En utlänning, som vid lämnandet av en ansökan om uppehållstillstånd lagligen vistas i landet i enlighet med 1 mom., får lagligen vistas i landet tills ett beslut har fattats om ansökan i fråga. 

En person som söker internationellt skydd får lagligen vistas i landet tills ett beslut har fattats om ansökan, om inte något annat följer av 201 § 7—9 mom. 

Bestämmelser om utlänningars rätt att vistas i landet efter ett beslut om avlägsnande ur landet finns i 13 kap. 

Ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd som innehas av en utlänning som vistas någon annanstans än i Finland återkallas, om utlänningen kan utvisas ur landet på en grund som nämns i 149 § 1 mom. 2—4 punkten. Ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som innehas av någon som vistas någon annanstans än i Finland återkallas, om personen kan utvisas enligt det som föreskrivs i 149 § 4 mom. 

Ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd återkallas, om personens flyktingstatus har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 1 mom. 6—8 punkten eller om personens status som alternativt skyddsbehövande har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 3 mom. Ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta återkallas, om personens flyktingstatus har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 1 mom. 6 punkten eller om personens status som alternativt skyddsbehövande har upphört enligt det som föreskrivs i 107 § 3 mom. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten bestämmer om säkringsåtgärder som avses i detta kapitel. Även Migrationsverket kan bestämma om säkringsåtgärder som avses i 118 och 120 a §. Säkringsåtgärderna bestäms av Migrationsverkets överdirektör eller i Migrationsverkets arbetsordning angivna tjänstemän som innehar chefsbefattning eller en befattning med motsvarande kravnivå vid Migrationsverket. En utlänning som blir föremål för en säkringsåtgärd ska meddelas grunden för säkringsåtgärden. 

Om inte något annat föreskrivs nedan gäller säkringsåtgärden tills förutsättningarna för inresa eller vistelse i landet har klarlagts, tills grunderna för ansökan om internationellt skydd har fastställts, ett beslut som gäller avlägsnande ur landet har verkställts eller behandlingen av ärendet annars har avslutats. Om säkringsåtgärden inte längre är nödvändig för att säkerställa beslutsfattandet eller verkställigheten, ska det dock omedelbart bestämmas att den ska upphöra. 

Bestämmelser om förutsättningarna för tagande av barn i förvar finns i 122 §. 

Huruvida risk för avvikande föreligger avgörs utifrån en individuell helhetsbedömning. Vid bedömningen ska hänsyn tas till utlänningens ålder, hälsotillstånd och sociala förhållanden och andra relevanta faktorer som kan ha en direkt inverkan på risken för avvikande. 

Utlänningen kan motbevisa antagandet om risk för avvikande. 

När det gäller ett barn som ska tas i förvar tillsammans med sin vårdnadshavare krävs det dessutom att tagandet i förvar är nödvändigt för att upprätthålla familjebanden mellan barnet och dess vårdnadshavare. Ett barn som tagits i förvar tillsammans med sin vårdnadshavare ska friges senast tre månader efter det att barnet togs i förvar. I en situation som avses i 127 § 3 mom. kan tiden i förvar dock förlängas med högst tre månader. 

I nödsituationer ska tingsrätten ta upp ett ärende som gäller tagande i förvar till behandling senast sju dygn efter tagandet i förvar. Ett ärende som gäller tagande i förvar av ett barn som saknar vårdnadshavare ska tas upp till behandling senast två dygn efter det att barnet togs i förvar. 

En utlänning som tagits i förvar kan i nödsituationer i stället för i en förvarsenhet placeras på någon annan lämplig plats. Inrikesministerier bestämmer, vilka dessa platser är. Om den utlänning som tagits i förvar är ett barn, ska barnet dock alltid placeras i en förvarsenhet. 

Den myndighet som behandlar ärendet ska förordna att den som har tagits i förvar genast ska friges när det inte längre finns förutsättningar för förvar. 

Den som har tagits i förvar ska friges senast sex månader efter fattandet av beslutet om tagande i förvar, som grundar sig på klarläggandet av förutsättningarna för hans eller hennes inresa eller vistelse i landet eller på fastställandet av grunderna för hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. Tagandet i förvar kan förlängas med högst sex månader, om det är nödvändigt att förlänga tiden i förvar för att trygga allmän ordning eller allmän säkerhet eller den nationella säkerheten. 

