1.1  Bakgrund

I regeringsprogrammet för statsminister sanna Marins regering ingår flera skrivningar om lönesubvention. Regeringen har som mål att öka användningen av lönesubvention inom den privata sektorn. Regeringsprogrammet innehåller preciseringen att målet är att användningen av lönesubvention i företag ska öka betydlig. Den nuvarande lönesubventionen ska ses över och förenklas genom minskad byråkrati för arbetsgivarna, på så sätt att de får ett bindande beslut om lönesubvention på förhand. Enligt programmet ska en sysselsättningssedel tas i bruk. I programmet sägs det vidare att lönesubventionen ska utvecklas och användningen av den utökas i samarbete med arbetsmarknadens organisationer på ett sådant sätt att man inte äventyrar kollektivavtalsenligt arbete eller snedvrider konkurrensen. Det konstateras att lönesubventionen efter 2020 fortsatt ska finansieras med medel under social- och hälsovårdsministeriets moment för utkomstskydd för arbetslösa. Genom lagändring 994/2020 har det gjorts möjligt att fortsätta använda anslagen för arbetslöshetsförmåner till finansiering av lönesubvention från och med den 1 januari 2021.  

Dessutom har regeringen som mål att reformera lönesubventionen inom den tredje sektorn. Enligt regeringsprogrammet är målet att det till den nuvarande lönesubventionen inom den tredje sektorn ska knytas ett starkt individuellt stöd, en kartläggning av arbetsförmågan och andra tjänster, så att modellen blir ett nytt stöd för övergång till den öppna arbetsmarknaden. Målet är att höja det maximala beloppet av lönesubventionen för svårsysselsatta partiellt arbetsföra personer, personer med funktionsnedsättning, långtidsarbetslösa och invandrare. I programmet konstateras det dessutom att den sysselsättningshindrande begränsningen på 4 000 årsverken i fråga om lönesubventionen inom den tredje sektorn ska slopas. 

COVID-19-pandemin, som bröt ut i mars 2020, ledde till att beredningen av reformen av lönesubventionen fördröjdes. Regeringen preciserade under budgetmanglingen hösten 2020 målen för reformen av lönesubventionen. Enligt riktlinjerna ska bestämmelserna förenklas genom att stödnivån fastställs till 50 procent oberoende av arbetslöshetens längd. Målet är att användningen av lönesubvention i företag ska öka betydligt. I regeringens målsättning ingick dessutom att subventionsnivån för partiellt arbetsföra ska höjas till 70 procent och att också annan sysselsättningsfrämjande service ska vara nära knuten särskilt till dessa personers perioder med lönesubvention. I skrivningarna konstaterades det att de nuvarande sysselsättningsvillkoren inom tredje sektorn ska tryggas samt karriärvägledningen utökas och i möjligaste mån kombineras med alla former av lönesubvention. Enligt skrivningarna ska en arbetslös person i fortsättningen till exempel kunna övergå direkt från arbete med lönesubvention i en organisation eller hos en kommun till arbete med lönesubvention i ett företag, om villkoren för lönesubvention fortfarande uppfylls. Dessutom konstaterades det att de rättsliga hindren för lönesubvention ska undanröjas inom ramen för det spelrum som kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget, nedan den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd, ger. En arbetsgivare ska i fortsättningen kunna anställa en arbetslös person med hjälp av lönesubvention trots att arbetsgivaren av produktionsmässiga och ekonomiska orsaker har sagt upp arbetstagare, om arbetsgivaren först har anställt motsvarande antal arbetstagare i enlighet med återanställningsskyldigheten i arbetsavtalslagen (55/2001). 

I februari 2022 fattade regeringen beslut om sysselsättningsåtgärder som ska stärka statsfinanserna med minst 110 miljoner euro. Som en del av detta beslut drog regeringen upp riktlinjer som omfattar sådana ändringar i lönesubventionen som Europeiska unionens regler om statligt stöd förutsätter och en begränsning av användningen av 100-procentig lönesubvention för de största sammanslutningar som bedriver ekonomisk verksamhet. I och med ändringen omfattas även nya, mindre arbetsgivare av lönesubventionen. Ändringen avses träda i kraft i samband med reformen av lagstiftningen om lönesubvention. 

I regeringsprogrammet förutsätts det att en möjlighet till subjektiv lönesubvention för äldre eller personer som varit arbetslösa under en lång tid utreds. Regeringspartierna drog den 17 december 2020 upp riktlinjer för åtgärder för att främja sysselsättningen bland personer över 55 år. En åtgärd som ingick i denna helhet vara att föreskriva att personer som har fyllt 55 år och som har varit arbetslösa i 24 av de senaste 28 månaderna ska ha rätt till lönesubvention på 70 procent i 10 månader, utifrån en arbetstid på 25 timmar per vecka. Denna nya stödform kan genomföras så att stödet beviljas utan arbetskraftspolitisk prövning när stödvillkoren uppfylls, varvid stödet uppfyller det ovan beskrivna målet enligt skrivningen i regeringsprogrammet. 

Enligt regeringspartiernas senare riktlinjer ska den ovannämnda åtgärden beredas i samband med lönesubventionsreformen. Övriga åtgärder som regeringspartierna drog upp linjerna för var att möjligheten till de tilläggsdagar med arbetslöshetsdagpenning som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) ska slopas stegvis och att det utöver det nuvarande omställningsskyddet ska föreskrivas om ett nytt omställningsskyddspaket för sådana personer över 55 år som har varit anställda hos samma arbetsgivare i över fem år och som sägs upp av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. Detta paket ska finansieras genom systemet för arbetsgivares arbetslöshetsförsäkringspremier och innefatta ersättning vid uppsägning samt utbildning. Utöver dessa åtgärder och i syfte att förkorta perioderna av arbetslöshet beslutade regeringspartierna att anmälan som arbetssökande, kartläggningen av kompetens och arbetsförmåga och sysselsättningsplanen ska tidigareläggas så att de infaller redan under uppsägningstiden och att användningen av sysselsättningsledighet för sysselsättningsfrämjande åtgärder ska främjas. Därtill beslutade partierna att personer som har fyllt 55 år och varit anställda hos samma arbetsgivare i tre år ska få bättre möjligheter att övergå till deltidsarbete. I samband med beredningen slog regeringspartierna fast att en samlad helhet bestående av ovannämnda åtgärder ska beredas. En proposition om denna helhet lämnades till riksdagen (RP 62/2022 rd) den 21 april 2021. 

1.2  Beredning

Under mandatperioden för statsminister Antti Rinnes regering tillsattes ministerarbetsgruppen för främjande av sysselsättningen samt underarbetsgrupper till den, vilka fortsatte sin verksamhet efter regeringsskiftet i november 2019. Reformen av lönesubventionen ingick i uppdraget för underarbetsgruppen Lönesubvention och förmåner. Underarbetsgruppen behandlade reformen under hösten 2019 och våren 2020. Gruppen kom inte med något enhälligt förslag till lönesubventionsreform. Underarbetsgruppen Lönesubvention och förmåner lades ner i augusti 2020, och samtidigt tillsattes den nya underarbetsgruppen Tjänster, förmåner och delaktighet. I dess uppgifter inkluderades de frågor som hade ingått i uppdraget för den förstnämnda underarbetsgruppen. 

Under beredningen ordnades i augusti 2020 en diskussion om reformen för organisationer som erbjuder lönesubventionerat arbete. Dessutom lät man, till stöd för beredningen av reformen, göra en enkät bland arbetsgivare inom tredje sektorn som får lönesubvention, för att kartlägga de svarandes nuvarande verksamhet samt behov av och synpunkter på lönesubvention.  

Propositionen har beretts vid arbets- och näringsministeriet. De lagstiftningsändringar som föreslås i propositionen, och konsekvenserna av dem, har behandlats i underarbetsgruppen Tjänster, förmåner och delaktighet. 

Finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman ombads lämna skriftliga utlåtanden om utkastet till proposition. Även aktörer som svarar för genomförandet av offentliga arbetskraftstjänster och centrala organisationer som representerar arbetsgivare, företagare, löntagare, arbetslösa och kommuner samt de största sociala företagen och föreningar som ordnar lönesubventionerat arbete ombads lämna utlåtanden. 

Propositionen behandlades i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning (Kuthanek) den 16 augusti 2022. 

Utkastet till proposition behandlades i företagsstödsdelegationen den 11 maj 2022 och i rådet för bedömning av lagstiftningen den 16 augusti 2022. 

De arbetsdokument som gäller propositionen finns i den offentliga tjänsten under adress https://tem.fi/hanketunnus=TEM074:00/2019 

2.1  Allmänna förutsättningar för beviljande av lönesubvention

Bestämmelser om lönesubvention finns i 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Lönesubvention är ett stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande och som arbets- och näringsbyrån kan bevilja arbetsgivare för lönekostnader. För utbetalning av subventionen och för uppgifter i anslutning till återkrav svarar närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter, nedan utvecklings- och förvaltningscentret. Syftet med lönesubventionerat arbete är att förbättra arbetslösa arbetssökandes yrkeskompetens och främja deras sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Med lönesubvention kompenseras arbetsgivaren för antingen brister i yrkeskompetensen eller minskad produktivitet till följd av skada eller sjukdom. Dessutom kan man med lönesubvention stödja sysselsättningen av äldre som har varit arbetslösa länge. 

Vid tillämpningen av bestämmelserna om lönesubvention avses med arbetslös en arbetslös enligt definitionen i 1 kap. 3 § 1 mom. 3 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt den definitionen betraktas som arbetslös en person som 

inte står i ett anställningsförhållande; som arbetslös betraktas även den som står i ett anställningsförhållande och som är permitterad på heltid eller vars ordinarie arbetstid per vecka är under fyra timmar eller vars varierande arbetstid per vecka enligt ett arbetsavtal med garanterad minimiarbetstid är under fyra timmar, 

inte på det sätt som avses i 2 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa är sysselsatt på heltid i företagsverksamhet eller i eget arbete mer än två veckor utan avbrott; som arbetslös betraktas även den som trots sysselsättning i företagsverksamhet eller i eget arbete har rätt till arbetslöshetsförmån enligt 2 kap. 5 a § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, och 

inte är studerande på heltid enligt 2 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa; som arbetslös betraktas även den som trots studier har rätt till arbetslöshetsförmån enligt 2 kap. 10 a § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Syftet med lönesubvention har ansetts vara motiverat. Numera kan man emellertid identifiera situationer där det faktiska syftet med lönesubvention inte kan anses vara att rikta in sig på den öppna arbetsmarknaden, utan snarare att en person ska delta på arbetsmarknaden och stanna kvar i arbetet. I sådana situationer är det fråga om långvarig lönesubvention som beviljats på grund av långvarig skada eller sjukdom samt undantaget i fråga om långtidsarbetslösa som har fyllt 60 år. Det är motiverat att utvidga syftet med lönesubvention till att omfatta dessa situationer eller att ändra bestämmelserna om dessa situationer så att de motsvarar syftet med lönesubventionen. 

Lönesubvention på grund av brister i yrkeskompetensen

En allmän förutsättning för beviljande av lönesubvention är att arbets- och näringsbyrån bedömer att den arbetslösa arbetssökandes arbetslöshet beror på brister i yrkeskompetensen och att lönesubventionerat arbete kan förbättra hans eller hennes yrkeskompetens och sysselsättningsmöjligheter på den öppna arbetsmarknaden. Bristerna i yrkeskompetens bedöms i förhållande till arbetsmarknaden, sysselsättningsmöjligheterna och de arbetsuppgifter som erbjuds. Arbetsuppgiften ska vara sådan att den bedöms förbättra den arbetssökandes kompetens och på så sätt främja sysselsättningsmöjligheterna på den öppna arbetsmarknaden. 

Före COVID-19-pandemin inleddes årligen cirka 28 000–29 000 perioder med lönesubvention på grund av brister i kompetensen, vilket har utgjort cirka 82–85 procent av alla perioder med lönesubvention som har inletts. Under pandemin inleddes färre sysselsättningsperioder med lönesubvention än under tidigare år. 

En förutsättning för beviljande av lönesubvention är att den som anställs med subventionen är arbetslös, men det ställs inga villkor i lagen när det gäller arbetslöshetens längd. Om den som anställs med lönesubvention har varit arbetslös kortare tid än 12 månader utan avbrott omedelbart före beviljandet av subventionen, krävs det för att lönesubvention ska beviljas emellertid att personen enligt arbets- och näringsbyråns bedömning sannolikt kommer att vara arbetslös längre än 12 månader, om lönesubvention inte beviljas. Av de arbetssökande som var arbetslösa i februari 2022 hade exempelvis cirka 39 procent varit arbetslösa utan avbrott i minst 12 månader, och för cirka 16 procent var det utifrån en bedömning med det profileringsverktyg som arbets- och näringsbyråerna använder dessutom sannolikt att arbetslösheten skulle vara i mer än 12 månader. Däremot hade arbetslösheten för 45 procent av de arbetslösa arbetssökande inte varat så länge som 12 månader, eller också var det enligt profileringsverktyget inte sannolikt att arbetslösheten skulle bli långvarig. 

Bestämmelsen om bedömning av sannolikheten för långvarig arbetslöshet som en förutsättning för beviljande av lönesubvention trädde i kraft vid ingången av 2017. Avsikten med ändringen av bestämmelsen var att inrikta lönesubventionen på att förebygga långtidsarbetslöshet. När arbets- och näringsbyråerna bedömer sannolikheten för långvarig arbetslöshet använder de sig av ett profileringsverktyg som har skapats utgående från en undersökning som Löntagarnas forskningsinstitut publicerade 2006 Moisala Jutta, Suoniemi Ilpo, Uusitalo Roope, Työttömien tilastollinen profilointi. Työministeriön työpoliittinen tutkimus 316/2006.. Profileringsverktygets bedömning av sannolikheten för långtidsarbetslöshet baserar sig på historiska uppgifter och egenskaper hos den arbetssökande. Verktygets parametrar har uppdaterats två gånger sedan det togs i bruk, senast 2016. Utifrån de senaste bedömningarna slår profileringsverktygets prognoser in i 85 procent av fallen, när det förutspås att arbetslösheten kommer att vara i mer än 12 månader. Den bedömning som profileringsverktyget producerar bedöms vara mindre tillförlitlig i fråga om unga och invandrare än i fråga om andra arbetssökande. En sakkunnig vid arbets- och näringsbyrån kan utöver den bedömning som profileringsverktyget producerar också använda sig av någon annan bedömning. Profileringsverktyget beaktar exempelvis inte en persons motivation eller problem med livskompetensen, vilka kan öka risken för långtidsarbetslöshet. Det beaktar inte heller de förändringar som sker i omvärlden, såsom de förändringar som COVID-19-pandemin har medfört på arbetsmarknaden. I exceptionella förhållanden accentueras betydelsen av andra bedömningar. 

Syftet med lönesubventionerat arbete är att förbättra arbetslösa arbetssökandes yrkeskompetens. Utvecklingen av kompetensen i lönesubventionerat arbete kartläggs emellertid inte systematiskt, om den som anställts med subventionen åter blir arbetslös arbetssökande när arbetet har upphört. Enligt 2 kap. 7 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska ett samtal om jobbsökning ordnas för den arbetssökande en månad före det att perioden med lönesubvention löper ut. I samtalet om jobbsökning är det möjligt att bedöma om kompetensen har förbättrats under perioden med lönesubvention och att avtala om service efter perioden med subvention, om det finns behov av sådan. De anvisningar om serviceprocessen som ges till arbets- och näringsbyråerna har uppdaterats som en del av den nordiska modellen för arbetskraftsservice. I de nya anvisningarna har det fästs större uppmärksamhet vid bland annat målsättningen för lönesubventioner och uppföljningen av den som en del av serviceprocessen. Detta ses som en tillräcklig åtgärd för att identifiera och utvärdera kompetensutvecklingen, och det anses inte vara behövligt att skärpa bestämmelserna om lönesubvention genom ytterligare villkor för identifiering och utvärdering av kompetensutvecklingen.  

Lönesubvention för arbete som kommunen ordnar på grundval av sysselsättningsskyldigheten

Kommunen är enligt 11 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice skyldig att ordna möjligheter till arbete i sex månader för en arbetslös arbetssökande som har fyllt 57 år och vars rätt till arbetslöshetsdagpenning för löntagare upphör till följd av att maximitiden har gått ut och för vilken det inte har kunnat ordnas annan service eller lönesubventionerat arbete på det sätt som förutsätts i bestämmelserna. En kommun har rätt att som lönesubvention få 50 procent av lönekostnaderna för den som sysselsätts när kommunen ordnar arbete på grundval av den ovannämnda sysselsättningsskyldigheten. Eftersom den nämnda bestämmelsen är förpliktande behöver de allmänna förutsättningarna för lönesubvention inte uppfyllas i dessa situationer, och de bedöms således inte i dessa situationer. Arbete som ordnas på grundval av sysselsättningsskyldigheten ska ordnas för sex månader. På sysselsättningsskyldigheten tillämpas inte heller flera av de undantagsbestämmelser som gäller i fråga om lönesubvention.  

Under 2016−2019 har cirka 3 000−3 800 olika personer årligen inlett arbete som ordnats på grundval av kommunens sysselsättningsskyldighet. Under den perioden har andelen personer som har fyllt 60 år stigit från cirka 6 procent till cirka 33 procent bland dem som omfattas av sysselsättningsskyldigheten.  

Eftersom bestämmelserna om lönesubvention bara delvis tillämpas på stöd som har betalats under den tid som omfattas av sysselsättningsskyldigheten, kan de nuvarande bestämmelserna göras tydligare genom att stöd som betalats under tiden för denna skyldighet inte kallas lönesubvention. I lagen behöver det tydligt anges vilka bestämmelser om lönesubvention som ska tillämpas på stöd som beviljats för den tid skyldigheten gäller. 

Lönesubvention för att främja sysselsättningen av äldre som har varit arbetslösa länge

Lönesubvention kan beviljas även om det inte finns brister i yrkeskompetensen hos den som anställs med subventionen, om personen har fyllt 60 år och varit arbetslös utan avbrott i minst 12 månader omedelbart före beviljandet av lönesubventionen. Den undantagsbestämmelse som gäller äldre infördes vid ingången av 2015 i syfte att stödja möjligheterna för äldre som länge varit arbetslösa att fortsätta i arbetslivet. De första åren sysselsattes denna målgrupp med lönesubvention endast i liten utsträckning. Numera inleds årligen cirka 500–800 sådana perioder med lönesubvention där den sysselsatta har fyllt 60 år och arbetslösheten har varat längre än 12 månader innan lönesubventionen sattes in och det inte är fråga om lönesubventionerat arbete som ordnas på grundval av kommunens sysselsättningsskyldighet. Allt som allt har, enligt arbetsförmedlingsstatistiken, långtidsarbetslösa som fyllt 60 år inlett cirka 3 000 perioder med lönesubvention under 2015–2021, och under samma tidsperiod har cirka 2 600 sysselsättningsperioder löpt ut inom denna målgrupp.  

Av de perioder med lönesubvention för 55 år fyllda som löpte ut 2016–2019 var cirka 64–71 procent sådana där personen var arbetslös arbetssökande tre månader efter perioden med lönesubvention. Inom den gruppen varierade andelen personer som fyllt 60 år mellan 71 och 77 procent, och andelen personer i åldern 55–59 år mellan cirka 60 och 67 procent. I fråga om personer under 25 år varierade motsvarande andel mellan cirka 30 och 34 procent, och i fråga om åldersklassen 25–54 år varierade andelen mellan cirka 42 och 48 procent. Äldre personer som har sysselsatts med lönesubvention blir således oftare än de yngre åldersklasserna arbetslösa efter att perioden med lönesubvention har löpt ut. 

Sysselsättningen med lönesubvention för äldre riktar sig oftare än för andra åldersklasser till sektorer där effekterna av lönesubventionen är små. Detta kan inte förklaras enbart med att det finns skillnader mellan sektorerna när det gäller den genomsnittliga sannolikheten för att de som är sysselsatta har sysselsatts med lönesubvention, eftersom man i effektstudier med tillgängliga metoder har försökt beakta de egenskaper hos de sysselsatta som kan observeras. De senaste undersökningar som har gjorts utifrån inhemskt och utländskt material och baserar sig på matchningsmetoder visar att lönesubventionerat arbete inom företagssektorn har positiva effekter på tiden i arbete och minskar tiden som arbetslös efter perioden med subvention. Motsvarande effekter har inte observerats i fråga om sysselsättning inom kommuner eller tredje sektorn. Variationsbredden 2016–2021 i fråga om andelen sysselsatta med lönesubvention av andra anledningar än på grundval av sysselsättningsskyldigheten beskrivs nedan i tabell 1 enligt sektor och åldersklass. 

Tabell 1. Variationen i andelen sysselsatta med lönesubvention bland dem som sysselsatts under ett år, enligt åldersklass och arbetsgivarsektor, 2016–2021 

För största delen av dem som har anmält sig som arbetslösa arbetssökande hos arbets- och näringsbyrån avslutas jobbsökningsperioderna efter högst ett halvt års arbetslöshet. Andelen varierade mellan cirka 73 och 82 procent 2016–2019. Motsvarande andel är emellertid lägre för dem som har fyllt 60 år (28–44 procent under motsvarande period), och för personer i åldern 55–59 år är motsvarande andel cirka 69–78 procent. Skillnaden jämfört med de yngre åldersklasserna ökar vid en granskning av längre perioder av arbetslöshet. För personer i åldern 55–59 år avslutas jobbsökningen efter mer än två år av oavbruten arbetslöshet i cirka 5–11 procent av fallen och för personer som har fyllt 60 år i cirka 32–48 procent av fallen. För personer under 25 år är motsvarande andel under 1 procent, och för åldersgruppen 25–54 år är andelen 2–5 procent. Av de långtidsarbetslösa är cirka 15–16 procent mellan 55 och 59 år och cirka 28–29 procent 60 år eller äldre. Samtidigt har personer i åldern 55–59 år utgjort cirka 11 procent och personer i åldern 60 år eller äldre cirka 10–12 procent av de arbetslösa arbetssökande. Äldre personer löper alltså en större risk att bli långtidsarbetslösa än de yngre åldersklasserna, och också särskilt långa perioder av arbetslöshet (över två år utan avbrott) är vanligare bland arbetslösa som har fyllt 55 år än bland de yngre åldersklasserna.  

