2.1.1  Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården

I lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), nedan lagen om yrkesutbildade personer, föreskrivs om rätten att vara verksam som yrkesutbildad person och om andra rättigheter och skyldigheter. Syftet med lagen är att förbättra patientsäkerheten och kvaliteten på hälso- och sjukvårdstjänster genom att garantera att de yrkesutbildade personerna har sådan utbildning som yrkesutövningen förutsätter, annan tillräcklig yrkeskompetens och andra sådana färdigheter som yrkesutövningen förutsätter. I lagen anges de yrken inom hälso- och sjukvården som förutsätter att yrkesutövaren är legitimerad eller har tillstånd att utöva yrket, samt de yrken som har skyddade yrkesbeteckningar. Som exempel på yrken som kräver legitimering kan nämnas läkare, tandläkare, provisor, sjukskötare, barnmorska, fysioterapeut, laboratorieskötare och röntgenskötare. Yrken med skyddade yrkesbeteckningar är t.ex. närvårdare, sjukhuskemist, sjukhusmikrobiolog och sjukhuscellbiolog. I lagen finns också bestämmelser om ett i yrkeshänseende motiverat samarbete mellan yrkesutbildade personer och en ändamålsenlig användning av dem. Enligt 2 § 2 mom. i lagen kan en legitimerad yrkesutbildad person, en yrkesutbildad person som beviljats tillstånd eller en yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning enligt sin erfarenhet och yrkesskicklighet utföra varandras uppgifter, om det är motiverat med tanke på arbetsarrangemangen och producerandet av hälsovårdstjänster. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården beviljar legitimering åt personer som har avlagt de behövliga studierna inom hälso- och sjukvårdsområdet. De legitimerade personerna förs in i det register över yrkesutbildade personer som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården förvaltar. I registret införs på ansökan också personer som har genomgått en utbildning som berättigar till användning av en skyddad yrkesbeteckning. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken övervakar yrkesutövarnas verksamhet och kontrollerar att lagstiftningen om yrkesutövningen följs. 

Lagen innehåller utöver bestämmelser om rätten till yrkesutövning också bestämmelser om skyldigheterna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Dessa nämns i huvudsak i 3 kap. Av dessa yrkesrelaterade skyldigheter kan nämnas bl.a. skyldigheten att föra journalhandlingar, tystnadsplikten, fortbildningsskyldigheten och vissa anmälningsplikter. I lagens 15 § fastställs dessutom de yrkesetiska skyldigheterna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I bestämmelsen anges att målet för yrkesutövningen i fråga om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården är att upprätthålla och främja hälsan, förebygga sjukdomar samt bota sjuka och lindra deras plågor. I 15 § 3 mom. lagen om yrkesutbildade personer föreskrivs det om en skyldighet att hjälpa som gäller yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården: en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska alltid hjälpa den som är i brådskande behov av vård. Bestämmelsen gäller främst situationer där en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utanför sin egentliga yrkesutövning befinner sig i en situation där en skadad person eller en person som insjuknat behöver omedelbar hjälp för att hans eller hennes liv eller hälsa ska kunna skyddas. I sådana situationer är en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården skyldig att i enlighet med sin yrkesskicklighet hjälpa den som behöver hjälp. Bestämmelsen förpliktar däremot inte en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården att till exempel utöva sitt yrke trots att han eller hon vet att bristen på yrkesutbildade personer försvårar, eller till och med äventyrar, det att befolkningen får ändamålsenlig vård. 

2.1.2  Lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården

Lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) fastställer genom vilka utbildningar det är möjligt att få rätt att utöva eller få skyddad yrkesbeteckning inom vissa yrken inom socialvården samt vilka förutsättningarna är för att vara verksam som vikarie. För uppgifter som kräver legitimerade yrkesutbildade personer, liksom för tillfälliga uppgifter, ska det alltid anställas en behörig person. Lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården reglerar sådana situationer där det inte är möjligt att anställa en behörig person för att arbeta som legitimerad yrkesutbildad person. Enligt lagen kan den som studerar för att bli socialarbetare och med godkänt resultat har avlagt de grundläggande studierna, ämnesstudierna och praktik i socialt arbete tillfälligt i högst ett år vara verksam i socialarbetaryrket. Den studerande ska arbeta under ledning och översyn av en utexaminerad och legitimerad socialarbetare. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården för ett register över yrkesutbildade personer inom socialvården.  

I lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården föreskrivs det inte särskilt om behörighetsvillkoren för olika uppgifter inom socialvården. Den enda definitionen av behörigheter i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården gäller socialarbetares särskilda skyldigheter. Enligt lagen ansvarar en legitimerad socialarbetare för den yrkesmässiga ledningen av det sociala arbetet, för det sociala klient- och sakkunnigarbete som svarar mot individens, familjens eller gemenskapens behov av socialt stöd och service samt för uppföljningen och bedömningen av effekterna av detta arbete. 

Behörighetsvillkoren för vissa uppgifter har dock bibehållits i lagstiftningen, men de finns i flera olika lagar i stället för i en lag, till exempel i socialvårdslagen (1301/2014) eller barnskyddslagen (417/2007). Inom socialvården har vissa uppgifter och åtgärder, såsom att fatta beslut som tryggar vård och omsorg, avgränsats till uppgifter för yrkesutbildade personer inom socialvården. Att ansvara för bedömningen av servicebehovet och att vara verksam som en egen kontaktperson är också i regel uppgifter för yrkesutbildade personer inom socialvården. En del av dessa uppgifter förutsätter rätt att utöva yrket socialarbetare. För till exempel bedömningen av servicebehovet hos barn som behöver särskilt stöd och andra personer som behöver särskilt stöd ansvarar en socialarbetare i tjänsteförhållande. 

Enligt 3 § 1 punkten i socialvårdslagen (1301/2014) avses med socialservice kommunal socialservice och stödtjänster som ingår i den samt andra åtgärder genom vilka yrkesutbildade personer inom socialvården samt annan personal som deltar i klientarbetet främjar och upprätthåller individens, familjens och gemenskapens funktionsförmåga, sociala välfärd, trygghet och delaktighet. I 49 a § i samma lag konstateras det att kommunen för uppgifter inom verkställigheten av socialvården ska ha ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom socialvården samt annan personal som deltar i klientarbetet. Socialvårdslagen avgränsar således inte uppgifterna inom socialvården till enbart sådant arbete som utförs av de yrkesutbildade personer som nämns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården. Socialvårdslagen tar inte heller ställning till med vilka klientgrupper annan personal som deltar i klientarbetet kan arbeta. Om ett behörighetsvillkor för uppgiften inte är behörighet som yrkesutbildad person inom socialvården kan arbetsgivaren för uppgiften välja någon annan än en yrkesutbildad person som nämns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården.  

2.1.3  Rätt till liv, omsorg och hälso- och sjukvård

I 7 § i grundlagen finns det bestämmelser om rätten till liv och i 19 § i grundlagen om rätten till social trygghet. Det som i bestämmelsen avses med social trygghet inbegriper också social- och hälsovårdstjänster. Bestämmelsen i 7 § i grundlagen har nära samband med i synnerhet 19 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilket alla har rätt till oundgänglig omsorg. Rätten till oundgänglig omsorg är en subjektiv rätt som inbegriper rätten till brådskande sjukvård. I förarbetet till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna hänvisas det i fråga om oundgänglig omsorg till sjukvård i brådskande fall, där folkhälsolagen (66/1972) och lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) tryggar denna rättighet som omedelbart kan förverkligas (RP 309/1993 rd, s. 74). Denna grundläggande fri- och rättighet tangerar också Finlands förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna, till exempel artikel 13.1 i den reviderade europeiska sociala stadgan, där det förutsätts att personer vid sjukdom ska få den vård deras tillstånd kräver, det vill säga att vården ska tryggas. Att en grundläggande fri- och rättighet är av subjektiv karaktär avser här att om det inte finns lagstiftning på lägre nivå eller om lagstiftningen är bristfällig (till exempel avseende subjektiviteten) kan den enskilda direkt hänvisa till en grundlagsbestämmelse. I 19 § 3 mom. i grundlagen åläggs det allmänna en mer omfattande skyldighet att sörja för social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Enligt bestämmelsen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. I den regeringsproposition som gäller reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 75) framhävs att en bestämmelse om de grundläggande fri- och rättigheterna som handlar om tillräckliga social- och hälsovårdstjänster förutsätter att det allmänna tryggar tillgången till social- och hälsovårdstjänster. Med det allmänna avses i propositionen både staten och kommunerna. Då man avgör om tjänsterna ska anses tillräckliga kan utgångspunkten vara en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället. Bestämmelsen i 22 § i grundlagen förpliktar det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses i praktiken. Med det allmänna avses här både staten och kommunerna. Kommunerna har genom den nationella lagstiftningen ålagts skyldighet att ordna hälso- och sjukvård för sina invånare, och i vissa fall för alla som befinner sig i kommunen. Staten ska genom lagstiftningsåtgärder, beviljande av resurser och tillbörlig finansiering till kommunerna samt genom att organisera verksamheten se till att var och en tillförsäkras tillräckliga hälsovårdstjänster. Den finansiering och de resurser som verksamheten kräver genomförs i huvudsak med de statsandelar som staten beviljar kommunerna och med kommunernas beskattningsrätt. 

2.1.4  Patientens och klientens rättigheter

I lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), nedan patientlagen, finns bestämmelser om de viktigaste principerna för vård och bemötande av patienten. Enligt 3 § i patientlagen har patienten utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som står till hälso- och sjukvårdens förfogande rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. Riksdagens justitieombudsman har tolkat detta så att omnämnandet av resurser i paragrafen dock inte inskränker skyldigheten att ordna hälso- och sjukvård enligt de resurser som står till förfogande vid respektive tidpunkt. Tillgången till tjänster ska basera sig på det objektiva behov av vård som patientens hälsotillstånd kräver. Det subjektiva behovet av vård medför däremot ingen rätt till den vård som önskas, om vården saknar medicinska grunder. Enligt 4 § i patientlagen ska patienten meddelas en tidpunkt när han eller hon får vård. Om tidpunkten ändras, ska patienten omedelbart meddelas en ny tidpunkt och orsaken till ändringen. I 6 § i patientlagen finns dessutom en bestämmelse om att vården och behandlingen ska ges i samförstånd med patienten. Ett mångsidigt rättsskyddssystem står också till patientens förfogande. Rättsskyddssystemet omfattar förutom förfarandet för ersättning för patientskador även skadeståndsrättsligt, straffrättsligt och disciplinärt ansvar för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, ett särskilt i lagen om yrkesutbildade personer föreskrivet tillsyns- och sanktionssystem samt möjlighet att anföra förvaltningsklagan gällande tjänsteverksamhet. Patienten har möjlighet att i domstol yrka på att kommunen eller samkommunen fullgör sin lagstadgade skyldighet att ordna vård. 

Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), nedan klientlagen, innehåller centrala bestämmelser om bemötande av klienter inom socialvården. Enligt klientlagen har en klient rätt till socialvård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering. Enligt 5 § i klientlagen ska dessutom socialvårdspersonalen för kunden utreda hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. I 8 § i klientlagen finns det också en bestämmelse om att man vid lämnande av socialvård i första hand ska beakta klientens önskemål och åsikt och att klientens självbestämmanderätt även i övrigt respekteras. Lagen tillämpas när en klient söker sig till eller använder socialvårdstjänster eller socialvårdsförmåner. Lagen tillämpas på såväl offentlig som privat socialvård. En klient som är missnöjd med kvaliteten på den socialvård som han eller hon har fått har rätt att framställa en anmärkning (23 §) och klientlagen innehåller också bestämmelser om klagomål och om socialombudsmannen. 

2.1.5  Ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster

I lagstiftningen, bland annat lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989), folkhälsolagen (66/1972), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och socialvårdslagen (1301/2014), åläggs kommunerna uppgiften att ordna social- och hälsovård. Följaktligen bär de ansvar för att den omsorgsplikt för det allmänna som avses i 22 § i grundlagen tillgodoses i praktiken. Kommuner kan ordna de uppgifter som de ansvarar för på det sätt som föreskrivs i 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992). Alternativen är att ordna verksamheten själv, genom samarbete med andra kommuner, genom att vara medlem i en samkommun som sköter verksamheten, genom att skaffa service från någon annan serviceproducent (köpt tjänst) eller genom att ge serviceanvändaren en servicesedel. Alla dessa alternativ utnyttjas vid ordnande av service, men tyngdpunkten ligger dock på kommunernas och samkommunernas egen serviceproduktion. Dessutom utnyttjas köpta tjänster i rätt stor omfattning. Köpta tjänster inom hälso- och sjukvården utnyttjas dock i huvudsak inom den så kallade elektiva vården, alltså inom den planerade vården. Inom socialvården används köpta tjänster i större utsträckning. De tjänster som köps ska motsvara den kvalitetsnivå som krävs i fråga om kommunala tjänster. 

Kommunerna ansvarar också för att invånarna får den specialiserade sjukvård de behöver samt brådskande vård oavsett boningsort. För att fullgöra sitt ansvar för ordnandet av vård ska kommunen höra till en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt. Sjukvårdsdistriktet ansvarar inom sitt område för att den specialiserade sjukvården ordnas på enhetliga medicinska och odontologiska grunder. Inom sjukvårdsdistriktet är det alltid chefsläkaren eller någon annan läkare inom samkommunen som ska leda och övervaka samt fatta beslut om vården. Inom den specialiserade sjukvården ändrades och förtydligades ansvarsförhållandena mellan kommunen och sjukvårdsdistriktet i samband med lagstiftningen om den så kallade vårdgarantin. Sjukvårdsdistriktet ansvarar för brådskande fall och för patienter som sänts till specialiserad sjukvård, men till övriga delar ankommer ansvaret fortfarande på kommunen. 

För att de skyldigheter som föreskrivits för kommunerna ska kunna fullgöras, krävs tillräckliga resurser och en ändamålsenlig organisering av verksamheten. I 121 § i grundlagen föreskrivs det om kommunal självstyrelse. Enligt paragrafen ska kommunernas förvaltning grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. Bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och uppgifter utfärdas genom lag. Kommunerna har dessutom beskattningsrätt. Kostnaderna för social- och hälsovården och andra uppgifter som ankommer på kommunerna finansieras med intäkter från kommunalskatt, statsandelar, serviceavgifter och andra intäkter som kommunen har. 

