1.1  Lagen om försäkringsdistribution

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Tillämpningsområde. Enligt paragrafen ska lagen tillämpas på inledande och bedrivande av försäkringsdistribution. I enlighet med internationella privaträttsliga bestämmelser och principer ska lagen tillämpas på distribution av försäkringar på Finlands territorium och vid behov i EES-området eller i tredjeländer. I lagen ingår ingen allmän paragraf om det områdesvisa tillämpningsområdet, utan detta framgår närmare av andra paragrafer i lagen. 

Enligt artikel 1.2 i direktivet gäller direktivet fysiska eller juridiska personer som är etablerade i en medlemsstat eller som önskar etablera sig där för att inleda och bedriva distribution av försäkrings- och återförsäkringsprodukter. I paragrafen föreskrivs det emellertid inte på allmän nivå vilken personkrets som omfattas av lagen, utan detta framgår närmare av andra paragrafer i lagen. 

På samma sätt som den gällande lagen ska lagen tillämpas på inledande och bedrivande av försäkringsdistribution som sker genom en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare. Med avvikelse från den gällande lagen ska denna lag i princip också tillämpas på försäkringsgivare som inleder och bedriver försäkringsdistribution. Lagen ska således tillämpas på i 5 § 1 mom. 1 punkten avsedda försäkringsgivare, i 5 § 1 mom. 2 punkten avsedda försäkringsmäklare, i 5 § 1 mom. 3 punkten avsedda ombud och i 5 § 1 mom. 5 punkten avsedda sidoverksamma försäkringsförmedlare. Den sistnämnda kategorin inkluderar sidoverksamma försäkringsmäklare och sidoverksamma ombud. Dessutom ska vissa bestämmelser i lagen tillämpas på så kallade vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som bedriver försäkringsdistribution i liten skala, enligt vad som närmare bestäms i lagens 4 §. Med undantag av försäkringsgivare kan de övriga aktörer som avses i denna lag vara fysiska personer eller juridiska personer. 

Bestämmelserna om inledande och bedrivande av försäkringsdistribution ska i regel också tillämpas på inledande och bedrivande av återförsäkringsdistribution. I fråga om återförsäkringsdistribution har det emellertid gjorts vissa undantag från tillämpningsområdet. Bestämmelser om dessa undantag finns i det föreslagna i 3 § 1 mom. och i lagen om försäkringsavtal. Om förutsättningar för att bedriva återförsäkringsverksamhet stadgas det också i andra lagar, i synnerhet i lagen om försäkringsbolag och lagen om utländska försäkringsbolag. Dessutom föreslås bestämmelser om andra begränsningar i lagens tillämpningsområde i 3 § 2 mom. (stora risker) och i 4 § (vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare). 

Genom 1 § genomförs artikel 1.1 och 1.2 i direktivet. 

2 §.Försäkringsdistribution. I 1 mom. föreslås en definition av i lagen avsedd försäkringsdistribution. Verksamheten ska betraktas som försäkringsdistribution, om aktören bedriver en eller flera av de verksamheter som nämns nedan. Med försäkringsdistribution avses förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås samt andra förberedande åtgärder i samband med ingående av försäkringsavtal. Med försäkringsdistribution ska även avses att man ger personliga rekommendationer om försäkringsavtal, vilket i direktivet benämns rådgivning. Rådgivningen om försäkringsavtal kan också avse försäljning av försäkringar eller av investeringsobjekt som är anknutna till placeringsförsäkringar. Med försäkringsdistribution ska även avses lämnande av annan information om försäkringsavtal. 

Vidare ska med försäkringsdistribution avses verksamhet som består i att ingå försäkringsavtal och bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal. Detta ska i synnerhet gälla verksamhet som består i att bistå vid ersättningsanspråk. Exempelvis en advokat eller ett rättegångsbiträde med tillstånd, som med stöd av ett bemyndigande av försäkringstagaren inom ramen för skötseln av sitt huvudsakliga uppdrag gör en ersättningsansökan i ett ärende som gäller en rättsskyddsförsäkring, anses dock inte bedriva i lagen avsedd försäkringsdistribution. Dessa bedriver huvudsakligen annan verksamhet än försäkringsdistribution, och verksamheten syftar inte till att bistå kunden med att ingå eller fullgöra ett försäkrings- eller återförsäkringsavtal. Verksamhet som biträde för en försäkringstagare vid rättegång och de uppgifter som direkt hänför sig till detta bör särskiljas från sådant bistående som omfattas av den föreslagna lagen. 

Försäkringsdistribution kan exempelvis bestå i att klarlägga kundens försäkringsbehov, lägga fram och jämföra olika försäkringslösningar samt att lämna anbud som avser försäkringsavtal. Varken i direktivet eller i lagen krävs det att ett uttryckligt ombuds- eller mäklaravtal ska ha ingåtts mellan den person som använder webbplatsen eller mediet för försäkringsdistribution och försäkringsgivaren eller kunden. Ett försäkringsförhållande mellan en kund och en försäkringsförmedlare uppstår därmed allt lättare och tydligare genom olika e-tjänster. I enlighet med direktivet kommer således definitionen av försäkringsdistribution att också omfatta personer vars affärsverksamhet består i att 

- ge information om ett eller flera försäkringsavtal utifrån kriterier som en kund valt ut på en webbplats eller via andra medier, 

- rangordna försäkringar eller 

- ge rabatt på försäkringspremier, 

när kunden direkt eller indirekt kan ingå försäkringsavtal på en webbplats eller via andra medier. 

Det föreslås tydligare bestämmelser än tidigare om att en person som använder en webbplats eller något annat medium för försäkringsdistribution kan komma att omfattas av lagen om den uppfyller två villkor: dels att på personens webbplats eller via ett annat medium jämförs eller marknadsförs försäkringar, försäkringsförmedlingstjänster eller försäkringsdistributörer mot vederlag, dels att webbplatsen eller mediet gör det möjligt att ingå försäkringsavtal direkt eller indirekt så att försäkringstagarens uppgifter via en länk överförs direkt till den webbsida där avtalet kan ingås. Utgångspunkten är att marknadsföringen på webbsidan eller via mediet sker mot vederlag, om inte personen visar något annat. Huruvida personen i detta fall jämställs med ett ombud eller en försäkringsmäklare beror på den försäkringsdistributör, den försäkring eller den försäkringsförmedlingstjänst som marknadsförs. I samband med att lagen träder i kraft är det befogat att personer som använder en sådan webbplats eller ett sådant annat medium uppmärksammar att adekvata ombuds- eller mäklaravtal har ingåtts. Alternativt ska möjligheten att ingå försäkringsavtal begränsas exempelvis genom att avlägsna länken till den webbsida som möjliggör ingående av avtal. 

Definitionen i lagen täcker också återförsäkringsdistribution enligt direktivet. Även om det inte föreslås någon uttrycklig bestämmelse om det omfattar definitionen verksamheten vid återförsäkringsföretag också när återförsäkringsföretaget bedriver verksamheten utan att ha en återförsäkringsförmedlare. 

Med avvikelse från definitionen av försäkringsförmedling i 1 § 2 mom. i den gällande lagen krävs det enligt den allmänna definitionen av försäkringsdistribution inte att verksamheten ska ske mot vederlag. Enligt definitionerna av försäkringsmäklare, ombud och sidoverksamma försäkringsförmedlare ska det emellertid också i fortsättningen förutsättas att verksamheten sker mot vederlag. 

Av åtgärderna i samband med försäkringsdistribution följer i enlighet med 6 § skyldighet att registrera sig i det koncessionsregister eller försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen. Det enda undantaget är i 4 § avsedda vissa försäkringsförmedlare som i liten skala bedriver förmedling som sidoverksamhet och på vilka lagen i regel inte ska tillämpas. Försäkringsdistribution får bedrivas av registrerade fysiska personer samt juridiska personer och fysiska personer som är anställda hos dem. Av detta följer att en försäkringsdistributör inte i strid med registreringsplikten får överföra uppgifter som ska betraktas som försäkringsdistribution till att skötas av en icke-registrerad aktör. 

I momentet genomförs artikel 2.1.1 och 2.1.2 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om undantag från definitionen av försäkringsdistribution. Enligt 1 punkten ska lämnande av information om försäkringar i enstaka fall inom ramen för annan affärs- eller yrkesverksamhet inte betraktas som försäkringsdistribution, om verksamheten inte syftar till att bistå kunden med att ingå eller fullgöra ett försäkringsavtal. Bestämmelsen täcker situationer där den som lämnar information är någon annan affärs- eller yrkesutövare som inte genomför några som helst andra åtgärder för att bistå kunden med att ingå eller tillämpa ett försäkringsavtal, eller genomför endast smärre åtgärder som inte syftar till att bistå kunden med att ingå eller tillämpa ett försäkringsavtal. Bestämmelsen tillämpas på försäkringsavtal och återförsäkringsavtal. Sådan information får lämnas av exempelvis revisorer, skatterådgivare och advokater samt av rättegångsbiträden med tillstånd. Bestämmelsen motsvarar 1 § 3 mom. 2 punkten i lagen om försäkringsförmedling. I punkten genomförs artikel 2.2 a i direktivet. 

Enligt 2 punkten ska försäkringsgivares yrkesmässiga handläggning av ansökningar om ersättning eller försäkringsgivares eller eventuella andra aktörers utredning av skador eller expertbedömning i ersättningsärenden inte betraktas som försäkringsdistribution. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 1 § 3 mom. 3 punkten i lagen om försäkringsförmedling. I punkten genomförs artikel 2.2 b i direktivet. 

I 3 punkten föreslås som ett nytt undantag en bestämmelse om att rådgivning som ges till samfund och konsumenter av andra än försäkringsdistributörer eller vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare inte ska betraktas som försäkringsdistribution. I direktivet finns ingen uttrycklig bestämmelse om detta, men enligt skäl 12 i ingressen till direktivet är frågan om huruvida försäkringsavtal kan ingås direkt eller indirekt ett centralt villkor vid tillämpningen av direktivet. Enligt texten i skälet bör direktivet inte tillämpas på webbplatser som förvaltas av offentliga myndigheter eller konsumentorganisationer, som inte avser att ingå något avtal utan bara jämför försäkringsprodukter som finns att tillgå på marknaden. För tydlighetens skull föreslås i den nationella lagen en uttrycklig bestämmelse om saken. Enligt skäl 13 i ingressen till direktivet ska direktivet inte heller tillämpas på verksamhet som består i att enbart lägga fram data om presumtiva försäkringstagare för försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag, eller information om försäkrings- eller återförsäkringsprodukter, försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag för presumtiva försäkringstagare. Det rör sig om lämnande av sådan information av allmän karaktär som inte direkt syftar till att ingå försäkringsavtal. Om avsikten däremot är att teckna en försäkring, ska detta ske utifrån förhandlingar mellan försäkringstagaren och försäkringsdistributören. Ett ytterligare villkor är att den som lämnar informationen inte genomför andra åtgärder för att bistå kunden med att ingå eller fullgöra ett försäkrings- eller återförsäkringsavtal. I 3 punkten genomförs artikel 2.2 c och 2.2 d i direktivet. 

3 §. Begränsning av tillämpning på återförsäkring och försäkring mot stora risker. Syftet med paragrafen är att på ett förtydligande sätt sammanställa vilka bestämmelser som inte ska tillämpas på återförsäkring eller på distribution av försäkringar mot stora risker. Utöver distribution av direktförsäkring gäller direktivet om försäkringsdistribution till vissa delar återförsäkringsdistribution och distribution av skadeförsäkringar mot stora risker. I direktivet räknas emellertid inte på ett konsekvent eller heltäckande sätt upp vilka artiklar som inte ska tillämpas på återförsäkringar eller på försäkringsavtal som avser stora risker. I fråga om återförsäkringsavtal samt försäkringsavtal som avser stora risker är vardera avtalsparten professionella aktörer. Därför är det inte nödvändigt att de omfattas av alla de bestämmelser som skyddar försäkringstagare. 

I 1 mom. föreslås en förteckning över de bestämmelser som inte ska tillämpas på återförsäkringsdistribution. Bestämmelserna finns i 4, 32—60, 74, 75 och 78 § i lagförslaget. Bestämmelserna i 4 § gäller distribution av försäkringar i begränsad och liten skala, och paragrafen är därför till karaktären sådan att den inte lämpar sig för återförsäkringar. I de hänvisade bestämmelserna ska det i huvudsak föreskrivas om informationsskyldighet för återförsäkringsdistributörer och om förfarandena gentemot kunden eller tillsynsmyndigheten, dvs. Finansinspektionen. Bestämmelserna ska dessutom gälla avskiljande av kundtillgångar och till vissa delar skadeståndsansvar. Lagen ska inte heller tillämpas på försäkringsdistribution som bedrivs i Finland från en stat utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om verksamheten enbart avser återförsäkring och om den övervakas i tredjelandet på ett sätt som åtminstone motsvarar eller kan jämställas med kraven enligt denna lag. 

I den inhemska försäkringslagstiftningen har man hittills inte ansett det vara nödvändigt att reglera återförsäkringsverksamhet på motsvarande sätt som direktförsäkringsverksamhet. På återförsäkringsverksamhet har tillämpats de allmänna bestämmelserna och principerna om avtalsrätt och de bestämmelser som gäller näringsutövande i övrigt. Ett återförsäkringsförhållande gäller inte direkt vanliga försäkringskunder, och ett försäkringsföretag som är försäkringstagare i ett återförsäkringsavtal har inte ansetts behöva något särskilt skydd i detta hänseende. På det sätt som anges i momentet lämnas således återförsäkringsdistribution utanför lagens tillämpningsområde, eftersom den till dessa delar är tillåten enligt direktivet. 

I 2 mom. föreslås på motsvarande sätt en förteckning över de bestämmelser som inte ska tillämpas på distribution av försäkring mot stora risker. Bestämmelserna finns i 4, 32, 33, 36—38 §, 39 § 2 mom., 42 och 43 §, 57 § 2 mom. och 78 § i förslaget. Bestämmelserna i 4 § gäller distribution av försäkringar i begränsad och liten skala, och paragrafen är därför till karaktären sådan att den inte lämpar sig för försäkring mot stora risker. I de hänvisade bestämmelserna ska det i huvudsak föreskrivas om informationsskyldighet för försäkringsdistributörer och om kraven på produkthantering. 

Bestämmelsen baserar sig på artikel 22.1 första stycket i direktivet, enligt vilket den information som avses i artiklarna 18, 19 och 20 inte behöver lämnas när försäkringsdistributören bedriver distributionsverksamhet med anknytning till försäkringar mot stora risker. Enligt artikel 25.4 i direktivet tillämpas inte heller kraven på produkthantering på försäkringar mot stora risker. 

4 §. Begränsning av tillämpning på vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare. I paragrafen föreslås det att flera bestämmelser i lagen inte ska tillämpas på aktörer 

- vars huvudsakliga yrkesverksamhet är något annat än försäkringsdistribution och 

- som i liten skala bedriver försäkringsdistribution som avser snävt avgränsade försäkringskategorier. 

I praktiken rör det sig alltid om distribution av direktförsäkringar. I paragrafen avsedda så kallade vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare ska i regel inte omfattas av bestämmelserna i lagen, och de bör särskiljas från vanliga sidoverksamma försäkringsförmedlare, på vilka lagen i regel ska tillämpas i sin helhet. 

I 1 mom. ges bestämmelser om hur lagen, med de begränsningar som föreskrivs i 2 mom., ska tillämpas på vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare då betingelser som avses i 1 mom. uppfylls. Vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare får endast distribuera försäkringar som uppfyller alla tre i momentet avsedda villkor. För det första förutsätts det att den försäkringspremie som betalats på basis av försäkringsavtalet uppgår till högst 600 euro, beräknat proportionellt på pro rata basis och på årsbasis. Alternativt, där varaktigheten för en resa eller annan tjänst som avses i 3 punkten är högst tre månader, får försäkringspremien per försäkrad person uppgå till högst 200 euro. Det senare beloppet är ett fast belopp. Genom punkten genomförs artikel 1.3 b och 1.3 c i direktivet. 

Det andra villkoret är att försäkringen kompletterar en vara eller tjänst som tillhandahålls av den sidoverksamma försäkringsförmedlaren i fråga. Villkoret motsvarar till sitt innehåll inledningsfrasen till artikel 1.3 a i direktivet. 

Det tredje villkoret är att försäkringen endast täcker risken för fel, förlust av eller skada på en vara, risken i anknytning till en icke-utnyttjad tjänst som tillhandahållits eller risken i samband med en bokad resa. I bestämmelsen avses med skada utöver att en vara eller ett resgods går sönder (eng. breakdown) också att det uppstår en skada på varan eller resgodset (eng. damage). Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll leden i och ii i artikel 1.3 a i direktivet. Till den del som det rör sig om fel hos en vara är bestämmelsen emellertid mer omfattande än leden i direktivet. Också den föreslagna skadan på resgods har större omfattning än i direktivet, som täcker skada på resgods men inte att resgodset går sönder. I bestämmelsen handlar det om försäkring för en risk i anknytning till en nyttighet som den varu- eller tjänsteleverantör i fråga tillhandahåller. 

Av definitionen av en sidoverksam försäkringsförmedlare följer att försäkringsavtalet i regel inte får gälla en livförsäkring eller ansvarsförsäkring. Försäkringsavtalet får dock gälla livsförsäkrings- eller ansvarsförsäkringsskydd, om det är komplement till det huvudsakliga försäkringsskyddet för ovan nämnda risk i samband med en bokad resa. I det kompletterande reseskyddet kan det röra sig om exempelvis skada på eller förlust av resgods och annan risk i samband med en resa som bokats hos den berörda distributören. 

I paragrafen avsedd försäkringsdistribution som bedrivs som sidoverksamhet i liten skala och som inte ska omfattas av lagen bedrivs i praktiken exempelvis av resebyråer, glasögonförsäljare och affärer som säljer mobiltelefoner och vitvaror, om de som sidotjänst säljer försäkringar i anknytning till varorna eller tjänsterna. Däremot blir lagen tillämplig på bilaffärernas verksamhet, eftersom de säljer trafikförsäkringar, som enligt Solvens II-direktivet är ansvarsförsäkringar för motorfordon. Bilhandlare uppfyller vanligtvis kännetecknen för en vanlig sidoverksam försäkringsförmedlare. 

I praktiken är det möjligt att det utöver sådana försäkringar som uppfyller villkoren i paragrafen också kommer att distribueras sådana försäkringar som inte uppfyller alla villkor. För närvarande tillhandahålls exempelvis också sådana reseförsäkringar som inte i fråga om priset uppfyller alla villkor enligt 1 mom. De är närmast avsedda som ett extra skydd för dem som köper dyra resepaket, och inbegriper t.ex. ett mer omfattande avbeställningsskydd än vanliga reseförsäkringar. Försäljningen av försäkringar som inte uppfyller villkoren i 1 mom. kan vara ringa jämfört med försäljningen av försäkringar som inte omfattas av tillämpningsområdet för lagen. Också i det fallet betraktas ett bolag, företag eller en förmedlare som tillhandahåller sådana försäkringar som en vanlig sidoverksam försäkringsförmedlare och omfattas av bestämmelserna om sidoverksamma försäkringsförmedlare, exempelvis bestämmelserna om registreringsplikt, organisering av verksamheten och utrednings- och informationsskyldighet. 

I 2 mom. förtecknas de bestämmelser som ska tillämpas på vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare. Tillämpliga bestämmelser är endast 6, 30, 32—35, 40 och 41 §, 78 § 2 mom. och 79—81 §. I fråga om vissa sidoverksamma ombud tillämpas lagen om försäkringsavtal. Det bör särskilt beaktas att vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare med stöd av bestämmelsen i 6 § inte omfattas av skyldigheten att registrera sig i Finansinspektionens försäkringsförmedlarregister. Bestämmelserna baserar sig på kraven i artikel 1.4 i direktivet. 

Lagens utgångspunkt är att vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som avses i paragrafen för egen del ska ansvara för att de uppfyller kraven enligt lagen. Med stöd av 3 mom. ska försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren se till att kraven enligt 2 mom. uppfylls om försäkringsdistributionen bedrivs via en i paragrafen avsedd viss sidoverksam försäkringsförmedlare (artikel 1.4 i direktivet). Bestämmelsen är ett förtydligande. Försäkringsgivaren ansvarar emellertid under alla omständigheter för att försäkringstagaren får förhandsinformation om försäkringen i enlighet med lagen om försäkringsavtal. Försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren ska till de vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som den anlitar ge den information som ska lämnas till kunden innan ett försäkringsavtal ingås. Innan ett försäkringsavtal ingås ska kunden dessutom ges ett standardiserat faktablad om skadeförsäkring. Försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren ska vid behov också sörja för utbildning eller på något annat lämpligt sätt lämna information om försäkringen så att de vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som den anlitar har tillgång till informationen. Om en viss sidoverksam försäkringsförmedlare försummar att iaktta sina skyldigheter enligt lagen, ska försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren bedöma huruvida den fortfarande kan anlita den vissa sidoverksamma försäkringsförmedlaren. Vid behov ska försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren vidta åtgärder för att kraven ska uppfyllas eller för att säga upp avtalet. 

5 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen i lagen. I direktivet om försäkringsdistribution finns det fler definitioner än i direktivet om försäkringsförmedling. Helt nya i direktivet är definitionerna av sidoverksamma försäkringsförmedlare, vederlag, filialer och nära förbindelser. I den nationella lagen föreslås utöver dessa också vissa definitioner som funnits redan i direktivet om försäkringsförmedling men inte i den nationella lagen. 

Enligt 1 mom. 1 punkten avses med försäkringsgivare försäkringsbolag med undantag av arbetspensionsförsäkringsbolag enligt lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag. Med försäkringsgivare ska också avses återförsäkringsbolag, utländska försäkringsbolag samt försäkringsföreningar, med hänvisning till definitionerna i de speciallagar som gäller dem. I bestämmelsen avsedda försäkringsbolag och återförsäkringsbolag motsvarar definitionerna av försäkringsföretag och återförsäkringsföretag i Solvens II-direktivet. I bestämmelsen beaktas också i Finland registrerade försäkringsföreningar samt utländska direktförsäkringsföretag och återförsäkringsföretag. I bestämmelsen genomförs artikel 2.1.6 och 2.1.7 i direktivet. 

Enligt 2 punkten avses med försäkringsmäklare en fysisk eller juridisk person som inte är försäkringsgivare eller dennes anställda och som mot vederlag inleder eller bedriver direktförsäkringsdistribution med stöd av ett uppdragsavtal med en annan kund än en direktförsäkringsgivare eller som mot vederlag inleder eller bedriver återförsäkringsdistribution. Definitionen av försäkringsmäklare är nationell. Den skiljer åt verksamheten som försäkringsmäklare och verksamheten som ombud på så sätt att samma person inte kan ha båda rollerna. Försäkringsdistribution har behandlats i 2 §. 

I den nationella definitionen har beaktats de omständigheter som framgår av artikel 2.1.3 i direktivet och som gäller försäkringsförmedlare som bedriver direktförsäkringsdistribution. Enligt definitionen i direktivet avses med försäkringsförmedlare varje fysisk eller juridisk person — utom försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller deras anställda och utom försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet — som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsdistribution. I den nationella definitionen har även beaktats de omständigheter som framgår av artikel 2.1.5 och som gäller försäkringsförmedlare som bedriver återförsäkringsdistribution. Enligt definitionen i direktivet avses med återförsäkringsförmedlare varje fysisk eller juridisk person — utom återförsäkringsföretag eller deras anställda — som mot ersättning inleder eller bedriver försäkringsdistribution. 

Liksom i den gällande lagen definieras i förslaget försäkringsmäklare utifrån ett uppdragsavtalsförhållande. Försäkringsmäklarens uppdragsgivare är i praktiken en försäkringstagare eller en person som i övrigt har behov av försäkringsmäklartjänster. Försäkringsmäklaren företräder sin kund och sköter på kundens uppdrag dennes ärenden exempelvis med försäkringsgivaren. 

En central förutsättning för registrering och verksamhet som försäkringsmäklare är enligt 8 § 1 mom. 1 punkten och 8 § 2 mom. att försäkringsmäklaren inte står i ett sådant beroendeförhållande till försäkringsgivaren som är ägnat att påverka försäkringsmäklarens verksamhet i strid med kundens intressen. Separata bestämmelser om intressekonflikter vid distribution av placeringsförsäkringar föreslås i 6 kap. En försäkringsgivare som bedriver direktförsäkring får inte vara uppdragsgivare för en försäkringsmäklare. Medan en försäkringsmäklares uppdragsgivare per definition är en annan kund än en försäkringsgivare som bedriver direktförsäkring, kan en försäkringsgivare som bedriver återförsäkring däremot vara uppdragsgivare för en försäkringsmäklare. Det är nödvändigt att öppna för möjligheten att ingå uppdragsgivaravtal med en försäkringsgivare som bedriver återförsäkring, för att inte försäkringsmäklares verksamhetsmöjligheter onödigt ska begränsas. 

Definitionen av försäkringsmäklare motsvarar i huvudsak 3 § 2 punkten i lagen om försäkringsförmedling. 

I 3 punkten definieras ombud som en fysisk eller juridisk person som inte är försäkringsgivare eller dennes anställda och som mot vederlag inleder eller bedriver försäkringsdistribution för försäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. Med ombud avses också en fysisk eller juridisk person som inte själv är en sådan försäkringsgivare eller dennes anställd som bedriver återförsäkring, och som mot vederlag inleder eller bedriver återförsäkringsdistribution för återförsäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. Definitionen av ombud är nationell. Den skiljer åt verksamheten som försäkringsmäklare och verksamheten som ombud på så sätt att samma person inte kan ha båda rollerna. Den föreslagna definitionen omfattar också sådan ombudsverksamhet som avser återförsäkring. 

Ett ombud får vara ombud för en eller flera försäkringsgivare. Ombudet representerar alltid försäkringsgivaren. Ombudet bör ha ett giltigt ombudsavtal som ingåtts med försäkringsgivaren och enligt vilket ombudet handlar för försäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. 

Liksom i fråga om definitionen av försäkringsmäklare har också i definitionen av ombud beaktats bestämmelserna i artikel 2.1.3 och 2.1.5 i direktivet. Definitionen ska tolkas så att ett direktförsäkringsföretag får vara ombud för ett återförsäkringsföretag. Definitionen av ombud motsvarar i huvudsak 3 § 1 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 4 punkten avses med försäkringsförmedlare försäkringsmäklare och ombud. I direktivet ges en definition av försäkringsförmedlare, men dessa uppdelas inte i försäkringsmäklare och ombud. Definitionen av försäkringsförmedlare i direktivet täcker i finländsk lagstiftning såväl försäkringsmäklare som ombud. En i Finland registrerad, i direktivet avsedd försäkringsförmedlare är antingen försäkringsmäklare eller ombud. En i Finland registrerad försäkringsförmedlare får inte samtidigt vara ombud och försäkringsmäklare. 

Definitionen av försäkringsförmedlare baserar sig på artikel 2.1.3 och 2.1.5 i direktivet. Till denna del framgår innehållet i definitionen av försäkringsförmedlare av definitionen av försäkringsmäklare i 2 punkten och av ombud i 3 punkten ovan. Den föreslagna definitionen av försäkringsförmedlare omfattar också sådan försäkringsmäklarverksamhet och ombudsverksamhet som avser återförsäkring. Definitionen av försäkringsförmedlare motsvarar i huvudsak 3 § 3 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

För att lagen ska vara tydlig och för att undvika tolkningsproblem bör det beaktas att försäkringsförmedlare enligt lagen avser andra än sidoverksamma försäkringsförmedlare och vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelser om detta föreslås i 2 mom. 

I 5 punkten definieras begreppet sidoverksam försäkringsförmedlare. Definitionen är ny. Med hjälp av definitionen delas de nuvarande försäkringsförmedlarna enligt den nya lagen in i försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet och försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet. Med stöd av bestämmelsen kan ett kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen (610/2014) eller ett värdepappersföretag enligt lagen om investeringstjänster (747/2012) inte vara en i denna lag avsedd sidoverksam försäkringsförmedlare. Inte heller ett sådant finansiellt institut i en EES-stat som motsvarar ovan nämnda finansiella institut kan vara en sidoverksam försäkringsförmedlare. Med undantag av ovan nämnda finansiella institut avses med sidoverksamma försäkringsförmedlare varje fysisk eller juridisk person 

- vars huvudsakliga yrkesverksamhet är något annat än försäkringsdistribution och 

- som mot vederlag börjar distribuera eller distribuerar endast sådana försäkringar som kompletterar en vara eller en tjänst. Det förutsätts också att dessa försäkringar inte täcker livförsäkrings- eller ansvarsförsäkringsrisker, utom när sådant skydd kompletterar den vara eller tjänst som förmedlaren tillhandahåller som huvudsaklig yrkesverksamhet. 

Som en sidoverksam försäkringsförmedlare betraktas en aktör som uppfyller samtliga ovan nämnda villkor. Bestämmelsen motsvarar artikel 2.1.4 i direktivet. 

I vissa bestämmelser i lagen används begreppet sidoverksam försäkringsmäklare. Med detta begrepp avses en sådan förmedlare som bedriver den i 2 punkten avsedda verksamheten på ett sidoverksamt sätt. Dessutom används i vissa bestämmelser i lagen begreppet sidoverksamt ombud. Med detta begrepp avses en sådan förmedlare som bedriver den i 3 punkten avsedda verksamheten på ett sidoverksamt sätt. 

Enligt definitionen i 6 punkten avses med försäkringsdistributör en försäkringsgivare, en försäkringsförmedlare samt en sidoverksam försäkringsförmedlare. Bestämmelsen motsvarar artikel 2.1.8 i direktivet. 

I 7 punkten definieras en person som deltar i försäkringsdistribution. Med detta ska avses en fysisk person som är anställd hos en försäkringsgivare, försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare och som direkt deltar i försäkringsdistribution. Ur definitionssynpunkt har det ingen betydelse hurdant uppdragsförhållande eller hurdan ställning anställningen baserar sig på. Definitionen kan täcka exempelvis en person i ledningen för försäkringsdistributören eller en person som är anställd i arbetsavtalsförhållande eller som arbetar som hyrd arbetskraft hos försäkringsdistributören. Med en fysisk person som deltar i försäkringsdistribution ska avses en person vars uppgifter i anslutning till skötseln av kundens uppdrag eller i övrigt till förvaltningen av kundförhållandet kräver kännedom om försäkringsprodukterna. Definitionen är nationell. 

I 8 punkten definieras vederlag som lön, arvode eller annan ekonomisk förmån. Med annan ekonomisk förmån enligt bestämmelsen avses provisioner, debiteringar, andra avgifter, ekonomisk fördel av alla slag samt andra förmåner eller incitament i pengar eller med förmögenhetsvärde som erbjuds eller lämnas i samband med försäkringsdistribution. I förslaget används begreppet vederlag som skiljer sig tydligare från begreppet ersättning som används i direktivet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i artikel 2.1.9 i direktivet. 

Definitionen har nära samband med leden i—iv i artikel 19.1 e, där ersättning enligt direktivet delas in i arvode, dvs. att ersättning betalas direkt av kunden, provision, dvs. att ersättningen ingår i försäkringspremien samt i andra typer av ersättning, inbegripet ekonomiska ersättningar av alla slag, som erbjuds eller utbetalas med avseende på försäkringsdistributionsverksamhet. 

Med varaktig form enligt 9 punkten avses varje sätt som gör det möjligt för kunden att bevara information som riktas till kunden personligen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen så att den är tillgänglig för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte. Vid definitionen av varaktig form bör hänsyn tas till Europeiska unionens domstols tolkning om att vissa webbplatser ska klassificeras som varaktiga medier, när webbplatsen ger användaren möjlighet att bevara information som är riktad till honom eller henne personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen. Dessutom måste det vara omöjligt för tjänstleverantören eller någon annan näringsidkare som fått i uppdrag att administrera webbplatsen att ensidigt ändra dess innehåll (Europeiska unionens domstols dom i mål C-375/15 BAWAG PSK Bank für Arbeit und Wirtschaft und Österreichische Postsparkasse AG mot Verein für Konsumenteninformation, meddelad 25.2.2017, punkterna 40—44). Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i artikel 2.1.18 i direktivet. 

Med stöd av 10 punkten definieras en EES-stat som en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelsen är nationell. 

Enligt 11 punkten avses med tredjeland en annan stat än en EES-stat. Bestämmelsen är nationell. 

I 12punkten definieras begreppet placeringsförsäkring. Definitionen baserar sig på begreppet livförsäkring som vedertaget omfattar de försäkringar som avses i 13—20 § i lagen om försäkringsklasser (526/2008). Den föreslagna definitionen gäller dock inte vissa försäkringar som betraktas som livförsäkringar. 

Definitionen placeringsförsäkring innefattar försäkringsbaserade investeringsprodukter enligt artikel 2.1.17 i direktivet, som definieras i 21 punkten i momentet, och i den nämnda punkten avsedda individuella finska pensionsprodukter. På motsvarande sätt som i direktivet betraktas inte som placeringsförsäkringar sådana livförsäkringar där ersättning enligt avtalet endast betalas ut vid dödsfall eller vid arbetsförmåga till följd av skada, sjukdom eller funktionsnedsättning, eller officiellt erkända tjänstepensionssystem som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut eller för Solvens II-direktivet och inte heller pensionsförsäkringar som betraktas som gruppförsäkringar. 

I definitionen av placeringsförsäkringar enligt lagen har man beaktat en omständighet som framgår av definitionen av försäkringsbaserade investeringsprodukter i direktivet, nämligen att alla placeringsförsäkringar som i praktiken tillhandahålls i Finland, dvs. pensionsförsäkringar och andra sparlivförsäkringar, har ett förfallo- eller återköpsvärde och som innebär att förfallo- eller återköpsvärdet helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet. Utanför definitionen lämnas dessutom försäkringar enligt 21 punkten underpunkterna a, b och d. Däremot ingår de försäkringar som avses i 21 punkten underpunkterna c och e i definitionen av placeringsförsäkring enligt lagförslaget. 

Bestämmelsen är nationell, och den motsvarar definitionen av placeringsförsäkring i lagförslag 5. 

Med stöd av 13 punkten definieras som professionell kund en sådan professionell kund som avses i 1 kap. 18 § i lagen om investeringstjänster. Bestämmelsen är nödvändig eftersom alla bestämmelser om informationsskyldighet i lagförslaget inte ska tillämpas på professionella kunder. 

Enligt 14 punkten ska med nära bindningar avses betydande bindningar enligt 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen. I artikel 2.1.13 i direktivet hänvisas det till nära bindningar, som definieras i artikel 13.17 i Solvens II-direktivet och som har genomförts i ovan nämnda paragraf i försäkringsbolagslagen. Enligt 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen uppstår betydande bindningar när en fysisk eller juridisk person direkt eller indirekt innehar minst 20 procent av röstetalet, aktiekapitalet eller därmed jämförbara kapitalandelar i en sammanslutning eller rätt att direkt eller indirekt utse eller avsätta minst en femtedel av medlemmarna i en juridisk persons styrelse eller i ett därmed jämförbart organ eller av medlemmarna i ett organ som har denna rätt, och rätten att utse och avsätta baserar sig på samma omständigheter som det ovan nämnda röstetalet. Betydande bindningar kan också uppstå genom sådant bestämmande inflytande som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen (1336/1997). 

Med stöd av 15 punkten avses med hemmedlemsstat den EES-stat där en försäkringsförmedlare som är en fysisk person har sin hemvist eller den EES-stat där en försäkringsförmedlare som är en juridisk person har sitt stadgeenliga säte, eller, om denna enligt nationell rätt inte har något stadgeenligt säte, den EES-stat där dess huvudkontor finns. I enlighet med lagens systematik omfattar definitionen också återförsäkringsförmedlare. Dessutom omfattar definitionen sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i artikel 2.1.10 i direktivet. 

Enligt 16 punkten avses med värdmedlemsstat den EES-stat som inte är försäkringsförmedlarens hemmedlemsstat och där försäkringsförmedlaren har ett fast driftställe eller verksamhetsställe eller bedriver försäkringsdistribution. I enlighet med lagens systematik omfattar definitionen också återförsäkringsförmedlare. Dessutom omfattar definitionen sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i artikel 2.1.11 i direktivet. 

Enligt 17 punkten avses med filial en försäkringsförmedlares agentur eller filial som ligger i en annan EES-stat än försäkringsförmedlarens hemmedlemsstat. I enlighet med lagens systematik omfattar definitionen också återförsäkringsförmedlare. Dessutom omfattar definitionen sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsen motsvarar artikel 2.1.12 i direktivet. 

Med stöd av 18 punkten definieras stor risk som en stor risk enligt 31 kap. 4 § 2 mom. i försäkringsbolagslagen. I artikel 2.1.16 i direktivet hänvisas det till stora risker som definieras i artikel 13.27 i Solvens II-direktivet och som har definierats i ovan nämnda bestämmelse i försäkringsbolagslagen. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i artikel 2.1.16 i direktivet. 

Med stöd av 19 punkten avses med direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/97/EU om försäkringsdistribution. Bestämmelsen är nationell. 

Med stöd av 20 punkten avses med Solvens II-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). Bestämmelsen är nationell. 

I 21 punkten definieras begreppet försäkringsbaserad investeringsprodukt. I lagen används fortfarande i huvudsak begreppet placeringsförsäkring enligt 12 punkten. Försäkringsbaserad investeringsprodukt definieras emellertid i lagen, eftersom begreppet används i kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, i vilken begreppet emellertid inte definieras. 

Med försäkringsbaserad investeringsprodukt ska i enlighet med artikel 2.1.17 i direktivet avses en investeringsprodukt med ett förfallo- eller återköpsvärde och vars förfallo- eller återköpsvärde helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsvolatilitet, förutom följande försäkringsprodukter 

a) skadeförsäkringsprodukter enligt förteckningen i bilaga I till Solvens II-direktivet 2009/138/EG (skadeförsäkringsklasser), 

b) livförsäkringsavtal där ersättning enligt avtalet endast betalas ut vid dödsfall eller på grund av arbetsoförmåga som beror på en olycka, sjukdom eller funktionsnedsättning, 

c) pensionsprodukter som enligt nationell rätt erkänts ha som främsta syfte att ge investeraren inkomst vid pensionering och berättigar investeraren till vissa ersättningar, 

d) officiellt erkända tjänstepensionssystem som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv om verksamhet och tillsyn i över tjänstepensionsinstitut som bedriver tilläggspensionsverksamhet2003/41/EG eller de tjänstepensioner som hör till tillämpningsområdet för Solvens II-direktivet 2009/138/EG, 

e) individuella pensionsprodukter för vilka ett finansiellt bidrag från arbetsgivaren krävs enligt nationell rätt och där arbetsgivaren eller arbetstagaren inte kan välja pensionsprodukt eller vem som tillhandahåller pensionsprodukten. 

Bestämmelsen motsvarar artikel 2.1.17 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse som kompletterar bestämmelsen i 1 mom. 2 och 3 punkten om att en försäkringsmäklare eller ett ombud som bedriver distribution av direktförsäkring som huvudsaklig verksamhet per definition inte kan vara en i 1 mom. 5 punkten avsedd sidoverksam försäkringsförmedlare. Detta följer redan av det faktum att en försäkringsförmedlares huvudsakliga professionella verksamhet består i att distribuera försäkringar, medan en sidoverksam försäkringsförmedlares huvudsakliga professionella verksamhet består i något annat än att distribuera försäkringar. Bestämmelsen är närmast lagteknisk och syftar till att säkerställa att direktivet genomförs på behörigt sätt. 

Bestämmelsen föranleds av skillnaderna i definitionen av en försäkringsförmedlare och en återförsäkringsförmedlare i direktivet. Enligt artikel 2.1.3 kan en försäkringsförmedlare — med vilket i direktivet avses en försäkringsförmedlare som bedriver distribution av direktförsäkringar — inte vara en i direktivet avsedd försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet. I fråga om återförsäkringsförmedlare som avses i artikel 2.1.5 i direktivet gäller inget sådant krav. För att de gemensamma elementen i definitionerna ska kunna slås ihop i den nationella lagen i en enda definition av en försäkringsförmedlare, som innefattar både förmedlare som bedriver direktförsäkring och förmedlare som bedriver återförsäkring, bör den åtskillnad som görs i direktivet beaktas. 

2 kap. Registrering av försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare samt försäkringsförmedlarregistret

6 §. Rätt att bedriva försäkringsdistribution i Finland. Enligt artikel 3.1.första stycket i direktivet om försäkringsdistribution ska den som bedriver försäkrings- och återförsäkringsdistribution och distribution av försäkringar som sidoverksamhet registreras i sin hemmedlemsstat vid en behörig myndighet. I enlighet med direktivet föreslås i paragrafen bestämmelser om vem eller vad som får bedriva försäkringsdistribution i Finland. 

I 1 mom. 1 a punkten föreslås bestämmelser om rätten att bedriva verksamhet som försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare. Försäkringsdistribution får i Finland för det första bedrivas av fysiska eller juridiska personer som Finansinspektionen har registrerat som försäkringsförmedlare, dvs. som ombud eller försäkringsmäklare, eller som sidoverksamma försäkringsförmedlare i försäkringsförmedlarregistret. På de villkor som anges i lagen får också anställda hos försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare bedriva försäkringsdistribution. 

Med stöd av 1 mom. 1 b punkten får försäkringsdistribution bedrivas i Finland av fysiska eller juridiska personer som är registrerade i en annan EES-stat än i Finland. Med registrering avses registrering enligt direktivet. Dessutom förutsätts det att personerna i fråga har underrättat den behöriga myndigheten i den berörda EES-staten om att de inleder försäkringsdistribution i Finland. Det förutsätts också att personerna i fråga uppfyller de övriga kraven på förfaringssätt i 4 kap. Bestämmelser om anmälningsförfarandet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna föreslås i 4 kap. i denna lag och bestämmelser om samarbetsskyldighet i samband därmed också i lagen om Finansinspektionen. En försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som är registrerad i en medlemsstat får bedriva försäkringsdistribution i en annan medlemsstat med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster (artikel 4 och artikel 6 i direktivet). En försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som är registrerad i en annan EES-stat och som bedriver försäkringsdistribution i Finland registreras inte i försäkringsförmedlarregistret i Finland. Finansinspektionen får emellertid på basis av anmälningsförfarandet mellan de behöriga myndigheterna information om förmedlare som har för avsikt att bedriva försäkringsdistribution i Finland. 

Enligt 2 punkten i momentet får i 4 § avsedda så kallade vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare bedriva försäkringsdistribution i Finland. Varken dessa förmedlare eller deras anställda omfattas emellertid av registreringsplikt, eftersom något sådant inte regleras i bestämmelsen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 1.3 i direktivet. 

I 3 punkten i momentet ingår bestämmelser om försäkringsgivares rätt att bedriva försäkringsdistribution i Finland. Försäkrings- och återförsäkringsföretag och deras anställda får bedriva försäkringsdistribution utan att vara registrerade i försäkringsförmedlarregistret. I 2 mom. hänvisas det till den speciallagstiftning som gäller försäkringssammanslutningar och som tillämpas på försäkringsgivare. I speciallagstiftningen finns bestämmelser om distribution av försäkringar som en del av affärsverksamheten. Försäkringsgivare som har sitt säte i Finland registreras i det koncessionsregister som förs av Finansinspektionen. Därför föreslås inte i lagen några bestämmelser om skyldighet för försäkringsgivare att registrera sig i försäkringsförmedlarregistret, trots att det med stöd av direktivet kunde utgöra ett villkor. 

Det bör särskilt beaktas att ett försäkringsbolag också framöver får bedriva anknytande verksamhet enligt 2 kap. 16 § i försäkringsbolagslagen. Dessutom får ett försäkringsbolag med stöd av 31 kap. 2 § i den lagen också framöver vara representant för en annan försäkringsgivare. I det sistnämnda fallet ska försäkringsbolaget emellertid ge kunden klar och tydlig information om vilket företags produkter eller tjänster det är fråga om. Försäkringsbolaget ska också informera kunden om att bolaget inte bedriver verksamheten för egen räkning eller är part i det avtal som eventuellt ingås om den produkt eller tjänst som är föremål för förhandlingar. 

Genom 1 och 2 mom. genomförs artikel 3.1 första stycket och 3.1 andra stycket i direktivet. 

Enligt 3 mom. får återförsäkringsdistribution även bedrivas av återförsäkringsförmedlare eller sidoverksamma återförsäkringsförmedlare vars hemmedlemsstat inte är en EES-stat. Finland ska garantera att samtliga personer som utövar eller har rätt att utöva försäkrings- och återförsäkringsdistributionsverksamhet på den finska marknaden behandlas lika. I fråga om ett återförsäkringsföretag från tredjeland förutsätts det inte att företaget etablerar en filial i Finland. Därför kan det inte heller krävas av tredjeländers återförsäkringsförmedlare som bedriver verksamheten som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. Förslaget grundar sig på artikel 1.6 andra stycket i direktivet. 

7 §. Ansökan om registrering. Enligt paragrafen ska en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare innan den inleder försäkringsdistribution i Finland ansöka hos Finansinspektionen om upptagning i försäkringsförmedlarregistret. I ansökan ska meddelas åtminstone de uppgifter som avses i 8, 9 och 13 §. Uppgifterna ska lämnas i fråga om den juridiska eller fysiska person som söker registrering. En försäkringsförmedlare eller en sidoverksam försäkringsförmedlare som är en juridisk person och som söker registrering ska dessutom lämna uppgifter om de personer som deltar i försäkringsdistribution hos försäkringsförmedla-ren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren för vilka registrering söks. Uttryckliga bestämmelser om saken utfärdas i 8 och 9 §. 

På motsvarande sätt som i artikel 3.2 andra stycket i direktivet föreskrivs i paragrafen också att ansökan kan göras via försäkringsförmedlarregistret, dvs. blanketten kan fyllas i och sändas på elektronisk väg direkt till det försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen. En ansökningsblankett i pappersform kan givetvis fortfarande användas. 

I bestämmelsen betonas också sökandens ärlighet. Uppgifterna får inte vara felaktiga eller vilseledande. Bestämmelsen motsvarar i praktiken gällande praxis, även om några uttryckliga bestämmelser om saken inte finns i den gällande lagen. Det som är nytt är att det tydligare än hittills ska föreskrivas om eventuella påföljder av överträdelser eller försummelser av skyldigheten att vara ärlig. Bestämmelser om avslag på en ansökan som görs utifrån felaktiga eller vilseledande uppgifter föreslås i 10 §, och bestämmelser om avförande från försäkringsförmedlarregistret i 73 § 1 mom. 2 punkten. 

Enligt artikel 3.2 första stycket i direktivet får medlemsstaterna upprätta fler än ett register för försäkrings- och återförsäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare, förutsatt att de fastställer kriterier för registrering av förmedlarna. Med stöd av artikel 3.3 ska medlemsstaten då inrätta ett enda informationsställe som gör det möjligt att snabbt och enkelt få tillgång till upplysningar från dessa register, vilka ska upprättas på elektronisk väg och hållas uppdaterade. Det informationsstället ska även innehålla upplysningar om de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten. I Finland är det bara Finansinspektionen som för register, och avsikten är inte att föreskriva om flera register som ska föras i Finland. På motsvarande sätt som det enda informationsstället ger Finansinspektionen vid behov ytterligare information om registret. 

8 §. Förutsättningar för registrering av försäkringsmäklare. I 6 och 7 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling föreskrivs det om förutsättningarna för registrering av fysiska och juridiska personer. De föreslagna 8 och 9 § avviker från uppdelningen enligt den gällande lagen genom att det i förslaget inte längre ställs separata krav på fysiska personer och juridiska personer. I propositionen föreslås separata bestämmelser om kraven på registrering av försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare och kraven på registrering av ombud och sidoverksamma ombud. Vardera kan vara antingen fysiska eller juridiska personer. 

Enligt artikel 3.1 första stycket i direktivet om försäkringsdistribution ska försäkrings- och återförsäkringsförmedlare samt försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet registreras i sin hemmedlemsstat vid en behörig myndighet. I direktivet finns inga heltäckande bestämmelser om enskilda krav på de uppgifter som ska antecknas i registret. Bestämmelserna är i stor utsträckning nationella och preciserar de tvingande kraven enligt direktivet. I fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare är det endast punkterna 4—7 och 9—11 i 1 mom. som baserar sig på direktivet. Kraven motsvarar delvis gällande lag, men helt nya krav föreslås i 6, 7 och 9—11 punkten i momentet. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar som den som ansöker om registrering som försäkringsmäklare eller som sidoverksam försäkringsmäklare ska uppfylla för att bli registrerad av Finansinspektionen och få inleda försäkringsdistribution. I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser som gäller försäkringsmäklare och i paragrafens 2 mom. anges de bestämmelser i 1 mom. som gäller sidoverksamma försäkringsmäklare, 1—6 och 9—11 punkten. Finansinspektionen ska registrera sökanden som försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare om denne uppfyller kraven i paragrafen. Finansinspektionen får inte tillämpa ändamålsenlighetsprövning när den fattar beslut om registrering, även om det från fall till fall kan finnas ett visst tolkningsutrymme i synnerhet vid prövningen av sökandens goda vandel. 

I 1 mom. 1 punkten föreslås en bestämmelse om att den som ska registreras som försäkringsmäklare inte får stå i anställnings- eller ombudsförhållande till försäkringsgivaren eller i ett sådant på avtal eller ägande grundat förhållande eller annat beroendeförhållande till dem som är ägnat att påverka försäkringsmäklarens verksamhet i strid med kundens intressen. Bestämmelsen är avgörande med tanke på särskiljandet av verksamhet som försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet och verksamhet som ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. Separata bestämmelser om intressekonflikter samt förebyggande av och handlingssätt vid intressekonflikter vid distribution av placeringsförsäkringar föreslås i 6 kap. Det som sägs om en försäkringsmäklares beroendeförhållanden i motiveringen till denna punkt ska på motsvarande sätt tillämpas på en sidoverksam försäkringsmäklare. 

Ett osakligt beroendeförhållande kan vara av ekonomisk eller faktisk karaktär. Det kan t.ex. yttra sig i att merparten av de förmedlade försäkringarna är försäkringar som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare eller sammanslutning av försäkringsgivare utan godtagbart skäl. Det kan också yttra sig i att ekonomiskt betydande kunskaper och färdigheter i anslutning till försäkringsverksamhet, t.ex. datorprogram eller andra program eller förfaranden, överförs från försäkringsgivaren till försäkringsmäklaren. 

Förbjudna beroendeförhållanden mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren är sådana som är ägnade att påverka försäkringsmäklarens verksamhet i strid med kundens intressen. Det har ingen betydelse om det i ett enskilt fall råder ett sådant beroendeförhållande mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren som i praktiken påverkar försäkringsmäklarens verksamhet osakligt. Det räcker att förhållandet enligt en allmän bedömning kan öka eller främja möjligheten att försäkringsmäklarens verksamhet styrs av ett motiv som strider mot kundens intressen. När gränsen mellan förbjudet och tillåtet bedöms bör man i synnerhet beakta att försäkringsmäklarens och ombudets verksamhet hålls klart åtskilda i lagen. 

I det följande ges exempel på tillåtna respektive förbjudna förhållanden mellan försäkringsmäklaren och försäkringsgivaren. 

Syftet med försäkringsmäklarens verksamhet får inte vara att gynna en viss eller vissa försäkringsgivares rörelse, utan sådana förhållanden till försäkringsgivaren ska vara förbjudna. En försäkringsmäklare får inte ingå avtal med försäkringsgivaren om försäkringsförmedling eller annat fortlöpande samarbete. Exempelvis marknadsföring betraktas som förbjudet samarbete. Försäkringsmäklarens verksamhet får inte heller omfatta avtal om ensamåterförsäljning eller andra avtal som i strid med kundens intresse uppmuntrar försäkringsmäklaren att erbjuda sin kund produkter som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare. 

Försäkringsmäklaren kan med försäkringsgivaren ingå avtal om hur skötseln av uppgifter som bygger på ett avtal mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren ska fördelas mellan försäkringsgivaren och försäkringsmäklaren. Uttryckliga bestämmelser om deltagande i produktutveckling och om produkthanteringssystem föreslås i 42 §. Väsentligt för tillåtna avtals- och andra förhållanden mellan försäkringsgivaren och försäkringsmäklaren är att försäkringsmäklaren i dessa uttryckligen handlar enligt kundens behov. 

Förslaget motsvarar till sitt innehåll 6 § 2 mom. 2 punkten och 7 § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 1 mom. 2 punkten ska som försäkringsmäklare eller med stöd av 2 mom. som sidoverksam försäkringsmäklare registreras en sökande som är en juridisk person som är införd i det handelsregister som avses handelsregisterlagen eller i något annat motsvarande officiellt register i Finland. En sökande som är en juridisk person ska ha sitt säte i Finland. Med säte ska avses det säte som antecknats i det officiella registret, eller, om sätet inte framgår av registret, i den juridiska personens bolagsordning eller stadgar. Enligt direktivet är hemmedlemsstaten för en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare och som är en juridisk person den medlemsstat där förmedlarens säte är beläget, eller, om förmedlaren enligt nationell rätt inte har något säte, den medlemsstat där förmedlarens huvudkontor är beläget. I punkten föreskrivs det också att en sökande som är en fysisk person ska vara bosatt i Finland, dvs. ha sin hemvist där. Med hemvist ska avses hemkommunen enligt lagen om hemkommun (201/1994) eller, om sökanden inte har en sådan hemkommun, den plats där sökanden stadigvarande bor. Bestämmelsen baserar sig på artikel 2.1.10 i direktivet, enligt vilken hemmedlemsstaten för en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare och som är en fysisk person är den medlemsstat där förmedlaren har sin hemvist. 