Enligt definitionen i arbetsförmedlingsstatistiken kan en oavbruten arbetslöshet avbrytas exempelvis av lönesubventionerat arbete, utbildning eller deltagande i någon annan sysselsättningsfrämjande service. Orsakerna bakom avslutad jobbsökning statistikförs, men orsaken är ofta okänd. I regel kan det ändå antas att det inte finns några stora skillnader mellan olika åldersgrupper när det gäller statistikföringens omfattning. En granskning av orsakerna bakom avslutad jobbsökning bland dem som varit arbetslösa arbetssökande i ett år visar att sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden mer sällan är en orsak för personer som har fyllt 55 år (cirka 7–9 procent 2016–2019) jämfört med andra åldersklasser (motsvarande andel för personer under 25 år och personer i åldern 25–54 år har varierat mellan 17 och 20 procent). De statistiska uppgifterna ovan om längden på perioder av arbetslöshet och om avslutade perioder har bedömts för tiden före pandemin av den anledningen att till exempel permitteringar och snabbt förändrade situationer på arbetsmarknaden har haft en betydande inverkan på perioderna av arbetslöshet under pandemin, och uppgifterna beskriver inte nödvändigtvis situationen på arbetsmarknaden på lång sikt särskilt väl. 

Sysselsättning med lönesubvention för äldre riktar sig oftare än för andra åldersklasser till sektorer där effekterna av lönesubventionen är små. Detta kan bero på att beloppet av lönesubventionen enligt en bedömning som arbetsgivarna inom företagssektorn har gjort inte är tillräckligt för att kompensera för den minskade produktiviteten när det gäller arbetssökande som har fyllt 55 år. Enbart åldern förklarar inte nödvändigtvis den minskade produktiviteten, utan åldern kan starkt korrelera med vissa egenskaper som minskar produktiviteten. De nuvarande stödformerna har inte i tillräcklig grad stött sysselsättningen bland dem som har fyllt 55 år, för det är vanligt med långtidsarbetslöshet i den målgruppen, få övergår till den allmänna arbetsmarknaden och lönesubventionen riktar sig mer än i fråga om andra åldersklasser till kommuner och tredje sektorn, där effekterna av sysselsättningen är små. För att främja sysselsättningen i denna målgrupp kunde det införas ett nytt stöd som beviljas för lönekostnader och som kompenserar för lönekostnaderna mer än den nuvarande lönesubventionen. Dessutom bör stödvillkoren vara så enkla som möjligt och garantera tillräckligt med arbetstid för kompetensutveckling och tillräckliga erfarenheter med tanke på ett arbete på den öppna arbetsmarknaden.  

Lönesubvention som beviljas på grund av skada eller sjukdom

En förutsättning för att lönesubvention ska beviljas på grund av skada eller sjukdom är att arbets- och näringsbyrån bedömer att skadan eller sjukdomen väsentligt och permanent eller varaktigt minskar den arbetslösa arbetssökandes produktivitet i de arbetsuppgifter som erbjuds. Det är fråga om en väsentlig minskning av produktiviteten till följd av en skada eller sjukdom i situationer där den som anställs med subventionen klarar av de arbetsuppgifter som erbjuds klart sämre än andra arbetstagare som utför motsvarande arbete. Skadan eller sjukdomen ska vara sådan att produktiviteten hos den som anställs med subventionen inte kan höjas till normal nivå med hjälp av vård eller medicinsk rehabilitering. Om arbetsprestationen eller förmågan att klara av arbetsuppgifterna för en person med funktionsnedsättning eller en långtidssjuk fås på normal nivå genom avvikande arbetsarrangemang, anpassningsåtgärder på arbetsplatsen eller med hjälp av en annan arbetstagare, finns det inga grunder för att bevilja lönesubvention på grund av en skada eller sjukdom. Diskrimineringslagen (1325/2014) förutsätter att arbetsgivaren gör rimliga anpassningar för att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra ska kunna få arbete, klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet. Om en person som ska anställas eller som är anställd har en skada eller sjukdom som förutsätter anskaffning av arbetsredskap eller ändringar på arbetsplatsen och detta orsakar arbetsgivaren kostnader som är betydande med beaktande av arbetsgivarens ekonomiska situation, kan arbets- och näringsbyrån bevilja arbetsgivaren stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen. Stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen kan också beviljas som ersättning för den hjälp som en annan arbetstagare ger.  

Skadan eller sjukdomen ska konstateras i ett aktuellt läkarutlåtande som den som anställs med subventionen visar upp. Dessutom kan arbets- och näringsbyrån vid bedömningen av en arbetssökandes minskade arbetsförmåga och produktivitet använda sig av bedömningar av arbetstränare, företagshälsovårdare och företagsläkare, arbetsgivarens bedömning, förhandlingar med olika arbetsgivare, besök på arbetsplatsen och arbetsprövning. I första hand ska strävan vara att hitta ett sådant arbete för personer med funktionsnedsättning och för långtidssjuka där skadan eller sjukdomen inte utgör något problem. Årligen inleds 2 000–3 000 perioder med lönesubvention på grund av skada eller sjukdom. År 2019 var under en genomsnittlig dag cirka 2 400 personer i lönesubventionerat arbete för vilket lönesubvention hade beviljats på grund av skada eller sjukdom.  

För en sakkunnig på arbets- och näringsbyrån är det ofta utmanande och ibland till och med omöjligt att när det första beslutet om lönesubvention fattas bedöma den minskning av produktiviteten i arbetsuppgiften som en skada eller sjukdom medför. Vid rekryteringar är det ofta svårt också för arbetsgivaren att bedöma den arbetssökandes kompetens eller förmåga att klara av arbetet. Sannolikheten för att en partiellt arbetsför person blir vald vid en rekrytering har bedömts vara 15–40 procent mindre än för någon som inte är partiellt arbetsför, beroende på den tidpunkt som granskas, landet och den partiellt arbetsföras egenskaper Tötterman – Tauriainen: Osatyökykyisestä uusi työntekijä? Sidosryhmien mielikuvat työnantajien rekrytointihalukkuudesta ja sitä ennustavista tekijöistä, Työpoliittinen aikakauskirja 4/2016, s. 17 ()https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/79050/Työpoliittinen%20aikakauskirja%204.2016.pdf. Orsaker till att så få partiellt arbetsföra rekryteras har ansetts vara arbetsgivarnas ovetskap om möjligheterna att arbeta som partiellt arbetsför och om anpassningar och kostnader samt riskföreställningar om kostnader och kostnadsökningar och rädsla för eventuella rättegångar i tvistemål. ibid. 

Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016) erkänner konventionsstaterna rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Enligt konventionen innefattar det rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Konventionsstaterna ska skydda och främja förverkligande av rätten till arbete, även för personer som förvärvar funktionsnedsättning under anställning, genom att vidta ändamålsenliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bland annat främja möjligheter till anställning och befordran för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden och hjälp med att finna, erhålla, bibehålla och återgå till en anställning samt främja anställning av personer med funktionsnedsättning inom den privata sektorn genom ändamålsenliga riktlinjer och åtgärder, vilka kan omfatta program för positiv särbehandling, stimulansåtgärder och andra åtgärder. 

Man kan sträva efter att sänka tröskeln för rekrytering av personer med funktionsnedsättning och av långtidssjuka genom att ändra grunderna för beviljande av lönesubvention så att minskad produktivitet i den arbetsuppgift som den arbetslösa anställs för inte bedöms vid rekryteringen, utan subvention kan beviljas om den arbetslösas möjligheter att få ett lämpligt arbete har minskat avsevärt på grund av skadan eller sjukdomen. Det är ändamålsenligt att även i fortsättningen inrikta långvarig lönesubvention på situationer där en skada eller sjukdom minskar produktiviteten i en uppgift och den minskade produktiviteten inte kan åtgärdas genom anpassning av arbetsförhållandena eller andra arrangemang. 

Processen för beviljande av lönesubvention

Lönesubvention är ett behovsprövat stöd som beviljas arbetsgivaren men utifrån den arbetslösa arbetssökandes servicebehov. Arbets- och näringsbyrån kan i sysselsättningsplanen avtala med den arbetssökande om möjligheten till lönesubvention och om vilken bransch eller vilka uppgifter lönesubventionerat arbete ska sökas inom. Den arbetssökande kan ges ett lönesubventionskort som bevis på att det är möjligt att få lönesubvention för lönekostnaderna för honom eller henne. Ett lönesubventionskort medför ändå inte någon subjektiv rätt till lönesubvention för den arbetssökande eller för en arbetsgivare som anställer honom eller henne. Ett bindande beslut om beviljande av lönesubvention kan fattas först när arbetsgivaren ansöker om lönesubvention och det har utretts att de förutsättningar för beviljande av subvention som hänför sig till arbetsgivaren och anställningsförhållandet uppfylls. Dessutom bedöms brister i yrkeskompetensen och möjligheten att åtgärda dem i förhållande till arbetsuppgiften. 

Lönesubventionskortet reviderades i december 2019 så att kortet blev mer informativt. Av det reviderade lönesubventionskortet framgår stödprocenten och den tid subvention kan fås för lönekostnaderna för en arbetssökande som har fått ett lönesubventionskort samt grunderna för kortets giltighet. Samtidigt med revideringen av lönesubventionskortet infördes utannonsering av lönesubventionerade arbetsplatser via en webbtjänst. I tjänsten kan arbetsgivaren utannonsera en ledig lönesubventionerad arbetsplats, och de arbetssökande för vilka det i sysselsättningsplanen har avtalats om möjligheten att använda lönesubvention kan söka ett lämpligt arbete bland de utannonserade platserna. Strävan med dessa åtgärder har varit att utveckla lönesubventionsprocessen i en mer förutsägbar riktning. Förutsägbarheten kan ökas något genom en förenkling av lönesubventionsbestämmelserna.  

Arbets- och näringsbyråerna förenar inte systematiskt lönesubventionerat arbete med annan service som kan förbättra en arbetssökandes kompetens och möjligheter till sysselsättning. När arbets- och näringsbyrån beviljar lönesubvention kan den ställa behövliga villkor för att få subventionen, med avseende på den som anställs med subventionen och syftet med den. Genom villkoren kan man exempelvis sträva efter att se till att den som anställts med subventionen får tillräckligt med handledning och stöd under subventionsperioden. Bestämmelserna utgör inget hinder för att servicen för den arbetssökande planeras så att det lönesubventionerade arbetet tillsammans med annan service bildar en individuell servicehelhet som främjar sysselsättningen. Lönesubventionen kan eventuellt göras effektivare genom att exempelvis mer individuell handledning, arbetsträning, utbildning eller åtgärder för att upprätthålla arbetsförmågan kopplas samman med det lönesubventionerade arbetet. Det är ändamålsenligt att främja detta mål i första hand genom anvisningar, för en skyldighet i lag att förena någon annan service med lönesubventionen kan göra arbetsgivarna mindre villiga att anställa någon med lönesubvention, och således kan antalet personer för vilka lönesubvention beviljas minska. Det är inte alltid nödvändigt att lägga till någon annan service i samband med en lönesubventionsperiod, utan den erfarenhet som arbetet ger kan redan i sig hjälpa en person att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. 

2.2  Förutsättningar som gäller arbetsgivare i fråga om beviljande av lönesubvention

Lönesubvention kan beviljas kommuner, samkommuner, sammanslutningar och andra arbetsgivare, dock inte statliga ämbetsverk eller inrättningar. Med sammanslutningar avses bland annat företag, föreningar, stiftelser och församlingar. ”Andra arbetsgivare” kan vara till exempel hushåll som är arbetsgivare. Som andra arbetsgivare kan också välfärdsområden betraktas, även om man inte kände till inrättandet av välfärdsområden när den gällande bestämmelsen trädde i kraft. För tydlighetens skull kunde välfärdsområdena nämnas separat som arbetsgivare som kan beviljas lönesubvention. Statliga ämbetsverk och inrättningar kan anvisas anslag för lönekostnader som föranleds av att arbetslösa arbetssökande anställs. På användningen av anslag tillämpas i huvudsak bestämmelserna om lönesubvention.  

Under åren 2017–2021 har antalet personer i lönesubventionerat arbete årligen varierat mellan cirka 18 700 och 20 500 i genomsnitt. Av dem har cirka 33–37 procent arbetat i kommuner eller samkommuner, cirka 24–28 procent inom tredje sektorn och cirka 38–39 procent i företag. Under de senaste åren har man försökt sätta fart på företagens användning av lönesubvention genom olika åtgärder, såsom införandet av lönesubventionskortet, reklamkampanjer och försöket med sysselsättningspremie. Trots det har företagens andel inte ökat på önskat sätt när det gäller användningen av lönesubvention. Företagens andel inom det lönesubventionerade arbetet kunde ökas genom en höjning av subventionsbeloppet för de målgrupper som företagen sysselsätter med lönesubvention, genom enklare reglering och genom ett ändamålsenligt undanröjande av faktorer som begränsar sysselsättningen med lönesubvention. 

Hushållen har årligen sysselsatt några tiotal personer med lönesubvention. Hushållen har i huvudsak anställt personer med lönesubvention för olika uppgifter i anslutning till renovering och byggande och i någon mån för uppgifter i anslutning till barnavård, skötsel av hemmet och trädgårdsskötsel. Detta är uppgifter som hushållen i de flesta fall skulle ha möjlighet att få hushållsavdrag för vid beskattningen. År 2022 utgör hushållsavdraget 15 procent av arbetstagarens lön och lönebikostnaderna i sin helhet. Avdraget uppgår till högst 2 250 euro per person och år. För största delen av dem som har anställts i hushåll med lönesubvention har det betalats en subvention på 50 procent. År 2019 varierade de anslag som reserverats för hushållen genom beslut om lönesubvention mellan cirka 200 och 13 700 euro per beslut. Medianen var cirka 1 900 euro. Av de lönesubventioner som hushållen beviljades 2019 översteg subventionen i 28 fall maximibeloppet för hushållsavdraget för en person.  

En sysselsättningsperiod för vilken det betalas en lönesubvention på 1 900 euro är kort i fråga om arbetstid eller varaktighet. Det är tvivelaktigt om en sådan subventionsperiod förbättrar den arbetslösas möjligheter till arbete på den öppna arbetsmarknaden. I de flesta fall har hushållen inte heller samma möjlighet att stödja utvecklingen av yrkeskompetensen som de arbetsledare har som är proffs på en arbetsuppgift. Få har fått sysselsättning inom hushållen, och hushållen behöver inte stödjas i egenskap av sysselsättare på något annat sätt än med hushållsavdraget. Det är inte särskilt motiverat att bevilja hushållen lönesubvention, så de kan lämnas utan möjlighet till subvention. 

Lönesubvention beviljas inte om den arbetsgivare som ansöker om subvention på ett väsentligt sätt har försummat sin skyldighet att betala skatter eller lagstadgade avgifter, om inte arbets- och näringsbyrån av särskilda skäl som har samband med den som anställs med lönesubventionen anser det vara lämpligt att bevilja subventionen. Om subvention beviljas trots försummelser, är ett villkor för utbetalningen antingen att avgifterna betalas eller att en plan för betalningen av dem som har gjorts upp tillsammans med skattemyndigheten följs. 

Lönesubventionen får inte snedvrida konkurrensen mellan aktörer som erbjuder samma produkter eller tjänster. Eftersom lönesubvention beviljas för att kompensera för brister i yrkeskompetensen eller minskad produktivitet på grund av skada eller sjukdom, ska lönesubventionen i regel inte snedvrida konkurrensen om den riktas rätt. Snedvridning av konkurrensen kan emellertid uppstå exempelvis i situationer där den som anställts med subventionen överförs till uppgifter hos en annan arbetsgivare. Snedvridning av konkurrensen i samband med överföring av den som anställts med subventionen behandlas i avsnitt 2.7. 

En arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet omfattas av ett villkor enligt vilket lönesubvention inte beviljas, om arbetsgivaren av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker har sagt upp en arbetstagare och uppsägningstiden har löpt ut under de 12 månader som föregår ansökan om lönesubvention. Lönesubvention kan dock beviljas trots det som sagts ovan, om arbetsgivaren före ansökan om lönesubvention har återanställt den arbetstagare som sagts upp. Som arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet betraktas i regel alltid arbetsgivare som är verksamma i företagsform, det vill säga aktiebolag, öppna bolag, kommanditbolag, andelslag och firmor. När det gäller övriga aktörer – i synnerhet föreningar och stiftelser – prövas verksamhetens art från fall till fall. Enligt arbets- och näringsministeriets anvisning om tillämpningen av lagen och förordningen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (TEM/2376/00.03.05.02/2017), nedan arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning, anses en förening eller stiftelse vara en arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet, om föreningen eller stiftelsen erbjuder varor eller tjänster på marknaden fortlöpande, i förvärvssyfte och i konkurrensförhållanden. Alla dessa kriterier ska vara uppfyllda för att verksamheten ska betraktas som näringsverksamhet. Arbets- och näringsbyrån utnyttjar vid sin bedömning skattemyndighetens avgörande i fråga om huruvida verksamheten ska beskattas som näringsverksamhet, men skattemyndighetens beslut är inte bindande för arbets- och näringsbyrån. I arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning anges dessutom att återvinningsverksamhet där varor som fåtts utan vederlag överlåts nästan som sådana mot vederlag inte betraktas som näringsverksamhet. 

Bakgrunden till det ovan beskrivna villkoret om återanställning av en arbetstagare som sagts upp av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker är Europeiska unionens regler om statligt stöd. I artiklarna 32.3 och 33.3 i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd anges det att om rekryteringen, jämfört med genomsnittet för de föregående tolv månaderna, inte medför en nettoökning av antalet anställda i det berörda företaget måste arbetsplatserna ha blivit vakanta efter frivillig uppsägning, funktionshinder, pension av åldersskäl, frivillig minskning av arbetstid eller lagenligt avskedande på grund av försummelse och inte till följd av uppsägningar på grund av övertalighet. Nationellt har det ansetts att villkoret uppfylls om en arbetstagare som under de senaste 12 månaderna har sagts upp av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker har återanställts hos arbetsgivaren. Den skyldighet att återanställa som ingår i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice är mer omfattande än den skyldighet att återanställa som ingår i 6 kap. 6 § i arbetsavtalslagen. Enligt arbetsavtalslagen förutsätts en arbetsgivare erbjuda arbete åt en tidigare arbetstagare som har sagts upp av ekonomiska orsaker eller av produktionsorsaker och som fortfarande är arbetssökande vid arbets- och näringsbyrån, om arbetsgivaren inom fyra månader från det att anställningsförhållandet upphörde behöver arbetstagare för samma eller liknande uppgifter som den uppsagda arbetstagaren hade utfört. Om anställningsförhållandet när det upphörde hade fortgått utan avbrott minst 12 år, är tiden för återanställande emellertid sex månader. 

Bestämmelsen om återanställning av uppsagda som en förutsättning för beviljande av lönesubvention har ansetts vara oskälig i situationer där en uppsagd av en eller annan orsak inte längre står till arbetsgivarens förfogande och arbetsgivaren inte genom sina egna åtgärder kan påverka hur villkoret uppfylls. Bestämmelsen har ansetts vara problematisk också med tanke på att en arbetsgivare som bedriver verksamhet på flera verksamhetsställen eller inom flera branscher inte kan anställa en arbetstagare med lönesubvention innan en arbetstagare som arbetsgivaren har sagt upp på ett annat verksamhetsställe eller från andra uppgifter har återanställts. 

Det nuvarande villkoret, som uttryckligen gäller återanställning av uppsagda arbetstagare, är strängare än den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd förutsätter. Enligt den räcker det med en nettoökning av antalet anställda vid företaget. Däremot ska den nettoökning av antalet anställda som avses i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd enligt kommissionens anvisningarGeneral Block Exemption Regulation – Frequently Asked Questions 147. https://ec.europa.eu/regional_policy/sources/conferences/state-aid/rdi/8gber_practical_quite_faq.pdf kontrolleras företagsvis, vilket betyder att det inte är möjligt med en kontroll som gäller ett visst verksamhetsställe eller en viss uppgift, utan kontrollen ska gälla företagets hela personalstyrka. I fråga om beviljande av lönesubvention kunde arbetsgivarens förutsättningar ändras så att det av en arbetsgivare som under de senaste 12 månaderna har sagt upp arbetstagare av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker inte längre krävs att samma personer återanställs, utan arbetsgivaren ska ha anställt samma antal arbetstagare. I bestämmelserna om statligt stöd har man med detta krav strävat eter att förhindra situationer där arbetsgivaren för att sänka sina personalkostnader ersätter uppsagd arbetskraft med arbetskraft för vilken arbetsgivaren beviljas stöd. Bestämmelserna om statligt stöd gäller endast arbetsgivare som bedriver ekonomisk verksamhet. Även om det inte är nödvändigt att tillämpa villkoret när lönesubvention beviljas i form av stöd som inte omfattas av bestämmelserna om statligt stöd, kunde villkoret utvidgas till att gälla alla arbetsgivare. 

Vid beviljande av lönesubvention tillämpas statsunderstödslagen (688/2001) som komplement. Till den lagen fogades vid ingången av 2019 en bestämmelse enligt vilken statsunderstöd som får användas för lönekostnader kan beviljas endast av särskilt vägande skäl, om den som ansöker om statsunderstöd, eller dennes i 47 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen (39/1889) avsedda företrädare, genom en lagakraftvunnen dom har dömts till straff för ett brott som avses i 47 kap. 6 a § i den lagen eller i 186 § i utlänningslagen (301/2004) under det år då statsunderstödet beviljas eller de två föregående åren, eller den som ansöker om statsunderstöd genom ett lagakraftvunnet beslut har påförts en påföljdsavgift som avses i 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen under det år då statsunderstödet beviljas eller de två föregående åren. Dessa påföljder hänför sig till anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd. Bestämmelsen i statsunderstödslagen är en del av det nationella genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt. Direktivet förutsätter att arbetsgivare som har utnyttjat utländsk arbetskraft som vistas olagligt ska fråntas rätten till vissa statliga stöd. De förutsättningar som gäller för arbetsgivare i fråga om lönesubvention behöver kompletteras så att ingen subvention kan beviljas, om arbetsgivaren har gjort sig skyldig till det ovan beskrivna förfarande som avses i 7 § 2 mom. i statsunderstödslagen. 