2.1.6  Konflikträtt

I 13 § 2 mom. i grundlagen tryggas den fackliga föreningsfriheten. Det är fråga om en specialbestämmelse som preciserar generalklausulen om föreningsfriheten. I paragrafen nämns inte konflikträtten uttryckligen. Att den fackliga föreningsfriheten är tryggad innebär dock att den som utövar sin frihet inte får drabbas av negativa påföljder. I förarbetet till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna påpekas bl.a. att deltagande eller underlåtenhet att delta i fackföreningsverksamhet eller i en laglig arbetskonflikt inte utgör godtagbara grunder för t.ex. avsked från arbetet eller särbehandling i arbetslivet (RP 309/1993 s. 65/I). Det konstitutionella skyddet för konflikträtten kan grundas på detta uttalande. Även grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis bekräftat att konflikträtten har samband med den fackliga föreningsfrihet som tryggas genom 13 § 2 mom. i grundlagen (t.ex. GrUU 12/2003 rd och GrUU 3/1998 rd). Bestämmelser om de kommunala tjänstemännens konflikträtt finns i lagen om kommunernas och välfärdsområdenas tjänstekollektivavtal (669/1970). Vid skapandet av ett kommunalt tjänstekollektivavtalssystem utgick man från att frågan om avslutandet eller begränsandet av en samhälleligt farlig strejk i sista hand ska avgöras genom lag som riksdagen stiftat.  

En betydande del av de personer som är anställda hos kommuner och samkommuner står för närvarande i arbetsavtalsförhållande till arbetsgivaren. Konflikträtten för anställda i arbetsavtalsförhållande bestäms enligt lagen om kollektivavtal (436/1946) och 13 § 2 mom. i grundlagen. Konflikträtten tryggas genom lag.  

I lagen om kommunernas och välfärdsområdenas tjänstekollektivavtal finns tämligen täckande bestämmelser om ärenden i anslutning till inledande och genomförande av kommunala tjänsteinnehavares arbetskonflikter. Det finns dock ingen lagstiftning på detaljnivå om gränserna för arbetskonflikter. Då behovet av gränser för arbetskonflikter fastställs strävar förhandlingsparterna oftast efter att nå samförstånd, eftersom konflikten i sådana fall ofta gäller arbetstagarnas strejkrätt å ena sidan och samhälleligt betydande skyddsintressen å andra sidan. Motsvarande principer tillämpas på arbetskonflikter för anställda i arbetsavtalsförhållande. Under tidigare arbetskonflikter som gällt hälso- och sjukvården har avsikten med strejkgränserna varit att säkerställa de funktioner som behövs för att hindra att en person som undersöks eller vårdas eller som väntar på undersökning eller vård i brist på vård utsätts för livsfara eller en avsevärd försämring av sin sjukdom. Genom att avtala om strejkgränser har man på förhand känt till vilka verksamhetsställen och arbetsuppgifter som omfattas av arbetskonflikten. Ansvarsfördelningen har också varit mycket tydlig. Dessutom föreskrivs det i 12 § i lagen om kommunernas och välfärdsområdenas tjänstekollektivavtal om skyldigheten för tjänsteinnehavare som inte omfattas av stridsåtgärder att utföra skyddsarbete. Enligt den paragrafen avses med skyddsarbete arbete som vid arbetsinställelse är oundgängligt till förhindrande av fara för medborgarnas liv eller hälsa eller för skyddande av sådan egendom, som speciellt utsätts för fara med anledning av arbetsstriden. Skyldigheten att utföra skyddsarbete gäller inte tjänsteinnehavare och personer i anställningsförhållande som deltar i en stridsåtgärd. 

Arbets- och näringsministeriet kan på framställning av riksförlikningsmannen skjuta upp inledandet av en arbetsinställelse med högst 14 dygn räknat från den angivna tidpunkten för inledande av arbetskonflikten, om arbetsinställelsen med hänsyn till sin omfattning eller arbetsområdets art anses beröra samhällets livsviktiga funktioner eller avsevärt skada ett allmänt intresse (8 § i lagen om medling i arbetstvister (420/1962)). Då det är fråga om en tvist som gäller tjänstemäns anställningsvillkor, kan arbets- och näringsministeriet skjuta upp inledandet av arbetsinställelsen med ytterligare sju dygn. 

2.1.7  Arbetstidslagen

I arbetstidslagen (872/2019) finns det bestämmelser om arrangemang för ordinarie arbetstid, krav som gäller arbetstagarens vilotider och begränsningar som gäller övertidsarbete (maximiantal arbetstimmar). Den innehåller också bestämmelser om den ersättning som ska betalas för övertid och om arbetstidshandlingar. 

Arbetstidslagen tillämpas på arbete som utförs i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. Den maximala ordinarie arbetstiden baserar sig vid olika arrangemang för ordinarie arbetstid på 40 arbetstimmar per vecka. Den ordinarie arbetstiden kan enligt de grunder som anges i lagen ordnas som genomsnittlig arbetstid. Arbete som överstiger lagstadgad ordinarie arbetstid är övertidsarbete. Arbetsgivaren kan låta arbetstagaren utföra övertidsarbete med arbetstagarens samtycke, som arbetstagaren ger antingen separat för varje gång eller för en kortare tidsperiod åt gången. Om övertidsarbete är nödvändigt på grund av arbetets art och av synnerligen tvingande skäl, får tjänsteinnehavare och tjänstemän dock inte vägra utföra sådant arbete. Däremot får övertidsarbete utföras utan arbetstagarens samtycke endast om det är fråga om nödarbete. Arbetsgivaren får låta utföra nödarbete endast om en oförutsedd händelse har orsakat avbrott i den normala driften eller medför överhängande fara för ett sådant avbrott, eller medför fara för skada på liv, hälsa, egendom eller miljön. 

Arbetstagaren ska under de 24 timmar som närmast följer på arbetsskiftets början ges en oavbruten vilotid på minst 11 timmar (dygnsvila). Dessutom ska arbetstiden ordnas så att arbetstagaren en gång per sju dagar får en minst 35 timmar lång oavbruten vilotid (veckovila). Under vissa förutsättningar som anges i lagen är det möjligt att förkorta vilotiderna, men då ska arbetstagaren senare ges ersättande vilotid. 

Arbetstagarens arbetstid inbegripet övertidsarbete får inte överstiga i genomsnitt 48 timmar i veckan under en tidsperiod av fyra månader. Genom riksomfattande kollektivavtal kan utjämningsperioden förlängas till högst 12 månader. Vid situationer som kräver nödarbete är det tillåtet att tillfälligt göra undantag från maximiantalet arbetstimmar, förutsatt att arbetstiden utjämnas till högst det föreskrivna maximiantalet timmar när nödarbetet avslutats. 

Arbetstidslagen innehåller också bestämmelser om i vilka uppgifter nattarbete regelbundet får utföras. Nattarbete är arbete som utförs mellan klockan 23 och klockan 6. Nattarbete får utföras bland annat inom social- och hälsovård där verksamhet bedrivs under största delen av dygnet. Antalet på varandra följande nattskift är begränsat enligt arbetstidslagen. 

2.1.8  Semesterlagen

Semesterlagen (162/2005) tillämpas på arbete som utförs i ett arbetsavtals- eller tjänsteförhållande, om inte något annat föreskrivs. I lagen föreskrivs bland annat om intjäning av semester, hur semester ges samt om semesterlön eller semesterersättning som betalas till arbetstagaren. 

Bestämmelser om hur semester ges finns i 5 kap. i semesterlagen. Tidpunkten för semestern får i stor utsträckning överenskommas genom ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utgångspunkten är att arbetsgivaren dimensionerar antalet anställda så att verksamheten kan bedrivas trots de semestrar som ges till arbetstagarna. Utgångspunkten är att arbetsgivaren bestämmer tidpunkten för semestern. Arbetsgivarens rätt att bestämma tidpunkten för semestern har begränsats i fråga om när semestern senast ska ges. Genom ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren kan semestern dock skjutas upp till en senare tidpunkt. 

Om semestrarna redan har beviljats, är de i regel bindande för arbetsgivaren. Arbetsgivaren har inte rätt att ändra tidpunkten för en godkänd och meddelad semester utan arbetstagarens samtycke. Om arbetsgivaren ensidigt ändrar tidpunkten för en meddelad semester kan detta medföra skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. 

Genom riksomfattande tjänstekollektivavtal får avtal även ingås om den anmälningstid som ska iakttas när en tjänstemans eller tjänsteinnehavares semester flyttas fram eller avbryts samt om grunderna för avbrytandet av semestern i de situationer där flyttandet eller avbrytandet är påkallat av vägande skäl som hör samman med utövandet av offentlig makt eller nödvändigt för skötseln av ett offentligt samfunds lagstadgade uppgifter som hör samman med hälsa eller säkerhet. Detta gäller inte anställda i arbetsavtalsförhållande inom hälso- och sjukvården. 

2.2.1  Internationella åtaganden som gäller rätten till liv och skydd av hälsan

Finland har ratificerat flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter där det föreskrivs om rätten till liv och rätten till skydd av hälsa. Det allmänna ska se till att de människorättsavtal som är bindande för Finland följs. Bland annat i artikel 2 i europeiska människorättskonventionen, som antagits av Europarådet, finns bestämmelser om rätten till liv och i artikel 11 och 13.1 i den reviderade europeiska sociala stadgan finns bestämmelser om rätten till skydd för den enskildes hälsa och till medicinsk hjälp. Enligt artikel 12 i Förenta nationernas (FN) internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, dvs. ESK-konventionen, erkänner konventionsstaterna för var och en rätten att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. Enligt bestämmelsen ska konventionsstaten vidta åtgärder som är nödvändiga för att skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukvård i händelse av sjukdom. Dessutom föreskrivs i artikel 6 i FN:s konvention om barnets rättigheter att rätten till liv, överlevnad och utveckling ska säkerställas så fullödigt som möjligt. Syftet med bestämmelsen är att skapa optimala förutsättningar för barnets överlevnad och harmoniska utveckling. I artikel 24 i konventionen finns bestämmelser om rätten till hälso- och sjukvård och socialvård. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har veterligen inte avgjort något fall där man skulle ha bedömt inverkan av en arbetskonflikt inom hälso- och sjukvårdsbranschen på fullgörandet av den skyldighet som gäller rätten till liv (artikel 2 i människorättskonventionen). Domstolen har emellertid ålagt en stat skyldigheter, till exempel i ett fall där en miljöolycka tog flera människoliv (Ö. vs Turkiet, stora avdelningen 30.11.2004). Enligt domstolen utgjorde artikel 2 i första hand en positiv skyldighet för staten att ta i bruk lagstiftningsmässiga och administrativa ramar för att effektivt förebygga faror som hotar människoliv. 

2.2.2  Internationella åtaganden som gäller facklig organisationsfrihet och konflikträtt

Också den fackliga organisationsrätten är tryggad enligt flera internationella konventioner som Finland förbundit sig att följa. Sådana konventioner är FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen), ESK-konventionen samt europeiska människorättskonventionen och den reviderade europeiska sociala stadgan samt Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner. Även konflikträtten finns det bestämmelser om i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland. Rätten att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder, inbegripet strejk, för att försvara sina intressen tryggas dessutom i artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. För att trygga arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att förhandla kollektivt, har parterna i den reviderade europeiska sociala stadgan åtagit sig att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikt, däri inbegripet strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal (artikel 6.4). I artikel 8 i ESK-konventionen säkerställs, med de möjligheter till begränsning som fastställs där, uttryckligen också rätten att strejka, under förutsättning att den utövas i enlighet med lagstiftningen i vederbörande stat. Dessutom finns det flera ILO-konventioner som gäller facklig organisationsrätt (bland annat konvention nr 151 om skydd för organisationsrätten och om förfaranden för fastställande av anställningsvillkor inom den offentliga sektorn, FördrS 15/1981). Enligt den praxis som uppstått vid övervakningen av efterlevnaden av ILO-konventioner ingår tryggandet av konflikträtten i konventionsförpliktelserna (till exempel ILO-konvention nr 87 och 98). 

I Finlands internationella åtaganden och de ILO-konventioner som Finland ratificerat, europeiska människorättskonventionen och den reviderade europeiska sociala stadgan samt FN:s MP-konvention och ESK-konvention finns bestämmelser som utöver organisationsrätten också antingen implicit eller explicit reglerar arbetstagarnas strejkrätt. I dessa internationella konventioner tryggas den fackliga organisationsrätten, vilken också omfattar strejkrätt. Konventionerna sätter vissa innehållsmässiga villkor för sådan lagstiftning genom vilken det görs undantag från de rättigheter som tryggas i konventionerna. Utgångspunkten ska vara att ta till lag endast när en arbetskonflikt åstadkommit allvarliga störningar i de nödvändiga funktioner som tryggar säkerheten i samhället och skyddar människors liv och hälsa samt att genom lag inte ingripa i konflikträtten mer än vad som är nödvändigt för att lagens syfte ska nås. 