Enligt 3 punkten får sökanden inte vara försatt i konkurs. I fråga om fysiska personer förut-sätts det dessutom att sökanden har uppnått myndighetsåldern. De fysiska personerna får inte heller ha förordnats en intressebevakare eller inte fått sin handlingsbehörighet begränsad. Sökanden får således inte exempelvis stå under intressebevakning enligt lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). En situation som också är förbjuden med stöd av bestämmelsen är en situation där en sökande som står under intressebevakning inte har fått sin handlingsbehörighet begränsad, men en intressebevakare har förordnats för sökanden och sökanden har bevarat sin handlingsbehörighet tillsammans med intressebevakaren. Sökanden får inte heller omfattas av näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985). Finansinspektionen har för skötseln av sina tillsynsuppgifter rätt att med hjälp av en teknisk anslutning få uppgifter ur det näringsförbudsregister som avses i lagen om näringsförbud. Att sökanden är handlingsbehörig och förfogar över sin egendom och inte omfattas av näringsförbud kan visas genom Finansinspektionens egna utredningar eller genom intyg av andra myndigheter. Bestämmelsen tillämpas på sidoverksamma försäkringsmäklare med stöd av 2 mom. 

I 4 punkten föreslås en bestämmelse om att de personer hos sökanden som avses i 17 § 1 och 2 mom. ska ha god vandel enligt 16 §. Med stöd av 2 mom. tillämpas 17 § 1 mom. också på sidoverksamma försäkringsmäklare. Till den del det gäller personer som avses i 17 § 1 mom., grundar sig kravet på artikel 3.4 fjärde stycket och artikel 10.3 i direktivet. Det ska läggas märke till att 17 § 2 mom. gäller försäkringsförmedlare, dvs. i detta sammanhang försäkringsmäklare, och det tillämpas inte på sidoverksamma försäkringsmäklare. Till denna del är bestämmelsen nationell, men på motsvarande sätt har det stadgats i fråga om krav på försäkringsbolags koncession i 2 kap. 6 § 2 mom. 2 punkten, 6 kap. 4 § 3 mom. och 6 kap. 5 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen samt i annan lagstiftning som gäller finans- och försäkringsbranschen. 

Det föreslås i 5 punkten en bestämmelse om att personer i ledningen hos en juridisk person som är sökande som avses i 19 § 2 mom. ska ha den yrkeskompetens som anges i 18 §. Bestämmelsen tillämpas på sidoverksamma försäkringsmäklare med stöd av 2 mom. Kravet grundar sig på artikel 3.4 fjärde stycket och artikel 10.1 i direktivet. Dessutom ingår i punkten bestämmelser om de förutsättningarna för registrering av övriga personer än personer i ledningen. Av försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare krävs försäkringsmäklarexamen som bevis för att kraven uppfylls. Försäkringsmäklarexamina beviljas av försäkringsförmedlingsnämnden, som tillsätts av social- och hälsovårdsministeriet. Utöver den allmänna delen kan man i examen avlägga en separat del som gäller liv- eller skadeförsäkring. Examinanden kan då om den så önskar specialisera sig på försäkringsdistribution som avser endast den ena försäkringsgrenen. Det är också möjligt att avlägga vardera examensdelen. I fråga om försäkringsmäklarexamen är bestämmelsen nationell och motsvarar 12 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 6 punkten föreslås en bestämmelse om att sökanden ska ha en ansvarsförsäkring eller en likvärdig säkerhet enligt 58 §. Bestämmelsen tillämpas på sidoverksamma försäkringsmäklare med stöd av 2 mom. Bestämmelsen grundar sig på artikel 3.4 fjärde stycket och artikel 10.4 och 10.5 i direktivet. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 6 § 2 mom. 3 punkten och 7 § 2 mom. 3 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I punkten föreslås dessutom som en ny förutsättning för registrering att sökanden ska ha ett system enligt 59 § för att hålla kundmedlen åtskilda. Bestämmelsen grundar sig på artikel 3.4 fjärde stycket och artikel 10.6 i direktivet. 

Som en ny förutsättning för registrering föreslås i 7 punkten att den som söker registrering som försäkringsmäklare ska iaktta de interna rutiner och förfaranden och ha de bedömningssystem som avses i 21 § 2 mom. samt ha en plan för ett arkiv som avses i 78 § 1 mom. I det hänvisade 21 § 2 mom. bestäms det om den funktion, de interna förfaranden och de bedömningssystem som försäkringsförmedlare och försäkringsgivare ska ta fram för att bedöma och kontrollera att kraven på yrkeskompetens uppfylls. I det hänvisade 78 § 1 mom. bestäms det om ett arkiv för att bevara handlingar som gäller yrkeskompetens och god vandel. Eftersom försäkringsdistributionen inte ännu har inletts när registreringsansökan lämnas, bör den som söker registrering som försäkringsmäklare i fråga om arkivet åtminstone ha en enligt Finansinspektionens uppfattning trovärdig och genomförbar plan och tillräckliga resurser för att verkställa dessa krav när verksamheten inleds efter registreringen. I fråga om försäkringsförmedlare är kraven nationella, även om det finns motsvarande bestämmelser om försäkringsgivare. Kraven på försäkringsgivare grundar sig på artikel 3.4 fjärde stycket och artikel 10.8 i direktivet. Bestämmelsen ska inte tillämpas på den som söker registrering som sidoverksam försäkringsmäklare. 

Om den som söker registrering som försäkringsmäklare är en juridisk person, krävs det enligt 8 punkten att minst 30 procent av hos sökanden anställda personer som deltar i försäkringsdistribution registreras som försäkringsmäklare. Förslaget avviker i fråga om procentsatsen från 7 § 1 mom. 5 punkten och 7 § 2 mom. 1 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling, med stöd av vilka minst hälften av de personer som deltar direkt i bedrivandet av försäkringsförmedling i anställning hos en juridisk person ska ha registrerats som försäkringsförmedlare. För att säkerställa kundskyddet och en effektiv tillsyn är det nödvändigt och tillräckligt att minst 30 procent av sådana personer är registrerade. Som ett nytt krav föreslås det att en sökande som är ett företag ska lämna uppgifter till försäkringsförmedlarregistret om de anställda som ska registreras. Detta avser att klargöra att det inte rör sig om en skyldighet som arbetstagaren själv ska ansvara för. Punkten ska inte tillämpas på dem som söker registrering som sidoverksam försäkringsmäklare. 

Enligt 9 punkten är en ny förutsättning för registrering att det i ansökan om registrering ska meddelas namn, personbeteckning eller födelsetid eller det företags- och organisationsnummer som avses i företags- och organisationsdatalagen (244/2001) och bostadsort eller säte för de aktieägare eller medlemmar som äger minst en tiondel av försäkringsförmedlaren samt hur stora dessa innehav är. Huruvida aktieägaren eller medlemmen är en fysisk eller juridisk person har ingen betydelse med tanke på tillämpningen av bestämmelsen. Bestämmelsen tillämpas på sidoverksamma försäkringsmäklare med stöd av 2 mom. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll led a i första stycket i artikel 3.6 i direktivet. Med stöd av ledet utgör uppgifter om identiteten avseende sådana personer och om storleken på deras innehav en förutsättning för registrering. Av bestämmelsen följer att försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet är skyldiga att i skälig utsträckning ha kännedom om sina ägare och om ägarstrukturen. 

Enligt 10 punkten är en ny förutsättning för registrering att det i ansökan om registrering ska meddelas namn, personbeteckning eller födelsetid eller företags- och organisationsnummer och bostadsort eller säte för de fysiska och juridiska personer som har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen eller nära förbindelser, dvs. betydande bindningar enligt 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen, med försäkringsförmedlaren. Bestämmelsen tillämpas på sidoverksamma försäkringsmäklare med stöd av 2 mom. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll led b i första stycket i artikel 3.6 i direktivet. Med stöd av ledet utgör uppgifter om identiteten avseende personer som har nära förbindelser med förmedlaren en förutsättning för registrering. 

Enligt 11 punkten är en ny förutsättning för registrering att det i ansökan om registrering har meddelats att de andelar som avses i 9 punkten eller nära bindningar som avses i 10 punkten som ska anmälas inte hindrar Finansinspektionens eller övriga behöriga myndigheters effektiva skötsel av tillsynsuppgifterna. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll led a i första stycket i artikel 3.6 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de krav som gäller sidoverksamma försäkringsmäklare och som har beskrivits ovan.  

Enligt 3 mom. krävs inte en ansvarsförsäkring eller likvärdig säkerhet, ett system för att hålla kundmedel åtskilda, interna rutiner och förfaranden samt bedömningssystem enligt 21 § 2 mom. eller en plan för ett arkiv enligt 78 § 1 mom. i det fall att en fysisk person som är försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare bedriver försäkringsdistribution enbart för en i 1 mom. avsedd juridisk persons räkning. Bestämmelsen följer av att en juridisk person är skyldig att teckna en ansvarsförsäkring eller ställa en likvärdig säkerhet och göra andra arrangemang enligt ovan i enlighet med lagen. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter och handlingar som behövs för att verifiera förutsättningarna för registrering. Sådana är t.ex. handlingar som visar att försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare har yrkeskompetens eller en ansvarsförsäkring eller likvärdig säkerhet. 

Utan att det anges i en uttrycklig bestämmelse gäller i enlighet med artikel 3.4 femte stycket i direktivet att Finansinspektionens uppgift är att regelbundet kontrollera att registreringen för försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare är i kraft. För skötseln av denna uppgift kan Finansinspektionen få uppgifter, begära uppgifter eller i övrigt regelbundet eller i samband med fortgående övervakning kontrollera de uppgifter som utgör förutsättning för registrering. 

9 §. Förutsättningar för registrering av ombud. I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en fysisk eller juridisk person ska kunna registreras som ombud eller sidoverksamt ombud av Finansinspektionen och för att de registrerade ska få inleda bedriva försäkringsdistribution. I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser som gäller ombud och i paragrafens 2 mom. anges de bestämmelser i 1 mom. som gäller sidoverksamma ombud, 1—4 och 7—9 punkten. Finansinspektionen får inte tillämpa ändamålsenlighetsprövning när den fattar beslut om registrering, även om det från fall till fall kan finnas ett visst tolkningsutrymme i synnerhet vid prövningen av sökandens goda vandel. En registrering får exempelvis inte avslås med motiveringen att det redan finns ett tillräckligt antal ombud i Finland. Om förutsättningarna uppfylls, ska Finansinspektionen registrera den som begär det som ombud eller som sidoverksamt ombud. 

Med stöd av 1 mom. ska ett ombud eller sidoverksamt ombud uppfylla motsvarande förutsättningar som de som anges i 8 § 1 mom. 2—5 och 7—11 punkten i fråga om försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare. Sålunda meddelar det sökande företaget bland annat uppgifterna i fråga om de registrerade arbetstagarna till försäkringsförmedlarregistret. I 4 punkten i momentet förutsätts det dock inte att personer i ombudets ledning för att uppfylla kravet på yrkeskompetens har avlagt en försäkringsmäklarexamen, utan en utredning om annan tillräcklig utbildning är behövlig. Till denna del hänvisas det till detaljmotiveringar ovan i 8 § där frågorna har redan behandlats. 

Till denna del motsvarar 1—4 punkten i det föreslagna momentet 6 § 1 mom. och 7 § 1 mom. 1 och 3 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Det föreslagna momentets 5 och 7—9 punkt innehåller helt nya bestämmelser.  

När det gäller 1 mom. 6 punkten bör det beaktas att om den som söker registrering som ombud är en juridisk person, ska minst 30 procent av de personer i anställning hos den juridiska personen som direkt deltar i distributionen av försäkringar registreras som ombud. Den bestämmelsen gäller över huvud taget inte den som söker registrering som sidoverksamt ombud. I förslaget har det beaktats att sidoverksamma ombud i allmänhet är små aktörer, som i regel endast bedriver distribution av relativt enkla försäkringar. I fråga om dem skulle kravet på 50 procent därför vara rätt strängt. 

I paragrafens 2 mom. ingår bestämmelser som gäller sidoverksamma ombud och som har be-skrivits ovan. 

Enligt 3 mom. ska det inte krävas att, en person som fungerar som ombud, och som bedriver försäkringsdistribution uteslutande för en juridisk persons räkning som avses i 1 mom., omfattas av bestämmelserna i 21 § 2 mom. som avser interna rutiner, förfaranden och bedömningssystem eller en plan för ett arkiv enligt 78 § 1 mom. Bestämmelsen följer av att en juridisk person är skyldig att göra sådana arrangemang i enlighet med lagen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om undantag från bestämmelsen i 1 mom. 6 punkten. Det som föreskrivs i den nämnda bestämmelsen ska inte tillämpas på sådana kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen och värdepappersföretag enligt lagen om investeringstjänster som bedriver ombudsverksamhet. Kravet enligt den gällande lagen om försäkringsförmedling på att minst hälften av dem som är anställda hos ombuden ska registreras i försäkringsförmedlarregistret gäller inte dessa aktörer. När det gäller kreditinstitut och värdepappersföretag finns det tillräckliga bestämmelser om kraven på organisering av verksamheten, yrkeskompetens och registrering i kreditinstitutslagen och i lagen om investeringstjänster. Kreditinstitut och värdepappersföretag tillhandahåller finansiella instrument. Om de uppfyller förutsättningarna för tillhandahållande av finansiella instrument uppfyller de också förutsättningarna för förmedling av försäkringar som sidoverksamhet. I sista hand är det försäkringsgivaren som är ansvarig gentemot kunden för fel som ett ombud med distribution som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet har begått i samband med försäkringsdistribution. Förslaget avviker i fråga om procentsatsen från 7 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling, med stöd av vilken minst hälften av de personer som deltar direkt i bedrivandet av försäkringsförmedling i anställning hos en juridisk person som verkar som ombud ska ha registrerats som försäkringsförmedlare. 

I 5 mom. föreslås ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om de uppgifter och handlingar som behövs för att verifiera förutsättningarna för registrering. Sådana är t.ex. handlingar som visar yrkeskompetensen. 

I förslaget ingår ingen bestämmelse motsvarande 7 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen om att den juridiska personen enligt lag och sin bolagsordning eller sina stadgar ska ha rätt att bedriva försäkringsförmedling som sin näring. Utan att detta anges i en uttrycklig bestämmelse är det klart att en juridisk person får börja bedriva ombudsverksamhet endast om det är tillåtet enligt lag och enligt den juridiska personens bolagsordning eller stadgar. Detta kan framgå av en uttrycklig bestämmelse i bolagsordningen eller stadgarna. Att ombudsverksamheten registreras som den juridiska personens verksamhetsområde medför dock inte i sig registreringsplikt, om den juridiska personen inte de facto bedriver sådan verksamhet. Rätten att bedriva ombudsverksamhet kan också framgå av det allmänna verksamhetsområdet. Verksamhetsområdet kan också exempelvis i den speciallagstiftning som gäller den juridiska personen begränsas så att ombudsverksamhet inte tillåts. 

I förslaget ingår ingen bestämmelse som motsvarar 7 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. I förslaget utfärdas uttryckliga bestämmelser om antalet registrerade ombud. Med avvikelse från den gällande lagen binds antalet inte till ett sådant antal till ledningen hörande personer som Finansinspektionen med beaktande av arten och omfattningen av den juridiska personens rörelse anser vara tillräckligt. Detta minskar Finansinspektionens prövningsrätt vid registreringen. 

Enligt definitionen i den föreslagna 5 § 1 mom. 3 punkten handlar ombudet för försäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. Av detta följer att registrering som ombud inte är möjligt om inte den som söker registrering har ett giltigt ombudsavtal med försäkringsgivaren. Definitionen av ett ombud anger i sig att ombudet bör ha ett giltigt ombudsavtal med försäkringsgivaren. Något avtal krävs emellertid inte av en fysisk person, om den juridiska person hos vilken den fysiska personen är anställd har ett avtal. Personer som hör till ledningen för eller är anställda hos en juridisk person som har registrerats som ombud får endast registreras som ombud, eftersom de alltid företräder försäkringsgivaren. 

På motsvarande sätt som i fråga om försäkringsmäklare ska dessutom Finansinspektionen regelbundet kontrollera att registreringen för ett ombud och ett sidoverksamt ombud är i kraft. För skötseln av denna uppgift kan Finansinspektionen få uppgifter, begära uppgifter eller i övrigt regelbundet eller i samband med fortgående övervakning kontrollera de uppgifter som utgör förutsättning för registrering. 

10 §.Avslag på ansökan om registrering. I paragrafen föreslås bestämmelser om Finansinspektionens rätt och skyldighet att vägra registrering av en sökande i en situation där sökanden inte ännu är registrerad. Bestämmelser om förutsättningarna för avförande ur registret efter att försäkringsdistribution har inletts föreslås i 73 §. 

Enligt 1 mom. kan Finansinspektionen avslå en registreringsansökan , om de uppgifter som getts i ansökan är felaktiga eller vilseledande och de brister som uppdagats i dem inte har rättats inom en av Finansinspektionen utsatt rimlig tidsfrist. Finansinspektionen bör i första hand sträva efter att få korrekta och tillräckligt fullständiga uppgifter av sökanden för avgörandet av registreringsansökan. Den tidsfrist som ges beror på arten och omfattningen av de uppgifter som saknas. Bestämmelsen är konsekvent i förhållande till 73 § 1 mom. 2 punkten, enligt vilken en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska avföras ur försäkringsförmedlarregistret om man upptäcker att registreringen har gjorts på grundval av felaktiga eller vilseledande uppgifter. Ansökan kan således avslås på samma grunder redan innan registreringen görs. Bestämmelsen är nationell. 

Enligt den första meningen i 2 mom. ska Finansinspektionen vägra registrering om någon av de förutsättningar som anges i 8 eller 9 § inte uppfylls. Finansinspektionen kan ge sökanden en skälig tidsfrist för att rätta fel eller brister i ansökan. 

Enligt den andra meningen i 2 mom. finns det en ny, särskild grund för vägran av registrering som hänför sig till tredjeländer. En förutsättning för vägran är för det första att en eller flera fysiska eller juridiska personer i tredjeland har i 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen avsedda betydande bindningar till eller bestämmande inflytande över försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren. För det andra förutsätts det att Finansinspektionen hindras från att på ett effektivt sätt utföra sina tillsynsuppgifter på grund av tredjelands lagstiftning eller svårigheter med att verkställa den lagstiftningen, när lagstiftningen eller verkställigheten reglerar en fysisk eller juridisk person som via nära bindningar eller bestämmande inflytande är anknuten till försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren. Finansinspektionen ska då vägra registrering. Som grund för vägran räcker någon sådan omständighet som anknyter till tredjelandets lagstiftning eller verkställigheten av den som de facto äventyrar Finansinspektionens möjligheter att effektivt övervaka den registrerade. Som exempel kan anges en situation med anknytning till en företagsgrupp där man på grund av den komplexa gruppstrukturen inte kan få information om vilken aktör inom gruppen som är det faktiska tillsynsobjektet. Förslaget motsvarar till sitt innehåll artikel 3.6 och 3.7 i direktivet. 

Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen också vägra registrering då det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att sökanden har för avsikt att bedriva försäkringsdistribution såsom mellanhand för någon annan. Bestämmelsen behövs för att förhindra att ett förbud som meddelats för en viss aktör kringgås genom konstlade företagsupplägg eller motsvarande funktionella arrangemang. Bestämmelsen är nationell. Motsvarande eller liknande bestämmelser som förbjuder verksamhet som mellanhand finns i flera lagar på det näringsrättsliga området, exempelvis i försäkringsbolagslagen, lagen om försäkringsföreningar, lagen om gräsrotsfinansiering (734/2016), lagen om näringsförbud, lagen om fastighetsförmedlingsrörelser och rörelser för förmedling av hyreslägenheter och hyreslokaler (1075/2000), lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom (852/2016) och i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (853/2016). 

11 §. Behandlingstiden för ansökan om registrering. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om att Finansinspektionen ska behandla en i 7 § avsedd ansökan om registrering inom tre månader efter det att ansökan och samtliga uppgifter som behövs för att behandla den har lämnats till Finansinspektionen. Bestämmelsen gäller registreringsansökningar som avser försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. 

Utöver den föreslagna bestämmelsen om tidsfristen ska på behandlingen av ansökningar tillämpas 23 § 1 mom. i förvaltningslagen, enligt vilken ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål. Med stöd av 2 mom. i den paragrafen har sökanden dessutom rätt att på begäran av Finansinspektionen få en uppskattning om när ett beslut kommer att ges. Finansinspektionen ska svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. Dessutom ska enligt första meningen i 54 § 1 mom. i förvaltningslagen en myndighet, dvs. Finansinspektionen, utan dröjsmål delge sitt beslut till en part och till andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Genom den föreslagna paragrafen och genom bestämmelserna i förvaltningslagen genomförs artikel 3.5 i direktivet. 

12 §. Försäkringsförmedlarregister. I 1 mom. föreslås bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att föra och uppdatera ett elektroniskt försäkringsförmedlarregister. Försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare ska antecknas i ett och samma register. Försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare kan vid behov utifrån sina egenskaper delas upp i olika kategorier i registret, men det finns inget behov att skapa separata register i detta syfte. 

Registret ska vara elektroniskt. Det ska vara lättillgängligt och medge att registreringsblanketten fylls i och sänds direkt online. Registret bör vara så aktuellt som möjligt. Detta är nödvändigt för att olika intressentgrupper ska få tillförlitlig information. Bestämmelsen skapar också en grund för att Finansinspektionen i enlighet med sina skyldigheter regelbunden ska kunna kontrollera att registreringar är i kraft och att villkoren är uppfyllda. Bestämmelsen baserar sig på artikel 3.2 andra stycket och artikel 3.4 femte stycket i direktivet. Bestämmelser om avförande ur registret i enlighet med artikel 3.4 sjätte stycket i direktivet föreslås i 61 §. 

I 2 mom. föreslås dessutom att Finansinspektionen ska se till att dess webbplats, och därmed försäkringsförmedlarregistret, är länkad till det centrala elektroniska register som förs av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Bestämmelsen behövs för att finländare via länkarna på Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens webbplats ska kunna ta del av sådana registeruppgifter om fysiska och juridiska personer som bedriver försäkringsdistribution i de övriga medlemsstaterna som är offentligt tillgängliga. På motsvarande sätt ska man i de övriga staterna kunna ta del av sådana registeruppgifter i det försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen som är offentligt tillgängliga. I Finland har riksdagens grundlagsutskott emellertid ansett att det med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter är av relevans att det i ett webbaserat personregister inte går att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning (GrUU 32/2008 rd, s. 7, GrUU 17/2016 rd, s. 6). Länkningen syftar således inte till att personuppgifter eller andra uppgifter separat lämnas ut ur det försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen till det centrala elektroniska register som förs av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Kravet på länkning grundar sig på den tredje meningen i artikel 3.4 första stycket i direktivet. Enligt direktivet ska det centrala elektroniska register som förs av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten vara tillgängligt från de nationella behöriga myndigheternas webbplatser. I den föreslagna bestämmelsen används begreppet ”länkad till” i stället för ”tillgänglig från”, eftersom det i sista hand är Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och inte Finansinspektionen som ska svara för tillgängligheten, det tekniska genomförandet och förvaltningen. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att Finansinspektionen har rätt att ändra uppgifter i försäkringsförmedlarregistret och i det register som förs av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Om Finansinspektionen upptäcker att uppgifter uppenbarligen och väsentligt är felaktiga, får Finansinspektionen antingen avföra sådana uppgifter eller göra en anteckning om att de är felaktiga. Finansinspektionen får också rätta till en felaktig uppgift om den har en klar uppfattning om vad den korrekta uppgiften är. En sådan uppgift är exempelvis uppgiften om en ansvarig person i registret när det är allmänt känt att personen inte längre arbetar hos försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren. Bestämmelsen grundar sig på den andra meningen i artikel 3.4 andra stycket i direktivet. I överensstämmelse med den tredje meningen i artikel 3.4 andra stycket i direktivet, EU:s dataskyddslagstiftning och 11 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen), ska en person vars personuppgifter lagrats i registret och byts ut ha rätt att få åtkomst till sådana lagrade uppgifter och rätt att på lämpligt sätt informeras. 

13 §. Uppgifter som ska föras in i försäkringsförmedlarregistret. I paragrafen föreslås bestämmelser om innehållet i det försäkringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen. I 1 mom. stadgas det om uppgifter som gäller försäkringsförmedlare och i 2 mom. uppgifter om sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelserna, med undantag av 6 punkten i 1 mom., gäller försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. 

Med stöd av 1 mom. 1 punkten ska i registret i fråga om en fysisk person som har registrerats som försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare antecknas namn, personbeteckning, födelsetid, firma eller bifirma eller i fråga om en näringsidkare företags- och organisationsnummer, firma eller bifirma samt bostadsort och adressen till det driftställe där försäkringsförmedlingen huvudsakligen bedrivs. Med avvikelse från 8 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling förutsätts det i förslaget att i registret antecknas personbeteckning eller födelsetid eller i fråga om enskilda näringsidkare företags- och organisationsnummer, men uppgift om nationalitet ska inte längre behöva antecknas. Bestämmelsen är nationell. 

Med stöd av 2 punkten ska i registret i fråga om en juridisk person som har registrerats som försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare antecknas firma, företags- och organisationsnummer, säte och adressen till det driftställe där försäkringsförmedlingen huvudsakligen bedrivs. Med avvikelse från 8 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling förutsätts det i förslaget att i registret antecknas företags- och organisationsnumret, men den ansvariga föreståndarens fullständiga namn, nationalitet och bostadsort ska inte längre behöva antecknas. Bestämmelsen är nationell. 

Med stöd av 3 punkten ska i registret antecknas namnen och personbeteckningarna på de personer i ledningen för den juridiska person som registrerats som försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare samt andra personer som ansvarar för försäkringsdistributionen. I praktiken gäller det verkställande direktören och hans eller hennes ställföreträdare, styrelse-medlemmarna och deras suppleanter, de personer som är medlemmar i ett organ som kan jämställas med styrelsen och deras suppleanter, de ansvariga bolagsmännen samt övriga personer som ansvarar för försäkringsdistributionen. Det räcker med att personen innehar en ansvarsfull ställning. Ledningen behöver inte själv delta i försäkringsdistribution. Bestämmelsen gäller fysiska personer. I Finland kan en juridisk person inte vara medlem i förvaltningsorganet för en annan juridisk person eller ha några andra ansvarsuppgifter hos en annan juridisk person. Bestämmelsen är ny, och motsvarar i fråga om försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare artikel 3.1 åttonde stycket i direktivet. 

Enligt 4 punkten ska i registret antecknas uppgift om huruvida försäkringsförmedlaren är verksam som försäkringsmäklare eller som ombud. I registret ska också antecknas uppgift om huruvida försäkringsdistributionen bedrivs som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. Bestämmelser om de uppgifter som ska antecknas i fråga om de aktörer som ett ombud eller ett sidoverksamt ombud representerar föreslås i 7 punkten. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar till sitt innehåll 8 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 5 punkten ska i försäkringsförmedlarregistret antecknas uppgift om huruvida försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren förmedlar livförsäkringar eller skadeförsäkringar eller båda. Med livförsäkring avses en försäkring som hör till en livförsäkringsklass som avses i 13—20 § i lagen om försäkringsklasser. Med skadeförsäkring avses en försäkring som hör till en skadeförsäkringsklass som avses i 2—12 § i den lagen. En försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska i ansökan om registrering uppge vilka försäkringar verksamheten omfattar. Finansinspektionen har då möjlighet att kontrollera om försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren har den yrkeskompetens som behövs för att distribuera just dessa försäkringar. 

En försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare kan specialisera sig på enbart liv- eller skadeförsäkringar. För livförsäkringar och skadeförsäkringar krävs olika yrkeskompetens, och ett krav på yrkeskompetens i fråga om vardera försäkringsformen kan bli för strängt. T.ex. den som bedriver förmedling av livförsäkringar ska känna till familje- och arvsrätt och skattelagstiftning på ett annat sätt än den som är specialiserad på skadeförsäkringar. Därför är det nödvändigt att det också av försäkringsförmedlarregistret klart framgår om försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren är specialiserad på vissa försäkringar. Försäkringsdistribution som bedrivs av en juridisk person kan gälla vardera försäkringsgrenen, om det bland de anställda finns fysiska personer som har registrerats för att bedriva försäkringsdistribution som avser livförsäkringar eller skadeförsäkringar eller båda. I den sektorsspecifika regleringen kan emellertid möjligheten att bedriva försäkringsdistribution ha begränsats. 

I registret ska också antecknas om försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren förmedlar penningmedel eller andra medel som hör till kunden eller försäkringsgivaren. Försäkringsmäklaren ska enligt 59 § hålla sådana medel skilda från sina egna tillgångar. På basis av registeranteckningen har Finansinspektionen information om vilka försäkringsmäklare som förmedlar medel. På så sätt är det lättare att övervaka att medlen hålls åtskilda. 

Bestämmelserna i 5 punkten är nationella och motsvarar bestämmelserna i 8 § 1 mom. 4 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 6 punkten ska i försäkringsförmedlarregistret som en ny uppgift antecknas huruvida försäkringsförmedlaren bedriver återförsäkringsförmedling, Bestämmelsen behövs eftersom kraven på yrkeskompetens kan vara olika i fråga om återförsäkringar än i fråga om livförsäkringar och skadeförsäkringar. Bestämmelsen är nationell. Den tillämpas inte på sidoverksamma försäkringsmäklare. 

Med stöd av 7 punkten ska i försäkringsförmedlarregistret antecknas firman för de försäkringsgivare som representeras av ett ombud eller ett sidoverksamt ombud. Försäkringsdistribution får bedrivas för den försäkringsgivares räkning för vilken ombudet har antecknats i försäkringsförmedlarregistret som ombud eller som sidoverksamt ombud. Om ett ombud eller sidoverksamt ombud arbetar för flera försäkringsgivares räkning, ska i försäkringsförmedlarregistret finnas anteckning om dem alla. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar till sitt innehåll 8 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 8 punkten ska i försäkringsförmedlarregistret antecknas den som har beviljat ansvarsförsäkringen eller den som ställer en annan likvärdig säkerhet åt försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren samt beloppet av ansvarsförsäkringen eller säkerheten. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar i fråga om ansvarsförsäkringar till sitt innehåll 8 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 9 punkten ska i försäkringsförmedlarregistret antecknas de stater där försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren har för avsikt att bedriva försäkringsförmedling med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster samt kontaktinformationen i dessa stater. Enligt den föreslagna 22 § ska en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare underrätta Finansinspektionen om sin avsikt att inleda försäkringsförmedling med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Underrättelsen ska innehålla uppgift om försäkringsförmedlarens kontaktuppgifter i den staten. Om inga sådana kontaktuppgifter finns, behöver de givetvis inte anmälas. Detta kan vara fallet om försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren agerar med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Bestämmelsen motsvarar artikel 3.1 nionde stycket i direktivet. Bestämmelsen motsvarar också 8 § 1 mom. 6 punkten i lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 10 punkten ska i registret som ny information, i fråga om de aktieägare eller medlemmar som äger minst en tiondel av försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren, antecknas namn, personbeteckning eller födelsetid eller företags- och organisationsnummer och bostadsort eller säte samt hur stora deras innehav är. Huruvida aktieägaren eller medlemmen är en fysisk eller juridisk person har ingen betydelse med tanke på tillämpningen av bestämmelsen. Bestämmelsen motsvarar led a i det första stycket i artikel 3.6 i direktivet. 

Med stöd av 11 punkten ska i registret som ny information, i fråga om de fysiska och juridiska personer som har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen över försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren eller nära bindningar, dvs. i 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen avsedda betydande bindningar, till försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren antecknas namn, personbeteckning eller födelsetid eller företags- och organisationsnummer och bostadsort eller säte. Bestämmelsen motsvarar led b i det första stycket i artikel 3.6 i direktivet. 

Enligt 12 punkten ska i registret antecknas sådana uppmaningar och förbud som har förenats med vite enligt 33 a § i lagen om Finansinspektionen. Med stöd av bestämmelsen ska i försäkringsförmedlarregistret även antecknas om en registrerad har meddelats förbud enligt 70 § att bedriva försäkringsdistribution. Bestämmelsen tillämpas på försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar 8 § 1 mom. 7 punkten och till innehållet 8 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 13 punkten ska i registret antecknas registreringsdagen liksom även eventuellt avförande ur registret samt orsaken till det och tidpunkten. Bestämmelsen tillämpas på försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar 8 § 1 mom. 8 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de bestämmelser i 1 mom. som ska tillämpas på motsvarande sätt på en sidoverksam försäkringsförmedlare, en sidoverksam försäkringsmäklare och på ett sidoverksamt ombud. Tillämpliga bestämmelser är 1 mom. 1—5 och 7—11 punkten. Dessutom tillämpas på sidoverksamma försäkringsförmedlare 1 mom. 12 och 13 punkten. 

Enligt 3 mom. ska en anteckning som avses i 1 mom. 12 punkten avföras ur registret när tre år har förflutit från utgången av det år då uppmaningen gavs eller förbudet meddelades. Bestämmelsen är nationell, och motsvarar 8 § 3 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

14 §.Anmälan om ändringar i uppgifter. Enligt 1 mom. ska försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen om ändringar i de uppgifter som antecknats i registret samt om att rörelsen upphör. Enligt momentet ska Finansinspektionen underrättas också om att en förutsättning för registrering inte längre uppfylls. En sådan situation kan föreligga exempelvis när försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren inte längre har god vandel i enlighet med 16 § eller inte längre uppfyller kraven på yrkeskompetens enligt 18 §. Förslaget motsvarar artikel 3.6 andra stycket i direktivet. Paragrafen motsvarar 9 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 2 mom. ska försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren senast en månad i förväg underrätta Finansinspektionen om ändringar som görs i uppgifter som gäller sådan verksamhet som förmedlaren bedriver i en annan EES-stat än Finland. Närmare bestämmelser om de uppgifter som avses i bestämmelsen föreslås i 13 § och i 22 §. Bestämmelsen tillämpas på ändringar i de uppgifter som lämnas med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster och i de uppgifter som lämnas med stöd av etableringsfriheten. Bestämmelsen behövs eftersom Finansinspektionen å sin sida behöver underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande EES-staten om ändringen så snabbt som möjligt och senast en månad efter det att Finansinspektionen själv har fått informationen. Ytterligare bestämmelser om informationsutbyte finns i 52 § i lagen om Finansinspektionen. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artiklarna 4.3 och 6.4 i direktivet. Bestämmelsen motsvarar 8 § 1 mom. 6 punkten och 9 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling, till den del som gäller kontaktinformationen. Till övriga delar är de krav som gäller skyldigheter och förfaranden nya. 

15 §. Utlämnande av uppgifter ur försäkringsförmedlarregistret samt uppgifters tillgänglighet. Paragrafen är ny. Den har nära samband med driften av det av Finansinspektionen upprättade elektroniska registersystem som avses i 12 §. En försäkringsförmedlare eller en sidoverksam försäkringsförmedlare ska ge kunden information om det register som försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren har införts i. Bestämmelser om detta föreslås i 33 § 1 mom. 3 punkten. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om att uppgifter i försäkringsförmedlarregistret i regel är offentliga. Den som använder en kundtjänst kan söka uppgifter som med stöd av 3 mom. antecknats i registret genom enkel sökning på företags- och organisationsnummer, namn, firma eller bifirma. Användaren kan också söka uppgifter på grundval av näringsverksamheten så att den får en förteckning över samtliga anmälningspliktiga som registrerats på grundval av en viss näringsverksamhet. Med indelningen enligt näringsverksamhet avses i bestämmelsen försäkringsmäklarverksamhet eller verksamhet som ombud. Via kundtjänsten kan man inte söka information om uppgifter som antecknats i registret med stöd av bestämmelsen om god vandel. Förslaget motsvarar till sin ordalydelse 5 kap. 7 § 1 mom. i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. 

I offentlighetslagen föreskrivs det om de allmänna förutsättningarna för handlingars offentlighet. Enligt den offentlighetsprincip som ingår i offentlighetslagens 1 § är myndighetshandlingar offentliga, om inte något annat föreskrivs i offentlighetslagen eller någon annan lag. Bestämmelsen gäller vid sidan av andra myndigheter också Finansinspektionen. I 11 § i offentlighetslagen finns heltäckande bestämmelser om en parts principiella rätt att ta del av handlingar och om begränsningar i rätten att få information. I 11 § i offentlighetslagen uppfylls kravet i den sista meningen i artikel 3.4 andra stycket i direktivet på att registrerade personer vars personuppgifter lagras i registret och utbyts ska ha rätt till åtkomst till sådana lagrade uppgifter och ha rätt att på lämpligt sätt informeras. I 11 § i offentlighetslagen uppfylls också i sak kravet i artikel 37.1 i direktivet på att medlemsstaterna ska tillämpa direktiv 95/46/EG på den behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlighet med direktivet. På behandling av personuppgifter tillämpas från och med maj 2018 EU:s förnyade allmänna lagstiftning om dataskydd. 

Enligt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen får, om inte något annat särskilt bestäms i lag, personuppgifter lämnas ut ur en myndighets personregister i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. För direktmarknadsföring och för opinions- eller marknadsundersökningar får personuppgifter dock lämnas ut endast om det särskilt föreskrivs eller om den registrerade har samtyckt till detta. 

Enligt 22 § i offentlighetslagen ska en myndighetshandling sekretessbeläggas, om det i offentlighetslagen eller någon annan lag föreskrivs eller en myndighet med stöd av lag har föreskrivit att den ska vara sekretessbelagd eller om handlingen innehåller uppgifter för vilka tystnadsplikt föreskrivs genom lag. En sekretessbelagd myndighetshandling eller en kopia eller utskrift av en sådan handling får inte visas för eller lämnas ut till utomstående eller med hjälp av teknisk anslutning eller på något annat sätt visas för eller lämnas ut till utomstående. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om sätten att lämna ut personuppgifter som avviker från bestämmelserna i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen. Det villkor som ingår i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen kan inte tillämpas på uppgifter som hålls allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. Enligt momentet får trots bestämmelserna i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet uppgifter om fysiska personers namn eller födelsetid lämnas ut i form av utskrifter, genom teknisk anslutning eller göras allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. Med stöd av paragrafen är uppgifterna i registret därmed allmänt tillgängliga på Finansinspektionens webbplats. Personuppgifter ska i ett elektroniskt datanät emellertid endast kunna sökas som enskilda sökningar. För att uppgifter om personbeteckningens slutled ska lämnas ut ur registret krävs det att den som ber om uppgifterna ger Finansinspektionen en utredning om att de skyddas på behörigt sätt. På skyddet för personuppgifter tillämpas personuppgiftslagen som en allmän lag, och offentlighetslagen som stiftades samtidigt som personuppgiftslagen. Tillsammans bildar de en helhet som reglerar skyddet för personuppgifter. Den registeransvarige omfattas av skyldigheten att skydda uppgifterna i personregistret på behörigt sätt i enlighet med dataskyddslagstiftningen, oberoende av hur utlämnandet i elektronisk form tekniskt genomförs. För att öppna en teknisk förbindelse till försäkringsförmedlarregistret eller i övrig för att lämna ut uppgifter elektroniskt krävs ett beslut av Finansinspektionen om utlämnande av uppgifter. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om uppgifter som Finansinspektionen ska hålla allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. Skyldigheten att hålla uppgifter allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät gäller endast en del av de uppgifter som ska föras in registret, exempelvis näringsidkarens namn och uppgift om den högsta ledningen, uppgift om den försäkringsdistribution som bedrivs och om huruvida försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren förmedlar penningmedel eller andra medel som hör till kunden eller försäkringsgivaren. Med tanke på kundernas rättssäkerhet anses det också vara viktigt att Finansinspektionen i ett elektroniskt datanät även tillhandahåller uppgifter om offentliga varningar, andra administrativa påföljder samt förbud som har förenats med vite och som meddelats försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren. Också uppgifter om registrering eller eventuellt avförande ur registret och om orsakerna till det är relevanta för kunden. Bestämmelserna är nationella. Regleringen är nationell. Punkterna i momentet motsvarar i huvudsak till sitt innehåll bestämmelserna om bostadsegendom i 10 § 2 mom. i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. I bestämmelserna har man emellertid tagit hänsyn till särdragen i försäkringsdistributionsverksamheten. 

3 kap. God vandel och yrkeskompetens

16 §. God vandel. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad begreppet god vandel innefattar. Enligt 1 mom. ska utgångsmässigt den anses ha god vandel som inte genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff under de senaste fem åren eller till bötesstraff under de senaste tre åren för ett brott som kan anses visa att han eller hon är uppenbart olämplig att bedriva försäkringsdistribution. Vid prövningen ska hänsyn tas till allvarliga egendomsbrott eller ekonomiska brott. Tidsfristerna ska beräknas från tidpunkten för lämnande av en registreringsansökan enligt 8 eller 9 § eller en annan granskning som Finansinspektionen genomfört bakåt till den tidpunkt då en eventuell dom vann laga kraft. Om domen inte ännu har vunnit laga kraft, genomförs granskningen bakåt till den tidpunkt då domen meddelades. Domen ska dateras, och med meddelande av dom avses i bestämmelsen den ifrågavarande dateringen. 

En person kan anses sakna god vandel i synnerhet på grund av sådana lagstridiga handlingar genom vilka han eller hon eftersträvat ekonomisk vinning på en annans bekostnad. Gärningar och försummelser bedöms som en helhet. Brott som beaktas kan vara t.ex. stöld, grov stöld, snatteri, förskingring och grov förskingring enligt 28 kap. 1—5 § i strafflagen samt rån och utpressning enligt 31 kap. i strafflagen. Det kan också röra sig om skattebedrägeri och grovt skattebedrägeri enligt strafflagens 29 kap. 1—4 § och olika slags straffbara bedrägerier enligt den lagens 29 kap. 4 a—4 c och 5—7 § samt 36 kap. Näringsbrott som beaktas är exempelvis gärningar och försummelser som är straffbara enligt 30 kap. 1—3, 4—7, 7 a, 8, 8 a, 9, 9 a, 10 och 10 a § i strafflagen. En person som bedriver försäkringsdistribution kan inte heller anses ha god vandel om han eller hon har gjort sig skyldig till betalningsmedelsbrott som är straffbara enligt 37 kap. i strafflagen. Brott i anslutning till försummelse av rörelseskyldigheter, t.ex. brott mot associationslagstiftningen eller värdepappersmarknadslagstiftningen eller ovannämnda bokförings- eller revisionsbrott, kan i allmänhet anses vara sådana som visar att en person är uppenbart olämplig för en position som kräver god vandel, i synnerhet lednings- eller chefsuppgifter. 

Med stöd av momentet ska i regel endast beaktas domar som vunnit laga kraft. Även om en person inte skulle ha dömts genom en lagakraftvunnen dom kan man emellertid med stöd den andra meningen i momentet i undantagsfall, med beaktande av de föreliggande omständigheterna, också på basis av en icke lagakraftvunnen dom eller av andra tungt vägande skäl anse att personen är uppenbart olämplig för uppdraget. När en persons olämplighet bedöms bör man även uppmärksamma om han eller hon på grund av osaklig verksamhet tidigare har strukits ur försäkringsförmedlarregistret eller ur ett liknande register, eller om försäkringsförmedlaren skulle ha kunnat strykas ur registret, om det inte hade gjorts av någon annan orsak, t.ex. konkurs. Också en begränsning eller ett förbud att verka i den berörda branschen som meddelats av en utländsk behörig myndighet kan beaktas. När man beaktar dessa orsaker måste man från fall till fall bedöma graden av olämplighet och under hur lång tidsperiod registreringen kan förvägras på basis av olämplighet. 

I paragrafens 2 mom. ingår en referens till bestämmelser som gäller näringsförbud. En person kan ha meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985). Försummelser i anslutning till en lagstadgad skyldighet såsom skatteskyldigheten eller bokföringen kan ha lett till förbudet. Meddelande av näringsförbud förutsätter inte att ett straff har dömts ut för en straffbar gärning eller försummelse. Om näringsförbudet fortfarande är i kraft, kan personen i fråga inte anses ha god vandel på det sätt som avses paragrafen och han eller hon får därmed inte bedriva försäkringsdistribution. Genom vandelsprövning strävar man efter att på förhand säkerställa att försäkringsdistributionen bedrivs på ett korrekt sätt. Samtidigt bör man se till att näringsfriheten inte begränsas i onödan. 

Finansinspektionens uppgift är att pröva om brottet eller brotten eller förfarandet i övrigt som helhet betraktat är sådant att det med beaktande av alla bidragande omständigheter visar att personen är uppenbart olämplig som försäkringsdistributör. En enskild gärning eller försummelse av ringa betydelse leder inte till att personens goda anseende går förlorat, men upprepade ringa gärningar eller försummelser kan leda till att personen inte längre anses ha god vandel. Kravet på god vandel bör prövas uttryckligen med hänsyn till skötseln av uppgifterna. I regel förutsätts en försäkringsdistributör inte vidta aktiva åtgärder för att granska god vandel hos en anställd eftersom försäkringsdistributören i allmänhet inte har rimliga och effektiva medel för att säkerställa att den information om god vandel som t.ex. den anställda själv har gett är riktig. 

17 §. Personer med god vandel. I paragrafen föreslås bestämmelser om dem som kravet på god vandel gäller. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att sådana personer hos försäkringsgivaren och hos i försäkringsförmedlarregistret införda försäkringsförmedlare som deltar i försäkringsdistribution och personer som ansvarar för försäkringsdistribution men inte direkt deltar i den ska ha god vandel. Med personer som ansvarar för försäkringsdistribution avses i bestämmelsen t.ex. försäljningschefer eller personer i motsvarande ställning. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 10.3 första stycket och artikel 10.3 tredje stycket andra meningen i direktivet. Dessutom ska god vandel utgöra ett krav för sådana personer hos en sidoverksam försäkringsförmedlare som ansvarar för försäkringsdistribution. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 10.3 fjärde stycket i direktivet. 

Bestämmelserna i 1 mom. och 16 § motsvarar till sitt innehåll 11 § i lagen om försäkringsförmedling och artikel 10.3 första stycket i direktivet. 

Nytt är att det i 2 mom. föreslås bestämmelser om god vandel i fråga om försäkringsförmedlarens ledning och dem som innehar en viss ägarandel i försäkringsförmedlaren. Om försäkringsförmedlaren är en juridisk person, ska försäkringsförmedlarens ledning och den som antingen direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av aktiebolagets aktier eller av det röstetal som aktierna medför, eller, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag, som har motsvarande äganderätt eller bestämmande inflytande, ha god vandel. Med ledning avses i bestämmelsen verkställande direktören eller dennes ställföreträdare samt medlemmar och suppleanter i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ. I fråga om bolagsformen är försäkringsförmedlare ofta vanliga öppna bolag, kommanditbolag eller aktiebolag eller andelslag. Bestämmelsen behövs, eftersom det inte i den allmänna associationslagstiftningen har föreskrivits om några särskilda krav på god vandel och eftersom de särskilda kraven på gott anseende i försäkringsbolagslagen således inte tillämpas på försäkringsförmedlares ledning. Momentet tillämpas inte på sidoverksamma försäkringsförmedlare. 

Kretsen av personer som avses i bestämmelsen är vidsträckt. I fråga om ett företags ägare och ledning är kravet på god vandel emellertid inte exceptionellt, eftersom god vandel krävs av företagsledningen och personer i den verkställande ledningen i kreditinstitut och värdepappersföretag, och bestämmelserna tillämpas därutöver också på holdingföretag för kreditinstitut och värdepappersföretag. På motsvarande sätt har det i fråga om försäkringsbolag föreskrivits om krav på gott anseende när det gäller bolagsledningen och de personer som svarar för de centrala funktionerna. Vad som i försäkringsbolagslagen föreskrivs om styrelseledamöter i försäkringsbolag tillämpas också på styrelseledamöter i försäkringsholdingsammanslutningar. I fråga om övriga företag inom finansierings- och försäkringsbranschen har det ansetts motiverat att på ett övergripande sätt reglera ägarna och ledningen, eftersom de centrala målen för regleringen och Finansinspektionen är att kundernas och allmänhetens förtroende för finans- och försäkringsmarknadernas funktion upprätthålls. Kraven på att ägarna och högsta ledningen ska vara tillförlitliga är en central del av den reglering som upprätthåller detta förtroende. Om det bland ledning eller betydande ägare finns personer vilkas goda rykte eller tillförlitlighet i övrigt har blivit allvarligt lidande av uppgifter och händelser som kommit ut i offentligheten, kan följden vara den att allmänhetens förtroende försvagas inte bara mot företaget i fråga utan också i större utsträckning mot hela branschen (regeringens proposition 32/2012 rd). Det som sägs ovan kan också tillämpas på företag och personer som bedriver försäkringsdistribution. Bestämmelsen är nationell. 

I 3 mom. beaktas det att bestämmelser om vandelsprövning finns i flera författningar som gäller finansierings- och försäkringsbranschen. Utan någon bestämmelse i den föreslagna lagen skulle således vandelsprövning behöva göras flera gånger, och eventuellt med stöd av flera författningar. Därför föreslås det att om man redan med stöd av någon annan författning som gäller företag i finansierings- eller försäkringsbranschen kontrollerar att de personer som avses i 1 och 2 mom. har god vandel, behöver personernas goda vandel inte kontrolleras på nytt med stöd av den föreslagna lagen i samband med införande i försäkringsförmedlarregistret eller i något annat sammanhang. En vandelsprövning som gjorts med stöd av någon annan relevant författning kan beaktas vid vandelsprövning enligt denna lag. Bestämmelsen är på så sätt symmetrisk att god vandel som konstaterats med stöd av någon annan lag kan räknas till fördel, och förlorande av god vandel som konstaterats med stöd av någon annan lag kan räknas till nackdel för den berörda personen. Omständigheter som konstaterats med stöd av någon annan författning bör emellertid alltid bedömas med hänsyn till skötseln av uppdraget att förmedla försäkringar. Bestämmelsen är nationell, och den syftar till att minska onödig regelbörda för försäkringsdistributörerna. 

Exempelvis försäkringsdistribution i ett försäkringsbolag är en sådan central funktion som avses i 6 kap. 9 § i försäkringsbolagslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska de som svarar för dessa centrala funktioner ha gott anseende och den yrkeskompetens och erfarenhet som uppgiften kräver. Dessutom kan med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. i den paragrafen i försäkringsbolagslagen en person som svarar för en central funktion inte vara en juridisk person eller en minderårig, eller en person för vilken har förordnats en intressebevakare eller vars handlingsbehörighet har begränsats, eller en person som är försatt i konkurs eller som har meddelats näringsförbud. Kravet på god vandel i fråga om försäkringsgivare och holdingsammanslutningars högsta ledning prövas således utifrån bestämmelserna i försäkringsbolagslagen. Därmed finns det inget behov av att till denna del tillämpa bestämmelsen om god vandel i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Däremot prövas kravet på god vandel enligt den föreslagna lagen i fråga om sådana personer hos försäkringsdistributören som direkt deltar i försäkringsdistribution eller ansvarar för försäkringsdistributionen utan att direkt delta i den och vars goda vandel inte prövas med stöd av någon annan lag, exempelvis försäkringsbolagslagen, kreditinstitutslagen eller lagen om investeringstjänster. 

Kravet på god vandel ska alltid uppfyllas för att om den berörda personen ska kunna sköta uppgifter inom försäkringsdistribution. Finansinspektionen kontrollerar utifrån sina befogenheter och med hjälp av tekniska hjälpmedel att kraven på god vandel uppfylls i fråga om försäkringsdistributörer som bedriver verksamhet på den finländska marknaden. Med stöd av 4 a § i straffregisterlagen (770/1993) kan uppgifter ur straffregistret lämnas till Finansinspektionen för att utreda om en person är tillförlitlig. Med tillförlitlighet enligt straffregisterlagen och lagen om försäkringsförmedling avses samma sak som god vandel enligt den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Finansinspektionen har dessutom rätt att ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002) få sådana uppgifter som behövs för att det ska kunna utredas om en försäkringsdistributör har god vandel enligt lagen. Till denna del föreslås inga försämringar i fråga om möjligheterna att utreda god vandel: uppgifter ur straff- och bötesregistret får lämnas ut till Finansinspektionen också för att utreda om en person har i denna lag avsedd god vandel. I 76 § föreslås bestämmelser om utlämnande av information. 

18 §. Yrkeskompetens. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad yrkeskompetens ska innebära. Enligt 1 mom. ska en person med yrkeskompetens ha tillräcklig kännedom om de försäkringar som han eller hon förmedlar och om den lagstiftning som är relevant med tanke på försäkringsdistribution. Ombud och sidoverksamma ombud ska därtill ha kännedom om god försäkringssed. På motsvarande sätt ska försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare därtill ha kännedom om god försäkringsmäklarsed. God försäkringsmäklarsed innefattar bl.a. att en försäkringsmäklare ska vara opartisk i förhållande till försäkringsgivaren och ha beredskap att presentera olika försäkringsgivares försäkringar i större omfattning än ett ombud. Nedan i samband med 30 § redogörs det närmare för god försäkringsmäklarsed och god försäkringssed. Förslaget motsvarar till denna del till innehållet 12 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 2 mom. föreslås ett bemyndigande för social- och hälsovårdsministeriet att utfärda förordning. Genom förordning ska det få utfärdas närmare bestämmelser om minimikraven på yrkeskompetens och erfarenhet i fråga om skade-, liv- och placeringsförsäkringar. Minimikraven förtecknas i bilaga I till direktivet. Enligt artikel 10.2 sjätte stycket i direktivet ska försäkrings- och återförsäkringsförmedlare uppvisa överensstämmelse med de relevanta yrkeskunskaps- och kompetenskraven som föreskrivs i bilaga I. 

19 §. Personer med yrkeskompetens. I paragrafen föreslås bestämmelser om dem som kravet på yrkeskompetens gäller. Enligt 1 mom. krävs yrkeskompetens av personer som deltar i försäkringsdistribution. Det nya är att yrkeskompetens också ska krävas av personer som ansvarar för försäkringsdistribution men inte direkt deltar i den. Liksom ovan ska med personer som ansvarar för försäkringsdistribution avses t.ex. försäljningschefer eller personer i motsvarande ställning. Om en fysisk person har registrerats som ombud eller försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet, eller en juridisk person bedriver verksamhet i liten skala och endast har en enda anställd som deltar i försäkringsdistribution, gäller bestämmelsen en sådan försäkringsdistributör. 