2.3  Förutsättningar som gäller anställningsförhållandet i fråga om beviljande av lönesubvention

En förutsättning för beviljande av lönesubvention är att arbetsgivaren förbinder sig att betala kollektivavtalsenlig lön till den som anställs med subventionen. Om det inte finns något kollektivavtal för branschen, förutsätts lönen vara sedvanlig och skälig för arbetet i fråga. Lönesubvention beviljas ändå inte för ett anställningsförhållande där lönen enbart bestäms utifrån arbetsresultatet. Det beror på att när lönen betalas utifrån arbetsresultatet, uppstår det inga sådana lönekostnader för arbetsgivaren som behöver kompenseras på grund av minskad produktivitet. 

Bestämmelserna om lönesubvention innehåller inga villkor i fråga om anställningsförhållandets längd eller arbetstiden. Lönesubvention kan beviljas både för anställningsförhållanden som gäller tills vidare och för visstidsanställningar. Huruvida arbetsgivaren kan anställa en arbetstagare i ett anställningsförhållande för viss tid bestäms enligt arbetsavtalslagen, och lönesubvention utgör ingen anledning till ett arbetsavtal för viss tid. Enligt arbetsavtalslagen kan arbetsgivaren emellertid ingå ett arbetsavtal för viss tid utan någon särskild anledning, när den som anställs enligt uppgift från arbets- och näringsbyrån utan avbrott har varit arbetslös arbetssökande i enlighet med lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice under de senaste 12 månaderna. Även om bestämmelserna om lönesubvention inte innehåller några krav på anställningsförhållandets längd eller arbetstiden, prövar arbets- och näringsbyrån utifrån den arbetslösa arbetssökandes utgångspunkter om det erbjudna arbetet exempelvis vad arbetstiden beträffar är ändamålsenligt för att förbättra personens yrkeskompetens och främja en anställning på den öppna arbetsmarknaden. Enligt arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning beviljas lönesubvention inte alls för ett anställningsförhållande för vilket det inte har avtalats om någon minimiarbetstid (så kallade nolltimmarsavtal eller avtal där det har avtalats att arbetstagaren arbetar vid behov).  

Lönesubvention beviljas inte om anställningsförhållandet har börjat innan beslut om beviljande av subvention har fattats. Det finns två undantag från den huvudregeln. Lönesubvention kan beviljas trots att anställningsförhållandet har börjat, om det är fråga om beviljande av en ny period med lönesubvention för samma arbetsgivare och den nya perioden börjar omedelbart efter det att den föregående subventionsperioden löpt ut. En förutsättning är att arbetsgivaren har lämnat in en ansökan om fortsatt subvention till arbets- och näringsbyrån innan den föregående subventionsperioden har löpt ut. Lönesubvention kan också beviljas trots att anställningsförhållandet har börjat, när det är fråga om att den som anställts med subventionen överförs till anställning hos en annan arbetsgivare till följd av överlåtelse av rörelse, fusion eller delning av en sammanslutning eller sammanslagning av sammanslutningar. Förvärvaren av rörelse eller den mottagande sammanslutningen ska lämna in ansökan om lönesubvention till arbets- och näringsbyrån inom en månad från det att den som anställts med subventionen har övergått till anställning hos förvärvaren av rörelse eller hos den mottagande sammanslutningen.  

Lönesubvention beviljas inte för anställning av vikarier som avses i lagen om alterneringsledighet (1305/2002). På detta sätt har man velat förhindra situationer där lönesubvention beviljas för ett anställningsförhållande som skulle ha uppstått även utan lönesubvention, vilket innebär att den totala sysselsättningen inte ökar. Den som tar ut alterneringsledighet betalas en alterneringsersättning som uppgår till 70 procent av beloppet av arbetslöshetsförmånen. En förutsättning för ersättningen är att en vikarie har anställts för tiden för ledigheten. Med bestämmelsen har man velat förhindra att lönesubvention beviljas i situationer där det inte uppstår ett nytt arbetstillfälle utan det är fråga om att ersätta en befintlig arbetstagare med en annan. 

2.4  Lönesubvention som beviljas arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet

För att konkurrensneutraliteten ska bli beaktad har Europeiska unionens regler om statligt stöd beaktats i bestämmelserna om lönesubvention. I lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice används begreppet bedriva näringsverksamhet för att avgränsa om en lönesubvention betraktas som statligt stöd eller inte. Begreppet bedriva näringsverksamhet definieras inte i bestämmelserna om lönesubvention. Den gällande tolkningen, som finns i arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning, baserar sig på propositionen RP 274/2009 rd. En arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet beviljas stöd antingen som stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd eller i form av de minimis-stöd. 

Enligt arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning betraktas vid tillämpningen av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice verksamhet som bedrivs i form av ett företag i regel som bedrivande av näringsverksamhet. När en förening eller stiftelse ansöker om stöd ska arbets- och näringsbyrån bedöma verksamhetens karaktär från fall till fall. Föreningen eller stiftelsen betraktas som en arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet, om försäljningen av tjänster och produkter är fortlöpande och sker i förvärvssyfte och i konkurrensförhållanden. I praktiken har det vid bedömningen fästs vikt vid om verksamheten är allmännyttig och om det i verksamheten är fråga om skattepliktig näringsverksamhet. I arbets- och näringsministeriets tillämpningsanvisning påpekas det att exempelvis återvinningscentralsverksamhet i regel inte betraktas som näringsverksamhet, om de erbjudna produkterna inte bearbetas och de har skaffats utan vederlag.  

Enligt artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) betraktas ett offentligt stöd som statligt stöd när statliga medel kanaliseras till företag, förmånen är selektiv, åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna dem som får stöd och åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I bestämmelserna om statligt stöd avses med företag vilken som helst enhet som bedriver ekonomisk verksamhet. Som ekonomisk verksamhet betraktas i sin tur all verksamhet där varor och tjänster erbjuds på marknaden. Vilken rättslig form en enhet har eller huruvida företaget eftersträvar vinst eller inte saknar betydelse för bedömningen. En förmån anses vara selektiv när den som beviljar stödet kan göra det utifrån egen prövning.  

Ett avgörande i enlighet med gällande tillämpningspraxis om bedrivande av näringsverksamhet och således om huruvida ett stöd ska betraktas som statligt stöd eller inte kan leda till en lösning som är felaktig med tanke på reglerna om statligt stöd, eftersom man vid bedömningen av näringsverksamhet fäster vikt vid andra omständigheter än vid regleringen av statligt stöd. I lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice behöver det skapas klarhet i fråga om situationer där det bedöms om en ekonomisk förmån utgör sådant statligt stöd för mottagaren som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det enklaste sättet att skapa klarhet i regleringen är att ersätta begreppet näringsverksamhet med begreppet ekonomisk verksamhet, varvid förmånen betraktas som statligt stöd i situationer där mottagaren bedriver ekonomisk verksamhet.  

Ändringen har inga konsekvenser för företagen eftersom de i regel är aktörer som bedriver såväl näringsverksamhet som ekonomisk verksamhet. Kommunerna har för sin del en bolagiseringsskyldighet när de är verksamma på marknaden, och därför får ändringen inga konsekvenser för den kommunala sektorn. För små organisationer inom tredje sektorn kan en strikt begränsning av verksamheten till ekonomisk verksamhet vara problematisk eftersom det kan häda att verksamheten delvis finansieras genom småskalig ekonomisk verksamhet men största delen av finansieringen fås i form av olika understöd. I sådana fall kan det vara motiverat att bedöma verksamhetens inverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Europeiska kommissionen har i sin tjänst State Aid Wiki, som är avsedd för medlemsstaternas stödmyndigheterI kommissionens tjänst State Aid Wiki kan medlemsstaternas stödmyndigheter ställa frågor till kommissionen om tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd och bekanta sig med frågor från andra medlemsstater och kommissionens svar. , konstaterat att småskaliga frivilligorganisationers verksamhet som baserar sig på solidaritet och lokalt socialt kapital är mycket snäv och begränsad och sannolikt inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna mer än i liten omfattning. Det ska således vara möjligt att bevilja sådana frivilligorganisationer offentligt stöd i form av stöd utanför ramen för statligt stöd. 

Enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice utgör utöver lönesubvention också arbetskraftsutbildning som genomförs som gemensam anskaffning och stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen stöd och förmåner som beviljas i form av statligt stöd för näringsverksamhet. Om den gemensamt anskaffade utbildningen genomförs tillsammans med en arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet, så att personer som arbetar med uppgifter hos arbetsgivaren deltar i utbildningen och målet för utbildningen är att arbetstagarna ska fortsätta i uppgifter hos arbetsgivaren efter utbildningen, utgör den andel av utbildningen som staten finansierar stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen är i sin tur ett stöd som beviljas arbetsgivare för finansiering av anskaffning av arbetsredskap eller ändringar på arbetsplatsen om en person som ska anställas eller som är anställd har en skada eller sjukdom som förutsätter detta, och de kostnader som arbetsgivaren orsakas av anskaffningarna eller ändringarna ska anses betydande med beaktande av arbetsgivarens ekonomiska situation. Stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen kan också beviljas som ersättning för den hjälp som en annan arbetstagare ger. Arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet beviljas stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen i form av stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. I fråga om såväl gemensam anskaffning av utbildning som stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen bedöms andelen sådana mottagare av förmånen som är aktörer inom tredje sektorn vara liten, så en ändring av regleringen för att motsvara bestämmelserna om statligt stöd medför i dessa fall ingen betydande ändring jämfört med nuläget. För lönesubventionens del behandlas frågan närmare i avsnitt 2.6. 

Utöver de ovannämnda situationerna har beviljandet av sysselsättningspolitiskt understöd begränsats till annan verksamhet än näringsverksamhet. Enligt 12 kap. 10 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan arbets- och näringsministeriet, närings-, trafik- och miljöcentralen eller arbets- och näringsbyrån inom gränserna för statsbudgeten anvisa eller bevilja statliga ämbetsverk och inrättningar, kommuner, samkommuner, andra sammanslutningar, stiftelser eller sociala företag sysselsättningsanslag som sysselsättningspolitiskt understöd för verksamhet som förbättrar arbetslösa arbetssökandes arbetsmarknadsfärdigheter och främjar deras sysselsättning samt för annan sysselsättningsfrämjande verksamhet. Bestämmelser om kostnader som täcks med sysselsättningspolitiskt understöd finns i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (1073/2012). En betydande del av det sysselsättningspolitiska understödet beviljas aktörer inom den tredje sektorn. Förordningen kunde ändras så att sysselsättningspolitiskt understöd beviljas för verksamhet som inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna. 

Arbetstagare med sämre förutsättningar och arbetstagare med funktionshinder enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd

Vid tillämpningen av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd avses enligt artikel 2.3 med arbetstagare med funktionshinder personer som erkänns som arbetstagare med funktionshinder enligt nationell lagstiftning eller har varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar som i samspel med olika hinder kan hindra dem från att fullt och effektivt delta i en arbetsmiljö på lika villkor med andra arbetstagare. 

Enligt artikel 2.4 i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd betraktas som arbetstagare med sämre förutsättningar personer som 

a) inte har haft någon ordinarie avlönad anställning under de senaste sex månaderna, eller 

b) är mellan 15 och 24 år, eller 

c) inte har gymnasiekompetens eller yrkesutbildning (ISCED 3) eller som senast för två år sedan har avslutat en utbildning med heltidsstudier och som ännu inte fått sin första reguljära avlönade anställning, eller 

d) är över 50 år, eller 

e) lever ensamma och har vårdnaden om ett eller flera barn, eller  

f) arbetar inom en sektor eller ett yrke i en medlemsstat där obalansen mellan könen är minst 25 procent högre än den genomsnittliga könsobalansen inom alla ekonomiska sektorer i den berörda medlemsstaten och som tillhör den underrepresenterade könsgruppen, eller 

g) tillhör en etnisk minoritet inom en medlemsstat och måste förbättra sin profil när det gäller språkkunskaper, yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet för att förbättra sina möjligheter att få fast anställning. 

Enligt kommissionens tolkningsanvisningar för tillämpningen av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd kan en ordinarie avlönad anställning som avses i artikel 2.4 a också vara arbete som utförs i ett anställningsförhållande för viss tid. I den nationella lagstiftningen är begreppet ”anställningsförhållande som gäller tills vidare”, vilket bestämmer tillämpningen av den förordningen, således snävare än en ordinarie avlönad anställning som avses i förordningen. Av statistiken går det inte att dra några slutsatser om i hur många fall lönesubvention har beviljats enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd trots att den som anställts med subventionen under de föregående sex månaderna har haft en visstidsanställning som borde ha betraktats som ordinarie avlönad anställning, och den arbetslösa inte skulle ha omfattats av förordningen på någon annan grund.  

Enligt artikel 2.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd betraktas som arbetstagare med sämre förutsättningar personer som inte har gymnasiekompetens (på finska används uttrycket ”keskiasteen koulutus”, alltså mellanstadieutbildning) eller yrkesutbildning (ISCED 3). Begreppet ”saknar yrkesutbildning”, som används i den nationella lagstiftningen, gör det möjligt att bevilja lönesubvention i enlighet med den förordningen till dem som har avlagt studentexamen och inte har någon yrkesutbildning. Studentexamen är den mellanstadieutbildning (utbildning på andra stadiet) som avses i den artikeln. Det betyder att lönesubvention för närvarande eventuellt beviljas med stöd av den nämnda förordningen också för personer som på grund av sin utbildning inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Utifrån en undersökning av om personer med gymnasieutbildning som har anställts med subvention hör till de grupper av arbetstagare med sämre förutsättningar som avses i förordningen på andra grunder än utbildning kan antalet personer som har anställts med subvention och som inte skulle ha omfattats av förordningen på någon annan grund emellertid uppskattas vara litet. 

Enligt artikel 2.4 b i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd är den nedre åldersgränsen för arbetstagare med sämre förutsättningar 15 år. I de gällande bestämmelserna om lönesubvention anges ingen nedre åldersgräns. I praktiken har lönesubvention ändå inte beviljats för anställning av personer under 15 år. Beviljandet av lönesubvention begränsas av att personer under 15 år omfattas av läroplikten och bedriver studier på grundstadiet. I systemet med utkomstskydd för arbetslösa betraktas grundstudier som heltidsstudier på grund av sin omfattning.  

De som enligt lagen om främjande av integration (1386/2010) har rätt till en integrationsplan har i den nationella lagstiftningen ansetts höra till tillämpningsområdet för den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd med stöd av artikel 2.4 g i förordningen. Kommissionen har ansett att led g ger medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme när det gäller definitionen av ”etnisk minoritet”. 

De grupper av arbetstagare som i artikel 2.4 e och f i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd definieras som arbetstagare med sämre förutsättningar ingår inte i vår nationella lagstiftning som grunder för tillämpning av den förordningen. När den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd infördes i Finland inom systemet med lönesubvention, bedömdes det att ensam vårdnad och arbete i uppgifter med obalans mellan könen inte är grunder för beviljande av lönesubvention. 

Enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice beviljas arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet lönesubvention i form av stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd, när den som anställs med subventionen har en skada eller sjukdom som väsentligt och permanent eller varaktigt minskar produktiviteten i de arbetsuppgifter som erbjuds, inte har varit i anställningsförhållande som gällt tills vidare under de senaste sex månaderna omedelbart före beviljandet av lönesubventionen, saknar yrkesutbildning, har fyllt 50 år, är under 25 år eller är berättigad till en integrationsplan enligt lagen om främjande av integration. 

Om den arbetssökande som anställs med subventionen inte hör till någon av de ovannämnda grupper på vilka den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd tillämpas, beviljas lönesubventionen i form av de minimis-stöd. Med avvikelse från det ovan sagda beviljas lönesubvention för läroavtalsutbildning och för anställning av en person som har fyllt 60 år och varit arbetslös utan avbrott i minst 12 månader emellertid alltid i form av de minimis-stöd till arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet, oberoende av om den som anställs med subventionen omfattas av förordningen eller inte. Dessa undantag har tagits in i lagstiftningen för att de minimis-stöd kan beviljas för längre tid än den maximitid som anges i den nämnda förordningen. 

Stöd som beviljas enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd omfattas av ett förbud mot att bevilja stöd till företag i svårigheter och till företag som är föremål för ett betalningskrav till följd av ett kommissionsbeslut (den så kallade Deggendorf-regeln). De minimis-stöd får inte beviljas, om beviljandet leder till att företagets kvot för de minimis-stöd överskrids. Det sammanlagda beloppet av de minimis-stöd till ett företag får inte överstiga 200 000 euro under det innevarande beskattningsåret och de två föregående beskattningsårenKommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse . Med avvikelse från detta är maximibeloppet av de minimis-stöd till företag som är verksamma inom sektorn för godstransporter på väg 100 000 euro. Stöd enligt kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse, även kallad den allmänna de minimis-förordningen, får inte beviljas för primärproduktion inom jordbruket eller för verksamhet inom fiske- och vattenbrukssektorn. I fråga om dessa sektorer tillämpas egna de minimis-förordningar. De minimis-stöd för primärproduktion inom jordbruket får beviljas till ett belopp av högst 20 000 euro och för produktion, bearbetning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter till ett belopp av högst 30 000 euro under en treårsperiod. Vid kontroll av stödkvoten betraktas företag som hör till samma koncern som ett enda företag. 

Åren 2016−2019 har det årligen fattats cirka 33 000−45 000 beslut om lönesubvention. Under de åren har subvention beviljats för de lönekostnader som föranletts av anställningen av cirka 29 000–33 000 personer. Av besluten har cirka 10 000–14 000 (om cirka 9 000–11 000 olika personer) fattats med stöd av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. I fråga om de minimis-stöd har det fattats cirka 1 800–2 900 beslut per år (om cirka 1 700–2 100 olika personer). Resten av besluten har fattats i fråga om arbetsgivare vars verksamhet inte har betraktats som näringsverksamhet. Dessa beslut har årligen gällt cirka 17 000–21 000 olika personer. Att antalet meddelade beslut är större än antalet personer innebär att det under ett år har fattats flera beslut om samma person. 

Inom det nuvarande systemet med lönesubvention måste arbets- och näringsbyrån först pröva om det är ändamålsenligt att bevilja lönesubvention och när den beviljar subvention till arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet dessutom separat kontrollera om den arbetslösa som anställs med subventionen omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd eller inte. Om stödet beviljas i form av de minimis-stöd, ska arbets- och näringsbyrån kontrollera att beviljandet av stödet inte leder till att företagets kvot för de minimis-stöd överskrids på koncernnivå. Processen för beviljande av lönesubvention kunde förenklas något genom att målgrupperna för lönesubvention anges så att lönesubvention i regel beviljas endast för sysselsättning av sådana arbetslösa arbetssökande som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Lönesubvention för läroavtalsutbildning och för sysselsättning av en person som har fyllt 60 år och har varit arbetslös länge ska fortfarande kunna beviljas i form av de minimis-stöd.  

En avgränsning i enlighet med tillämpningsområdet för den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd kan bedömas genom att de arbetslösa delas in i tre grupper enligt ålder, så att de yngsta och de äldsta betraktas som personer med sämre förutsättningar och kan beviljas lönesubvention på grund av sin ålder. När det gäller den mellersta åldersgruppen (25–49-åringar) kan lönesubvention komma i fråga på andra grunder. I tabellen nedan beskrivs, enligt uppgifter för 2019, fördelningen bland dessa tre åldersgrupper när det gäller arbetslösa arbetssökande respektive personer i lönesubventionerat arbete under året i fråga, exklusive personer som kommunen har sysselsatt på grundval av sysselsättningsskyldigheten. Av tabellen framgår att lönesubvention riktas till unga arbetssökande i få fall jämfört med deras andel av de arbetslösa arbetssökande. Utöver unga är de arbetssökande som har fyllt 55 år underrepresenterade i fråga om lönesubventionerat arbete, när andelen personer i lönesubventionerat arbete jämförs med andelen arbetslösa arbetssökande i samma åldersklass. En avgränsning i enlighet med tillämpningsområdet för den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd skulle styra sysselsättningen till de åldersgrupper som för närvarande är underrepresenterade när det gäller lönesubventionerat arbete. 

Tabell 2. Arbetslösa arbetssökande och personer sysselsatta med lönesubvention 2019 enligt åldersklass (varje person har beaktats endast en gång) 

Andra grunder för beviljande av lönesubvention enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd är, i enlighet med det som sägs ovan, långvarig arbetslöshet, avsaknad av utbildning och tillhörighet till en etnisk minoritet. Arbetsförmedlingsstatistiken saknar statistiska uppgifter om hur många arbetssökande och personer i lönesubventionerat arbete som hade varit utan en ordinarie avlönad anställning i minst sex månader före lönesubventionens början. En riktgivande bedömning av antalet kan göras i fråga om de jobbsökningsperioder som har avslutats efter mindre än ett halvt års arbetslöshet. Detta antal medför emellertid en underskattning av gruppens storlek eftersom begreppet arbetslöshet i statistiken inte beaktar att en person har kunnat stå utanför arbetsmarknaden eller delta i sysselsättningsfrämjande service i stället för att vara i arbete när personen inte har varit arbetslös. Således är den grupp personer som har varit utan en ordinarie avlönad anställning i minst sex månader större än vad som kan visas med hjälp av arbetsförmedlingsstatistiken.  

I den nationella lagstiftningen definieras som etnisk minoritet i bestämmelserna om lönesubvention de som enligt lagen om främjande av integration har rätt till en integrationsplan. Inte heller denna grupps storlek kan rapporteras med hjälp av arbetsförmedlingsstatistiken. En riktgivande bedömning kan ges genom rapporter om de arbetssökande som i kundinformationssystemet har registrerats som medborgare i något annat land än Finland. En sådan definition medför en överskattning av gruppens storlek eftersom alla utlänningar inte har rätt till en integrationsplan (exempelvis personer som har bott i landet mycket länge). Dessutom kan lönesubvention beviljas för sysselsättning av arbetstagare med funktionshinder. Av uppgifterna i arbetsförmedlingsstatistiken kan det antal personer rapporteras som har en diagnos registrerad i kundinformationssystemet. Även denna uppgift är en riktgivande beskrivning av den grupp som kan beviljas lönesubvention, eftersom en diagnos inte automatiskt innebär att den diagnostiserade skadan eller sjukdomen permanent eller varaktigt minskar produktiviteten i den uppgift som personen skulle anställas för.  