I ILO:s konventioner finns ingen direkt bestämmelse om arbetstagares strejkrätt. Den expertkommitté som övervakar tillämpningen av konventionerna och den kommitté för föreningsfrihet som tillsatts av styrelsen har på ett vedertaget sätt ansett att konvention nr 87 angående facklig föreningsfrihet och skydd för facklig organisationsrätt (FördrS 45/1949), implicit förutsätter att strejkrätt beviljas arbetstagarna. Finland ratificerade konventionen 1950. Också ILO:s konvention nr 98 angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (FördrS 32/1951) ska beaktas. Det finns flera ställningstaganden av ILO:s expertkommitté som gäller begränsningar av konflikträtten inom den offentliga sektorn. Kommittén har ansett att förbud att inleda arbetskonflikter inom den offentliga sektorn ska begränsas till tjänstemän som utövar offentlig makt eller till personer vars uppgifter omfattar samhällsviktiga tjänster eller uppgifter (essential services) i begreppets snäva bemärkelse, alltså till sådana tjänster eller uppgifter som är så viktiga att hela eller delar av befolkningens liv, personliga säkerhet eller hälsa äventyras, om skötseln av dem avbryts. Bland annat ILO:s expertkommitté har ansett att om begreppet samhällsviktiga tjänster i lagstiftningen ges en för vid definition, förlorar bestämmelsen sin betydelse. Begränsningen av konflikträtten kan enligt kommitténs uppfattning endast gälla samhällsviktiga tjänster i begreppets snäva bemärkelse eller akuta nationella krissituationer. Kommittén har dessutom konstaterat att det är i överensstämmelse med konventionen att grundläggande tjänster (minimum services) upprätthålls, förutsatt att de begränsas till funktioner som är absolut nödvändiga för hela eller delar av befolkningens liv, personliga säkerhet eller hälsa. Kommittén förutsätter dock att arbetstagarorganisationerna om de så önskar kan vara med och definiera de grundläggande tjänsterna tillsammans med arbetsgivarna och de offentliga myndigheterna. Med tryggande av grundläggande tjänster avses alltså situationer där tillhandahållandet av vissa tjänster snävt tolkat är viktigt för att tillgodose befolkningens grundläggande behov. Då är det inte berättigat att helt eller till största delen förbjuda en arbetskonflikt, utan det får göras endast för att trygga vissa funktioner. Enligt denna tolkning kunde största delen av arbetstagarna i en bransch delta i en arbetskonflikt. Kommittén förutsätter dock inte att begreppets innebörd i detalj ska definieras i den lagstiftning som begränsar konflikträtten. Om konflikträtten begränsas, förutsätter det att arbetstagarna får vissa kompenserande garantier, alltså ett förliknings- eller skiljedomsförfarande. Också trepartskommittén för föreningsfrihet som finns i anslutning till ILO:s styrelse har i samband med behandlingen av klagomål till kommittén på motsvarande sätt bedömt medlemsstaternas rätt att begränsa strejkrätten inom den offentliga och privata sektorn, om strejken skulle innebära allvarlig fara för hela eller delar av befolkningens liv, säkerhet eller hälsa. 

I artikel 11 i europeiska människorättskonventionen (FördrS 18–19/1990) nämns uttryckligen rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Europadomstolen har bl.a. i sin dom Enerji Yapi-Yol Sen från 2009 ansett att en för stor begränsning av strejkrätten utan tvingande skäl strider mot artikel 11 i Europakonventionen, även om strejkrätten dock kan begränsas på vissa villkor. 

I artikel 6.4 i den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 78–80/2002) förutsätts det att parterna erkänner arbetstagarnas rätt att gå i strejk i händelse av intressekonflikt, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal. Strejkrätten kan begränsas enligt vad som föreskrivs i lag, om begränsningarna är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för andras fri- och rättigheter eller som skydd för samhällets intresse, den nationella säkerheten eller allmän hälsa eller moral (ordre public) (artikel G). 

Den oberoende expertkommittén i enlighet med den reviderade europeiska sociala stadgan har konstaterat att den strejkrätt som med stöd av artikel G kan förvägras personer som sköter samhällsviktiga offentliga funktioner (essential public services) kan gälla antingen hela personalen eller en del av den. I vilken utsträckning strejkrätten kan förvägras beror alltid i varje enskilt fall på hur mycket samhällets liv är beroende av funktionerna i fråga. 

Enligt artikel 8.1 d i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976) förpliktar sig konventionsstaterna att säkerställa rätten att strejka under förutsättning att den utövas i enlighet med lagstiftningen i vederbörande stat. De rättigheter som tillförsäkras i konventionen kan begränsas endast enligt vad som föreskrivs i lag och endast i den utsträckning detta är förenligt med rättigheternas natur samt uteslutande i syfte att främja det allmänna välståndet i ett demokratiskt samhälle (ordre public). I artikel 22 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7–8/1976) finns en bestämmelse om föreningsfrihet, som också inbegriper rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Utövandet av denna rätt får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är angivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella eller allmänna säkerheten eller den allmänna ordningen (”ordre public”) eller för skyddande av hälsovården eller sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter. 

2.2.3  Internationella överenskommelser som gäller tvångsarbete

Förbudet mot tvångsarbete regleras i ILO:s konvention nr 29 (1930) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete och konvention nr 105 angående avskaffande av tvångsarbete (1957). 

Under normala förhållanden skulle det kunna vara påkallat att överväga frågan om förordnande till övertidsarbete eller patientsäkerhetsarbete utan arbetstagarens samtycke också i relation till förbudet mot tvångsarbete enligt ILO:s konventioner. I ILO:s konvention nr 29 avses med tvångs- eller obligatoriskt arbete varje arbete eller tjänst som avkrävs någon under hot om något slag av straff och som personen inte av fri vilja har erbjudit sig att utföra. Med tvångsarbete eller obligatoriskt arbete avses i konventionen dock inte arbete eller tjänst som krävs av någon i fall av force majeure eller vid händelser som äventyrar eller hotar att äventyra hela befolkningens eller en del av befolkningens liv, säkerhet eller hälsa. 

I sin bedömning av konvention nr 105 har ILO:s oberoende expertkommitté betonat att åtgärder för att inskränka strejkrätten bör vara i strikt tolkning inriktade på att trygga sådan nödvändig service vars avbrytande skulle äventyra hela befolkningens eller en del av befolkningens liv, säkerhet eller hälsa. 

Enligt artikel 8.3 a i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter får ingen tvingas att utföra tvångsarbete eller annat obligatoriskt arbete. Enligt punkt 3 c iii i artikeln ska med tvångsarbete eller annat obligatoriskt arbete inte förstås tjänstgöring som utkrävs då nödläge eller olycka hotar samhällets fortbestånd eller välfärd. Enligt punkt 3 c iv ska med tvångsarbete eller annat obligatoriskt arbete inte heller förstås arbete eller tjänstgöring som ingår i normala medborgerliga skyldigheter. 

Enligt artikel 4.1 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) får ingen hållas i slaveri eller träldom och enligt artikel 4.2 i konventionen får ingen tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. Enligt artikel 4.3 avses med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete inte t.ex. tjänstgöring som utkrävs när nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd eller arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna. 

Också i artikel 5 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna konstateras det att ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete. I motiveringen till stadgan hänvisas det till artikel 4 i Europakonventionen.  

I artikel 6.1 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tryggas rätten för var och en att förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete. I artikel 1.2 i den reviderade europeiska sociala stadgan föreskrivs ett motsvarande starkt skydd för rätten för var och en att förtjäna sitt uppehälle i ett fritt valt förvärvsarbete.  

2.2.4  Internationella överenskommelser som gäller arbetstidsskydd

De viktigaste internationella åtagandena när det gäller skyddet av arbetstagarnas arbets- och vilotider och arbetstagarnas rätt till semester hänför sig till den reviderade europeiska sociala stadgan och Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan (nr 47), ILO:s konvention om betald semester (nr 132) och ILO:s konvention om sjukvårdspersonalens sysselsättning, arbets- och levnadsförhållanden (nr 149). 

I artikel 2.1 i den reviderade europeiska sociala stadgan föreskrivs att för att trygga den enskilde arbetstagarens rätt till skäliga arbetsvillkor åtar sig parterna att se till att skälig arbetstid per dag och vecka fastställs och att arbetsveckan förkortas efterhand som produktionsökning och andra omständigheter av betydelse medger det. Enligt artikel 2.3 åtar sig parterna att se till att en årlig betald semester om minst fyra veckor införs. Enligt artikel 2.5 åtar sig parterna dessutom att sörja för en veckovila som om möjligt sammanfaller med den veckodag som av tradition eller sedvänja i vederbörande land eller trakt är erkänd som vilodag. Det är möjligt att föreskriva om begränsningar av de rättigheter som anges i de nämnda artiklarna under de förutsättningar som anges i artikel G. 

I ILO:s konvention nr 149 (1977) om sjukvårdspersonalens sysselsättning, arbets- och levnadsförhållanden avses med ”sjukvårdspersonal” alla personalkategorier som ombesörjer sjukvård. Konventionen gäller alla som ingår i sjukvårdspersonalen, oberoende av var de arbetar. Artikel 6 i konventionen innehåller bestämmelser om områden där sjukvårdspersonalen ska ha villkor som är minst likvärdiga med dem som gäller för andra arbetstagare i landet i fråga. Sådana områden är bl.a. arbetstid, däri inbegripet reglering av och ersättning för övertidsarbete, arbete på obekväm tid och skiftarbete samt veckovila. 

I ILO:s konvention nr 47 (1935), som gäller förkortning av arbetstiden till fyrtio timmar per vecka, förutsätts att medlemsstaterna begränsar arbetstiden till åtta timmar per dag och 48 timmar per vecka. ILO:s expertkommitté betonade i sin rapport om arbetstiden 2018 att de undantag som görs i den nationella lagstiftningen och i praktiken bör begränsas till tydliga, väl definierade och avgränsade situationer, såsom olyckor, reella eller hotfulla situationer, force majeure eller brådskande arbete i anläggningar och fabriker (plant or machinery). 

Enligt artikel 3 i ILO:s konvention nr 132 om betald semester (1970) ska varje person på vilken konventionen är tillämplig vara berättigad till en årlig betald semester av en stipulerad minimilängd. Semestern ska inte understiga tre arbetsveckor för ett års tjänst. Finland har förbundit sig att säkerställa semester på 24 arbetsdagar. 

Enligt artikel 8 kan uppdelning av den årliga semestern medges av en behörig myndighet eller genom tillämpliga metoder i varje land. Om inte något annat har bestämts i en mellan vederbörande arbetsgivare och arbetstagare gällande överenskommelse och under förutsättning att arbetstagarens tjänstetid medför rätt till så lång ledighet, ska en av delarna bestå av åtminstone två oavbrutna arbetsveckor. Enligt artikel 9 i konventionen ska den nämnda årliga semestern utgå i oavbruten följd, ges och utnyttjas senast inom ett år, och återstoden av den årliga semestern senast inom aderton månader, räknat från utgången av det år, under vilket semesterrätten intjänats. Varje del av semestern som överstiger ett fastställt minimum kan med arbetstagarens samtycke skjutas upp utöver den tidrymd som anges i artikeln och intill en ytterligare bestämd tidsgräns. Det minimum och den tidsgräns som åsyftas ovan i artikeln ska fastställas av en myndighet efter berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationers hörande eller genom kollektivavtal eller på sådant annat, med nationell praxis överensstämmande sätt, som kan vara tillämpligt under nationella förhållanden. 

2.2.5  EU:s lagstiftning om arbetstid

Enligt artikel 31.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har varje arbetstagare rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. I artikel 31.2 föreskrivs det vidare att varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester. 

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (nedan arbetstidsdirektivet) föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden. Direktivet innehåller begränsningar beträffande arbetstider (exempelvis för maximal arbetstid och nattarbete) och krav på vilotider och semestrar. 

Vad gäller semester förutsätter artikel 7 betald semester i minst fyra veckor. Rätten att få och bevilja semester bestäms i enlighet med nationell lag eller praxis. 

Enligt artikel 17 i arbetstidsdirektivet får det i vissa fall göras avvikelser från kraven i direktivet. Enligt artikel 17.3 c får avvikelser från kraven i direktivet göras i fråga om arbeten som kräver en kontinuitet i servicen eller produktionen, särskilt service i form av reception, behandling eller vård på sjukhus och liknande inrättningar, inbegripet det arbete som utförs av läkare under utbildning (i) samt ambulanstransport (iii). 

Enligt artikel 17.3 i arbetstidsdirektivet får avvikelser göras från följande krav i direktivet: 

– artikel 3 (dygnsvila) 

– artikel 4 (raster) 

– artikel 5 (veckovila) 

– artikel 8 (nattarbetes längd) 

– artikel 16 (beräkningsperioder). 

Avvikelserna får fastställas genom lagar, förordningar eller administrativa beslut eller förordnanden (i den svenskspråkiga versionen av direktivet ”lagstiftning eller andra författningsbestämmelser”) eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller i undantagsfall – när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensationsledighet– att arbetstagarna erbjuds lämpligt skydd. 

2.3.1  Situationen inom social- och hälsovården

Social- och hälsovårdsministeriet har sedan våren 2020 systematiskt följt upp hälso- och sjukvårdens bärkraft. Uppföljningen har beroende på läget gjorts genom riktade enkäter, genom Institutet för hälsa och välfärds enkäter till de organisationer som ordnar tjänsterna, utifrån Institutet för hälsa och välfärds undersökningar och rapporter Institutet för hälsa och välfärds lägesrapport Covid-19-epidemins konsekvenser för välfärden, tjänsterna och ekonomin (8.6.2022, på finska) https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/143938/Koronaepidemian%20vaikutukset-seurantaraportti%20viikot%2018-22.pdf?sequence=14&isAllowed=y samt genom regelbundna möten med representanter för regionerna. Uppföljningen av servicesystemets bärkraft och av personalsituationen genom Institutet för hälsa och välfärds enkäter avbröts delvis under sommaren 2022, men i augusti har den fortsatt och kommer att ytterligare utvidgas innehållsmässigt i september. Under covid-19-epidemin har belastningen på social- och hälsovården varit både betydande och omfattande. Under denna tid har det också uppstått eftersatt vård och service som hittills inte har kunnat åtgärdas, även om epidemiläget under de senaste veckorna klart har förbättrats. Inom den specialiserade sjukvården är vårdköerna särskilt långa när det gäller kirurgi, ögonsjukdomar och psykiatri. Den sista juli 2022 hade 8956 personer inom specialområdena inom kirurgin, 3664 när det gällde ögonsjukdomar och 1738 inom psykiatrin köat längre än sex månader. https://sampo.thl.fi/pivot/prod/fi/eshjono/perus2/summary_erikoisala01 (på finska) Under uppföljningen har det framkommit att tillgången på personal inom både primärvården och den specialiserade sjukvården försämrats under en längre tid och att den fortfarande försämras. Det samma gäller inom socialvården, särskilt inom hemvården och boendeservice inom heldygnsomsorgen för äldre. De aktörer som ansvarar för ordnandet av socialvården har också rapporterat om svårigheter att få tillgång till köpta tjänster, eftersom det också inom den privata sektorn råder brist på yrkesutbildad social- och hälsovårdspersonal. Vissa tjänsteenheter och funktioner inom socialvården har man av ovannämnda orsaker varit tvungen att överföra till kommunerna. Personalbristen är enligt de aktörer som ansvarar för ordnandet av tjänsterna den främsta orsaken till att vårdköerna inte har kunnat åtgärdas och att man har varit tvungen att minska antalet platser vid boendeserviceenheter för äldre, skjuta upp ibruktagandet av nya enheter och ytterligare begränsa tillträdet till hemvårdstjänster. 