Den som har tagits i förvar ska friges senast sex månader efter fattandet av beslutet om tagande i förvar, som grundar sig på beredningen eller säkerställandet av verkställigheten av ett beslut om att han eller hon ska avlägsnas ur landet eller annars på övervakning av att utlänningen avlägsnar sig ur landet. Tiden för hållande i förvar kan förlängas med högst 12 månader, om den som tagits i förvar inte samarbetar för att tillbakasändningen ska kunna genomföras eller sådana handlingar som behövs för tillbakasändningen inte fås från ett tredjeland och verkställigheten av avlägsnandet ur landet fördröjs av denna orsak. En förutsättning för förlängning av tiden i förvar är då att det fortfarande finns en skälig möjlighet att verkställa avlägsnandet ur landet. 

Om en tingsrätt har beslutat att den som tagits i förvar fortfarande ska hållas i förvar, ska myndigheten utan dröjsmål göra en anmälan om frigivningen till tingsrätten på förvaringsorten. Anmälan kan göras per telefon eller elektroniskt. En anmälan som gjorts per telefon ska utan dröjsmål lämnas till tingsrätten i skriftlig form. 

På begäran av den som tagits i förvar ska tingsrätten ta upp ärendet till ny behandling tidigare än vad som anges i 1 mom., om det finns skäl till det med anledning av någon omständighet som framkommit efter den föregående behandlingen. Den myndighet som behandlar ärendet ska omedelbart underrätta den som tagits i förvar och dennes biträde om sådana väsentliga förändringar i omständigheterna som ger anledning till ny behandling, om det inte med stöd av 127 § 1 mom. förordnats om omedelbar frigivning av den som tagits i förvar. Tingsrätten ska på tjänstens vägnar ta upp ärendet till ny behandling senast tre månader efter ett beslut genom vilket tingsrätten har bestämt att den som tagits i förvar fortfarande ska hållas i förvar på placeringsstället i fråga, om inte ärendet tagits upp till ny behandling innan det på begäran av den som tagits i förvar. 

Med inreseförbud avses i denna lag ett förbud för viss tid eller tills vidare att komma till en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen eller Schengenstater. 

I samband med delgivningen av ett beslut om avlägsnande ur landet ska utlänningen informeras om skyldigheten att samarbeta och om eventuella följder av underlåtenhet att fullgöra skyldigheten. 

När meddelande av inreseförbud och dess längd prövas ska det dessutom beaktas om utlänningen har band till Finland eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen eller Schengenstat som avser familjen eller arbetet och vilkas skötsel oskäligt skulle försvåras av ett inreseförbud. Vid prövning av ett meddelande av inreseförbud för en utlänning vars ansökan om internationellt skydd har avslagits kan även de omständigheter som legat till grund för att ansökan avslagits samt om utlänningen genom sin verksamhet väsentligt försökt försvåra behandlingen av asylansökan beaktas. 

Även en sådan utlänning kan avvisas som kommit till landet utan uppehållstillstånd och vars vistelse i Finland skulle kräva visum eller uppehållstillstånd, men som inte sökt eller beviljats ett sådant. Dessutom kan en utlänning vars vistelse under den tid ansökan behandlas inte är laglig i enlighet med vad som föreskrivs i 40 § avvisas. 

En utlänning kan meddelas inreseförbud i ett beslut om nekad inresa, avvisning eller utvisning. 

Inreseförbud meddelas när det inte med stöd av 147 a § fastställts någon tidsfrist för frivillig återresa eller utlänningen inte frivilligt har avlägsnat sig ur landet inom den tidsfrist som fastställts för återresan. I dessa situationer tillämpas inte helhetsbedömning enligt 146 §. Man får i enskilda fall avstå från att meddela inreseförbud, om ett barns bästa eller skyddet för familjelivet förutsätter det. 

Inreseförbud meddelas inte en utlänning som beviljats uppehållstillstånd med stöd av 52 a § men som därefter inte beviljats ett nytt uppehållstillstånd eller vars uppehållstillstånd har återkallats. Inreseförbud meddelas dock om denne har underlåtit att iaktta plikten att återvända eller äventyrar allmän ordning eller allmän säkerhet eller den nationella säkerheten. 

Om utlänningen inte frivilligt har avlägsnat sig ur landet inom den fastställda tidsfristen kan inreseförbud meddelas genom ett särskilt beslut. Inreseförbud kan meddelas genom ett särskilt beslut även i sådana fall där utlänningen tidigare meddelats ett beslut om nekad inresa, avvisning eller utvisning och grunden för meddelandet av inreseförbud inte har framkommit förrän efter det att beslutet meddelades. 