I tabell 3 presenteras, med ovan beskrivna begränsningar, statistiska uppgifter för 2019 om det antal personer i olika målgrupper som har lönesubventionerat arbete eller är arbetslösa arbetssökande. I fråga om lönesubventionerat arbete är i synnerhet partiellt arbetsföra och de som har varit arbetslösa länge överrepresenterade bland alla i lönesubventionerat arbete och i åldersklassen mellan 25 och 49 år, när deras andel av dem som är i lönesubventionerat arbete jämförs med deras andel av de arbetslösa arbetssökande. Detta är i enlighet med målen för lönesubventionerat arbete. De som saknar examen på andra stadiet och utländska medborgare är något underrepresenterade i lönesubventionerat arbete, när deras andel av dem som är i lönesubventionerat arbete jämförs med deras andel av de arbetslösa arbetssökande.  

Om målgruppen för lönesubvention hade begränsats till de målgrupper som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd, skulle 3 837 av de anställningar som inleddes 2019 inte ha gett möjlighet till lönesubvention. Av dessa perioder med lönesubvention beviljades cirka 500 för läroavtalsutbildning, för vilken subventionen beviljas i form av de minimis-stöd, och således skulle det till den delen inte ha funnits något behov av att avgränsa tillämpningsområdet i enlighet med den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Sammanlagt cirka 3 300 perioder med lönesubvention skulle således inte ha genomförts 2019, om inte arbetsgivarna hade anställt någon annan arbetslös arbetssökande. En ändring skulle frånta uppskattningsvis cirka en tredjedel av de arbetslösa arbetssökande möjligheten till lönesubvention. Det handlar emellertid om arbetslösa som har fått sysselsättning mindre än ett halvt år efter det att de blivit arbetslösa. Omvänt skulle största delen av de arbetslösa fortfarande omfattas av möjligheten till lönesubvention. En begränsning av målgruppen skulle alltså sannolikt leda till att de arbetsgivare som är intresserade av lönesubvention fortfarande rekryterar med lönesubvention men för uppgiften söker en arbetssökande som hör till målgruppen. Om arbetsgivaren däremot anställer en arbetssökande som inte hör till målgruppen trots att ingen lönesubvention då beviljas, sparas offentliga medel och lönesubventionens spilleffekter minskar. Med spilleffekt avses en situation där en person skulle ha blivit anställd utan offentligt stöd. Genom en ändring kan lönesubvention i ännu högre grad än för närvarande riktas till arbetslösa arbetssökande som är svåra att sysselsätta, och lönesubventionens kostnadseffektivitet främjas. 

Tabell 3. Lönesubventionsperioder som började 2019 och de lönesubventionsperioder som började för personer mellan 25 och 49 år, enligt utbildning, medborgarskap, diagnos och arbetslöshetens längd, samt motsvarande uppgifter om personer som varit arbetslösa arbetssökande under året 

*) Någon diagnos som en person har är registrerad i arbets- och näringsbyråns kundinformationssystem. Lönesubvention har inte nödvändigtvis beviljats på grund av en diagnos. 

** I fråga om lönesubvention har sysselsättningskoden före subventionen varit i kraft i mindre än 6 månader, och i kolumnerna för arbetslösa arbetssökande anges jobbsökning som avslutats under året och där personen varit arbetslös i mindre än 6 månader. 

2.5  Lönesubventionens belopp och varaktighet

Beloppet av och maximitiden för lönesubvention som beviljas på grund av brister i yrkeskompetensen bestäms enligt hur länge den som anställs med lönesubventionen är arbetslös. Av de lönekostnader som den som anställs med subventionen föranleder för arbetsgivaren utgör lönesubventionens belopp 

1) högst 30 procent under högst 6 månader, om den som anställs med subventionen har varit arbetslös kortare tid än 12 månader omedelbart före beviljandet av lönesubventionen, 

2) högst 40 procent under högst 12 månader, om den som anställs med subventionen har varit arbetslös i minst 12 månader under de senaste 14 månaderna omedelbart före beviljandet av lönesubventionen, 

3) högst 50 procent under högst 12 månader, om den som anställs med subventionen har varit arbetslös i minst 24 månader under de senaste 28 månaderna omedelbart före beviljandet av lönesubventionen. 

Lönesubvention som beviljas på grund av skada eller sjukdom uppgår till högst 50 procent av lönekostnaderna under hela anställningsförhållandet, dock högst 24 månader i sänder. I praktiken kan lönesubvention som beviljas på grund av skada eller sjukdom vara permanent eftersom samma arbetsgivare upprepade gånger kan beviljas lönesubvention för 24 månader utan någon mellanperiod av arbetslöshet. 

Lönekostnader som täcks med lönesubvention

Med lönekostnader som täcks med lönesubvention avses lön som betalas till en arbetstagare före innehållning av lagstadgade avgifter och skatter och dessutom den lagstadgade sjukförsäkringsavgift och arbetspensionsförsäkrings-, olycksfallsförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringspremie och den obligatoriska grupplivförsäkringspremie som den som anställts med subventionen orsakar arbetsgivaren. Arbetsgivarens ovannämnda lönebikostnader utgör i genomsnitt cirka 23 procent av lönen.  

Till de lönekostnader som berättigar till subvention räknas inte semesterersättning eller motsvarande ersättning, den del av lönen som grundar sig på resultatet av det arbete som den som anställts med subventionen utför, lönen för den tid arbetsgivaren med stöd av 7 kap. 4 § i sjukförsäkringslagen (1224/2004) har rätt att få dagpenning eller med stöd av 139 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) har rätt att få ersättning för lönekostnaderna, och inte heller skattefria ersättningar. 

Den nuvarande formuleringen av paragrafen om kostnader som berättigar till subvention lämnar i viss mån rum för tolkning, och det är inte entydigt vilka alla av de löneposter som betalas till arbetstagaren som ska anses bli täckta med lönesubvention. Lönesubvention betalas inte för den del av lönen som bestäms utifrån arbetsresultatet. Bakgrunden till bestämmelsen är att avsikten med lönesubvention är att kompensera för en anställds minskade produktivitet i arbetsuppgiften, och således är det inte motiverat att bonusar eller provisionslöner som betalats utifrån arbetets kvalitet utgör kostnader som ska täckas med lönesubvention, eftersom deras belopp beror på hur väl personen klarar av sitt arbete. Till denna del finns det inget behov av att ändra eller precisera de gällande bestämmelserna. Däremot tar de nuvarande bestämmelserna inte ställning till om lönesubventionen omfattar sådana löneposter som bestäms utifrån arbetsgivarens resultat. Med tanke på syftet med lönesubvention är det inte ändamålsenligt att betala lönesubvention för att stödja arbetsgivarens incitamentsmodeller, så till denna del kunde bestämmelserna preciseras.  

Lönen för exempelvis ackordsarbete är tvetydig. Ackord kan strikt tolkat förstås som ett resultat av arbetet, och då ska inte heller lön som grundar sig på ackordsarbetet ersättas med lönesubvention. Enligt Skatteförvaltningens definition är ackordslön en prestationslön som betalas på basis av utförande av en på förhand avtalad arbetshelhet. I ackordslönen ingår både en fast och en rörlig del. Om ett ackord som har utförts med godkänt resultat ger rätt till en lönefordran men arbetstakten eller arbetets kvalitet inte påverkar lönebeloppet på något annat sätt än att arbetet ska ha utförts på ett godtagbart sätt, kunde den lön som betalas för ackordet ersättas med lönesubvention. 

Lönekostnader som täcks med lönesubvention har inte begränsats till lön som betalas för ordinarie arbetstid. Det är inte möjligt att förutsäga lönekostnaderna för andra tider än ordinarie arbetstid vid ansökan om lönesubvention. Detta kan leda till att beloppet av ett bundet anslag inte motsvarar beloppet av den lönesubvention som betalas för de faktiska lönekostnaderna. Bundna tilläggsanslag medför administrativt arbete för utvecklings- och förvaltningscentret och den arbets- och näringsbyrå som beviljat lönesubventionen. När lönetillägg som betalas utöver den normala lönen för arbete som arbetsgivaren låter utföra utöver ordinarie arbetstid ersätts med lönesubvention, leder det till att det blir mer lönsamt för arbetsgivaren att anlita personer som anställs med lönesubvention för övertidsarbete i stället för andra arbetstagare. Definitionen av stödberättigande kostnader som täcks med lönesubvention kunde preciseras så att det med lönekostnader som täcks med lönesubvention avses lön som utifrån arbetstid eller utförande av ackordsarbetebetalas till en arbetstagare före innehållning av den försäkrades lagstadgade avgifter och skatter, inklusive lönetillägg som hänför sig till den ordinarie arbetstiden och arbetsförhållandena. Sådana tillägg är kvällsskiftstillägg eller kvällsersättning, ersättning för lördags- och söndagsarbete, miljötillägg samt ersättning för nattarbete eller nattskiftstillägg. Tilläggen för tid som överskrider den normala arbetstiden är beroende av arbetsgivarens verksamhet, så det är inte ändamålsenligt att betrakta dem som stödberättigande kostnader. Sådana tillägg är åtminstone övertidsersättning, mertidsersättning och ersättning för veckovila. 

Semesterpenningen anses vara en godtagbar lönekostnad när den hänför sig till semester som har tagits ut under lönesubventionsperioden och till semesterlön som har betalats för semestern. Lönesubvention betalas däremot inte för semesterpenning som hänför sig till semesterersättning som betalas när anställningsförhållandet upphör. En arbetstagares rätt till semesterpenning kan basera sig på kollektivavtal, praxis på arbetsplatsen eller arbetsavtal. I annat fall har arbetstagaren inte rätt till semesterpenning. I kollektivavtalen har det vanligen avtalats att arbetstagaren betalas semesterpenning som uppgår till hälften av lönen under semestern. Således är det lönsammare för arbetsgivaren om den anställda tar ut semester under perioden med lönesubvention i stället för att få semesterersättning.  

Lönesubvention är ett tidsbegränsat stöd som i många fall varar mindre än ett år och som inte nödvändigtvis förläggs till sommaren, när det är vanligt att ta ut semester. Att beakta semesterpenningen medför i någon mån administrativt arbete med tanke på det maximibelopp för lönesubvention som bestäms i budgeten. Semesterpenning ersätts med lönesubvention till ett belopp av uppskattningsvis cirka tre miljoner euro per år. Semesterpenningens betydelse under en enskild stödmånad är liten. Den uppgår vanligen till hälften av semesterlönen och motsvarar alltså i stort sett en halv månads lön när en person arbetar hos en arbetsgivare året om. Jämnt fördelad över ett år motsvarar semesterpenningen ungefär 4,2 procent av lönen för en månad. Om lönesubvention betalas till ett belopp som utgör 50 procent av semesterpenningen, betalas således i lönesubvention ett belopp som motsvarar cirka 2,1 procent av bruttolönen för en månad i lönesubventionerat arbete. 

Eftersom semesterersättning inte räknas som en stödberättigande kostnad men semesterpenning räknas, är arbetsgivarna i olika ställning beroende på om semestern tas ut under en period med lönesubvention eller inte. Att semesterpenningen räknas som en stödberättigande kostnad kan ändå anses vara av liten betydelse som incitament för arbetsgivaren. Om semesterpenningen inte räknas som en stödberättigande kostnad minskar emellertid det administrativa arbetet och man sparar offentliga medel utan att detta i någon betydande grad påverkar incitamentet för arbetsgivarna att anställa med lönesubvention. 

Enligt uppgifter som arbets- och näringsministeriet har fått av utbetalningsenheten vid utvecklings- och förvaltningscentret har arbetsgivarna svårt att få grepp om de lönebikostnader som täcks med lönesubvention. Bikostnaderna leder till begäran om ytterligare utredningar i utbetalningsfasen, vilket fördröjer utbetalningen av lönesubvention. Eftersom bikostnader inte kan kontrolleras i det nationella inkomstregistret, räknas de alltid berättiga till ersättning enligt arbetsgivarens anmälan. Härmed finns det vid ersättning för lönebikostnader en större risk än i fråga om andra lönedelar för att olika arbetsgivare betalas lönesubvention på olika grunder. Bikostnaderna varierar så mycket från fall till fall att det inte går att slå fast ett generellt minimibelopp för dem. Om det genomsnittliga beloppet av lönebikostnaderna (23 procent av lönen) alltid beaktades som arbetsgivarens lönebikostnader, skulle lönesubventionens andel av respektive arbetsgivares faktiska lönekostnader variera. Då är det möjligt att lönesubvention som har beviljats enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd betalas till ett belopp som är större än den maximala stödnivån enligt den förordningen, vilket strider mot bestämmelserna om statligt stöd. Därför är det inte möjligt att använda en fast bikostnadskoefficient. Lönesubventionen blir jämlikare, tydligare och administrativt lättare för arbetsgivarna om deras bikostnader inte ersätts med lönesubvention. Att bikostnaderna inte ska betraktas som stödberättigande kostnader kan i vissa situationer kompenseras genom en höjning av de nuvarande stödprocenten. 

I den nuvarande definitionen av stödberättigande kostnader tas det över huvud taget inte ställning till olika löneposter för vars del arbetsgivaren indirekt har prövningsrätt, exempelvis olika skattepliktiga ersättningar. Arbetsgivaren kan bestämma om arbetstagaren ska erbjudas bilförmån som anställningsförmån, om de resor som arbetet kräver ska göras kollektivt eller med arbetsgivarens fordon och om arbetsgivaren betalar kilometerersättning för användning av egen bil. Kilometerersättningarna är beskattningsbara exempelvis i en situation där arbetsgivaren betalar ersättning för kostnader som överstiger det maximibelopp för skattefri kilometerersättning som Skatteförvaltningen har fastställt eller arbetsgivaren betalar ersättning för resor mellan två egentliga arbetsplatser. Skattefria kilometerersättningar räknas inte heller för närvarande till de lönekostnader som täcks med lönesubvention. Regleringen kunde preciseras så att anställningsförmåner, såsom telefon-, bil- eller måltidsförmåner, eller skattefria eller skattepliktiga ersättningar inte räknas som stödberättigande kostnader. 

För närvarande betalas lönesubvention inte för den tid arbetsgivaren med stöd av 7 kap. 4 § i sjukförsäkringslagen har rätt att få dagpenningsförmåner eller med stöd av 139 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar har rätt att få ersättning för lönekostnaderna för den som anställts med subventionen. Utgångspunkten är att arbetsgivaren ska söka ersättning för sjukdomstid där ersättning ska sökas enligt sjukförsäkringslagen, och därför är det motiverat att hålla kvar den nuvarande begränsningen. Som situationer som i någon mån motsvarar de ovannämnda kan också betraktas rehabiliteringspenning som betalas till arbetsgivaren med stöd av 47 § i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) och dagpenning vid smittsam sjukdom som betalas till arbetsgivaren med stöd av 82 § i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016). De nämnda situationerna kunde tas med som förmåner som utgör hinder för lönesubvention. Avsikten är att samverkan mellan lönesubvention och dagpenningsförmån inte ska kunna leda till sådana inkomster för arbetsgivaren som är större än arbetsgivarens utgifter för den som anställs med subventionen. Vid utbetalningen av lönesubvention beaktas övriga stöd som har beviljats för lönekostnaderna, men dagpenningsförmåner riktas inte till lönekostnader. 

Lönesubventionen får inte tillsammans med andra stöd som beviljats för samma kostnader och med utbildningsersättning som betalas på grundval av läroavtalsutbildning överstiga lönekostnaderna. När lönesubvention beviljas och betalas ska det dessutom beaktas att beloppet av lönesubvention och av annat stöd som beviljats för samma lönekostnader inte får överstiga de maximibelopp för kumulering av stöd som anges i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Beloppet av lönesubvention som har beviljats enligt den förordningen får inte tillsammans med något annat stöd enligt den förordningen eller med de minimis-stöd överstiga 50 procent av lönekostnaderna, när det är fråga om stöd som har beviljats för kostnader för att anställa en arbetstagare med sämre förutsättningar. Stöd som har beviljats för lönekostnaderna för en arbetstagare med funktionshinder kan tillsammans med annat stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd kumuleras till 100 procent. I andra fall kan beloppet av statligt stöd som har beviljats för lönekostnaderna för en arbetstagare med funktionshinder uppgå till högst 75 procent av lönekostnaderna. Om lönesubventionen och annat stöd tillsammans överstiger de lönekostnader som täcks med lönesubvention eller det maximibelopp som anges i den nämnda förordningen, minskas lönesubventionen med det överstigande beloppet. I nuläget påverkar andra stöd som har beviljats för samma lönekostnader inte beviljandet av lönesubvention, utan saken utreds först när lönesubventionen betalas ut. Om något annat stöd som har beviljats för samma lönekostnader redan är känt när lönesubvention beviljas och detta andra stöd till sitt belopp är sådant att endast ett litet belopp av lönesubventionen skulle betalas ut, är det inte motiverat att bevilja lönesubvention över huvud taget. Som ett litet belopp kan exempelvis 25 procent av det lönesubventionsbelopp betraktas som skulle betalas i en situation där inget annat stöd har beviljats för samma lönekostnader.  

Utvecklings- och förvaltningscentret använder det nationella inkomstegistret vid utbetalning av lönesubvention. Alla uppgifter som enligt den gällande lagen krävs för att bestämma den lön som lönesubventionen ska basera sig på fås emellertid inte till alla delar ur det nationella inkomstregistret. Därför använder utvecklings- och förvaltningscentret för närvarande uppgifterna i inkomstregistret bara för att kontrollera de uppgifter som har uppgetts i ansökningarna om utbetalning av lönesubvention. Arbetsgivaren är således tvungen att meddela de uppgifter som behövs för utbetalningen i en separat utbetalningsansökan. På lång sikt kunde den administrativa börda som lönesubventionen medför lättas genom att de lönekostnader som täcks med lönesubvention i regel kan fås ur inkomstregistret. I det försök med rekryteringsstöd som inleddes i mars 2022 görs ett försök med utbetalning som enbart baserar sig på uppgifterna i inkomstregistret i fråga om stöd som har beviljats för lönekostnaderna vid anställningar. I försöket med rekryteringsstöd är avsikten att rekryteringsstöd ska betalas till ett företag som har fått ett positivt stödbeslut på basis av de löner som företaget har anmält till inkomstregistret, utan någon separat utbetalningsansökan. Modellen är möjlig eftersom de uppgifter som behövs för utbetalning av rekryteringsstöd i regel finns tillgängliga i inkomstregistret. Om försöket med rekryteringsstöd ger goda resultat när det gäller utbetalningar som baserar sig på inkomstregistret, kunde förfarandet tas i bruk i större utsträckning vid utbetalningen av stöd som beviljas för lönekostnader. Om de stödberättigande kostnaderna bestäms och utbetalningarna samordnas så att de i stor utsträckning ska motsvara uppgifterna i inkomstregistret blir det möjligt att i framtiden styra utbetalningen av lönesubvention i en administrativt sett lättare riktning. 

Lönesubvention betalas ut i efterskott i utbetalningsperioder på en månad, två månader eller tre månader, enligt vad arbetsgivaren valt. Om subventionsperioden löper ut eller anställningsförhållandet för den som anställts med lönesubvention upphör under utbetalningsperioden, löper utbetalningsperioden ut vid samma tidpunkt. Ansökan om utbetalning av lönesubvention ska lämnas in till utvecklings- och förvaltningscentret inom två månader från utgången av den kalendermånad under vilken utbetalningsperioden löper ut. Med möjligheten att välja hur lång utbetalningsperioden ska vara har man velat erbjuda arbetsgivarna flexibilitet. Korta utbetalningsperioder är bra i situationer där arbetsgivaren inte har någon stor kontantkassa eller ett tillräckligt kassaflöde från andra källor, vilket särskilt gäller arbetsgivare inom tredje sektorn. Långa utbetalningsperioder är bra i situationer där arbetsgivaren vill minska på arbetsmängden i anslutning till ansökan om utbetalning och arbetsgivarens kassa inte begränsar möjligheterna att ställa mottagandet av lönesubvention på framtiden. Med tanke på hanteringen av anslaget är särskilt långa utbetalningsperioder och den fördröjning som därefter följer av ansökningstiden utmanande eftersom det kan hända att stödet betalas ut flera månader efter utfört arbete. Merparten av arbetsgivarna (över 70 procent) väljer emellertid den kortaste utbetalningsperioden. 

Utbetalningsperioden är för närvarande bunden till månader. Lönebetalningsperioderna kan ändå variera kraftigt mellan olika branscher och inom samma bransch, exempelvis mellan arbetstagare som arbetar fulla arbetsdagar och deltidsanställda. Lönebetalningsperioden kan vara en månad, eller kortare eller längre än en månad. I inkomstregistret är arbetsgivarna skyldiga att lämna uppgifter för varje lönebetalningsperiod. Det är utmanande att använda inkomstregisteruppgifter i perioder på en månad eftersom lönebetalningsperioderna kan infalla under flera utbetalningsperioder. Användningen av inkomstregistret vid utbetalning av lönesubvention blir tydligare om utbetalningsperioderna är bundna till lönebetalningsperioderna. Detta kan också vara lättare att förstå för arbetsgivarna eftersom de i ansökan om lönesubvention då inte behöver rikta löner som har betalats för en lönebetalningsperiod som sträckt sig över två månader till två olika utbetalningsperioder. 