Rekryteringen av personal försvårades ytterligare under våren 2022, och under sommaren 2022 fanns det betydande problem med att få vikarier. Det har förekommit vissa skillnader mellan regionerna, men på nationell nivå var flera hundra bäddplatser inom hälso- och sjukvården stängda, och även hela enheter stängdes över sommaren. Den icke-brådskande verksamheten inom den specialiserade sjukvården hade nästan helt körts ned. Detta har medfört ytterligare en ökning i den eftersatta vården och servicen. Alla de bäddplatser som skurits ned har ännu inte kunnat öppnas. Alla patienter från avdelningar inom primärvården eller den specialiserade sjukvården som behöver fortsatt vård har på grund av personalbristen inom socialvården inte kunnat flyttas till heldygnsomsorgen. Det går inte att ta emot nya kunder inom servicen i den utsträckning det skulle behövas. Situationen märktes under sommaren också som en mycket stor belastning av jourmottagningarna, men även personalen inom den övriga social- och hälsovården belastades. Patienterna har varit tvungna att köa både till den specialiserade sjukvården och därifrån vidare till en plats för den fortsatta vård som behövts. Klienterna har varit tvungna att köa till socialservice. Situationen speglar belastningen och sårbarheten i fråga om hela social- och hälsovårdssystemet på ett aktuellt sätt. Enligt de uppgifter som regionerna lämnade i augusti 2022 varierade personalbristen inom hälso- och sjukvården i regionerna mellan 5 och 20 procent, och situationen ser inte ut att bli bättre under hösten. 

2.3.2  Hemvården

Hemvård är en tjänst enligt 20 § i socialvårdslagen och innebär en helhet som bildas av hemservice och de hemsjukvårdsuppgifter som omfattas av 25 § i hälso- och sjukvårdslagen. Hemvården stöder människor som inte klarar sig på egen hand i sitt eget hem. Den är främst avsedd för äldre personer, långtidssjuka och personer med funktionsnedsättning. Nästan var femte klient inom hemvården får tre eller fler hemvårdsbesök per dag. Samtidigt som över hälften av den regelbundna hemvårdens klienter enligt statistikrapporten över hemvården 2020 Statistikrapport 27/2021, Institutet för hälsa och välfärd använder tjänsterna dagligen, har de besök inom hemvården som antecknats i registret minskat något under året. Enligt den uppföljning som Institutet för hälsa och välfärd gjort arbetade 17 000 arbetstagare inom hemvården i maj 2022. Detta antal har inte ändrats under året. De problem som beror på personalbristen gäller inom tjänsterna för äldre särskilt hemvården.  

När det gäller klientsäkerheten är det avgörande om tjänsterna kan ordnas på något annat sätt under strejken. Förbuden mot rekrytering och överföring av personal försvårar situationen. Exempelvis personer som bor på serviceboende med heldygnsomsorg eller behöver regelbunden hemvård är helt beroende av utomstående hjälp, till exempel i fråga om kost, att ta mediciner, att klä på sig samt grundläggande hygien. Tjänsterna ska ordnas i alla lägen. I annat fall kan klienterna försättas i livsfara eller deras hälsotillstånd allvarligt äventyras.  

Enligt uppgifter från Helsingfors stad omfattar det strejkvarsel som gäller södra hemvårdsenheten ca 800 klienter inom den regelbundna hemvården. I praktiken bor dessa klienter i sitt eget hem och största delen av dem kan inte flyttas någon annanstans för att få vård eller omsorg. Bland klienterna bedöms det att 350 personer hör till en kritisk grupp, dvs. deras hälsotillstånd och helhetssituation kräver 1–4 hemvårdsbesök per dag, och besöken kan inte utelämnas eller flyttas till en annan tidpunkt. Klienterna är sådana som är i dåligt skick, behöver mycket hjälp eller har en minnessjukdom, och en stor del är ensamboende utan stöd från anhöriga och närstående. Ungefär 10 procent av dessa besök är besök med två skötare. Strejken omfattar ca 150–170 arbetstagare. Av 250 vakanser inom den södra hemvårdsenheten är 30–40 % sedan tidigare inte tillsatta. Det absoluta minimiantalet anställda per dag för att skydda klienternas liv och hälsa beräknas vara 80. Enligt Helsingfors stad har det allvarliga följder för klienterna inom hemvården om strejken genomförs. Bristen på personal på grund av avsaknaden av skyddsarbete kan enligt stadens bedömning äventyra klienternas hälsa och till och med liv. Utifrån den beredskapsplan som Helsingfors stad har utarbetat har staden bedömt att de effektivaste beredskapsåtgärderna är att anlita hyrd arbetskraft och att hänvisa en del av de klienter som behöver mycket tjänster till platser för korttidsvård. Om dessa metoder kan användas fullt ut kan de mest kritiska besöken genomföras genom prioritering av uppgifter. Om man däremot inte får tillgång till hyrd arbetskraft, blir uppskattningsvis 200–300 absolut nödvändiga klientbesök ogjorda under en dag.  

Hemvården i Kontinkangas och Myllyoja i Uleåborg, som omfattas av strejkvarslet, har enligt uppgifter från Uleåborgs stad sammanlagt ca 230 klienter och 4036 klienttimmar i månaden. Personalen uppgår till 60–65 personer. Uleåborgs stad har bedömt att staden under arbetskonflikten nätt och jämt kan trygga tjänsterna med hjälp av resurspoolen och icke-organiserad arbetskraft som kan överföras från andra tjänster. I planen finns dock ingen marginal för flexibilitet till exempel vid sjukfrånvaro.  

Både Helsingfors stad och Uleåborgs stad har vidtagit åtgärder för att ha beredskap inför hotet om strejk. Prioriteringar bland arbetsuppgifterna har behövts. Kommunerna är beredda på att anlita privata tjänsteproducenter, resurspoolen för hemvården, icke-organiserad arbetskraft samt personer i tjänsteförhållande. Om närstående till klienter i hemvården är beredda att hjälpa, tar deras hjälp emot. I någon mån kan även platser för tillfällig vård utnyttjas. Det är också möjligt att be om hjälp av hemsjukhuset, men detta inverkar direkt på hela vårdkedjan, eftersom utskrivningar fördröjs och nya klienter inte kan tas emot. Om det inte finns tillräckligt med personal att tillgå, måste hemvårdsenheterna förkorta klientbesöken eller minska antalet klientbesök.  

2.3.3  Specialiserad sjukvård

Det strejkvarsel som gäller den specialiserade sjukvården omfattar intensivvårdsenheter i Centrala Tavastlands sjukvårdsdistrikt, Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt och Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt. Intensivvården svarar på ett behov av ytterst brådskande vård som är kritisk med tanke på patientens överlevnad. Antalet intensivvårdsplatser i Finland är i princip lågt jämfört med många andra europeiska länder. Intensivvård kan endast i mycket begränsad utsträckning ordnas i någon annan form än som den egna verksamheten. Det är i princip inte möjligt att upphandla den som en köpt tjänst från den privata sektorn. Att överföra patienter inom intensivvården till en annan ort är möjligt endast i en del fall. När det gäller inledande av intensivvård kan dock dröjsmål i fråga om tillgången till vård, till exempel på grund av långa avstånd, vara kritiska. För en del patienter innebär förflyttning en risk för att patienten avlider. Med tanke på patientsäkerheten riktar sig det aktuella hotet om strejk således mot ett mycket kritiskt verksamhetsområde inom den specialiserade sjukvården. 

Den strejk som gäller intensivvården inverkar också på verksamheten inom servicesystemet i större utsträckning än enbart intensivvården. Sådan icke-brådskande kirurgi som eventuellt kräver intensivvård efter ingreppet måste avbrytas före strejken. Det är inte heller möjligt att genomföra sådan akut kirurgi som eventuellt kräver fortsatt vård på intensivvårdsavdelning, på grund av bristen på fortsatt vård. En stor del av patienterna inom intensivvården kommer in utan förvarning via jourer, vilket innebär att avsaknaden av platser inom intensivvården också försvårar arbetet på jourmottagningarna. Exempel på sådana jourpatienter är olycksfallspatienter med allvarliga skador och patienter som råkat ut för en allvarlig hjärn- eller hjärthändelse. I synnerhet den strejk som gäller intensivvården vid universitetssjukhuset äventyrar i hög grad hela sjukhusets verksamhet. Enligt sakkunniga vid Suomen Tehohoitokonsortio är det inte tryggt att stänga intensivvården vid något universitetssjukhus, utan det leder till mycket sannolika skador och sannolika dödsfall som annars skulle ha kunnat undvikas.  

För närvarande fungerar intensivvårdsavdelningarna med minimibemanning och sänkt antal platser på grund av bland annat förbudet mot övertidsarbete och skiftbyte, och det finns egentligen inte utrymme för mer nedskärningar. De ansvariga läkarna vid intensivvården bedömer att det går att trygga minimifunktionerna en kort tid med 50–70 procent av den planerade normalkapaciteten. Behovet av kapacitet inom intensivvården är dock svårt att förutse i verkligheten, eftersom belastningen under enskilda dagar snabbt kan stiga till 100 procent, även om belastningen på lång sikt, till exempel under sommaren 2022, varit kring 70 procent. Vid fördelningen av resurser inom intensivvården bör det beaktas att verksamheten är jourbaserad, att det sker snabba förändringar och att det behövs tillräcklig beredskap.  

Enligt uppgift från Norra Österbottens sjukvårdsdistrikt berör den planerade strejken 206 vårdarbetare. Med denna personalstyrka hålls 18 platser för intensivvård, 4 platser för intensivövervakning och 12 platser för övervakningsvård öppna under normala förhållanden. För att kunna ordna vård som uppfyller patientsäkerheten behöver minst 14 platser för intensivvård, 4 platser för intensivövervakning och 12 platser för övervakningsvård vara i bruk. För att hålla dessa patientplatser öppna med arbete som utförs i tre skift under en tre veckors arbetsskiftsförteckning behövs sammanlagt 174 vårdarbetare, av vilka 86 procent är sjukskötare. Med detta antal vårdarbetare kan man också genomföra ECMO- och MET-/återupplivningsverksamhet. 

Enligt uppgift från Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt berör den planerade strejken 167 vårdarbetare. Med denna personalstyrka hålls 24 platser för intensivvård öppna under normala förhållanden. För att kunna ordna vård som uppfyller patientsäkerheten behövs minst 15 platser för intensivvård. För att hålla dessa patientplatser öppna med arbete som utförs i tre skift under en tre veckors arbetsskiftsförteckning behövs sammanlagt minst 174 vårdarbetare, av vilka 98 procent är sjukskötare. Med detta antal vårdarbetare kan man också genomföra hyperbar oxygenbehandling (nationellt center vid ÅUCS) och MET-/återupplivningsverksamhet. 

Enligt uppgift från Egentliga Tavastlands sjukvårdsdistrikt berör den planerade strejken 33 vårdarbetare. Med denna personalstyrka hålls 5 platser för intensivvård och 5 platser för intensivövervakning öppna under normala förhållanden. För att kunna ordna vård som uppfyller patientsäkerheten behövs minst 4 platser för intensivvård, och för att dessa ska kunna hållas öppna med arbete som utförs i tre skift under en tre veckors arbetsskiftsförteckning behövs minst 16,5 vårdarbetare, av vilka 100 procent är sjukskötare. 

Sjukvårdsdistrikten har på olika sätt försökt förbereda sig på strejken och följderna av den. Det finns dock i princip få möjligheter att på ett sätt som tryggar patientsäkerheten ordna intensivvårdstjänster genom omorganisering av verksamheten eller andra åtgärder som kan vidtas utan speciallagstiftning. Samarbetet mellan sjukvårdsdistrikten är av stor betydelse när det gäller att ordna vård av kritisk natur. De sjukvårdsdistrikt som omfattas av arbetskonflikten har förhandlat med andra sjukvårdsdistrikt om vilka patienter de sjukvårdsdistrikt som står utanför arbetskonflikten kan ta emot i den mån de har möjlighet. Det är också möjligt att omorganisera verksamheten i fråga om vissa patienter så att vården genomförs i operationssalar eller uppvakningsrum. Sådana arrangemang är dock möjliga endast i begränsad utsträckning. Intensivvården vid ett universitetssjukhus kan inte tryggas genom denna typ av arrangemang på ett sådant sätt att kritisk vård och vård för att skydda patienters liv inte äventyras. Enligt en rapport från Tehohoitokonsortio (intensivvårdskonsortiet) användes 62 procent av kapaciteten inom intensivvårdsplatserna den 7 september 2022, vilket utgör normal nivå. På grund av personalbrist var ca 10 procent av intensivvårdsplatserna stängda vid 8 sjukhus. Enligt muntlig uppgift från chefsöverläkarna i sjukvårdsdistrikten förbereder man sig vid Åbo och Uleåborgs universitetssjukhus på att avveckla icke-brådskande kirurgisk verksamhet som kräver intensivvård ungefär en vecka före strejkerna inleds. På det här sättet kan behovet av intensivvård endast minskas med ungefär hälften. Helsingfors, Tammerfors och Kuopio universitetssjukhus förbereder sig på motsvarande sätt på att minska sin operativa verksamhet, så att deras enheter för intensivvård ska kunna ta emot jourpatienter från Åbo och Uleåborg som behöver intensivvård. Trots dessa åtgärder är det sannolikt att det under strejken kommer att inträffa sådana skador och dödsfall som annars kan undvikas. Egentliga Tavastlands centralsjukhus förbereder sig för strejken genom att minska verksamheten, eventuellt flytta patienter och förlita sig på stöd från de närliggande sjukhusen. Med dessa metoder uppskattar man att sjukhuset klarar en strejk som varar ett dygn, men eventuella patientskador kan inte uteslutas.  