En i bestämmelsen avsedd person ska ha sådan yrkeskompetens och kunskap som behövs med tanke på arten och omfattningen av arbetsuppgifterna. Innehållet i de försäkringar som försäkringsgivare, ombud och försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare förmedlar, liksom verksamhetens omfattning, kan variera betydligt. För att en försäkringsgivare, försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska kunna sköta sin uppgift på behörigt sätt bör de personer som deltar i försäkringsdistribution fortlöpande ha sådana kunskaper och färdigheter som är tillräckliga med hänsyn till verksamheten. En försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet och som förmedlar flera olika slags försäkringar kan förutsättas ha mer omfattande kunskaper och färdigheter än exempelvis en sidoverksam försäkringsförmedlare som förmedlar standardförsäkringar som sidotjänst. Ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet ska, utöver att de ska ha utbildning på området, dessutom upprätthålla sin yrkeskompetens i den omfattning som uppgifterna kräver. Trots gemensam examen ska också försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet upprätthålla sin yrkeskunskap i den omfattning som uppgifterna kräver (Om upprätthållande och utvecklande av yrkeskompetensen dessutom: 20 §). Bestämmelserna i 1 mom. motsvarar artikel 10.1, artikel 10.2 fjärde stycket första meningen och artikel 10.2 femte stycket i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om krav på yrkeskompetens i fråga om en försäkringsförmedlare som är en juridisk person. Med ledning avses i bestämmelsen verkställande direktören eller dennes ställföreträdare samt medlemmar och suppleanter i styrelsen, förvaltningsrådet och jämförbara organ. I ledningen ska det kollektivt finnas en tillräcklig yrkeskompetens och kunskap för att bedriva försäkringsdistribution. Kravet gäller inte varje enskild medlem i ledningen. Bestämmelsen behövs för en ändamålsenlig arbetsfördelning. Målet är att de viktigaste frågorna i anslutning till försäljning eller marknadsföring blir beaktade i beslutsfattandet. Bestämmelsen tillämpas inte på sidoverksamma försäkringsförmedlare. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet för försäkringsgivare att försäkra sig om att kraven på tillräcklig yrkeskompetens och kunskap uppfylls. Försäkringsgivaren ansvarar för den verksamhet som ombud och sidoverksamma ombud bedriver. I praktiken ska försäkringsgivaren genom sådana åtgärder som den anser vara behövliga försäkra sig om att ett ombud eller sidoverksamt ombud har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att bedriva verksamheten. Försäkringsgivaren kan exempelvis genom enkäter, prov eller intervjuer kontrollera att ombudens kompetens och kunskaper motsvarar kraven i 18 §. Det ligger i försäkringsgivarens intresse att vid behov erbjuda utbildning för ombud och sidoverksamma ombud. En förutsättning för registrering som ombud eller sidoverksamt ombud är yrkeskompetens. Yrkeskompetensen kan bäst visas genom ett intyg från försäkringsgivaren över den utbildning som ombudet eller det sidoverksamma ombudet har och över att ombudet eller det sidoverksamma ombudet har kompetens att arbeta för försäkringsgivarens räkning. Finansinspektionen har i praktiken förutsatt ett intyg som försäkringsgivaren gett över utbildning. I fråga om ombud som företräder många olika försäkringsgivare har intyg i praktiken krävts av varje företrädd försäkringsgivare, eftersom de försäkringar som olika försäkringsgivare förmedlar skiljer sig från varandra. Med stöd av bestämmelsen kan man fortsätta denna praxis. Till denna del motsvarar förslaget 12 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelsen motsvarar artikel 10.2 sjätte stycket i direktivet. 

20 §.Upprätthållande och utvecklande av yrkeskompetensen. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för personer som deltar i distributionen av försäkringsdistributörens försäkringar och för personer som ansvarar för försäkringsdistribution att ständigt uppfylla de föreskrivna kraven och att upprätthålla och utveckla tillräcklig yrkeskompetens med hänsyn till arten och omfattningen av arbetsuppgifterna. Försäkringsdistributörerna bär det huvudsakliga ansvaret för att tillhandahålla och ordna tillräcklig utbildning för sin personal med tanke på upprätthållande och utvecklande av yrkeskompetensen. Samtidigt har personer som deltar i försäkringsdistribution och personer som ansvarar för försäkringsdistribution ett eget ansvar för att delta i sådan utbildning som är tillräcklig för att upprätthålla yrkeskompetensen. Dessa personer ska upprätthålla en tillräcklig prestationsnivå som motsvarar deras roll, de försäkringar som tillhandahålls och den relevanta marknaden. Av personer som distribuerar komplexa försäkringar krävs mer omfattande upprätthållande av yrkeskompetensen och kunskaperna än av personer som distribuerar enkla försäkringar. Av personer som deltar i försäkringsdistribution som huvudsaklig verksamhet krävs mer omfattande upprätthållande och utveckling av yrkeskompetensen och kunskaperna än av personer som bedriver försäkringsdistribution som sidoverksamhet. Minst 15 timmars yrkesutbildning och utvecklande varje år betraktas som tillräckligt med hänsyn till upprätthållandet och utvecklandet av yrkeskompetensen hos en person som deltar i försäkringsdistribution hos en försäkringsgivare eller försäkringsmedlare. Kravet kan uppfyllas exempelvis genom avläggande av olika yrkeskurser, genom intern utveckling och genom mentorskap. Beroende på uppgiften och de försäkringar som tillhandahålls kan kravet i praktiken vara strängare, med beaktande av personens ställning, arten av försäkringar som erbjuds samt arten och omfattningen av försäkringsdistributörens rörelse. Påbyggnadsutbildning kan behövas också om arbetstagarens arbetsuppgifter blir mer krävande eller annars ändras väsentligt. För sidoverksamma försäkringsförmedlare föreskrivs i paragrafen inget fast timantal avseende kravet på kontinuerlig utbildning, utan yrkeskompetensen ska upprätthållas och utvecklas på det sätt som uppgiften och de försäkringar som tillhandahålls kräver. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artikel 10.2 första och andra stycket samt artikel 10.2 fjärde stycket första meningen i direktivet. 

21 §.Bedömningen av och tillsynen över yrkeskompetensen. Paragrafen är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att försäkringsdistributören ska fastställa kraven på yrkeskompetens i de arbetsuppgifter som utförs av de personer som deltar i försäkringsdistribution. I krävande uppgifter kan kraven vara högre än de som anges i social- och hälsovårdsministeriets förordning. Vilka krav på yrkeskompetens som gäller för varje arbetsuppgift beror bl.a. på försäkringsdistributionsrörelsen och dess omfattning, arten av de försäkringar som tillhandahålls och antalet olika försäkringsgrenar. Bestämmelsen baserar sig på artikel 10.2 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om den funktion, de interna rutiner (eng. policies), förfaranden (eng. procedures) och bedömningssystem som försäkringsförmedlare och försäkringsgivare ska ta fram för att bedöma och kontrollera att kraven på yrkeskompetens uppfylls. Med hjälp av systemen säkerställs och övervakas det att kraven på yrkeskompetens uppfylls på behörigt sätt. Rutinerna och förfarandena samt bedömningssystemen ska de facto tillämpas och de ska regelbundet ses över. Försäkringsförmedlarna och försäkringsgivarna ansvarar för införandet och driften av kontrollsystemet. I bestämmelsen åläggs försäkringsförmedlare och försäkringsgivare endast att ta fram en funktion för skötseln av de uppgifter som avses i kapitlet. Bestämmelsen ålägger dem inte att inrätta en ny funktion i detta syfte, utan uppgifterna kan anförtros exempelvis funktionen för kontroll av regelefterlevnad (compliancefunktionen). I fråga om försäkringsgivare preciseras i bestämmelsen de allmänna kraven på organiseringen av förvaltningen. 

Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artikel 10.2 andra stycket i direktivet, till den del som hemmedlemsstaterna för att uppfylla kraven på fortlöpande fortbildning och yrkesutveckling ska införa och offentliggöra processer för att på ett ändamålsenligt sätt kontrollera och bedöma kunskapen och kompetensen hos försäkrings- och återförsäkringsförmedlare, anställda hos försäkrings- och återförsäkringsföretag och anställda hos försäkrings- och återförsäkringsförmedlare. Bestämmelsen motsvarar också första och andra stycket i artikel 10.8 i direktivet. 

4 kap. Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare

22 §. Underrättelse om avsikt att distribuera försäkringar i en annan EES-stat. I paragrafen föreslås bestämmelser om den underrättelse som ligger till grund för att en i Finland registrerad försäkringsförmedlare och sidoverksam försäkringsförmedlare ska kunna inleda försäkringsdistribution i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare som är registrerade i försäkringsförmedlarregistret i Finland att underrätta Finansinspektionen om de har för avsikt att distribuera försäkringar i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Finland och om de uppgifter som ska ges i underrättelsen. Bestämmelsen tillämpas såväl på försäkringsdistribution som bedrivs med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster som på försäkringsdistribution som bedrivs med stöd av etableringsfriheten. 

Underrättelsen ska lämnas innan försäkringsdistributionen inleds. Om avsikten är att inleda försäkringsdistribution för första gången ska en underrättelse lämnas separat för varje EES-stat. Om alla föreskrivna uppgifter inte finns med i underrättelsen ska Finansinspektionen fastställa en skälig tidsfrist för komplettering av uppgifterna. 

Med stöd av 1 mom. ska till den underrättelse som ska lämnas till Finansinspektionen bifogas kontakt- och registeruppgifter för försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren, exempelvis namn, adress och ett eventuellt företags- och organisationsnummer (1 punkten). Uppgifterna gäller företag som är registrerade i Finland, eftersom sådana uppgifter i regel inte kan fås i fråga om värdmedlemsstaten innan verksamheten utomlands har inletts. 

En ny bestämmelse är att försäkringsförmedlaren och den sidoverksamma försäkringsförmedlaren ska lämna uppgifter om gruppen (2 punkten). I bestämmelsen avses med grupp den kategori till vilken försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren hör. I praktiken innebär det uppgift om huruvida förmedlaren är ett ombud eller en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. Ett ombud och ett sidoverksamt ombud ska dessutom i underrättelsen ange vilka försäkringsgivare ombudet företräder (5 punkten). Med försäkringsgivare avses direktförsäkrings- eller återförsäkringsgivare. En försäkringsförmedlare och en sidoverksam försäkringsförmedlare kan också lämna uppgifter om finans- eller försäkringsgrupperingar eller andra koncerner som förmedlaren hör till eller företräder. 

En försäkringsförmedlare och en sidoverksam försäkringsförmedlare ska ange den medlemsstat eller de medlemsstater där försäkringsdistribution ska bedrivas (3 punkten). Dessutom ska det anges vilka försäkringar försäkringsförmedlaren och den sidoverksamma försäkringsförmedlaren distribuerar. Uppgifterna kan ges enligt försäkringsklass (4 punkten). 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om ytterligare uppgifter om en filial eller ett fast driftställe. Utöver de uppgifter som anges i 1 mom. ska i fråga om en filial eller ett fast driftställe i utlandet dessutom anges en adress i värdmedlemsstaten där Finansinspektionen, andra behöriga myndigheter, kunder och andra parter kan erhålla dokument, samt som en ny uppgift namnet på den person som ska ansvara för ledningen av filialen eller det fasta driftstället. Ett fast driftställe behandlas i paragrafen på samma sätt som en filial, om inte driftstället inrättas i någon annan företagsform i värdmedlemsstaten. 

Paragrafen motsvarar artiklarna 4.1 och 6.1 i direktivet. 

23 §. Skyldighet att sända uppgifter till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen inom en månad från mottagandet av de uppgifter som avses i 22 § sända uppgifterna till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten eller värdmedlemsstaterna. Den reglering som gäller filialer eller fasta driftställen har preciserats betydligt i förhållande till 31 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling. I fråga om dessa ska Finansinspektionen innan underrättelsen sänds över kontrollera och försäkra sig om att försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren har en adekvat organisatorisk struktur och ekonomisk ställning. Finansinspektionen ska bedöma om dessa omständigheter är adekvata med hänsyn till den planerade försäkrings- eller återförsäkringsdistributionen. Uppgifterna får sändas över till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaterna endast om Finansinspektionen inte har skäl att ifrågasätta dessa omständigheter. 

Enligt direktivet ska värdmedlemsstatens behöriga myndighet utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen om att uppgifterna har mottagits. Finansinspektionen ska å sin sida skriftligen informera försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren om att uppgifterna har mottagits av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. 

Bestämmelsen motsvarar artiklarna 4.2 och 6.2 första stycket i direktivet. 

Med stöd av 2 mom. ska Finansinspektionen inom en månad från mottagande av samtliga i 22 § avsedda uppgifter fatta ett motiverat beslut om att sända eller inte sända uppgifterna. I 45 § i förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheters skyldighet att motivera beslut och om de faktorer som ska framgå av motiveringen. Det som är nytt är den föreslagna bestämmelsen i 2 mom. om förfarandet i det fall att Finansinspektionen uttryckligen vägrar sända över den i 22 § avsedda underrättelsen om etablering av filial eller fast driftställe till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Avsikten är att försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren ska få söka ändring i ett avslagsbeslut genom besvär. Enligt 54 § 1 mom. första meningen i förvaltningslagen ska en myndighet utan dröjsmål delge sitt beslut till en part och även andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Bestämmelser med huvudsakligen motsvarande innehåll finns i 3 kap. 3 § 3 mom. i försäkringsbolagslagen. 

Nytt är också att det i 3 mom. föreslås bestämmelser om en situation där Finansinspektionen annars av oaktsamhet inte inom utsatt tid sänder över de i 22 § avsedda uppgifterna. Också i denna situation ska en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ha be-svärsrätt. Besvären anses då gälla Finansinspektionens avslagsbeslut. Besvär ska få anföras tills Finansinspektionen har fattat beslut om att sända uppgifterna till den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Finansinspektionen ska informera besvärsmyndigheten om att beslut om att sända uppgifter har meddelats i det ärende som besvären gäller, när beslutet har meddelats efter den tidsfrist på en månad som avses i paragrafen. 

I 82 § föreslås en bestämmelse om att en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare får överklaga ett beslut genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). I lagen finns inga bestämmelser om användning av ett omprövningsförfarande. Närmare bestämmelser om detta finns i 73 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. 

Både den föreslagna paragrafen och bestämmelsen i förvaltningslagen motsvarar till sitt innehåll artikel 6.3 i direktivet. 

24 §. Rätt att inleda försäkringsdistribution i en EES-stat med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Med stöd av 1 mom. får en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inleda affärsverksamhet i den meddelade värdmedlemsstaten, när förmedlaren av Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse enligt 23 § 1 mom. om att uppgifterna har tagits emot av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. Samtidigt ska Finansinspektionen underrätta förmedlaren om den centrala kontaktpunkten i värdmedlemsstaten där EES-staten offentliggör de nationella bestämmelserna om allmänt intresse som försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma för-säkringsförmedlaren ska iaktta för att få inleda affärsverksamhet i värdmedlemsstaten. 

Enligt 2 mom. är en förutsättning för att en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska få bedriva försäkringsdistribution att den iakttar de bestämmelser om allmänt intresse, som offentliggjorts i den centrala kontaktpunkten, som gäller i värdmedlemsstaten. Bestämmelserna om allmänt intresse ska iakttas efter det att försäkringsdistributionen har inletts. Som en tillräcklig åtgärd med tanke på skyldigheten att informera om bestämmelserna om allmänt intresse kan anses exempelvis att Finansinspektionen och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten på sina webbplatser tillhandahåller hyperlänkar till den behöriga myndighetens webbplats. Finansinspektionen kan också lämna kontaktinformation till den centrala kontaktpunkten för den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten. 

Paragrafen motsvarar artikel 4.2 i direktivet. 

25 §. Rätt att inleda försäkringsdistribution i en EES-stat med stöd av etableringsfriheten. Den reglering som gäller filialer eller fasta driftställen har preciserats i väsentlig grad i förhållande till 31 § 3 mom. i lagen om försäkringsförmedling. Enligt 1 mom. får en försäkrings-förmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare med stöd av etableringsfriheten inleda sin affärsverksamhet i den meddelade värdmedlemsstaten när förmedlaren av Finansinspektionen har fått en i 23 § 1 mom. avsedd information om att uppgifterna om etablering har mottagits av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten, och inom den utsatta tidsfristen har informerats av Finansinspektionen om de bestämmelser om allmänt intresse som ska iakttas i värdmedlemsstaten. Liksom i 24 § ska Finansinspektionen förmedla de uppgifter som avses här. 

Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll också andra stycket i artikel 6.2 i direktivet, där det sägs att värdmedlemsstatens behöriga myndighet en månad efter mottagandet av de uppgifter som avses i första stycket i artikel 6.2, på de sätt som avses i artikel 11.3 och 11.4, ska underrätta hemmedlemsstatens behöriga myndighet om de rättsliga bestämmelser som avses i artikel 11.1 och som är tillämpliga i värdmedlemsstaten. Den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ska underrätta försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren om detta och om att förmedlaren får inleda verksamhet i värdmedlemsstaten, förutsatt att verksamheten är förenlig med dessa rättsliga bestämmelser. 

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar till sitt innehåll också tredje stycket i artikel 6.2 i direktivet, där det sägs att om ingen underrättelse mottas inom den period som anges i andra stycket får försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare eller försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet etablera filialen och inleda verksamhet. 

Enligt bestämmelsen i 3 mom. krävs det för att en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska få bedriva försäkringsdistribution att den iakttar de bestämmelser om allmänt intresse som gäller i värdmedlemsstaten. 

26 §. Förfarandet då en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare från en annan EES-stat inleder försäkringsdistribution i Finland. I kapitlet föreslås även bestämmelser om motparten för det som föreslås i de föregående paragraferna, dvs. om rätten för en i en annan EES-stat, dvs. hemmedlemsstat, registrerad försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare att inleda försäkringsdistribution i Finland med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten. I kapitlet föreslås inga bestämmelser om etablering av ett fast driftställe som motsvarar en filial, när det rör sig om utnyttjande av etableringsfriheten. Kapitlets 26—28 § motsvarar delvis 32 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Den reglering som gäller filialer har preciserats betydligt. 

I 1 mom. i paragrafen föreslås bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i den andra EES-staten om att Finansinspektionen har tagit emot samtliga uppgifter motsvarande det som föreslås i 22 § om inledande av försäkringsdistribution i Finland och som den behöriga myndigheten har lämnat. Med stöd av 2 mom. i fråga om etablering av filialer ska Finansinspektionen dessutom informera om de bestämmelser om allmänt intresse vars efterlevnad utgör en förutsättning för etableringen och försäkringsdistribution i Finland. Som bestämmelser om allmänt intresse ska betraktas bl.a. den lagstiftning som tillämpas på försäkringsdistribution samt Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar grupperade enligt rättsområde. När det gäller skyldigheten att informera om bestämmelserna om allmänt intresse ska det anses vara tillräckligt att Finansinspektionen exempelvis på sin webbplats tillhandahåller uttrycklig information om eller hyperlänkar till tillämpliga bestämmelser och föreskrifter. Denna information ska lämnas inom en månad från det att Finansinspektionen tog emot informationen av den behöriga myndigheten i den andra EES-staten. Bestämmelserna motsvarar den första meningen i artikel 4.2 och den första meningen i första stycket samt andra stycket i artikel 6.2 i direktivet. 

27 §.Rätt att inleda försäkringsdistribution i Finland med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. En försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som registrerats i en annan EES-stat, dvs. hemmedlemsstat, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster får enligt 1 mom. inleda försäkringsdistributionen i Finland omedelbart efter det att den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten har informerat förmedlaren om att Finansinspektionen har tagit emot underrättelsen om inledande av verksamhet i Finland. Finansinspektionen för i praktiken en förteckning eller ett register över sådana försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare som är verksamma i Finland med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Enligt 2 mom. är en ny förutsättning för att en utländsk försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska få inleda försäkringsdistribution att den iakttar de bestämmelser om allmänt intresse som gäller i Finland. Bestämmelsen motsvarar artikel 4.2 i direktivet. 

28 §.Rätt att inleda försäkringsdistribution i Finland med stöd av etableringsfriheten. Försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren får enligt 1 mom. inleda försäkringsdistribution i Finland genom en filial så snart förmedlaren har fått den ovan avsedda informationen av den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten. Enligt 2 mom. är en ny förutsättning för att en utländsk försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare ska få inleda försäkringsdistribution att den iakttar de bestämmelser om allmänt intresse som gäller i Finland. En uttrycklig bestämmelse om offentliggörande av de nationella bestämmelserna föreslås i 77 §. Bestämmelsen motsvarar artikel 6.2 i direktivet. 

29 §. Finansinspektionens anmälningsskyldighet till Europeiska försäkrings- och tjänstepens-ionsmyndigheten. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om att Finansinspektionen ska underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten om sådana finländska försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare som har anmält att de har för avsikt att bedriva försäkringsdistribution i en annan EES-stat än Finland med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Underrättelsen ska lämnas utan dröjsmål. Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättar ett elektroniskt register över försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare som bedriver gränsöverskridande försäkringsdistribution. I detta syfte ska Finansinspektionen lämna de uppgifter som avses i 22 § till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Bestämmelsen motsvarar första stycket i artikel 3.4 i direktivet. 

5 kap. Uppföranderegler samt informationsskyldighet

30 §. Försäkringsdistributörens verksamhet och prioritering av kundens intresse. I 1 mom. föreslås med tanke på kundskyddet en allmän bestämmelse om försäkringsdistributörens verksamhet, enligt vilken försäkringsdistributören i de uppdrag som uppdragsgivaren eller kunden gett ska handla hederligt, opartiskt, professionellt och omsorgsfullt. Försäkringsdistributören ska i all sin verksamhet handla på ett sätt som är förenligt med kundernas intressen. Med undantag för omsorgsplikten motsvarar bestämmelsen artikel 17.1 i direktivet. 

Kravet på hederlighet innebär att försäkringsdistributören inte får ge sina kunder felaktig eller missvisande information. Den information som försäkringsdistributören ger ska vara saklig och tydlig. 

Kravet på opartiskhet innebär att kunderna ska behandlas på ett rättvist och icke diskriminerande sätt. 

Kravet på professionalitet, dvs. yrkesskicklighet, avser framför allt sådana tekniska kunskaper, färdigheter och annan motsvarande beredskap som krävs för att utföra tjänsterna. Sakkunskap är ur kundens synvinkel en av försäkringsdistributörens viktigaste egenskaper, eftersom försäkringsdistributörens uppgift är att ge kunden råd i försäkringsfrågor. Råden kan gälla juridiska, tekniska eller ekonomiska frågor i anslutning till försäkringsärenden. I yrkesskickligheten ingår t.ex. att försäkringsdistributören känner till de försäkringar och lagstiftningsområden som blir aktuella vid försäkringsdistribution. Också god kännedom om riskerna för kunden och om riskhantering hör till yrkesskickligheten. 

Genom kravet på omsorgsfullhet betonas det att ett uppdrag i varje enskilt fall ska utföras klanderfritt så som man skäligen kan kräva av en professionell försäkringsdistributör. Bestämmelsen är också avsedd som en yrkesetisk anvisning för försäkringsdistributörer. 

I momentet föreslås det också bestämmelser om att försäkringsgivare, ombud och sidoverksamma ombud ska iaktta god försäkringssed. Försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare ska iaktta god försäkringsmäklarsed. Till dessa delar är bestämmelsen nationell. 

God försäkringssed och försäkringsmäklarsed kräver t.ex. att försäkringsdistributören säkerställer att den information den ger är korrekt. Försäkringsdistributören ska i synnerhet utreda kundens behov av försäkringsskydd i den omfattning som lagen föreskriver, och till den del som går utöver de lagstadgade kraven, i den omfattning som överenskommits i avtalet. Försäkringsdistributören ska på det sätt som uppdraget kräver t.ex. ha kännedom om särdragen i den rörelse som en företagskund driver och sätta sig in i kundens förhållanden. För att göra exempelvis en teknisk riskanalys krävs god kännedom om den aktuella branschen och en omsorgsfull bedömning av situationen som helhet. Det är inte förenligt med god försäkringssed eller god försäkringsmäklarsed att ta emot ett uppdrag som försäkringsdistributören inte har specialsakkunskap för, eller att överlåta ett sådant uppdrag på oerfarna personer. På basis av en omsorgsfull utredning av försäkringsbehovet ska försäkringsdistributören ge kunden de uppgifter om de försäkringsförmedlingstjänster och försäkringar som distributören tillhandahåller som kunden behöver för att fatta beslut om försäkringarna. Om sådant har överenskommits ska försäkringsdistributören kunna lägga fram sitt förslag till hur försäkringsbehovet ska täckas på det sätt som bäst beaktar kundens intressen. Vid bedömningen av huruvida verksamheten är förenlig med god försäkringssed eller god försäkringsmäklarsed kan man också beakta rättspraxis, Finansinspektionens och konsumentombudsmannens anvisningar och riktlinjer, avgörandepraxis vid nämnderna i försäkringsbranschen, exempelvis Försäkringsnämnden och Konsumenttvistenämnden, samt uppförandekodex för branschen. 

Det ligger i kundens intresse att få en försäkring som motsvarar hans eller hennes försäkringsbehov. Detta bör vara försäkringsdistributionens syfte. Därför föreslås i 2 mom. en ny bestämmelse om att belöningssätt som är oförenliga med kundens intresse är förbjudna. Belöningen kan gälla försäkringsdistributören själv eller en anställd hos distributören. Enligt momentet får en försäkringsdistributör inte ta emot belöning som motverkar kravet på att handla i överensstämmelse med kundernas intressen. Andra får inte belöna försäkringsdistributörerna för sådana förfaranden. Om försäkringsmäklares förbud att motta arvode finns dessutom bestämmelser i 57 §. 

En försäkringsdistributör får inte heller premiera eller bedöma sina anställdas, ombuds eller andra personers prestationer på ett sätt som motverkar kravet på att handla i överensstämmelse med kundernas intressen. Försäkringsdistributören får inte uppmuntra sina anställda, ombud eller andra personer till förfaranden som strider mot kundens intresse eller belöna dem för sådana förfaranden, eller ge positiv respons på sådana förfaranden eller arbetsprestationer. Försäkringsdistributören får inte införa försäljningsmål eller betala ersättning eller införa andra arrangemang som verbalt eller ekonomiskt kan uppmuntra försäkringsdistributören, dennes anställda, ombud eller andra personer att rekommendera en kund andra försäkringar än sådana som motsvarar kundens behov och krav. Ett sådant belöningssystem kan vara exempelvis att det för försäkringsdistributören eller dess anställda i fråga om en viss typ av försäkring har ställts upp ett försäljningsmål som försäkringsdistributören eller dess anställda försöker nå trots att produkten eller tjänsten enligt den behovsutredning som gjorts uppenbarligen inte är något som kunden behöver. Därför kan ett arvode som är bundet enbart eller i huvudsak till kvantitativa kriterier, såsom storleken på försäkringspremien för en försäkring som sålts eller tillhandahållits eller beloppet av en placeringsförsäkring, grundlöst uppmuntra distributören att rekommendera kunden ett försäkringsskydd som är onödigt omfattande eller som helt överlappar med ett annat skydd, eller i övrigt ett försäkringsskydd eller en placeringsförsäkring där försäljarens eller försäkringsdistributörens arvode är maximalt i förhållande till arbetsmängden. Faktorer som påverkar lönens eller arvodets storlek kan vara exempelvis den arbetsmängd som avsätts för försäkringsdistributionen, hur effektivt arbetsuppgifterna sköts och den yrkeskunskap som krävs för arbetet. Utöver kvantitativa kriterier kan också kvalitativa kriterier som t.ex. kundbelåtenhet kan beaktas. Belöningssystem ska som helhet uppmuntra till det att kundens intresse prioriteras och att intressekonflikterna undvikas. Försäkringsgivarna ska också ta i hänsyn bestämmelser om styrdokument för ersättningar i enlighet med Solvens II-direktivet och med stöd av den antagna kommissionens delegerade förordning 2015/35 samt bestämmelser i kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. Avsikten med bestämmelsen är inte i sig att begränsa möjligheten att ingå avtal med enskilda arbetstagare eller företag i syfte att beakta försäljningsprioriteringar och särdragen hos olika försäkringar. Bestämmelsen motsvarar artikel 17.3 i direktivet. 

31 §. Anlitande av en registrerad försäkringsförmedlare. Paragrafen är ny. Paragrafen avser reglering av försäkringsdistributörernas underleveranser och sammanlänkade tjänster när tjänsterna hänför sig till försäkringsdistribution. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för en försäkringsdistributör att endast anlita registrerade försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare, eller registrerade eller icke registrerade vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som avses i 4 § 1 mom., i det fall att försäkringsdistributören använder tjänster som tillhandahålls av en annan försäkringsförmedlare, en sidoverksam försäkringsförmedlare eller en viss sidoverksam försäkringsförmedlare. I Finland kan en försäkringsgivare emellertid inte vara uppdragsgivare för en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet vid tillämpningen av paragrafen. Bestämmelsen motsvarar till innehållet artikel 16 i direktivet. På nationell nivå har man genom begreppet försäkringsdistributör utvidgat bestämmelsen till att utöver försäkringsgivare och försäkringsförmedlare enligt direktivet också gälla sidoverksamma försäkringsförmedlare, om dessa för sin försäkringsdistribution anlitar en annan i paragrafen avsedd försäkringsförmedlare, inklusive en annan sidoverksam försäkringsförmedlare. 

32 §. Information om försäkringsgivare. Bestämmelserna om informationsskyldighet särskiljs i förslaget mer noggrant än i den gällande lagen. I denna paragraf föreslås uttryckliga bestämmelser om information som ska ges till kunden om försäkringsgivare, medan det i 33 § föreslås bestämmelser om information som ska ges om försäkringsförmedlare. Informationen ska ges i god tid innan avtalet ingås. Bestämmelserna kompletterar bestämmelserna om upplysningsplikt i lagen om försäkringsavtal. 

Enligt 1 punkten ska en försäkringsgivare ge kunden information om försäkringsgivarens firma, kontaktuppgifter och besöksadressen för driftstället. Enligt bestämmelsen ska försäkringsgivaren även ange att den är verksam som försäkringsgivare, vilket i regel framgår redan av försäkringsföretagets firma. Informationen ska ges om det finns en möjlighet att frågan är oklar för kunden. Om det är möjligt att samtidigt ge företags- och organisationsnumret, exempelvis i samband med skriftligt marknadsföringsmaterial eller skriftlig dokumentation eller genom ett visitkort, är det befogat att göra det. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 b led i i direktivet. 

Med stöd av 2 punkten ska en försäkringsgivare ge kunden information om huruvida försäkringsgivaren ger personliga rekommendationer om de försäkringar som den distribuerar. Med detta avses om det över huvud taget är möjligt att få personliga rekommendationer av försäkringsgivaren. Oavsett om försäkringsgivaren ger eller inte ger personliga rekommendationer ska den alltså informera om detta. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 b led ii i direktivet. 

Enligt 3 punkten ska en försäkringsgivare lämna information om de förfaranden genom vilka kunder och andra berörda parter kan anmäla klagomål om försäkringsgivaren. Skyldigheten att lämna information gäller domstolsförfaranden samt förfaranden utanför domstol. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 b led iii i direktivet. 

Syftet med punkten är att säkerställa att kunden får information om tvistlösningsförfaranden utanför domstol. Sådana tvistlösningsorgan utanför domstolar som är verksamma inom försäkringsbranschen är i Finland konsumenttvistenämnden, FINE (Försäkrings- och finansrådgivningen samt Försäkringsnämnden, Banknämnden och Värdepappersnämnden), patientskadenämnden och Miljöförsäkringsnämnden Andra relevanta organ är Ålands konsumenttvistenämnd på Åland. I ett första steg har kunden också tillgång till försäkringsgivarnas interna tvistlösningsorgan. Genom bestämmelsen genomförs artikel 14 och 15 i direktivet. 

33 §.Information om försäkringsförmedlare. I 1 mom. föreslås bestämmelser om uppgifter som en försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sin huvudsakliga verksamhet ska åtminstone lämna till kunden om sig själv. I 2 mom. föreslås på motsvarande sätt bestämmelser om uppgifter som en sidoverksam försäkringsförmedlare ska lämna. De uppgifter som avses i paragrafen ska lämnas i god tid före ingående av ett uppdragsavtal med en försäkringsmäklare eller ett försäkringsavtal med ett ombud. Bestämmelserna kompletterar bestämmelserna om upplysningsplikt i lagen om försäkringsavtal. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska en försäkringsförmedlare ge information om sitt namn eller firma, sina kontaktuppgifter och besöksadressen för sitt driftställe. Om det är möjligt att samtidigt ge företags- och organisationsnumret är det befogat att göra det. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 a led i i direktivet. Bestämmelsen motsvarar 19 § 1 punkten i lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 2 punkten ska försäkringsförmedlaren informera om huruvida den är försäkringsmäklare eller som ombud. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 a led i i direktivet, enligt vilket en försäkringsförmedlare ska föra fram att den är en försäkringsförmedlare. I Finland ska förmedlaren i samband med att försäkringar tillhandahålls också ange huruvida den agerar som försäkringsmäklare för kundens räkning eller som ombud i försäkringsgivarens namn och för dennes räkning. Till den del som information om skillnaderna mellan en försäkringsmäklare och ett ombud är bestämmelsen nationell och följer av den indelning i olika grupper av försäkringsförmedlare som görs i Finland. Bestämmelsen motsvarar emellertid till sitt innehåll artikel 18 a led v i direktivet. I fråga om ombud för en försäkringsgivare motsvarar bestämmelsen gällande 31 kap. 3 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen, vilket moment föreslås bli upphävt. Bestämmelsen motsvarar också till sitt innehåll 21 § och 27 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 3 punkten ska en försäkringsförmedlare informera om i vilket försäkringsförmedlarregister förmedlaren har införts och hur registreringen kan kontrolleras. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 a led iv i direktivet. Bestämmelsen motsvarar 19 § 2 punkten i lagen om försäkringsförmedling. 

I 4 punkten föreslås en uttrycklig bestämmelse om att en försäkringsförmedlare ska informera om huruvida den ger personliga rekommendationer om de försäkringar som den distribuerar. Med detta avses om det över huvud taget är möjligt att få personliga rekommendationer av försäkringsförmedlaren. Oavsett om försäkringsförmedlaren ger eller inte ger personliga rekommendationer ska den alltså informera om detta. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 a led ii i direktivet. 

I 5 punkten föreslås en uttrycklig bestämmelse om att en försäkringsmäklare ska informera om huruvida den ger personliga rekommendationer som bygger på en opartisk analys av de försäkringar som den distribuerar. Med detta avses om det över huvud taget är möjligt att få en opartisk analys av försäkringsmäklaren. Utgångspunkten för lagen är att den personliga rekommendation som försäkringsmäklaren ger ska basera sig på en opartisk analys, om inte något annat uttryckligen avtalas med kunden. Således ska försäkringsmäklaren informera om att den ger personliga rekommendationer som bygger på en opartisk analys eller, om det uttryckligen avtalas om detta, att den inte alls ger sådana rekommendationer. Regleringen avviker från 25 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling genom att försäkringsmäklare enligt en tvingande bestämmelse i den gällande lagen måste ge sådan information om försäkringen som bygger på en opartisk analys. Förslaget motsvarar artikel 19.1 c led i i direktivet. Enligt finländsk etablerad lagstiftningssystematik kan ett ombud eller ett sidoverksamt ombud inte ge en opartisk analys, eftersom ett ombud har bindningar till en eller flera försäkringsgivare. 

Enligt 6 punkten ska en försäkringsförmedlare informera om att den enligt avtal är förpliktad att representera en eller flera försäkringsgivare. Om försäkringsförmedlaren har en sådan skyldighet betraktas den enligt finländsk etablerad lagstiftningssystematik som ett ombud eller sidoverksamt ombud, och ska i så fall ange namnen på de försäkringsgivare som den representerar. Bestämmelsen motsvarar artikel 19.1 c led ii i direktivet. På motsvarande sätt ska en försäkringsförmedlare eller en sidoverksam försäkringsförmedlare meddela kunden om denne agerar för en annan persons räkning och på en annan persons ansvar på det sätt som avses i 31 §. 

Tillämpningsområdet för bestämmelsen innefattar också skyldighet för en försäkringsförmedlare att i förekommande fall informera om att den inte avtalsenligt är förpliktad att bedriva försäkringsdistributionsverksamhet uteslutande med en eller flera försäkringsgivare. Enligt finländsk etablerad lagstiftningssystematik kan en sådan situation gälla både ett ombud och en försäkringsmäklare. Om en försäkringsförmedlare i en sådan situation inte heller ger personliga rekommendationer som bygger på en opartisk, individuell analys, ska försäkringsförmedlaren ange namnen på de försäkringsgivare med vilka den får bedriva och bedriver verksamhet. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 19.1 c led iii i direktivet. 

Det är möjligt att ett sådant ombud eller en sådan försäkringsmäklare som bedriver verksamhet i Finland och som är registrerad i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bedriver en verksamhet som i vissa avseenden skiljer sig från vad som avses med verksamhet som ombud och försäkringsmäklare bedriver i Finland. En försäkringsförmedlare kan också i sin hemstat vara registrerad som försäkringsförmedlare under en helt annan beteckning. Det är viktigt att den finländska kunden får rätt bild av de tjänster som försäkringsförmedlaren tillhandahåller i Finland och av förmedlarens bindningar i förhållande till försäkringsgivarna. Därför ska med stöd av 1 mom. 2 och 4—6 punkten en försäkringsförmedlare som registrerats i någon annan EES-stat än Finland ge rätt bild av sina försäkringsdistributionstjänster. Försäkringsförmedlaren ska uppge vem eller vad den representerar eller för vems räkning den handlar, vilka försäkringsgivares produkter försäkringsdistributionen uteslutande gäller och huruvida försäkringsförmedlaren ger personliga rekommendationer som bygger på en opartisk analys. Informationen ska lämnas i synnerhet om det finns en risk för att kunden kan få en felaktig uppfattning om EES-försäkringsförmedlarens verksamhet. Detta är fallet t.ex. om en EES-försäkringsförmedlare som verkar under beteckningen försäkringsmäklare kan ha bindningar till försäkringsgivarna på ett sätt som inte är möjligt för en försäkringsmäklare som är registrerad i Finland. 

Enligt 7 punkten ska en försäkringsförmedlare informera om huruvida den direkt eller indirekt innehar minst en tiondel av en viss försäkringsgivares röstetal eller kapital eller har bestämmande inflytande eller nära bindningar enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen, dvs. betydande bindningar enligt 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen, i förhållande till försäkringsgivaren. Bestämmelsen motsvarar 19 § 3 punkten i lagen om försäkringsförmedling. På motsvarande sätt föreslås i 8 punkten en bestämmelse om att försäkringsförmedlaren om den är en juridisk person ska informera om huruvida en viss försäkringsgivare eller dess moderföretag, direkt eller indirekt, innehar minst en tiondel av försäkringsförmedlarens röstetal eller kapital eller huruvida försäkringsgivaren har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen eller nära bindningar, dvs. betydande bindningar enligt 1 kap. 10 § i försäkringsbolagslagen, i förhållande till försäkringsförmedlaren. Bestämmelserna behövs för att kunden ska kunna bedöma en försäkringsmäklares oberoende eller ett ombuds bindningar i förhållande till försäkringsgivaren. I Finland kan en försäkringsmäklare inte stå i ett i bestämmelsen avsett beroendeförhållande till en försäkringsgivare. Bestämmelserna motsvarar artikel 19.1 a och b i direktivet. Bestämmelsen motsvarar 19 § 4 punkten i lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 9 punkten ska en försäkringsförmedlare lämna information om de förfaranden genom vilka kunder och andra berörda parter kan anmäla klagomål om försäkringsförmedlaren. Skyldigheten att lämna information gäller domstolsförfaranden samt förfaranden utanför domstol. Bestämmelsen motsvarar artikel 18 a led iii i direktivet. Bestämmelsen motsvarar 19 § 5 punkten i lagen om försäkringsförmedling. Genom bestämmelsen genomförs artikel 14 och 15 i direktivet. I motiveringen till 32 § 3 mom. redogörs det för de förfaranden som tillämpas i Finland. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet för sidoverksamma försäkringsförmedlare att ge kunder information enligt 1 mom. 1—3, 6 och 9 punkten. Med undantag för informationen om de försäkringsgivare som en sidoverksam försäkringsförmedlare företräder och om detaljerna om arvodet motsvarar bestämmelsen artikel 21 i direktivet. Bestämmelsen behövs eftersom det på grund av direktivet är nödvändigt att föreskriva bestämmelser om verksamhet av försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare på olika sätt och i rätt proportion. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet för en försäkringsförmedlare att ge information motsvarande 1 mom. och för en sidoverksam försäkringsförmedlare att ge information motsvarande 2 mom. om arbetspensionsförsäkring och arbetspensionsförsäkringsbolag. Bestämmelsen är nationell. 

34 §. Marknadsföring. Begreppet marknadsföring enligt paragrafen bör i enlighet med finländsk praxis förstås i vid bemärkelse, och det innefattar den information som ska ges innan avtal ingås. I paragrafen föreslås bestämmelser om den information som försäkringsgivare, ombud och försäkringsmäklare ska ge i sin marknadsföring till allmänheten och om hur informationen ska presenteras. I fråga om försäkringsförmedlare tillämpas bestämmelsen på försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet och på sidoverksamma försäkringsförmedlare. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om den information som en försäkringsdistributör ska ge i sin marknadsföring. Fokus ska ligga på sådan information som kan ha betydelse när kunden ska fatta beslut om försäkringar och andra nyttigheter. Information ska ges till de kunder som hör till målgruppen för marknadsföringen i tillräcklig omfattning och på ett begripligt sätt, så att kundens uppmärksamhet inte primärt fästs vid ovidkommande detaljer i försäkringen och så att kunden inte exempelvis ges en felaktig eller missvisande bild av vad försäkringen täcker. 

Enligt bestämmelsen ska försäkringsgivaren i sin marknadsföring ge kunden nödvändig in-formation om försäkringar och andra nyttigheter som försäkringsgivaren tillhandahåller. Nyttigheterna beskrivs närmare nedan. Till denna del motsvarar bestämmelsen till sitt innehåll gällande 31 kap. 1 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen. Det momentet föreslås bli upphävt. På motsvarande sätt ska ett ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet ge nödvändig information om de nyttigheter som närmare beskrivs nedan och en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet ge nödvändig information om sina försäkringsförmedlingstjänster. Till denna del motsvarar förslaget till sitt innehåll gällande 22 § 1 mom. i lagen om försäkringsförmedling. 

En försäkringsgivare ska i första hand marknadsföra sina egna försäkringar och eventuellt andra, egna tjänster till kunderna. Ett ombud agerar för en försäkringsgivares räkning och på dennes ansvar. Ett ombud får därmed marknadsföra sina egna försäkringsförmedlingstjänster och eventuella andra, egna tjänster samt försäkringar som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare, med dennes samtycke. I fråga om ombud tillämpas bestämmelsen således på marknadsföring av ombudets egna tjänster, på marknadsföring av försäkringar på allmän nivå samt på marknadsföring av vissa försäkringsgivares försäkringar. 

Försäkringsmäklare ska i första hand marknadsföra sina egna tjänster till kunderna, och avsikten är att bestämmelserna om marknadsföring uttryckligen ska gälla denna marknadsföring. Bestämmelsen ska också tillämpas på försäkringsmäklares allmänna marknadsföring av försäkringar. Ett framgångsrikt bedrivande av försäkringsmäklarverksamhet bygger på förmedling av försäkringar. Sålunda marknadsför försäkringsmäklare i praktiken även försäkringar och inte bara sina egna tjänster. Försäkringsmäklares marknadsföring av försäkringar begränsas dock av att försäkringsmäklaren handlar på uppdrag av en kund, och försäkringsmäklaren får inte vara ombud för en försäkringsgivare. Försäkringsmäklaren får sålunda inte marknadsföra försäkringar som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare eller vissa försäkringsgivare, eftersom det då är fråga om ombudsverksamhet. Om försäkringsmäklaren rent allmänt marknadsför t.ex. livförsäkringar som investeringsobjekt, ska de bestämmelser som föreslås gälla även sådan marknadsföring. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om hur den information som avses i 1 mom. ska lämnas. Enligt momentet ska marknadskommunikationen alltid klart och tydligt kunna identifieras som marknadskommunikation. Kravet kan uppfyllas exempelvis genom att ange att ett dokument eller en visuell framställning är en reklam, en broschyr eller ett kommersiellt samarbete, eller på något motsvarande sätt. 

Enligt momentet ska den information som ges vara saklig, exakt och tydlig. Med saklighet avses i synnerhet att marknadsföringen i fråga om sakliga påståenden baserar sig på kontrollerbara fakta. Fakta och föreställningar bör hållas klart åtskilda. Med exakthet avses språklig exakthet, dock med beaktande att den information som ges ska vara begriplig för kunden. Försäkringsdistributören får inte heller vid marknadsföringen lämna osann eller vilseledande information. Vid marknadsföringen får inte ges felaktig information, eller information som i sig är riktig men som är bristfällig i fråga om någon väsentlig detalj och som ger kunden en felaktig bild av den försäkring eller den andra nyttighet som marknadsförs. Den information till kunden som de i momentet föreskrivna kraven gäller kan ingå i muntlig eller audiovisuell marknadsföring eller i marknadsföringsdokument. Avsikten är dessutom att genom förordning av statsrådet föreskriva om särskilda krav på upprättande av faktablad för skadeförsäkringsuppgifter, om uppgifterna i och utformningen av faktabladet samt hur det ska lämnas till kunden. 

Försäkringsdistributören får inte heller i övrigt använda sig av ett förfarande som är otillbörligt från kundsynpunkt eller oförenligt med god försäkringssed eller god försäkringsmäklarsed. Bestämmelser om otillbörligt förfarande vid marknadsföring finns också i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978), och bestämmelser om förfaranden som är otillbörliga från kundsynpunkt eller strider mot god sed dessutom i 2 kap. i konsumentskyddslagen, i synnerhet i 2 kap. 2, 3, 6 och 9 §. Bestämmelser om prisinformation i fråga om konsumenttjänster finns i förordningen om prisinformation vid marknadsföring av konsumtionsnyttigheter (553/2013). Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artikel 17.2 i direktivet. I fråga om momentets tredje och fjärde mening motsvarar bestämmelsen också 31 § 1 § 2 mom. i den gällande försäkringsbolagslagen, vilket moment föreslås bli upphävt, samt 22 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 3 mom. ska marknadsföring som inte innehåller den information som är relevant för kundens finansiella säkerhet alltid anses vara otillbörlig. Bestämmelsen är nationell och kompletterar direktivet. Bestämmelsen motsvarar gällande 31 kap. 1 § 3 mom. i försäkringsbolagslagen, vilket moment föreslås bli upphävt, samt 22 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att ett ombud eller ett sidoverksamt ombud i sin marknadsföring ska uppge vilka försäkringsgivare det representerar, och vid marknadsföringen av en enskild försäkring vilken försäkringsgivares försäkring det är fråga om. Kunden får på detta sätt information om vilka försäkringsgivare ombudet eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren representerar. Bestämmelsen motsvarar gällande 31 kap. 3 § 2 mom., vilket moment föreslås bli upphävt, och den första meningen i 22 § 4 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelsen motsvarar också de krav som anges i 33 § 1 och 2 mom. i förslaget. 

Enligt moment får en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare inte i sin marknadsföring uppge att den representerar en viss försäkringsgivare. Bestämmelsen motsvarar den andra meningen i 22 § 4 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I momentet ingår också en hänvisning till bestämmelser om försäkringsgivares, ombuds och sidoverksamt ombuds upplysningsplikt i försäkringsavtalslagen och försäkringsbolagslagen som kompletterar bestämmelserna i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Till denna del är bestämmelsen förtydligande. 

Paragrafens 5 mom., som gäller marknadsföring som en försäkringsdistributör från en annan EES-stat bedriver i Finland, motsvarar 22 § 5 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelser om informationsskyldighet för finländska försäkringsdistributörer med motsvarande innehåll föreslås i 33 och 34 § samt i 36 § 1 och 4 mom. 

35 §.Försäkringsmäklarens skyldighet att klarlägga kundens behov av försäkring. I paragrafen föreslås bestämmelser om en försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares skyldighet att begära upplysningar av kunden i syfte att klarlägga kundens behov av försäkring. Paragrafen föreslås gälla alla försäkringar. Bestämmelser om en försäkringsmäklares utredningsskyldighet i fråga om en kunds behov av placeringsförsäkringar föreslås i 47 §, som kompletterar bestämmelserna i denna paragraf. 

I syfte att klarlägga försäkringsbehovet ska en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare begära upplysningar av kunden om dennes behov av och krav på försäkring. I vilken omfattning försäkringsbehovet klarläggs beror på uppdragsavtalet mellan kunden och försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren. Uppgifterna kan begäras personligen eller via en webbtjänst. Närmare bestämmelser om innehållet i de begärda upplysningarna föreslås inte i paragrafen. 

Försäkringar är till den grad olika till betydelsen och innehållet att man inte kan ställa några specifika krav till denna del. T.ex. i fråga om lagstadgade försäkringar, exempelvis trafikförsäkring, krävs det mindre information för att klarlägga försäkringsbehovet än i fråga om frivilliga försäkringar. En konsument eller annan jämställbar aktör förmår som kund i regel endast uttrycka sitt försäkringsbehov på allmän nivå, exempelvis behovet att försäkra sin stadigvarande bostad eller fritidsbostad, sin bil eller sitt sällskapsdjur eller att försäkra sig för olycksfall, sjukdom, invaliditet, arbetslöshet eller dödsfall som drabbar kunden själv eller en anhörig. Utifrån sådan allmän information från kunden bör försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren kunna ställa kompletterande frågor för att närmare klarlägga kundens försäkringsbehov. 

När det gäller placeringsförsäkringar är det väsentliga med tanke på klarläggandet av försäkringsbehovet att mäklaren får tillräcklig information om kundens investeringsmål, exempelvis investeringstiden och den eftersträvade nivån på avkastningen i förhållande till risknivån. I samband med 47 § redogörs närmare för den information som ska bes för bedömningen av om placeringsförsäkringen är ändamålsenlig och lämplig för kunden. 

Försäkringsbehovet påverkas också väsentligt av andra försäkringar som kunden har. Något försäkringsbehov finns givetvis inte om kunden redan har en försäkring som täcker risken i fråga. Därför bör kunden på en allmän nivå också tillfrågas om sådana. Utöver försäkringar som kunden själv har tecknat kan också eventuella gruppförsäkringar som kunden omfattas av ha relevans. Det är också skäl att fråga kunden om andra typiska försäkringar som kan vara av betydelse vid klarläggandet av försäkringsbehovet. Om obligatoriska, lagstadgade olycksfallsförsäkringar erbjuds en företagskund, kan det vara skäl att utreda om kunden eller dennes anställda har tecknat frivilliga olycksfallsförsäkringar eller behöver sådana. Om en företagskund är intresserad av tilläggsskydd, bör försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren t.ex. utreda om en frivillig olycksfallsförsäkring enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar eller någon annan frivillig personförsäkring bättre skulle motsvara kundens behov. 

I fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare motsvarar bestämmelsen till sitt innehåll artikel 20.1 första stycket samt artikel 30.1 första stycket och artikel 30.2 första stycket i direktivet. I fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare motsvarar paragrafen till sitt innehåll även artikel 24.6 i direktivet. Enligt den bestämmelsen ska medlemsstaterna, i de fall som avses i artikel 24.1 och 24.3 som gäller korsförsäljning, se till att försäkringsdistributören specificerar kundens krav och behov med avseende på försäkringsprodukter som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal. 

Paragrafen motsvarar 4 b § 1 mom. i lagförslag 5, i vilken det föreslås bestämmelser om skyldighet för försäkringsgivaren, dess ombud och ett sidoverksamt ombud att klarlägga kundens behov av placeringsförsäkring. 

36 §. Försäkringsmäklarens informationsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare att ge kunden information innan ett försäkringsavtal ingås. Informationen ska ge oavsett om en personlig rekommendation ges eller inte. Informationen ska också ges oberoende av om försäkringen utgör en del av ett mer övergripande produkt- eller tjänstepaket eller inte. Syftet är att säkerställa att uppdragsgivaren får den information om försäkringen den behöver oavsett om den tar kontakt med försäkringsgivaren direkt eller via ett ombud eller en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. 

Enligt 1 mom. ska försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren uttryckligen ge information om de försäkringar som de olika försäkringsgivarna tillhandahåller som täcker det fastställda försäkringsbehovet. Det centrala innehållet i informationsskyldigheten är i sig oförändrat. Till informationsskyldigheten för en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare hör uppgift om vilka försäkringsformer olika försäkringsgivaren tillhandahåller samt om försäkringspremierna och försäkringsvillkoren. Förteckningen är inte uttömmande, eftersom även annan behövlig information ska lämnas enligt bestämmelsen. Viktig information är också till exempel försäkringsomkostnaderna, eventuella påföljder om kunden avbryter försäkringen och eventuella påföljder vid avvikelser från betalningsplanen. Den som överväger att teckna försäkring ska ges tillräcklig och opartisk information, och i tillräckligt begriplig form, för att den ska kunna bedöma försäkringens ändamålsenlighet, jämföra olika alternativ och få rätt uppfattning om hur täckande försäkringsskyddet är (RP 220/2004 rd, s.38). Annan viktig information är kostnaderna i samband med beskattning och eventuella översyner av avtalen. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 20.1 första och andra stycket samt artikel 20.4 i direktivet. I fråga om den grundläggande information om placeringsförsäkringar som ska ges till kunder och presumtiva kunder, exempelvis om försäkringsformerna och tjänsterna och deras kostnader samt tillhörande avgifter, motsvarar bestämmelsen även artikel 29.1 första stycket i direktivet. 