Om utbetalning av lönesubvention inte söks inom utsatt tid, förlorar den sökande möjligheten till subvention. Det måste finnas en noggrant reglerad tidsfrist för lämnande av ansökan om utbetalning av lönesubvention, eftersom anslaget med tanke på användningstiden och en effektiv användning av anslaget inte kan hållas reserverat för en utbetalning som kanske aldrig blir av eller som sker till ett väsentligt mycket mindre belopp än det som har reserverats. För den som ansöker om subvention leder en ansökan om utbetalning som lämnas in även med mycket kort dröjsmål efter det att tidsfristen har löpt ut till stränga påföljder (förlust av subventionen under hela utbetalningsperioden). Ju kortare intervaller arbetsgivaren har valt för ansökan om utbetalning, desto större är risken att ansökan någon gång lämnas för sent. När det gäller långa utbetalningsperioder är det däremot mänskligt sett mer sannolikt att ansökan glöms bort eftersom åtgärden inte upprepas regelbundet. 

Utbetalningen av lönesubvention kunde utvecklas mer i linje med uppgifterna i inkomstregistret, så att utbetalning av subvention söks utgående från lönebetalningsperioder, inte kalendermånader. Ändringen förutsätter att det maximibelopp för lönesubvention som anges i budgeten ändras från ett maximibelopp per månad till en beräkningsmodell som beaktar lönebetalningsperioder av olika längd. I praktiken kunde det göras genom att lönesubventionens maximibelopp för en lönebetalningsperiod beräknas genom att lönebetalningsperiodens längd i kalenderdagar multipliceras med en viss koefficient. Bestämmelser om ansökan om utbetalning av lönesubvention finns i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Påföljderna för arbetsgivaren vid försenad ansökan om utbetalning kunde lindras genom att lönesubvention förvägras först om en tidsfrist som har satts efter det att det lönesubventionerade arbetet har upphört inte iakttas. De flesta arbetsgivare skulle sannolikt utan någon särskild tidsfrist ansöka om utbetalning av stödet mycket snabbt efter att de stödberättigande kostnaderna uppstått.  

Lönesubventionens belopp

Lönesubventionens belopp anges i bestämmelserna som ett procentuellt maximibelopp. Arbets- och näringsbyråerna har blivit anvisade att bevilja lönesubvention till maximibeloppet. Subvention kan ändå beviljas till ett mindre belopp än maximibeloppet av anslagsskäl. Under de senaste åren har tillgången till anslag för lönesubvention varit sådan att subvention inte har beviljats till lägre stödprocent än maximibeloppet. I statsbudgeten har det emellertid satts ett maximibelopp för lönesubventionen, så i vissa situationer kan stödbeloppet på grund av maximibeloppet enligt budgeten vara lägre än de maximibelopp som de ovannämnda stödprocenten möjliggör. Subventionens maximala belopp enligt statsbudgeten har sedan 2017 varit 1 400 euro per månad. Dessutom kan det betalas ut en andel av semesterpenningen som följer stödprocenten. 

Av de perioder med lönesubvention som inleddes 2016‒2019 har det för cirka 20 procent beviljats en subvention på 30 procent, för cirka 14 procent en subvention på 40 procent och för cirka 49 procent en subvention på 50 procent (för 42‒44 procent på grund av arbetslöshetens längd och för 6‒8 procent på grund av skada/sjukdom). De olika stödprocentens andel har årligen varierat inom några procentenheter för varje stödprocent. För de återstående cirka 16 procent av de subventionsperioder som inletts uppgick den beviljade lönesubventionen till 100 procent, vilket grundar sig på undantagsbestämmelsen om lönesubvention som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund för personer som har varit arbetslösa länge (se avsnitt 2.6). För den lönesubvention som betalas på grundval av sysselsättningsskyldigheten har det inte fastställts något maximibelopp. 

Enligt en utredning från Owal Group Oy om handledning och tjänster för integrationsklienter vid arbets- och näringsbyrån Arbets- och näringsministeriets publikationer 2020:31 (på finska, svenskt presentationsblad), https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162302/TEM_2020_31.pdf?sequence=1&isAllowed=y anses lönesubvention höra till de viktigaste tjänsterna särskilt för integrationsklienter som snabbt riktar in sig på arbetslivet. Enligt utredningen skulle lönesubvention kunna användas mer, men exempelvis subventionsbeloppet anses vara ett problem. Av utredningen framgår det att beloppet av lönesubvention som är bunden till arbetslöshetens längd i regel är lägst för integrationsklienter. Det kan förklaras med att studerande på heltid inte betraktas som arbetslösa enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Integrationsklienter kan ha en integrationsutbildning bakom sig som har avslutats inom mindre än ett år och som har bestått av heltidsstudier. För de perioder med lönesubvention som utländska medborgare inledde 2019 uppgick stödbeloppet exempelvis till 30 procent i cirka en tredjedel av fallen. För de perioder med lönesubvention som finländska arbetslösa arbetssökande inledde vid samma tidpunkt uppgick stödbeloppet till 30 procent i cirka 20 procent av fallen.  

Utöver utländska medborgare är unga under 25 år en betydande målgrupp för lönesubvention på 30 procent. År 2019 var exempelvis andelen unga cirka 25,5 procent av dem som anställdes med en subvention på 30 procent, och av alla unga som anställdes med lönesubvention arbetade 46 procent med en subvention på 30 procent. Bland unga är det vanligare med olika avbrott i arbetslösheten än i äldre åldersgrupper, och därför är subventionen ofta 30 procent enligt de nuvarande bestämmelserna om lönesubvention. I tabell 2 noterades det att unga för närvarande är en underrepresenterad grupp inom lönesubventionerat arbete och att sysselsättningen av dem kunde främjas med en högre stödprocent, vilket skulle sporra till anställning av ungdomar i större utsträckning än i dag. 

Utöver unga och utlänningar är en grupp som framträder inom arbete med lönesubvention på 30 procent de som har beviljats lönesubvention för läroavtalsutbildning. Ungefär två tredjedelar av de lönesubventioner som beviljas för läroavtalsutbildning beviljas för personer vars arbetslöshet har varat i mindre än ett år. De som har fått arbete efter att en period med lönesubvention som beviljats för läroavtalsutbildning har löpt ut är mer sällan arbetslösa arbetssökande än de som har anställts med någon annan form av lönesubvention. Denna iakttagelse kan antagligen delvis förklaras med att arbetsgivaren vid läroavtalsutbildning starkt förbinder sig att utveckla arbetstagarens kompetens och målet är att utbilda arbetstagaren i uppgifter som arbetsgivaren erbjuder, varvid också sannolikheten för att arbetstagaren efter perioden med lönesubvention får anställning utan subvention hos samma arbetsgivare är stor. Sysselsättning i form av läroavtalsutbildning kan främjas genom att lönesubvention som är högre än för närvarande beviljas för läroavtalsutbildning. 

Enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd kan stödnivån vara högst 75 procent av de stödberättigande kostnaderna, när stödet beviljas för sysselsättning av arbetstagare med funktionshinder. För närvarande uppgår lönesubvention som beviljats på grund av skada eller sjukdom till 50 procent av lönekostnaderna. Om arbetsgivarens bikostnader i fortsättningen inte ska räknas in i de stödberättigande kostnaderna bör nivån på lönesubvention som beviljas på grund av skada eller sjukdom höjas till 61,5 procent, om arbetsgivarens bikostnader antas ligga på en genomsnittlig nivå. För att främja sysselsättningen av personer med funktionshinder och för att kompensera för att bikostnaderna inte längre ska beaktas kunde beloppet av lönesubvention som beviljats på grund av skada eller sjukdom höjas från nuvarande nivå.  

Lönesubventionens maximitid

Lönesubventionens varaktighet anges i bestämmelserna som en maximitid. Arbets- och näringsbyrån prövar från fall till fall för hur lång tid det ska anses vara ändamålsenligt att bevilja subvention inom ramen för maximitiden. Den genomsnittliga längden på de lönesubventionsperioder som löpte ut 2019, exklusive lönesubvention som beviljats på grund av skada eller sjukdom eller för läroavtalsutbildning, var cirka 6,5 månader. Den genomsnittliga längden på de perioder med lönesubvention som beviljats till följd av minskad produktion på grund av skada eller sjukdom var 10,5 månader.  

Tabellen nedan visar den genomsnittliga längden på perioderna med lönesubvention, specificerad enligt stödprocent. Lönesubvention för samma person har kunnat beviljas inom ramen för maximitiden i flera separata perioder så att perioderna inte följer direkt på varandra. Sådana perioder kan inte samköras med statistik eller uppgifter i kundinformationssystemet. 

Tabell 4. Lönesubventionens genomsnittliga varaktighet och fördelningen av stödbeloppet enligt stödprocent som en andel av de lönesubventionsperioder som inleddes under ett år 2016–2019 

K= på grund av brister i kompetensen 

S= på grund av skada/sjukdom 

Lönesubvention kan inom ramen för maximitiden beviljas i en eller flera perioder för samma eller olika arbetsgivare. Efter att en person har varit i lönesubventionerat arbete under maximitiden, kan lönesubvention beviljas på nytt för anställande av personen när han eller hon har varit arbetslös arbetssökande i tio månader under de 12 månader som föregår beviljandet av subventionen (den så kallade pausregeln). Även om maximitiden inte har använts fullt ut börjar den räknas om från början när det har gått 24 månader från det att den föregående subventionsperioden löpte ut. Om lönesubvention beviljas på grund av skada eller sjukdom eller för läroavtalsutbildning, tillämpas inte dessa bestämmelser. Bestämmelserna om förnyad beräkning av maximitiden utgör inte heller något hinder för att lönesubventionen fortsätter under en ny period på högst 24 månader när subvention har beviljats för lönekostnaderna för en person som har fyllt 60 år och varit arbetslös i minst 12 månader. De exakta tidsgränserna för när maximitiden börjar räknas om från början kan i vissa situationer på ett oändamålsenligt sätt begränsa möjligheterna att använda lönesubventionen. 

Om arbetet och lönebetalningen avbryts för minst en månad under subventionsperioden, ska utvecklings- och förvaltningscentret avbryta utbetalningen av subventionen. Tiden för avbrottet räknas inte in i maximitiden för subventionen. Lönesubventionen fortsätter ändå inte automatiskt lika länge som avbrottet varade. Subventionsperioden kan förlängas på ansökan av arbetsgivaren, om villkoren för beviljande av subvention uppfylls. Det innebär bland annat att ansökan om fortsatt subvention ska lämnas in till arbets- och näringsbyrån innan den föregående subventionsperioden har löpt ut, även om subventionsperioden löper ut under avbrottet. Detta kan leda till situationer där arbetsgivaren ska lämna in en ansökan om fortsatt subvention under ett avbrott i arbetet, även om arbetsgivaren inte känner till när arbetet kan fortsätta. Enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd ska stödberättigande kostnader för stöd i form av lönesubventioner vara lönekostnaderna under en period på högst tolv månader efter rekryteringen av en arbetstagare med sämre förutsättningar. För närvarande utesluter bestämmelserna inte att en avbruten subventionsperiod fortsätter längre än den maximitid som anges i den förordningen. Bestämmelserna behöver preciseras till denna del. 

Längden på en period med lönesubvention påverkas av arbetsgivarens behov att anställa en person men också av arbets- och näringsbyråns prövning och den i lagen angivna maximitiden för lönesubvention. Maximitiden beror på hur länge en arbetslös arbetssökande har varit arbetslös, vilket arbetsgivaren inte nödvändigtvis känner till när lönesubvention söks. Arbetslöshetens längd påverkar också lönesubventionens belopp. En sysselsatt person kan redan tidigare ha arbetat i ett lönesubventionerat arbete där maximitiden inte har löpt ut, och de månader med lönesubvention som personen har kvar är färre än maximitiden. Arbetsgivarna har begränsad information om hur mycket lönesubvention de kan få och för hur lång tid för att anställa en viss person. Strävan har varit att förebygga detta problem bland annat med hjälp av lönesubventionskortet. För arbetsgivaren är en så exakt uppskattning som möjligt av subventionens belopp och varaktighet väsentlig information när beslut fattas om huruvida arbetsgivaren ska anställa en person med lönesubvention eller inte. Om informationen saknar betydelse för arbetsgivaren, påverkar subventionen inte heller arbetsgivarens verksamhet. För att syftet med lönesubventionen ska nås kan en möjlighet att förutsäga subventionens belopp och varaktighet så exakt som möjligt öka arbetsgivarnas vilja att anställa personer med lönesubvention. Som stöd för detta mål kunde lönesubventionens belopp utgöra en viss procentuell andel av klart angivna stödberättigande kostnader, och den procentuella andelen skulle inte vara beroende av hur länge den arbetssökande har varit arbetslös. För att de som har varit arbetslösa länge ska sporras till sysselsättning kan det räcka om perioden med lönesubvention är längre för långtidsarbetslösa. Lönesubventionen blir också mer förutsägbar om subvention alltid beviljas för en viss tidsperiod. Arbetsgivarna behöver ändå ges möjlighet att anställa personer med lönesubvention också för en kortare tid än en bestämd föreskriven tid, om behovet av arbete kräver en kortare visstidsanställning. Då kan anställningsförhållandets längd beaktas vid bedömningen av om det lönesubventionerade arbetet i tillräcklig grad främjar personens yrkeskompetens och färdigheter för sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. En bestämd längd förebygger också det problemet att det på grund av en tidigare period med lönesubvention återstår så få månader med subvention av maximitiden att det inte sporrar arbetsgivaren att anställa med lönesubvention. Eftersom subventionsperioderna för närvarande i genomsnitt är kortare än maximitiderna, kunde det slås fast bestämda tider som är kortare än de nuvarande maximitiderna. 

Om lönesubventionen inte leder till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden men har främjat personens kompetens till den grad att en ny sysselsättningsperiod är ändamålsenlig, är det inte motiverat att avvika från den valda vägen mot den öppna arbetsmarknaden. Om samma arbetsgivare beviljas lönesubvention på nytt kan det emellertid snedvrida konkurrensen och strida mot bestämmelserna om statligt stöd. De bestämmelserna gör det möjligt att bevilja en annan arbetsgivare lönesubvention för samma person omedelbart efter det att perioden med lönesubvention har löpt ut, om arbetsgivaren hör till målgruppen för lönesubvention. Då anses det inte förekomma någon snedvridning av konkurrensen. Således kunde den nuvarande pausregeln i fråga om lönesubvention slopas, och det skulle vara möjligt att bevilja olika arbetsgivare en ny period med lönesubvention för samma person, utan något villkor som gäller arbetslöshetens längd mellan subventionsperioderna. Syftet med lönesubventionerat arbete är att främja sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden, så lönesubvention ska ändå inte användas som en återkommande lösning. Om det lönesubventionerade arbetet inte leder till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden, ska arbets- och näringsbyrån bedöma hur arbetet har förbättrat den arbetssökandes yrkeskompetens och om det fortfarande finns brister i kompetensen. Dessutom ska det bedömas om kompetensen bäst kan förbättras genom lärande på arbetsplatsen eller om kompetensen ska utvecklas exempelvis med hjälp av utbildning eller om det är mer ändamålsenligt att främja sysselsättningen genom någon annan service. En ny period med lönesubvention direkt efter en avslutad subventionsperiod kan vara motiverad särskilt i situationer där en person har arbetat inom den kommunala eller tredje sektorn och kan få arbete i ett företag med lönesubventionen. 

2.6  Lönesubventionens belopp och maximitid i vissa fall

Lönesubvention på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund

För beloppet av och tiden för lönesubventionen gäller flera undantag. En förening eller stiftelse som anställer en person som har varit arbetslös i minst 24 månader under de senaste 28 månaderna omedelbart före beviljandet av lönesubventionen i uppgifter som inte betraktas som näringsverksamhet kan med lönesubvention täcka 100 procent av de lönekostnader för den som anställts med subventionen som motsvarar högst 65 procents arbetstid av den ordinarie maximiarbetstiden i branschen. Om arbetstiden överskrider 65 procent av den ordinarie arbetstiden i branschen, betalar arbetsgivaren själv alla lönekostnader för den överstigande delen. Det ovan avsedda beloppet av lönesubvention som betalas till en förening eller stiftelse får inte överstiga det maximibelopp som anges i statsbudgeten, och som 2022 uppgår till 1 800 euro i månaden. Dessutom betalas lönesubvention för semesterpenning som motsvarar högst 65 procents arbetstid. Åren 2016–2021 har det genomsnittliga antalet personer som under ett år har sysselsatts med subvention på 100 procent varierat mellan 2 900 och 3 900. År 2019, före COVID-19-pandemin, var i genomsnitt cirka 3 300 personer anställda med 100-procentig lönesubvention, och subvention betalades till cirka 1 550 olika arbetsgivare.  

Syftet med den ovan avsedda 100-procentiga lönesubventionen är att trygga föreningars och stiftelsers möjligheter att erbjuda arbetstillfällen för personer som har varit arbetslösa länge och har små chanser att få arbete hos företag. För att föreningar och stiftelser ska kunna erbjuda deltidsarbete åt fler som har varit arbetslösa länge har det i arbetsavtalslagen föreskrivits om en möjlighet för föreningar och stiftelser att avvika från skyldigheten att erbjuda deltidsanställda mertidsarbete när de anställer en person för uppgifter som inte betraktas som näringsverksamhet. Undantaget gäller arbetslösa arbetssökande som hör till målgruppen för 100-procentig lönesubvention, alltså de som har varit arbetslösa i minst 24 månader under de senaste 28 månaderna omedelbart före beviljandet av lönesubventionen. Bestämmelsen ger inte bara en möjlighet att avvika från skyldigheten att erbjuda deltidsanställda mertidsarbete utan också från skyldigheten att återanställa personer som blivit permitterade eller som sagts upp av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker.  

I avsnitt 2.4 ingår en beskrivning av vilken verksamhet som betraktas som näringsverksamhet. Det nuvarande begreppet arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet motsvarar inte helt bedömningen enligt bestämmelserna om statligt stöd av när det är fråga om statligt stöd. Detta kan leda till att stöd beviljas i strid med reglerna om statligt stöd. Tolkningssvårigheterna hänför sig särskilt till ekonomisk verksamhet som bedrivs av andra privata aktörer än företag, det vill säga att erbjuda varor och tjänster på marknaden. Bestämmelserna behöver ändras så att de följer bedömningen enligt bestämmelserna om statligt stöd och är tillräckligt tydliga för både den som beviljar stöd och den som söker. 

Arbets- och näringsministeriet ordnade en enkät bland aktörer inom tredje sektorn hösten 2021. Enkäten skickades till 2 156 arbetsgivare inom tredje sektorn som hade beviljats lönesubvention 2019 eller 2020. Den besvarades av 549 aktörer (svarsprocent cirka 25,5). Fördelningen enligt storleksklass bland de svarande, mätt enligt antalet sysselsatta med lönesubvention, motsvarade rätt väl fördelningen enligt storleksklass bland arbetsgivare inom tredje sektorn som får lönesubvention. Av de svarande uppgav cirka 71 procent att de bedriver någon form av ekonomisk verksamhet, men de flesta i mycket liten skala. Av de arbetsgivare som bedriver ekonomisk verksamhet uppgav cirka 73 procent att värdet av försäljningen understiger 100 000 euro per år. Typiskt för verksamheten är att den är mycket lokal. Endast cirka 15 procent av de svarande uppgav att verksamhet bedrivs på flera orter runt om i landet eller i hela landet. När det gäller aktörer inom tredje sektorn ser det i fråga om tillämpningen av bestämmelserna om statligt stöd inte ut att vara en väsentlig omständighet om aktören bedriver ekonomisk verksamhet eller inte. Däremot är bedömningen av verksamhetens omfattning en viktig aspekt. Bestämmelserna om statligt stöd tillämpas inte i situationer där verksamheten bedöms påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det ska vara möjligt att bevilja föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund lönesubvention i form av stöd som inte omfattas av bestämmelserna om statligt stöd, om verksamheten är mycket lokal och omsättningen liten. 

Undersökningar visar att lönesubventionens effekter på sysselsättningen inom tredje sektorn är mindre än på sysselsättningen i företag. Aktörerna inom tredje sektorn har ofta inte möjlighet att själva erbjuda arbete efter en period med lönesubvention. Samtidigt är vägen till den öppna arbetsmarknaden oftast längre för dem som sysselsätts med lönesubvention inom tredje sektorn än för dem som sysselsätts i företag, varvid vägen till arbetsmarknaden byggs upp stegvis och det till stöd för sysselsättningen också behövs annan service än lönesubventionerat arbete. I den ovannämnda enkäten frågades det bland annat varför den svarande anser att den som anställts med lönesubvention kommer att bli arbetslös efter perioden med lönesubvention, om så sker. De svarande kunde välja flera alternativ. Ungefär 29 procent av de svarande ansåg att de sysselsatta befinner sig alltför långt ifrån arbetsmarknaden och är i behov av annan service, medan 28 procent ansåg att de sysselsatta behöver stöd för att söka arbete. När det frågades vilken annan service som behöver tillhandahållas under perioder med lönesubvention för att personerna ska få arbete efter en subventionsperiod nämnde 42 procent av de svarande tjänster som stöder arbetsförmågan och 33 procent träning för planering av karriäralternativ. Ungefär 21–26 procent nämnde jobbsökarträning, utbildning på arbetsplatsen eller tätare kontakt från en tjänsteman vid arbets- och näringsbyrån eller från en samordnare av lönesubventioner med antingen den enskilda kunden eller arbetsgivaren under perioden med lönesubvention. När det frågades i vilka situationer annan service ska knytas till en period med lönesubvention var 40 procent av de svarande för att service efter prövning ska knytas till perioden med lönesubvention men ansåg att olika former av service ska kombineras i större utsträckning än för närvarande. Av de svarande ansåg 13 procent att någon annan service alltid behövs samtidigt med en period med lönesubvention.  