2.3.4  Skyddsarbete och andra åtgärder under arbetskonflikten

Med skyddsarbete avses arbete som vid stridsåtgärd är nödvändigt för att förhindra fara för medborgarnas liv eller hälsa eller för att skydda sådan egendom, som speciellt utsätts för fara med anledning av arbetskonflikten. Skyldigheten att utföra skyddsarbete gäller endast tjänsteinnehavare som inte deltar i en arbetskonflikt. En tjänsteinnehavare eller anställd i arbetsavtalsförhållande som deltar i en arbetskonflikt är således inte skyldig att utföra skyddsarbete utan sitt samtycke. Personalen inom social- och hälsovården i kommunerna är i regel anställd i arbetsavtalsförhållande och endast ungefär en fjärdedel är tjänsteinnehavare. Inom socialvården är majoriteten av socialarbetarna och socialhandledarna anställda i tjänsteförhållande på grund av arbetets natur. Dessutom bör de som arbetar med bedömning av servicebehovet och inom socialjourer i praktiken vara anställda i tjänsteförhållande. Det bör dock beaktas att det till exempel inom boendeservicen inom socialvården eller den service som ges i hemmet inte finns många som är anställda i tjänsteförhållande. Sjukskötare och närvårdare är huvudsakligen anställda i arbetsavtalsförhållande. 

Behovet av skyddsarbete bestäms utifrån medicinsk expertis och läkarens lagstadgade skyldighet att besluta om vården och hur brådskande den är. Enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården beslutar legitimerade läkare om medicinska undersökningar av en patient, ställer diagnos och beslutar om vården och behandlingen i samband därmed. I fråga om socialvård bedöms behovet av skyddsarbete utifrån socialvetenskapliga, gerontologiska, vårdvetenskapliga och medicinska uppgifter om hur tjänsterna i en exceptionell situation kan ordnas för dem som omfattas av tjänsterna. Enligt uppgifter från de sjukvårdsdistrikt som berörs av de planerade strejkerna samt från Helsingfors stad och Uleåborgs stad har organisationerna inte lovat att utföra skyddsarbete inom intensivvården eller hemvården. Enligt uppgifterna har det inte avtalats om tillräckligt skyddsarbete för att trygga nödvändig vård och omsorg för klienterna och patienterna. Det förbud mot tillfällig förflyttning som organisationerna förklarat innebär att de instanser som berörs av strejkvarslet inte heller kan överföra personal från andra enheter till de tjänster som berörs av strejken. Förbudet gör det ännu svårare att upprätthålla en tillräckligt stor personalstyrka, vilket gör det svårare att tillgodose klient- och patientsäkerheten. 

Vid ordnandet av vården och tjänsterna aktualiseras också frågan om att för kritiska funktioner anlita personal som står utanför arbetskonflikten, och denna metod har använts och används genom att man anlitar olika yrkesgrupper i de sjukvårdsdistrikt och kommuner som omfattas av strejken. Många av vårdpersonalens uppgifter är dock sådana som kräver specialkompetens. En sådan krävande specialkompetens, till exempel kompetens att kontrollera ett flertal tekniska anordningar och samtidigt hålla patienten under uppsikt och utföra vårdåtgärder, att utföra krävande vätskebehandling genom infusion med ett flertal olika infusionslösningar och läkemedelsbehandling med centrala katetrar eller att sköta respirator- och kuvösbehandling, kan uppnås endast genom lång utbildning och arbetserfarenhet. Inom till exempel följande funktioner och behandlingar behövs specialkompetens: intensivvård (inklusive intensivvård av barn), prematurvård, jourvård och prehospital akutsjukvård, operations- och anestesiverksamhet, förlossningar, laboratorietjänster och bilddiagnostik samt olika delområden inom den specialiserade sjukvården, exempelvis cancervård, dialysbehandling och krävande psykiatrisk vård. Om det i dessa funktioner anlitas personal som inte har lämplig utbildning och erfarenhet, blir följden att patienters liv eller hälsotillstånd allvarligt äventyras. Det bör dessutom beaktas att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården inte får utföra uppgifter som personens utbildning eller yrkesskicklighet är otillräckliga för. Av rapporterna från sjukvårdsdistrikten framgår att den icke-brådskande vården vid alla sjukhus och i alla sjukvårdsdistrikt som är föremål för arbetskonflikten redan under sommaren har skurits ned till ett minimum och att man där försöker trygga den kritiska vården med hjälp av olika arrangemang. Sådana arrangemang är i synnerhet samarbetsavtal med andra sjukhus, sjukvårdsdistrikt och hälsovårdscentraler, förflyttningar av patienter inom sjukhusen och sjukvårdsdistrikten och i vissa fall köp av tjänster både inom landet och från utlandet. Trots dessa åtgärder meddelar sjukvårdsdistrikten att de inte kan trygga brådskande och nödvändig vård, om de stridsåtgärder som det förvarnats om genomförs.  

De uppgifter om läget som sjukvårdsdistrikten, kommunerna och regionförvaltningsverket har lämnat visar att tillgången till personal för skyddsarbete är det mest kritiska elementet med tanke på klient- och patientsäkerheten. Utifrån uppgifterna från de sjukvårdsdistrikt som strejkvarslet berör, städerna, Valvira och regionförvaltningsverken bedömer social- och hälsovårdsministeriet att klient- och patientsäkerheten inte kan garanteras utan skyddsarbete under de strejker som redan meddelats och att åtminstone de strejker som gäller intensivvården utgör ett allvarligt hot mot patienternas liv och hälsa.  

Såsom beskrivs ovan är servicesystemet inom social- och hälsovården för närvarande mycket belastat och sårbart. Om de massuppsägningar som arbetstagarorganisationerna har framfört konkretiseras uppstår ett ännu större underskott på personal, samtidigt som personalbristen inom många tjänster redan har varit rekordstor trots rekryteringsåtgärder. Om massuppsägningarna omfattar kritiska tjänster inom social- och hälsovården har det konsekvenser som innebär att patienternas och klienternas liv och hälsa allvarligt äventyras. Inom hälso- och sjukvården är kritiska funktioner till exempel intensivvård, krävande jourverksamhet samt akuta funktioner vid bäddavdelningar inklusive psykiatri. Dessa funktioner är i praktiken också till största delen sådana som inte kan skaffas som köpta tjänster från den privata sektorn. Inom socialvården är bland annat hemvård en kritisk tjänst. 

Det är möjligt att sådana nya stridsåtgärder som eventuellt följer på de aktuella stridsåtgärderna till sin karaktär eller omfattning är sådana att de på grund av personalbristen utgör ett hot mot klienternas eller patienternas liv eller orsakar allvarligt äventyrande av deras hälsa och att problemet inte kan lösas inom ramen för den gällande lagstiftningen med de medel som är tillgängliga. Den befintliga lagstiftningen erbjuder inga medel för att förhindra allvarligt äventyrande av liv eller hälsa i en situation där man inte lyckas komma överens om sådant skyddsarbete som behövs. Detta leder till ständig osäkerhet i servicesystemet, i synnerhet eftersom det är osäkert om man genom temporär undantagslagstiftning som uttryckligen gäller varje sådan enskild stridsåtgärd som allvarligt äventyrar liv eller hälsa i tid kan trygga åtgärder för att förhindra att liv eller hälsa allvarligt äventyras vid varje ny arbetskonflikt. 

7.2.1  Rätt till liv och nödvändig omsorg

Enligt 7 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. I propositionen om en reform av de grundläggande fri- och rättigheterna konstaterades i fråga om rätten till liv att man av rätten till liv kan härleda en allmän förpliktelse för det allmänna att vidta åtgärder i syfte att främja förutsättningarna för liv. I 19 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs dessutom om rätten till oundgänglig omsorg. Alla har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Det är fråga om en subjektiv rättighet som tillkommer var och en samt en direkt tillämplig bestämmelse i grundlagen som individen direkt kan åberopa. Enligt förarbetena till bestämmelsen avses med oundgänglig försörjning och omsorg en sådan inkomstnivå och sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Till ett sådant stöd hör till exempel att se till att den stödbehövande får den föda och har möjlighet till sådant boende som är en förutsättning för att hälsan och livskraften ska bevaras. (RP 309/1993 rd s. 73) De tjänster som anges i 5 § 2 mom. och som avsikten är att säkerställa genom den föreslagna lagen är sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Genom att trygga dem under en arbetskonflikt säkerställs det att 7 § 1 mom. och 19 § 1 mom. i grundlagen efterlevs.  

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Grundlagsutskottet har till exempel i stycke 71 i sitt utlåtande GrUU 17/2021 rd beskrivit att det för rätten till tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster som nämns i 19 § 3 mom. i grundlagen har etablerats ett bestämt juridiskt innehåll och bestämda bedömningsgrunder. Enligt dem kan en bedömning av om servicen är tillräcklig eller inte utgå från en nivå som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället (se RP 309/1993 rd, s. 75–76). Hänvisningen till att var och en har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster förutsätter i sista hand en individuell bedömning av om tjänsterna är tillräckliga eller inte (se GrUU 30/2013 rd, s. 3/I). Rätten till tillräckliga hälsovårdstjänster tryggas i de allvarligaste situationerna ytterst av rätten till liv enligt 7 § i grundlagen (se GrUU 65/2014 rd, s. 4/II). De arbetsinställelser som Tehy och Super redan har varslat om omfattar sådana verksamhetsenheter och funktioner inom social- och hälsovården vars verksamhet är nödvändig för att trygga klienters och patienters liv eller förhindra allvarligt äventyrande av klienters och patienters hälsa, och arbetstagarorganisationerna har inte lovat något skyddsarbete alls. Även de massuppsägningar som Tehy och Super har meddelat att de förbereder och eventuella andra kommande stridsåtgärder kan komma att omfatta sådana enheter och funktioner. Därför måste det allmänna vidta åtgärder för att trygga rätten till liv och nödvändig omsorg under en sådan här arbetskonflikt.  

7.2.2  Rätt att organisera sig fackligt

I 13 § 2 mom. i grundlagen tryggas den fackliga föreningsfriheten. I momentet nämns inte konflikträtten uttryckligen. Att den fackliga föreningsfriheten är tryggad innebär dock att den som utövar sin frihet inte får drabbas av negativa påföljder. I förarbetet till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna konstateras bl.a. att deltagande eller underlåtenhet att delta i fackföreningsverksamhet eller i en laglig arbetskonflikt inte utgör godtagbara grunder för till exempel avsked från arbetet eller särbehandling i arbetslivet (RP 309/1993 rd, s. 65/I). Det konstitutionella skyddet för konflikträtten kan grundas på detta uttalande. Även grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis bekräftat att konflikträtten har samband med den fackliga föreningsfrihet som tryggas genom 13 § 2 mom. i grundlagen (till exempel GrUU 12/2003 rd och GrUU 3/1998 rd). Den fackliga organisationsrätten är tryggad också i flera internationella överenskommelser som Finland har förbundit sig till (artikel 22 i MP-konventionen, artikel 11 i Europakonventionen, den reviderade europeiska sociala stadgan, ESK-konventionen). Även konflikträtten finns det bestämmelser om i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland. För att trygga arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att förhandla kollektivt har parterna i den reviderade europeiska sociala stadgan förbundit sig att erkänna arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikt, såsom strejk, dock under förutsättning att inte något annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal (artikel 6.4). I artikel 8 i ESK-konventionen tryggas, med vissa nämnda möjligheter till inskränkningar, också uttryckligen strejkrätten (förutsatt att den utövas i enlighet med lagstiftningen i staten i fråga). Dessutom finns det flera ILO-konventioner som gäller facklig organisationsrätt (bland annat konvention nr 151 om skydd för organisationsrätten och om förfaranden för fastställande av anställningsvillkor inom den offentliga sektorn, FördrS 15/1981). Inom tillsynspraxis när det gäller ILO-konventionerna har det ansetts att tryggandet av konflikträtten ingår i avtalsförpliktelserna (till exempel ILO-konventionerna nr 87 och 98). Konflikträtten behandlas också i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (art. 28 ”rätt...att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk”). Det som ovan har sagts om det grundlagsenliga skyddet av konflikträtten och om skyddet av de mänskliga rättigheterna innebär inte att det inte skulle gå att i lag reglera konflikträtten och att genom lag också föreskriva om inskränkningar i denna rätt. En förutsättning är dock att inskränkningarna uppfyller kriterierna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna (till vilka det även hör att fullgöra Finlands förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna). Slutsatser om hurdana inskränkningar som i praktiken kan anses vara konstitutionellt godtagbara kan dras bara på ett rätt allmänt plan, eftersom det inte finns särskilt mycket tolkningspraxis från riksdagens grundlagsutskott att tillgå i fråga om skyddandet av konflikträtten i grundlagen. Som en allmän riktlinje har utskottet emellertid konstaterat att man dock väsentligen genom bestämmelser i vanlig lag reglerar vad denna rätt innebär i detalj. Också lagstiftaren har enligt utskottets mening en relativt omfattande prövningsrätt i fråga om regleringen av rätten att vidta stridsåtgärder (se GrUU 12/2003 rd och GrUB 6/2015 rd). I fråga om bestämmelserna om facklig föreningsfrihet i 13 § 2 mom. i grundlagen har utskottet varit av den åsikten att det av denna grundlagsbestämmelse följer en restriktiv hållning till att det genom lag utfärdas av kollektivavtalssystemet oberoende bestämmelser om tillåtna eller förbjudna stridsåtgärder i arbetskonflikter. Grundlagsutskottet har bedömt området för rätten att vidta kollektiva åtgärder också i utlåtandet GrUU 15/2007 rd. I utlåtandet konstateras bland annat att även om rätten att vidta kollektiva åtgärder inte uttryckligen nämns i bestämmelsen, har grundlagsutskottet ansett att denna rätt hör samman med facklig föreningsfrihet. Utskottet har i sitt utlåtande konstaterat att vad denna rätt i detalj innebär dock regleras i allt väsentligt genom bestämmelser i vanlig lag. Utskottet har ansett att inskränkningar av rätten att vidta kollektiva åtgärder måste bedömas utifrån dessa utgångspunkter och de allmänna förutsättningarna att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Grundlagsutskottet har bedömt att massuppsägningar är en stridsåtgärd. I sitt utlåtande GrUU 15/2007 rd konstaterade utskottet att massuppsägningarna inte syftar till ett definitivt slut på anställningarna för de involverade utan är ett sätt att pressa på arbetsgivarorganisationen i avtalsförhandlingarna. Utskottet bedömer att en massuppsägning i detta syfte som organiseras och leds centralt av en facklig organisation kan betraktas som en stridsåtgärd (se även arbetsdomstolens dom TT:2007-105). Utskottet konstaterade att de bestämmelser i lagförslaget som ska tillämpas på dem som sagt upp sig till följd av arbetskonflikten följaktligen bör bedömas utgående från grundlagens bestämmelser om konflikträtt.  