Också skyldigheten att fästa uppmärksamhet vid väsentliga begränsningar i försäkringsskyddet kvarstår oförändrad. Med begränsningar i försäkringsskyddet avses sådana skador som särskilt nämns som begränsningar i försäkringsvillkoren och inte är ersättningsgilla. Med begränsningar i försäkringsskyddet avses också andra villkor som i praktiken innebär att försäkringsskyddet begränsas jämfört med vad försäkringssökanden i allmänhet kan förvänta sig av den aktuella försäkringen. Bestämmelsen är nationell till den del som gäller väsentliga begränsningar i försäkringsskyddet. 

Med stöd av artikel 20.4 i direktivet och den nationella lagstiftningen ska på den information om skadeförsäkring som en försäkringsgivare ska ge en fysisk person dessutom tillämpas bestämmelserna i artikel 183 i Solvens II-direktivet, om risken är belägen i Finland, samt bestämmelserna i artikel 184 i det direktivet. Med stöd av artikel 183 i Solvens II-direktivet ska försäkringstagaren informeras om vilken lag som ska tillämpas på avtalet, i det fall att parterna inte fritt kan välja vilken lag som tillämpas, eller att parterna fritt kan välja vilken lag som tillämpas och vilken lag försäkringsgivaren föreslår. Med stöd av ovannämnda artikel 184.1 ska när en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster försäkringstagaren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, var filialen med vilken avtalet ska ingås är belägen. Detta ska emellertid inte tillämpas på skadeförsäkring som avser i försäkringsbolagslagens 31 kap. 4 § avsedda stora risker. 

Om en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare inte själv lämnar informationen enligt 1 mom., bör han eller hon försäkra sig om att uppdragsgivaren får motsvarande information direkt av försäkringsgivaren. Försäkringsmäklare eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren ska således tillsammans med försäkringsgivaren komma överens om vem som ska ge försäkringstagaren behövlig information. 

I fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare motsvarar momentet till sitt innehåll första och andra stycket i artikel 20.1 i direktivet. Med undantag av de bestämmelser som gäller opartiskhet i fråga om den information som försäkringsmäklaren eller sidoverksamma försäkringsmäklare ger, motsvarar paragrafens 1 mom. också 5 § 1 mom. i lagförslag 5, i vilket moment det föreslås bestämmelser om informationsskyldighet för försäkringsgivare, ombud och sidoverksamma ombud. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om kravet enligt artiklarna 20.4 och 29.1 tredje stycket i direktivet på att informationen ska lämnas i begriplig form. Till denna del ändras inte innehållet i regleringen, även om ett sådant krav inte uttryckligen anges i den gällande lagen. I momentet förutsätts det också att komplexiteten hos den försäkring som erbjuds ska beaktas när informationen lämnas. Eftersom informationsskyldigheten redan med stöd av de gällande bestämmelserna bl.a. fastställs utifrån försäkringens betydelse, innehåll och de situationer där de tas (RP 114/1993 rd s. 26), har det redan enligt gällande lag krävts att försäkringens komplexitet beaktas. 

Hänsyn kan också tas till att kunden hör till en viss kundgrupp som försäkringsdistributören har fastställt. Kundgrupperna kan fastställas exempelvis på basis av de tjänster som kunder eller på basis av generella egenskaper hos kunderna, t.ex. i olika gruppförsäkringar. En kund-grupps egenskaper kan också fastställas utifrån de villkor som används för att fastställa en specifik målgrupp i produkthanteringssystemen för försäkringarna. 

När informationen lämnas bör det beaktas huruvida kunden är en konsument eller en person som i enlighet med 3 § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal kan jämställas med en konsument eller någon annan person. Informationsskyldigheten accentueras när kunden är en konsument eller en person som kan jämställas med en konsument. Informationsskyldigheten för en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare får desto större tyngd ju mer oerfaren kunden är och ju mer komplex försäkringen är. Ju mer svårbegriplig försäkringen är, desto utförligare och mer begripligt måste kunden informeras om den. Exempelvis en livförsäkring eller en placeringsförsäkring kan innefatta flera olika potentiella händelseförlopp, antaganden om intäkts- eller kostnadskalkylerna eller frågor som anknyter till beskattning vars konsekvenser måste klarläggas för kunden i större utsträckning än om det rörde sig om en vanlig skadeförsäkring. I synnerhet när information ges till en konsument eller till en person som kan jämställas med en konsument bör man i högre grad än t.ex. i fråga om en professionell kund bemöda sig om att informationen ges i klar och begriplig form. Om kunden är någon annan än en sådan person kan den ha mindre behov av information, vilket kan beaktas när informationen ges. Detta kan gälla i synnerhet i de fall som nämns i skäl 51 i ingressen till direktivet, t.ex. vid försäkring mot industriella eller kommersiella risker. 

I fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare motsvarar bestämmelsen till sitt innehåll artikel 20.2 i direktivet, enligt vilken de uppgifter som avses i artikel 20.1 i direktivet ska anpassas till den föreslagna försäkringsproduktens komplexitet och typen av kund. I fråga om försäkringar som erbjuds tillsammans med en annan produkt eller tjänst, dvs. paketerade försäkringar, motsvarar bestämmelsen artikel 20.4 i direktivet, enligt vilken försäkringsdistributören utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 183 och 184 i direktiv 2009/138/EG innan ett avtal ingås, oavsett om rådgivning lämnas och oberoende av huruvida försäkringsprodukten är en del av ett paket enligt artikel 24 i direktivet, ska ge kunden relevant information om försäkringsprodukten på ett förståeligt sätt så att denne kan fatta ett välgrundat beslut, samtidigt som försäkringsdistributören beaktar försäkringsproduktens komplexitet och typen av kund. Till denna del motsvarar bestämmelsen till sitt innehåll 25 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 3 mom. föreslås en hänvisning till den ytterligare information som ska lämnas vid distansförsäljning av försäkringsförmedlingstjänster och försäkringar. Informationen innefattar den förhandsinformation som avses i 6 a kap. i konsumentskyddslagen. Informationen ska lämnas i varaktig form. Närmare bestämmelser om detta föreslås i 39 §. 

Utgångspunkten för 4 mom. och för den verksamhet hos en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare som är oberoende av försäkringsbolagen är att den information som avses i 1 mom. och som ska ges till kunden ska bygga på en opartisk analys av tillräckligt många av de försäkringar som är tillgängliga på marknaden. 

Bestämmelsen förpliktar i princip en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare att klarlägga egenskaperna hos flera försäkringar som är tillgängliga på marknaden och att informera kunden om de väsentliga skillnaderna mellan dem. Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren ska på ett tillräckligt täckande sätt ta med olika försäkringsgivares alternativ på försäkringsmarknaden i den opartiska analysen. Antalet försäkringar som ska jämföras beror på antalet tillgängliga försäkringar och på vad som avtalas i uppdragsavtalet. Bestämmelsen är dispositiv, eftersom en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare uttryckligen kan avtala med kunden om att en opartisk analys inte ska göras eller om att analysen ska begränsas till exempelvis försäkringar som tillhandahålls av vissa försäkringsgivare som kunden har valt. I uppdragsavtalet kan man givetvis även i detalj komma överens om vilka försäkringsgivares försäkringar försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren ska jämföra. 

Om en opartisk analys görs, ska den göras för varje uppdragsgivare i enlighet med vad som antecknats i uppdragsavtalet. T.ex. vid försäkring av industririsker är uppdragsgivarens behov av försäkringsskydd ofta till den grad individuellt att en opartisk analys ska göras särskilt för varje uppdrag. Däremot är t.ex. vissa försäkringar som är riktade till konsumenter tämligen standardenligt utformade. Trots detta kan även i konsumentförsäkringar detaljer och priser variera betydligt beroende på det objekt som ska försäkras. Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren kan i sin opartiska analys använda en redan tidigare gjord jämförelse av dessa försäkringsprodukter, om uppgifterna inte har förändrats sedan dess. Även då ska mäklaren dock se till att kundens individuella behov av försäkringsskydd och prisuppgifterna för produkterna beaktas. 

Momentet avspeglar artikel 20.3 i direktivet, men med avvikelse från direktivet ska enligt bestämmelsen den opartiska analysen inte utan undantag kopplas till en personlig rekommendation. Enligt den föreslagna bestämmelsen är det möjligt att försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren, trots att den gör en opartisk jämförelse med stöd av detta moment, ändå inte är skyldig att ge kunden en personlig rekommendation om valet av försäkring. Den personliga rekommendationen ska bygga på en opartisk analys, utom i det fall att parterna i uppdragsavtalet uttryckligen har kommit överens om att en opartisk analys inte ska göras. Beroende på uppdragsavtalet med kunden kan en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare även efter att ha gjort analysen och gett kunden informationen låta kunden ensam avgöra vilken försäkring som bäst passar kunden. 

Med avvikelse från 25 § 3 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling föreslås i denna lag inga bestämmelser om undantag från informationsskyldigheten. Försäkringsdistributören ska ge den information som avses i paragrafen på eget initiativ. 

37 §. Försäkringsmäklares personliga rekommendationer. I paragrafen föreslås mer exakta bestämmelser än i den gällande lagen om det tillhandahållande av personliga rekommendationer om försäkringar som i direktivet kallas rådgivning. Att enbart ge information om olika försäkringar utgör inte personliga rekommendationer. På det sätt som anges i avsnitt 4.1.6 i den allmänna motiveringen tillämpar Finland inte möjligheten enligt artikel 22.2 tredje stycket i direktivet att föreskriva om skyldighet för försäkringsdistributörer att tillhandahålla denna tjänst. Personliga rekommendationer om försäkringar ges med stöd av finsk lag enligt överenskommelse mellan parterna, och en avgift kan tas ut för dem på avtalat sätt. Det bör emellertid beaktas att det för uppfyllandet av de lagstadgade informationsskyldigheterna inte får tas ut någon avgift av en konsument eller av någon som kan jämställas med en konsument, exempelvis så att konsumenten eller den därmed jämställbara personen får den uppfattningen att den måste avtala om en personlig rekommendation för att få tillräcklig och adekvat information om olika alternativ. 

Enligt 1 mom. ska en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare ge kunden en personlig rekommendation om valet av en viss försäkring eller av vissa försäkringar, om parterna inte uttryckligen kommit överens om något annat. Enligt momentet ska försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren som ger personliga rekommendationer samtidigt redogöra för kunden varför den försäkring eller de försäkringar som rekommenderas täcker kundens försäkringsbehov på bästa sätt. Rekommendationen ska utgå från kundens personliga omständigheter. Om inte något annat uttryckligen avtalas i uppdragsavtalet, ska den personliga rekommendationen bygga på en opartisk analys. En opartisk analys lägger en god grund för att försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren utifrån professionella kriterier kan ge kunden en personlig rekommendation om ett försäkringsavtal som på behörigt sätt motsvarar kundens behov. Även när en opartisk analys inte görs är det förenligt med god försäkringsmäklarsed att försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren, om kunden vill ha en försäkring som uppenbarligen inte motsvarar hans eller hennes intressen, också ger kunden sin motiverade uppfattning om andra, ur kundens synvinkel bättre alternativ. Med beaktande av de viktigaste kriterierna för kundens val av försäkring kan försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren i förekommande fall ta upp försäkringar som t.ex. har ett större skydd, lägre omkostnader eller en bättre balans mellan risk och avkastning. Bestämmelsen behövs för att säkerställa att den personliga rekommendationen är opartisk och att kundens intressen tillvaratas. Uppdragsgivaren måste utifrån den principiellt opartiska analysen kunna bedöma vad försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens förslag till hur försäkringsbehovet ska täckas grundar sig på, och kunna bedöma varför mäklaren har ansett att förslaget på bästa sätt täcker uppdragsgivarens försäkringsbehov. Bestämmelsen grundar sig på artikel 20.1 tredje stycket och artikel 20.3 i direktivet. 

I vissa fall är det emellertid med stöd av lagen obligatoriskt att ge en personlig rekommendation. Enligt 2 mom. gäller detta när ett försäkringsavtal ingås med en person som har sin vanliga vistelseort ort eller sitt fasta driftställe i en annan EES-stat än Finland, och det enligt den berörda EES-statens lagstiftning är obligatoriskt att ge en personlig rekommendation. Bestämmelsen baserar sig på artikel 29.3 femte stycket i direktivet. 

Om parterna inte uttryckligen har kommit överens om att en personlig rekommendation ska ges, eller om det enligt den berörda EES-statens lagstiftning är obligatoriskt med sådan rådgivning, ska bestämmelserna i den föreslagna paragrafen tillämpas. 

I 3 mom. föreslås en bestämmelse för den händelse att kunden trots försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens begäran inte lämnar tillräckliga upplysningar för att mäklaren ska kunna rekommendera kunden att välja en viss försäkring eller vissa försäkringar. Det som är nytt är att försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren i det fallet inte får ge någon rekommendation och ska informera kunden om detta. Kravet på att tjänster ska tillhandahållas professionellt och omsorgsfullt måste anses förutsätta att den rekommendation som ges bygger på tillräckliga uppgifter om kundens personliga omständigheter. Med tanke på rättsskyddet för såväl kunden som försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren anses det vara motiverat att utfärda uttryckliga bestämmelser om saken. Bestämmelsen är nationell, men en anknytande bestämmelser finns i tredje stycket i artikel 30.2 i direktivet. 

38 §. Information om vederlag. Bestämmelserna om vederlag syftar till att kunden ska ha bättre möjlighet att bedöma de totala kostnaderna av försäkringen för kunden och vilka incitament ett ombud, ett sidoverksamt ombud och en anställd hos försäkringsgivaren har att erbjuda kunden vissa försäkringar, samt att bedöma i vilken utsträckning kundens intresse i praktiken tillvaratas vid försäkringsdistributionen. Den information om vederlag som avses i paragrafen ska lämnas i god tid innan ett uppdragsavtal eller försäkringsavtal ingås. Kunden ska ännu ha möjlighet att låta bli att ingå avtalet när den får informationen. 

Enligt definitionen i den föreslagna 5 § 1 mom. 8 punkten avses med vederlag lön, arvode eller annan ekonomisk förmån. Definitionen omfattar också kombinationer av olika delar avvederlag. I 1 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet för försäkringsgivare, ombud och sidoverksamma ombud att ge kunden information om det vederlag som försäkringsgivaren eller ombudet som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet får för att tillhandahålla försäkringen eller med stöd av avtalet. I fråga om försäkringsgivare och ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet är bestämmelserna mer exakta än tidigare. Bestämmelser om motsvarande informationsskyldighet för försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet föreslås i 2 mom. i denna paragraf och i 57 §. I fråga om försäkringsmäklare motsvarar bestämmelserna i huvudsak 23 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 1 mom. ska försäkringsgivaren ge kunden information om vilken art av vederlag den eller dess anställda tar emot för att tillhandahålla eller sälja försäkringar. I fråga om försäkringsgivares anställda hänför sig informationsskyldigheten till den andel som betalas på basis av ingångna försäkringsavtal. Bestämmelsen innebär dock inte att kunden ska informeras om t.ex. den fasta månadslönen för en anställd hos försäkringsgivaren. På motsvarande sätt ska ett ombud eller sidoverksamt ombud ge kunden information om arten av det vederlag den tar emot för att tillhandahålla eller sälja försäkringar. Bestämmelsen innebär inte heller att en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare behöver ge information om det vederlag försäkringsgivarens anställda tar emot eller tvärtom, eftersom den informationen ofta inte finns att få. Bestämmelsen ålägger inte att ange vederlags belopp utan endast dess art. Kunden informeras således om att den anställde får ett arvode för varje såld försäkring och att beloppet av arvodet baserar sig på antalet sålda försäkringar och varierar enligt försäkringsgrenen. Beloppet kan också basera sig på att målet för en bestämd tidsperiod överskrids. I det fallet fastställs beloppet först efter att försäkringarna har erbjudits. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artikel 19.1 d, artikel 19.1 e leden i—iv och artikel 19.4 i direktivet. 

Enligt 2 mom. ska försäkringsdistributören, dvs. en försäkringsgivare, en försäkringsför-medlare och en sidoverksam försäkringsförmedlare, ge kunden information om vederlag som försäkringsförmedlaren, den sidoverksamma försäkringsförmedlaren eller försäkringsgivarens anställda tar emot för sådana betalningar utöver fortlöpande försäkringspremier eller tidsbestämda betalningar som kunden är skyldig att betala på basis av tillhandahållande eller avtal. I fråga om försäkringsgivare samt ombud och försäkringsmäklare motsvarar bestämmelsen artikel 19.3 och 19.5 i direktivet. 

39 §. Lämnande av information i varaktig form eller på en webbplats. Bestämmelserna om lämnande av information föreslås i paragrafen bli preciserade i förhållande till den gällande lagen. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att föreskriva om lämnandet av informationen på motsvarande sätt som i direktivet. I direktivet finns allmänna bestämmelser om lämnande av information, men i direktivet har det gjorts vissa avvikelser från dem. I fråga om telefondistribution och det standardiserade faktablad som ska ges i fråga om skadeförsäkring föreslås tvingande bestämmelser om att informationen ska lämnas i varaktig form. I 6 kap. föreslås särskilda bestämmelser om hur information om placeringsförsäkringar ska lämnas. Med avvikelse från bestämmelserna i 20 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling tillåts i flera av de föreslagna bestämmelserna användning av en webbplats, under vissa villkor. Däremot föreslås med avvikelse från i 20 § 2 mom. i den gällande lagen inga bestämmelser om lämnande av muntlig information, eftersom några uttryckliga bestämmelser om saken inte längre finns i direktivet. 

Enligt 1 mom. ska den allmänna informationen och informationen om vederlag (32, 33 och 38 §), den information som ges i syfte att beakta kundens försäkringsbehov samt information om försäkringar (35, 36 och 37 §) i fråga om försäkringsgivare och sidoverksamma försäkringsförmedlare i regel lämnas i pappersform eller i någon annan varaktig form eller på en webbplats. Det är meningen att närmare föreskriva i förordning av statsrådet om vilket sätt att lämna information som ska användas i förekommande fall samt om allmänna krav på lämnandet av informationen. I momentet ingår ett bemyndigande för statsrådet att genom förordning utfärda hur informationen ska lämnas. Begreppet varaktig form definieras i 5 § 1 mom. 9 punkten. En webbplats uppfyller inte alltid definitionen för varaktig form, men är ett acceptabelt sätt att lämna den information som avses i kapitlet, såvida det inte i lagen uttryckligen föreskrivs att endast pappersform eller någon annan varaktig form ska användas. Sådana tvingande bestämmelser om lämnande i varaktig form finns exempelvis i 2 mom. i denna paragraf och i 6 a kap. 11 § i konsumentskyddslagen, som det hänvisas till i föreslagna 36 § 3 mom. och 39 § 4 mom. I momentet genomförs artikel 23.1–23.2 och 23.4—23.6 i direktivet till vissa delar. Bestämmelsen tillämpas inte på marknadsföringen (34 §). 

I 2 mom. föreslås särskilda bestämmelser om de skadeförsäkringar som avses i bilaga I till Solvens II-direktivet. Med avvikelse från andra försäkringar ska i fråga om skadeförsäkringar ges ett standardformulär eller ett faktablad med de uppgifter som avses i artikel 20.8 i direktivet om försäkringsdistribution. Avsikten är att närmare bestämmelser om språket i formuläret samt om andra detaljer som gäller formuläret ska utfärdas genom förordning av statsrådet. I momentet ingår ett bemyndigande om detta. Dessutom föreslås i momentet en informativ hänvisning till kommissionens tekniska tillsynsstandarder, där det enligt artikel 20.9 i direktivet finns bestämmelser om det standardiserade presentationsformatet för formuläret och närmare uppgifter om presentationen av uppgifterna i formuläret. 

Standardformuläret ska enligt momentet lämnas i pappersform eller i någon annan varaktig form. Informationen kan lämnas på en webbplats endast om lämnandet av information på detta sätt uppfyller villkoren för lämnande av information enligt definitionen av begreppet varaktig form i 5 § 1 mom. 9 punkten. I momentet genomförs artikel 20.5—20.9 i direktivet till vissa delar. 

Enligt 3 mom. ska kunden alltid ha rätt att på begäran i pappersform få den information som ges innan avtalet ingås. För tydlighetens skull ska i momentet dessutom föreskrivas att också lämnande av information på papper ska vara gratis för kunden. I momentet genomförs artikel 23.3 i direktivet till vissa delar. 

I 4 mom. föreslås en hänvisning till 6 a kap. 11 § 2 mom. i konsumentskyddslagen, där det föreskrivs om telefonförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument när avtalet på begäran av konsumenten ingås med hjälp av ett sådant medel för distanskommunikation att informationen inte kan tillställas i varaktig form innan avtalet ingås. Med stöd av bestämmelsen jämställs därmed också tillhandahållande av försäkringsförmedlingstjänster och försäkringar med finansiella tjänster. Det ska läggas märke till att, bestämmelserna i den nämnda paragrafen i lagen om försäkringsavtal med stöd av det förslagna momentet ska tillämpas också i det fall att försäkringar erbjuds till andra kunder än konsumenter genom telefonförsäljning. I fråga om konsumenter är bestämmelsen till sin karaktär informativ. I momentet genomförs artikel 23.7 i direktivet i fråga om försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare. En motsvarande bestämmelse som gäller försäkringsgivare, ombud och sidoverksamma ombud finns i 5 § 4 mom. i lagförslag 5. 

40 §. Förbud mot bindningsförfarande vid konsumentköp. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer där en försäkring och en vara eller tjänst som inte är en försäkring erbjuds till en konsument eller till en annan fysisk person, eller till en juridisk person som med beaktande av arten och omfattningen av näringsverksamheten eller annan verksamheten samt förhållandena i övrigt i sin egenskap av försäkringsgivarens avtalspart kan jämställas med en konsument. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om situationer där en försäkring erbjuds tillsammans med en vara eller tjänst som inte är en försäkring. En försäkringsdistributör får samtidigt i samma försäkringspaket erbjuda en försäkring och en vara eller tjänst som inte är en försäkring. Vara kan vara t.ex. en smartklocka och en tjänst som inte är en försäkring kan vara exempelvis en riskhanteringstjänst. Med stöd av momentets första mening ska den berörda konsumenten eller den som kan jämställas med konsumenten emellertid aktivt informeras om alternativet att det är möjligt att köpa försäkringen och varan eller tjänsten som inte är en försäkring separat. Personen kan därmed köpa en försäkring av försäkringsdistributören samt t.ex. smartklockan eller riskhanteringstjänsten av någon annan leverantör. Det är upp till personen att bedöma huruvida försäkringsdistributörens erbjudande av en försäkring tillsammans med en vara eller tjänst som inte är en försäkring är mer fördelaktigt, ger större mervärde eller i övrigt är mer lättillgängligt jämfört med det alternativ att personen skulle köpa försäkringen och varan eller tjänsten som inte är en försäkring separat. 

Enligt momentets andra mening får ett villkor för erbjudandet inte vara att konsumenten eller den som ska jämställas med en konsument vid tillhandahållandet av en vara eller en annan tjänst än försäkring ingår ett försäkringsavtal med en viss försäkringsgivare eller vid försäkringsdistribution ett avtal med en viss varuleverantör eller tjänsteleverantör. I överensstämmelse med förbudet mot bindningsförfarande förbjuds i bestämmelsen sådana erbjudanden av en viss försäkringsdistributör eller en viss annan distributör där det inte ges några alternativ. Ett villkor för erbjudandet får således inte vara att konsumenten eller den som kan jämställas med en konsument köper en försäkring som avser en vara eller en tjänst så att personen inte ens erbjuds en möjlighet att teckna någon annan försäkring än den som en viss försäkringsgivare tillhandahåller. På motsvarande sätt får ett villkor för beviljande av en försäkring inte vara att konsumenten eller den som kan jämställas med en konsument utöver försäkringen köper en vara eller tjänst av en viss varuleverantör eller tjänsteleverantör så att personen inte ens erbjuds en möjlighet att köpa en vara eller tjänst som tillhandahålls av någon annan än en viss leverantör. 

I vissa fall kan tjänsteleverantören med fog kräva att kunden försäkrar den vara eller tjänst den köper eller hyr. Det är således tillåtet för t.ex. en tillhandahållare av lagertjänster att kräva att hyresgästen försäkrar den egendom den förvarar i lagret, under förutsättning att kunden kan teckna försäkringen hos en valbar försäkringsgivare och inte enbart hos en viss försäkringsgivare. Tjänsteleverantören kan också kräva att försäkringen har vissa egenskaper, t.ex. låg självrisk eller tillräcklig täckning eller att ersättningen särskilt gäller vissa skador. Kraven måste gå att motivera med sakargument. En vara eller annan tjänst kan ingå i ett paket eller i en och samma avtalshelhet. 

Försäkringsbolagen har rätt att besluta om vilka slags risker de försäkrar och om hur försäkringarna ska prissättas så att de motsvarar risken. Bestämmelserna om förbud mot bindningsförfarande gäller därmed inte situationer där försäkringsbolaget förutsätter att försäkringsobjektet har vissa egenskaper eller omfattas av vissa skyddsåtgärder. Försäkringsbolaget har således rätt att kräva att exempelvis en fastighet som försäkras har en viss typ av låsanordningar eller att det är försett med ett automatiskt släckningssystem. 

Bestämmelsen baserar sig på artikel 24.1, 24.3 första meningen och artikel 27.7 i direktivet. 

Enligt 2 mom. ska bestämmelsen i 1 mom. inte tillämpas på distribution av försäkringar som erbjuds tillsammans med sådana investeringstjänster som avses i 1 kap. 11 § i lagen om investeringstjänster, konsumentkrediter som avses i 7 kap. 1 § i konsumentskyddslagen eller betalkonton som avses i 8 § 5 punkten i betaltjänstlagen. I de nämnda lagarna har det uttryckligen föreskrivits om tillhandahållandet av underordnade nyttigheter såsom försäkring. Bestämmelsen baserar sig på den andra meningen i artikel 24.3 i direktivet. Enligt 7 kap. 13 a § i konsumentskyddslagen är det förbjudet att binda ett kreditanbud till en annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument. Ett villkor för ett kreditanbud får således inte vara att konsumenten också ingår ett avtal om någon annan finansiell tjänst eller tjänst av annat slag eller ett finansiellt instrument som erbjuds av kreditgivaren själv eller av någon annan näringsidkare som samarbetar med kreditgivaren. Finansiella tjänster som avses i den nämnda paragrafen i konsumentsskyddslagen är bl.a. försäkringar (regeringens proposition 77/2016 rd, s. 47). 

Enligt 3 mom. ska dessutom skillnaderna i de centrala villkoren för olika köpesätt förklaras för konsumenten eller den som kan jämställas med en konsument, som ska ges en adekvat beskrivning av de olika beståndsdelarna i avtalet eller paketet och separata uppgifter om kostnaderna för respektive beståndsdel och hur de debiteras samt om det sätt på vilket deras inbördes samspel medför ändringar av risken eller försäkringsskyddet. 

Momentet motsvarar i stora drag förbudet mot bindningsförfaranden enligt 7 kap. 13 a § i konsumentskyddslagen och bestämmelserna om samerbjudanden i 2 kap. 12 § 1 punkten i den lagen. När en försäkring erbjuds till en konsument tillsammans med en annan vara eller tjänst, tillämpas utöver den föreslagna paragrafen också bestämmelsen i konsumentskyddslagens 2 kap. 12 § 2 punkt. Enligt den punkten ska konsumenten också upplysas om villkoren för utnyttjande av erbjudandet, såsom hur länge erbjudandet gäller. 

Paragrafens 2 och 3 mom. baserar sig på artikel 24.1 och andra meningen i artikel 24.3 i direktivet. 

Även om det inte särskilt föreskrivs om detta i lagen, ska 2 och 3 mom. inte tillämpas på distribution av försäkringsprodukter som täcker flera olika risker. Bestämmelserna gäller erbjudande av en försäkring och en vara eller annan tjänst som inte är en försäkring, inte försäljning av två eller flera olika försäkringsgrenar. Till denna del bygger bestämmelsen på artikel 24.5 i direktivet, enligt vilken artikel 24 inte förhindrar distribution av sådana försäkringsprodukter som täcker olika slags risker (allskyddsförsäkringar). 

Enligt artikel 24.6 ska i de fall som avses i punkterna 1 och 3 medlemsstaterna se till att försäkringsdistributören specificerar kundens krav och behov med avseende på försäkringsprodukter som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal. Eftersom bestämmelser om detta föreslås i lagens 35 § och i 4 b § i lagen om försäkringsavtal, föreslås i denna paragraf ingen uttrycklig bestämmelse om saken. 

Enligt artikel 24.7 får medlemsstaterna behålla eller anta ytterligare, striktare bestämmelser eller ingripa från fall till fall för att förbjuda försäljning av försäkringar tillsammans med sidotjänster eller sidoprodukter som inte är försäkringar, som en del av ett paket eller av ett och samma avtal, om de kan visa att sådan verksamhet är negativ för konsumenterna. 

I fråga om en konsument eller den som kan jämställas med en konsument, bestämmelsen förbjuder att vid tillhandahållande av en vara eller en tjänst som inte är en försäkring binda eventuella köp av försäkringar enbart till försäkringar som tillhandahålls av en viss försäkringsgivare, eller vid tillhandahållande av en försäkring binda eventuella köp av andra nyttigheter till en viss leverantörs vara eller tjänst som inte är en försäkring. Ett sådant förfarande typiskt begränsar till kundens nackdel kundens möjligheter att välja försäkringsdistributör eller en annan leverantör, försvårar fri prisbildning, på lång sikt gör konkurrensen svårare, ökar kundens kostnader och minskar byte av försäkringsgivare. Detta i sin tur kan leda till att priserna för försäkringarna stiger och minskar den nytta som försäkringstagarna får. Jämförelsen av olika försäkringsgivares långvariga försäkringar, försäkringsvillkor och kostnader är förhållandevis komplicerad. Försäkringsavtalen är typiskt långvariga. Bindningsförfarande med rabatter och gottgörelser skulle försvåra jämförelsen av olika försäkringar ännu mera. Enligt konsumentmyndigheterna har man fått indicier för de negativa effekterna av bindningsavtal även i praktiken. 

41 §. Samerbjudanden och förbud mot bindningsförfarande av försäkringar som underordnade produkter vid andra köp än konsumentköp. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer där en försäkring och en vara eller tjänst som inte är en försäkring erbjuds till någon annan kund än en konsument eller den som kan jämställas med en konsument. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om situationer där försäkringen är huvudprodukten och varan eller tjänsten som inte är en försäkring är en underordnad produkt. I ett sådant fall ska försäkringsdistributören informera kunden om huruvida de olika beståndsdelarna kan köpas separat. Om det är möjligt att köpa beståndsdelarna separat ska den information som anges i 3 mom. lämnas. Det bör beaktas att förbudet mot bindningsförfarande enbart gäller konsumenter eller de som kan jämställas med konsumenter. Bestämmelsen baserar sig på artikel 24.1 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om situationer där försäkringen är den underordnade produkten och varan eller tjänsten som inte är en försäkring är huvudprodukten. I ett sådant fall ska kunden ges möjlighet att köpa varan eller tjänsten separat. Bestämmelserna i detta moment ska dock inte tillämpas på försäkringar som erbjuds tillsammans med investeringstjänster som avses i 1 kap. 11 § i lagen om investeringstjänster, konsumentkrediter som avses i 7 kap. 1 § i konsumentskyddslagen eller betalkonton som avses i 8 § 5 punkten i betaltjänstlagen. I de nämnda lagarna har det uttryckligen föreskrivits om tillhandahållandet av underordnade nyttigheter såsom försäkringar. Om det är möjligt att köpa försäkringen och varan eller tjänsten som inte är en försäkring separat ska den information som anges i 3 mom. lämnas. Bestämmelsen baserar sig på artikel 24.3 i direktivet. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om den information som ska ges till kunden i det fall att det är möjligt att köpa de olika beståndsdelarna separat. I det fallet ska kunden ges en adekvat beskrivning av de olika beståndsdelarna i avtalet eller paketet samt uppgifter om kostnaderna för respektive beståndsdel och om det sätt på vilket deras inbördes samspel medför ändringar av risken eller försäkringsskyddet. Bestämmelsen motsvarar 40 § 3 mom. andra meningen. Bestämmelsen baserar sig på den andra meningen i artikel 24.3 i direktivet. 

Liksom i 40 § och även om det inte särskilt föreskrivs om detta i lagen ska paragrafen inte heller tillämpas på distribution av sådana försäkringsprodukter som täcker flera olika risker. Bestämmelsen gäller erbjudande av en försäkring och en vara eller annan tjänst som inte är en försäkring, inte försäljning av två eller flera olika försäkringsgrenar. Till denna del bygger bestämmelsen på artikel 24.5 i direktivet, enligt vilken artikel 24 inte förhindrar distribution av sådana försäkringsprodukter som täcker olika slags risker. 

Enligt artikel 24.6 i direktivet i de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska medlemsstaterna se till att försäkringsdistributören specificerar kundens krav och behov med avseende på försäkringsprodukter som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal. Eftersom bestämmelser om detta föreslås i lagens 35 § och i 4 b § i lagen om försäkringsavtal, föreslås i denna paragraf ingen uttrycklig bestämmelse om saken. 

42 §. Produkthanteringssystem. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om krav på företagets interna förvaltning av utvecklings- och godkännandeförfarandena i fråga om försäkringsgivare eller sådana försäkringsförmedlare som utvecklar försäkringar. Av definitionen av en försäkringsgivare följer att bestämmelserna om produkthanteringssystem inte gäller arbetspensionsförsäkringsbolag. 

Paragrafen syftar till att förbättra kundskyddet och stärka kundernas förtroende för nya försäkringar, för förändringar i dem och rent allmänt för försäkringsmarknaderna. Bestämmelser om de system som ska upprätthållas i fråga om försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare som inte själva utvecklar försäkringar föreslås i 43 §. 

I 1 mom. ställs det krav på att försäkringsgivaren ska tillämpa ett produkthanteringssystem, som i bestämmelsen kallas ett förfarande för godkännande av försäkringar. Förfarandet ska ses över och utvecklas regelbundet. Förfarandet ska tillämpas innan försäkringar marknadsförs eller tillhandahålls för kunder. Förfarandet ska vara proportionerligt i förhållande till de försäkringar som distribueras eller marknadsförs. Vid översynen ska uppmärksamhet ägnas åt att förfarandet är proportionerligt och ändamålsenligt med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och karaktär. 

I punkterna under momentet föreslås bestämmelser om de uppgifter som försäkringsgivaren ska utföra inom ramen för godkännandeförfarandet. Enligt 1 mom. ska i enlighet med godkännandeförfarandet godkännas nya försäkringar eller betydande förändringar av befintliga försäkringar. I fråga om försäkringsgivare motsvarar momentets inledande stycke och 1 punkt första och andra stycket i artikel 25.1 i direktivet. I fråga om försäkringsförmedlare som utvecklar försäkringar föreslås bestämmelser om saken i 4 mom. 

I 1 mom. föreslås vidare bestämmelser om att det vid förfarandet för godkännande av produkter ska fastställas en specificerad målmarknad för varje försäkring (2 punkten) och bedömas de relevanta riskerna för varje målmarknad (3 punkten). Dessutom ska för varje målmarknad utarbetas en distributionsstrategi (4 punkten). Om en planerad produkt ska marknadsföras och erbjudas kunderna, ska det dessutom utarbetas en plan och genomföras skäliga åtgärder för att säkerställa att produkten distribueras uttryckligen på de målmarknader som fastställts för den. Bestämmelserna motsvarar artikel 25.1 tredje stycket i direktivet. 

Enligt 2 mom. ska försäkringsgivaren förstå de försäkringar som den marknadsför eller distribuerar. Försäkringsgivaren ska regelbundet se över försäkringarna, i regel en gång i året och vid behov oftare om det finns särskilda skäl till det. Vid bedömningen ska alla sådana händelser som kan påverka de eventuella riskerna på den specificerade målmarknaden beaktas. Det bör också bedömas huruvida försäkringen fortfarande är förenlig med behoven hos kunderna på den specificerade målmarknaden samt huruvida distributionsstrategin fortfarande är ändamålsenlig. Bestämmelsen motsvarar artikel 25.1 fjärde stycket i direktivet. 

Försäkringsgivaren bör därmed fastställa de grunder utifrån vilka försäkringens egenskaper, risker, nyttor och nackdelar med avseende på den specificerade målmarknaden ska bedömas. Försäkringsgivaren ska också bland sina anställda anvisa personer som får föreslå nya produkter eller ändringar i befintliga produkter samt personer som godkänner eller förkastar förslagen. Det är motiverat att samma person inte både föreslår och godkänner produkter. 

Med stöd av 3 mom. ska en försäkringsgivare ge sina anställda och ombud, försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare tillräcklig information om försäkringarna, förfarandet för godkännande samt de specificerade målmarknaderna. I fråga om försäkringsgivare motsvarar bestämmelsen artikel 25.1 femte stycket i direktivet. 

Enligt 4 mom. ska på försäkringsförmedlare som utvecklar försäkringar tillämpas bestämmelserna i paragrafens 1—3 mom. För en sådan försäkringsförmedlare gäller därmed samma krav som för en försäkringsgivare. Om en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare inte utvecklar försäkringar, behöver den inte ha ett produkthanteringssystem enligt denna paragraf utan det räcker med att den uppfyller systemkraven enligt 43 §. 

I 5 mom. föreslås en informativ hänvisning till kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller produkttillsyns- och styrningskrav för försäkringsföretag och försäkringsdistributörer, där det finns närmare bestämmelser om iakttagande av de principer som gäller godkännandeförfarandet som kompletterar bestämmelserna i den föreslagna lagen. När tillämpningsvillkoren för förordningen uppfylls är kommissionens delegerade förordning direkt tillämplig lagstiftning som gäller försäkringsgivare och andra aktörer som utvecklar försäkringar. 

Utan att detta anges i en uttrycklig bestämmelse är det uppenbart att bestämmelserna i paragrafen inte begränsar tillämpningsområdet för de övriga bestämmelserna om förfaranden i den föreslagna lagen. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 25.3 i direktivet. 

Sådana bestämmelser om begränsning av tillämpningsområdet i fråga om stora risker som överensstämmer med artikel 25.4 i direktivet föreslås i 3 § 2 mom. 

43 §. Distribution av försäkringar som utvecklats av någon annan. Paragrafen är ny. En försäkringsdistributör som inte själv utvecklar en försäkring har enligt den föreslagna paragrafen skyldighet att se till att den får den information som avses i 42 § 3 mom. och bekantar sig med den. Försäkringsdistributören har då också skyldighet att skaffa sig kännedom om försäkringens särdrag och om de specificerade målmarknaderna. Bestämmelsen motsvarar artikel 25.1 sjätte stycket i direktivet. 

Eftersom arbetspensionsförsäkringsbolag inte har något produkthanteringssystem omfattas de inte heller av någon skyldighet att redogöra för ett sådant för en i paragrafen avsedd försäkringsdistributör som inte själv utvecklar försäkringar. Innehållet i en lagstadgad arbetspensionsförsäkring grundar sig på lag. Arbetspensionsbolagen utbildar sina ombud om innehållet i arbetspensionsförsäkringar. Ett ombud ska också i övrigt ha kännedom om den relevanta lagstiftningen, arbetspensionsförsäkringens särdrag och målmarknaderna på motsvarande sätt som föreskrivs i denna lag. 

6 kap. Tilläggskrav för placeringsförsäkringar

Allmänt. Såsom det redan konstaterats är begreppet placeringsförsäkring enligt definitionen i 5 § 1 mom. 12 punkten mera omfattande än begreppet försäkringsbaserad investeringsprodukt enligt 21 punkten i det nämnda momentet. 

I 6 kap. föreslås nya och mer exakta bestämmelser om distribution av placeringsförsäkringar som kompletterar bestämmelserna i 5 kap. Till exempel ska en försäkringsdistributör som distribuerar placeringsförsäkringar i enlighet med 30 § 1 mom. handla hederligt, jämlikt, professionellt och omsorgsfullt i enlighet med sina kunders bästa intresse. Försäkringsgivare och ombud ska dessutom iaktta god försäkringssed och försäkringsmäklare god försäkringsmäklarsed. Dessutom ska de iaktta nedanstående bestämmelser om förebyggande och förhindrande av intressekonflikter som särskilt gäller placeringsförsäkringar. Dessa krav motsvarar tillsammans till sitt innehåll artikel 17.1 och artiklarna 26—28 i direktivet. Bestämmelserna i 6 kap. ska tillämpas på distributörer av placeringsförsäkringar. Förhållandet mellan bestämmelserna i kapitlet och lagens övriga bestämmelser samt tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet baserar sig på artikel 26 i direktivet. 

Bestämmelserna i 6 kap. grundar sig på att placeringsförsäkringar har vissa egenskaper som gör att den som tecknar en placeringsförsäkring ofta behöver ges mera omfattande information än i fråga om vanliga riskförsäkringar. Placeringsförsäkringar är till sin beskaffenhet ofta sådana att de består av en riskförsäkring och en investeringsprodukt. Ett exempel på ett sådant arrangemang, som innefattar både försäkringsskydd för eventuella försäkringsfall som drabbar personens hälsotillstånd och till försäkringen anknutna finansiella instrument där kapitaltillväxten inte är kopplad till personens hälsotillstånd, är fondanknutna försäkringar. Riskförsäkringsskyddet är dock inte en oundgänglig del av en placeringsförsäkring. Kapitaliseringsavtal avviker från ovannämnda fondanknutna försäkringar genom att det i ett kapitaliseringsavtal inte finns någon försäkrad, och därmed inte heller någon försäkringsrisk som anknyter till en enskild person. De investeringsprodukter eller investeringstjänster som anknyts till försäkringarna är ofta i MiFID II-direktivet avsedda investeringsprodukter eller investeringstjänster. 

44 §.Organisatoriska och administrativa system för att förebygga intressekonflikter. Distribution av placeringsförsäkringar involverar ofta två eller flera tjänsteleverantörer: försäkringsgivaren som tillhandahåller och bär försäkringsrisken, och den eller de som distribuerar det finansiella instrument som anknyts till försäkringen. Av denna anledning uppkommer det sannolikt oftare intressekonflikter i samband med distribution av placeringsförsäkringar än i samband med distribution av en enskild tjänst eller ett enskilt finansiellt instrument. Intressekonflikterna kan gälla ett arvode eller en provision eller någon annan förmån som vilken som helst part har betalat i samband med arrangemanget. Vederlaget kan till exempel hänföra sig till att försäkringsgivaren för en fondanknuten försäkring av fondbolagen får mängdrabatter eller arvoden eller provisioner eller andra förmåner för teckning, förvaltning eller inlösen av fondandelar som anknyter till ifrågavarande försäkringsgivares försäkringar. Då återgår en del av de arvoden, provisioner eller andra förmåner som fakturerats kunden till försäkringsgivaren. I paragrafen föreslås ingen bestämmelse om skyldighet att återbära ett arvode till kunden. 

Enligt 1 mom. ska en försäkringsgivare och försäkringsförmedlare i syfte att förebygga eventuella intressekonflikter vid distribution av placeringsförsäkringar tillämpa sådana organisatoriska och administrativa system för att identifiera, förebygga och förhindra intressekonflikter som är lämpliga med hänsyn till de erbjudna försäkringarna och anknutna investeringsprodukterna och tjänsterna. Systemen ska vara proportionerliga med tanke på affärsverksamheten, de försäkringar som säljs samt typen av försäkringsgivare eller försäkringsförmedlare. 

Med stöd av 2 mom. är syftet med de organisatoriska och administrativa systemen att hjälpa försäkringsgivaren och försäkringsförmedlaren att identifiera, förebygga och förhindra intressekonflikter som kan uppkomma mellan försäkringsgivare och försäkringsförmedlare, andra tjänsteleverantörer och kunder eller bara mellan kunder vid försäkringsdistribution. Distributörer av placerings- och försäkringstjänster har ett incitament att distribuera sådana tjänster där vinsten är störst. Med tanke på förebyggandet av intressekonflikter är det därmed av central betydelse att prissättningen inom hela servicekedjan är transparent vid distributionen av tjänsten och under dess livscykel. Kunden ska på ett förståeligt sätt kunna få information om de avgifter som tas ut i alla delar av servicekedjan. 

Enligt momentet ska behövliga åtgärder för att identifiera, förebygga och förhindra intressekonflikter vidtas med hjälp av de organisatoriska och administrativa systemen. Systemen ska de facto upprätthållas och tillämpas. Det ligger i kundens intresse att den köpta tjänsten motsvarar kundens försäkringsbehov till den del som den avser både riskskydd och sparande och investeringar. Det centrala när de gäller investeringar är att kartlägga kundens vilja och förmåga att bära investeringsrisker. Till detta hör bland annat att kartlägga hur stor del av det kapital som investerats i placeringsförsäkringen kunden är beredd att förlora. I 47—51 § föreslås närmare bestämmelser om beaktandet av dessa faktorer.  

Åtgärderna för att förebygga intressekonflikter gäller personer som deltar i försäkringsdistribution, de personer eller den ledning som ansvarar för försäkringsdistribution eller andra personer som på grund av bestämmande inflytande har bindningar direkt eller indirekt till försäkringsgivaren eller försäkringsförmedlaren. Med personer som deltar i försäkringsdistribution avses i praktiken de anställda och med personer som ansvarar för försäkringsdistribution till exempel chefer inom försäljningen. Med ledning avses verkställande direktör, medlemmar i styrelsen eller förvaltningsrådet samt deras suppleanter. 

Paragrafens 1 mom. baserar sig till innehållet på artikel 27 och 28.1 i direktivet. 

45 §. Förfarandet vid intressekonflikter. I 1 mom. åläggs distributörer av placeringsförsäkringar, i praktiken i direktivet avsedda försäkringsgivare och försäkringsförmedlare, att vid intressekonflikter handla så att intressekonflikten inte får en negativ inverkan på eller äventyrar skyldigheten att bedriva verksamheten på ett professionellt sätt och i enlighet med kundens intresse. Bestämmelsen innefattar en handlingsskyldighet i samband med distribution av placeringsförsäkringar enligt vilken försäkringsgivaren och försäkringsförmedlaren i praktiken ska vidta alla rimliga förebyggande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att det inte uppkommer intressekonflikter som strider mot kundens intresse eller medför skada för kunden. Den föreslagna bestämmelsen baserar sig på artikel 27 i direktivet.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att kunden ska informeras om en intressekonflikt. I praktiken är det inte möjligt att helt och hållet undvika intressekonflikter. När en intressekonflikt har identifierats, och den inte har kunnat förebyggas genom organisatoriska och administrativa förfaranden enligt 44 §, ska en försäkringsmäklare innan uppdragsavtal ingås och en försäkringsgivare och ett ombud innan ett försäkringsavtal ingås informera kunden om den allmänna arten av och anledningen till intressekonflikten. Informationen ska ges kunden i god tid så att kunden har en faktisk möjlighet att bedöma situationen och vid behov låta bli att ingå avtalet. Ombud och försäkringsgivare har en snävare informationsskyldighet än försäkringsmäklare genom att deras informationsskyldighet inte kan utsträckas till andra produkter än den egna koncernens eller de egna intressentgruppernas produkter. Däremot är ett ombud som representerar flera företag i regel skyldigt att granska intressekonfliktsituationer i ett bredare perspektiv än ett ombud som representerar endast en försäkringsgivare. Bestämmelsen är baserad på artikel 28.2 i direktivet. 

I momentet föreslås det vidare att information om intressekonflikten ska ges till kunden i begriplig form. Med begriplighet avses tydlighet och att saken framställs så att anmälan innehåller tillräckligt detaljerad information med beaktande av den information som kunden redan har. På basis av informationen ska kunden kunna fatta ett välgrundat beslut om huruvida han eller hon trots intressekonflikten vill ingå försäkringsavtal eller avtal om försäkringsmäklartjänster. Informationen ska lämnas till kunden i pappersform eller i någon annan varaktig form, dvs. informationen får inte lämnas till kunden via en sådan webbplats som inte uppfyller kraven på varaktig form. Bestämmelsen baserar sig på artikel 28.3 i direktivet. 

I 3 mom. föreslås en informativ bestämmelse om att bestämmelser om bestämning av typer av intressekonflikter och om övriga åtgärder vid intressekonflikter även finns i Europeiska kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. Bemyndigandet för kommissionens delegerade förordning finns i artikel 28.4 i direktivet. 

46 §. Tryggandet av tjänstekvaliteten i samband med incitament. I paragrafen åläggs de som distribuerar placeringsförsäkringar, i praktiken i direktivet avsedda försäkringsgivare eller försäkringsförmedlare, att handla på ett hederligt, opartiskt, professionellt och omsorgsfullt sätt och i enlighet med kundens intresse i samband med att de får eller erbjuder incitament. Med incitament avses i paragrafen arvoden och provisioner samt icke-monetära förmåner. 

Bestämmelserna i paragrafen ålägger dem som distribuerar placeringsförsäkringar att tillämpa ett ändamålsenligt system för hantering av intressekonflikter, upprätthålla tjänstekvaliteten och handla på ett professionellt sätt och i enlighet med kundens intresse även när de betalar eller ger incitament till andra parter än kunden eller kundens representant eller tar emot incitament av dessa parter. Paragrafens centrala innehåll är att den som distribuerar placeringsförsäkringar i alla situationer ska prioritera kundens bästa intresse och säkerställa tjänstekvaliteten oberoende av incitament. 

Paragrafens 1 mom. tillämpas för det första i situationer där den som distribuerar placeringsförsäkringar i pengar betalar eller erbjuder något annat incitament till någon annan part än kunden eller kundens representant, dvs. i Finland försäkringsmäklaren, när det är fråga om distribution av placeringsförsäkringar eller andra sidotjänster. 

För det andra tillämpas momentet i situationer där någon annan part än kunden eller dennes representant dvs. i Finland försäkringsmäklaren, i pengar betalar eller erbjuder något annat incitament till den som distribuerar placeringsförsäkringar, när det är fråga om distribution av placeringsförsäkringar eller andra sidotjänster. 

Incitament som den som distribuerar placeringsförsäkringar tar emot av utomstående eller erbjuder till utomstående får inte påverka distributörens verksamhet så att kvaliteten på den tjänst som erbjuds kunden försämras. Sådana incitament får inte heller negativt påverka distributörens förutsättningar att bedriva verksamheten på ett professionellt sätt och i enlighet med kundens intresse. Endast då tjänstekvaliteten säkerställs och verksamheten fortfarande bedrivs på ett professionellt sätt och i enlighet med kundens intresse kan distributören anses ha uppfyllt sina skyldigheter enligt 30, 44 och 45 §. Den föreslagna bestämmelsen baserar sig på artikel 29.2 i direktivet. 

Med sidotjänster avses i praktiken samma som sidotjänster enligt avsnitt B i bilaga I till MiFID II -direktivet. Till den del som dessa tjänster anknyter till placeringsförsäkringsdistributörens verksamhet eller till verksamheten hos någon som är nära anknuten till distributören, kan i den föreslagna bestämmelsen avsedda sidotjänster närmast vara förvaring och förvaltning av finansiella instrument för kundernas räkning, kredit- eller långivning samt genomförande av olika investeringsundersökningar och finansiella analyser samt givande av rekommendationer. Förteckningen är inte uttömmande. 

Med stöd av bestämmelsen är det förbjudet att erbjuda kunden en sådan placeringsförsäkring som enligt bedömningar vid tidpunkten för erbjudandet för kundens del leder till något annat slutresultat än det som är det bästa för kunden i den situationen. Ett ombud som representerar en viss eller vissa försäkringsgivare är skyldig att erbjuda kunden den placeringsförsäkring som bland de olika lösningar som de representerade försäkringsgivarna erbjuder är den bästa för kunden, också med hänsyn till kostnaderna för de tjänster och investeringsobjekt som anknyter till försäkringen. Ombudet får till exempel inte ge en personlig rekommendation om en sådan placeringsförsäkring som maximerar beloppet av ombudets personliga incitament, om den inte samtidigt är den bästa lösningen med tanke på kundens försäkringsbehov. 

En försäkringsmäklare representerar sin kund, och på motsvarande sätt ska försäkringsmäklaren erbjuda den placeringsförsäkring som är bäst för kunden. På motsvarande sätt får försäkringsmäklaren t.ex. inte ge en personlig rekommendation om en sådan placeringsförsäkring som maximerar beloppet av mäklarens personliga incitament, om den inte samtidigt är den bästa lösningen med tanke på kundens försäkringsbehov. I 57 § föreslås uttryckliga bestämmelser om rätten för en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare att ta ut arvode endast från sin uppdragsgivare. Paragrafen ska också tillämpas på uppdrag som avser placeringsförsäkringar. 

I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, i vilken det finns närmare bestämmelser om bedömning av negativa verkningar av incitament och av iakttagandet av kraven på professionalitet i fråga om försäkringsgivare och försäkringsförmedlare. Bemyndigandet för kommissionens delegerade förordning finns i artikel 29.4 och 29.5 i direktivet. 

47 §. Begäran av upplysningar av kundenvid distribution av placeringsförsäkringar. Bestämmelserna i paragrafen kompletterar den allmänna bestämmelsen om klarläggande av kundens behov av försäkring i 35 §. Enligt paragrafen ska vid distribution av placeringsförsäkringar dessutom begäras upplysningar av kunden om dennes erfarenheter och kunskaper om investeringsområdet för den berörda försäkringen. Upplysningarna behövs för att fastställa kundens behov av försäkring. Av relevans med tanke på investeringserfarenheten är såväl erfarenhet av försäkringsbaserade investeringar som erfarenhet av den typ av finansiella instrument eller andra investeringsobjekt till vilka försäkringstagaren på grundval av försäkringen kan styra försäkringspremierna. En annan relevant faktor är också huruvida kunden har upprepade erfarenheter av de berörda finansiella tjänsterna eller finansiella instrumenten, eller endast enstaka erfarenheter. Av relevans med tanke på kunskaperna är utöver kundens faktiska kunskaper om den berörda finansiella tjänsten eller finansiella instrumentet också kundens utbildning och yrke. Med kund avses i paragrafen också en potentiell framtida kund. 