Det är möjligt att kombinera service med en period med lönesubvention på det sätt som de svarande önskar inom ramen för den nuvarande lagstiftningen. Samtidigt finns det enligt enkäten inget behov av att införa strängare skyldigheter i lagen när det gäller att knyta annan service till perioderna med lönesubvention. Man kan sträva efter att öka mängden individuellt stöd och annan service genom att när servicebehovet bedöms och lönesubvention beviljas fästa större vikt än tidigare vid om även annan service behöver tillhandahållas för att främja en persons sysselsättning. Det är ändamålsenligt att innan lönesubvention beviljas komma överens med arbetsgivaren om den tid som använts för eventuell annan service, och vid behov kan saken nämnas i beslutet om lönesubvention. I vissa situationer kan annan service som tillhandahålls utöver en sysselsättningsperiod vara till nytta för arbetsgivaren (till exempel språkutbildning för invandrare), och då kan det också bli aktuellt att bedöma om servicen ska ges under eller utanför arbetstid. Däremot ska service som helt klart inte hänför sig till en arbetsgivare som får lönesubvention, såsom jobbsökarträning, tydligt ges utanför arbetstid. Även i dessa situationer behöver det emellertid avtalas om en samordning av den tid som använts för service och arbetstiden, så att det är möjligt att delta i servicen vid sidan av arbetet och oskäligt mycket tid inte används för deltagande i service och för arbete. En stor del av dem som arbetar med en lönesubvention på 100 procent är deltidsanställda, vilket gör det möjligt att tillhandahålla annan service under perioden med lönesubvention. Således är det även i fortsättningen motiverat att betala lönesubvention på 100 procent för en tid som motsvarar 65 procent av den ordinarie maximiarbetstiden i branschen.  

Lönesubvention för att främja sysselsättningen av en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge

Lönesubvention kan beviljas för högst 24 månader i sänder, om den som anställs med subventionen har fyllt 60 år och varit arbetslös utan avbrott i minst 12 månader omedelbart före beviljande av lönesubventionen. I en sådan situation kan lönesubventionen i praktiken vara permanent under hela anställningsförhållandet. Lönesubventionens belopp under de 12 första månaderna är 40 eller 50 procent av lönekostnaderna beroende på hur länge den som anställs med subventionen har varit arbetslös. Därefter uppgår lönesubventionen till 30 procent av lönekostnaderna. Enligt arbetsförmedlingsstatistiken har de avslutade lönesubventionsperioder som beviljats för äldre personer som varit arbetslösa länge i genomsnitt varit ungefär lika långa som för alla personer med lönesubventionerat arbete. Den statistiken visar att lönesubvention åren 2015–2021 hade beviljats sammanlagt 3 035 gånger på den grunden att den som skulle sysselsättas var en långtidsarbetslös som hade fyllt 60 år, och det var inte fråga om arbete som kommunen hade ordnat på grundval av sysselsättningsskyldigheten. Av dessa subventionsperioder hade 2 668 löpt ut före utgången av 2021. I fråga om cirka 7 procent av de avslutade perioderna hade lönesubvention betalats i över ett år. Möjligheten att få lönesubvention en längre tid än i fråga om annan lönesubvention utnyttjas alltså rätt lite. 

Lönesubvention för läroavtalsutbildning

Lönesubvention för läroavtalsutbildning kan beviljas för hela utbildningstiden. Utbildningens längd bestäms enligt den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. Lönesubventionens belopp vid läroavtalsutbildning bestäms för de 12 första månaderna utifrån arbetslöshetens längd. Därefter uppgår lönesubventionen till 30 procent av lönekostnaderna. Om lönesubvention beviljas på grund av en minskning av produktiviteten till följd av en skada eller sjukdom, är subventionens belopp 50 procent av lönekostnaderna under hela läroavtalsutbildningen. 

Årligen inleds cirka 2 500–2 700 perioder med lönesubvention som beviljats för läroavtalsutbildning. Största delen av dem som övergår till läroavtalsutbildning med lönesubvention har varit arbetslösa i mindre än ett år. År 2019 var exempelvis cirka 67 procent av de beslut om lönesubvention som fattats på grund av läroavtalsutbildning sådana där lönesubvention beviljades för att sysselsätta en arbetssökande som varit arbetslös i mindre än ett år. De som har fått arbete efter läroavtalsutbildning med lönesubvention är mer sällan arbetslösa än de som haft annat lönesubventionerat arbete. Åren 2016–2021 har andelen arbetslösa tre månader efter det att lönesubventionen för läroavtalsutbildning upphörde varierat mellan 19 och 24 procent. För annat lönesubventionerat arbete har andelen varierat mellan cirka 50 och 56 procent. 

Trots att lönesubvention kan beviljas för hela läroavtalsutbildningstiden fattar arbets- och näringsbyråerna enligt respons som arbets- och näringsministeriet har fått inte beslut om lönesubvention för hela denna tid inom alla regioner. Enligt respons från i synnerhet arbetsgivare inom tredje sektorn anses en stödnivå på 30 procent för tiden efter de 12 första månaderna inte vara tillräcklig. Avsikten var att förenkla och göra systemet med lönesubvention mer förutsägbart vid övergången till procentbaserad subvention vid ingången av 2015. Många stödnivåer, maximitider och undantag i fråga om dem gör ändå att systemet med lönesubvention fortfarande är komplicerat. Det kan vara svårt för arbetsgivarna att få grepp om hur stor lönesubvention som kan fås för lönekostnaderna och för hur lång tid. De flesta som har genomgått lönesubventionerad läroavtalsutbildning får en god ställning på arbetsmarknaden, så det är motiverat att fortsätta stödja läroavtalsutbildningen. För att öka antalet sysselsatta och göra bestämmelserna enklare kunde beloppet av lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning höjas genom att man avstår från att sänka subventionen efter 12 månader, varvid lönesubventionens belopp är detsamma under hela utbildningstiden. Dessutom är det motiverat att subventionsbeloppet överensstämmer med beloppet av annan lönesubvention som beviljas på grund av brister i kompetensen. 

Läroavtalsutbildning kan också genomföras med flera arbetsgivare. Då förvärvas den kompetens som hör till utbildningen hos fler än en arbetsgivare. En studerandes övergång till anställning hos en annan arbetsgivare under läroavtalsutbildningen ska alltid planeras tillsammans med utbildningsanordnaren, som bedömer vilka förutsättningar varje enskild arbetsplats har att fungera som inlärningsmiljö. Läroavtalet kan utformas så att en enda arbetsgivare är part i avtalet i fråga om hela examen eller alla målsatta examensdelar och överför arbetstagaren (den studerande) till en eller flera andra arbetsgivare, det vill säga användarföretag, för att förvärva det kunnande som en eller flera examensdelar kräver. Ur subventionsperspektiv är det då fråga om vidareöverföring av den som anställts med subventionen, vilket kan göras om lagens krav för överföring av den som anställts med subventionen uppfylls. Läroavtal med flera arbetsgivare kan också genomföras så att varje arbetsgivare är en självständig arbetsgivare. Behovet att förvärva kompetens på flera arbetsplatser kan uppkomma först under utbildningen. Då är det enligt gällande bestämmelser inte möjligt att bevilja en annan arbetsgivare lönesubvention eftersom den som deltar i utbildningen betraktas som studerande på heltid enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Lagstiftningen behöver utvecklas så att det blir möjligt att bevilja lönesubvention för hela läroavtalsutbildningstiden också i de fall då utbildningen genomförs med flera arbetsgivare och alla arbetsgivare inte är kända innan läroavtalsutbildningen inleds. 

Lönesubvention för anställning av arbetsplanerare

Subvention kan även beviljas för högst 24 månader i sänder om en kommun, samkommun, förening eller stiftelse med hjälp av subventionen anställer en person i uppgifter som inte betraktas som näringsverksamhet för att planera och ordna arbetstillfällen och utbildningsplatser och annan sysselsättningsfrämjande service för arbetslösa. Beviljande av lönesubvention för lönekostnaderna för en arbetsplanerare förutsätter att villkoren för lönesubvention uppfylls, precis som vid annan sysselsättning med lönesubvention. 

Av arbetsförmedlingsstatistiken framgår det inte i hur många fall lönesubvention har beviljats för anställning av en arbetsplanerare. Det är sannolikt inte många. Enligt den statistiken avslutades exempelvis 2019 i kommuner, samkommuner, föreningar och stiftelser 166 sådana lönesubventionsperioder på mer än 52 veckor där lönesubvention inte beviljades för läroavtalsutbildning eller på grund av skada eller sjukdom och där den sysselsatta var under 60 år. Eftersom det enligt bestämmelserna är möjligt med lönesubvention för personer under 60 år i mer än ett år endast på de grunder som nämns ovan och för anställning av en arbetsplanerare, kan det antas att besluten gällde en arbetsplanerare. 

Arbets- och näringsbyrån kan anvisa statliga ämbetsverk eller inrättningar anslag för lönekostnader som föranleds av att arbetslösa arbetssökande anställs. På användningen av anslagen tillämpas bland annat vad som i 7 kap. 8 § och 9 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreskrivs om maximitiden för lönesubvention. Således är det också möjligt att anställa arbetsplanerare inom statsförvaltningen. I praktiken arbetar dessa personer huvudsakligen vid arbets- och näringsbyråerna. Enligt arbetsförmedlingsstatistiken avslutades 2019 inom statsförvaltningen 72 sådana sysselsättningsperioder på mer än 52 veckor där anslag inte anvisades för läroavtalsutbildning eller på grund av skada eller sjukdom och där den sysselsatta var under 60 år. Om alla perioder har varit i enlighet med bestämmelserna, har de sysselsatta varit arbetsplanerare i dessa fall. 

Syftet med lönesubventionerat arbete är att förbättra arbetslösa arbetssökandes yrkeskompetens och främja deras sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsgivarens behov av ekonomiskt stöd utgör ingen grund för beviljande av lönesubvention, utan subvention beviljas utifrån den arbetslösa arbetssökandes behov. Mot den ovan beskrivna bakgrunden finns det inga särskilda skäl för att arbetsplanerare ska ha möjlighet till längre perioder med lönesubvention än andra. Med den subventionen har man närmast stött sysselsättningsfrämjande verksamhet, vilket inte är ett i lagen angivet syfte med lönesubventionerat arbete. En gallring av undantagen i anslutning till systemet med lönesubvention stöder målet att göra lönesubventionen enklare och minskar antalet situationer där det är oklart för arbetsgivarna om de kan få lönesubvention och hur mycket och för hur lång tid 

2.7  Överföring av den som anställts med subvention till en annan arbetsgivare

Det är möjligt att överföra den som anställts med subvention till uppgifter hos en annan arbetsgivare (användarföretag). År 2019 betalades lönesubvention för cirka 42 000 personer, av vilka något under 2 000 överfördes till uppgifter hos en annan arbetsgivare. Tabell 5 nedan visar fördelningen av dem som överförts enligt den överförande arbetsgivarens sektor och lönesubventionens stödprocent. Siffrorna i tabellen anger olika personer. Vissa kan under året ha varit anställda med lönesubvention med olika stödprocent eller hos flera arbetsgivare och därför är siffrorna i kolumnen eller raden Sammanlagt inte nödvändigtvis summan av siffrorna i kolumnen eller raden i fråga. Av de personer som kommunerna sysselsatte och överförde till en annan arbetsgivare hade cirka 400 sysselsatts på grundval av kommunens sysselsättningsskyldighet. 

Tabell 5. Personer som överförts och var sysselsatta med lönesubvention 2019 enligt arbetsgivarens sektor och stödprocent. 

Av statistiken framgår inte direkt hurdana organisationer de som anställts med lönesubvention överfördes till. Utifrån ett stickprov av beslut om lönesubvention (400 beslut) bedöms det att största delen av dem som överförts arbetar i företag. Av dem som överförts arbetar uppskattningsvis 30–40 procent hos aktörer inom den tredje sektorn och uppskattningsvis cirka 10 procent har överförts till kommuner eller andra offentliga organisationer. 

Arbets- och näringsbyrån ska underrättas innan en överföring görs. En förutsättning för överföring är att användarföretaget inte väsentligen har försummat sin skyldighet att betala lön, skatter eller lagstadgade avgifter. Om användarföretaget bedriver näringsverksamhet får det inte heller ha sagt upp sina anställda av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker så att arbetstagarens uppsägningstid har löpt ut under de 12 månader som föregått överföringen. Överföringen får dock genomföras om användarföretaget har anställt den uppsagda arbetstagaren på nytt före överföringen. Till underrättelsen ska den som får lönesubvention foga en försäkran av användarföretaget om att förutsättningen uppfylls. De ovannämnda förutsättningarna gäller också arbetsgivare som får lönesubvention.  

De rättigheter och skyldigheter som följer av arbetsavtalet fördelas så att användarföretaget övertar rätten att leda och övervaka arbetet samt de skyldigheter som föreskrivits för den egentliga arbetsgivaren och som har direkt samband med utförandet och organiseringen av arbetet. Den egentliga arbetsgivaren har skyldighet att betala lön och övriga arbetsgivarskyldigheter med undantag för de skyldigheter som avses i 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen. 

Inom verksamhetsområdet för den arbetsgivare som fått stöd kan arbetsuppgifterna vara sådana att de vanligen utförs någon annanstans än i arbetsgivarens egna lokaler (till exempel underleverantörsarbeten som företaget utför för ett annat företag och försäljning av tjänster till hushåll). I ovannämnda situationer är det inte nödvändigtvis fråga om överföring till uppgifter hos en annan arbetsgivare. Det är inte fråga om sådan överföring till exempel när en arbetstagare som är anställd hos en arbetsgivare som producerar städtjänster utför sitt arbete i uppdragsgivarens lokaler under arbetsgivarens ledning och övervakning. I dessa situationer har arbetstagaren inte något avtalsförhållande med uppdragsgivaren, som har köpt tjänsten av arbetsgivaren. 

I bestämmelserna om överföring i 7 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice nämns inte snedvridning av konkurrensen som ett hinder för överföring. I anvisningen om tillämpningen av lagen konstateras det dock i fråga om bestämmelserna i 7 kap. 3 § om de förutsättningar som gäller arbetsgivare i fråga om beviljande av lönesubvention att konkurrensen kan snedvridas i situationer då den som anställs med lönesubvention överförs till uppgifter hos ett företag eller en annan arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet och företaget inte betalar ersättning för arbetstagarens arbetsinsats. Utbetalning av den ersättning som betalas för vanlig uthyrning av arbete skulle emellertid leda till att den överförande arbetsgivaren får en extra vinst som motsvarar lönesubventionen jämfört med vid vanlig uthyrning av arbetskraft. Den nuvarande tillämpningsanvisningen eller lagstiftningen tar inte ställning till sådana situationer.  

I en situation där det av användarföretaget inte tas ut något arvode eller där det arvode som tas ut inte motsvarar kostnaderna för vanlig anställning eller uthyrning av arbetstagare, med beaktande av arbetstagarens minskade produktivitet, får användarföretaget gratis arbetskraft eller så betalar det mindre för arbetskraften än marknadspriset, vilket är problematiskt med tanke på snedvridningen av konkurrensen. Om en arbetsgivare som får lönesubvention däremot tar ut en avgift som tillsammans med lönesubventionen överstiger kostnaderna för den som anställts med subventionen och vinsten från vanlig uthyrning, får den arbetsgivare som överfört den som anställts med subventionen en ekonomisk förmån. Således innebär en ersättning som avviker från ersättningen för vanlig uthyrning av arbete på marknaden, minskad med lönesubventionen, alltid en ekonomisk fördel antingen för den överförande arbetsgivaren eller för användarföretaget. Fördelens storlek beror på hur mycket ersättningen för hyrt arbete avviker från den ovannämnda nivån. I praktiken är det omöjligt för arbets- och näringsbyrån att veta vad som är gängse ersättning för varje hyrd arbetstagare. Dessutom är det inte meningsfullt eller nödvändigtvis ens möjligt att ge arbets- och näringsbyrån eller utvecklings- och förvaltningscentret, som ansvarar för utbetalningen av lönesubventionerna, i uppgift att kontrollera den överförande arbetsgivarens fakturering. För beslut om lönesubvention kan det dock ställas som villkor att den som överför arbetstagaren försäkrar att denne av användarföretaget tar ut gängse ersättning för den överförda arbetstagaren, med beaktande av beloppet av den lönesubvention som arbetsgivaren får. Detta gör det också möjligt att återkräva subventionen, om det senare framgår att ingen ersättning alls har tagits ut eller att ersättningen uppenbart har varit för stor med beaktande av beloppet av den lönesubvention som arbetsgivaren får. 

För överföring förutsätts det inte heller att det utreds om användarföretaget är ett sådant företag i svårigheter som avses i den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd eller om företaget eller dess representant har gjort sig skyldig till brott eller förseelser som gäller olovligt anlitande av utländsk arbetskraft och som utgör hinder för att lönesubvention ska beviljas direkt till användarföretaget. Om lönesubvention beviljas för verksamhet som omfattas av Europeiska unionens regler om statligt stöd beviljas lönesubventionen som statligt stöd enligt antingen den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd eller de minimis-förordningen. Merparten av de lönesubventioner som räknas som statligt stöd beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen. I gruppundantagsförordningen föreskrivs det om den högsta stödnivån för lönesubvention. Föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund kan beviljas lönesubvention på 100 procent, som inte betraktas som sådant statligt stöd som avses i reglerna om statligt stöd. Den gällande lagen möjliggör utbetalning av lönesubvention på 100 procent också i situationer där en arbetstagare som anställts med lönesubvention överförs från en förening till ett företag. På så sätt kan företaget genom att använda sig av en arbetsgivare som förmedlar arbetskraft få arbetskraft med en högre stödprocent än vad det skulle få om företaget själv ansökte om lönesubvention. Det nuvarande systemet snedvrider således konkurrensen. Bestämmelserna om överföring bör skärpas så att kraven är desamma som när användarföretaget själv direkt ansöker om lönesubvention. I en sådan situation där användarföretaget skulle ha rätt till mindre subvention än den egentliga arbetsgivaren bör dessutom lönesubventionens belopp sänkas för den tid som överföringen pågår i syfte att förhindra snedvridning av konkurrensen.  

För att lönesubvention ska beviljas förutsätts det att det lönesubventionerade arbetet förbättrar arbetstagarens yrkeskompetens och sysselsättningsmöjligheter på den öppna arbetsmarknaden. Även överföring ska vara ändamålsenligt med tanke på den som sysselsätts med lönesubvention. I praktiken bedömer arbets- och näringsbyrån dock inte överföringar ur denna synvinkel, utan det är fråga om ett anmälningsärende. En överföring kan leda till att arbetsuppgifterna för den som anställts med lönesubvention ändras. Om de arbetsuppgifter som arbetsgivaren erbjuder till en början är uppgifter inom en bransch som en person saknar yrkeskompetens för har det kunnat bedömas att det inte finns arbetsuppgifter som motsvarar personens yrkeskompetens och att det är ändamålsenligt att bevilja lönesubvention. Om arbetsgivaren senare vill överföra personen till helt andra uppgifter i ett annat företag gäller den ursprungliga grunden för beviljande av subvention inte nödvändigtvis längre.  

Överföring är inte heller en entydig process med tanke på reglerna om statligt stöd. Ur rättslig synvinkel är det oklart om lönesubvention som betalats för en anställd som överförts ska tolkas som det förmedlande företagets eller användarföretagets statliga stöd och på vilka villkor. Likaså är det oklart om reglerna om statligt stöd ska tillämpas i en situation där den som förmedlar arbetstagaren är en arbetsgivare som inte bedriver ekonomisk verksamhet (lönesubventionen är inte statligt stöd), men användaren är en arbetsgivare som bedriver ekonomisk verksamhet (lönesubventionen är statligt stöd). 

Överföring kan också ha betydelse vid användningen av lönesubvention som beviljas under tiden för läroavtalsutbildning. Läroavtalsutbildning kan genomföras hos flera arbetsgivare. Utbildningen kan genomföras så att en arbetsgivare är part i läroavtalet i fråga om hela examen eller alla examensdelar och överför arbetstagaren (den studerande) för att förvärva det kunnande som en examensdel kräver hos en eller flera andra arbetsgivare, det vill säga till användarföretag. Då fattas beslutet om lönesubvention så att det gäller endast en arbetsgivare. Av de arbetstagare som 2019 överfördes och sysselsattes med lönesubvention deltog cirka 80 personer, det vill säga 4 procent, i läroavtalsutbildning med lönesubvention. 

2.8  Särskilda bestämmelser om sociala företag och lönesubvention som beviljas dem

Villkoren för beviljandet av lönesubvention till sociala företag avviker till vissa delar från villkoren för övriga företag. Om de som sysselsätts med lönesubvention har varit arbetslösa arbetssökande utan avbrott i 12 månader eller i flera perioder av arbetslöshet har varit arbetslösa arbetssökande i sammanlagt minst 12 månader och på grundval av upprepad arbetslöshet och den tid arbetslösheten totalt har varat kan jämställas med arbetssökande som utan avbrott varit arbetslösa i 12 månader, kan den lönesubvention som beviljas sociala företag höjas till 50 procent av lönekostnaderna. För andra företag är lönesubventionen högst 40 procent. Den höjda lönesubventionen får dock inte överstiga 1 300 euro i månaden. 

Om den som anställs med lönesubvention har en skada eller sjukdom som sänker personens produktivitet avsevärt och permanent eller varaktigt, får sociala företag beviljas lönesubvention för 36 månader i sänder. För andra arbetsgivare är maximitiden 24 månader i sänder. I praktiken har detta ingen betydelse, eftersom lönesubvention kan beviljas på nytt för 24 eller 36 månader efter det att subventionsperioden upphört. Arbets- och näringsbyråerna beviljar inte heller ofta lönesubvention för 36 månader på en gång. Till exempel 2019 beviljades sociala företag lönesubvention för över 24 månader på en gång för sammanlagt fem personer på grund av en skada eller sjukdom. 

Om den som sysselsätts med lönesubvention har fått arbetslöshetsförmån på grund av arbetslöshet under minst 500 dagar, kan i lönesubvention beviljas 50 procent av lönekostnaderna under högst 24 månader. Betalningsdagarna för arbetslöshetsförmånen har ingen betydelse när man beslutar om beloppet eller varaktigheten av lönesubvention som beviljas andra arbetsgivare. Lönesubvention på 50 procent kan beviljas andra arbetsgivare för högst 12 månader, om den som anställs med subventionen har varit arbetslös i minst 24 månader under de senaste 28 månaderna före beviljandet av lönesubventionen. År 2019 beviljades sociala företag lönesubvention för över ett år för sammanlagt 24 personer som fått arbetslöshetsförmån på grund av arbetslöshet under minst 500 dagar.  