En del av grundlagsutskottets ställningstaganden har gällt en sådan inskränkning att vissa grupper av anställda helt ska stå utanför stridsåtgärderna (GrUU 12/2003 rd, en del av tjänstemännen vid riksdagens kansli kunde lämnas utanför stridsåtgärder; GrUU 19/2001 rd, presidenterna och ledamöterna i HD och HFD kan förbjudas att delta i arbetskonflikter, om deras anställningsvillkor anges i lag). I utskottets överväganden syns å andra sidan också en restriktiv inställning till vissa andra uttryckliga förbud mot att delta i arbetskonflikter (GrUU 5/1997 rd, de anställda vid Finlands Bank och vid Republikens presidents kansli). Till denna del kan det konstateras att de nämnda inskränkningarna avviker avsevärt från det aktuella lagförslaget, eftersom de som omfattas av inskränkningarna i de nämnda bestämmelserna är medvetna om dessa inskränkningar och således har kunnat beakta dem redan i förväg. 

7.2.3  Tryggande av rätten till liv och nödvändig omsorg under en stridsåtgärd

Ett uttryckligt syfte med den föreslagna lagen är att trygga klienters och patienters liv inom hälso- och sjukvården och hemvården och att förhindra att deras hälsotillstånd allvarligt äventyras. I syfte att tillgodose rättigheterna enligt 7 § 1 mom. och 19 § 1 mom. i grundlagen ska den nödvändiga vården och omsorgen i första hand ges genom att social- och hälsovårdstjänsterna ordnas på till buds stående alternativa sätt. Kommunen eller samkommun ska sträva efter att säkerställa tjänsterna i första hand på andra sätt än genom de medel som det föreskrivs om i den föreslagna lagen. Dessa alternativa sätt behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Såsom framgår av det avsnittet räcker de metoder som står till buds inom ramarna för den gällande lagstiftningen och resurserna inte till för att i samtliga fall trygga livet för klienter och patienter i behov av omedelbar vård och omsorg eller för att förhindra att deras hälsotillstånd äventyras allvarligt.  

Eftersom parterna i arbetskonflikten inte har kommit överens om sådant tillräckligt skyddsarbete under de arbetsinställelser som det varslats om att det är möjligt att trygga den nödvändiga vård och omsorg som behövs för att förhindra att klienters och patienters liv eller hälsotillstånd allvarligt äventyras, är det nödvändigt att tillgången till yrkeskunnig arbetskraft för dessa kritiska funktioner tryggas på annat sätt. För att detta ska kunna genomföras krävs ingripande i den omfattning som arbetstagarorganisationen kan utöva sin konflikträtt och dessutom eventuellt ingripande i den personliga friheten och konflikträtten för personer som kan utföra dessa arbetsuppgifter. 

I denna proposition föreslås det att det föreskrivs en skyldighet för arbetstagarorganisationer när de verkställer en arbetsinställelse eller massuppsägning inom den hälso- och sjukvård eller hemvård som ordnas av en kommun eller samkommun att i samarbete med kommunen eller samkommunen se till att arbetsgivaren trots stridsåtgärderna har tillgång till så mycket för uppgifterna lämplig personal att rätten till liv enligt 7 § i grundlagen och den nödvändiga omsorg som förutsätts enligt 19 § i grundlagen kan tryggas. Lagens tillämpningsområde har dock begränsats till endast nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänster och hemvårdstjänster för att konflikträtten ska begränsas i så liten utsträckning som möjligt. Enligt förslaget får en arbetstagarorganisation inte verkställa en arbetsinställelse eller massuppsägning som gäller sådan nödvändig hälso- och sjukvård eller hemvård som avses i den föreslagna lagens 5 § 2 mom. förrän organisationen har förhandlat med arbetsgivaren om den personal som arbetsgivaren ska ha tillgång till trots stridsåtgärderna. Om parterna inte når en överenskommelse eller om arbetstagarorganisationen enligt arbetsgivarens uppfattning inte iakttar överenskommelsen, kan regionförvaltningsverket på ansökan av arbetsgivaren för viss tid vid vite skjuta upp eller avbryta verkställandet av en arbetsinställelse eller massuppsägning, om regionförvaltningsverket konstaterar att det är uppenbart att nödvändig hälso- och sjukvård eller hemvård allvarligt äventyras på grund av arbetskonflikten i fråga och att metoderna utanför lagen inte är tillräckliga. Det ger parterna mer tid för förhandlingar, och arbetsgivaren kan vidta åtgärder för att ta i bruk de sekundära metoder som lagen möjliggör innan den nödvändiga hälso- och sjukvården eller hemvården hinner äventyras på grund av verkställandet av arbetskonflikten. Förslaget innehåller således en begränsning som gäller tidpunkten för verkställandet av arbetskonflikten. Utövandet av konflikträtten ska inte få hindra ordnandet av sådana nödvändiga tjänster som avses i den föreslagna lagens 5 § 2 mom. I förslaget fastställs begränsningar för i vilken omfattning och under vilka förutsättningar arbetstagarorganisationen kan utöva sin konflikträtt i nödvändiga tjänster som tryggar medborgarnas liv och hälsa. Det är alltså inte fråga om att förbjuda konflikträtten. 

Eftersom de ovan beskrivna medel som gäller arbetstagarorganisationer dock inte nödvändigtvis är tillräckliga för att trygga rätten till liv enligt 7 § i grundlagen och den nödvändiga omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som förutsätts enligt 19 § i grundlagen, behöver det också föreskrivas om sekundära metoder som ingriper i den personliga friheten och konflikträtten för enskilda yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården (ändring av arbetsuppgifter och arbetsställe, avvikelse från arbetstidsbestämmelserna, avvikelse från semesterbestämmelserna, klient- och patientsäkerhetsarbete). Tryggandet av den allra nödvändigaste vården och omsorgen förutsätter dock inte inom alla slags tjänster som omfattas av lagens tillämpningsområde att de som deltar i arbetskonflikten i stor omfattning åläggs att utföra klient- och patientsäkerhetsarbete, medan det till exempel inom intensivvården kan göras endast ringa avkall på den normala personalstyrkan. Ur ett bredare perspektiv innebär klient- och patientsäkerhetsarbetet enligt lagen alltså inte i sig att arbetskonflikten eller syftet med den äventyras. Med beaktande av lagens syfte är det föreslagna ingreppet i den fackliga föreningsfriheten och den därtill hörande konflikträtten nödvändigt för att klienters och patienters liv och hälsa ska kunna tryggas.  

I fråga om påförande av arbetsplikt finns det än så länge rätt lite tolkningspraxis, och när det gäller särskild arbetsplikt i samband med stridsåtgärder finns det inte någon annan tolkningspraxis än GrUU 15/2007 rd. Inom konstitutionell praxis har man överlag varit mycket återhållsam till möjligheterna att påföra arbetsplikt. Det skydd av personlig frihet som ingår i 7 § i grundlagen innefattar ett förbud mot tvångsarbete, vilket i sig dock inte innebär ett förbud mot alla slags arbets- och tjänsteplikter. Också i artikel 4 i Europakonventionen och i artikel 8 i MP-konventionen uppräknas olika situationer som inte omfattas av förbudet mot tvångsarbete. Exempel på sådana är bland annat arbete som normalt åläggs fångar, vapentjänst eller ersättande tjänst som hör till värnplikten och arbetsplikt i anslutning till olika slags krissituationer (tjänstgöring som krävs då fara eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd) samt arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna. I artikel 4.3 i Europakonventionen definieras vad som inte avses med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete i artikeln. Enligt artikel 4.3 c avses med tvångsarbete eller annat påtvingat arbete inte tjänstgöring som utkrävs när nödläge eller olycka hotar samhällets existens eller välfärd och enligt artikel 4.3 d inte arbete eller tjänstgöring som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna. Det har ansetts att till exempel skyldigheten för en tandläkare att tjänstgöra i norra Norge en viss tid efter utexamineringen står utanför artikeln (Iversen v. Norway (dec), no 1468/62, 17.12.1963). Tjänstgöring i brandkåren har betraktats som en tjänst som hör till de allmänna skyldigheterna (Karheinz Schmidt v. Germany, no. 13580/88, 18.7.1994). 

När det gäller grundlagsutskottets tolkningspraxis i fråga om påförande av arbetsplikt kan man nämna ställningstagandet i anslutning till värnpliktslagen (GrUU 9/2007 rd). I utskottets utlåtande var det fråga om förordnande av reservister att utföra specialuppgifter vid storolyckor enligt beredskapslagen när situationen är synnerligen allvarlig samt i situationer där en pandemi till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig storolycka. Enligt utskottet finns det godtagbara och vägande skäl för den föreslagna regleringen mot bakgrunden av systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna, men den personkrets som omfattas av arbetsplikten ansågs vara problematisk på grund av sin storlek och odefinierade omfattning. Utskottet förutsatte att personkretsen begränsas till reservister som fått specialutbildning samt att arbetsplikten regleras tidsmässigt så att propositionen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottets övriga ställningstaganden i fråga om påförande av arbetsplikt har anslutit sig till lagen om räddningsväsendet (GrUU 31/1998 rd: bland annat skyldigheten för personer som hålls i beredskap för befolkningsskyddsuppgifter att delta i befolkningsskyddsutbildning; en närmare reglering av den krets som är skyldig att delta i utbildning förutsattes; arbetsplikten inom räddningsväsendet krävde behandling i grundlagsordning), beredskapslagen (GrUU 1/2000 rd, arbetsskyldighet för alla i Finland bosatta personer under undantagsförhållanden i anslutning till skydd av befolkningen behandlas i grundlagsordning, också GrUU 6/2009, s. 11–12), sjöräddningslagen (1145/2001) (GrUU 24/2001 rd, allmän skyldighet att delta i sjöräddningstjänsten; en allmän skyldighet av detta slag mot ersättning ansågs inte problematisk), inrättandet av Livsmedelssäkerhetsverket (GrUU 8/2006 rd: arbetsplikt på förordnande av Livsmedelssäkerhetsverket för legitimerade veterinärer under 50 år och för veterinärmedicine kandidater och studerande i situationer där bland annat epizooti förekommer i landet eller där det finns en uppenbar risk för att epizooti ska sprida sig till landet; det förutsattes att arbetspliktens längd ska definieras och att studerande inte ska omfattas av skyldigheten). Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om arbetsplikt också vid bedömningen av tillämpningen av beredskapslagen (GrUB 7/2020 rd). 

Ovannämnda situationer avviker i regel från den situation som ligger till grund för denna proposition på så sätt att det i dem är fråga om oförutsedda situationer som kräver omedelbara åtgärder. Å andra sidan är det i dem ofta fråga om omfattande skyldigheter med avseende på den personella dimensionen, vilket avviker från denna proposition. Störst betydelse med tanke på denna proposition har den skyldighet att delta i sjöräddningstjänsten som föreskrivs i sjöräddningslagen. Enligt den lagen är varje arbetsför person skyldig att på order av sjöräddningsledaren delta i räddningsuppgifter, om inte ett giltigt skäl utgör hinder för det. Grundlagsutskottet konstaterade att i konstitutionellt hänseende innebär en skyldighet av detta slag en inskränkning i den personliga friheten som är tryggad i 7 § 1 mom. i grundlagen. Biståndsskyldigheten bör dock ses mot bakgrunden av ett tvingande skäl som är godtagbart med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt utskottet kunde den föreslagna skyldigheten inte betraktas som ett oskäligt grovt intrång i den personliga friheten, med hänsyn till det vägande intresse som ligger bakom skyldigheten. I lagförslaget ingår dessutom en bestämmelse om ersättningar som anknyter till skyldigheten. Grundlagsutskottet ansåg att en skyldighet av detta slag inte heller är problematisk med tanke på förbuden mot tvångsarbete och annat påtvingat arbete i Europakonventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. 

Sådant klient- och patientsäkerhetsarbete som avses i denna proposition avviker från skyldigheten enligt sjöräddningslagen på så sätt att den situation som hotar människors liv och hälsa inte på samma sätt är oförutsedd som den situation som avses i sjöräddningslagen. Å andra sidan är den personella dimensionen avsevärt mindre. Det intresse som båda dessa bottnar i kan dock anses vara lika betydelsefulla. 

Ett särdrag i de strejkvarsel som meddelats under hösten 2022 har varit att det inte lovats något skyddsarbete alls till de verksamhetsenheter som varslen har gällt. Detta avviker från tidigare arbetskonflikter, vilket är en orsak till att de som ansvarar för social- och hälsovården inte har samma möjligheter att förbereda sig på arbetskonfliktsituationen som vid tidigare arbetskonflikter inom social- och hälsovården. 

7.2.4  Skydd för personuppgifter och integritetsskydd

De föreslagna 6 § 1 och 4 mom. är av betydelse med tanke på det skydd för personuppgifter och för privatlivet som garanteras i 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Skyddet enligt 10 § i grundlagen kompletteras av skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen samt av respekten för privatlivet enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av skyddet av personuppgifter enligt artikel 8 i samma stadga. Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. I artikel 52.3 i stadgan anges att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. EU-domstolens domar bestämmer det centrala innehållet i skyddet för privatlivet och personuppgifter i dessa avseenden. Likaså har artikel 8 i Europakonventionen ansetts täcka även skyddet för personuppgifter i Europadomstolens rättspraxis. 