Om försäkringsmäklaren och kunden inte uttryckligen har avtalat om något annat, ges kunden en personlig rekommendation om valet av en placeringsförsäkring eller vissa placeringsförsäkringar, och av kunden ska begäras upplysningar också om hans eller hennes ekonomiska situation. Det väsentliga är att klarlägga inte bara kundens risktolerans och förmåga att bära förluster utan också sådana andra faktorer som gäller den ekonomiska situationen som kan ha betydelse vid bedömning av vilken eller vilka placeringsförsäkringar som är lämpliga för kunden. 

Försäkringsmäklaren har i princip rätt att lita på att de upplysningar som kunden lämnar är korrekta och att kundens försäkringsbehov kan fastställas utifrån upplysningarna. Undantagen utgörs av de fall där försäkringsmäklaren vet eller borde veta att upplysningarna är uppenbart felaktiga eller bristfälliga till exempel på grund av att de är motstridiga. Då är försäkringsmäklaren skyldig att begära ytterligare upplysningar av kunden eller, om detta inte är möjligt på grund av att försäkringen snabbt behöver sättas i kraft, att varna kunden om att fastställandet av försäkringsbehovet baserar sig på upplysningar som kan vara felaktiga eller bristfälliga. 

I paragrafen genomförs i fråga om försäkringsmäklares utredningsskyldighet artikel 30.1 första stycket och artikel 30.2 första stycket i direktivet. Paragrafen motsvarar 4 b § 2 mom. i lagförslag 5, i vilket moment det föreslås bestämmelser om skyldighet för försäkringsgivaren och ombud för försäkringsgivaren att klarlägga motsvarande uppgifter. 

48 §. Försäkringsmäklarens informationsskyldighet vid distribution av placeringsförsäkringar. Bestämmelserna i paragrafen kompletterar den allmänna bestämmelsen om informationsskyldighet i 36 §. Syftet med paragrafen är att säkerställa att det inte säljs sådana placeringsförsäkringar och sidotjänster till kunden i fråga om vilka kunden inte har förstått riskerna och utgifterna. Med tilläggstjänster avses i paragrafen bland annat i 40 och 41 § avsedda produkter och andra tjänster än försäkringar och som erbjuds som en del av ett paket eller ett avtal. Informationen ska ges i god tid före ingåendet av ett avtal om placeringsförsäkring så, att kunden har en faktisk möjlighet att bedöma situationen och vid behov att låta bli att ingå avtalet. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om särskild informationsskyldighet i fråga om placeringsförsäkringar. En försäkringsmäklare ska bedöma de upplysningar som har inhämtats från kunden, särskilt de som gäller kundens erfarenheter och kunskaper om investeringar samt investeringsmålen. På basis av informationen ska försäkringsmäklaren för det första fästa kundens uppmärksamhet vid omständigheter som är väsentliga för valet mellan olika placeringsförsäkringar och investeringsobjekt som hänför till dessa, med beaktande av de upplysningar som fåtts av kunden. Sådana väsentliga omständigheter som ska beaktas kan till exempel anknyta till investeringsobjekten, avkastningen och till villkoren för placeringsförsäkringen, till exempel villkor om avtalets upphörande. Momentet motsvarar till denna del i huvudsak 25 § 1 mom. i gällande lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelsen baserar sig på det inledande stycket till artikel 29.1 första stycket i direktivet samt på artikel 30.2 första stycket. 

I 2 mom. föreslås uttryckliga bestämmelser om information om kostnader och risker. De kostnader som föranleds av en placeringsförsäkring kan exempelvis hänföra sig till avgifter för tillhandahållande eller förvaltning av försäkringen, exempelvis premiekostnader och skötselkostnader. Kundens ska ges nödvändiga uppgifter också om de utgifter som tas ut för distributionen av försäkringen. De utgifter som tas för investeringsobjekt kan variera till exempel beroende på om det under investeringstiden görs ändringar i investeringsportföljens sammansättning eller inte, och om ändringar görs, hur ofta och av vem de görs. Annan viktig information är kostnaderna i samband med beskattning och eventuella översyner av avtalen. Till denna del baserar sig bestämmelsen på inledningsfrasen i artikel 29.1 första stycket, enligt vilket kunder eller presumtiva kunder i god tid innan ett avtal ingås tillhandahållas lämplig information avseende distributionen av försäkringsbaserade investeringsprodukter samt avseende alla kostnader och tillhörande avgifter, dock utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 18 samt 19.1 och 19.2. 

Det som är nytt på lagnivå är att uppgifterna om de avgifter som tas ut för tillhandahållandet av placeringsförsäkringen och de investeringsobjekt som hänför sig till den ska räknas samman så att kunden får en uppfattning om den totala kostnaden för försäkringen och om den kumulativa verkan på försäkringens avkastning och på kapitaltillväxten. I den mån det är möjligt ska uppgifterna ges i penningbelopp, men om det inte är möjligt ska kunden informeras om grunderna för hur kostnaderna bestäms. På begäran av kunden ska kostnaderna specificeras, till exempel genom dokumentation eller i samband med ett personligt kundmöte. Kravet är dock inte helt nytt till innehållet, eftersom Finansinspektionen redan med stöd av den gällande lagen har utfärdat föreskrifter och anvisningar 10/2012 om presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar. Syftet med föreskrifterna är att säkerställa att tillsynsobjektens kunder, inklusive försäkringsmäklares kunder, ges tillräcklig och väsentlig information om kostnader och intäkter för att de ska kunna fatta beslut om finansiella produkter och tjänster. 

Det som är nytt är skyldighet att lämna information om hur kostnader av försäkringen påverkar ackumulation av kapitalet. Bestämmelsen är nationell. Kostnadsstrukturen i placeringsförsäkringar är ofta komplicerad. I avtalspraxis har man ibland från det kapital på vilket avkastningen av placeringsförsäkringen beräknas dragit av beloppet av kostnaderna för tillhandahållandet av placeringsförsäkringen eller andra motsvarande kostnader. Tidigare har det dock inte krävts att kunden ska informeras om hur kostnaderna påverkar kapitaltillväxten. Det bör beaktas att det normala vid pensionssparande är att försäkringskapitalet tryggas genom en dödsfallsförsäkring. Som det försäkringskapital utifrån vilket pensionen bestäms kvarstår då ett belopp som minskats med kostnaden för livförsäkringen och med omkostnadsbelastningen inom pensionsförsäkringen. Omkostnadsbelastningen inom pensionsförsäkringen kan tas ut på försäkringspremien, på pensionsbesparingarna i form av skötselarvode, i form av åtgärdsarvoden i samband med omfördelning av pensionsbesparingar och i form av åtgärdsarvoden i samband med utbetalning av pension. Tidigare har det på marknaden funnits pensionsförsäkringar där omkostnadsbelastningen i huvudsak har fördelats på försäkringspremien, och där man utlovat en med hänsyn till den rådande räntenivån relativt hög fast avkastning, exempelvis 4,5 procent. Om det på pensionsförsäkringspremien inom ålderspensionen skulle tas ut 20 procent i livförsäkringspremier och belastningsavgifter, skulle det ta mer än fem år innan en försäkringspremie har betalats som pensionsbesparing — även med en ränta på 4,5 procent på pensionsbesparingen. Nyare försäkringsprodukter har i regel en mer komplex belastningsstruktur än den som beskrivs ovan. Därför är det svårare att bedöma vilka effekter belastningen, eller tjänsteleverantörens kumulativa avgifter under avtalstiden, kommer att ha på kapitaltillväxten. Det har bedömts motiverat att nationellt ställa det nämnda kravet på att lämna ytterligare in-formation, eftersom det ur försäkringssökandes synpunkt vanligtvis är mer åskådligt att jäm-föra ackumulationen av kapital i alternativ som denne erbjuds hos olika tjänstdistributörer än avkastningen som är mer abstrakt. Kunder ska förklaras hur kostnaderna ska tas ut. 

Bestämmelsen baserar sig på artikel 29.1 första stycket c i direktivet, enligt vilket det av den information som avses i bestämmelsen ska framgå åtminstone det att vid lämnande av informationen om samtliga kostnader och tillhörande avgifter ska det lämnas information om distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, inbegripet eventuell kostnad för rådgivning, kostnaden för den försäkringsbaserade investeringsprodukt som rekommenderas eller marknadsförs till kunden och information om hur kunden får betala för den, inbegripet eventuella tredjepartsbetalningar. 

Bestämmelsen baserar sig också på artikel 29.1 andra stycket, enligt vilket informationen om alla kostnader och avgifter, inbegripet kostnader och avgifter som har samband med distributionen av den försäkringsbaserade investeringsprodukten, som inte orsakas av förekomsten av underliggande marknadsrisk, ska räknas samman så att kunden kan förstå den totala kostnaden liksom den kumulativa verkan på investeringens avkastning. Sådan information ska i förekommande fall ges till kunden regelbundet, och åtminstone årligen, under investeringens hela livscykel. 

Enligt det föreslagna momentet ska kunden även varnas för de risker som är förknippade med försäkringen eller anknutna investeringsobjekt eller den föreslagna investeringsstrategin. Också enligt de gällande bestämmelserna ska kunden varnas om de risker som är förknippade med försäkringen och de anknutna investeringsobjekten. Det nya är att skyldigheten även gäller den föreslagna investeringsstrategin. Om avsikten till exempel är att kunden på en gång eller inom en kort tid placerar en betydande summa medel i en försäkring, ska det varnas om den risk som är förknippad med en sådan investeringsstrategi. På motsvarande sätt ska kunden varnas om en investeringsstrategi där de tillgångar som ska placeras inte i tillräcklig utsträckning sprids på olika investeringsobjekt. 

Det räcker dock inte endast med att varna om den risk som är förknippad med investeringsstrategin, utan kunden ska även informeras om hur riskerna kan kontrolleras på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till investeringsmålen. Till exempel i ovannämnda situationer ska kunden informeras om att risken i allmänhet minskas av att investeringar görs under en längre tidsperiod och av att de riktas till olika slags investeringsobjekt som just inte korrelerar sinsemellan. Försäkringsmäklaren ska således varna och råda kunden om de risker som anknyter till försäkringen, de investeringsprodukter som hänför sig till den eller om investeringsstrategin. Till denna del baserar sig bestämmelsen på artikel 29.1 första stycket b i direktivet. 

Såsom det anges i den föreslagna 36 § ska den information som ges till kunden ges i begriplig form. För försäkringsmäklare föreslås det inte i lagen någon skyldighet att lämna de uppgifter som avses i denna paragraf i standardiserad form. Försäkringsmäklare ska emellertid iaktta bestämmelserna i Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar (Föreskrifter och anvisningar 10/2012 om presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar). I paragrafen föreslås inga uttryckliga bestämmelser om formen för informationen. Förslaget motsvarar till innehållet i artikel 29.1 tredje stycket i direktivet. 

I 3 mom. föreslås en informativ hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare. Förordningen träder i kraft den 1 januari 2018. Det är skäl att konstatera att innan ett livförsäkringsavtal ingås ska kunden dessutom ges motsvarande uppgifter som anges i artiklarna 185 och 186 i Solvens II-direktivet som till dessa delar har genomförts i justitieministeriets förordning om information om livförsäkring (177/2011). Närmare bestämmelser om saken finns också i Finansinspektionens föreskrifter (Föreskrifter och anvisningar 10/2012 om presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar). 

Enligt 4 mom. får Finansinspektionen utfärda föreskrifter om hur utgifter, avkastning och inbesparing för placeringsförsäkringar ska beräknas och om sättet att lämna dessa uppgifter. Finansinspektionen kan också utfärda närmare föreskrifter om de uppgifter som ska ges om utvecklingen för det återköpsvärde för en livförsäkring som baseras på de betalade försäkringspremierna och om försäkringsersättningarnas belopp som betalas ut vid skadefall. 

Genom paragrafen genomförs artikel 29.1 i direktivet i fråga om försäkringsmäklare. Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. i lagförslag 5, i vilket moment det föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens och dess ombuds informationsskyldighet i fråga om placeringsförsäkringar. 

49 §. Ändamålsenlighetsbedömning. Enligt 1 mom. ska försäkringsmäklaren utifrån de upplysningar som inhämtats av kunden bedöma huruvida den planerade placeringsförsäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster är ändamålsenliga för kunden. Vid bedömningen ska beaktas de upplysningar som inhämtats om kundens erfarenhet av och kunskaper om investeringsområdet för den berörda försäkringen. Med tilläggstjänster avses i 1 mom. bl.a. i 40 och 41 § avsedda produkter och tjänster som inte är försäkringar och som erbjuds som en del av ett paket eller avtal. En sådan tjänst kan vara till exempel en kredit som erbjuds för att finansiera placeringen. Om en planerad placeringsförsäkring ensam för sig eller tillsammans med tilläggstjänster är komplex eller är förknippad med en hög risk, ska den inte anses vara ändamålsenlig för en kund som har ringa erfarenhet av eller kunskaper om investeringar. Ju mer komplex och riskfylld en planerad försäkring eller tjänstehelhet är, desto mer erfarenhet av och kunskaper om investeringar ska en försäkringssökande ha för att försäkringen och eventuella tilläggstjänster ska kunna bedömas vara ändamålsenliga. Detta är fallet särskilt när den tilläggstjänst som anknyter till en planerad placeringsförsäkring avser kreditgivning i syfte att finansiera investeringen eller en del av den. Bestämmelsen baserar sig också på artikel 30.2 första stycket i direktivet. 

Om försäkringsmäklaren bedömer att placeringsförsäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster inte är ändamålsenliga för kunden ska försäkringsmäklaren varna kunden om det. När försäkringsmäklaren varnar kunden ska han eller hon säkerställa att kunden förstår att försäkringen inte är ändamålsenlig för kunden med beaktande av de risker eller den utgiftsstruktur som är förknippade med produkten. Det räcker inte med endast ett meddelande om att produkten kan vara förknippad med risker. För försäkringsmäklare föreslås det inte i lagen någon skyldighet att lämna de uppgifter som avses paragrafen i standardiserad form. Försäkringsmäklare ska emellertid iaktta bestämmelserna i Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar (Föreskrifter och anvisningar 10/2012 om presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar). Till denna del baserar sig bestämmelsen på artikel 30.2 andra stycket. I lagförslaget föreslås det inte i sig att det ska vara förbjudet att erbjuda en försäkring i sådana fall där försäkringsmäklaren konstaterar att den planerade försäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster inte är ändamålsenliga för kunden. Med stöd av den föreslagna 30 § bör det dock bedömas huruvida det med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenligt med god försäkringsmäklarsed att erbjuda försäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster. 

I praktiken kan det också vara möjligt att kunden inte ger tillräckliga upplysningar för att försäkringsmäklaren ska kunna bedöma ändamålsenligheten hos försäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster. Då ska försäkringsmäklaren enligt momentet varna kunden om att det inte går att bedöma om försäkringen och de eventuella anknutna tilläggstjänsterna är ändamålsenliga för kunden. Varningen ska ges i en tydlig och begriplig form. Det finns inget hinder för att ge varningen i standardiserad form, men då ska man t.ex. med hjälp av markering se till att varningen urskiljs från annan information. Till denna del baserar sig bestämmelsen på artikel 30.2 tredje stycket i direktivet. 

Bestämmelserna i 1 mom. motsvarar 5 c § 1 mom. i lagförslag 5, i vilket moment det föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens och dess ombuds skyldighet att göra en ändamålsenlighetsbedömning. 

I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, där det utfärdas närmare bestämmelser om ändamålsenlighetsbedömning. 

50 §. Personlig rekommendation och lämplighetsbedömning. I 1 mom. föreslås bestämmelser om kompletterande krav på försäkringsmäklarens utrednings- och informationsskyldighet när en personlig rekommendation ges. En personlig rekommendation ges för val av en viss placeringsförsäkring eller vissa placeringsförsäkringar, om inte försäkringsmäklaren och kunden uttryckligen avtalat om något annat. Rekommendationen ska bygga på en opartisk analys, om inte något annat uttryckligen avtalats med kunden. 

Försäkringsmäklaren ska, när han eller hon ger en personlig rekommendation, begära upplys-ningar av kunden om kundens erfarenhet av och kunskaper om investeringsområdet för försäkringar i fråga, mål med investeringen och ekonomiska situation, inklusive risktoleransen och förmågan att bära förluster. Försäkringsmäklaren ska klarlägga kundens ekonomiska situation så att det utifrån utredningen går att bedöma hurdan investeringsförlust kunden kan bära med beaktande av dennes övriga förmögenhet och eventuella risker som är förknippade med övrig egendom. Dessutom ska försäkringsmäklaren fästa kundens uppmärksamhet vid utgifterna för placeringsförsäkringen eller de anknutna investeringsobjekten och i vilken proportion utgifterna står till den eftersträvade avkastningen, den summa som investeras och kundens förmögenhet. Försäkringsmäklaren ska rekommendera kunden sådana placeringsförsäkringar och eventuella anknutna tilläggstjänster som i sin helhet är lämpliga för kunden. Med tilläggstjänster avses bl.a. i 40 och 41 § avsedda produkter och tjänster som inte är försäkringar och som erbjuds som en del av ett paket eller avtal. 

Momentet motsvarar 5 c § 2 mom. i lagförslag 5, i vilket moment det föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens och dess ombuds skyldighet att göra en lämplighetsbedömning. Momentet baserar sig huvudsakligen på artikel 30.1 i direktivet. Den bestämmelse om skyldighet att varna kunden som ingår i momentet är nationell, och det föreslås att den stiftas av samma orsaker och under samma förutsättningar som den motsvarande bestämmelsen i 49 §. 

Med stöd av 2 mom. ska försäkringsmäklaren uttala sig om placeringsförsäkringens lämplighet för kunden. I momentet avses med rekommendation ett uttalande om lämpligheten. I momentet föreslås bestämmelser om vad rekommendationen ska innehålla och hur den ska ges. I rekommendationen ska åtminstone ingå det förslag som har lagts fram samt framgå hur den rekommenderade placeringsförsäkringen motsvarar kundens förväntningar, investeringsmål och ekonomiska situation. Med stöd av vad som föreslås bli föreskrivet i 37 § ska försäkringsmäklaren i samband med att den ger en personlig rekommendation samtidigt redogöra för kunden varför den placeringsförsäkring eller de tilläggstjänster som rekommenderas bäst motsvarar kundens behov av försäkring, dvs. varför just de lämpar sig bäst för kunden bland de alternativ som lagts fram. 

I fråga om försäkringsgivaren och ombud föreslås bestämmelser om saken i 5 c § 3 mom. i lagförslag 5. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll artikel 20.1 tredje stycket och artikel 30.5 andra stycket i direktivet. 

Rekommendationen ska lämnas till kunden innan försäkringsavtalet ingås, på papper eller i någon annan varaktig form på det sätt som närmare föreskrivs genom förordning av statsrådet. Rekommendationen kan dock i ett första steg också lämnas på annat sätt än i varaktig form, om avtalet ingås med hjälp av en sådan teknik för distanskommunikation att rekommendationen inte kan lämnas i en varaktig form innan avtalet ingås. Då förutsätts det dessutom att 

- kunden har gett sitt samtycke till att rekommendationen ges i varaktig form utan obefogat dröjsmål efter att avtalet har ingåtts och att 

- kunden inte har önskat senarelägga ingåendet av avtalet trots att försäkringsmäklaren har erbjudit denna möjlighet. 

Ett typiskt fall där undantaget kan tillämpas är telefonförsäljning. I detta fall är det inte möjligt att lämna rekommendationen i varaktig form om kunden vill teckna avtalet under telefonsamtalets gång. Till denna del motsvarar förslaget till innehållet artikel 30.5 tredje stycket i direktivet. Dessutom ska kunden enligt 51 § informeras om huruvida försäkringsmäklaren kommer att ge en regelbunden bedömning av den berörda placeringsförsäkringens lämplighet för kunden. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 29.1 första stycket a i direktivet. 

I 3 mom. föreslås en informativ hänvisning till kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter, där det utfärdas närmare bestämmelser om lämplighetsbedömning. 

51 §. Regelbunden lämplighetsbedömning. Med stöd av paragrafen kan en försäkringsmäklare förbinda sig att lämna kunden en regelbunden uppdaterad bedömning av lämplighet av placeringsförsäkringen. Om försäkringsmäklaren har förbundit sig att regelbundet bedöma huruvida en tecknad placeringsförsäkring med anknutna tilläggstjänster är lämplig för försäkringstagaren, ska de bedömningar som ges vara aktuella och åtminstone visa hur försäkringen och de anknutna tilläggstjänsterna motsvarar försäkringstagarens förväntningar, investeringsmål och ekonomiska situation vid tidpunkten för bedömningen. För att förutsättningarna enligt momentet ska uppfyllas, ska försäkringsmäklaren ha aktuella uppgifter om försäkringstagarens förväntningar, investeringsmål och ekonomiska situation vid tidpunkten i fråga. 

Regelbundna lämplighetsbedömningar ska ges i pappersform eller i någon annan varaktig form; med stöd av bestämmelsen får bedömningar således inte ges via en sådan webbplats som inte uppfyller kraven på varaktig form. På lämnandet av sådana bedömningar till kunden tillämpas bestämmelserna i den statsrådsförordning som avses i 39 § till den del som de avser lämnandet av uppgifter i pappersform eller någon annan varaktig form. 

I fråga om försäkringsgivaren och ombud föreslås bestämmelser om saken i 7 § 2 mom. i lagförslag 5. Bestämmelsen baserar sig i fråga om försäkringsmäklare på artikel 30.5 fjärde stycket i direktivet. 

52 §. Sammanfattning av de tjänster som tillhandahållits. Enligt paragrafen ska försäkringsmäklaren ge kunden en sammanfattning av de tjänster som försäkringsmäklaren tillhandahållit. Sammanfattningen ska ges efter att uppdragsavtalet ingåtts. Bestämmelsen omfattar också regelbundna rapporter eller sammanfattningar som gäller tjänsterna, om försäkringsmäklaren har förbundit sig till att lämna sådana. En regelbunden sammanfattning kan vara exempelvis en handling som motsvarar ett årligt meddelande enligt lagen om försäkringsavtal. Det bör särskilt noteras att det i sammanfattningarna ska ges information om kostnaderna för de transaktioner och tjänster som har utförts för kundens räkning, om transaktionerna och tjänsterna utförs av någon annan än kunden själv, till exempel av en portföljförvaltare. 

I sammanfattningarna ska placeringsförsäkringens typ, komplexitet och arten av den tjänst som erbjuds kunden beaktas. På det sätt som anges ovan i 36 § ska de uppgifter som lämnas i sammanfattningarna ges i begriplig form och med fokus på väsentliga uppgifter. Vid lämnande av uppgifterna har även det betydelse, huruvida kunden är en konsument eller en jämförbar person eller någon annan person. Ju mer komplex placeringsförsäkring det rör sig om, desto mer ska försäkringsmäklaren inrikta sig på att uttrycka saker på ett tydligt sätt särskilt när det gäller konsumentkunder eller kunder som kan jämställas med konsumenter. 

Sammanfattningarna kan ges som separata handlingar eller kombineras med andra handlingar som ges. De ska dock ges i pappersform eller i någon annan varaktig form; med stöd av bestämmelsen får dessa rapporter således inte ges via en sådan webbplats som inte uppfyller kraven på varaktig form. På lämnandet av sådana rapporter till kunden tillämpas bestämmelserna i den statsrådsförordning som avses i 39 § till den del som de avser lämnande av uppgifter i pappersform eller i någon annan varaktig form. Bestämmelsen baserar sig på artikel 30.5 första stycket i direktivet. 

53 §. Sättet att lämna informationen. Enligt paragrafen ska den information som avses i kapitlet i regel lämnas i pappersform, i någon annan varaktig form eller på en webbplats. Avsikten är att genom förordning av statsrådet ge närmare bestämmelser om sättet att lämna information som ska användas i ett visst fall samt om allmänna krav på lämnandet. Bestämmelser om användning av pappersform eller någon annan varaktig form ingår i 45 § 2 mom. i fråga om information om intressekonflikter, i 50 och 51 § i fråga om lämplighetsbedömning och i 52 § i fråga om sammanfattningen av de tjänster som tillhandahållits. 

54 §. Undantag vid lämnande av information till professionella kunder. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag beträffande skyldigheten att begära in upplysningar och lämna information i fråga om sådana professionella kunder som avses i 1 kap. 18 § i lagen om investeringstjänster. Professionella kunder har inte ett motsvarande behov av skydd som andra kunder hos distributörer av placeringsförsäkringar. Enligt paragrafen behöver de uppgifter som avses i 47 § inte begäras. Det är dock skäl att notera att bestämmelserna i 35 § också gäller professionella kunder. Undantaget gäller därmed inte gäller skyldigheten enligt nämnda paragraf att begära upplysningar om kundens behov och förväntningar med avseende på försäkring och fastställa försäkringsbehovet med beaktande av upplysningar som fåtts. Den information som avses i 45 § och 48—52 § behöver inte ges till professionella kunder. Information behöver inte heller lämnas till professionella kunder på det sätt som stadgas i 53 §. Paragrafen motsvarar artikel 22.1 andra stycket i direktivet. 

7 kap. Försäkringsmäklarens verksamhet

55 §. Användning av benämningen försäkringsmäklare. Enligt 1 mom. har endast en registrerad försäkringsmäklare och sidoverksam försäkringsmäklare rätt att i sin firma eller annars som beteckning för sin verksamhet, t.ex. vid marknadsföring, använda benämningen försäkringsmäklare. På finska är det nödvändigt att begränsa användningen av benämningen vakuutuksenvälittäjä för att undvika oklarheter, eftersom benämningen sedan 1994 endast har kunnat användas av en registrerad försäkringsmäklare (vakuutuksenvälittäjä). ”Vakuutuksenvälittäjä” har redan tidigare jämställts med ”vakuutusmeklari”. Ensamrätten gäller också utländska former av dessa benämningar. 

Med registrerade försäkringsmäklare avses försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare som antecknats i registret över försäkringsförmedlare och i 26 § avsedda försäkringsförmedlare som registrerats i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som bedriver försäkringsdistribution i Finland. Bestämmelsen är nationell, och den motsvarar 27 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 2 mom. ska en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare i sin verksamhet klart föra fram att den uttryckligen är verksam som försäkringsmäklare. En försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare får inte heller på ett vilseledande sätt använda benämningen försäkringsförmedlare i sin marknadsföring eller annan verksamhet på ett sådant sätt att det är oklart för kunden huruvida försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren är verksam som försäkringsmäklare eller som ombud. Om en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare använder benämningen försäkringsförmedlare, ska det tydligt föras fram att det uttryckligen är fråga om en försäkringsmäklare. 

Ställningen för en försäkringsförmedlare som registrerats i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som är verksam som försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare i Finland kan till vissa delar avvika från ställningen för en försäkringsmäklare som antecknats i registret över försäkringsförmedlare i Finland. En sådan i en annan EES-stat registrerad försäkringsförmedlare ska i sin marknadsföring framhålla även nämnda skillnader, om de kan ha relevans när kunden fattar beslut om tjänsterna eller försäkringarna i fråga. Bestämmelsen är nationell, och den motsvarar 27 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

56 §. Uppdragsavtal. Enligt 1 mom. ska uppdragsavtalet mellan kunden och försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren göras upp skriftligen och ett exemplar av avtalet ska ges till kunden. Ett avtal som ska vara skriftligt får också göras i elektronisk form under förutsättning att det elektroniska avtalet uppfyller kraven i 181 § 1 mom. i informationssamhällsbalken (917/2014). 

Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren får inte åberopa ett avtalsvillkor som inte har antecknats i uppdragsavtalet eller i något annat skriftligt avtal. Också ett muntligt avtal är bindande, men en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare får inte åberopa ett muntligt avtalsvillkor och det binder således inte uppdragsgivaren. 

Bestämmelsen är nödvändig för att skydda försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklares ställning. I ett skriftligt avtal kan en uppdragsgivare alltid kontrollera vad som har avtalats. Likaså blir det lättare att skaffa bevis om avtalets uppkomst och innehåll vid en intressekonflikt. 

I 2 mom. anges minimikraven på ett uppdragsavtal. För det första ska uppdragets innehåll framgå av avtalet. Av avtalet ska framgå de uppgifter som försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren utför. Det ska också framgå i vilken omfattning uppgifterna utförs. I avtalet kan också fastställas t.ex. vilka försäkringar uppdraget avser, i vilken omfattning uppdragsgivarens behov av försäkringsskydd klarläggs samt i vilken mån en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare i förvaltningen av ingångna försäkringsavtal. En försäkringsmäklare eller en sidoverksam försäkringsmäklare ska alltid handla i enlighet med kundens intresse. Om det inte finns något behov av försäkringsskydd, eller om någon annan investeringsprodukt än en placeringsförsäkring passar kundens behov bättre, kan rekommendationen vara ett konstaterande av detta. 

Av avtalet ska också framgå dess giltighetstid dvs. huruvida avtalet ingås för skötseln av en viss uppgift eller om det gäller tillsvidare. Av uppdragsavtalet ska dessutom framgå grunderna för bestämmande av försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens arvode. Information om arvodet ska ges enligt 57 §. 

Ett oskäligt uppdragsavtal kan jämkas med stöd av den allmänna jämkningsbestämmelsen i 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929, rättshandlingslagen) eller med stöd av 4 kap. 1 § i konsumentskyddslagen. Avvikelse från god försäkringsmäklarsed kan leda till att åberopande av avtalet strider mot tro och heder, vilket med stöd av 33 § i rättshandlingslagen kan leda till avtalets ogiltighet. 

Paragrafen är nationell och motsvarar huvudsakligen 23 § i den gällande lagen. 

57 §. Försäkringsmäklarens arvode. Enligt 1 mom. får en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare ta emot arvode endast från uppdragsgivaren. Försäkringsmäklarens arvode ska betalas av den som försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren representerar och i vars intresse försäkringsmäklaren är skyldig att handla. Bestämmelsen överensstämmer med kravet på att en försäkringsmäklare och sidoverksam försäkringsmäklare ska vara oberoende, framför allt i förhållande till försäkringsgivaren men också i förhållande till andra aktörer som inte representerar försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens kund. En försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare får därmed inte heller ta emot arvode av ett fondbolag när försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren förmedlar placeringsförsäkringar med anknutna investeringsfondandelar. Principen har inte ändrats, eftersom man genom bestämmelsen har strävat efter att säkerställa försäkringsmäklares och sidoverksamma försäkringsmäklares oberoende ställning. Direktivet kräver inte något förbud för försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet att ta emot arvode på det sätt som anges ovan. I artikel 22.3 och 29.3 möjliggörs emellertid nationella bestämmelser som är strängare än direktivet. 

Bestämmelsen ska också på ett tvingande sätt tillämpas på utländska försäkringsförmedlare som är verksamma som försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare, när de med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten erbjuder försäkringar till kunder som har sin vanliga vistelseort eller sitt driftställe i Finland. Till denna del motsvarar bestämmelsen i fråga om alla försäkringar artikel 22.3 och i fråga om försäkringsbaserade investeringsprodukter artikel 29.3 femte stycket enligt vilket de strängare kraven i en medlemsstat som avses i denna punkt ska följas av alla försäkringsförmedlare eller försäkringsföretag, däribland sådana som är verksamma inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten, när försäkringsavtal ingås med kunder som har sin hemvist eller sitt etableringsställe i den medlemsstaten. 

I 2 mom. föreslås uttryckliga bestämmelser om skyldighet för en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet att informera om arvodet eller annan ersättning. Enligt definitionen i den föreslagna 5 § 1 mom. 8 punkten avses med vederlag lön, arvode eller annan ekonomisk förmån. De uppgifter om vederlag som avses i momentet ska ges i god tid innan uppdragsavtalet eller försäkringsavtalet ingås. Kunden ska ännu ha möjlighet att låta bli att ingå avtalet när den får informationen. Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren ska för det första ge information om arten av arvodet eller ett annat vederlag. Bestämmelsen täcker också kombinationer av olika delar av en ersättning. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 19.1 d och e i direktivet. 

Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren ska dessutom ge information om beloppet av arvodet eller ett annat vederlag eller, om det inte är möjligt att uppge beloppet, om metoden för att beräkna beloppet. Kravet preciserar informationen om arvodets eller vederlagets art. Bestämmelsen motsvarar artikel 19.2 i direktivet. 

Med stöd av 36 § 4 mom. kan försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren och kunden uttryckligen komma överens om att mäklaren i det ifrågavarande fallet inte ger en personlig rekommendation som bygger på en opartisk analys. Således kan utgifterna i samband med erbjudande av en försäkring vara olika t.ex. beroende på om kunden ges en personlig rekommendation eller inte eller om den personliga rekommendationen bygger på en opartisk analys eller inte. 

Arvodet kan bestämmas till exempel som en procentandel av försäkringspremierna, av försäkringsersättningarna eller en kombination av dem, av den besparing som kunden kumulerar av försäkringspremierna, enligt försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens arbetstimmar eller som en fast årsersättning. Också något annat sätt som kunden och försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren anser vara lämpligt kan komma i fråga, om det kan anses vara förenligt med kundens intresse. Enbart ett konstaterande av att kunden betalar försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren arvode utgör inte en grund för bestämmande av arvodet. 

Av uppdragsavtalet ska vidare om möjligt framgå beloppet av det arvode som kunden betalar till försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren. Av avtalet ska framgå exempelvis det timarvode eller den ersättning som kunden betalar som engångsersättning eller i flera rater. Det är till exempel omöjligt att i uppdragsavtalet ange beloppet av arvodet, om arvodet baserar sig på de försäkringspremier som kunden betalar och som inte är kända vid tidpunkten för ingåendet av uppdragsavtalet. 

Syftet med preciseringen av arvodet och dess grunder är att kunden ska ha en så klar bild som möjligt av hur försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens arvode bestäms, och av hur mycket arvode kunden betalar. Av detta följer att kunden tydligt ska kunna se arvodets belopp också i det skede som den betalar arvodet. Till exempel ska både försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens arvode och beloppet på den försäkringspremie som går till försäkringsgivaren synas i fakturan, fastän kunden skulle betala hela summan till försäkringsmäklaren på samma faktura. 

58 §. Ansvarsförsäkring. Enligt 1 mom. ska en försäkringsmäklare ha en ansvarsförsäkring eller med stöd av 5 mom. en likvärdig säkerhet som är godkänd av Finansinspektionen. För att den ska motsvara en ansvarsförsäkring ska den likvärdiga säkerheten vara en bankinsättning, bankgaranti eller en försäkring som lämpar sig för ändamålet och som är i kraft i syfte att trygga försäkringsmäklarens ekonomiska ställning. Försäkringen eller den likvärdiga säkerheten ska täcka skadeståndsansvar för professionellt fel i fråga om sådana skador som försäk-ringsmäklaren eller sidoverksamma försäkringsmäklaren enligt denna lag ansvarar för. 

I fråga om en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet ska beloppet av ansvarsförsäkringen eller den likvärdiga säkerheten uppgå till minst 1 250 000 euro per skada och till sammanlagt 1 850 000 euro per år för alla skador. De föreslagna beloppen avviker från 28 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling, vars justerade ansvarsförsäkringsbelopp trädde i kraft i december 2013. Enligt den gällande bestämmelsen ska beloppet uppgå till minst 1 250 600 euro per skada och till sammanlagt 1 876 000 euro per år för alla skador. I 4 mom. föreslås bestämmelser om justering av beloppen. 

I fråga om sidoverksamma försäkringsmäklare ska beloppet på ansvarsförsäkring eller annan likvärdig säkerhet stå i rimlig proportion till arten och omfattningen av den affärsverksamhet som avser försäkringsdistribution. De erbjudna tjänsternas art och kvalitet samt antalet försäkringsklasser som är företrädda är således av relevans med tanke på tillämpningen av bestämmelsen. Finansinspektionen fastställer ansvarsförsäkringens eller den likvärdiga säkerhetens belopp från fall till fall. Vid fastställandet av en ansvarsförsäkring eller annan likvärdig säkerhet kan Finansinspektionen även beakta Europeiska kommissionens och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens fastställandeprinciper. 

Av ombud förutsätts inte någon ansvarsförsäkring eller annan likvärdig säkerhet, eftersom ombud handlar för försäkringsgivarens räkning och på dennes ansvar. Då svarar försäkringsgivaren för verksamheten hos och professionella fel som orsakas av ett ombud som bedriver verksamheten som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. När det gäller ett ombud som representerar flera försäkringsgivare kan ansvaret fördela sig mellan de försäkringsgivare som är parter i fallet, i enlighet med allmänna privaträttsliga bestämmelser. 

I fråga om försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet och i fråga om ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet baserar sig regleringen på artikel 10.4, och i fråga om sidoverksamma försäkringsmäklare på artikel 10.5 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås närmare bestämmelser om egenskaperna hos ansvarsförsäkringen eller den likvärdiga säkerheten. Enligt 1 punkten ska försäkringsmäklarens ansvarsförsäkring eller likvärdiga säkerhet gälla inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Kravet tillämpas inte på sidoverksamma försäkringsmäklare, utan på dem tillämpas bestämmelserna i 1 mom. om att ansvarsförsäkringen eller den likvärdiga säkerheten ska stå i rimlig proportion till arten och omfattningen av den affärsverksamhet som avser försäkringsdistribution. Paragrafen baserar sig på artikel 10.4 i direktivet. Punkterna 2—5 i momentet tillämpas både på försäkringsmäklare och på sidoverksamma försäkringsmäklare. Andra bestämmelser än sådana som gäller regional giltighet är nationella krav, och de motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 28 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Med stöd av 3 mom. ska försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren senast en månad innan den nya försäkringen börjar löpa lämna en utredning till Finansinspektionen om villkoren för och beloppet av försäkringen eller en likvärdig säkerhet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 28 § 3 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Bestämmelsen är nationell. 

I 4 mom. föreslås en informativ bestämmelse om justering av minimibeloppen av ansvarsförsäkringar och andra likvärdiga säkerheter. Vid justeringen beaktas ändringar i penningvärdet. Justeringarna görs i de tekniska standarder för tillsyn som avses i artikel 10.7 i direktivet och som bereds av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och antas av Europeiska kommissionen. Med avvikelse från det gällande nationella lagstiftningsförfarandet görs justeringarna i fortsättningen med stöd av direkt tillämpliga EU-bestämmelser. 

Med avvikelse från den gällande 28 § i lagen om försäkringsförmedling föreslås i paragrafen ingen bestämmelse om att försäkringsgivaren utan dröjsmål ska underrätta Finansinspektionen, om de motiverade ersättningsanspråk som anförts hos försäkringsgivaren under en försäkringsperiod omfattar minst hälften av försäkringsbeloppet för försäkringsperioden. I paragrafen föreslås inte heller någon bestämmelse om att försäkringsmäklaren utan dröjsmål ska underrätta Finansinspektionen om varje skada som ersatts på grundval av ansvarsförsäkringen och om skadans storlek samt om byte av försäkringsgivare. Det har inte ansetts finnas något särskilt behov för dessa bestämmelser, eftersom dessa faktorer inte ändrar en försäkringsgivares, försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares skyldighet att upprätthålla en tillräcklig skyddsnivå. 

I 5 mom. ingår det en hänvisning till bestämmelser som tillämpas på andra likvärdiga säker-heter och den som tillhandahåller den. Dessutom innehåller momentet bestämmelser som tillämpas på sidoverkasamma försäkringsmäklare, och dessa omfattar alla bestämmelser utom den som gäller beloppet i euro på försäkringsmäklarens ansvarsförsäkring och 2 mom. 1 punkten. Således behöver den ansvarsförsäkringen eller likvärdiga säkerheten som en sidoverksam försäkringsmäklare har inte gälla det hela EES-området. 

59 §. Avskilda tillgångar. I paragrafen föreslås bestämmelser om behandlingen av kundmedel hos en försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet. Kundmedlen är kundens medel som en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare har fått i sin besittning i verksamheten, och som är avsedda att användas för insättning för kundens räkning, för betalning till en tredje person i ett visst kunduppdrag eller i övrigt för att användas. På motsvarande sätt kan det vara fråga om ersättningar eller återbäringar av försäkringspremier från en tredje person, exempelvis försäkringsgivaren, som ska redovisas för kundens räkning och till kunden. Sådana medel tillhör kunden vars medel ska bibehållas i enlighet med kundens bästa intressen och användas i enlighet med uppdraget. 

Enligt 1 mom. ska en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare hålla medel som den innehar och som hör till kunden eller försäkringsgivaren på bankkonto avskilda från de bankkonton som används för skötseln av annan betalningstrafik inom affärsverksamheten. Det som är nytt är att bankkontot ska vara i ett kreditinstitut i en EES-stat. Penningmedlen ska sättas in på ett särskilt konto som är öppnat endast för kundmedel i ett kreditinstitut så att penningmedlen kan separeras från försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens medel. I praktiken insätts eller styrs inga andra medel än kundmedel till dessa kundmedelkonton. 

Ett nytt krav är också att försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren med stöd av momentet ska ordna sin bokföring så att kundmedlen alltid är tillräckligt åtskilda från försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren egna medel. Den cirkulering av försäkringsgivarens och den försäkrades medel som är nödvändigt för att förmedla betalnings- och ersättningstrafiken via försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens konton ska ordnas så att medlen överförs till mottagaren så fort som möjligt. Med stöd av bestämmelsen ska också försäkringsmäklarens och den sidoverksamma försäkringsmäklarens bokföring ordnas så att det kan visas att mäklaren har hanterat kundmedel åtskilt från sina egna medel eller företagets medel. I utmätnings- och konkurssituationer ska bokföringen ge en tillförlitlig grund för att skilja åt kundmedlen och försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens eller ett sådant konkursbos medel. Dessutom ska bokföringen ge försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren en tillförlitlig grund att uppfylla sin redovisningsskyldighet gentemot kunden eller försäkringsgivaren. På ordnandet av bokföringen av kundmedel kan tillämpas bokföringsnämndens utlåtande om advokaters bokföring av kundmedel (nummer 837 av den 28.4.1986). 

Enligt 4 kap. 9 § 1 mom. i utsökningsbalken (705/2007) får egendom som tillhör en utomstående inte utmätas, utom om den enligt utsökningsgrunden svarar för sökandens fordran eller hör till ett av gäldenären utmätt föremål som beståndsdel eller tillbehör. Kundmedel kan endast i undantagsfall svara för en försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares fordran i förhållande till borgenärerna. Kundmedel är således inte medel som tillhör försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren, och de får inte utmätas för en försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares skuld, om kundmedlen hållits åtskilda på ett tillförlitligt sätt. 

Enligt huvudregeln i 5 kap. 3 § 1 mom. i konkurslagen (120/2004) kan i konkursboet endast ingå egendom som kan utmätas. Kundmedel hör således enligt huvudregeln inte heller till konkursboet för en försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare. Enligt 5 kap. 6 § första meningen i konkurslagen ingår dessutom egendom som tillhör en utomstående och som gäldenären har i sin besittning inte i konkursboet, om den kan avskiljas från gäldenärens egendom. Denna egendom ska överlåtas till ägaren eller till någon som denne bestämt. Bestämmelsen förverkligar allmänna sakrättsliga principer. 

Om gäldenärens, dvs. försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens, och en utomståendes, dvs. kundens, egendom har blandats samman, går den inte längre att individualisera. Sammanblandning kan ske på många olika sätt. Egendom som tillhör en utomstående kan ha fogats till gäldenärens egendom såsom en del av den, eller det kan vara fråga om ett föremål som inte kan avskiljas från gäldenärens övriga egendom av samma slag. Särskilt när det gäller penningmedel kan frågan om huruvida egendomen kan individualiseras ha praktisk betydelse. Om gäldenären inte har hållit en utomståendes medel åtskilda från sina övriga medel, kan medlen ofta inte avskiljas från gäldenärens övriga medel. I vissa fall kan dock till exempel medel som en utomstående betalat in på gäldenärens bankkonto individualiseras. Om egendomen inte kan avskiljas från gäldenärens övriga egendom, måste den utomstående ofta nöja sig med en utdelning som räknas på basis av värdet på egendomen. Ett konkursbo ska se till att utomståendes egendom hålls åtskild. Om konkursboet försummar att hålla egendomen åtskild, kan konkursboet bli skyldigt att ersätta en skada som orsakats en utomstående till följd av detta. Till boförvaltarens skyldigheter hör att förhindra sammanblandning av gäldenärens och utomståendes egendom. (Regeringens proposition 26/2003, s. 73—78). 

I artikel 10.6 andra stycket i direktivet finns det närmare bestämmelser om åtgärder som är tillåtna för genomförande av bestämmelsen i första stycket. I fråga om försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet har Finland genomfört det stycket i enlighet med det förfarande som avses artikel 10.6 andra stycket led c. Kundmedel ska hållas på separata bankkonton och utan dröjsmål överföras till mottagaren via separata kundkonton. Bestämmelserna om behandlingen av kundmedel under sedvanlig affärsverksamhet och i konkurssituationer har utfärdats på ett sådant sätt att bestämmelserna motsvarar syftet enligt artikel 10.6 i direktivet.  

I Finland anses det redan enligt gällande lagstiftning att försäkringspremier som betalats till ett ombud har betalats till försäkringsgivaren. Därför är det inte nödvändigt att i denna lag föreskriva om överföring av medel mellan kunden och försäkringsgivaren genom ett ombud. 

Enligt 2 mom. får en försäkringsmäklare inte ta emot, inneha eller förmedla tillgångar som hör till kunden eller dennes försäkringsgivare, om kunden är en konsument. Det är nödvändigt att begränsa överföringen av medel mellan en konsument och en försäkringsgivare, försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare och även i övrigt begränsa möjligheten att inneha medel som hör till en konsument eller en person som kan jämställas med en konsument, eftersom det inte föreslås exempelvis någon separat säkerhet för att säkerställa att en försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares egna medel och kundens medel hålls åtskilda. 

Försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren får dock ta emot, inneha eller förmedla sådana medel som hör till kunden eller dennes försäkringsgivare undantagsvis om förvaringen eller överföringen av medlen annars orsakar konsumenten oskäligt besvär. Oskäligt besvär kan till exempel orsakas av att konsumenten ska betala en smärre summa till en utländsk försäkringsgivare, och de utgifter som finansiella institut tar ut för gränsöverskridande kontoöverföringar skulle bli stora i förhållande till försäkringspremien. Oskäligt besvär är exempel inte att konsumenten betalar försäkringsmäklarens eller den sidoverksamma försäkringsmäklarens arvode och försäkringspremien till försäkringsgivaren på olika konton. 

Bestämmelserna är nödvändiga för att skydda kundernas och särskilt konsumenternas medel från blandas samman med medel som hör till försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren. En försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare är skyldig att konkret hålla kundmedlen åtskilda från sina egna medel och företagets medel. 

Bestämmelsen baserar sig på artikel 10.6 första stycket i direktivet, enligt vilket medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda kunderna mot en försäkrings- eller återförsäkringsförmedlares eller en sidoverksam försäkringsförmedlares oförmåga att överföra premien till försäkringsföretaget eller att överföra ersättningsbeloppet eller en återbetalning av premien till den försäkrade. Bestämmelsen motsvarar också i huvudsak 29 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling, dock ändrad så att ordalydelsen i förslaget är snävare och gäller endast konsumenter. Under beredningen har det framkommit att de personkretsar som omfattas av skydd enligt lagen inte anser sig behöva något skydd, med undantag för konsumenterna. 

60 §. Berättelse över rörelse samt bokslut och verksamhetsberättelse. Enligt paragrafen är en fysisk eller juridisk person som är verksam som försäkringsmäklare skyldig att årligen lämna Finansinspektionen en berättelse över sin rörelse. Berättelsen över rörelsen kompletterar uppgifterna i bokslutet och i en eventuell verksamhetsberättelse, vilka också ska lämnas till Finansinspektionen. Paragrafen gäller inte sidoverksamma försäkringsmäklare. 

En försäkringsmäklares berättelse över rörelse enligt Finansinspektionens gällande föreskrifter och anvisningar 2/2011 (Försäkringsmarknadssammanslutningars inlämning av handlingar för tillsyn till Finansinspektionen) innehåller delvis samma uppgifter som en försäkringsmäklare vanligtvis lämnar till kunden. Sådana uppgifter är försäkringsmäklarens kontaktuppgifter och arten av försäkringsförmedling grupperad åtminstone i livförsäkring och skadeförsäkring. I berättelsen över rörelse ska också anges vissa uppgifter som under vissa förutsättningar även framgår ur försäkringsmäklarens bokslut, såsom omsättningen och hur den fördelas enligt verksamhetsområde, antalet anställda samt beloppet av eventuellt skadestånd som betalats. Finansinspektionen har hittills inte utfärdat närmare bestämmelser om grunderna för fördelningen enligt verksamhetsområde. Offentliga uppgifter som lämnas med stöd av aktiebolagslagen är också uppgifter om en försäkringsmäklarens ägare och ändringar av ägarna. 

Enligt Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar ska i berättelsen över rörelse också ges uppgifter om målgrupperna för marknadsföringen, om ansvarsförsäkring, åtskiljande av medel och kontonumren till kundmedelkontona samt de personer som har att använda kundmedelkontona. 

Enligt Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar ska berättelsen över rörelse lämnas i maskinläsbar form för varje kalenderår senast den 30 april det följande året. (Föreskrifter och anvisningar 1/2011 Försäkringsmarknadssammanslutningars överföring av elektroniska tillsynsuppgifter till Finansinspektionen) 

Enligt förslaget ska en försäkringsmäklare också lämna sitt bokslut till Finansinspektionen. Detta motsvarar Finansinspektionens gällande praxis. Bokslutet behövs för att bekräfta att de uppgifter som anges i berättelsen om rörelse är korrekta och för att bedöma försäkringsmäklarens ekonomiska situation. En försäkringsmäklare som inte uppfyller kraven enligt definitionen av mikroföretag, små företag eller företag av allmänt intresse enligt bokföringslagen ska göra upp en verksamhetsberättelse som avses i bokföringslagens 3 kap. 1 § 3 mom. Då ska försäkringsmäklare också lämna sin verksamhetsberättelse till Finansinspektionen. I verksamhetsberättelsen ska beskrivas bland annat utvecklingen och resultatet av verksamheten, den ekonomiska situationen samt de mest relevanta riskerna och osäkerhetsfaktorerna, nyckeltal för personal och miljökonsekvenser, uppgifter om väsentliga händelser som inträffat efter räkenskapsperioden, och en uppskattning av den sannolika framtida utvecklingen. 

Enligt 2 mom. kan Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om de uppgifter som ska ges i berättelsen över rörelsen och i fråga om förfaringssätt. Bemyndigandet gäller sålunda till exempel innehållet i uppgifterna, tidpunkten då berättelsen ska levereras, hur ofta berättelsen ska tillhandhållas och leveranssätten i övrigt. 

Enligt 56 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling har Finansinspektionen utfärdat vissa enskilda föreskrifter om innehållet i rörelseberättelsen samt om sätten och tidpunkterna då berättelsen ska tillhandahållas inspektionen. Föreskrifterna ingår i Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar 2/2011 i dokumentet Dnro 6/101/2011, ikraftträdelsetidpunkt 1.4.2011. 

Bestämmelsen är nationell. Med undantag av bestämmelserna om bokslut och verksamhetsberättelse motsvarar paragrafen i sak 30 § i den gällande lagen.  

8 kap. Försäkringsförmedlingsnämnden

61 §. Tillsättande av nämnden samt dess ledamöter och beslutförhet. Enligt 1 mom. tillsätter social- och hälsovårdsministeriet enligt bokföringslagen för tre år i sänder, med uppgift att minst två gånger om året ordna de försäkringsmäklarexamina som är en förutsättning för registrering som försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare. Försäkringsförmedlingsnämnden beviljar också försäkringsmäklarexamen åt den som avlagt godkänd försäkringsmäklarexamen. Vem som helst kan avlägga försäkringsmäklarexamen, dvs. också andra än sådana som ämnar bli försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 14 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 2 mom. hör till försäkringsförmedlingsnämnden en ordförande, en vice ordförande och minst tre och högst sex andra ledamöter, och alla dessa har en personlig ersättare. Ordföranden och vice ordföranden ska ha avlagt någon annan högre högskoleexamen i juridik än juris magisterexamen i internationell och komparativ rätt, och de får inte kunna anses representera försäkringsmäklare eller försäkringsgivare. Kravet gäller även deras ersättare. Åtminstone en av de övriga ledamöterna och dennes ersättare ska representera försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 14 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om försäkringsförmedlingsnämndens beslutförhet och förfarandet vid omröstning. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 14 § 3 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

62 §. Anordnande av försäkringsmäklarexamen. Enligt 1 mom. ska försäkringsförmedlingsnämnden minst två månader innan försäkringsmäklarexamen ordnas fastställa examenskraven, dvs. en förteckning över lagstiftning, litteratur och annat material som frågorna i försäkringsmäklarexamen baserar sig på. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 15 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Enligt 2 mom. ska en annons om försäkringsmäklarexamen senast 30 dagar innan examen anordnas publiceras i en tidning som utkommer i hela landet samt på social- och hälsovårdsministeriets webbplats. Annonsen ska innehålla anvisningar om anmälning till och deltagande i försäkringsmäklarexamen samt information om var examensmaterialet finns tillgängligt. Med avvikelse från gällande 15 § 2 mom. i lagen om försäkringsförmedling meddelades det inte längre om examen i officiella tidningen och inte heller i tre tidningar med allmän spridning. Till övriga delar motsvarar förslaget nämnda 15 § 2 mom. 