Lagen om sociala företag har varit i kraft från och med ingången av 2004. Syftet med sociala företag är att erbjuda arbetsplatser i synnerhet för sådana personer som har en skada eller sjukdom som försvårar deras sysselsättning samt för personer som varit arbetslösa länge. Arbets- och näringsministeriet för ett register över sociala företag. För att införas i registret förutsätts det att minst 30 procent av de anställda vid företaget är personer som har en skada eller sjukdom som försvårar sysselsättningen, eller att sammanlagt minst 30 procent är personer som har en skada eller sjukdom som försvårar sysselsättningen och personer som har varit arbetslösa under en lång tid. Som sådana långtidsarbetslösa som räknas till den ovan avsedda andelen sysselsatta betraktas personer som varit arbetslösa arbetssökande utan avbrott i minst 12 månader eller som på grund av arbetslöshetens längd och upprepad arbetslöshet kan jämställas med sådana personer samt personer som har fått arbetslöshetsförmån under minst 500 dagar på grund av arbetslöshet. 

I registret över sociala företag har det under den tid lagen varit i kraft som mest funnits 213 företag. Enligt lagen om sociala företag är ett företag som införts i registret skyldigt att omedelbart underrätta arbets- och näringsministeriet om det sker förändringar som berör förutsättningarna för registrering. I praktiken underrättar företagen sällan sådana förändringar. Arbets- och näringsministeriet har åren 2009, 2013, 2015 och 2019 gjort en förfrågan till de företag som är införda i registret i syfte att kontrollera att villkoren för registrering uppfylls. Efter varje förfrågan har flera företag som inte längre uppfyller villkoren för registrering eller som helt har upphört med sin verksamhet avförts ur registret.  

I juni 2019, då den senaste förfrågan för att kontrollera registreringsvillkoren gjordes, fanns det 38 företag i registret över sociala företag. Efter kontrollen avfördes 15 företag ur registret och 23 företag kvarstod. Efter detta har ytterligare tre företag avförts ur registret och för närvarande finns det 20 företag i registret.  

Enligt förfrågan 2019 hade de 23 företag som blev kvar i registret i början av juli 2019 sammanlagt 560 anställda i arbetsavtalsförhållande. Antalet personer som räknas in i den andel sysselsatta som avses i lagen om sociala företag var 345 (62 procent av det totala antalet anställda), av vilka 117 var partiellt arbetsföra (34 procent) och 228 långtidsarbetslösa (66 procent). Inget av de företag som besvarade förfrågan sysselsatte personer med funktionsnedsättning inom verksamhet i sysselsättningssyfte enligt 27 d § 3 mom. i socialvårdslagen. Av alla 345 arbetstagare som räknas in i andelen sysselsatta sysselsatte ett företag sammanlagt 244 partiellt arbetsföra och långtidsarbetslösa och de övriga 22 företagen sammanlagt 101 partiellt arbetsföra och långtidsarbetslösa. Av dessa 22 företag hade 15 företag 1–3 sådana anställda som räknas till andelen sysselsatta. 

I regeringens proposition (RP 132/2003 rd) bedömdes det att sedan verkningarna av lagen har stabiliserat sig skulle de sociala företagen ha några tusen anställda, och att i genomsnitt cirka 40 procent av de anställda skulle bestå av sådana personer med funktionsnedsättning och långtidsarbetslösa som annars har små möjligheter att få arbete. Lagen har inte nått de mål som ställdes för den. Det kom man fram till också i en utredning om sociala företag som är verksamma i Finlandhttps://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162094/TEM_2020_10.pdf. Enligt utredningen har lagen om sociala företag inte haft önskad effekt. I utredningen konstateras det också att sociala företag inte upplevs ha några imagefördelar, utan ofta tvärtom. Samma iakttagelse kan göras utifrån arbets- och näringsministeriets förfrågan till sociala företag. Som den viktigaste orsaken till att registrera sig i registret uppgavs att villkoren för lönesubvention var förmånligare än i fråga om andra företag. Såsom beskrivs ovan har inte heller denna möjlighet utnyttjats i någon större utsträckning. De villkor som gäller för sociala företag är endast i viss mån bättre än för andra företag. Lagen om sociala företag har inte ansetts leda till en tydligare verksamhetsmodell för sociala företag. I utredningen föreslogs det att lagen om sociala företag upphävs på ett kontrollerat sätt eller alternativt att lagen ändras så att målgruppen avgränsas till partiellt arbetsföra och personer med funktionsnedsättning. I utredningen föreslås att förutsebarheten i fråga om lönesubventionens belopp, användning, tillgänglighet och rapportering ökas och konstateras att villkoren för användning av lönesubvention bör inbegripa ekonomiskt stöd, vilket möjliggör arbetsträning för dem som sysselsätts med lönesubvention. 

2.9  Anslag som anvisas statliga ämbetsverk eller inrättningar för anställning av arbetslösa arbetssökande

Statliga ämbetsverk eller inrättningar kan anvisas anslag för lönekostnader som föranleds av anställning av arbetslösa arbetssökande. När anslag anvisas tillämpas i huvudsak bestämmelserna om lönesubvention. Av anslaget kan dock lönekostnaderna i sin helhet betalas upp till det maximibelopp som anges i statsbudgeten. Maximibeloppet har under de senaste åren varit 3 100 euro i månaden. 

Kvoten för sysselsättning inom statsförvaltningen har i budgeten fastställts till 500 årsverken. Hälften av årsverkena har fördelats till arbets- och näringsbyråerna och resten till andra statliga ämbetsverk och inrättningar. 

2.10  Finansiering av lönesubvention och anslag som använts för lönesubvention

Från och med 2017 har lönesubventionerna finansierats med sysselsättningsanslag inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde och därutöver med anslag för arbetslöshetsförmåner inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. På så sätt har man velat säkerställa att lönesubvention finns till förfogande året om. Bakom finansieringsmodellen ligger dessutom tanken om att pengarna kan användas till sysselsättning av arbetslösa i stället för till passiva arbetslöshetsförmåner. Lönesubvention och anslag som anvisas statliga ämbetsverk eller inrättningar finansieras med anslag för arbetslöshetsförmåner till högst ett belopp som motsvarar grunddagpenningen (34,50 euro per betalningsdag i början av 2022). Den andel som överstiger det belopp som motsvarar grunddagpenningen finansieras med sysselsättningsanslag. 

Till arbetsgivare betalas årligen cirka 200–250 miljoner euro i lönesubvention. Drygt 60 procent av detta belopp finansieras med medel under social- och hälsovårdsministeriets moment för arbetslöshetsförmåner och resten med arbets- och näringsministeriets sysselsättningsanslag. Den andel av lönesubventionen som betalats till företag och andra arbetsgivare som hör till den privata sektorn är cirka 120–150 miljoner euro. 

2.11  Effekterna av lönesubventionen

Enligt en undersökning om effekterna av lönesubventionen som Näringslivets forskningsinstitut (ETLA) gjort inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhethttps://tietokayttoon.fi/hankkeet/hanke-esittely/-/asset_publisher/palkkatuen-vaikutusten-arviointi ökar lönesubvention till företag inkomsterna och antalet arbetsmånader och minskar antalet arbetslöshetsmånader. Lönesubvention till den övriga privata sektorn eller den offentliga sektorn inverkar inte på inkomsterna eller sysselsättningen.  

Längden på perioden med lönesubvention eller varaktigheten av den föregående arbetslöshetsperioden har ingen tydlig inverkan, utan verkningarna är likartade oavsett om perioden med lönesubvention är kortare eller längre än sex månader och efter en arbetslöshetsperiod oavsett om den är kortare eller längre än ett år.  

Enligt en undersökning om de övergripande kostnaderna för arbetslöshet som Pellervo ekonomiska forskningsinstitut (PTT) gjort inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhethttps://tietokayttoon.fi/julkaisut/raportti?pubid=URN:ISBN:978-952-287-645-4 (januari 2019) är lönesubvention som beviljas den privata sektorn (företag) vid sidan av läroavtalsutbildning det effektivaste sättet att påverka sysselsättningen. Verkningarna av yrkesinriktad arbetskraftsutbildning syns med fördröjning och de är relativt dyra.  

Enligt undersökningen uppgår samhällets övergripande kostnader för arbetslöshet till 10,8 miljarder euro (2016). Av dessa kostnader utgjorde kostnaderna för utkomstskyddet för arbetslösa och arbetskraftsservicen 5,6 miljarder euro och av kostnaderna för utkomststöd och bostadsbidrag beräknades de arbetslösas andel utgöra 1,1 miljarder euro. Beloppet av uteblivna skatteinkomster och arbetslöshetsförsäkringspremier uppgick 4,1 miljarder euro. Tjänsternas andel av de totala kostnaderna på nästan 11 miljarder euro är cirka sex procent och lönesubventionens andel är cirka 2,3 procent. I Sverige utgör lönesubventionen cirka 30 procent av samkostnaderna för arbetskraftsservicen, utkomstskyddet för arbetslösa och Arbetsförmedlingens omkostnader. 

I PTT:s undersökning har man bedömt kostnadsbesparingarna när olika kundgrupper blir sysselsatta. Om 10 000 arbetslösa som är som man kallar det lättare att sysselsätta får arbete blir besparingen cirka 110 miljoner euro. Besparingen är större om det är fråga om personer som varit arbetslösa en längre tid. 

Enligt en undersökning där man utrett arbetskraftspotentialen bland långtidsarbetslösa värdesätterhttps://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/161390/TEM_12_2019_Pitkaaikaistyottomissa.pdf arbetsgivare i allmänhet kunnande som förvärvats i arbete och nyligen förvärvad arbetserfarenhet mer än kunnande som visas genom utbildning. Företagen bedömer att lönesubvention är den intressantaste stödformen. Läroavtalsutbildningen upplevs som dyr och osmidig. 

2.12  Tilläggsstöd till kommuner

Kommunen betalas tilläggsstöd utifrån den andel av områdets arbetskraft som den i genomsnitt under en månad har anställt med lönesubvention. Grunden för tilläggsstödets storlek är det genomsnittliga beloppet per person på de lönesubventioner som kommunen betalats under en månad och de sysselsattas andel av arbetskraften i kommunen. Kommunen har rätt till tilläggsstöd för det antal sysselsatta som överstiger 0,5 procent av arbetskraften. Stödbeloppet är då 10 procent av den genomsnittliga lönesubventionen. Om andelen sysselsatta överstiger en procent är tilläggsstödet 20 procent av den genomsnittliga lönesubventionen. När kommunen sysselsätter minst två procent av arbetskraften är tilläggsstödet 30 procent av den genomsnittliga lönesubventionen.  

Under 2010–2019 har det sammanlagda beloppet av det tilläggsstöd som betalats till kommunerna varierat mellan 193 000 och 964 000 euro. År 2019 betalades tilläggsstöd till ett belopp av sammanlagt cirka 500 000 euro. Som helhet sett är tilläggsstödets andel av stöden för kommunernas sysselsättningsfrämjande verksamhet ringa, med beaktande av att 2019 uppgick den lönesubvention som betalades till kommunerna till cirka 93 miljoner euro. 

Åren 2010–2019 har sammanlagt 91 kommuner fått kommunernas tilläggsstöd. Antalet kommuner som fått stöd har under olika år varierat mellan 39 och 56. Antalet kommuner som fick tilläggsstöd minskade i början av 2000-talet, år 2000 uppgick antalet till knappt 90 kommuner, medan det år 2019 betalades tilläggsstöd till 40 kommuner. En orsak till att antalet kommuner som fått tilläggsstöd minskat kan vara att antalet kommuner minskat. 

Kommunerna ska ansöka om tilläggsstöd hos utvecklings- och förvaltningscentret kvartalsvis. Ansökningarna om tilläggsstöd orsakar mycket administrativt arbete för utvecklings- och förvaltningscentret i förhållande till stödets betydelse för främjandet av sysselsättningen. Tilläggsstödet till kommunerna har i tiderna tagits i bruk när den omfattande skyldighet att sysselsätta arbetslösa som kommunerna tidigare haft begränsades och man ville uppmuntra kommunerna att frivilligt sysselsätta arbetslösa inom sitt område (RP 94/1986 rd: ”Kommunerna bör förmås att frivilligt sysselsätta så många arbetslösa som möjligt. Som en sporre utbetalas till kommunerna tilläggsstöd enligt hur stor andelen sysselsatta arbetslösa i kommunen är i förhållande till den yrkesverksamma befolkningen.”) 

Såväl utländska som inhemska undersökningar har visat att sysselsättningseffekterna av sysselsättning inom den offentliga sektorn är små eller att det inte alls kan påvisas några positiva sysselsättningseffekter. Kommuner och samkommuner sysselsätter årligen i stort sett lika många arbetslösa som företag. Tilläggsstöd betalas vanligen i form av små belopp till små kommuner. Detta torde bero på att i de minsta kommunerna leder sysselsättning redan av några personer med lönesubvention till att den procentuella gräns i förhållande till arbetskraften som har satts som villkor för tilläggsstöd överskrids. Genomsnittet för det tilläggsstöd som har betalats ut efter år 2004 har med undantag för tre år varit under 10 000 euro per kommun. Kommunernas genomsnittliga tilläggsstöd är mindre än den lönesubvention som betalas för ett årsverke med genomsnittliga lönekostnader enligt en stödnivå på 50 procent. Mot bakgrund av det som anges ovan är tilläggsstödets ekonomiska stimulanseffekt liten. 

Kommunerna har sedan 2006 delvis ansvarat för finansieringen av arbetsmarknadsstödet till långtidsarbetslösa. Finansieringsansvaret ändrades vid ingången av 2015. Syftet med ändringen var enligt regeringens proposition (RP 183/2014 rd) att motivera kommunerna att antingen enskilt eller tillsammans med staten samt företag, föreningar och andra inom den privata sektorn erbjuda långtidsarbetslösa arbete och sysselsättningsfrämjande service. För kommunerna är finansieringsansvaret ett starkare incitament än tilläggsstödet när det gäller lönesubventionerad sysselsättning av personer som länge fått arbetsmarknadsstöd. Till exempel ska en kommun med en arbetskraft på 10 000 personer sysselsätta i genomsnitt minst 50 personer för att få tilläggsstöd. Om exempelkommunen har 50 anställda med lönesubvention och den genomsnittliga lönesubventionen är 1 075 euro per månad, får kommunen 5 375 euro i tilläggsstöd per månad. Om minst 15 av de personer som kommunen sysselsätter har fått arbetsmarknadsstöd för minst 300 dagar men mindre än 1 000 dagar, sparar kommunen över 5 500 euro i månaden i utgifter för arbetsmarknadsstöd under antagandet att personerna skulle ha varit arbetslösa i stället för anställda med lönesubvention. 

2.13  Kommunförsöken som gäller främjande av sysselsättningen

Kommunförsöken för att främja sysselsättningen inleddes den 1 mars 2021. I försöken överfördes till 25 försöksområden, som omfattar sammanlagt 118 kommuner, rådgivning, handledning och serviceuppgifter när det gäller sysselsättningsfrämjande service för enskilda kunder, uppgifter som gäller beviljande av vissa behovsprövade förmåner samt lämnande av vissa arbetskraftspolitiska utlåtanden till Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna. Till målgruppen för försöket hör arbetslösa arbetssökande, personer som är sysselsatta och personer som deltar i sysselsättningsfrämjande service och som inte har rätt till inkomstrelaterad dagpenning samt alla som är under 30 år, invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål.  

Kommunerna inom försöksområdet har i stället för arbets- och näringsbyråerna behörighet att bevilja lönesubvention för att främja sysselsättningen för en kund som omfattas av försöket. När kommunerna beviljar lönesubvention ska de iaktta lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Kommunen kan dock inte bevilja lönesubvention till sig själv eller till en annan kommun inom samma försöksområde eller till en kommun inom något annat försöksområde, utan lönesubventionen beviljas av arbets- och näringsbyrån. Detsamma gäller i situationer där lönesubvention söks av en samkommun där försöksområdets eller försöksområdenas kommuner har majoriteten av rösträtten, av en sammanslutning som försöksområdets eller försöksområdenas kommuner har bestämmande inflytande över eller av en sammanslutning som en sådan samkommun har bestämmande inflytande över där försöksområdets eller försöksområdenas kommuner har majoriteten av rösträtten. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Sammanfattning av konsekvenserna

Den föreslagna reformen består av många element som inverkar på olika sätt och konsekvenserna av ändringarna anknyter delvis till andra delområden som ingår i reformen, vilket försvårar bedömningen av reformens totala konsekvenser. Dessutom är konsekvensbedömningen förenad med betydande osäkerhet inom varje delområde. Nedan beskrivs de ekonomiska konsekvenserna för reformens olika delområden särskilt med tanke på statsfinanserna. I separata avsnitt bedöms också de viktigaste konsekvenserna för kommuner, aktörer inom den tredje sektorn, företag och hushåll. 

Många av reformens delområden påverkar antalet sysselsatta, en del av ändringarna har en minskande effekt och en del har en ökande effekt. Nettoförändringens omfattning och riktning är osäker. Antalet personer som sysselsätts med lönesubvention kan uppskattningsvis minska med högst cirka 1 000 årsverken och öka med högst cirka 3 500 årsverken. Båda ytterligheterna kan betraktas som osannolika scenarier, eftersom de skulle förutsätta att alla konsekvenser som bedömts ske i den riktningen realiseras till fullo och att reformen inte har några motsatta konsekvenser. Det kan anses vara mest sannolikt att antalet sysselsatta ökar måttligt. Reformen omfattar också delområden som det inte är möjligt att bedöma kvantitativt.  

Konsekvenserna för statsfinanserna hänger i hög grad samman med förändringarna i antalet personer som sysselsätts med lönesubvention. Dessutom höjer de föreslagna ändringarna av subventionsbeloppet den genomsnittliga enhetskostnaden för lönesubvention, även om antalet sysselsatta inte ändras. Eftersom både antalet sysselsatta personer och enhetskostnaderna uppskattas öka, ökar reformen utgifterna för lönesubvention. Som mest bedöms utgifterna för sysselsättning öka med cirka 40 miljoner euro. Konsekvenserna för statsfinanserna är dock mindre, eftersom det stöd som betalas till arbetsgivaren delvis ersätter arbetslöshetsförmåner som annars betalas till arbetslösa. I scenariot där antalet sysselsatta ökar måttligt ökar kostnaderna för sysselsättning med cirka 10 miljoner euro per år. Antalet sysselsatta ökar till följd av förändringar i lönesubventionens varaktighet, slopandet av den så kallade pausregeln och av en ökad efterfrågan på lönesubventionerat arbete på grund av att byråkratikostnaderna eventuellt minskar. Antalet sysselsatta minskar som minst med uppskattningsvis cirka 1 000 årsverken, varvid utgifterna för lönesubvention minskar med cirka 10 miljoner euro per år. 

De delområden av reformen som medför en ökning av antalet sysselsatta riktas särskilt till företagssektorn och således uppskattas det att de föreslagna ändringarna leder till att lönesubventionerat arbete ökar i företagen. I de effektstudier som gjorts har man observerat att inom företagssektorn har lönesubventionerat arbete positiva effekter på sysselsättningen efter stödperioderna. På lång sikt beräknas de positiva sysselsättningseffekterna leda till 500–1 000 fler sysselsatta per år. 

Utöver den ovannämnda sysselsättningseffekten kan en eventuell förändring i antalet personer som sysselsätts med lönesubvention påverka antalet sysselsatta på samhällsekonomisk nivå, om det lönesubventionerade arbetet inte ersätter annat arbete eller om lönesubvention inte har beviljats för ett anställningsförhållande som skulle ha uppstått även utan lönesubvention (så kallad spilleffekt). 

De föreslagna ändringarna har olika konsekvenser för olika arbetsgivarsektorer och grupper av arbetslösa arbetssökande. De största konsekvenserna gäller den privata sektorn. Ändringarna bedöms särskilt förbättra företagens förutsättningar att få lönesubvention. De ändringar som föreslås i fråga om lönesubvention på 100 procent till föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund begränsar hos en del av aktörerna antalet personer som sysselsätts med lönesubvention på 100 procent. En del sysselsätts med annat lönesubventionerat arbete, men inte med lönesubvention på 100 procent. Det föreslås att hushåll i fortsättningen inte ska beviljas lönesubvention. I fråga om arbetslösa arbetssökande förbättras möjligheterna att få arbete med lönesubvention för i synnerhet partiellt arbetsföra, invandrare och personer som fyllt 55 år. En del av de arbetslösa arbetssökande som är lättast att sysselsätta ska däremot inte omfattas av möjligheten till lönesubvention, med undantag för den lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

I de europeiska länderna stöds sysselsättningen av arbetssökande genom olika lönesubventionsprogram. Stödet har oftast riktats till att främja sysselsättningen av personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden och av personer med nedsatt arbetsförmåga. Det kan vara direkt ekonomiskt stöd för lönekostnader eller grunda sig på sänkta arbetsgivaravgifter. Oftast beviljas och betalas stödet till arbetsgivaren, men i vissa länder används också ett stöd som betalas direkt till arbetstagaren och som sänker den lön som arbetsgivaren ska betala. Nedan beskrivs huvuddragen i lönesubventionssystemen i vissa jämförelseländer som är viktiga med tanke på Finland. 

Sverige

Sverige har flera lönesubventionsprogram. Särskilda målgrupper för stödd sysselsättning är unga och personer som varit arbetslösa länge samt nyanlända invandrare och personer med nedsatt arbetsförmåga. 

Rätt till stöd enligt stödprogrammet Nystartsjobb har personer i åldern 20–24 år som varit arbetslösa i minst 6 månader under de senaste 9 månaderna samt arbetssökande i åldern 25 år eller äldre som varit arbetslösa i minst 12 månader under de senaste 15 månaderna. Till målgruppen för stödet för nystartsjobb hör dessutom personer som återvänder från familjeledighet och invandrare som anlänt till landet för högst tre år sedan. Stödet beviljas arbetsgivare som anställer en arbetslös arbetssökande som är berättigad till stöd. Till stödet hänför sig vissa villkor som gäller arbetsgivaren. Arbetsgivaren ska till exempel vara registrerad hos skatteförvaltningen och får inte ha skatteskulder. Beviljandet av stöd är inte förenat med prövningsrätt för myndigheten, vilket innebär att stödet inte betraktas som sådant statligt stöd som avses i Europeiska unionens regler om statligt stöd. 