Inreseförbudet meddelas som ett nationellt förbud, om utlänningen har ett sådant uppehållstillstånd i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller Schengenstat som inte återkallas. 

En utlänning som vistas någon annanstans än i Finland kan meddelas inreseförbud, om hans eller hennes uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta har återkallats med stöd av vad som föreskrivs i 58 § 4 eller 7 mom. Inreseförbud meddelas i samband med ett beslut om återkallande av uppehållstillstånd eller om återkallande av EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. 

Inreseförbud kan meddelas genom ett särskilt beslut, om en utlänning som är misstänkt för eller konstaterats ha gjort sig skyldig till brott eller som äventyrar den nationella säkerheten har undvikit ett meddelande av inreseförbud genom att lämna Finland innan ett förfarande för avlägsnande av honom eller henne ur landet är avslutat. 

En utlänning som söker ett uppehållstillstånd utomlands med stöd av 60 § kan meddelas inreseförbud, om han eller hon har vägrats uppehållstillstånd med stöd av vad som föreskrivs i 36 § eller 36 a § 1—4 punkten. 

Inreseförbud meddelas för en tidsperiod på högst fem år. Om en utlänning anses äventyra allmän ordning eller allmän säkerhet eller den nationella säkerheten, kan dock ett högst 15 år långt inreseförbud meddelas honom eller henne. 

En utlänning som dömts till straff för ett grovt eller yrkesmässigt brott kan meddelas inreseförbud tills vidare, om han eller hon utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Om en utlänning anses utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten, kan inreseförbudet meddelas tills vidare. 

Bestämmelser om den helhetsbedömning som ska göras när inreseförbudets längd prövas finns i 146 §. 

Inreseförbudet börjar gälla från den tidpunkt då utlänningen faktiskt avlägsnar sig från Europeiska unionens medlemsstaters och Schengenstaternas territorium. Ett inreseförbud som meddelats en utlänning som vistas någon annanstans än i Finland träder dock i kraft omedelbart efter att en behörig myndighet har fattat ett beslut om saken. 

Ett inreseförbud kan återkallas helt eller delvis på grund av ändrade förhållanden eller av någon viktig personlig orsak. Inreseförbudet kan återkallas också om en utlänning har meddelats inreseförbud på någon annan grund än att det inte beviljats någon tidsfrist för frivillig återresa eller att plikten att återvända inte har iakttagits, och utlänningen kan bevisa att han eller hon har lämnat landet i överensstämmelse med ett beslut om avlägsnande ur landet. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska vidta åtgärder för att neka en utlänning inresa, avvisa eller utvisa honom eller henne eller enligt 149 b § kräva att han eller hon beger sig till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, om utlänningen inte uppfyller villkoren för inresa eller vistelse i landet. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten kan fatta beslut om avvisning av en utlänning. Bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att fatta beslut om avvisning finns i 152 § 1 och 2 mom. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten kan meddela en utlänning inreseförbud för högst fem år. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska göra en framställning till Migrationsverket om utvisning av en utlänning. Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska göra en framställning till Migrationsverket om nekad inresa för eller avvisning av en utlänning, om polisen eller gränskontrollmyndigheten bedömer att utlänningen bör meddelas inreseförbud för en längre tid än fem år. Polisen eller gränskontrollmyndigheten kan göra en framställning till Migrationsverket om avvisning av en utlänning också när ärendet med tanke på tillämpningen av 148 § är av betydelse i andra liknande fall. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten verkställer beslut om nekad inresa, avvisning och utvisning. 

I samband med avvisning och utvisning kan polisen eller gränskontrollmyndigheten införa nödvändiga anteckningar om avlägsnande ur landet i den berörda personens resedokument. Inga anteckningar ska dock göras om det finns anledning att anta att de kan orsaka personen betydande problem. 

Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska för återvändande bevilja den som ska avlägsnas ur landet en europeisk resehandling som det föreskrivs om i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1953 om inrättandet av en europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och om upphävande av rådets rekommendation av den 30 november 1994. 

Migrationsverket ska besluta om avvisning, om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd eller tillfälligt skydd. 

Migrationsverket beslutar om meddelande av inreseförbud med stöd av 170 §. Även polisen eller gränskontrollmyndigheten kan besluta om meddelande av inreseförbud med stöd av den paragrafen för högst fem år. 

Denna lag träder i kraft den 20.