63 §. Försäkringsförmedlingsnämndens kostnader och examensavgifterna. Enligt 1 mom. svarar social- och hälsovårdsministeriet för kostnaderna för försäkringsförmedlingsnämndens verksamhet och fastställer grunderna för ordförandens och ledamöternas arvoden. I 2 mom. föreslås också bestämmelser om ministeriets rätt att ut en avgift för deltagande i och beviljande av försäkringsmäklarexamen. Avgifterna kan tas ut med iakttagande av principen om bestämmande av avgifter för offentligrättsliga prestationer enligt 6 § 1 mom. i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) (självkostnadsvärde). Liksom för närvarande är avsikten den att närmare bestämmelser om beloppet av avgiften för examensdelarna ska utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 16 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

64 §. Tjänsteansvar. Eftersom försäkringsförmedlingsnämndens uppgift är av myndighetsnatur, föreslås i 1 mom. en bestämmelse om att på ledamöter och anställda i försäkringsförmedlingsnämnden tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter som hänför sig till nämndens verksamhet. Förslaget motsvarar till sitt innehåll 17 § 2 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till skadeståndslagen, eftersom tjänsteansvar av hävd har ansetts omfatta både straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar. 

65 §. Sökande av ändring i nämndens beslut. Enligt 1 mom. ska en part få begära omprövning av försäkringsförmedlingsnämnden i ett beslut som gäller försäkringsförmedlarexamen. Omprövningsbegäran ska framställas inom 30 dagar från delgivning av beslutet. Nämnden ska till sitt beslut foga en anvisning om hur man begär omprövning med behövliga råd för begäran om omprövning. Det är ändamålsenligt att använda ett förfarande med omprövning före besvär, eftersom eventuella fel eller brister som skett vid bedömningen av examen då kan rättas snabbare än genom ett besvärsförfarande. 

Enligt 2 mom. får i ett beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Besvärsmöjligheten är viktig för att ett slutligt beslut i ärendet ska kunna fattas av en domstol som är oberoende och opartisk i förhållande till nämnden. Med stöd av 3 mom. förutsätter behandlingen av besvär vid högsta förvaltningsdomstolen besvärstillstånd. 

Den föreslagna paragrafen motsvarar till sitt innehåll 18 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

9 kap. Tillsyn, administrativa påföljder och skadeståndsansvar

66 §. Tillsyn. I paragrafen föreslås bestämmelser om den myndighet som har allmän behörighet i Finland. Liksom inom den övriga tillsynen över finans- och försäkringsbranschen har Finansinspektionen med stöd av 1 mom. befogenhet att övervaka efterlevnaden av denna lag, på det sätt som närmare anges i den föreslagna lagen och i lagen om Finansinspektionen t.ex. i fråga om tillsynsåtgärder. Finansinspektionen är en offentlig myndighet som är oberoende av tillsynsobjekten. Finansinspektionen utövar tillsyn över försäkringsmarknaden, inklusive marknaden för sidotjänster som omfattar marknadsföring, distribution och försäljning av försäkring i Finland eller från Finland. Paragrafens 1 mom. baserar sig på artikel 1.5 och artikel 12 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att utöva tillsyn över en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som är registrerad i en annan EES-stat och som bedriver försäkringsförmedling i Finland med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster eller som tillhandahåller försäkringar i Finland via en filial som är belägen i Finland. Om tillsynen över utländska försäkringsbolag och deras filial som är belägen i Finland har det föreskrivits särskilt i lagen om utländska försäkringsbolag och i lagen om Finansinspektionen. Det bör noteras att Finansinspektionen och de behöriga myndigheterna utöver de uppgifter som nämns i paragrafen också kan ingå avtal om att utföra tillsynsuppgifter som gäller yrkeskrav enligt 3 kap. Bestämmelser om detta föreslås i 69 §. 

I 3 mom. föreslås en hänvisning till de lagar som tillämpas på den tillsyn som Finansinspektionen utövar. I denna lag föreslås bestämmelser bland annat om avslag på ansökan om registrering och om återkallande av registrering. Bestämmelser om Finansinspektionens utredningsbefogenheter finns ytterligare i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen och bestämmelser om föreläggande, offentliggörande och verkställighet av administrativa påföljder och behandling av påföljdsärenden i marknadsdomstolen finns i den lagens 4 kap. 

Finansinspektionens tillsynsåtgärder och bestämmelserna om administrativa påföljder tillämpas i sin helhet på alla överträdelser av de nationella bestämmelser som utfärdas för genomförande av direktivet. De tillsynsåtgärder och administrativa påföljder som hör till Finansinspektionen befogenheter kan med hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är anpassas enligt den rådande situationen. Finansinspektionen har tillräckliga befogenheter att genomföra tillsynsåtgärder och förelägga administrativa påföljder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. 

I 39 § i lagen om Finansinspektionen finns det t.ex. bestämmelser om offentlig varning som Finansinspektionen meddelar. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska Finansinspektionen meddela tillsynsobjekt och andra finansmarknadsaktörer offentlig varning om de uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med andra bestämmelser om finansmarknaden än de som avses i 38 § 1 mom. eller 40 § 1 eller 2 mom. i nämnda lag eller i strid med föreskrifter som utfärdats med stöd av de bestämmelserna. Ett tillsynsobjekt ska också meddelas offentlig varning om tillsynsobjektet uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med villkoren i sitt verksamhetstillstånd eller i strid med de stadgar som gäller verksamheten. Enligt 39 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen kan en offentlig varning meddelas under förutsättning att ärendet bedömt som en helhet inte föranleder strängare åtgärder. 

För att genomföra sina egna tillsynsuppgifter och bistå andra myndigheter i deras tillsynsuppgifter ska Finansinspektionen ha ett brett samarbete med andra finländska och utländska myndigheter. Allmänna bestämmelser om Finansinspektionens samarbetsplikt finns i 50 § i lagen om Finansinspektionen och i enskilda bestämmelser i den lagen. Till exempel ska Finansinspektionen med stöd av den föreslagna paragrafen och 44 a § i lagen om Finansinspektionen, i sådana fall som avses i de rättsakter från Europeiska unionen som gäller finansmarknaden, till den berörda europeiska tillsynsmyndigheten sända information som motsvarar de uppgifter som förutsätts enligt artikel 36 i direktivet. 

Dessutom övervakar konsumentombudsmannen vid Konkurrens- och konsumentverket försäkringsdistributionen ur konsumentskyddssynvinkel. I kapitel 3.1 och 3.2.14 i allmänna motiveringen redogörs det närmare för konsumentombudsmannen. Finansinspektionen och konsumentombudsmannen ska samarbeta på ett lämpligt sätt. 

Dessutom ska finländska myndigheter i enlighet med artikel 13 i direktivet samarbeta på ett lämpligt sätt med EES-staternas och tredjeländers behöriga myndigheter samt utbyta all relevant information om försäkrings- och återförsäkringsdistributörer, dock vid behov med beaktande av bestämmelserna om dataskydd och sekretess särskilt i fråga om personuppgifter i direktivet, Solvens II-direktivet samt dataskyddsdirektivet och dataskyddsförordningen. Sådana uppgifter kan anknyta särskilt till faktorer som gäller god vandel samt yrkeskunskap och kompetens eller till administrativa tillsynsåtgärder, påföljder eller andra straff, som är sådana uppgifter som kan leda till att sådana försäkringsdistributörer avförs ut registret. 

I paragrafen och i bestämmelserna i lagen om Finansinspektionen genomförs artiklarna 7.2, 12.3, 13, 31.1 samt artikel 33.1 e och 33.2 a i direktivet. Med stöd av den föreslagna lagen och 39 § i lagen om Finansinspektionen genomförs också artikel 33.2 a i direktivet (offentligt utlåtande) till den del som den bestämmelsen gäller personer som avses i artikel 33.1 e (försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare som inte iakttar uppförandereglerna enligt kapitlen V och VI, när det gäller distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter). När det gäller de andra personer som kan komma i fråga med stöd av 39 § i lagen om Finansinspektionen kan bestämmelserna anses vara nationella, och de baserar sig på artikel 33.4 i direktivet. 

67 §. Tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen i en annan EES-stat. Paragrafen tillämpas i situationer där den behöriga myndigheten i en annan EES-stat informerar Finansinspektionen om att en i Finland registreringspliktig försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare inte i sin verksamhet iakttar lagstiftningen i den berörda EES-staten vid distributionen av försäkringar där. 

Finansinspektionen ska då bedöma de uppgifter som den fått av den behöriga myndigheten i den andra EES-staten. I egenskap av behörig myndighet i hemmedlemsstaten ska Finansinspektionen utan dröjsmål i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder för att rätta till situationen. Bestämmelser om Finansinspektionens befogenheter finns i denna lag och i 3 och 4 kap. i lagen om Finansinspektionen. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten om de åtgärder som vidtagits. 

I paragrafen genomförs artikel 5.1 andra stycket och artikel 8.2 andra meningen i direktivet. I fråga om andra finländska finansmarknadsaktörer utfärdas bestämmelser som i sak motsvarar detta i 57 § i lagen om Finansinspektionen. 

68 §. Finansinspektionens behörighet i fråga om en försäkringsförmedlare från en EES-stat. I paragrafen föreslås bestämmelser om Finansinspektionens rätt att vidta tillsynsåtgärder i fråga om en sådan utländsk försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare från en EES-stat som i Finland bedriver försäkringsdistribution med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten. Bestämmelserna i 1—4 mom. tillämpas på en filial i Finland som drivs av en sådan aktör. Med stöd av 5 mom. tillämpas bestämmelserna på motsvarande sätt på försäkringsdistribution i Finland som bedrivs med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. 

Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen i egenskap av behörig myndighet i värdmedlemsstaten informera den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om Finansinspektionen har grundad anledning att misstänka att en i Finland verksam försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare från en EES-stat, eller en filial som drivs av en sådan, bryter mot eller försummar att iaktta bestämmelser om allmänt intresse eller de skyldigheter som föreskrivits för filialen enligt finsk lag eller föreskrifter och bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller stadgar som gäller filialens verksamhet. Hänvisningen till finsk lag omfattar de skyldigheter om vilka det föreskrivs i den föreslagna lagen och annanstans i finsk lag samt i EU-rättsakter som är bindande för Finland. Innan Finansinspektionen informerar hemstatens behöriga myndighet kan Finansinspektionen uppmana försäkringsförmedlaren, den sidoverksamma försäkringsförmedlaren eller filialen att fullgöra sina skyldigheter inom utsatt tid. I fråga om utländska EES-filialer utfärdas bestämmelser som i sak delvis motsvarar detta i 61 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. Genom 1 mom. genomförs artikel 5.1 första stycket och artikel 8.2 första meningen i direktivet. 

Med stöd av 2 mom. kan Finansinspektionen i egenskap av behörig myndighet i värdmedlemsstaten vidta nödvändiga och icke-diskriminerade åtgärder enligt den föreslagna lagen och lagen om Finansinspektionen. Innan Finansinspektionen vidtar åtgärderna ska den informera den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om saken. Syftet med åtgärderna är att förhindra fortsatt lagstridig verksamhet och, om det är absolut nödvändigt, att hindra försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren från EES-staten eller dess filial från att fortsätta med ny affärsverksamhet i Finland. En förutsättning är att den berörda försäkringsförmedlaren eller sidoverksamma försäkringsförmedlaren eller dess filial fortsättningsvis i Finland handlar på ett sätt som tydligt och omfattande skadar konsumenternas intresse eller stör försäkrings- eller återförsäkringsmarknadens funktion. Finansinspektionen får vidta åtgärder fastän hemmedlemsstatens behöriga myndighet har vidtagit åtgärder, om de i praktiken inte har verkställts eller de har visat sig vara otillräckliga. De situationer som avses i momentet är inte brådskande situationer, varför parten ska ges tillfälle att höras innan ett åtgärdsbeslut fattas. Närmare bestämmelser om hörande av part finns i 34 § i förvaltningslagen. Bestämmelsen reflekterar 61 § 3 mom. i lagen om försäkringsförmedling. Genom paragrafens 2 mom. genomförs artikel 5.1 tredje stycket och artikel 8.3 första stycket i direktivet. 

Med stöd av 3 mom. inverkar bestämmelserna i 1,2 och 4 mom. om förfarande för informerade och hörande inte på Finansinspektionens befogenhet att vidta de i 2 mom. avsedda åtgärderna i vissa brådskande situationer. Enligt 34 § 2 mom. 4 punkten i förvaltningslagen får ett ärende avgöras utan att en part hörs, om hörandet kan äventyra syftet med beslutet eller om det dröjsmål som hörandet medför i behandlingen av ärendet orsakar betydande skada för människors hälsa, den allmänna säkerheten eller miljön. Dessutom ska Finansinspektionens åtgärder vara absolut nödvändiga för att skydda finländska konsumenter eller annars behövliga för att avbryta ett förfarande som strider mot finländsk lag. Bestämmelsen täcker bestämmelser som antagits med stöd av kapitel V och VI i direktivet eller administrativa föreskrifter, som det föreslås nationella bestämmelser om i 30—54, 57 och 78 § i förslaget. 

I fråga om försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare täcker momentet också situationer där försäkringar tillhandahålls helt och hållet eller huvudsakligen i Finland, via en filial eller i enlighet med 5 mom. med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster från utlandet, när 

– syftet är att kringgå de finländska bestämmelserna om allmänt intresse, konsumentskyddsbestämmelserna eller eventuella andra förpliktande bestämmelser och 

– verksamheten allvarligt äventyrar den finländska försäkrings- eller återförsäkringsmarknadens smidiga funktion till den del som gäller konsumentskyddet. 

I sådana situationer har Finansinspektionen befogenhet att vidta de åtgärder som avses i 2 mom. utan förfarandena för informerande och hörande samt att i sista hand hindra den berörda försäkringsförmedlaren eller sidoverksamma försäkringsförmedlare dess filial från att inleda och fortsätta med ny affärsverksamhet i Finland. I fråga om försäkringsgivare tillämpas till denna del 61 § i lagen om Finansinspektionen. Bestämmelsen reflekterar 61 § 4 mom. i lagen om Finansinspektionen. I 3 mom. genomförs artikel 5.2, artikel 8.1 och 8.4 samt artikel 9.1 och artikel 9.2 första och andra meningen. 

Enligt 4 mom. ska Finansinspektionen utan onödigt dröjsmål informera den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska kommissionen om åtgärder enligt paragrafen. I paragrafen föreslås bestämmelser om anmälan om åtgärder till sådana myndigheter som inte är parter i ärendet. Med stöd av förvaltningslagen ska Finansinspektionen i fråga om samtliga åtgärder som den vidtar i egenskap av behörig myndighet i värdmedlemsstaten lämna ett motiverat beslut till den berörda försäkringsförmedlaren eller sidoverksamma försäkringsförmedlaren eller filialen för en sådan. I 45 § i förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheters skyldighet att motivera beslut och om de faktorer som ska framgå av motiveringen. Enligt 54 § 1 mom. första meningen i förvaltningslagen ska en myndighet utan dröjsmål delge sitt beslut till en part och även andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. Bestämmelsen reflekterar 61 § 5 mom. i lagen om Finansinspektionen. I 4 mom. genomförs artikel 5.3 och artikel 8.5 i direktivet. 

Med stöd av 5 mom. tillämpas bestämmelserna om försäkringsdistribution som bedrivs med stöd av etableringsfriheten på motsvarande sätt på försäkringsdistribution som bedrivs med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. 

69 §.Tillsynsmyndigheters avtal om överföring av tillsynsuppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer där det primära driftstället för en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare finns i en annan stat än registreringsstaten. I paragrafen föreslås en uttrycklig bestämmelse om Finansinspektionens befogenhet att ingå avtal om överföring av tillsynsuppgifter. I paragrafen avses med primärt driftställe ett ställe enligt artikel 2.1.14 i direktivet där den huvudsakliga verksamheten bedrivs. 

Enligt 1 mom. kan Finansinspektionen, om det primära driftstället för en utländsk försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare från en EES-stat finns i Finland, ingå ett avtal med den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om att Finansinspektionen utför sådana uppgifter som den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten ansvarar för. Uppgifterna kan gälla organisering av verksamheten, lämnande av information och distribution av placeringsförsäkringar enligt vad som avtalas. Bestämmelser om uppgifterna finns i kapitlen IV—VII i direktivet och i 16—21, 30—59 och 78 § i denna lag. Däremot kan avtalet inte gälla tillsyn över sådana tvingande bestämmelser som avser tillämpningsområdet för den lagstiftning som gäller försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare, registreringsförfarandet eller underrättelseförfarandet mellan EES-staterna. Bestämmelser om detta finns i kapitlen I—III i direktivet. Därför föreslås i momentet bestämmelser om att ett avtal om överföring av uppgifter som avses i kapitlen I—III i direktivet är ogiltigt. 

I momentet föreskrivs det om de bestämmelser som ska tillämpas på Finansinspektionen när Finansinspektionen utför uppgifter på basis av ett avtal. I det fallet ska Finansinspektionen utföra uppgifterna i enlighet med finsk lag. Bestämmelser om befogenheterna finns i 68, 70 och 71 § i denna lag samt i lagen om Finansinspektionen. På Finansinspektionen tillämpas i synnerhet bestämmelserna om Finansinspektionens rätt att få uppgifter och granskningsrätt i 18, 19 och 23—25 § i lagen om Finansinspektionen. Finansinspektionens befogenheter omfattar också verkställighetsförbud och rättelseuppmaning enligt 33 § i den lagen, vilka kan förenas med vite enligt lagens 33 a §. Finansinspektionen har också enligt 34 § i lagen om Finansinspektionen rätt att anlita utomstående sakkunniga och befogenhet enligt lagens 38—44 a § att bestämma om administrativa påföljder. Bestämmelsen grundar sig delvis på artikel 7.2 andra stycket i direktivet. 

Enligt momentet kan Finansinspektionen av den behöriga myndigheten i den andra EES-staten ta ut en ersättning för mottagande av uppdrag som den myndigheten ansvarar för. Enligt förslaget beslutar Finansinspektionens direktion om uttag av ersättning och om ersättningens belopp. Mottagandet av uppdrag baserar sig inte på samarbetsförpliktelser som följer av Europeiska unionens lagstiftning utan på separata avtal. I enlighet med 67 § 3 mom. i lagen om Finansinspektionen ska ersättning tas ut för mottagande av sådana uppdrag, om inte Finansinspektionens direktion av särskilda skäl beslutar något annat. 

På motsvarande sätt kan enligt 2 mom. Finansinspektionen genom avtal överföra sina uppgifter till den behöriga myndigheten i en EES-stat som är värdmedlemsstat, om en i Finland registrerad försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare har sitt primära driftställe i ifrågavarande EES-stat. På motsvarande sätt som bestäms ovan kan avtalet inte gälla tillsyn över sådana tvingande bestämmelser som avser tillämpningsområdet för lagen, registreringsförfarandet eller underrättelseförfarandet mellan EES-staterna. Bestämmelser om dem utfärdas i Finland i kapitel 2 och 4 i den föreslagna lagen. För överlåtande av Finansinspektionens uppgifter på Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten eller den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten kan det betalas ersättning. 

Enligt 3 mom. ska ingåendet av avtal motiveras, och avtalet ska främja en effektiv skötsel av tillsynsuppgifterna. Den försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare som är föremål för avtalet samt Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska kommissionen ska utan dröjsmål underrättas om avtalet. I 45 § i förvaltningslagen finns bestämmelser om myndigheters skyldighet att motivera beslut och om de faktorer som ska framgå av motiveringen. Enligt 54 § 1 mom. första meningen i förvaltningslagen ska en myndighet utan dröjsmål delge sitt beslut till en part och även andra kända som har rätt att begära omprövning av beslutet eller att överklaga det genom besvär. I paragrafens 1 och 2 mom. genomförs artikel 7.1 och delvis artikel 12.1 i direktivet. Bestämmelser med liknande innehåll som avser Finansinspektionens befogenhet att ingå avtal om överföring av tillsynsuppgifter i fråga om ett EES-tillsynsobjekt finns i 67 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen och bestämmelser som avser information till andra tillsynsmyndigheter och till kommissionen finns i 67 § 8 mom. i den lagen. 

70 §.Förbud mot bedrivande av försäkringsdistribution. I 1 mom. föreslås bestämmelser om situationer där Finansinspektionen upptäcker att försäkringar distribueras i Finland utan registrering eller utan det i 26—28 § avsedda underrättelseförfarandet mellan EES-staters behöriga myndigheter. I praktiken krävs då en registrering eller EES-underrättelse. 

Med stöd av momentet har dock Finansinspektionen befogenhet att förbjuda försäkringsdistribution eller ett förfarande i anknytning till det, om verksamheten har bedrivits utan registrering. Samtidigt kan Finansinspektionen varna den berörda parten för att fortsätta med eller upprepa förfarandet. Det föreslås att bestämmelsen ska gälla oregistrerade fysiska och juridiska personer, till exempel försäkringsdistributörer som bedriver i lagen avsedd försäkringsdistribution via sina webbsidor, samt registrerade försäkringsdistributörer, främst försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare. Bestämmelsens tillämpningsområde när det gäller personkretsen baserar sig på artikel 33.1 a—d i direktivet. I fråga om dessa aktörer ska Finansinspektionen med stöd av artikel 33.3 a i direktivet bemyndigas att meddela ett föreläggande om att den ansvariga fysiska eller juridiska personen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det. 

Till den del som verksamhet har bedrivits utan registrering eller underrättelse till myndigheten i en annan EES-stat, motsvarar bestämmelsen till innehållet 38 § 1 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Det som är nytt är Finansinspektionen även ska bemyndigas att förbjuda anlitandet av en ovan avsedd oregistrerad person eller registrerad försäkringsdistributör som handlar i strid med bestämmelserna om registrering. Av särskilda skäl kan förbudet meddelas till den som agerar för den aktörs räkning som distribuerar försäkringar. 

I 2 mom. föreslås ett bemyndigande för Finansinspektionen att förbjuda försäkringsdistribution även i andra fall än sådana som avses i 1 mom., om det har skett väsentliga överträdelser av eller försummelser att iaktta skyldigheterna enligt lagen. Samtidigt kan Finansinspektionen varna parten för att återinleda verksamheten eller upprepa överträdelsen eller försummelsen. I momentet avses särskilt överträdelse av bestämmelserna i 30—54, 57 och 78 § i den föreslagna lagen. Bestämmelsens tillämpningsområde baserar sig på artikel 33.1 e och f i direktivet. I enlighet med artikel 33.2 b och artikel 33.3 a i direktivet ska Finansinspektionen ha befogenhet att meddela ett föreläggande om att den ansvariga fysiska eller juridiska personen ska upphöra med sitt agerande och inte upprepa det. 

Enligt momentet kan förbudet påföras för viss tid eller tills felet är rättat eller försummelsen avhjälpt. Bestämmelsen motsvarar till innehållet 38 § 4 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling, ändrad så att bestämmelsen gäller försäkringsdistributörer, och så att det i den föreslagna paragrafen inte förutsätts att Finansinspektionen bestämmer en skälig tidsfrist för att förbud ska kunna meddelas. Finansinspektionen ska även i fortsättningen kunna bestämma en skälig tid för rättande av ett väsentligt lagstridigt förfarande innan den förbjuder försäkringsdistributionen, men enligt lagen finns det ingen absolut skyldighet till det. 

I 3 mom. preciseras det dessutom för tydlighets skull att 33, 33 a, 34 och 35 a § i lagen om Finansinspektionen tillämpas på förbudet. Med stöd av de nämnda paragraferna bemyndigas Finansinspektionen att påföra en i paragrafen avsedd person eller försäkringsdistributör bland annat administrativa förelägganden, förena dem med vite och ansöka om säkringsåtgärder i vissa situationer. 

I paragrafen begränsas inte tillämpningen av bestämmelserna i lagen om Finansinspektionen på tillsynsobjekt enligt definitionen i den lagen eller på andra finansmarknadsaktörer. Därmed tillämpas bl.a. de bestämmelser som nämns i 3 mom. på alla förbud som meddelas för personer som avses i denna paragraf. 

71 §. Påföljdsavgift. I paragrafen föreslås bli föreskrivet om de bestämmelser för vilka Finansinspektionen vid överträdelse eller försummelse får påföra en påföljdsavgift med stöd av 40 § i lagen om Finansinspektionen. Påföljdsavgift är en allvarlig administrativ påföljd, där de överträdelser och försummelser på vilka påföljden tillämpas i princip betraktas som synnerligen klandervärda (RP 32/2012 rd., s. 85). I stället för att påföra en påföljdsavgift kan Finansinspektionen under de förutsättningar som anges i lag i exceptionella fall ge en offentlig varning, om det lagstridiga förfarandet exempelvis ska betraktas som ringa. Bestämmelsen motsvarar ordalydelsen i de författningar som gäller andra sektorer inom finansmarknaden. Av bestämmelsen framgår att Finansinspektionen i princip har skyldighet att påföra en påföljdsavgift under de förutsättningar som anges i lag. I sin eventuella påföljdsprövning beaktar Finansinspektionen de rättsprinciper inom förvaltningen som avses i 6 § i förvaltningslagen samt bestämmelserna om att påföra och om att avstå från administrativ påföljd i lagen om Finansinspektionen. 

I lagen måste det exakt och tydligt föreskrivas om grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens storlek, rättsskyddet för den betalningsskyldige och grunderna för verkställigheten av lagen. I 1 mom. 1 punkten föreslås detaljerade bestämmelser om Finansinspektionens befogenheter att påföra en försäkringsdistributör en påföljdsavgift för gärningar som avser förfaranden enligt 30—60 och 78 § eller för försummelser i samband med tillhandahållande av försäkringar. Till den del som det i bestämmelserna i 1 punkten handlar om skyldighet att informera kunden, tillämpas 35—37 § i den föreslagna lagen på försäkringsmäklare och sidoverksamma försäkringsmäklare och 47—53 § på försäkringsmäklare. För att försäkringsgivare och ombud ska beaktas föreslås i 1 punkten också en kompletterande hänvisning till motsvarande bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som tillämpas på försäkringsgivare och ombud och som gäller informationsskyldighet i fråga om försäkringar. Finansinspektionen påför en påföljdsavgift även för brott mot eller försummelser av de bestämmelserna. I 41 § i lagen om Finansinspektionen finns noggrannare bestämmelser om påföljdernas maximibelopp. Bestämmelsen baserar sig på artikel 33.1 e och artikel 33.2 e och f i direktivet. I fråga om andra försäkringar än placeringsförsäkringar baserar sig bestämmelsen på artikel 33.4 i direktivet. 

I 1 mom. 2—6 punkten föreslås detaljerade bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att påföra en försäkringsdistributör en påföljdsavgift för sådana gärningar eller försummelser som försummelse att iaktta registreringskyldighet, anlitande av en oregistrerad försäkringsförmedlare, lämnande av felaktiga eller vilseledande uppgifter i ansökan om registrering samt försummelse att iaktta eller brott mot bestämmelser om upprätthållande, utvecklande, övervakning och säkerställning av yrkeskompetens. 

Bestämmelser om de förfaranden som avses i 2—6 punkten finns i artikel 33.1 a—d och 33.1 f i direktivet. Med stöd av artikel 33.3 i direktivet ska för dessa brott eller försummelser kunna påföras ett föreläggande enligt vilket det krävs att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med gärningen eller försummelsen och inte upprepar detta agerande. Likaså ska Finansinspektionen ha befogenhet att återkalla en registrering av en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare. I direktivet förutsätts dock inte påförande av påföljdsavgift. Med stöd av artikel 33.4 i direktivet kan Finland ge Finansinspektionen befogenheter att bestämma ytterligare påföljder eller andra åtgärder samt administrativa ekonomiska sanktioner på en högre nivå än vad som föreskrivs i artikeln. Bestämmelserna behövs för att säkerställa att Finansinspektionen har tillräckliga befogenheter att påföra administrativa påföljder som är tillräckliga och står i rätt proportion till gärningen. Genom att bedriva verksamhet utan registrering eller tillräcklig yrkeskompetens, eller genom att bryta mot eller försumma uppförandereglerna och informationsplikten vid distribution av andra försäkringar än placeringsförsäkringar, kan en aktör förfara på ett sätt som i väsentlig grad strider mot kundens intresse. Om Finansinspektionen saknade befogenheter att tilldela offentliga varningar eller påföra ekonomiska sanktioner, skulle som administrativa påföljder i enlighet med direktivet endast kunna tillämpas åläggande att upphöra med förfarandet eller strykande ur försäkringsförmedlarregistret. Vid sidan av så lindriga eller så stränga tillsynsåtgärder är det motiverat att det i lagen också ska föreskrivas om sådana administrativa påföljder mellan dessa ytterligheter som är tillräckliga och står i rätt proportion till gärningen. Således föreslås det att Finansinspektionen bemyndigas att påföra påföljdsavgift för ovan nämnda gärningar eller försummelser. Bestämmelserna i 1 mom. 2—6 punkten baserar sig på genomförande av artikel 33.4 i direktivet. Regleringen är nationell. Med hänsyn till kundskyddet är det motiverat att kräva en hög efterlevnad i fråga om försäkringsgivare och försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet och i fråga om sidoverksamma försäkringsförmedlare. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att i 40 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen avsedda bestämmelser för vilka det vid överträdelse får påföras påföljdsavgift är, utöver de som nämns i 1 mom., dessutom de närmare bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av de nämnda bestämmelser i lagen samt förordningar och beslut som kommissionen antagit med stöd av direktivet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 15 kap. 2 § 6 mom. i lagen om investeringstjänster. 

Enligt artikel 3.4 i direktivet ska påföljdsavgift påföras vilken som helst fysisk person eller juridisk person som är ansvarig för överträdelser. Bestämmelser om detta finns i 40 § i lagen om Finansinspektionen. 

72 §. Rapportering om överträdelser. I paragrafen föreslås bestämmelser om intern rapportering i fråga om juridiska personer som bedriver försäkringsdistribution. Förslaget baserar sig på 36 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Jämfört med den gällande lagen kompletteras 1 mom. i den föreslagna paragrafen så att en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution ska ha rutiner för att dess anställda internt genom en oberoende kanal ska kunna rapportera också överträdelser av den föreslagna lagen. 

Det som är nytt är att det i 1 och 3 mom. utöver hänvisningar till personuppgiftslagen också föreslås hänvisningar till annan lagstiftning. Med detta avses särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmänna dataskyddsförordningen). När förordningen börjar tillämpas innebär det att bestämmelserna i 3 mom. begränsar den rätt för en registrerad att få tillgång till uppgifter om sig själv som anges i artikel 15 i allmänna dataskyddsförordningen. Begränsningarna baserar sig på artikel 23.1 d och 23.1 g i allmänna dataskyddsförordningen och uppfyller förutsättningarna enligt artikel 23.2. i den förordningen. Med stöd av 71 a § i lagen om Finansinspektionen ska Finansinspektionen upprätthålla ett system genom vilket den kan ta emot rapporter om misstänkta missbruk som har samband med bestämmelserna om finansmarknaden. Från ingången av 2017 har den paragrafen ändrats så att Finansinspektionen måste kunna skydda en person som lämnar en rapport via dess eget system på samma sätt som när en försäkringsgivares eller försäkringsförmedlares interna system används. Finansinspektionen ska således vidta lämpliga och tillräckliga åtgärder för att ordna en korrekt behandling av rapporterna, skydda rapportören och säkerställa skyddet av personuppgifterna för rapportören och den som är föremål för rapporten med iakttagande av personuppgiftslagen. 

I den föreslagna paragrafen och i den ändrade 71 a § i lagen om Finansinspektionen genomförs artikel 35.2 i direktivet. 

73 §. Avförande ur försäkringsförmedlarregistret. Av artikel 3.4 fjärde stycket framgår det att förutsättningar för registrering och bedrivande av verksamhet är att de yrkeskrav som fastställs i artikel 10 i direktivet är uppfyllda. Om kraven inte längre uppfylls, ska försäkringsförmedlare och försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet enligt artikel 3.4 sjätte stycket tas bort ur registret. I den föreslagna paragrafen finns utöver bestämmelser om grunder för avförande ur registret enligt direktivet även bestämmelser om vissa nationella grunder för avförande. 

Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen ska Finansinspektionen ur försäkringsförmedlarregistret avföra en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som har avslutat sin verksamhet. Bestämmelsen motsvarar artikel 33.1 a och 33.3 b samt 10 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Det nya är att Finansinspektionen enligt 2 punkten i momentet ur registret ska avföra en sådan försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som har godkänts i registret på grundval av felaktiga eller vilseledande uppgifter som den gett. Ur registret ska avföras också en försäkringsmedlare eller sidoverksam försäkringsmedlare som på ett annat sätt har brutit mot eller underlåtit att följa den i 7 eller 14 § stadgade skyldigheten att lämna information. Bestämmelsen motsvarar artikel 33.1 c och 33.3 b i direktivet. 

Enligt 3 punkten i momentet ska Finansinspektionen ur registret avföra en sådan försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering enligt 8 och 9 §. Förutsättningarna för registrering ska uppfyllas också vid försäkringsdistribution. Bestämmelsen motsvarar artikel 3.4 sjätte stycket och artikel 33.1 d i direktivet samt 10 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

Nytt är också att enligt 4 punkten en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som i strid med den föreslagna lagen anlitar en oregistrerad person i sin verksamhet ska strykas ur registret. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör det beaktas att hos en försäkringsmäklare eller ett ombud som är en juridisk person ska minst 30 procent av de anställda personer som deltar i försäkringsdistribution registreras. Därför betonas i bestämmelsen verksamhet i strid med den föreslagna lagen, vilket här avser att den procentandel som föreskrivits i fråga om en juridisk person underskrids. Till denna del motsvarar bestämmelsen artikel 33.1 b och 33.3 b i direktivet. Dessutom ska ur registret avföras den som bedriver försäkringsdistribution såsom mellanhand för någon annan. I fråga om personer som fungerar som mellanhand är bestämmelsen nationell. 

Enligt 5 punkten i momentet ska ur registret avföras den som i sin verksamhet har gjort sig skyldig till allvarliga överträdelser av eller upprepade försummelser att iaktta lagens bestämmelser. Också ett sådant tidsbestämt verksamhetsförbud enligt 70 § 2 mom. som tidigare har utfärdats för försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren kan beaktas. Finansinspektionen kan ur registret avföra en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare som på ett grovt sätt eller upprepat bryter mot eller försummar att iaktta sina skyldigheter. Bestämmelsen motsvarar till innehållet artikel 33.1 e och 33.1 f, 33.2 c och 33.3 b i direktivet samt 38 § 4 mom. i den gällande lagen om försäkringsförmedling. 

I 6 punkten föreslås med stöd av 8 § 1 mom. 11 punkten och 9 § 1 mom. 9 punkten bestämmelser om brott mot eller försummelse av Finansinspektionens obehindrade tillsyn. Som en följd av detta ska Finansinspektionen avföra försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren ur försäkringsförmedlarregistret. Bestämmelsen är nationell, men med stöd av artikel 3.7 i direktivet ska registrering nekas om tillsynen hindras. Det är följdriktigt att en redan beviljad registrering också kan nekas senare, på samma grunder. 

I 2 mom. föreslås vissa tidsmässiga begränsningar för avförande ur försäkringsförmedlarregistret. Bestämmelserna är nationella. Dessa begränsningar behövs för att förhindra att en försäkringsmedlares eller sidoverksam försäkringsförmedlares utövning av näringsverksamhet avbryts av en företagsekonomiskt sett ogrundad anledning, samt för att säkerställa en ändamålsenlig skötsel av kundförhållandena. Efter avförande ur registret är försäkringsdistribution inte möjlig, och därför kan ett omedelbart avförande ur registret vara ofördelaktigt med tanke på kunderna. Finansinspektionen kan på ansökan av försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren i enskilda fall för en skälig tid bevilja undantag från följande krav: 

– yrkeskompetensen enligt 18 § för en registrerad försäkringsmäklare, ett ombud eller en sidoverksam försäkringsförmedlare (8 § 1 mom. 5 punkten eller 9 § 1 mom. 4 punkten) 

– en försäkringsmäklares eller ett ombuds interna rutiner och förfaranden och bedömningssystem enligt 21 § 2 mom. eller arkiv enligt 78 § 1 mom. (8 § 1 mom. 7 punkten eller 9 § 1 mom. 5 punkten), eller 

– brist i fråga om beloppet av en försäkringsmäklares eller sidoverksam försäkringsmäklares ansvarsförsäkring eller annan likvärdig säkerhet (8 § 1 mom. 6 punkten). 

Ett tidsbestämt undantag kan också beviljas försäkringsförmedlaren från uppfyllandet av kravet att 30 procent av de anställda personer som deltar i försäkringsdistribution hos en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution ska registreras som försäkringsförmedlare (8 § 1 mom. 8 punkten eller 9 § 1 mom. 6 punkten). Ett tillstånd till undantag enligt punkten kan beviljas om underlåtelse att uppfylla kravet beror på en exceptionell ändring av affärsverksamheten och beviljandet av undantag är behövligt för en ändamålsenlig skötsel av försäkringsförmedlarens kundförhållanden. Beviljandet av undantag kan anknyta till exceptionella förhållanden som till sin natur kan vara oförutsebara händelser, till exempel en plötslig personalomsättning som är större än normalt. En försäkringsförmedlare ska givetvis organisera sin dagliga affärsverksamhet så att registreringsförutsättningarna uppfylls till exempel oberoende av den normala personalomsättningen. 

Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen beroende på fallet underrätta värdmedlemsstaten om att en i Finland registrerad försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare har avförts ur försäkringsförmedlarregistret. I praktiken underrättar Finansinspektionen den behöriga myndigheten i den EES-stat där försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren bedriver försäkringsdistribution om avförandet ur registret, om Finansinspektionen har underrättat myndigheten om inledande av försäkringsdistributionsverksamhet med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster i landet i fråga. Med behörig myndighet avses den myndighet eller det organ eller de myndigheter eller organ som medlemsstaten utser för att se till att direktivet genomförs i enlighet med artikel 12 i direktivet. I allmänhet torde den myndigheten vara samma myndighet som svarar för tillsynen över försäkringsdistributörer, även om detta inte direkt förutsätts i direktivet. Finansinspektionen ska anmäla avregistreringen inom 30 dagar. I bestämmelsen genomförs artikel 3.4 sjätte stycket i direktivet. 

Med stöd av 4 mom. kan Finansinspektionen i samband med avförandet ur försäkringsförmedlarregistret i enskilda fall i syfte att tillvarata kundernas intressen meddela närmare föreskrifter om vilka åtgärder försäkringsförmedlaren eller den sidoverksamma försäkringsförmedlaren ska vidta för att avsluta verksamheten. 

74 §.Försäkringsmäklarens skadeståndsansvar. Det föreslås att i paragrafen ska kvarstå utgångspunkterna enligt den gällande lagen, dvs. att skadeståndsansvaret enligt den föreslagna lagen också gäller skador som uppkommit i avtalsförhållanden och att s.k. ren förmögenhetsskada som inte har samband med person- eller sakskador ska ersättas utan att det föreligger sådana synnerligen vägande skäl som avses i skadeståndslagen, samt att det i lagen också ska föreskrivas om ersättning av skador som orsakats av företag (jfr regeringens proposition 32/2012 rd, s. 173). 

Enligt 1 mom. är försäkringsmäklaren skyldig att ersätta skada som dennes förfarande i strid med den föreslagna lagen eller med uppdragsavtalet orsakat kunden eller någon annan vars rätt uppdraget eller försäkringen gäller. 

En försäkringsmäklares brist på yrkeskompetens eller mäklarens vårdslöshet kan orsaka stor ekonomisk skada. Försäkringsmäklaren kan till exempel underlåta att försäkra mot en för försäkringstagaren eller en tredje part väsentlig risk, trots att försäkringsmäklaren enligt uppdragsavtalet är skyldig att sörja för kundens samlade försäkringsskydd. Eftersom försäkringstagaren eller den tredje parten då inte får någon försäkringsersättning vid en skada, är försäkringsmäklaren skyldig att i skadestånd betala ett belopp som motsvarar försäkringsersättningen. Försäkringsmäklarens kund och andra personer vars rätt uppdraget eller försäkringen gäller har rätt att få ersättning. 

Försäkringsmäklaren kan i sin verksamhet även orsaka skada för försäkringsgivaren och för andra personer utanför uppdragsavtalet. Sådana kan vara till exempel inteckningshavare, retentionsrättshavare eller panträttshavare, som inte får ersättning för förstörd och oförsäkrad egendom på grund av försäkringsmäklarens fel eller försummelse. Sådana personer kan också vara försäkrade, förmånstagare eller personer som inte i försäkringsavtalet har antecknats som försäkrade eller förmånstagare fastän försäkringsmäklaren och uppdragsgivaren har avtalat om detta. Sådana personer har samma rätt som uppdragsgivaren att få ersättning för all skada som orsakats dem. 

Den skada som orsakas är i regel ren förmögenhetsskada. Av denna anledning föreslås att i lagen fortfarande ska finnas en bestämmelse enligt vilken den skadelidande har rätt till ersättning av den försäkringsmäklare som orsakat skadan genom en gärning som strider mot lagen. Bestämmelsen innebär sålunda att skadevållarens beteende både i och utanför ett avtalsförhållande kan bedömas med stöd av denna lag samt bestämmelser och föreskrifter som utfärdas med stöd av den och dessutom med stöd av kommissionens förordningar eller beslut i anslutning till lagens tillämpningsområde. Avsikten med den föreslagna paragrafen är dock inte att utesluta tillämpning av principerna om avtalsbaserat ansvar. Avtalsansvaret innebär att skada som åsamkats avtalsparter genom avtalsbrott ersätts. Det är då avgörande om skadan har orsakats genom ett förfarande som strider mot parternas avtalsenliga förpliktelser. Å andra sidan kan skada i ett avtalsförhållande också orsakas genom överträdelse av normer, varvid den föreslagna paragrafen kan tillämpas på ersättningsskyldigheten. Den allmänna principen för avtalsansvar är att skadevållaren för att slippa ansvar måste kunna visa att den har handlat omsorgsfullt. När det är fråga om ansvar för förmögenhetsskador utanför ett avtalsförhållande innebär bestämmelsen att en förutsättning för ersättning av s.k. ren förmögenhetsskada i detta sammanhang inte är att det föreligger synnerligen vägande skäl enligt skadeståndslagens 5 kap. 1 §, inte heller i det fall att den gärning som orsakat skadan inte har kriminaliserats i lagen (jfr regeringens proposition 32/2012 rd, s. 174) 

I paragrafens 1 mom. är det fråga om avtalsbaserat ansvar i förhållandet mellan försäkringsmäklaren och uppdragsgivaren (uppdragsavtal) och om ansvar utanför avtalet i förhållandet mellan försäkringsmäklaren och någon annan skadelidande (bestämmelserna i försäkringsavtalet). Den skadelidande måste sålunda visa en skada som har ett tillräckligt orsakssamband med försäkringsmäklarens handlande. Försäkringsmäklaren befrias dock från skadeståndsansvar, om den visar att den agerat omsorgsfullt och med yrkeskunskap. Försäkringsmäklaren kan befrias från ansvar om den visar att skadan skett trots yrkeskunnigt och omsorgsfullt agerande. 

Försäkringsmäklarens skadeståndsskyldighet kan utöver avtalsbrott även uppkomma på grund av överträdelse eller försummelse av lagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Skadeståndsskyldighet kan uppkomma till exempel till följd av att försäkringsmäklaren inte fyller sin informationsskyldighet gentemot uppdragsgivaren. Det kan ske till exempel om försäkringsmäklaren i strid med 36 § 1 mom. inte informerar uppdragsgivaren om av försäkringsgivaren angivna begränsningar i försäkringen, och uppdragsgivaren på grund av detta får en felaktig bild av försäkringsskyddets innehåll. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att om försäkringsmäklaren har underlåtit att ge kunden behövlig information om försäkringen eller har gett kunden felaktig eller vilseledande information om den, ska försäkringsmäklaren ersätta skada som orsakas av att försäkringsavtalet inte har det innehåll som kunden hade skäl att sluta sig till utgående från erhållen information. Bestämmelsen motsvarar i fråga om försäkringsgivaren bestämmelserna i 9 § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal. Bestämmelsen i 2 mom. behövs för att uppdragsgivarens ställning ska vara så enhetlig som möjligt oberoende av om den tar försäkringen direkt från försäkringsgivaren eller via en försäkringsmäklare. Om uppdragsgivaren till exempel inte har informerats om en väsentlig begränsning av försäkringsskyddet i försäkringsavtalet, är försäkringsmäklaren skyldig att ersätta en skada som uppkommer till följd av att avtalet inte har det innehåll som uppdragsgivaren hade skäl att anta, även om ingen försäkringsgivare skulle ha beviljat en försäkring som motsvarar uppdragsgivarens uppfattning. 

Uppdragsgivarens skäliga uppfattning ska basera sig på objektiva kriterier. Utgångspunkten är en bedömning av vilken uppfattning en vanlig försäkringssökande med fog kan bilda sig i situationen i fråga. Uppdragsgivaren kan inte åberopa information som den vet är felaktig eller en uppfattning som beror på att den bekantat sig bristfälligt med den information som den fått. Vid bedömningen ska undantagsvis också subjektiva faktorer, till exempel uppdragsgivarens särskilda kännedom om försäkringsbranschen, kunna beaktas. 

Paragrafens 2 mom. gäller endast det att uppdragsgivaren har fått en felaktig uppfattning om försäkringen på grund av försäkringsmäklarens förfarande. Däremot ingriper 2 mom. inte i försäkringsgivarens ansvar för bristfällig, felaktig eller vilseledande information som lämnats till försäkringssökanden. 

Enligt förslaget ska ansvaret för bristfällig eller felaktig information inte förutsätta vållande från försäkringsmäklarens sida, utan avsikten är att skadeståndsansvar ska uppkomma även om ingen på försäkringsmäklarens sida har förfarit oaktsamt. 

Enligt 3 mom. finns bestämmelser om jämkning av skadestånd och fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga i 2 och 6 kap. i skadeståndslagen. Av bestämmelsen följer att inga andra bestämmelser i skadeståndslagen tillämpas. Således tillämpas inte exempelvis den i skadeståndslagen föreskrivna begränsning som gäller synnerligen vägande skäl att ersätta ren förmögenhetsskada. 

Enligt 4 mom. är ett avtalsvillkor som till nackdel för kunden eller någon annan som enligt 1 mom. har rätt till skadestånd avviker från bestämmelserna i 1 eller 2 mom. utan verkan i för-hållande till en konsument eller till en sådan näringsidkare eller den som utövar annan verk-samhet som med hänsyn till arten och omfattningen av näringsverksamheten eller annan verksamhet samt förhållandena i övrigt kan jämställas med en konsument. 

Försäkringsmäklaren kan inte genom avtal helt eller delvis frigöra sig från skadeståndsansvar enligt denna paragraf gentemot dessa parter. Ett sådant villkor är utan verkan, dvs. det behöver inte separat påpekas för försäkringsmäklaren, och ett lagstridigt villkor kan inte heller göras giltigt genom ett uttryckligt godkännande. 

75 §. Försäkringsgivarens skadeståndsansvar. I den gällande lagen om försäkringsförmedling finns inga bestämmelser om försäkringsgivares lagstadgade skyldigheter utanför ett avtalsförhållande, utan sådana bestämmelser finns i försäkringsbolagslagen. Lagens tillämpningsområde föreslås bli utvidgat till att delvis också gälla försäkringsgivarens och dess ombuds verksamhet. Bestämmelserna gäller dels ordnande av den verksamhet som avser försäkringsdistribution, dels distribution av försäkringar. I lagen ska det föreskrivas särskilt om försäkringsgivarens skadeståndsskyldighet, eftersom den som lidit skada på grund av ett förfarande i strid med denna lag inte framöver kan kräva ersättning med stöd av bestämmelserna i försäkringsbolagslagen. 

Enligt 1 mom. är försäkringsgivaren skyldig att ersätta skada som försäkringsgivarens eller dess ombuds förfarande i strid med de lagrum som anges i momentet orsakat kunden eller någon annan vars rätt försäkringen gäller. De bestämmelser som skadeståndsskyldigheten gäller är 30, 34, 45 och 46 §. 

I 30 § 1 mom. föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens skyldighet att handla hederligt, opartiskt, professionellt och omsorgsfullt och på ett sätt som är förenligt med kundernas intressen, samt i enlighet med god försäkringssed. Enligt föreslagna 30 § 2 mom. får försäkringsgivaren inte ta emot belöning eller premiera eller bedöma förfaranden som inte överensstämmer med kundernas intressen. Motsvarande bestämmelser om hur man ska handla vid intressekonflikter i samband med distribution av placeringsförsäkringar föreslås i 45 §. Det rör sig om grundläggande skyldigheter som försäkringsgivare och ombud har gentemot sina kunder. Det är därför motiverat att överträdelser av och försummelser att iaktta de nämnda be-stämmelserna medför att kunderna har rätt att få ersättning för den skada de lider. 

I 34 § föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens marknadsföring. Det föreslås att bestämmelser om försäkringsgivarens marknadsföring i fortsättningen ska finnas i denna lag i stället för i försäkringsbolagslagen. Därmed kan den till innehållet motsvarande bestämmelsen om ledningens skadeståndsskyldighet i försäkringsbolagslagen inte längre tillämpas på den marknadsföring om vilken det stadgas i den föreslagna lagen. Försäkringsgivarens marknadsföring kan riktas till en bred grupp av fysiska och juridiska personer som inte har avgränsats på förhand. Det är motiverat att till lagen fogas en fristående skadeståndsbestämmelse. Bestämmelsen omfattar kunderna eller dem som försäkringen avser. Dessa kan orsakas betydande skada genom försäkringsgivarens, ett ombuds eller ett sidoverksamt ombuds marknadsföring, som exempelvis kan vara kränkande, nedsättande eller annars osaklig. 

I 46 § föreslås bestämmelser om tryggande av tjänstekvaliteten i samband med incitament. Vederlag som placeringsförsäkringsdistributören får av utomstående eller som denne betalar till utomstående får inte påverka distributörens verksamhet så att kundens intressen eller professionaliteten i verksamheten äventyras, eller kvaliteten hos den tjänst som erbjuds kunden försvagas. Kunden kan orsakas skada exempelvis genom att han eller hon upprepade gånger i onödan är tvungen att besöka försäkringsgivaren av orsaker som beror på försäkringsgivaren. 

I lagen föreslås vissa särskilda bestämmelser om försäkringsgivarens organisering av förfarandet för försäkringsdistribution. Bestämmelser om detta kommer därmed inte längre att utfärdas med stöd av de allmänna bestämmelserna i 6 kap. 1 § i försäkringsbolagslagen och i 6 kap. 2 § 1 mom. i aktiebolagslagen (624/2006). Förfarandena för försäkringsdistribution är till karaktären jämförbara med bestämmelserna om organisering av verksamheten enligt försäkringsbolagslagen och aktiebolagslagen. Överträdelserna och försummelserna kommer emellertid att lämnas utanför tillämpningsområdet för skadeståndsregleringen enligt den föreslagna lagen. 

Paragrafen motsvarar i fråga om lagstridigt förfarande eller försummelse att iaktta de ovan nämnda bestämmelser vad som i 74 § 1 mom. föreslås i fråga om försäkringsmäklares skade-ståndsskyldighet. Paragrafen motsvarar också till innehållet 28 kap. 2 § 2 och 3 mom. i försäkringsbolagslagen, förutom att den föreslagna bestämmelsen lindrar ledningens skadeståndsansvar i försäkringsbolag. Den föreslagna bestämmelsen gäller försäkringsbolaget, inte dess ledning. På motsvarande sätt som i bestämmelsen om skadestånd i försäkringsbolagslagen tillämpas omvänd bevisbörda; försäkringsgivaren är fri från ansvar om den kan visa att både den och dess ombud har agerat professionellt och omsorgsfullt. 

I 2 mom. stadgas det om jämkning av skadestånd och fördelning av skadeståndsansvaret mellan två eller flera skadeståndsskyldiga på samma sätt som i 74 § 3 mom. i fråga om försäkringsmäklare. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser som motsvarar bestämmelserna om försäkringsmäklare i 74 § 4 mom. om att avtalsvillkor som avviker från det som anges i 1 mom. är utan verkan. 

76 §. Finansinspektionens rätt att få uppgifter. I 1 mom. föreslås bestämmelser om Finansinspektionens rätt att få uppgifter ur bötesregistret. I 2 mom. föreslås en hänvisning till straffregisterlagen (770/1993). I fråga om Finansinspektionens rätt att få uppgifter ur straffregistret gäller separata bestämmelser. Straffregisteruppgifter får lämnas ut till Finansinspektionen med stöd av 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen. 

Bestämmelser om rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret behövs, eftersom Finansinspektionen har skyldighet att utreda och övervaka att en försäkringsdistributör som söker registrering eller har registrerats, centrala personer som direkt deltar i försäkringsdistribution och ansvarspersoner hos försäkringsdistributören samt försäkringsdistributörens ledning och vissa ägare har god vandel. Den granskningen innefattar även åtgärder för att utreda om dessa personer gjort sig skyldiga till brott som äventyrar personens goda vandel. Utan rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret skulle Finansinspektionens uppdrag försvåras väsentligt, eftersom man då skulle vara tvungen att förlita sig nästan enbart på uppgifter som tillsynsobjektet lämnat. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om Finansinspektionens rätt att få ytterligare uppgifter av den som söker registrering. Uppgifterna ska vara nödvändiga för att bedöma huruvida förutsättningarna för registrering uppfylls. Det kan finnas behov av att begära ytterligare uppgifter t.ex. när Finansinspektionen inte får de uppgifter som behövs för att kontrollera sökandens brottsliga bakgrund direkt ur straffregistret, exempelvis när det rör sig om utlänningar. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 3 § 3 mom. i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (853/2016). 

