 1, 21.6.). Det var enbart samlingspartister som talade, och de argumenterade för sina gamla ställningstaganden eller för modifieringar av dem. Brådskandeförklaringen godkändes nu med rösterna 173–23, eftersom tio samlingspartister hade bytt ståndpunkt.

På begäran av SDP:s Väinö Tanner avbröts plenum för en timme. Under pausen informerade han lantdagsgruppen om att statsministern meddelat allmän amnesti. Det bidrog till att gruppen, om än fortfarande motvilligt, ställde sig bakom förslaget till regeringsform. Stora utskottets betänkande godkändes med rösterna 165–22, efter att några högermän avstått från att rösta.

Ärendet var slutbehandlat i lantdagen. Talman Relander underströk det historiska i den statshandling som antagandet av lagförslaget innebar. Statsminister Castrén utbringade ett trefaldigt leve för republiken Finland. De närvarande lantdagsmännen instämde i leveropen. Den republikanska regeringsformen hade stiftats utifrån en lagmotion från lantdagsmän. För att den nya konstitutionen skulle träda i kraft måste den stadfästas av riksföreståndaren.​