Den allmänna dataskyddsförordningen är en EU-rättsakt som till alla delar är förpliktande och direkt tillämplig lagstiftning i samtliga medlemsstater. I EU-domstolens rättspraxis har unionslagstiftningen företräde framför nationell rätt i överensstämmelse med de villkor som lagts fast i denna rättspraxis (se till exempel GrUU 1/2018 rd). Grundlagsutskottet har konstaterat att det inte ingår i grundlagsutskottets konstitutionella uppdrag att bedöma regleringen av den nationella verkställigheten med avseende på den materiella EU-rätten (se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 4). Utskottet har emellertid kommenterat förhållandet mellan EU:s lagstiftning och den nationella lagstiftningen. Utskottet har i sin tolkningspraxis ansett det viktigt att det, i den mån som EU-lagstiftningen kräver reglering på det nationella planet eller möjliggör sådan, tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas (se GrUU 25/2005 rd). Utskottet har därför framhållit att det i regeringens propositioner finns anledning att särskilt i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet (GrUU 26/2017 rd, s. 42, GrUU 2/2017 rd, s. 2, GrUU 44/2016 rd, s. 4). 

Det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen ger gäller i synnerhet behandling av personuppgifter inom den offentliga sektorn, men i viss mån även inom den privata. Det nationella handlingsutrymmet förpliktar inte, med vissa undantag, medlemsstaterna att utfärda nationell lagstiftning som kompletterar eller preciserar dataskyddsförordningen utan det har överlåtits åt den nationella lagstiftaren att fatta beslut i frågan. Med tanke på att dataskyddsförordningen är en direkt tillämplig rättsakt bör det nationella handlingsutrymmet utnyttjas i begränsad omfattning. Grundlagsutskottet har uttryckligen tagit ställning till frågan och enligt utskottets utlåtandepraxis är det med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen i princip tillräckligt att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tryggas med stöd av EU:s allmänna dataskyddsförordning och den nationella allmänna lagstiftningen. Lagstiftaren bör således vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 4–5). 

Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis är det klart att behovet av nationell speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som krävs i den allmänna dataskyddsförordningen också måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (GrUU 14/2018 rd, s. 5). 

Behandlingen av personuppgifter enligt det föreslagna 6 § 1 mom. grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen enligt vilken behandlingen behövs för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Eftersom behandlingen inte grundar sig på artikel 6.1 e eller f i dataskyddsförordningen har den registrerade inte rätt att göra invändningar enligt artikel 21 i den förordningen. Medlemsstaterna får behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen med hänsyn till behandling för att efterleva punkt 1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling. Eftersom behandlingsgrunden är artikel 6.1 c ska behandlingen av personuppgifter uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. 

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bl.a. vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om informationsinnehållen däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på ”att informationen är nödvändig” för ett visst ändamål (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 2–3 och de utlåtanden som nämns där). Utskottet har dock ansett att grundlagen inte tillåter en generös och ospecificerad rätt att få uppgifter, inte ens om den är förenad med nödvändighetskriteriet (t.ex. GrUU 19/2012 rd). 

I sina analyser av exakthet och innehåll har grundlagsutskottet lagt särskild vikt vid huruvida de uppgifter som lämnas ut är av känslig art. Om de föreslagna bestämmelserna om överlåtelse av uppgifter har gällt också känsliga uppgifter, har det för vanlig lagstiftningsordning krävts att bestämmelserna preciseras så att de följer grundlagsutskottets ovan återgivna praxis för bestämmelser som rör rätten att trots sekretess få och lämna ut myndighetsuppgifter (se GrUU 15/2018 rd och t.ex. GrUU 38/2016 rd). Grundlagsutskottet har understrukit att det vid en särskiljning mellan behövlighet respektive nödvändighet att få eller lämna ut uppgifter är frågan inte bara om omfattningen av innehållet i uppgifterna utan också om att rätten till information, som går före sekretessbestämmelserna, i sista hand går ut på att den myndighet som är berättigad till informationen i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av den sekretess som gäller myndigheten som innehar informationen. Ju mer generell den lagstiftning som ger rätt att få uppgifter är, desto större är faran att sådana intressen kan åsidosättas mycket automatiskt. Ju fullständigare bestämmelserna kopplar rätten till information till materiella villkor, desto mer sannolikt är det att begäran om information måste motiveras. Då kan också den som lämnar ut informationen bedöma begäran med avseende på de lagliga villkoren för utlämnandet. Genom att de facto vägra att lämna ut informationen kan den som innehar den få till stånd ett läge där en utomstående myndighet måste undersöka skyldigheten att lämna ut information, det vill säga tolka bestämmelserna. Denna möjlighet är viktig då det gäller att anpassa tillgången till information och sekretessintressena till varandra (se t.ex. GrUU 7/2019 rd, GrUU 15/2018 rd och GrUU 17/2016 rd, s. 6, och de utlåtanden som det hänvisas till där). 

7.2.5  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter

De föreslagna 12 § 2 och 3 mom. är av betydelse med tanke på 124 § i grundlagen. Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

Grundlagsutskottet har behandlat anförtroendet av förvaltningsuppgifter åt andra än myndigheter i flera utlåtanden (GrUU 28/2001 rd, GrUU 2/2002 rd, GrUU 67/2002 rd, GrUU 5/2006 rd, GrUU 11/2006 rd, GrUU 20/2006 rd, GrUU 26/2017 rd, GrUU 15/2018 rd, GrUU 65/2018 rd och GrUU 17/2021 rd). Grundlagsutskottet har framhävt att kravet på rättssäkerhet och god förvaltning ska skrivas in i lag när offentliga förvaltningsuppgifter förs över på någon annan än en myndighet (GrUU 10/1998 rd och GrUU 26/2001 rd). Utskottet har också understrukit att kravet på ändamålsenlighet i grundlagens 124 § är en rättslig förutsättning som ska bedömas från fall till fall (GrUU 11/2006 rd). Tryggande av kraven på rättssäkerhet och god förvaltning i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen har av hävd ansetts förutsätta att de allmänna förvaltningslagarna iakttas när ärenden behandlas och att de som handlägger ärenden handlar under tjänsteansvar (GrUU 46/2002 rd, GrUU 20/2006 rd). I sin utlåtandepraxis har grundlagsutskottet inte ställt några närmare krav på exakt formulering av bestämmelserna om tjänsteansvar (GrUU 17/2021 rd). 

Enligt förarbetena till grundlagen avses med offentlig förvaltningsuppgift en relativt omfattande grupp förvaltningsuppgifter, som inkluderar till exempel verkställande av lagar samt åligganden i anslutning till beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner (RP 1/1998 rd). Även tillhandahållandet av offentliga tjänster kan betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift (GrUB 9/2002 rd, RP 1/1998 rd). Då är det fråga om så kallad faktisk förvaltningsverksamhet. Med faktisk förvaltningsverksamhet avses i allmänhet sådan verksamhet i anslutning till skötseln av en förvaltningsuppgift varmed inga direkta rättsverkningar eftersträvas.  

Grundlagsutskottet har inte gett någon exakt definition av begreppet offentlig förvaltningsuppgift, utan gör en bedömning från fall till fall. Vid tolkningen av begreppet offentlig förvaltningsuppgift har grundlagsutskottets utlåtandepraxis varit att först och främst fästa uppmärksamhet vid den aktuella uppgiftens karaktär och särdrag. Utskottet har vidare beaktat om det föreskrivs om uppgifterna i lag och likaså om en viss aktör vid skötseln av uppgifterna omfattas av en myndighets beslut, styrning eller övervakning. Dessutom har uppmärksamhet fästs bland annat vid vilka rättsverkningar uppgiften och de anknytande besluten ger (GrUU 53/2014 rd). 

7.3.1  Rätt till liv, nödvändig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster

Grundlagsutskottet har ansett att skyddet av rätten till liv enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och tryggandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen har kunnat utgöra ett sådant vägande samhälleligt behov som inskränkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna förutsätter (till exempel punkt 5 i GrUU 51/2021 rd och punkt 7 i GrUU 7/2021 rd). Syftet med lagförslaget är att trygga rätten till liv och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Grundlagsutskottet har ansett att rätten till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster tryggas i de allvarligaste situationerna av rätten till liv enligt 7 § i grundlagen (se GrUU 15/2018 rd, s. 6). Lagförslaget kan anses ha vägande samhälleliga skäl.  

Enligt förarbetena till 19 § 1 mom. i grundlagen (RP 309/1993 rd, s. 73/II) tillkommer rätten till oundgänglig utkomst och omsorg alla. Förutsättningarna för att få hjälp ska utredas genom individuell behovsprövning. Med oundgänglig försörjning och omsorg avses en sådan inkomstnivå och sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Till sådant stöd hör till exempel att ordna sådan kost och sådant boende som är nödvändigt med tanke på bevarandet av hälsan och livskraften. I förarbetena till 19 § 1 mom. i grundlagen konstateras också att bestämmelsen har en nära anknytning till rätten till liv som tryggas i grundlagen. I den lag som föreslås nu är det både när det gäller hälso- och sjukvården och socialvården fråga om att trygga sådana nödvändiga tjänster. I de tjänster som avses i 5 § 2 mom. i den föreslagna lagen är det fråga om att trygga förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Lagens tillämpningsområde har dock utifrån en helhetsbedömning av den nuvarande situationen begränsats till endast nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänster och hemvårdstjänster för att konflikträtten ska begränsas i så liten utsträckning som möjligt. 

7.3.2  Skyldighet att förhandla om tillräckligt skyddsarbete samt föreläggande om att skjuta upp eller avbryta verkställandet av arbetskonflikt

Parterna ska enligt lagförslaget förhandla om hur en tillräcklig personalstyrka tryggas under en stridsåtgärd. Omfattningen av en stridsåtgärd bör bestämmas så att den inte äventyrar tillgodoseendet av rättigheterna enligt 7 och 19 § i grundlagen. Vilka funktioner inom social- och hälsovården som förfarandet enligt 2 kap. kan gälla bestäms utifrån 5 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Om parterna inte lyckas komma överens om en tillräcklig personalstyrka som kommunen eller samkommunen trots stridsåtgärderna ska ha tillgång till för att trygga att rättigheterna enligt 7 och 19 § i grundlagen tillgodoses i de tjänster som avses i lagförslagets 5 § 2 mom., kan den som har organiseringsansvar för social- och hälsovården lämna en i lagförslagets 10 § 1 mom. avsedd ansökan om att stridsåtgärden ska skjutas upp eller avbrytas till regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverket ska pröva om det föreligger förutsättningar på det sätt som anges i 10 § 2 eller 3 mom. Regionförvaltningsverkets föreläggande kan gälla i högst en vecka åt gången. Avsikten har varit att begränsa utövandet av befogenheten så att förutsättningarna för att lämna ansökan samt för ett föreläggande om att skjuta upp eller avbryta verkställandet av arbetskonflikten noggrant avgränsas i 10 § 1–3 mom. Tröskeln för att förnya ett beslut om att skjuta upp eller avbryta har på författningsnivå fastställts vara högre än i det första beslutet om att skjuta upp eller avbryta verkställandet av arbetskonflikten. Regionförvaltningsverket ska med iakttagande av principerna för god förvaltning och bestämmelserna i förvaltningslagen göra en självständig bedömning av huruvida förutsättningarna enligt 10 § 2 eller 3 mom. uppfylls. Regionförvaltningsverket kan besluta om att skjuta upp och att avbryta verkställandet av en arbetskonflikt endast om det är uppenbart att nödvändig social- eller hälsovård allvarligt äventyras och därmed att klienters eller patienters liv eller hälsa allvarligt äventyras. 

Förslaget ingriper inte i konflikträttens kärna, utan begränsar endast rätten så att utövandet av konflikträtten inte äventyrar tillgodoseendet av de rättigheter som det föreskrivs om i 7 och 19 § i grundlagen. På motsvarande sätt som i förslaget är det möjligt att flytta tidpunkten för när en stridsåtgärd ska inledas i en sådan situation som det föreskrivs om i lagen om medling i arbetstvister. Förslagen om att avbryta en stridsåtgärd är en ny slags befogenhet. Förslaget kan anses vara nödvändigt, eftersom det i sista hand tryggar nödvändig personal för nödvändiga tjänster. Befogenheten i fråga är enligt förslaget begränsad till att användas endast i sista hand i situationer där klienters eller patienters liv äventyras eller klienters eller patienters liv allvarligt äventyras på grund av personalbrist till följd av en arbetskonflikt. Syftet är att reservera mer tid för förhandlingar mellan parterna och att i ett avtalslöst läge säkerställa den minimitid som behövs för att ta i bruk de i förhållande till förhandlingsskyldigheten sekundära medel som lagen möjliggör i fråga om individer innan den nödvändiga hälso- och sjukvården eller hemvården hinner äventyras på grund av ett verkställande av arbetskonflikten. Befogenheten kan endast omfatta den nödvändiga hälso- och sjukvård och hemvård som avses i 5 § 2 mom. i lagförslaget. Det är fråga om en tidsmässigt exakt avgränsad befogenhet, och utövandet av den begränsas ytterligare enligt 10 § 3 mom. Befogenheten är nödvändig för att rättigheterna enligt 7 § 1 mom. och 19 § 1 mom. i grundlagen ska kunna tryggas. 

Genom bestämmelserna i 2 kap. i den föreslagna lagen eftersträvas att tillgodoseendet av rättigheterna enligt 7 och 19 § i grundlagen i första hand ska tryggas genom överenskommelse mellan parterna. Genom den befogenhet som det föreskrivs om i 10 § i lagförslaget eftersträvas endast sekundärt att trygga tillgodoseendet av dessa rättigheter, så den kan anses ha en godtagbar grund och vara proportionerlig. Regionförvaltningsverkets beslut är överklagbart, men det kan verkställas trots att ändring har sökts, om inte en förvaltningsdomstol bestämmer att verkställigheten ska avbrytas. Att beslutet kan verkställas omedelbart är i praktiken en förutsättning för att dess syfte ska kunna fullgöras.  