77 §. Nationella bestämmelser om allmänt intresse. Enligt paragrafen ska Finansinspektionen på sin webbplats publicera och uppdatera uppgifter om de nationella bestämmelser om allmänt intresse som ska iakttas vid försäkringsdistribution i Finland. Uppgifterna ska vara så aktuella som möjligt. Direktivet tillåter att medlemsstaterna inför strängare krav än i direktivet. Uppgifter om nationella bestämmelser som är strängare än direktivet och om deras tillämpning hör till bestämmelserna om allmänt intresse och ska offentliggöras. Ifrågavarande bestämmelser om allmänt intresse gäller i enlighet med direktivet distribution av försäkringar eller återförsäkringar i Finland. Av uppgifterna ska framgå de bestämmelser som är strängare än kraven i direktivet, exempelvis att det i Finland har utfärdats vissa särskilda bestämmelser om arvoden till försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare, samt hur dessa strängare bestämmelser tillämpas. Bestämmelser som är strängare än direktivet behandlas i stora drag i avsnitt 4.3. i den allmänna motiveringen. Det är nödvändigt att bestämmelserna om allmänt intresse i Finland offentliggörs, så att försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare från andra EES-stater som eventuellt bedriver försäkringsdistribution i Finland på ett ändamålsenligt sätt kan förbereda sig på de nationella bestämmelserna som är strängare än minimikraven enligt direktivet. 

Paragrafen baserar sig på artiklarna 4.2 och 6.2 samt 11.1 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter på lämpligt sätt offentliggör de relevanta nationella bestämmelser för att skydda allmänintresset som är tillämpliga på bedrivande av försäkrings- och återförsäkringsdistribution på deras territorier, inklusive information om huruvida och hur medlemsstaten har valt att tillämpa de strängare bestämmelser som anges i artikel 29.3. Enligt den inledande frasen i andra meningen i artikel 11.3 i direktivet ska de nationella behöriga myndigheterna uppdatera sådan information regelbundet. 

Det är motiverat att framföra uppgifterna i överensstämmelse med artikel 11.3 i direktivet så, att uppgifterna i enlighet med Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndighetens praxis kategoriseras enligt olika rättsområden. Om bestämmelserna om allmänt intresse ändras i Finland, ska de offentliga uppgifterna uppdateras. 

I paragrafen föreslås också bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att på begäran ge uppgifter om bestämmelserna om allmänt intresse i Finland. Finansinspektionen fungerar alltså som en i direktivet avsedd enda kontaktpunkt. Bestämmelser om allmänt intresse är bland annat otillbörligt förfarande enligt 34 § 3—5 mom. samt försäkringsmäklarens skyldighet enligt 36 § 1 mom. att fästa kundens uppmärksamhet vid väsentliga begränsningar i försäkringsskyddet och bestämmelsen i 48 § 2 mom. om skyldighet att informera om hur kostnaderna för en placeringsförsäkring inverkar kumulativt på kapitaltillväxten. Bestämmelsen baserar sig också på artikel 11.4 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska inrätta en enda kontaktpunkt som ska ansvara för tillhandahållande av information om bestämmelser för att skydda allmänintresset i respektive medlemsstat. En lämplig behörig myndighet ska utgöra en sådan kontaktpunkt. 

I paragrafen föreslås ingen uttrycklig bestämmelse om att den administrativa bördan av dessa bestämmelser ska stå i proportion till behovet av konsumentskydd. Detta är en del av den normala uppföljningen och beredningen av lagar och bestämmelser och föreskrifter på lägre nivå. Bestämmelser om saken finns i artikel 11.2 i direktivet. 

Paragrafen baserar sig också på artikel 22.2 första och andra stycket i direktivet, enligt vilka medlemsstaterna får behålla eller anta striktare bestämmelser avseende de informationskrav som avses i kapitlet, förutsatt att dessa bestämmelser överensstämmer med unionsrätten. Medlemsstaterna ska informera Eiopa och kommissionen om dessa nationella bestämmelser. Medlemsstaterna ska även vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras behöriga myndigheter på lämpligt sätt offentliggör informationen om huruvida och hur respektive medlemsstat har valt att tillämpa striktare bestämmelser enligt den berörda punkten. 

10 kap. Särskilda bestämmelser

78 §. Bevarande av vissa handlingar. I 1 mom. föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens och försäkringsförmedlarens skyldighet att bevara handlingar som gäller god vandel och yrkeskompetens samt upprätthållande, utvecklande, bedömning och kontroll av yrkeskompetensen, exempelvis examensbetyg. Arkivet ska vara så uppdaterat som möjligt, och handlingarna ska bevaras på ett tillförlitligt sätt. Försäkringsgivaren och försäkringsförmedlaren ska på begäran ge Finansinspektionen namnet på den person som ansvarar för arkivet. Även utan en uttrycklig bestämmelse ska den person som ansvarar för funktionen namnges, så att personen vid behov kan uppges för Finansinspektionen. Till den del som bestämmelsen gäller försäkringsgivare baserar den sig på artikel 10.8 tredje stycket i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens och försäkringsförmedlarens skyldighet att arkivera avtal och uppgifter om de tjänster som de tillhandahåller. Försäkringsavtal som ingåtts med kunder samt villkoren för de tjänster som försäkringsförmedlaren och försäkringsgivaren har tillhandahållit ska bevaras på ett tillförlitligt sätt, exempelvis med hjälp av ett system med lösblad eller kort, eller ett datasystem. Avtalsparternas rättigheter och skyldigheter kan ingå som hänvisningar till andra handlingar eller rättsligt bindande texter. Paragrafen grundar sig på artikel 30.4 i direktivet. Det bör emellertid beaktas att kunden och Finansinspektionen på begäran har rätt att få de avtal och andra dokument den behöver också i annan form än som hänvisningar, på det sätt som anges i lagen. 

79 §. Tystnadsplikt. Tystnadsplikten enligt den föreslagna bestämmelsen gäller alla parter som i samband med distribution av försäkringar eller annars vid genomförandet av uppgifter som anknyter till försäkringsdistribution hos en försäkringsmäklare, sidoverksam försäkringsmäklare eller den i 4 § 1 mom. avsedda vissa sidoverksamma försäkringsförmedlaren kan ha tillgång till och hantera sekretessbelagda uppgifter. Uppgifterna kan gälla försäkringsdistributörens, en kunds eller någon annans ekonomiska ställning eller hälsotillstånd eller något som berör andra personliga förhållanden eller affärs- eller yrkeshemligheter. Tystnadsplikten innefattar såväl handlingssekretess som förbud mot att röja uppgifter som finns i annan än skriftlig form. 

Den som har tystnadsplikt får inte yppa uppgifter som omfattas av tystnadsplikten för utomstående, om inte den till vars förmån tystnadsplikten gäller ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs eller om inte något annat föreskrivs i lag. I fråga om behandling av personuppgifter gäller vad som föreskrivs om saken i personuppgiftslagen och i andra lagar, exempelvis EU:s allmänna dataskyddsförordning. Ett särskilt förbud mot behandling av känsliga uppgifter finns i 11 § i personuppgiftslagen, bestämmelser om undantag från förbudet finns i 12 § i den lagen och bestämmelser om behandling av personbeteckning finns i 13 § i den lagen. Även utan en uttrycklig bestämmelse gäller bestämmelserna om skyldighet att iaktta sekretess vid myndigheter i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om tystnadsplikt innehållsmässigt i analogi med 30 kap. 1 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen, 16 kap. 10 § 1 mom. i lagen om försäkringsföreningar och i 79 § 1 mom. i lagen om utländska försäkringsbolag, i vilka det föreskrivs om tystnadsplikt för försäkringsgivare och ombud. 

80 §. Undantag från tystnadsplikten. I 1 mom. föreslås uttryckliga bestämmelser om situationer där en försäkringsmäklare, en sidoverksam försäkringsmäklare eller den i 4 § 1 mom. avsedda vissa sidoverksamma försäkringsförmedlaren har rätt att lämna ut uppgifter som omfattas av tystnadsplikten till myndigheter. Med hänsyn till direktivet är det beaktansvärt att det i 4 punkten i momentet föreslås bestämmelser om offentlighet för forsknings- eller statistikuppgifter. Bestämmelser om lämnande av uppgifter för forskningsändamål finns också i 14 § i personuppgiftslagen och bestämmelser om lämnande av uppgifter för statistiska syften i 15 § i den lagen. I fortsättning ska det föreskrivas om databehandling i syfte med statistik och forskning i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 30 kap. 2 § 1 mom. 1—6, 9 och 11 punkten i försäkringsbolagslagen och 30 kap. 3 § 1 mom. 4, 6 och 7 punkten i den lagen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser som begränsar en försäkringsförmedlares, sidoverksam försäkringsförmedlares eller den i 4 § 1 mom. avsedda vissa sidoverksamma försäkringsförmedlares rätt att lämna ut behövliga uppgifter på så sätt att endast sådana uppgifter som behövs för att utföra ett myndighetsuppdrag får lämnas. I bestämmelsen har rätten att lämna ut uppgifter som berör hälsotillstånd begränsats så att sådana uppgifter endast får lämnas ut till åklagar- och förundersökningsmyndigheter, och endast för förhindrande och utredning av samt ställande under åtal vid bedrägeribrott som riktas mot en försäkrings- eller pensionsanstalt. Att det ges en möjlighet att vid behov lämna uppgifter till den behöriga myndigheten är nödvändigt för att säkerställa en effektiv och ändamålsenlig tillsyn över försäkringsmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare. Uppgifter kan lämnas ut till de berörda myndigheterna i de stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, eftersom bestämmelser om tystnadsplikt för dessa myndigheter finns i artikel 13.4 i direktivet och i artikel 64 i Solvens II-direktivet. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från tystnadsplikten innehållsmässigt i analogi med 30 kap. 3 § i försäkringsbolagslagen, 16 kap. 10 § 3 mom. i lagen om försäkringsföreningar och i 79 § 4 mom. i lagen om utländska försäkringsbolag. I de nämnda bestämmelser föreskrivs det om undantag som gäller försäkringsgivares och ombuds sekretess. 

I 71 § i lagen om Finansinspektionen finns bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. 

81 §. Brott mot tystnadsplikten. I paragrafen föreslås bestämmelser om straff för brott mot tystnadsplikten i analogi med 30 kap. 4 § i försäkringsbolagslagen, 16 kap. 10 a § i lagen om försäkringsföreningar och 80 § i lagen om utländska försäkringsbolag. Straff för brott mot tystnadsplikten enligt 79 § döms enligt bestämmelserna om sekretessbrott eller sekretessförseelse i strafflagen, om inte gärningen är straffbar såsom brott mot tjänstehemlighet eller brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet, eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. 

82 §.Ändringssökande. Enligt paragrafen får Finansinspektionens beslut som har fattats med stöd av den föreslagna lagen överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. 

Ambitionen har varit att införa ett omprövningsförfarande i så stor omfattning som möjligt i de ärendegrupper där det lämpar sig. I grundlagsutskottets praxis har omprövningsbegäran inte ansetts vara lämplig för ärenden som är särskilt betydelsefulla med tanke på parternas rättsskydd, i vilka det är viktigt att vid behov snabbt hänskjuta saken till domstolsprövning. Också andra ärendegrupper där ärendet utreds synnerligen grundligt redan i första skedets förvaltningsförfarande eller till vilka det i allmänhet hänför sig krävande rättslig prövning, har lämnats utanför omprövningsförfarandet. Omprövningsförfarandet har inte heller ansetts vara ändamålsenligt för ärendegrupper i vilka det är vanligt att det i samma ärende finns flera parter. (jfr RP 230/2014 rd; GrUU 55/2014 rd). 

I de beslut som Finansinspektionen fattar med stöd av den föreslagna lagen rör det sig i regel om registreringar, anmälan om verksamhet inom EES-området, förbud mot förfaranden eller verksamhetsförbud, avförande ur registret eller administrativa påföljder. Beslut om att vägra registrering eller avslagsbeslut som avser anmälan om verksamhet inom EES-området meddelas relativt sällan och med beaktande av särdragen i varje enskilt fall. Besluten är av stor betydelse för den som lämnar registreringsansökan eller EES-anmälan. När det gäller förbud mot vissa förfaranden för försäkringsdistribution eller verksamhetsförbud rör det sig om Finansinspektionens beslut som gäller försäkringsförmedlarens eller den sidoverksamma försäkringsförmedlarens rätt till näringsverksamhet. I sådana situationer ska Finansinspektionens avslagsbeslut basera sig på utförlig utredning, vägande motiveringar och krävande rättslig prövning. Omprövningsförfarandet är av en sådan art att det inte är väl lämpat för sådana beslut. Därför ingår i propositionen inget förslag om användning av ett omprövningsförfarande. 

83 §. Ikraftträdande. Den nya lagen om försäkringsdistribution avses träda i kraft den 23 februari 2018. Direktivet ska genomföras nationellt senast den dagen. Antagandet av kommissionens delegerade förordningar har blivit försenat. Det föreslås att lagens bestämmelser ska träda i kraft i ett senare datum som torde bestämmas i enlighet med den dag då tillämpning av kommissionens delegerade förordningar börjar. Det exakta datumet torde framgå under EU-behandlingen hösten 2017. 

84 §. Övergångsbestämmelser. I 1 mom. föreslås bestämmelser om förhållandet mellan den föreslagna lagen och den gällande lagen om försäkringsförmedling. Avsikten är att genom denna lag upphäva lagen om försäkringsförmedling jämte senare ändringar. 

Denna lag ska inte tillämpas retroaktivt på avtal som ingåtts före ikraftträdandet av den nya lagen. Enligt 2 mom. tillämpas på sådana avtal de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Med avtal avses i paragrafen uppdragsavtal och försäkringsavtal. Bestämmelsen är nationell. 

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna i 42 § i den föreslagna lagen om användning av produkt-hanteringssystem tillämpas på betydande förändringar i avtalen som varit gällande vid ikraft-trädandet av lagen på det sätt som närmare föreskrivs i den paragrafen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att en försäkringsmäklare som registrerats i det försäk-ringsförmedlarregister som förs av Finansinspektionen före ikraftträdandet av denna lag ska överföras som försäkringsmäklare eller som sidoverksam försäkringsmäklare i det försäk-ringsförmedlarregister som avses i den föreslagna lagen. Av försäkringsmäklare som registre-rats före ikraftträdandet av denna lag förutsätts inte försäkringsmäklarexamen enligt denna lag. På motsvarande sätt förutsätts det inte att en person som har avlagt försäkringsmäklarexamen med godkänt resultat men inte har varit registrerad i försäkringsförmedlarregistret ska visa yrkeskompetens genom en försäkringsmäklarexamen enligt denna lag, utan examen enligt lagen om försäkringsförmedling räcker. De försäkringsmäklare som registrerats enligt den gällande lagen ska dock uppfylla kraven på yrkeskompetens enligt 18 § i denna lag senast den 23 februari 2019 och visa Finansinspektionen detta senast den nämnda dagen. Med stöd av momentet krävs det inte att försäkringsmäklare som registrerats före ikraftträdandet av denna lag ska avlägga försäkringsmäklarexamen på nytt utan för att visa sin yrkeskompetens kan de visa upp Finansinspektionen någon annan tillförlitlig utredning om att de uppfyller kraven på yrkeskompetens enligt denna lag. De får dock visa Finansinspektionen ett intyg över en försäkringsförmedlarexamen enligt denna lag för att visa sin yrkeskompetens. En sådan annan utredning kan avse att dessa försäkringsmäklare har iakttagit skyldigheten enligt den föreslagna lagen att delta i utbildning och utvecklande 15 timmar per år. 

Bestämmelsen motsvarar artikel 40 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att förmedlare som redan registrerats enligt direktiv 2002/92/EG följer de relevanta bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför artikel 10.1 i detta direktiv senast den 23 februari 2019. 

Efter ikraftträdandet av denna lag ska minst 30 procent av personalen som deltar i försäk-ringsdistribution vara registrerad om de deltar i försäkringsdistributionen hos ett försäkrings-mäklarföretag som fungerar som en juridisk person. Det förutsätts att tillräckligt många personer som registreras har försäkringsmäklarexamen så, att hela kravet på 30 procent fylls. Till exempel i ett sådant företag där fyra personer distribuerar försäkringar, ska minst två personer som registreras, dvs. 50 procent av den personal som deltar i försäkringsdistributionen, ha försäkringsmäklarexamen för att kravet på 30 procent ska uppfyllas. 

I 5 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet för ett ombud som registrerats före ikraftträ-dandet av denna lag att genom en annan tillförlitlig utredning visa Finansinspektionen senast den 23 februari 2019 att den uppfyller kraven på yrkeskompetens enligt 18 § i denna lag. Efter ikraftträdandet av denna lag ska minst 30 procent av personalen som deltar i försäk-ringsdistribution vara registrerad om de deltar i försäkringsdistributionen hos ett ombudsföretag som fungerar som en juridisk person. Bestämmelsen motsvarar artikel 40 i direktivet. 

I 6 mom. föreslås bestämmelser om personer vars ansökan om upptagning som ombud eller försäkringsmäklare i försäkringsförmedlarregistret är anhängig hos Finansinspektionen vid ikraftträdandet av denna lag. En sökande ska komplettera sin ansökan i enlighet med kraven i denna lag och visa Finansinspektionen senast den 23 februari 2019 att den har yrkeskompe-tens enligt 18 § i denna lag innan sökanden får antecknas i försäkringsförmedlarregistret. Yr-keskompetensen kan visas genom försäkringsmäklarexamen i enlighet med denna lag eller någon annan tillförlitlig utredning. En juridisk ska person visa upp en utredning om att de personer som i enlighet med denna lag ska ha yrkeskompetens uppfyller kraven enligt 18 §. 

Med stöd av bestämmelsen ska den som söker registrering som ombud komplettera sin ansö-kan i enlighet med kraven i denna lag innan sökanden får antecknas i försäkringsförmedlarregistret som ombud eller sidoverksam ombud. Vid behov ska sökanden komplettera sin ansökan till exempel med avseende på huruvida den ombudsverksamhet som ska bedrivas är huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. 

Med stöd av bestämmelsen ska den som söker registrering som försäkringsmäklare komplet-tera sin ansökan i enlighet med kraven i denna lag innan sökanden får antecknas i försäkringsförmedlarregistret som försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare. Vid behov ska sökanden precisera sin ansökan till exempel med avseende på huruvida den mäklarverksamhet som ska bedrivas är huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. En sökande som är en fysisk person behöver dock inte avlägga försäkringsmäklarexamen på nytt, om examen har avlagts med godkänt resultat före ikraftträdandet av denna lag. Dessutom förutsätts det att den fysiska personen inom ett år från det att denna lag trädde i kraft till Finansinspektionen lämnar en kompletterad ansökan, som i efterhand godkänns, fastän godkännandet skulle ske efter tidsfristen på ett år. Det väsentliga är att den kompletterade ansökan lämnas till Finansinspektionen inom ett år från ikraftträdandet av denna lag. 

Bestämmelsen motsvarar artikel 40 i direktivet. 

1.2  Försäkringsbolagen

1 kap. De centrala principerna för försäkringsbolags verksamhet samt tillämpning av lagen

Definitioner 

11 b §.Vissa definitioner som hänför sig till försäkringsmatematik och finansiering. I paragrafen definieras begreppen riskreduceringstekniker, diversifieringseffekter, prognostiserad sannolikhetsfördelning, riskmått, externt ratinginstitut och reglerad marknad. Definitionerna är nya, men de ändrar inte den övriga materiella lagstiftningen. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Definitionerna ingår i artikel 13.22 och 13.36—40 i Solvens II-direktivet. 

3 kap. Bedrivande av direkt försäkring utomlands

2 §. Anmälan om filialetablering. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. där det ges en definition av den utländska nationella garantifond som avses i 2 mom. Definitionen är ny, men den ändrar inte den övriga materiella lagstiftningen. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Definitionen ingår i artikel 13.24 i Solvens II-direktivet. 

25 kap. Tillsynen över försäkringsbolag och försäkringsholdingsammanslutningar

28 §. Granskning av funktioner eller uppgifter som lagts ut på entreprenad. I paragrafen förtydligas Finansinspektionens befogenheter vid granskning av funktioner eller uppgifter som lagts ut på entreprenad. Det företag som är föremål för granskning behöver inte vara ett försäkringsföretag eller företag i försäkringsbranschen, eftersom den utläggning på entreprenad som avses i 6 kap. 16 § i försäkringsbolagslagen överlag inte avser arbete som typiskt ingår i försäkringsdistribution. Med externa tjänsteleverantörer avses således inte heller i denna paragraf exempelvis försäkringsförmedlare eller sidoverksamma försäkringsförmedlare. Tjänsteleverantören kan vara finländsk eller utländsk. Det handlar inte om företag i en försäkringsföretagsgrupp eller filialer. Det är tillräckligt att ett i Finland registrerat försäkringsbolag har lagt ut en funktion eller ett uppdrag på leverantören. I förarbetena till lagen har man tidigare klarlagt frågan om granskningsrätt i fråga om tjänsteleverantörer som utför funktioner eller uppgifter som ett i Finland registrerat försäkringsbolag har lagt ut (regeringens proposition 83/2013 rd, s. 25). 

I 1 mom. föreslås en hänvisning till 24 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen. Med stöd av bestämmelserna har Finansinspektionen befogenhet att inspektera en tjänsteleverantör hos vilken ett i Finland registrerat försäkringsbolag har lagt ut en funktion eller ett uppdrag och som har ett driftställe i Finland. Med stöd av den hänvisade bestämmelsen ska inspektionen genomföras vid företagets driftställe. 

Bestämmelsen är ny, men den ändrar inte den övriga materiella lagstiftningen. För tydlighetens skull föreslås bestämmelser om saken i lag. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Frågan regleras i artikel 38.1 c i Solvens II-direktivet. 

I 2 mom. föreslås ett bemyndigande för Finansinspektionen att inspektera en tjänsteleverantör hos vilken ett i Finland registrerat försäkringsbolag har lagt ut en funktion eller ett uppdrag och som finns i en annan EES-stat än Finland. Enligt momentet kan Finansinspektionen själv eller genom en representant inspektera den verksamhet som lagts ut på företaget. Innan inspektionen inleds ska Finansinspektionen emellertid informera tillsynsmyndigheten i den berörda EES-staten om inspektionen. Finansinspektionen kan också be tillsynsmyndigheten i den berörda EES-staten att för Finansinspektionens räkning granska den funktion eller uppgift som lagts ut på entreprenad. 

Bestämmelsen är ny. Det har inte tidigare i lag utfärdats exakta bestämmelser om förfarandet. För tydlighets skull föreslås bestämmelser om saken i lag. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Frågan regleras i artikel 38.2 första och andra stycket i Solvens II-direktivet. 

26 kap. Grupptillsyn och beräkning av solvensen på gruppnivå

1 §. Definitioner. I 1 mom. 13 punkten görs en teknisk ändring av sluttecknet. I 14 punkten föreslås en definition av begreppet transaktion inom gruppen. Definitionen är ny, men den ändrar inte den övriga materiella lagstiftningen. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Definitionen ingår i artikel 13.19 i Solvens II-direktivet. 

31 kap. Övriga bestämmelser om försäkringsbolag

Det föreslås att mellanrubriken före 1 § i kapitlet ändras så att den lyder på följande sätt: Försäkringsbolag som representanter. Detta är en logisk konsekvens av att 1 och 3 § i kapitlet föreslås bli upphävda. 

1 och 3 §. Det föreslås att vissa paragrafer i 31 kap. upphävs i lagen. Avsikten är att bestämmelser om försäkringsbolags marknadsföring som finns i 1 § i kapitlet i den gällande lagen ska finnas i 34 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. I fråga om verksamheten för ett försäkringsbolags ombud, om vilken det föreskrivs i 3 § i den gällande lagen, föreslås heltäckande bestämmelser i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Enligt förslaget ska det således inte längre i försäkringsbolagslagen föreskrivas om marknadsföring eller om ombuds verksamhet. Bestämmelserna om marknadsföring och om uppgivande av ställning som ombud i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution motsvarar till sitt innehåll de gällande bestämmelser i försäkringsbolagslagen som nu föreslås bli upphävda. I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution föreslås dessutom flera nödvändiga tillägg och preciseringar som föranleds av direktivet. 

1.3  Lagen om försäkringsföreningar

12 kap. Tillsynen över försäkringsföreningarna

2 §. I paragrafen görs en teknisk ändring av en hänvisning, enligt vilken i bestämmelsen i fråga om marknadsföring hänvisas till bestämmelserna i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution i stället för till försäkringsbolagslagen. På tillsynen över en försäkringsförenings marknadsföring och avtalsvillkoren tillämpas också i fortsättningen bestämmelserna i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution och lagen om Finansinspektionen. 

1.4  Lagen om utländska försäkringsbolag

3 §. Verksamhet som faller utanför tillämpningsområdet. Hänvisningen i 1 punkten i paragrafen till lagen om försäkringsförmedling ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Paragrafens 2 punkt motsvarar oförändrad bestämmelsen i den gällande lagen. 

14 b §. Granskning av funktioner eller uppgifter som lagts ut på entreprenad. I paragrafen klargörs behörigheten för den myndighet som svarar för försäkringstillsynen i ett utländskt EES-försäkringsbolag när det gäller granskningen av funktioner eller uppgifter som lagts ut på entreprenad vid ett driftställe som finns i Finland. Det företag som är föremål för inspektionen behöver inte vara ett försäkringsföretag. Det handlar inte om företag i en försäkringsföretagsgrupp eller filialer. Företaget kan vara finländskt eller utländskt. Det är tillräckligt att det utländska EES-försäkringsbolaget har lagt ut en funktion eller ett uppdrag på ett företag som finns i Finland. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om grunderna för granskningsrätten i fråga om den myndighet som svarar för försäkringstillsynen i EES-staten. Om ett EES-försäkringsbolag har lagt ut en funktion eller en uppgift på entreprenad hos ett företag i Finland, kan den myndighet som svarar för försäkringstillsynen i bolagets hemstat inom ramen för sin behörighet inspektera den verksamhet som lagts ut vid driftstället. Inspektionen kan också utföras av en representant för den myndighet som svarar för försäkringstillsynen av ett utländskt EES-försäkringsbolag. Innan inspektionen inleds ska den myndighet som svarar för försäkringstillsynen i det utländska EES-försäkringsbolagets hemstat eller myndighetens representant informera Finansinspektionen om inspektionen. 

I momentet föreslås det att en utländsk myndighet för försäkringstillsyn i en EES-stat ges rätt att företa inspektion vid en näringsidkares driftställe, om det är nödvändigt i syfte att genomföra en tillsynsuppgift enligt Solvens II-direktivet. Eftersom de uppgifter som näringsidkaren lämnar muntligen eller skriftligen kan vara bristfälliga med tanke på tillsynen eller då näringsidkaren kan underlåta att lämna några uppgifter alls, anses det vara nödvändigt att föreskriva om tillsynsmyndighetens rätt att t.ex. vid behov kontrollera om näringsidkaren verkligen bedriver rörelse på den adress som uppgivits. Innan en inspektion förrättas ska tillsynsmyndigheten ha grundad anledning att anta att en näringsidkare verkligen bedriver näringsverksamhet på ett område, i en lokal eller i ett annat utrymme som är föremål för inspektion och att den information som fås vid inspektionen eller den åtgärd som genomförs kan bidra till utredningen av ärendet i övrigt. Inspektioner ska förrättas endast när det är nödvändigt med tanke på utförandet av tillsynsuppgifterna. 

I förslaget har bestämmelsen om hemfridsskydd i 10 § i Finlands grundlag beaktats. Det föreslås att till 1 mom. fogas ett uttryckligt omnämnande av driftstället. Med detta åsyftas att granskningsåtgärderna inte kan utsträckas till sådana lokaler som omfattas av hemfriden. Tillsynsmyndigheten ska med till buds stående medel i tillräcklig mån säkerställa att föremålet för inspektion inte används som bostad och att det alltså inte är fråga om ett utrymme som omfattas av hemfriden. Om någon trots detta framför ett påstående om att föremålet för inspektion omfattas av hemfriden, förutsätts att den som framlägger påståendet har ganska konkreta uppgifter om eller bevis på att det är fråga om ett utrymme som verkligen omfattas av hemfriden. Det bör dock observeras att näringsverksamhet ibland bedrivs även från ett utrymme som en fysisk person använder som sin bostad. Det kan alltså ibland vara svårt för en myndighet att i förväg veta och förvissa sig om att en lokal där en inspektion ska förrättas endast används för näringsverksamhet eller om den även regelbundet används som bostad av en fysisk person. (Jfr regeringens proposition 33/2007 rd, s.7) 

Bestämmelsen är ny. För tydlighets skull föreslås bestämmelser om saken i lag. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om överföring av tillsynsuppgifter till Finansinspektionen, när det rör sig om en tjänsteleverantör i Finland hos vilken ett utländskt EES-försäkringsbolag har lagt ut en funktion eller uppgift. På begäran av den myndighet som svarar för försäkringstillsynen av det utländska EES-försäkringsbolaget kan Finansinspektionen inspektera den verksamhet som lagts ut på företaget. På Finansinspektionens rätt att få uppgifter samt granskningsrätt tillämpas då bestämmelserna om Finansinspektionens rätt att få uppgifter samt granskningsrätt i fråga om tillsynsobjekt i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen, bestämmelserna om Finansinspektionens rätt att förena rätten att få uppgifter samt granskningsrätten med vite i 33 a § i den lagen och bestämmelserna om Finansinspektionens rätt att anlita utomstående sakkunniga i 34 § i den lagen. 

Bestämmelsen är ny. Det har inte tidigare i lag utfärdats exakta bestämmelser om förfarandet. För tydlighets skull föreslås bestämmelser om saken i lag. Bestämmelsen hänför sig till de observationer som kommissionen gjort i fråga om Finland och som gäller genomförandet av Solvens II-direktivet. Bestämmelserna om saken finns i artikel 38.2 första och andra stycket i Solvens II-direktivet. 

1.5  Lagen om försäkringsavtal

1 kap. Allmänna stadganden

1 §. Tillämpningsområde. I 3 mom., där det föreskrivs om de bestämmelser i lagen som tillämpas på trafikförsäkringar, föreslås justeringar av den anledningen att lagförslaget innehåller förändringar i försäkringsgivarens informationsplikt. Enligt det föreslagna momentet ska bland bestämmelserna om informationsskyldighet på trafikförsäkringar tillämpas 5 § 1, 3 och 4 mom., 5 a och 5 b §, 5 d § 1 mom. samt 7—9 § och 9 a § 1 mom. Dessutom ska på trafikförsäkringar tillämpas det nya 4 b § 1 mom. som gäller klarläggande av försäkringsbehovet. 

Genom de bestämmelser som nämns i momentet genomförs delvis artikel 20.1, 20.2 och 20.4—8, artikel 22.1 första stycket och artikel 23 i direktivet. 

Det är skäl att notera att med stöd av 5 § 4 mom. även bestämmelserna i 6 a kap. i konsumentskyddslagen som gäller förhandsinformation ska tillämpas när det är fråga om distansförsäljning av trafikförsäkringar. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster förutsätter att sådana bestämmelser även tillämpas på lagstadgade försäkringar. Genom förslaget rättas det felaktiga genomförandet av direktivet som gjordes genom lag 467/2016 (RP 123/2015 rd). 

2 §. Definitioner. I 1 mom. föreslås definitioner av begreppen placeringsförsäkring, försäkringsbaserad investeringsprodukt och Solvens II-direktivet. 

Den nya definitionen av placeringsförsäkring i punkt 2 a i momentet behövs, eftersom det för genomförandet av direktivet behöver fogas särskilda bestämmelser om placeringsförsäkringar till lagen. 

Definitionen av placeringsförsäkring baserar sig på begreppet livförsäkring, som vedertaget omfattar de försäkringar som avses i 13—20 § i lagen om försäkringsklasser. Den föreslagna definitionen gäller dock inte vissa försäkringar som betraktas som livförsäkringar. 

Den föreslagna definitionen av placeringsförsäkringar är mer omfattande än definitionen i artikel 2.1.17 i direktivet. Med avvikelse från direktivet ska även individuella pensionsförsäkringar betraktas som placeringsförsäkringar. På pensionsförsäkringar tillämpas redan enligt den gällande lagen om försäkringsavtal särskilda bestämmelser bland annat om de uppgifter som ska lämnas före försäkringsavtal ingås. Genomförandet av direktivet ger inte orsak att ändra denna grundlinje. 

På samma sätt som i direktivet ska som placeringsförsäkringar däremot inte betraktas sådana livförsäkringar där avtalsenlig ersättning endast betalas ut vid dödsfall eller på grund av arbetsoförmåga som beror på en olycka, sjukdom eller funktionsnedsättning. Som placeringsförsäkringar ska inte heller betraktas officiellt erkända tjänstepensionssystem som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut som bedriver tilläggspensionsverksamhet eller för Solvens II-direktivet, eller andra pensionsförsäkringar som kan anses vara gruppförsäkringar. 

Definitionen motsvarar definitionen av placeringsförsäkring i 5 § 1 mom. 12 punkten i lagförslag 1. 

I 2 b-punkten föreslås en definition av det nya begreppet försäkringsbaserad investeringsprodukt. I definitionen ingår en hänvisning till definitionen av försäkringsbaserad investeringsprodukt i 5 § 1 mom. 21 punkten i lagförslag 1. I lagen används fortfarande i huvudsak begreppet placeringsförsäkring enligt 2 a-punkten. Försäkringsbaserad investeringsprodukt definieras emellertid i lagen, eftersom begreppet används i kommissionens delegerade förordning om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter där begreppet emellertid inte definieras. Bestämmelsen motsvarar artikel 2.1.17 i direktivet. 

Enligt punkt 5 a-punkten i momentet avses med Solvens II-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet. På grund av den nya definitionen görs en teknisk ändring i den föregående 5 punkten. 

I 5 b-punkten definieras varaktig form genom vilket informationen lämnas. Definitionen motsvarar definitionen av varaktig form i 5 § 1 mom. 9 punkten i lagförslag 1. 

4 §. Bestämmelser som ska tillämpas på gruppförsäkring. I paragrafen räknas upp de bestämmelser i lagen som ska tillämpas på gruppförsäkringar. En grundläggande ändring i förhållande till nuläget är att på gruppförsäkringar enligt den förslagna paragrafen ska tillämpas bestämmelserna i 4 b § 1 mom. som gäller klarläggande av försäkringsbehovet, samt bestämmelserna om försäkringsgivarens förhandsinformation. Om den gruppförsäkring som erbjuds är en annan försäkring än en placeringsförsäkring, ska på den tillämpas 5 § 1, 3 och 4 mom., 5 a och 5 b § samt 5 d § 1 mom. Om gruppförsäkringen är en i 2 § 1 mom. 5 a punkten avsedd placeringsförsäkring, gäller i fråga om den beroende på fallet även 4 b § 2 mom., 5 § 2 mom., 5 c § och 5 d § 2 mom. På gruppförsäkringar ska även 9 och 9 a § tillämpas. 

Enligt skäl 49 i ingressen till direktivet om försäkringsdistribution bör i fråga om gruppförsäkringar med kund avses den företrädare för en grupps medlemmar som ingår ett försäkringsavtal för gruppmedlemmarnas räkning, varvid den individuella gruppmedlemmen inte kan fatta individuella beslut om att ansluta sig. För tydlighets skull är det skäl att påpeka att bestämmelserna om försäkringsgivarens informationsskyldighet i lagförslaget till den del som gäller gruppförsäkringar riktar sig till den som ingår ett avtal om gruppförsäkring, dvs. försäkringstagaren. 

Genom de bestämmelser som nämns i paragrafen genomförs delvis artikel 20.1, 20.2 och 20.4—8, artikel 22.1 första stycket, artikel 23, artikel 29.1 samt artikel 30.1, 30.2 och 30.5 i direktivet. 

4 a §. Bestämmelser som ska tillämpas på kapitaliseringsavtal. I paragrafen räknas upp de bestämmelser som ska tillämpas på kapitaliseringsavtal. Kapitaliseringsavtal är i 2 § 1 mom. 5 a punkten avsedda placeringsförsäkringar. Enligt den föreslagna paragrafen ska på kapitaliseringsavtal tillämpas 4 b § som gäller klarläggande av försäkringsbehovet, de nya 5 a, 5 b, 5 c och 5 d § som gäller informationsskyldighet samt 9 a § som innehåller ett bemyndigande. Genom de bestämmelser som nämns i paragrafen genomförs delvis artikel 20.1, 20.2 och 20.4, artikel 22.1 andra stycket, artikel 23, artikel 29.1 samt artikel 30.1, 30.2 och 30.5 i direktivet. 

2 kap. Information om försäkringen

4 b §. Klarläggande av försäkringsbehovet. I paragrafen föreslås bestämmelser om försäkringsgivarens skyldighet att fastställa försäkringssökandens försäkringsbehov. Paragrafens 1 mom. gäller alla försäkringar och 2 mom. innehåller kompletterande bestämmelser och placeringsförsäkringar. 

För att utreda försäkringsbehovet ska försäkringsgivaren enligt 1 mom. begära upplysningar av försäkringssökanden om dennes behov av och krav på försäkring. Begäran om upplysningar kan ske såväl personligen som till exempel via en nättjänst eller i försäkringsansökningsblanketten. I momentet föreslås inga närmare bestämmelser om innehållet i de upplysningar som ska bes. 

Försäkringars betydelse och innehåll varierar så mycket att det inte kan ställas några exakta krav i fråga om detta. Till exempel i fråga om lagstadgade försäkringar, såsom trafikförsäkringen, förutsätter utredning av försäkringsbehovet färre uppgifter än i fråga om frivilliga försäkringar. En konsument eller jämförbar aktör som är försäkringssökande kan i allmänhet uttrycka sitt försäkringsbehov endast på allmän nivå, såsom behovet att försäkra sitt hem eller sin fritidsbostad, sin bil eller sitt sällskapsdjur eller behovet av beredskap för olyckor, sjukdomar, arbetsoförmåga, arbetslöshet eller död som drabbar sökanden själv eller en nära anhörig. På basis av den allmänna information som fåtts av den som söker en sådan försäkring ska kompletterande frågor ställas till sökanden så att försäkringsgivaren bättre ska kunna fastställa försäkringsbehovet. Frågorna ska vara på så sätt specifika att man utifrån svaren kan bedöma huruvida den försäkring eller de försäkringar som försäkringsgivaren erbjuder uppfyller försäkringssökandens försäkringsbehov. 

När det gäller placeringsförsäkringar är det väsentliga med tanke på klarläggandet av försäkringsbehovet att försäkringsgivaren får tillräcklig information om försäkringssökandens mål med investeringen, exempelvis investeringstiden och den eftersträvade nivån på avkastningen i förhållande till risknivån. Den information som ska begäras för bedömningen av om placeringsförsäkringen är ändamålsenlig och lämplig redogörs nedan i samband med 2 mom. 

På försäkringsbehovet inverkar väsentligen även de andra försäkringar som försäkringssökanden har. Något försäkringsbehov finns givetvis inte om försäkringssökanden redan har en försäkring som täcker risken i fråga. Därför bör sökanden på en allmän nivå också tillfrågas om sådana. Utöver försäkringar som sökanden själv tecknat kan det vara fråga om gruppförsäkringar som sökanden eventuellt omfattas av. På motsvarande sätt är det skäl att fråga om andra sådana typiska försäkringar som kan ha betydelse när försäkringsbehovet fastställs. I fråga om små husbolag med högst ett par lägenheter, där en kund försäkrar sitt lösöre i hemförsäkringen, kan det t.ex. vara skäl att fråga kunden till vilken del husbolagets fastighetsförsäkring ersätter skador som orsakas den fasta inredningen i lägenheterna, eller till vilken del en försäkring som en försäkringsgivare eller hyresgäst tecknat ersätter skador på ett objekt som hyrs ut. På motsvarande sätt är det skäl att i samband med erbjudande av produktförsäkringar som säljs i vitvaru- och elektronikaffärer fråga om kunden redan har en hemförsäkring; en separat produktförsäkring kan då ofta överlappa med hemförsäkringen. Vilka andra försäkringar sökanden redan har, kan lättare klarläggas vid ett kundbesök, eller i övrigt genom personlig kommunikation än genom nätförsäljning. Även i samband med nätförsäljningen borde man fästa den sökandes uppmärksamhet vid att klarlägga huruvida befintliga försäkringar helt eller delvis täcker försäkringsbehovet. Även i samband med nätförsäljningen borde man minst ge typiska exempel för försäkringar kan erbjuda överlappande skydd. Försäkringsgivaren har dock inte skyldighet att i detalj utreda innehållet i en försäkring som en annan försäkringsgivare beviljat eller i detalj jämföra försäkringarnas täckning. 

Enligt 2 mom. ska vid erbjudande av en placeringsförsäkring försäkringssökanden också tillfrågas om tidigare erfarenheter och kunskaper om det investeringsområde som anknyter till försäkringen. Av relevans med tanke på investeringserfarenheten är såväl erfarenhet av försäkringsbaserade investeringar som erfarenhet av den typ av finansiella instrument eller andra investeringsobjekt till vilka försäkringstagaren på grundval av försäkringen kan styra försäkringspremierna. En annan relevant faktor är också huruvida försäkringssökanden har upprepade erfarenheter av de berörda finansiella tjänsterna eller finansiella instrumenten, eller endast enstaka erfarenheter. Av relevans med tanke på kunskaperna är utöver sökandens faktiska kunskaper om den berörda finansiella tjänsten eller finansiella instrumentet också sökandens utbildning och yrke. 

Om det har avtalats om att försäkringssökanden ska ges en personlig rekommendation om val en viss placeringsförsäkring eller vissa placeringsförsäkringar, ska enligt momentet av sökanden också begäras upplysningar om hans eller hennes ekonomiska situation. Det väsentliga är inte bara att klarlägga sökandens risktolerans och förmåga att bära förluster utan också sådana andra faktorer som kan ha betydelse vid bedömning av vilken eller vilka placeringsförsäkringar som är lämpliga för sökanden. 

Försäkringsgivaren har utgångsmässigt rätt att lita på att de upplysningar som försäkringssökanden lämnar är korrekta och att sökandens försäkringsbehov kan fastställas utifrån upplysningarna. Undantagen utgörs av de fall där försäkringsgivaren vet eller borde veta att upplysningarna är uppenbart felaktiga eller bristfälliga till exempel på grund av att de innehåller motstridigheter. I detta fall är försäkringsgivaren skyldig att begära ytterligare upplysningar av försäkringssökanden eller, om detta inte är möjligt på grund av att försäkringen snabbt behöver sättas i kraft, att varna sökanden om att fastställandet av försäkringsbehovet baserar sig på upplysningar som kan vara felaktiga eller bristfälliga. 

Genom paragrafen genomförs delvis artikel 20.1 första och andra stycket samt artikel 30.1 första stycket och 30.2 första stycket. 

5 §. Information innan avtal ingås. Paragrafens rubrik ändras på finska. Den gällande paragrafens finska ordalydelse ”sopimuksen päättäminen” kan också uppfattas så att det är fråga om avslutande av avtalsförhållandet, varför det föreslås att rubriken ersätts med det allmänspråkliga uttrycket ”sopimuksen tekeminen”. 

I 1 mom., som gäller skyldighet att lämna förhandsinformation, görs behövliga ändringar på grund av att försäkringsgivaren enligt den föreslagna 4 b § är skyldig att fastställa försäkringsbehovet med beaktande av de upplysningar som fåtts av försäkringssökanden. Enligt det förslagna momentet ska försäkringsgivaren ge information uttryckligen om sådana försäkringar som den erbjuder som uppfyller det fastställda försäkringsbehovet. Det centrala innehållet i informationsskyldigheten är i sig oförändrad. Försäkringssökanden ska ges tillräcklig information för att han eller hon ska kunna bedöma försäkringens ändamålsenlighet, jämföra de tillbudsstående alternativen och få en riktig uppfattning om hur täckande försäkringsskyddet är (RP 114/1003 rd, s. 26). Också skyldigheten att fästa sökandens uppmärksamhet vid väsentliga begränsningar i försäkringsskyddet kvarstår oförändrad. 

I momentet genomförs delvis artikel 20.1 första och andra stycket samt artikel 20.4 i direktivet. I fråga om den information om placeringsförsäkringar som ska ges till kunder och presumtiva kunder, exempelvis om försäkringsformerna och tjänsterna och deras kostnader samt tillhörande avgifter, motsvarar bestämmelsen även artikel 29.1 första stycket i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om särskild informationsskyldighet i fråga om placeringsförsäkringar. Bestämmelserna i momentet kompletterar den allmänna informationsskyldigheten enligt 1 mom. Enligt momentet ska försäkringsgivaren för det första fästa uppmärksamhet vid sådana omständigheter som är väsentliga för valet av olika slags placeringsförsäkringar och investeringsobjekt som hänför sig till dem, med särskild hänsyn till försäkringssökandens tidigare erfarenhet av och kunskaper om investeringar samt målet med investeringen. Momentet motsvarar till denna del i huvudsak den gällande bestämmelsen som nu finns i 1 mom. och som alltså flyttas till 2 mom. 

Det nya på lagnivå är att enligt det föreslagna momentet ska uppgifter om avgifter som tas ut för placeringsförsäkringen och investeringsobjekt som hänför sig till den specificeras och räknas samman så att försäkringssökanden kan förstå kostnaderna för försäkringen liksom deras kumulativa verkan på försäkringens avkastning och kapitaltillväxt. Till innehållet är kravet dock inte helt nytt, eftersom Finansinspektionen redan med stöd av den gällande lagen meddelat Föreskrifter och anvisningar 10/2012 Presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar, som syftar till att säkerställa att tillsynsobjektens kunder, inklusive försäkringssökande, ska få tillräckliga och väsentliga uppgifter om kostnader och intäkter för att fatta beslut om finansiella produkter. Också kostnaderna för den tjänst som tillhandahålls i samband med försäkringsdistributionen ska anges för kunden. 

Det som är nytt är skyldighet att lämna information om hur kostnader av försäkringen påverkar ackumulation av kapitalet. Bestämmelsen är nationell. Kostnadsstrukturen i placeringsförsäkringar är ofta komplicerad. Det gäller i synnerhet pensionsförsäkringar där det är normalt att försäkringskapitalet tryggas genom en dödsfallsförsäkring. Det har bedömts befogat att nationellt ställa det nämnda kravet på att lämna ytterligare information, eftersom från försäkringssökandes synpunkt är det vanligtvis mer instruktivt att jämföra ackumulationen av kapital i alternativ som denne erbjuds hos olika tjänstdistributörer än avkastningen som är mer abstrakt. 

Enligt det föreslagna momentet ska försäkringssökanden även varnas för de risker som är förknippade med försäkringen eller till de investeringsobjekt som hänför sig till den eller den föreslagna investeringsstrategin. Också enligt de gällande bestämmelserna ska sökanden varnas om de risker som är förknippade med försäkringen och de anknutna investeringsobjekten. Det nya är att skyldigheten även gäller den föreslagna investeringsstrategin. Om avsikten till exempel är att sökanden på en gång eller inom en kort tid placerar en betydande summa medel i en försäkring, ska det varnas om den risk som är förknippad med en sådan investeringsstrategi. På motsvarande sätt ska sökanden varnas om en investeringsstrategi där de tillgångar som ska placeras inte i tillräcklig utsträckning sprids på olika investeringsobjekt. 

Det ska dock inte räcka med att endast varna om den risk som är förknippad med investeringsstrategin, utan försäkringssökanden ska även informeras om hur riskerna kan kontrolleras på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till investeringsmålen. Till exempel i ovannämnda situationer ska sökanden informeras om att risken i allmänhet minskas av att investeringar görs under en längre tidsperiod och av att de riktas till olika slags investeringsobjekt som har svag korrelation. 

Genom de ovan förklarade bestämmelser i momentet genomförs till sin del artikel 29.1 i direktivet. 

Momentet innehåller dessutom en informativ hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter). Förordningen träder i kraft den 1 januari 2018. Det är skäl att konstatera att innan ett livförsäkringsavtal ingås ska kunden dessutom ges motsvarande uppgifter som anges i artiklarna 185 och 186 i Solvens II-direktivet som till sin del har genomförts med bestämmelser i justitieministeriets förordning om information om livförsäkring (177/2011). Närmare bestämmelser om saken finns också i Finansinspektionens föreskrifter (Föreskrifter och anvisningar 10/2012 om presenterade av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar). 

Till paragrafens 3 mom. fogas kravet enligt artikel 20.4 och 29.1 tredje stycket i direktivet om att förhandsinformationen ska ges i begriplig form. Till denna del ändras inte innehållet av rättsläget, även om ett sådant krav inte tidigare uttryckligen har angetts i paragrafen. 

I momentet förutsätts det också att försäkringens komplexitet beaktas vid lämnandet av informationen. Eftersom informationsskyldigheten redan med stöd av de gällande bestämmelserna bl.a. fastställs utifrån försäkringens betydelse, innehåll och de situationer där de tas (RP 114/1993 rd s. 26), har det enligt gällande lag krävts att försäkringens komplexitet beaktas. 

Slutligen innehåller momentet ett krav på att informationen ska lämnas så att hänsyn tas till huruvida kunden är konsument eller en person som i enlighet med 3 § 2 mom. kan jämställas en konsument, eller någon annan person samt andra egenskaper hos en kund eller kundgrupp. Informationsskyldigheten framhävs när försäkringssökanden är konsument eller kan jämställas med en konsument. Om försäkringssökanden är någon annan än en sådan person kan den ha mindre behov av information, vilket kan beaktas när informationen ges. Detta kan gälla i synnerhet i de fall som nämns i skäl 51 i ingressen till direktivet, t.ex. vid försäkring mot industriella eller kommersiella risker. 

Genom bestämmelserna om försäkringens komplexitet och objektet för givande av information genomförs delvis artikel 20.2 i direktivet. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar till innehållet 5 § 3 mom. i den gällande lagen. 

5 a §. Lämnande av information i varaktig form eller på en webbplats. Enligt 1 mom. ska de uppgifter som ska ges innan avtal ingås i regel lämnas i pappersform, i någon annan varaktig form eller på en webbplats. Avsikten är att om det sätt som ska användas föreskrivs närmare i förordning av statsrådet. I momentet ingår ett bemyndigande för att utfärda förordning om detta. Varaktig form definieras i 2 § 1 mom. 5 b-punkten. Med momentet genomförs delvis artikel 23.1, 23.2 och 23.4—6 i direktivet. 

Även om förutsättningar, som närmare föreskrivs i förordning av statsrådet, för att lämna information på en nätsida uppfylls, är det skäl att lägga märke till att lämnandet av information på detta sätt inte är tillräckligt där det annanstans i lagen förutsätts att informationen ska lämnas i varaktig form. Till exempel vid distansförsäljning av försäkringar ska även i fortsättningen bestämmelsen i 6 a kap. 11 § 1 mom. i konsumentskyddslagen tillämpas, enligt vilken såväl den i nämnda kapitel avsedda förhandsinformationen och avtalsvillkoren som förhandsinformationen enligt lagen om försäkringsavtal ska tillställas skriftligen eller i en annan varaktig form. 

I 2 mom. föreslås särskilda bestämmelser om skadeförsäkringar som avses i bilaga I till Solvens II-direktivet. I Finland finns bestämmelser om dem i 1—12 § i lagen om försäkringsklasser. Med avvikelse från andra försäkringar ska i fråga om dessa försäkringar lämnas ett standardformulär med de uppgifter som avses i artikel 20.8 i direktivet. Avsikten är att bestämmelser om dessa uppgifter, om språket i formuläret samt om andra detaljer som gäller formuläret ska utfärdas genom förordning av statsrådet. I momentet ingår ett bemyndigande om detta. Dessutom föreslås i momentet en informativ hänvisning till kommissionens tekniska tillsynsstandarder, där det enligt artikel 20.9 i direktivet finns bestämmelser om det standardiserade presentationsformatet för formuläret och närmare uppgifter om presentationen av uppgifterna i formuläret. 

Standardformuläret ska enligt momentet lämnas i pappersform eller i någon annan varaktig form. Informationen kan lämnas på en webbplats endast om lämnandet av informationen på detta sätt uppfyller villkoren för lämnande av information i varaktig form enligt definitionen i 2 § 1 mom. 5 b-punkten. 

I momentet genomförs delvis artikel 20.5 och 20.7—9 punkten i direktivet. 

Enligt 3 mom. ska försäkringssökanden ha rätt att på begäran få uppgifterna i pappersform före avtalet ingås. För tydlighetens skull ska i momentet dessutom föreskrivas att också lämnande av information på papper ska vara gratis för sökanden. I momentet genomförs artikel 23.3 i direktivet. 

Momentet innehåller också en hänvisning till 6 a kap. 11 § 2 mom. i konsumentskyddslagen, där det föreskrivs om lämnandet av information och avtalsvillkor, då avtalet om finansiella tjänster eller finansiella instrument, på begäran av konsumenten, ingås med hjälp av ett sådant medel för distanskommunikation att informationen och avtalsvillkoren inte kan tillställas i varaktig form innan avtalet ingås. Det ska läggas märke till att med stöd av det förslagna momentet ska bestämmelserna i det nämnda momentet i konsumentskyddslagen tillämpas också i det fallet att genom telefonförsäljning distribueras försäkringar till en annan kund än en konsument. I momentet genomförs artikel 23.7 i direktivet. 

5 b §. Personliga rekommendationer om försäkringar. I paragrafen föreslås bestämmelser om givande av personliga rekommendationer om försäkringar, vilket i direktivet kallas rådgivning. Av de orsaker som anges i kapitel 4.1.6. i allmänna motiveringen använder Finland inte den i direktivet föreskrivna optionen att införa bestämmelser om att givandet av en sådan tjänst ska vara obligatorisk för försäkringsgivarna. Givande av personliga rekommendationer om försäkringar ska alltså enligt finsk lag basera sig på ett avtal mellan parterna. För rekommendationen ska det även få tas ut en avtalad avgift. Det bör emellertid noteras att det för uppfyllandet av de lagstadgade informationsskyldigheterna inte får tas ut någon avgift av en konsument eller av någon som kan jämställas med en konsument, exempelvis så att konsumenten eller den därmed jämställbara personen får den uppfattningen att den måste avtala om en personlig rekommendation för att få tillräcklig och adekvat information om olika försäkringar som försäkringsgivare erbjuder. 

I vissa fall ska det dock enligt lagen vara obligatoriskt att ge en personlig rekommendation. Ett sådant fall är om ett försäkringsavtal ingås med en person vars varaktiga hemvist eller fasta driftställe finns i en EES-stat där denna rådgivning krävs enligt lag vid försäljning av försäkringar. 

Om parterna har avtalat om att en personlig rekommendation ska ges, eller om det enligt lagen i den berörda EES-staten är obligatoriskt med sådan rådgivning, ska bestämmelserna i den föreslagna paragrafen tillämpas. 

När försäkringsgivaren ger försäkringssökanden en personlig rekommendation om valet av en eller flera försäkringar ska försäkringsgivaren motivera varför den försäkring eller de försäkringar som rekommenderas bäst motsvarar försäkringssökandens försäkringsbehov. Rekommendationen ska utgå från försäkringssökandens personliga omständigheter. 

I momentet genomförs delvis artikel 20.1 tredje stycket i direktivet. I 2 mom. förslås en bestämmelse för den händelse att försäkringssökanden trots försäkringsgivarens begäran inte ger tillräckliga uppgifter för att försäkringsgivaren ska kunna rekommendera en viss försäkring eller vissa försäkringar. Då kan försäkringsgivaren inte ge någon rekommendation, och ska informera försäkringssökanden om detta. 

Regleringen är nationell och saknar grund i direktivet. Kravet på att tjänster ska tillhandahållas professionellt och omsorgsfullt måste anses förutsätta att den rekommendation som ges bygger på tillräckliga uppgifter om försäkringssökandens personliga omständigheter. Med tanke på rättsskyddet för såväl försäkringssökanden som försäkringsgivaren anses det vara motiverat att utfärda uttryckliga bestämmelser om saken. 

5 c §. Bedömning av placeringsförsäkringens ändamålsenlighet och lämplighet. I paragrafen föreslås särskilda bestämmelser om placeringsförsäkringar. Såsom konstateras ovan är begreppet placeringsförsäkring enligt definitionen i 2 § 1 mom. 5 a-punkten mera omfattande än vad som förutsätts i artikel 2.1.17 i direktivet. 

Enligt 1 mom. ska försäkringsgivaren bedöma huruvida den planerade placeringsförsäkringen med eventuella anknutna tilläggstjänster är ändamålsenlig för försäkringssökanden med beaktande av de upplysningar som inhämtats av sökanden om dennes erfarenhet av och kunskaper om investeringsområdet för den berörda försäkringen. I paragrafen avses med tilläggstjänster bl.a. sådana produkter samt tjänster som inte är försäkringar som avses i 40 och 41 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. En sådan tjänst kan vara till exempel en kredit som erbjuds för att finansiera placeringen. Om en planerad försäkring skilt för sig eller tillsammans med tilläggstjänster är komplex eller är förknippad med en hög risk, ska den inte anses vara ändamålsenlig för en försäkringssökande som har ringa erfarenhet av eller kunskaper om investeringar. Ju mer komplex och riskfylld en planerad försäkring eller tjänstehelhet är, desto mer erfarenhet av och kunskaper om investeringar ska en försäkringssökande ha för att försäkringen och tilläggstjänsterna ska kunna bedömas vara ändamålsenliga. Detta är fallet särskilt när det till en planerad försäkring såsom en tilläggstjänst anknyter erbjudande av kredit för finansiering av placeringen eller en del av den. 

Om försäkringsgivaren bedömer att placeringsförsäkringen med eventuella anknutna tilläggstjänster inte är ändamålsenlig, ska försäkringsgivaren enligt momentet varna sökanden om det. I lagförslaget föreslås det inte i sig att det ska vara förbjudet att erbjuda en försäkring i sådana fall där försäkringsgivaren konstaterar att den planerade försäkringen och eventuella anknutna tilläggstjänster inte är ändamålsenliga för sökanden. Med stöd av 30 § i lagförslag 1 bör det dock bedömas huruvida det med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet är förenligt med god försäkringssed att erbjuda försäkringen och eventuella anknytande tilläggstjänster. 

I praktiken kan det också vara möjligt att försäkringssökanden inte ger tillräckliga upplysningar för en bedömning av ändamålsenligheten hos försäkringen och anknytande tilläggstjänster. Då ska försäkringsgivaren enligt momentet varna sökanden om att det inte går att bedöma om försäkringen och de anknytande tilläggstjänsterna är ändamålsenliga för sökanden. Varningen ska ges i en tydlig och begriplig form. Det finns inget hinder för att ge varningen i standardiserad form, men då ska man t.ex. med hjälp av markering se till att varningen urskiljs från annan information. 

I momentet genomförs delvis artikel 30.2 i direktivet. 

Om det har avtalats om tillhandahållande av en personlig rekommendation om placeringsförsäkringar, ska försäkringsgivaren enligt 2 mom. rekommendera försäkringssökanden sådana försäkringar som är lämpliga för sökanden med beaktande av dennes erfarenhet av och kunskaper om investeringsområdet för de berörda försäkringarna samt sökandens mål med investeringen och sökandens ekonomiska situation, inklusive risktolerans och förmåga att bära förluster. Även de rekommenderade tilläggstjänsterna ska vara lämpliga för försäkringssökanden. Om försäkringssökanden inte lämnar tillräckliga upplysningar för att försäkringens och de anknutna tilläggstjänsternas lämplighet ska kunna bedömas, ska försäkringsgivaren varna sökanden om att en personlig rekommendation inte kan ges. 

I momentet genomförs delvis artikel 30.1 i direktivet. Den bestämmelsen om skyldighet att varna som ingår i momentet är nationell och saknar grund i direktivet. Bestämmelsen föreslås av samma orsaker som den motsvarande bestämmelsen i 5 b § 2 mom.  

Med stöd av 3 mom. ska försäkringsgivaren uttala sig om placeringsförsäkringens lämplighet för kunden. I momentet avses med rekommendation ett uttalande om lämpligheten. Enligt momentet ska rekommendationen lämnas till försäkringssökanden innan försäkringsavtalet ingås, på papper eller i någon annan varaktig form på det sätt som närmare föreskrivs genom förordning av statsrådet. Av rekommendationen ska framgå åtminstone det förslag som lagts fram samt hur den rekommenderade försäkringen motsvarar sökandens förväntningar, investeringsmål och ekonomiska situation. Rekommendationen får dock lämnas i varaktig form omedelbart efter det att avtalet har ingåtts, om avtalet ingås med hjälp av en sådan teknik för distanskommunikation att rekommendationen inte kan lämnas i en varaktig form innan avtalet ingås, och om försäkringssökanden har gett sitt samtycke till att rekommendationen ges utan onödigt dröjsmål efter ingåendet av avtalet och inte har önskat senarelägga ingåendet av avtalet trots att försäkringsgivaren har erbjudit denna möjlighet. Ett typiskt fall där undantaget kan bli tillämpligt är telefonförsäljning. I detta fall är det inte möjligt att lämna rekommendationen i varaktig form om kunden vill sluta avtalet under telefonsamtalets gång. Dessutom ska försäkringssökanden enligt momentet informeras om huruvida försäkringsgivaren kommer att ge en regelbunden bedömning av försäkringens lämplighet för sökanden. 

I momentet genomförs delvis artikel 30.5 andra och tredje stycket i direktivet. 

5 d §. Undantag från försäkringsgivares vissa skyldigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om undantag från vissa bestämmelser om försäkringsgivarens skyldigheter enligt kapitlet. I momentet genomförs artikel 22.1 i direktivet. 

I 1 mom. föreslås det att om försäkringen gäller en sådan stor risk som avses i 31 kap. 4 § i försäkringsbolagslagen behöver de upplysningar som avses i 4 b § 1 mom. inte begäras av försäkringssökanden, och följaktligen behöver inte heller försäkringsbehovet fastställas. I fråga om en sådan försäkring ska försäkringsgivaren inte heller behöva uppfylla informationsskyldigheten enligt 5 § 1, 3 och 4 mom., 5 a § 2 mom., 5 b § eller 7 § 1 mom. Eftersom de uppgifter som avses i 5 § inte behöver lämnas, blir inte heller bestämmelserna i 5 b § som anknyter till den paragrafen tillämpliga när försäkringen gäller en stor risk. 

Undantagen i 2 mom. gäller placeringsförsäkringar när försäkringssökanden är en professionell kund som avses i 1 kap. 18 § i lagen om investeringstjänster. Av en sådan kund behöver inte begäras de upplysningar som avses i 4 b § 2 mom. Det är dock skäl att notera att undantaget inte gäller skyldigheten enligt 1 mom. i den paragrafen att begära upplysningar om sökandens behov och förväntningar med avseende på försäkring och fastställa försäkringsbehovet med beaktande av de upplysningar som fåtts. 

En professionell kund behöver enligt momentet inte ges de uppgifter som avses i 5 § 2 mom. och 5 c §. De nämnda uppgifterna gäller endast placeringsförsäkringar. De övriga informationsskyldigheterna enligt kapitlet ska tillämpas också när försäkringssökanden är en professionell kund. 

6 §. Överlämnande av vissa handlingar. I 1 mom. föreslås en motsvarande ändring av den finska språkdräkten som i 5 § i fråga om att sluta ett avtal. Till innehållet motsvarar bestämmelsen det gällande momentet. 

7 §. Information under försäkringens giltighetstid. I paragrafen föreslås bestämmelser om de upplysningar som ska lämnas till försäkringstagaren under försäkringens giltighetstid. Bestämmelsen 1 mom. om lämnande av ett årligt meddelande preciseras så att det förutsätts att meddelandet ges i varaktig form, vilket utan undantag i praktiken alltid görs redan nu. Den föreslagna nya 2 § 1 mom. 5 a-punkten innehåller en definition av begreppet varaktig form. I bestämmelsen preciseras också att i ett meddelande som gäller placeringsförsäkring ska försäkringstagaren ges information om de ändringar som gjorts i placeringsförsäkringen eller i anknutna investeringsobjekt under året samt de kostnader som tagits ut under året. 

I momentet genomförs delvis artikel 30.5 första stycket i direktivet. 

Paragrafens 2 mom. är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om minimikraven för bedömningarna i det fallet att försäkringsgivaren har förbundit sig att regelbundet bedöma huruvida en tecknad placeringsförsäkring med anknutna tilläggstjänster är lämplig för försäkringstagaren. En sådan bedömning ska enligt momentet vara aktuell och åtminstone beskriva hur den rekommenderade försäkringen och de anknutna tilläggstjänsterna motsvarar försäkringstagarens förväntningar, ekonomiska situation och mål med investeringen. För att förutsättningarna enligt momentet ska uppfyllas, ska försäkringsgivaren ha aktuella uppgifter om försäkringstagarens förväntningar, mål med investeringen och ekonomiska situation vid tidpunkten i fråga. I momentet genomförs delvis artikel 30.5 fjärde stycket i direktivet. 

I 3 mom. föreslås en motsvarande bestämmelse som i den nuvarande paragrafen om att försäkringsgivaren efter ett försäkringsfall ska lämna upplysningar till den som har rätt att kräva en prestation av försäkringsgivaren. 

9 a §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till kommissionens delegerade akter som kommer att antas senare och i vilka det enligt artikel 30.6 i direktivet föreskrivs om de principer som försäkringsförmedlare och försäkringsföretag ska iaktta när de utför försäkringsdistributionsverksamhet. Det är skäl att notera att de delegerade akter som utfärdas inte gäller alla placeringsförsäkringar som avses i lagförslaget. Enligt vad som redogjorts i motiveringen till 2 § 1 mom. 5 a-punkten är den nationella definitionen av begreppet placeringsförsäkring nämligen mer omfattande än definitionen försäkringsbaserad investeringsprodukt enligt artikel 2.1.17. 

I momentet föreslås vidare ett nytt bemyndigande enligt vilket Finansinspektionen får meddela föreskrifter som kompletterar 5 och 7 § i fråga om de uppgifter som ska ges om utvecklingen av det återköpsvärde som baseras på erlagda försäkringspremier samt om beloppen av de försäkringsersättningar som betalas vid skadefall. 

Dessutom föreslås i momentet samma bemyndigande för Finansinspektionen som i nuläget att meddela föreskrifter om hur kostnaderna för och intäkterna av placeringsförsäkringar samt tillväxten för försäkringssparandet ska beräknas och meddelas. Enligt den gällande lagen gäller bemyndigandet pensions- och sparlivförsäkringar. Eftersom dessa försäkringar är placeringsförsäkringar enligt den föreslagna 2 § 1 mom. 5 a-punkten preciseras ordalydelsen i bemyndigandet i enlighet med detta. 

1.6  Lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar

156 §. Tecknande av försäkring. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. i vilket det hänvisas till de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som tillämpas vid tecknande av lagstadgad försäkring mot olycksfall i arbete och mot yrkessjukdomar. Direktivet om försäkringsdistribution ska tillämpas på distributionen av dessa försäkringar, eftersom dessa försäkringar inte i direktivet utesluts från direktivets tillämpningsområde. Bestämmelsen är nödvändig för att genomföra direktivet till behövliga delar. På försäkringar enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar tillämpas med beaktande av försäkringarnas lagstadgade karaktär inte bestämmelsen i 9 § i lagen om försäkringsavtal, i vilken det föreskrivs om ansvar för bristfällig eller oriktig information. Ansvaret för bristfällig eller oriktig information ska således avgöras utifrån allmän skadeståndsrätt. 

Vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal bör man beakta den lagstadgade karaktären av försäkringarna enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Eftersom det genom lag föreskrivs om försäkringsskyldighet och om innehållet i försäkringsskyddet har en bedömning av försäkringsbehovet betydelse endast i fråga om frivilliga försäkringar enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Även om bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal utgångsmässigt också är relevanta för försäkringsbolagets skyldighet att informera om försäkringspremiens struktur och storlek, finns det i 170 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdom redan nu uttryckliga bestämmelser om rätten att få en korrekt och tillräcklig bild av de faktorer som inverkar på försäkringspremien. I fråga om försäkringar med specialpremiegrunder har försäkringstagaren dessutom rätt att få tillräcklig information om utvecklingen av försäkringspremien på lång sikt. 

1.7  Lagen om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare

24 §. Tillämpning av lagen om försäkringsavtal. Som ett nytt 2 mom. föreslås i paragrafen en bestämmelse i vilken det hänvisas till de bestämmelser i lagen om försäkringsavtal som tillämpas vid tecknande av lagstadgad olycksfallsförsäkring för idrottsutövare. Direktivet om försäkringsdistribution ska tillämpas på distributionen av dessa försäkringar, eftersom dessa försäkringar inte i direktivet utesluts från direktivets tillämpningsområde. Bestämmelsen är nödvändig för att genomföra direktivet till behövliga delar. Vad som ovan konstateras om karaktären av försäkringarna enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar och om relevansen av tillämpningen av bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal, gäller även olycksfallsskydd för idrottsutövare enligt denna lag. 

1.8  Lagen om Finansinspektionen

5 §. Andra finansmarknadsaktörer. I paragrafens 17 punkt föreslås en teknisk justering där författningens namn och nummer i författningssamlingen ändras i överensstämmelse med den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. 

27 §. Begränsning av verksamhet som baserar sig på verksamhetstillstånd eller registrering. I 5 mom. föreslås en teknisk justering där författningens namn ändras i överensstämmelse med den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. 

28 §. Begränsning av ledningens verksamhet. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. i vilket det föreskrivs om Finansinspektionens rätt att för viss tid förbjuda en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare eller en person i förmedlarens ledning att vara verksam i ledningen. En förutsättning är att personen har gjort sig skyldig till brutit mot eller försummat att iaktta de uppföranderegler som det föreslås bestämmelser i 44—57 och 78 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Paragrafen är nödvändig för att säkerställa försäkringsförmedlarens tillförlitlighet. I bestämmelsen genomförs artikel 33.1 e och 33.2 d i direktivet till den del som artikel 33.1 e gäller försäkringsförmedlare. I fråga om försäkringsföretag utfärdas bestämmelser om saken med stöd av 1 mom. 1 punkten och 2 mom. i denna paragraf. Tillsammans uppfyller bestämmelserna i artikel 33.2 i direktivet om kraven på ledningens och andra personers verksamhet. 

På grund av tillägget blir det nuvarande 3—5 mom. 4—6 mom. Momentens innehåll förändras inte. 

40 §. Påföljdsavgift. I 1 mom. föreslås en bestämmelse där de förfaranden som avses i 68 eller 71 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution fogas till de gärningar eller försummelser för vilka det kan påföras en påföljdsavgift. Påföljdsavgifter är nödvändiga för att säkerställa att påföljden står i rätt proportion till gärningen. Enligt artikel 3.4 i direktivet ska påföljdsavgift påföras vilken som helst fysisk person eller juridisk person som är ansvarig för överträdelser. Det föreslås att 1 mom. ändras så att kravet enligt direktivet uppfylls i fråga om försäkringsdistributörer. 

Dessutom kan redan enligt 4 mom. i den gällande paragrafen påföljdsavgift, utöver eller i stället för en påföljdsavgift som påförs en juridisk person, påföras en sådan person i den juridiska personens ledning som har åsidosatt sina förpliktelser genom en gärning eller försummelse som avses i paragrafen. Ett villkor för att personen i fråga ska påföras påföljdsavgift är att denne på ett betydande sätt har bidragit till gärningen eller försummelsen. Den berörda punkten i direktivet genomförs därmed i 4 mom. i fråga om personer som hör till ledningen. 

Dessutom korrigeras i momentet hänvisningen till 8 kap. 6 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet. 

41 a §. Påföljdsavgiftens maximibelopp i vissa fall. I ett nytt 4 mom. föreslås en bestämmelse om beloppet av påföljdsavgiften för en försäkringsförmedlare eller sidoverksam försäkringsförmedlare. I fråga om juridiska personer baserar sig beloppen på artikel 33.2 e och i fråga om fysiska personer på artikel 33.2 f i direktivet. I bestämmelsen genomförs artikel 33.1 e och artikel 33.2 e och f i direktivet. 

Bestämmelserna i de föreslagna 1—3 och 5—11 mom. motsvarar till innehållet 1—3 och 4—10 mom. i den gällande paragrafen. 

44 a §. Information till de europeiska tillsynsmyndigheterna om påföljder och andra beslut. I 2 mom. föreslås hänvisningar till de beslut som avses i 68 och 70 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. De åtgärder för att förbjuda verksamheten för en försäkringsförmedlare, sidoverksam försäkringsförmedlare eller försäkringsdistributör från en annan EES-stat som avses i de hänvisade paragraferna baserar sig inte direkt på EU-förordningar utan på nationell lagstiftning. Därför är det nödvändigt att separat föreskriva att de europeiska tillsynsmyndigheterna ska informeras om dessa åtgärder. Påförandet av en påföljdsavgift enligt 71 § i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution ska däremot anmälas till de europeiska tillsynsmyndigheterna direkt med stöd av 44 a § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 32.3 i direktivet. 

45 §. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om tillsyn över kundskyddet. I 1 och 2 mom. föreslås det en ändring enligt vilken bestämmelserna gäller både finländsk och utländsk försäkringsdistributör. Begreppet försäkringsdistributör omfattar enligt systematiken i lagen om försäkringsdistribution försäkringsgivare, försäkringsförmedlare och sidoverksam försäkringsförmedlare. Till andra delar motsvarar paragrafen den gällande lagen. 

55 §. Anmälningsskyldighet vid filialetablering och annat tillhandahållande av tjänster i andra EES-stater. Det föreslås att ordalydelsen för bestämmelsen i paragrafen ändras så att den motsvarar de begrepp som används i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringen är närmast teknisk. 

72 §. Offentlighet när det gäller statistiska uppgifter om försäkrings- och pensionsanstalter, försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare. Paragrafens rubrik och paragrafen ändras så att i dem nämns sidoverksamma försäkringsförmedlare enligt den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringarna är främst av teknisk art. 

1.9  Lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift

1 §. Avgiftsskyldiga. I paragrafen anges de aktörer som omfattas av lagen och som är skyldiga att betala tillsynsavgift till Finansinspektionen. Hänvisningen i 1 mom. 15 punkten till lagen om försäkringsförmedling ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringen är teknisk. 

6 §. Grundavgift för övriga avgiftsskyldiga. I paragrafen föreslås bestämmelser om beloppet av grundavgiften i euro för andra avgiftsskyldiga än de som avses i 4 § och om de avgiftsskyldiga. Hänvisningarna i momentet till lagen om försäkringsförmedling ändras till hänvisningar till den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringarna är tekniska. 

1.10  Lagen om investeringstjänster

6 kap. Ekonomiska verksamhetsförutsättningar för tillhandahållande av investeringstjänster samt tillsyn över den ekonomiska stabiliteten

1 §. Minimikapital. Hänvisningen i det inledande stycket till 5 mom. till lagen om försäkringsförmedling ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringen är teknisk. 

1.11  Lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism

1 kap. Allmänna bestämmelser

2 §. Tillämpningsområde. I paragrafen anges de aktörer som omfattas av lagen. Hänvisningen i 1 mom. 6 punkten till lagen om försäkringsförmedling ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. Ändringen är teknisk. Dessutom föreslås i paragrafen bestämmelser om sidoverksamma försäkringsförmedlare och filialer till utländska sidoverksamma försäkringsförmedlare. 

1.12  Lagen om Konkurrens- och konsumentverket

11 §. I 1 punkten i paragrafen föreslås det en ändring enligt vilken bestämmelserna gäller också en utländsk försäkringsdistributör. Begreppet försäkringsdistributör omfattar enligt systematiken i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution försäkringsgivare, försäkringsförmedlare och sidoverksam försäkringsförmedlare. Bestämmelserna i 2 punkten motsvarar den gällande lagen. 

4.1  Behandling av personuppgifter, skyddet för personuppgifter och skydd för hemfriden

Bestämmelserna i 8, 9 och 12 § (registrering), 15 § (uppgifters tillgänglighet), 16 och 17 § (god vandel), 72 § (rapportering om överträdelser) och i 76 § (rätt att få uppgifter ur bötes- och straffregistret) i lagförslag 1 bör bedömas med hänsyn till bestämmelserna i 10 § i Finlands grundlag. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. 

Grundlagsutskottets vedertagna praxis har varit att lagstiftarens handlingsutrymme begränsas både av den här bestämmelsen och av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i samma moment som skyddet för privatlivet. På det hela taget handlar det om att lagstiftaren bör tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna överlag. Om man ser till skyddet för personuppgifter har grundlagsutskottet ansett det viktigt att reglera åtminstone syftet med registrering av sådana uppgifter, innehållet i uppgifterna, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättssäkerhet. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad (se t.ex. GrUU 18/2016 rd, s. 2 och de i utlåtandet hänvisade GrUU 11/2016 rd s. 8 och GrUU 21/2012 rd s. 3/I) Vidare ska lagstiftningen vara tydlig och exakt, uppfylla ett ändamål av allmänt intresse och stå i proportion till det eftersträvade syftet. Rättstillämpningen måste vara förutsägbar. 

I 12 § 1 mom. i lagförslag 1 ingår bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att föra ett register över försäkringsförmedlare. Finansinspektionens webbplats ska dessutom vara länkad till det centrala elektroniska register som förs av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, så att uppgifter som ska vara offentligt tillgängliga kan kontrolleras. Regleringen i 2 mom. i den paragrafen syftar till att sökanden ska kunna göra en elektronisk ansökan om registrering för att bli antecknad i försäkringsförmedlarregistret. I ansökan ska lämnas de uppgifter som avses i 8, 9 och 13 § i lagförslag 1. Uppgifterna får inte vara felaktiga eller vilseledande. Med stöd av 8 och 9 § i lagförslag 1 antecknas i registret både fysiska personer och juridiska personer. I den föreslagna regleringen rör det sig därmed för fysiska personers vidkommande också om behandling av personuppgifter. Det är motiverat att kräva att en försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller som sidoverksamhet och som har för avsikt att börja inleda sådan tillståndspliktig verksamhet som kräver registrering uppfyller vissa grundläggande förutsättningar. Det är också motiverat att sträva efter att bekräfta dessa förutsättningar genom att kräva att sökanden informerar om dem i samband med den registreringsansökan som görs hos Finansinspektionen. Uppgifterna är behövliga och nödvändiga med tanke på skötseln av Finansinspektionens tillsynsuppgifter. Enligt 8 och 9 § i lagförslag 1 är de uppgifter som ska uppges i ansökan en förutsättning för anteckning i försäkringsförmedlarregistret. Förutsättningarna för registrering baserar sig i huvudsak på direktivet. Till övriga delar rör det sig närmast om basuppgifter som behövs för att identifiera sökanden. Uppgifterna är heltäckande, detaljerade och noggrant avgränsade. Uppgifterna är också proportionerliga så till vida att en fysisk person som söker registrering som försäkringsmäklare eller sidoverksam försäkringsmäklare inte i sin ansökan förutsätts informera om ansvarsförsäkring eller vissa system på det sätt som förväntas av en juridisk person. I regleringen har man också beaktat att försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet har en annan ställning i finsk lagstiftning än ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. Ombud som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet förutsätts inte i sin ansökan lämna information om sådana omständigheter som har samband med verksamhet som försäkringsmäklare som bedriver förmedling som huvudsaklig verksamhet eller sidoverksamhet. 

I 15 § i lagförslag 1 ingår bestämmelser om att personuppgifter och andra uppgifter i registret ska hållas tillgängliga. Genom paragrafen vill man trygga offentligheten hos de uppgifter som finns hos myndigheten till den del som uppgifterna inte omfattar sekretessbelagd information. Grundlagsutskottet har ansett att det är möjligt att offentliggöra personuppgifter i form av en offentlig informationstjänst så som regeringen nu föreslår, om argumenten för det är godtagbara med tanke på garantierna för rättsskydd och de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 65/2014 rd s. 4/II; GrUU 32/2008 rd s. 2/I; GrUU 2/2017 rd). Med avseende på skyddet för privatlivet och för personuppgifter är det enligt utskottet emellertid av relevans att det i webbaserade personregister av den föreslagna typen inte går att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning. (GrUU 32/2008 rd s. 2/II). Inom ramarna för det direktiv som ska genomföras ser utskottet det ändå som viktigt att det aktuella lagförslagets bestämmelser om offentliga informationstjänster kompletteras med en i fråga om registrets innehåll och syfte motiverad restriktion som avser att sökningarna är enskilda. I 15 § i lagförslag 1 och i detaljmotiveringen till den paragrafen har man beaktat de ståndpunkter som uttrycks i grundlagsutskottets vedertagna praxis och i förvaltningsutskottets betänkande 8/2017 rd. I 15 § 2 mom. i lagförslag 1 har man begränsat omfattningen av de personuppgifter som ska vara tillgängliga, och enligt bestämmelsen får personuppgifter endast sökas som enskilda sökningar. I 15 § 3 mom. avgränsas noggrant de övriga uppgifter som Finansinspektionen ska hålla offentligt tillgängliga. 

I 76 § i lagförslag 1 föreslås bestämmelser om utlämnande av uppgifter till Finansinspektionen ur det bötesregister och straffregister som Rättsregistercentralen är huvudman för. Uppgifterna lämnas ut från en myndighet till en annan endast för ett tjänsteuppdrag. Vardera myndigheten omfattas av tystnadsplikt. Uttryckliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter som Finansinspektionen har fått för tillåtna syften finns i 71 § i lagen om Finansinspektionen. 

I 72 § i lagförslag 1 föreslås bestämmelser om skyldighet för en juridisk person som bedriver försäkringsdistribution att ha rutiner för att dess anställda internt genom en oberoende kanal ska kunna rapportera en misstanke om överträdelser av den föreslagna lagen och av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 om marknadsmissbruk och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (marknadsmissbruksförordningen). Bestämmelsen har funnits redan i den gällande lagen om försäkringsförmedling. Med anledning av direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att gälla den föreslagna lagen om försäkringsdistribution. 

I 72 § 3 mom. i lagförslag 1 ingår bestämmelser om begränsningar av rätten för den person som rapporten avser att få insyn i de uppgifter som avses i paragrafens 1 och 2 mom. Den berörda personen ska inte ha rätt till insyn, om utlämnandet av uppgifterna skulle kunna hindra utredningen av misstänkta överträdelser. I fortsättningen innebär detta att bestämmelsen åtminstone kommer att begränsa den rätt till tillgång till uppgifter som rör den registrerade som en registrerad har enligt artikel 15 i allmänna dataskyddsförordningen. Enligt allmänna dataskyddsförordningen kan en registrerad persons rättigheter begränsas på nationell nivå endast på det sätt som anges i artikel 23 och kapitel IX i förordningen. Begränsningen baserar sig på artikel 23.1 d och g i allmänna dataskyddsförordningen. En begränsning enligt artikel 23.1 d får göras, om den är en nödvändig åtgärd och görs i syfte att säkerställa förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott eller verkställande av straffrättsliga sanktioner, inbegripet skydd mot samt förebyggande och förhindrande av hot mot den allmänna säkerheten, och en begränsning enligt artikel 23.1 g får göras om begränsningen görs i syfte att säkerställa förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande och lagföring av överträdelser av etiska regler som gäller för lagreglerade yrken. Genom bestämmelsen vill man också garantera att myndigheterna har möjlighet att genomföra åtgärder för att förhindra, utreda och övervaka överträdelser och brott. Dessutom bidrar bestämmelsen till att förbättra stabiliteten hos företagen i försäkringsbranschen. 

I propositionen föreslås inga särskilda bestämmelser om den tid uppgifter finns kvar i registret eller om den registrerades rättssäkerhet. Till denna del iakttas de allmänna bestämmelser och fullföljdsförfaranden som gäller Finansinspektionen. 

Enligt grundlagsutskottets uppfattning finns det inget hinder för att kraven på räckvidd för, exakthet hos och noggrann avgränsning av bestämmelser om skyddet av personuppgifter till vissa delar kan uppfyllas genom en ändamålsenligt beredd allmän unionsförordning eller genom en allmän nationell lag. Samtidigt har Europeiska kommissionen i samband med arbetet med att genomföra allmänna dataskyddsförordningen betonat att det nationella handlingsutrymmet bör användas mycket restriktivt. 

Den behandling av personuppgifter som ingår i 8, 9, 12, 15—17, 72 och 76 § i lagförslag 1 är av en sådan karaktär att den hör till tillämpningsområdet för EU:s allmänna dataskyddsförordning. Allmänna dataskyddsförordningen är en fullständigt harmoniserande förordning, men den ger den nationella lagstiftaren ett visst mått av handlingsutrymme. De nationella bestämmelser som ingår i propositionen bör därmed bedömas med hänsyn till allmänna dataskyddsförordningen och i synnerhet det nationella handlingsutrymme den öppnar för. Också enligt allmänna dataskyddförordningen ska det fastställas en klar grund för behandlingen av personuppgifter. 

Enligt artikel 6.1 c och e i allmänna dataskyddsförordningen är behandlingen av personuppgifter laglig endast om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt: 

c) behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, 

e) behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning, 

Enligt artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen ska den grund för behandlingen som avses i artikel 6.1 c och e fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. 

Enligt artikel 10 i allmänna dataskyddsförordningen får behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och överträdelser eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder enligt artikel 6.1 endast utföras under kontroll av myndighet eller då behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får endast föras under kontroll av en myndighet. 

I artikel 23.1 d och g i allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om centrala begränsningar av den registrerades rättigheter enligt den förordningen. Det ska vara möjligt att i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet omfattas av införa en lagstiftningsåtgärd som begränsar tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artiklarna 12—22 och 34 samt artikel 5 i den mån dess bestämmelser motsvarar de rättigheter och skyldigheter som fastställs i artiklarna 12—22, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa 

d) förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott eller verkställande av straffrättsliga sanktioner, inbegripet skydd mot samt förebyggande och förhindrande av hot mot den allmänna säkerheten, 

g) förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande och lagföring av överträdelser av etiska regler som gäller för lagreglerade yrken. 

Enligt 23.2 i allmänna dataskyddsförordningen ska alla lagstiftningsåtgärder som avses i punkt 1 innehålla specifika bestämmelser åtminstone, när så är relevant, avseende a) ändamålen med behandlingen eller kategorierna av behandling, b) kategorierna av personuppgifter, c) omfattningen av de införda begränsningarna, d) skyddsåtgärder för att förhindra missbruk eller olaglig tillgång eller överföring, e) specificeringen av den personuppgiftsansvarige eller kategorierna av personuppgiftsansvariga, f) lagringstiden samt tillämpliga skyddsåtgärder med beaktande av behandlingens art, omfattning och ändamål eller kategorierna av behandling, g) riskerna för de registrerades rättigheter och friheter, och h) de registrerades rätt att bli informerade om begränsningen, såvida detta inte kan inverka menligt på begränsningen. 

Den nationella lagstiftningen i 8, 9, 12 och 15 § i lagförslag 1 grundar sig på artikel 6.1 c och e i allmänna dataskyddsförordningen, den nationella lagstiftningen i 16, 17 och 76 § i lagförslag 1 på artikel 10 i den förordningen, och den nationella lagstiftningen i 72 § i lagförslag 1, på det sätt som anges ovan, på artikel 23.1 d och g i den förordningen. 

I 25 kap. 28 § i lagförslag 2 och i 14 b § i lagförslag 4 ingår bestämmelser om inspektion av verksamheten vid företag som utför funktioner eller uppgifter som ett finländskt försäkringsbolag eller ett försäkringsbolag i en EES-stat har lagt ut på entreprenad. Frågan bör bedömas med hänsyn till skyddet för privatlivet och i synnerhet skyddet för hemfriden, som tryggas i grundlagens 10 §. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Godtagbara grunder för åtgärder som ingriper i hemfriden är enligt 10 § 3 mom. i grundlagen endast att de är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. 

Med tanke på utförande av de uppgifter som i Solvens II-direktivet åläggs tillsynsmyndigheterna är det inte nödvändigt att utsträcka inspektionerna till eller begära handräckning av polisen vid inspektioner som ska förrättas i lokaler och utrymmen som omfattas av hemfriden. Utgående från 10 § 3 mom. i grundlagen och enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis är tröskeln för att ingripa i hemfriden numera ganska hög, och kriterierna för detta uppfylls inte i de aktuella fallen. Grundlagsutskottet har förutsatt (t.ex. i GrUU 18/2006 rd) att när bestämmelser om myndigheters befogenheter att förrätta kontroller utfärdas, ska sådana lokaler som omfattas av hemfriden genom en uttrycklig bestämmelse lämnas utanför kontrollbefogenheterna när kontrollerna inte är avsedda att bli utsträckta till områden som skyddas av hemfriden. I de föreslagna bestämmelserna har inspektionsrätten begränsats till driftstället för det företag som är föremål för inspektionen. 

Regeringen anser att de bestämmelser i propositionen som avser behandling av personuppgifter, uppgifternas tillgänglighet och begränsningar av tillgängligheten samt skyddet för privatlivet har en rättslig grund och är välmotiverade och att de också i övrigt uppfyller villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna enligt lagstiftningen. Bestämmelserna i propositionen är i linje med grundlagens 10 § och med den tolkningslinje som etablerats i riksdagens utskottspraxis. Regeringen anser att bestämmelserna är ändamålsenliga, heltäckande, precisa, tydliga, proportionella och förutsägbara. 

4.2  Registreringsskyldigheten för försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare

I fråga om de bestämmelser om registrering som föreslås i 2 kap. i lagförslag 1 motsvarar regleringen bestämmelserna i direktivet, och i huvudsak bestämmelserna i den gällande lagen. Bestämmelserna om registrering är betydelsefulla med tanke på näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Grundlagsutskottet har behandlat förhållandet mellan tillstånd och näringsfriheten enligt grundlagen bl.a. i utlåtandena GrUU 24/2010 rd, GrUU 33/2005 rd, GrUU 23/2000 rd och GrUU 35/1998 rd. 

I sin praxis har grundlagsutskottet i konstitutionellt hänseende jämställt registreringsskyldigheten med tillståndsplikt (GrUU 15/2008 rd, GrUU 45/2001 och GrUU 24/2000 rd). Grundlagsutskottet har ansett att näringsfriheten är en grundlagsfäst huvudregel, men att den i undantagsfall kan villkoras. Tillståndsplikten ska dock regleras genom en sådan lag som uppfyller övriga allmänna krav på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna i näringsfriheten måste vara exakta och noggrant avgränsade. Deras väsentliga innehåll, såsom omfattningen och villkoren, måste framgå av lagen. Vad gäller innehållet har utskottet ansett det vara viktigt att bestämmelserna om villkoren för registrering och registreringens beständighet är så utformade att myndigheternas verksamhet är tillräckligt förutsägbar (GrUU 67/2002 rd och GrUU 28/2001 rd). I vilken utsträckning myndigheternas befogenheter bestäms utifrån bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning spelar också en viss roll (t.ex. GrUU 32/2010 rd, GrUU 15/2008 rd, GrUU 33/2005 rd, GrUU 66/2002 rd och GrUU 28/2001 rd). Det ovan sagda gäller också för bestämmelserna om registrering. 

Registreringsskyldigheten och tillsynen över aktörerna inom branschen utgår från behovet av att säkerställa en störningsfri verksamhet på försäkringsmarknaden och att främja förtroendet för aktörerna inom branschen. I 6 och 7 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling föreskrivs det om registrering av försäkringsförmedlare, och definitionen av försäkringsförmedlare omfattar också sådana sidoverksamma försäkringsförmedlare som avses i det nya direktivet. I den föreslagna lagen om försäkringsdistribution föreslås näringsfriheten bli begränsad så att det införs ett krav på registrering av den försäkringsdistribution som försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare bedriver. De ändringar som föreslås i förutsättningarna för registrering är små. I lagförslag 1 är definitionen av försäkringsdistribution mer omfattande än definitionen av försäkringsförmedling i den gällande lagen om försäkringsförmedling, eftersom den föreslagna definitionen i enlighet med direktivet också omfattar webbaserad försäkringsdistribution när den uppfyller vissa krav. Av dem som söker registrering krävs bl.a. att de har yrkeskompetens och god vandel. Av dem som söker registrering som försäkringsmäklare eller sidoverksamma försäkringsmäklare krävs dessutom att de har en yrkesmässig ansvarsförsäkring eller annan likvärdig säkerhet. Skyldigheten att registrera sig i försäkringsförmedlarregistret omfattar inte försäkringsdistribution som bedrivs av försäkringsgivare, småskalig och begränsad försäkringsdistribution som bedrivs av vissa sidoverksamma försäkringsförmedlare som avses i 4 § 1 mom. i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution, eller försäkringsdistribution som bedrivs i Finland från en annan EES-stat eller ett tredjeland. Bestämmelser om en motsvarande skyldighet för försäkringsgivare att registrera sig i Finansinspektionens koncessionsregister finns i försäkringsbolagslagen och i lagen om försäkringsavtal. I dessa lagar föreslås inga ändringar i fråga om registreringen. 

Enligt lagförslag 1 ska den verksamhet som i nuläget bedrivs av försäkringsförmedlare även framöver kräva registrering. I nuläget omfattas motsvarar försäkringsförmedlare av en registreringsskyldighet som i huvudsak motsvarar den föreslagna skyldigheten. Den gällande skyldigheten har i vanlig lagstiftningsordning fastställts för försäkringsmäklare 1993 samt för försäkringsmäklare och ombud 2005. Att registrering blir en förutsättning för försäkringsdistribution är nödvändigt för att direktivet ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Genom registreringen kan det också säkerställas att försäkringsförmedlarna och de sidoverksamma försäkringsförmedlarna har tillräcklig yrkeskunskap för att sköta sina uppgifter. Registreringen underlättar också tillsynen. 

Registreringsförfarandet och förutsättningarna för registrering har dimensionerats så att de står i rätt proportion till de eftersträvade målen. Till exempel antalet personer i ledningen för eller i anställning hos en juridisk som ska registreras, liksom beloppet av den yrkesmässiga ansvarsförsäkring eller andra likvärdiga säkerhet som krävs av försäkringsmäklare, varierar enligt vad som är behövligt med tanke på tillsynen och kundskyddet, med beaktande av arten och omfattningen av den juridiska personens affärsverksamhet. 

Förutsättningarna för registrering avgränsas noggrant i den föreslagna lagen. Finansinspektionen kan inte tillämpa ändamålsenlighetsprövning vid registreringen, utan Finansinspektionen ska på ansökan registrera en sökande som försäkringsförmedlare eller som sidoverksam försäkringsförmedlare, om sökanden uppfyller de förutsättningar som anges i lagförslag 1. Ändring i Finansinspektionens beslut om avslag på ansökan om registrering får sökas hos Helsingfors förvaltningsdomstol. 

I kapitel II i direktivet finns det sådana tvingande bestämmelser om registrering som till stor del har tagits in i lagen om försäkringsförmedling redan i samband med det nationella genomförandet av tidigare direktiv. De ändringar av de gällande bestämmelserna om registrering som ingår i lagförslag 1 är inte betydande ändringar. De föreslagna bestämmelserna om registrering av försäkringsförmedlare och sidoverksamma försäkringsförmedlare är förenliga med näringsfriheten som tryggas i grundlagens 18 §. 

I 73 § i lagförslag 1 ingår bestämmelser om förutsättningarna för avregistrering. Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att avregistrering är en myndighetsåtgärd som ingriper kraftfullare i individens rättsliga ställning än avslag på en ansökan om registrering. Enligt utskottet kräver proportionaliteten därför att möjligheten till avregistrering binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och vid att eventuella anmärkningar och varningar till den som antecknats i registret har lett till korrigering av uppenbara brister i verksamheten(t.ex. GrUU 43/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, och GrUU 58/2010 rd). Dessa krav har beaktats i lagförslag 1. 

Regeringen anser att bestämmelserna i lagförslag 1 överensstämmer med grundlagens 18 § och med den tolkningslinje som etablerats i riksdagens utskottspraxis. 

4.3  Administrativa påföljder

Det föreslås att de skyldigheter att påföra sanktioner som ingår i direktivet genomförs genom att föreskriva om ett system för administrativa sanktioner. I synnerhet i 71 § i lagförslag 1 ingår nya bestämmelser om att Finansinspektionen ska ha befogenhet att som en administrativ påföljd påföra en påföljdsavgift. 

Grundlagsutskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (se t.ex. GrUU 9/2012 rd samt GrUU 32/2005, s. 2/II; GrUU 55/2005 rd, s. 2/I och GrUU 28/2014 rd, s. 2/II som hänvisas där), även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte direkt gäller administrativa påföljder. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska de allmänna grunderna för administrativa påföljder bestämmas i lag, eftersom påförande av en sådan avgift innebär utövning av offentlig makt. Det ska enligt grundlagsutskottets praxis lagstiftas exakt och tydligt om betalningsskyldigheten och grunderna för avgiftens storlek, lika väl som om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för att verkställa lagen (GrUU 32/2005 rd, s. 2/II, GrUU 55/2005 rd, s. 2/I, GrUU 57/2010 rd, s. 2/II och GrUU 28/2014 rd, s. 2/II). Utskottet har också ansett det vara viktig att säkerställa att den föreslagna regleringen uppfyller kraven på rätt proportion på påföljderna (se t.ex. GrUU 15/2014 rd och GrUU 17/2012, s. 5—6 och de utlåtanden som nämns där). 

Bestämmelser om allvarliga försummelser föreslås i 71 § i lagförslag 1. Bestämmelsen i 71 § 1 mom. baserar sig på artikel 33.1 e och artikel 33.2 e och f i direktivet. Enligt artikel 33.1 e tillämpas artikeln på försäkringsföretag eller försäkringsförmedlare som inte iakttar uppförandereglerna enligt kapitlen V och VI, när det gäller distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. De gärningar och försummelse som avses här hänför sig till en stor mängd uppförandebestämmelser enligt direktivet, eftersom de hänvisade kapitlen omfattar artiklarna 17—30 i direktivet. I artiklarna finns heltäckande bestämmelser om allmänna informationsskyldigheter och om uppföranderegler samt särskilda bestämmelser om försäkringsbaserade investeringsprodukter. I artikel 33.2 e och f finns detaljerade bestämmelser om de maximala beloppen för påföljden. 

Bestämmelserna i 71 § 1 mom. 2—6 punkten i lagförslag 1 baserar sig på nationella bestämmelser. Bestämmelserna gäller i artikel 33.1 a—d och f i direktivet avsedda försäkringsdistributörer, vilka är 

a) personer som underlåter att registrera sin distributionsverksamhet i enlighet med artikel 3, 

b) försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäkrings- eller återförsäkringsförmedlare som använder sådana personers försäkrings- eller återförsäkringsdistributionstjänster som avses i led a, 

c) försäkrings-, återförsäkrings- eller försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet som har erhållit registrering på grundval av oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, i strid med artikel 3, 

d) försäkringsdistributörer som inte iakttar bestämmelserna i artikel 10, 

f) försäkringsdistributörer som inte iakttar uppförandereglerna enligt kapitel V, när det gäller andra försäkringsprodukter än dem som avses i led e. 

Om administrativa påföljder i fråga om dessa aktörer endast skulle påföras på motsvarande sätt som i direktivet, skulle de administrativa påföljderna för dessa aktörer enligt artikel 33.3 vara 

a) ett föreläggande enligt vilket det krävs att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med sitt agerande och inte upprepar detta agerande, 

b) i fråga om sidoverksamma försäkrings-, återförsäkrings eller försäkringsförmedlare, återkallelse av den registrering som avses i artikel 3. 

Enligt direktivet handlar det då endast om åläggande att upphöra med agerandet eller om återkallande av registrering. Nationella bestämmelser behövs för att säkerställa att Finansinspektionen har tillräckliga befogenheter att påföra administrativa påföljder som är tillräckliga och står i rätt proportion till gärningen. Genom att bedriva verksamhet utan registrering eller tillräcklig yrkeskompetens, eller genom att bryta mot eller försumma att iaktta uppförandereglerna och informationsplikten vid distribution av andra försäkringar än placeringsförsäkringar, kan en aktör förfara på ett sätt som i väsentlig grad strider mot kundens intresse. Det är motiverat att föreskriva om proportionella och nödvändiga administrativa påföljder för gärningar som ligger mellan ytterligheterna. 

Grundlagsutskottet har ansett det vara till viss del problematiskt att den som underlåter att iaktta de närmare bestämmelser som utfärdats med stöd av en ministerieförordning kan påföras en överträdelseavgift. I den proposition som utlåtandet gällde blev problemet enligt utskottet mindre tack vare att den paragraf där bemyndigandet att utfärda förordning ingick tillräckligt specifikt angav vad som var förbjuden verksamhet, att bestämmelserna var tämligen ingående och exakta och att bakgrunden också till de bestämmelserna var en EU-förordning (GrUU 28/2014 rd, s. 3/I). 

Enligt 71 § 2 mom. i lagförslag 1 omfattar de bestämmelser som avses i 40 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen och för vars överträdelse en påföljdsavgift kan påföras utöver bestämmelserna i 71 § 1 mom. dessutom de närmare bestämmelser och föreskrifter samt med stöd av direktivet utfärdade bestämmelser i kommissionens förordningar och beslut som gäller bestämmelserna i momenten i fråga. En reglering likt den föreslagna är inte helt ny i lagstiftningen, eftersom en bestämmelse med överensstämmande innehåll finns i 15 kap. 2 § 6 mom. i lagen om investeringstjänster. I det föreliggande fallet kommer Europeiska kommissionen att anta kommissionens delegerade förordningar med detaljerad, noggrant avgränsad och exakt reglering som innehåller närmare bestämmelser om bl.a. vissa informationsskyldigheter, belöningar, intressekonflikter och innehållet i produkthanteringssystemen. Också statsrådets förordningar och social- och hälsovårdsministeriets förordning om minimikrav på yrkeskompetens och kunskaper hos personer som deltar i försäkringsdistribution, vilka kommer att överlämnas i samband med propositionen, baserar sig på reglering i direktivet eller i bilagan till direktivet. Förordningarna är noggrant avgränsade och de ställer exakta minimikrav på försäkringsdistributionsverksamheten. 

Bestämmelser om verkställighet av administrativa påföljder och rättssäkerhet har i tillräcklig omfattning utfärdats i de allmänna bestämmelserna i lagen om Finansinspektionen. I sin eventuella påföljdsprövning beaktar Finansinspektionen de rättsprinciper inom förvaltningen som anges i 6 § i förvaltningslagen, exempelvis proportionalitetsprincipen. Dessutom finns i 42 § i lagen om Finansinspektionen bestämmelser om de förutsättningar under vilka Finansinspektionen kan avstå från att påföra påföljdsavgift. Fortfarande bör det beaktas att påföljdsavgift inte kan påföras en person som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som är anhängigt vid domstol. Påföljdsavgift kan inte heller påföras den som har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Finansinspektionen kan avstå från att påföra en juridisk person påföljdsavgift eller skjuta upp den, om Finansinspektionen i samma ärende gör en myndighetsanmälan om saken enligt 3 c § i lagen om Finansinspektionen eller vidtar någon annan sådan tillsynsåtgärd som föreskrivs i lagen. Bestämmelser om sökande av ändring i ett beslut av Finansinspektionen som gäller påföljdsavgift har utfärdats i 73 § i lagen om Finansinspektionen på ett sätt som är tillräckligt och tillräckligt noggrant med tanke på rättssäkerheten. 

Regeringen anser att bestämmelserna om administrativa påföljder i propositionen har i tillräcklig utsträckning anpassats till grundlagens 8 § och till den tolkningslinje som etablerats i riksdagens utskottspraxis. 

4.4  Bemyndiganden att utfärda förordningar och meddela föreskrifter på lägre nivå än lag

Frågan om statsrådet och social- och hälsovårdsministeriet ska bemyndigas att utfärda förordningar och om Finansinspektionen ska bemyndigas att meddela föreskrifter bör bedömas med hänsyn till 80 § i grundlagen. I detaljmotiveringen har det redogjorts för innehållet i dessa bemyndiganden i avsnitt 2 Närmare bestämmelser och föreskrifter. 

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Om det inte särskilt anges vem som ska utfärda en förordning, utfärdas den av statsrådet. De närmare bestämmelser som ska utfärdas genom social- och hälsovårdsministeriets förordningar och statsrådets förordningar är tekniska, detaljerade och noggrant avgränsade. Bestämmelserna i fråga behöver inte utfärdas genom lag. 

Det har inte tidigare i lag eller förordning funnits detaljerade bestämmelser om den yrkeskompetens och de kunskaper som enligt 18 § 2 mom. i lagförslag 1 krävs av försäkringsdistributörer och av de personer i anställning hos försäkringsdistributörer som deltar eller svarar för försäkringsdistribution. Bestämmelserna baserar sig på bilaga I till direktivet. Bestämmelser om grunderna för de krav som gäller persongrupperna i fråga finns i den föreslagna lagen, vilket innebär att detaljerade bestämmelser om kraven på yrkesskicklighet kan utfärdas på lägre nivå än lag. Detta har gjorts i fråga om vissa andra yrkesgrupper. Detaljerade bestämmelser om t.ex. kraven på revisorers yrkeskompetens finns i arbets- och näringsministeriets förordning om krav för godkännande av revisorer (1442/2015). 

I 39 § 1 mom. i lagförslag 1 och i 5 a § 1 mom. i lagförslag 5 föreslås det att statsrådet ska bemyndigas att utfärda en förordning om villkoren för användningen av olika sätt att ge kunderna information om försäkringar när olika informationsformer används. I 39 § 2 mom. i lagförslag 1 och i 5 a § 2 mom. i lagförslag 5 föreslås det med beaktande av bestämmelserna i artiklarna 20.7—20.9 i direktivet bestämmelser om de uppgifter som ett standardformulär som gäller skadeförsäkringar ska innehålla, om på vilket språk det ska utarbetas och om andra kompletterande omständigheter som gäller formuläret. Ett motsvarande bemyndigande ingår också i 4 § 2 mom. i den föreslagna lagen om försäkringsdistribution och i det föreslagna 9 a § 2 mom. i lagen om försäkringsavtal. 

Bestämmelser om de avgifter för försäkringsmäklarexamen som social- och hälsovårdsministeriet tar ut har med stöd av 16 § i lagen om försäkringsförmedling och lagen om grunderna för avgifter till staten utfärdats genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. I överensstämmelse med den gällande rättighetens innehåll föreslås i 63 § 2 mom. i lagförslag 1 att social- och hälsovårdsministeriet ska ha rätt att för ordnande och beviljande av försäkringsmäklarexamen ta ut en avgift enligt lagen om grunderna för avgifter till staten. I den föreslagna förordningen görs endast de tekniska ändringar som gäller förordningens ingress. Avsikten är inte att i samband med denna proposition ändra beloppet av avgiften för examensdelen. Förordningen motsvarar också i övrigt till sitt innehåll den gällande lagen. 

Enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan även andra myndigheter än ministerierna genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. 

I propositionen ingår ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om uppgifter och handlingar som ska lämnas i samband med en registreringsansökan och om innehållet i berättelsen över rörelse. Dessa föreskrifter är tekniska och det behöver inte föreskrivas om dem i lag eller förordning. I 43 § i den gällande lagen om försäkringsförmedling finns det delvis bemyndiganden som motsvarar bemyndigandet för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om berättelsen över rörelse. I bemyndigandet görs det i fråga om berättelsen över rörelse endast små ändringar som följer av att det stiftas en ny lag. 

Enligt propositionen får Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om hur kostnaderna för och intäkterna av placeringsförsäkringar ska beräknas och meddelas. I nuläget har Finansinspektionen meddelat föreskrifter om presenterande av kostnader och intäkter i avtal om långsiktigt sparande och i försäkringar (Finansinspektionens Föreskrifter och anvisningar 10/2012). Finansinspektionen kan dessutom meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska ges om utvecklingen av det återköpsvärde som baseras på betalade försäkringspremier samt om beloppen av de försäkringsersättningar som betalas vid skadefall. Till följd av lagändringarna behöver det göras små preciseringar i föreskrifterna. Föreskrifterna skulle i huvudsak motsvara de gällande föreskrifterna. 

De bestämmelserna i propositionen som gäller bemyndiganden att utfärda författningar och meddela föreskrifter på lägre nivå är i linje med grundlagens 80 § och med den tolkningslinje som etablerats i riksdagens utskottspraxis. 

Regeringen anser att de föreslagna bestämmelserna om behandling av personuppgifter, om begränsningar av näringsfriheten, om administrativa påföljder och om utfärdande av förordningar och meddelande av föreskrifter på lägre nivå uppfyller de krav som ställs på begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Lagförslagen kan således behandlas i vanlig lagstiftningsordning.