7.3.3  Åtgärder och förordnanden som gäller arbetstagare

Av lagens tillämpningsområde följer att primära medel för att trygga nödvändig personal under en arbetskonflikt alltid ska vara att använda andra medel än de som ingår i lagförslaget. Sådana medel är till exempel förflyttning av klienter eller patienter, utnyttjande av köpta tjänster och servicesedlar, användning av arbetsuppgifts- och arbetstidsarrangemang som baserar sig på frivillighet bland personalen, samarbete med andra kommuner och samkommuner samt prioritering och omorganisation. Bland skyldigheterna i lagförslaget föreslås förhandlingar och överenskommelser mellan parterna enligt 2 kap. vara den primära. Om nödvändig personal dock inte kan tryggas på detta sätt kan man tillgripa sådana medel som gäller enskilda arbetstagare och som avses i 3 kap. i lagförslaget (ändring av arbetsuppgifter och arbetsställe, avvikelse från arbetstidsbestämmelserna, avvikelse från semesterbestämmelserna, förordnande av en arbetstagare som deltar i en arbetskonflikt till klient- och patientsäkerhetsarbete). Om dessa medel inte heller är tillräckliga är det i enlighet med 4 kap. i lagen möjligt att även förordna en person som har sagt upp sig som en stridsåtgärd till klient- och patientsäkerhetsarbete. Avsikten med den föreslagna stegvisa användningen av metoder är att urvalet av metoder ska vara proportionerligt. En förutsättning för användning av samtliga förordnanden som gäller individer är att användningen av dem ska vara nödvändig för att förhindra att en klients eller patients liv äventyras eller att en klients eller patients hälsa äventyras allvarligt. Förordnandena får inte heller vara oskäliga med tanke på arbetstagarens personliga situation. Dessutom har användningen av de olika medel som gäller en enskild person anknytning till vissa andra i lag föreskrivna element som tryggar arbetstagarens rättigheter. 

Ett förordnande till klient- eller patientsäkerhetsarbete kan meddelas för två veckor åt gången. Förordnandet kan meddelas endast sådana personer som är anställda hos arbetsgivaren och som är frånvarande från arbetet på grund av deltagande i en arbetsinställelse och först i sista hand sådana personer som sagt upp sig som en stridsåtgärd. Endast personer med lämplig kompetens ska kunna förordnas att sköta vissa uppgifter. Förordnandet ska således vara noggrant tidsbegränsat och noggrant avgränsat gälla endast det nödvändigaste.  

I 5 § 2 mom. i lagförslaget definieras nödvändig hälso- och sjukvård och hemvård uttömmande i en förteckning med 10 punkter. Ett förordnande till klient- och patientsäkerhetsarbete kan meddelas bara i fråga om dessa. Den vård som nämns i punkterna 1, 3 och 4 i förteckningen anses i princip alltid vara sådan att patientens liv äventyras eller att patientens hälsotillstånd äventyras allvarligt utan den. I punkterna 2, 5, 6, 7, 8 och 10 i förteckningen preciseras som ytterligare förutsättning att vården eller omsorgen ska vara sådan att klientens eller patientens liv äventyras eller att patientens hälsotillstånd äventyras allvarligt utan den. I situationer enligt 9 punkten är det dessutom fråga om nödvändiga medicinska stödtjänster i anknytning till 1–8 punkten, utan vilka patientens liv äventyras eller patientens hälsotillstånd äventyras allvarligt. Förteckningen ska vara uttömmande och kan inte tolkas i vid bemärkelse. Genom lagförslaget avgränsas på så sätt noggrant vilken vård och omsorg som är nödvändig att ordna under en arbetskonflikt som riktar sig mot hälso- och sjukvården eller hemvården för att trygga rättigheterna enligt 7 § 1 mom., 19 § 1 mom. och 19 § 3 mom. i grundlagen. Bestämmelserna kan därför anses ha ett noggrant avgränsat tillämpningsområde också i fråga om inriktningen av uppgifter inom sektorn.  

Medel som riktas till individer ska på rättslig grund vara sådana som används i sista hand och bundna till nödvändigheten av att använda dem. De kan också anses vara godtagbara och proportionella. 

7.3.4  Om förordnanden till patient- och klientsäkerhetsarbete

I lagförslaget är det fråga om en bedömning av den inbördes konflikt som finns mellan de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas genom grundlagen. Utgångspunkten för förslaget är att människors liv och hälsa samt rätt till nödvändig omsorg, vilka tryggas i 7 § och 19 § i grundlagen, är grundläggande rättigheter som alltid ska tryggas. I en situation där dessa rättigheter är utsatta för ett överhängande hot kan temporära inskränkningar göras i de övriga grundläggande fri- och rättigheterna till dess att hotet om äventyrande av liv eller allvarligt äventyrande av hälsa har undanröjts. En sådan allvarlig situation som hotar liv och hälsa håller nu på att uppstå, eftersom parterna i arbetskonflikten inte har kommit överens om hur den vård som är nödvändig för att trygga patienters och socialvårdsklienters liv och hälsa ska ordnas. En separat temporär lag om saken är därför nödvändig. 

Regionförvaltningsverket fattar beslut om klient- eller patientsäkerhetsarbetet på förslag av en kommun eller samkommun. Enligt propositionen ska en part höras på det sätt som avses i 34 § i förvaltningslagen innan beslutet fattas. Dessutom ska kommunen eller samkommunen när den tar fram förslaget ge den i den berörda verksamhetsenheten inom social- eller hälsovården verksamma fackavdelningen för den fackorganisation som deltar i arbetskonflikten möjlighet att yttra sig, och avdelningens eventuella yttrande ska fogas till förslaget. Enligt lagförslaget kan det för hörandet av en part och en fackorganisation fastställas en tidsfrist som inte får vara kortare än 24 timmar. I grundlagens 21 § 2 mom. sägs det att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. I utlåtandet GrUU 15/2007 rd, s. 5/II ansåg grundlagsutskottet att det är nödvändigt att komplettera bestämmelserna med att verksamhetsenheten är skyldig att bereda också den behöriga arbetstagarorganisationen en möjlighet att bli hörd eller på annat sätt delta i beredningen av förslaget. I lagförslaget ges en part i princip rätt att bli hörd och den behöriga fackorganisationen en möjlighet att bli hörd. Enligt lagförslaget ska förslaget vara utarbetat så att en bedömning av personens möjlighet att sköta uppgiften i fråga ingår som en del av förslaget. Ett ärende kan avgöras utan att en part hörs, om villkoren enligt 34 § i förvaltningslagen för att avgöra ärendet utan hörande av part uppfylls.  

I 13 § i förslaget föreskrivs om rätten att överklaga regionförvaltningsverkets beslut. För tydlighetens skull föreskrivs det i paragrafen uttryckligen om kommunens och samkommunens rätt att överklaga ett avslagsbeslut av regionförvaltningsverket. Detta behövs för att kommunen eller samkommunen ska ha möjlighet att föra möjligheterna att fullgöra en skyldighet som omfattas av kommunens eller samkommunens organiseringsansvar till domstol för bedömning. Förslaget kan således anses vara motiverat med tanke på 21 § i grundlagen. 

Genom lagförslaget ingriper man i utövandet av konflikträtten, eftersom en person som utövar konflikträtten kan förordnas till klient- eller patientsäkerhetsarbete. Konflikträtten har ansetts vara en rättighet som tryggas enligt 13 § 2 mom. i grundlagen, även om den inte uttryckligen nämns i grundlagen. Inskränkningen av konflikträtten gäller endast arbetstagare inom de funktioner som beskrivs i 5 § i lagförslaget. Förslaget är noggrant tidsbegränsat, eftersom ett förordnande endast kan meddelas för två veckor åt gången. Dessutom föreskrivs det om vissa element som tryggar arbetstagarens rättigheter i situationen i fråga. Den föreslagna begränsningen av konflikträtten kan anses nödvändig för att de ovan beskrivna rättigheterna enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen ska kunna tryggas. En inskränkning av konflikträtten kan anses vara förenlig med ett vägande samhälleligt behov, nödvändig och proportionell. Förslaget kan anses godtagbart med hänsyn till 13 § 2 mom. i grundlagen. 

7.3.5  Om synvinklar som hänför sig till arbetarskyddet

Grundlagens 18 § 1 mom. har ansetts ha betydelse för arbetarskyddet. I detta sammanhang tolkas arbetarskyddet i vid bemärkelse, varvid det också omfattar arbetstidsskyddet. Arbetstidsskyddet består av skydd enligt både arbetstidslagen och semesterlagen. Enligt 7 § i lagförslaget ska det vara möjligt att avvika från arbetstidsbestämmelserna under de villkor som anges i paragrafen. På motsvarande sätt är det möjligt att avvika från bestämmelserna i semesterlagen om villkoren enligt 8 § uppfylls. De föreslagna bestämmelserna är ett av medlen. Enligt den föreslagna paragrafen ska avvikelserna från bestämmelserna om arbetstid och semester begränsas så att de arbetssäkerhets- och hälsoaspekter som hänför sig till arbetstidsskyddet ska beaktas. Den föreslagna möjligheten att avvika från bestämmelserna i arbetstidslagen motsvarar till sin omfattning i stor utsträckning rätten att låta utföra nödarbete enligt 19 § i arbetstidslagen.  

7.3.6  Skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Syftet med förslaget är att se till att denna uppgift att trygga det allmänna fullgörs. Syftet med propositionen är att säkerställa genomförandet av 7 § 1 mom. i grundlagen och 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen. Enligt propositionen ska den aktör som ansvarar för ordnandet av tjänsterna, det vill säga i detta fall en kommun eller samkommun, svara för att dessa rättigheter tillgodoses. Genom propositionen inskränks i viss mån rätten till facklig organisationsfrihet, eftersom propositionen innebär att personer som deltar i en arbetskonflikt förordnas att sköta arbetsuppgifter. Denna inskränkning kan dock anses vara en nödvändig, noggrant avgränsad och proportionell inskränkning, genom vilken man på individnivå endast i ringa mån ingriper i utövandet av konflikträtten. Lagens tillämpningsområde har också begränsats till endast nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänster och hemvårdstjänster för att konflikträtten ska begränsas i så liten utsträckning som möjligt. Propositionen är motiverad också med tanke på 22 § i grundlagen, eftersom avsikten med den är att säkerställa det allmännas möjlighet att trygga tillgodoseendet av rättigheterna enligt 7 § 1 mom. och 19 § 1 och 3 mom. i grundlagen.  

7.3.7  Skyddet för personuppgifter

I det föreslagna 6 § 1 mom. föreskrivs det att en kommuns eller samkommuns förslag till regionförvaltningsverket om förordnande till klient- eller patientsäkerhetsarbete ska innehålla information om de yrkesutbildade personer inom social- eller hälsovården som föreslås till klient- eller patientsäkerhetsarbete, deras kontaktuppgifter samt till vilka uppgifter och till vilken verksamhetsenhet, i vilken utsträckning och för hur lång tid yrkesutbildade personer inom social- eller hälsovården ska förordnas till klient- eller patientsäkerhetsarbete. Ovannämnda uppgifter får lämnas till regionförvaltningsverket oberoende av sekretessbestämmelserna. De föreslagna bestämmelserna bedöms uppfylla de krav som följer av 10 § i grundlagen. Tröskeln för utlämnande av personuppgifter ska dessutom begränsas till vad som är nödvändigt. I lagförslaget begränsas på ett uttömmande sätt vilka uppgifter som får lämnas ut för beslutsfattande. Endast personer som är nödvändiga för framläggandet av ett förslag ska ha rätt att behandla dessa uppgifter. Rätt att behandla regionförvaltningsverkets beslut har endast personer som har skäl som är nödvändiga med tanke på arbetsuppgiften. I det föreslagna 6 § 4 mom. föreskrivs närmare om skyddsåtgärder vid behandling av personuppgifter för att trygga konfidentialiteten vid behandling av sådana personuppgifter som avses i 6 §. Enligt momentet i fråga ska de som har rätt att behandla uppgifterna utses särskilt. Uppgifterna får förvaras endast så länge det är nödvändigt och de ska hållas åtskilda från andra personuppgifter som gäller arbetstagaren. 

7.3.8  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter

I 12 § 2 mom. i lagförslaget föreskrivs det att regionförvaltningsverket kan överföra genomförandet av ett delgivningsförfarande per post också på ett annat privat postföretag än en sådan tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster som avses i postlagen. I det föreslagna 12 § 2 mom. är det fråga om sådan överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på privata tjänsteproducenter som avses i 124 § i grundlagen. Det är dock inte fråga om en uppgift som innebär betydande utövning av offentlig makt. De föreslagna bestämmelserna i 12 § 2 mom. uppfyller kravet i 124 § i grundlagen enligt vilket bestämmelser ska utfärdas genom lag samt kravet på ändamålsenlighet. Verkställigheten av den föreslagna lagen kräver att ett betydande antal olika handlingar som gäller rätten att bli hörd och beslut delges. Verkställigheten förutsätter att regionförvaltningsverket kan använda ett brett spektrum av metoder för delgivning. Genomförandet av lagen förutsätter ett snabbt utnyttjande av olika privata posttjänster beroende på var tjänsterna finns tillgängliga. För att säkerställa ett korrekt och effektivt genomförande av lagstiftningen är det därför ändamålsenligt att föreskriva om möjligheten att inte bara använda sig av tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster utan även av andra privata postföretags tjänster. Regionförvaltningsverket fattar beslut om överföring av uppgiften till ett privat postföretag med stöd av lag och detta förutsätter att regionförvaltningsverket från fall till fall prövar ändamålsenligheten med överföringen. Eftersom regionförvaltningsverken kan få i uppdrag att meddela ett mycket stort antal förordnanden till klient- och patientsäkerhetsarbete och i samband med det begäranden om hörande som ska delges skyndsamt, är det ändamålsenligt att även andra postföretag kan anlitas för delgivningsförfarande per post. 

De förutsättningar för överföring av offentliga förvaltningsuppgifter som anges i 124 § i grundlagen har beaktats i propositionen genom att de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning tryggas vid överföringen av uppgiften. I lagförslaget föreskrivs det om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar för de personer som genomför delgivningsförfarandet. Vid skötseln av den offentliga förvaltningsuppgiften i fråga ska dessutom iakttas de allmänna förvaltningslagar som ska tillämpas med stöd av bestämmelserna om tillämpningsområde och därför ska det inte föreskrivas särskilt om dem.  

På personer som är anställda hos ett postföretag tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter som hänför sig till genomförande av det delgivningsförfarande som avses i 12 § 2 mom. I grundlagsutskottets utlåtandepraxis ges inga närmare förutsättningar för den exakta formuleringen av bestämmelserna om tjänsteansvar, vilket innebär att de motsvarar sådan reglering som används i denna typ av regleringssammanhang. Den föreslagna regleringen uppfyller kravet enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis att säkerställandet av kraven på rättssäkerhet och god förvaltning i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen förutsätter bland annat att de personer som handlägger ärenden handlar under straffrättsligt tjänsteansvar.