Det ovannämnda stödet enligt programmet Nystartsjobb grundar sig på ersättning för arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaren ersätts till ett belopp som åtminstone motsvarar arbetsgivaravgifterna och som är 31,42 procent av bruttolönen. Stödet kan också vara 2 eller 2,5 gånger större. Stöd kan betalas för en bruttolön på högst 20 000 kronor per månad, varvid det stöd som betalas till arbetsgivaren kan uppgå till högst 6 284, 12 568 eller 15 710 kronor per månad. Stödet betalas för lika lång tid som personen har varit frånvarande från arbetet före subventionsperioden, dock högst för ett år när den arbetstagare som stöds är under 25 år, i övriga fall för högst två år. 

Stödprogrammen Extratjänst och Introduktionsjobb är avsedda att stödja möjligheterna för långtidsarbetslösa och invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Stödbeloppet enligt stödprogrammet Extratjänst är 100 procent och enligt stödprogrammet Introduktionsjobb 80 procent av arbetstagarens bruttolön (inklusive lön för sjukdomstid och semesterlön) och arbetsgivaravgifterna. Det stöd som betalas för heltidsarbete kan uppgå till högst 20 000 kronor per månad. Dessutom ersätts högst de arbetsgivaravgifter som betalas för ovannämnda lönebelopp. Stöd betalas inte för lön som överstiger 20 000 kronor. Det stöd som betalas för deltidsarbete minskas i förhållande till arbetstiden så att det till exempel av lönen för 50 procents arbetstid kan betalas stöd för en månadslön på högst 10 000 kronor. Stöd enligt båda stödprogrammen kan beviljas för 12 månader och stödtiden kan ytterligare förlängas med 12 månader, om det bedöms vara behövligt för att den som anställts med stödet ska komma in i arbetslivet. Såväl inom stödprogrammet Extratjänst som inom stödprogrammet Introduktionsjobb ligger huvudvikten på arbete, men arbetet kan också förenas med utbildning. 

Stöd enligt stödprogrammet Extratjänst betraktas inte som sådant statligt stöd som avses i Europeiska unionens regler om statligt stöd. Stödet kan beviljas kommunala och statliga myndigheter, förutsatt att den uppgift i vilken den som anställts med stödet arbetar inte går ut på att erbjuda varor eller tjänster på marknaden. Dessutom kan stöd beviljas för offentligt finansierad verksamhet inom hälso- och sjukvård, skola, äldreomsorg eller funktionshinderomsorg samt för kulturell verksamhet och bevarande av kulturarvet, under förutsättning att verksamheten i första hand inte finansieras med kommersiella intäkter och att verksamheten är tillgänglig för allmänheten avgiftsfritt eller mot en avgift som motsvarar mindre än en femtedel av kostnaderna för verksamheten. Stödet kan också beviljas registrerade trossamfund och ideella föreningar som är begränsat skattskyldiga och som främjar social hjälpverksamhet eller verksamhet avseende omsorg av barn och ung.  

I de svenska lönesubventionsprogrammen ingår också främjande av sysselsättningen av personer med funktionshinder. Sysselsättningen av personer med funktionshinder kan stödjas i tre olika syften. Syftet kan vara att hitta ett lämpligt arbete eller en lämplig utbildning (Lönebidrag för utveckling i anställning), att hjälpa med att få eller behålla ett jobb (Lönebidrag i anställning) eller att trygga möjligheterna att delta i arbetslivet (Lönebidrag för trygghet i anställning). Arbetsförmedling bedömer arbetsplatsens och arbetsuppgifternas lämplighet samt lönesubventionens belopp och varaktighet från fall till fall. Lönesubventionens belopp beror på arbetstagarens arbetsförmåga, som fastställs tillsammans med arbetsgivaren och arbetstagaren. Stöd kan betalas till ett belopp av högst 20 000 kronor av den månatliga bruttolönen för heltidsarbete och lönebikostnaderna. Den maximala stödtiden beror på syftet med stödet och är antingen två år, åtta år eller enligt behov. Det första stödbeslutet fattas för högst ett år. 

Samhall Aktiebolag, som ägs av svenska staten, sysselsätter dessutom personer med funktionshinder som inte kan få anställning någon annanstans. Målet är att främja integrationen av personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden genom att erbjuda skräddarsydda arbetsplatser. Sysselsättning som sker via Samhall betraktas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI-tjänst), det vill säga ur statsstödssynpunkt baserar sig stödprogrammet på SGEI-beslut och SGEI-rambestämmelser.  

Danmark

I Danmark utgörs målgruppen för stödd sysselsättning av personer vars utkomst har grundat sig på arbetslöshetsförmån eller någon annan social förmån, såsom sjukdagpenning eller förtidspension, utan avbrott i minst sex månader. Undantag utgör personer över 50 år, ensamförsörjare och personer som bara gått grundskola, för vilka lönesubvention kan användas för att främja sysselsättningen redan innan personen har fått en förmån i sex månader. Den som anställts med lönesubvention betraktas som arbetslös, det vill säga personen har fortfarande skyldighet att söka arbete och förmånstiden löper. Lönesubventionerat arbete räknas inte heller in i arbetsvillkoret. 

Lönesubvention kan beviljas till arbetsgivare inom både den privata och den offentliga sektorn. För att lönesubvention ska beviljas arbetsgivare inom den privata sektorn förutsätts det att den som anställs med subventionen arbetar på heltid (37 timmar i veckan). Lönen och anställningsvillkoren bestäms enligt kollektivavtalet. Lönesubventionen är 10,47 euro i timmen, dock högst 50 procent av lönen. I regel varar lönesubventionen i sex månader.  

Inom den offentliga sektorn beror arbetstiden på nivån på personens arbetslöshetsersättning. Till arbetsgivare inom den offentliga sektorn betalas 15,20 euro/timme i lönesubvention. Arbetsgivaren ska också betala semesterpenning, pensionsavgifter och reseersättningar. I fråga om försäkrade arbetslösa varar perioden med lönesubvention 4 månader och i fråga om andra 6 månader.  

Arbetsgivaren får inte ersätta andra arbetstagare med arbetstagare med lönesubvention, och andelen arbetstagare med lönesubvention får inte överstiga 20 procent av hela personalen på en arbetsplats som sysselsätter färre än 50 personer. På arbetsplatser med fler än 50 anställda är motsvarande gräns 10 procent. Lönesubvention beviljas inte makens företag eller den arbetsgivare hos vilken personen senast har varit anställd. 

Estland

I Estland är målgruppen för lönesubvention långtidsarbetslösa, unga, personer med funktionshinder, personer som får internationellt skydd och personer som frigivits från fängelse. Lönesubvention kan beviljas arbetsgivare  

som anställer en arbetslös som har varit registrerad som arbetslös utan avbrott i minst 12 månader 

som anställer en 16–24-åring som har varit registrerad som arbetslös utan avbrott i minst sex månader  

som anställer en 16–29-åring som saknar arbetserfarenhet 

som anställer en arbetslös som har varit registrerad som arbetslös i minst 12 månader under de senaste 15 månaderna och vars arbetslöshet har avbrutits på grund av arbete eller fullgörande av militärtjänst eller alternativt tjänstgöring 

som anställer en arbetslös som har frigivits från fängelse inom de senaste 12 månaderna 

som anställer en arbetslös med nedsatt arbetsförmåga som har varit arbetslös i minst sex månader eller anställd i skyddat arbete  

som anställer en person som har varit registrerad som arbetslös och som beviljats uppehållstillstånd i Estland på grund av internationellt skydd (My First Job in Estonia). 

Lönesubvention kan beviljas för både visstidsanställningar och anställningsförhållanden som gäller tills vidare. Ett arbetsavtal för viss tid förutsätts gälla i minst sex månader, med undantag för programmet My First Job för unga, där det förutsätts att arbetsavtalet gäller i minst två år. Lönesubventionens belopp är 50 procent av arbetstagarens bruttolön, dock högst av den uppskattade månadslön som anges i avtalet om lönesubvention. 

Lönesubvention kan beviljas regionalt för att underlätta uppkomsten av arbetstillfällen och sysselsättningen av arbetslösa i områden med hög arbetslöshet. Lönesubvention betalas till arbetsgivare som under två på varandra följande kalendermånader anställer minst fem arbetslösa som uppfyller vissa villkor. 

Lönesubvention enligt programmen My First Job och My First Job in Estonia samt regional lönesubvention kan förenas med utbildningsstöd. Arbetsgivaren kan få ersättning för högst 80 procent av kostnaderna för utbildning. I fråga om stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd är ersättningen dock högst 50 procent. 

Tyskland

Arbetsgivare kan beviljas lönesubvention (Eingliederungszuschuss) när de anställer en person som har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, till exempel på grund av förlängd arbetslöshet eller nedsatt arbetsförmåga. Subventionen har inte begränsats till någon viss målgrupp, men lönesubvention beviljas ofta för sysselsättning av unga under 25 år, långtidsarbetslösa, äldre, personer med funktionshinder och flyktingar. Med subventionen ersätts arbetstagarens nedsatta arbetsprestation. 

Lönesubventionens belopp beror på hur mycket arbetstagarens produktivitet bedöms vara nedsatt och är högst 50 procent av den lön som betalas till arbetstagaren i högst ett år. Dessutom ersätts arbetsgivaren för 20 procent av lönebikostnaderna. Arbetsgivaren ska anställa arbetstagaren för en viss tid också efter det att subventionsperioden upphört. 

Lönesubvention kan beviljas för en längre tid, om den arbetstagare som anställs med subventionen har fyllt 50 år. För personer med funktionsnedsättning och personer med svår funktionsnedsättning kan stödbeloppet vara 70 procent av bruttolönen under 24 månader. Stödbeloppet minskar efter 12 månader med 10 procentenheter, dock inte till under 30 procent. Stödperioden för personer med mycket svår funktionsnedsättning kan vara högst 60 månader och för personer som fyllt 55 år till och med 96 månader. I ovannämnda fall minskas lönesubventionens belopp efter 24 månader med 10 procentenheter per år, dock inte till under 30 procent.  

Möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden för personer under 25 år främjas genom stöd till företag under 6–12 månader för att täcka kostnaderna för arbetspraktik för unga.  

Arbetsgivare beviljas stöd för utbildning som leder till ett yrke för personer i rehabilitering och personer med svår funktionsnedsättning. Stödet betalas när utbildningen inte skulle genomföras utan stöd. Det normala stödbeloppet är 60 procent av det stöd som betalas till en person i rehabilitering och 80 procent av det stöd som betalas till en person med svår funktionsnedsättning. I vissa undantagsfall ersätts arbetsgivaren för hela stödet.  

Sedan ingången av 2019 har lönesubvention beviljats för att integrera långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden och främja deras deltagande på arbetsmarknaden. Lönesubventionen är avsedd att sysselsätta långtidsarbetslösa som står längst bort från arbetsmarknaden. Målgruppen för subventionen är arbetsgivare som sysselsätter personer som får arbetslöshetsstöd eller motsvarande förmån. Inom subventionens användningsområden följs subventionens effekter upp för att förebygga snedvridning av marknaden.  

Syftet med arbetslivsprövning är att förbättra möjligheterna att delta i arbetslivet för partiellt arbetsföra och personer i rehabilitering. Avsikten med subventionen är att sänka risken för arbetsgivare att anställa partiellt arbetsföra och personer i rehabilitering. Arbetsgivaren kan få ersättning för kostnaderna för arbetslivsprövning under tre månader.  

En person kan utöver arbetslöshetsstöd beviljas startstöd enligt prövning, om personen tar emot arbete eller sysselsätter sig själv, och om arbetet i fråga bedöms vara nödvändigt för att personen ska integreras på arbetsmarknaden. Avsikten är att genom ekonomiska incitament stödja sysselsättningen av en person som får sociala förmåner genom att betala personen stöd också efter det att han eller hon har fått arbete. Stödet uppmuntrar till arbete och syftet är att förebygga inkomstfällor. Målet är en självständig person som är integrerad på arbetsmarknaden och som inte är beroende av stöd. Stödet riktas i synnerhet till långtidsarbetslösa som arbetar i lågavlönade branscher. Stödet betalas till arbetstagaren. 

6.1  Remissvar

Yttranden lämnades av 124 remissinstanser. Yttranden lämnades bland annat av finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, justitiekanslersämbetet, riksdagens justitieombudsman, Folkpensionsanstalten, Utvecklings- och förvaltningscentret, Finlands näringsliv EK, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Företagarna i Finland, STTK, FFC, Kyrkans arbetsmarknadsverk, Finlands Kommunförbund, Södra Karelens social- och hälsovårdsdistrikt och Lapplands förbund. Alla arbets- och näringsbyråer lämnade också yttranden, med undantag för sex stycken närings-, trafik- och miljöcentraler och Österbottens arbets- och näringsbyrå. Arbets- och näringsbyråerna i Södra Österbotten och Norra Savolax lämnade ett gemensamt yttrande, tillsammans med närings-, trafik- och miljöcentralen i sitt område. Yttranden lämnades dessutom av 41 kommuner, 43 arbetsgivare inom tredje sektorn, sex sociala företag samt en privatperson. 

De föreslagna tilläggen som gäller syftet med lönesubventionerat arbete fick ett brett understöd. En del av remissinstanserna uttryckte emellertid oro över möjligheten för arbets- och näringsbyråerna att till beslutet om lönesubvention foga sådana villkor som är nödvändiga för att syftet med subventionen ska uppnås. I yttrandena framfördes önskemål om bland annat exempel på dessa villkor samt ett ställningstagande om att ett villkor inte kan vara erbjudande av sådant särskilt stöd som arbetsgivaren har finansieringsansvaret för. Specialmotiveringen till propositionen har kompletterats utifrån remissvaren. 

Flera remissinstanser understödde den föreslagna avgränsningen av målgrupperna till de målgrupper som anges i gruppundantagsförordningen vid beviljandet av lönesubvention för att förbättra yrkeskompetensen, men en del av remissinstanserna kritiserade den kategoriska uteslutningen från stödmöjligheten på basis av ålder. I vissa yttranden framfördes även synpunkter på att lönesubvention inte borde beviljas en person i läropliktsåldern. De som understödde avgränsningen ansåg det vara bra att lönesubvention riktas till dem som behöver mera stöd för att få sysselsättning. De som motsatte sig begränsningen betonade i huvudsak möjligheten till prövning från fall till fall. I vissa yttranden framfördes dock också mer omfattande kritik mot prövningen. Enligt denna kritik kan prövningen vara oförutsägbar och inkonsekvent. 

Finlands näringsliv påpekade i sitt yttrande att det i propositionen inte ingår något förslag till bindande förhandsbeslut om lönesubvention. Ärendet har tagits upp i andra genomförandealternativ. STTK rf föreslog att avgränsningen av målgrupperna ska omvärderas endast i fråga om dem som avlagt studentexamen. Det har föreslagits att avgränsningen av målgrupperna görs i fråga om de målgrupper som avses i gruppundantagsförordningen, eftersom lönesubvention, med undantag för läroavtal och sysselsättning av långtidsarbetslösa som fyllt 60 år, alltid är subvention som beviljats med stöd av gruppundantagsförordningen, när företaget anställer någon med hjälp av lönesubvention. En avgränsning av målgrupperna som även omfattar målgrupper som inte omfattas av gruppundantagsförordningen skulle i vissa situationer förutsätta en bedömning av huruvida villkoren i de minimis-förordningen uppfylls när lönesubvention beviljas företag. Syftet är att förenkla systemet för lönesubventioner, och således är situationer där villkoren för beviljande av subvention kan variera något som man genom de föreslagna ändringarna strävar efter att minska. 

I sitt yttrande fäste enheten för juridiska tjänster vid Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland uppmärksamhet vid definitionen av en person som har rätt till en integrationsplan och föreslog att definitionen ska förklaras mer exakt. Enheten för juridiska tjänster fäste dessutom uppmärksamhet vid situationer där det förutsätts att någon är arbetslös utan avbrott en viss tid eller oavbrutet är utan arbete en viss tid. Enheten för juridiska tjänster föreslår att det i propositionen närmare ska förklaras hur enskilda arbetsskift eller nolltimmarsavtal inverkar på tolkningen. Dessutom föreslog enheten för juridiska tjänster att kriterierna för bedömning av yrkeskompetensen bör förklaras närmare i motiveringen. Specialmotiveringen till förslaget har kompletterats på basis av iakttagelserna som enheten för juridiska tjänster har framfört. 

Förslaget som gäller möjligheten för arbetsgivare som under de senaste 12 månaderna av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker har sagt upp arbetstagare att anställa med lönesubvention om de efteråt har anställt ett motsvarande antal arbetstagare fick ett brett understöd. Företagarna i Finland önskade dock en tydligare formulering i paragrafen. Bestämmelsen har omarbetats med anledning av responsen och det ursprungliga syftet med bestämmelsen har bevarats. Arbets- och näringsbyråerna lyfte fram att frågan om var bevisbördan ligger bör fastställas noggrannare och att noggranna anvisningar bör ges i fråga om tillämpningen av det ändrade kravet på arbetsgivare. Responsen beaktas vid utarbetandet av tillämpningsanvisningarna för lagen och i samband med uppdateringen av ansökningsblanketterna för lönesubvention i samarbete med Utvecklings- och förvaltningscentret. FFC föreslog att det av arbetsgivaren ska förutsättas anställning enligt arbetsavtalslagen innan lönesubvention kan beviljas. Ändringen inverkar inte på arbetsgivarens skyldighet att iaktta skyldigheten att erbjuda arbete enligt arbetsavtalslagen. Det är dock inte ändamålsenligt att behörigheten att utöva tillsyn över efterlevnaden av arbetsavtalslagen anförtros arbets- och näringsbyråerna, utan uppgiften ska också i fortsättningen skötas av arbetarskyddsmyndigheten. 

En del av remissinstanserna kritiserade det att hushåll inte ges möjlighet till lönesubvention, medan en del av remissinstanserna ansåg att förslaget var motiverat. Det att välfärdsområdena lades till listan över arbetsgivare som får lönesubvention fick ett brett understöd. 

Flera remissinstanser kritiserade den ändring enligt vilken lönesubvention inte kan beviljas samma arbetsgivare på nytt för samma person. Man lyfte bland annat fram faktorer såsom arbetsgivarens storlek och verksamhetens omfattning, arbetsgivarens osäkerhet, ackordsarbete eller säsongbetonat arbete samt att det på små orter finns få potentiella lönesubventionerade arbetsplatser. Lönesubvention är ett stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande, inte att stödja arbetsgivarens verksamhet. I och med att bestämmelsen som gäller beräkningen av maximitiden för lönesubvention upphävs är det nödvändigt att fastställa ett villkor om att lönesubvention inte kan beviljas samma arbetsgivare för samma person omedelbart efter det att den föregående perioden med lönesubvention gått ut. Det kan emellertid vara motiverat att bevilja samma arbetsgivare lönesubvention i sådana situationer där det lönesubventionerade arbetet eller andra sysselsättningsfrämjande tjänster inte har lett till sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden och den tidigare lönesubventionerade arbetsgivaren har möjlighet att erbjuda lönesubventionerat arbete i uppgifter som personen inte tidigare har arbetat med. Med anledning av denna respons har regeringens proposition ändrats så att samma arbetsgivare kan beviljas lönesubvention på nytt för samma person efter att tidsfristen på tre år gått ut. 

Flera remissinstanser, i synnerhet ett stort antal kommuner och arbetsgivare inom tredje sektorn samt Finlands näringsliv, understödde inte att bikostnader och semesterpenning undantas från de stödberättigande kostnaderna. Som en alternativ modell framfördes i flera yttranden införandet av en motsvarande koefficient för bikostnader som i fråga om lönesubvention på 100 procent. I flera yttranden framhölls det att de föreslagna ändringarna i fråga om stödberättigande kostnader och om beloppet för subventionen till stor del jämnar ut varandra. I vissa remissyttranden påpekades också de möjliga negativa konsekvenserna för beviljande av subvention för personer som varit arbetslösa i 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet, eftersom beloppet för subventionen som beviljas för dessa personer kommer att minska och det belopp som beviljas för andra arbetslösa kommer att öka jämfört med nuläget. I synnerhet i yttrandena från närings-, trafik- och miljöcentralerna, arbets- och näringsbyråerna samt utvecklings- och förvaltningscentret understöddes de föreslagna ändringarna i fråga om de stödberättigande kostnaderna. Ändringen betraktades som en betydande faktor för att lätta upp processen för utbetalning av subvention och därigenom göra lönesubventionen mer lockande samt minska situationer där behandlingen av ett förvaltningsärende fördröjs oskäligt länge ur kundens synvinkel. Många remissinstanser lyfte i annat sammanhang fram en vilja och ett behov av att påskynda utbetalningarna, även om det inte förenades med yttrandena om stödberättigande kostnader. Eftersom de föreslagna ändringarna av beloppet för subventionen i de flesta fall kompenserar och delvis höjer beloppet för subventionen för stödberättigande kostnader trots de föreslagna ändringarna bedöms ändringens negativa konsekvenser för efterfrågan på lönesubvention vara mindre än den nytta som fås av att förfarandet i fråga om de stödberättigande kostnaderna förenklas.  

Det ska vara möjligt att ta i bruk en koefficient för bikostnader inte bara i fråga om lönesubvention på 100 procent utan också i fråga om lönesubvention som beviljas kommuner och välfärdsområden, när lönesubvention inte beviljas i form av stöd enligt gruppundantagsförordningen. Möjligheten att inom företag ta i bruk en koefficient för bikostnader har utretts i samband med beredningen av propositionen och beskrivs i andra genomförandealternativ. Eftersom det i praktiken skulle vara omöjligt för företag att ta i bruk en koefficient för bikostnader, eller eftersom koefficienten i så fall skulle vara synnerligen liten, anses det inte vara ändamålsenligt att lägga till en koefficient för bikostnader heller i lönesubventionen i kommuner eller välfärdsområden. Dessutom skulle användningen av en koefficient för bikostnader eller beaktande av bikostnader på motsvarande sätt som för närvarande avsevärt öka kostnaderna för lönesubvention. 

Utvecklings- och förvaltningscentret föreslog i sitt utlåtande att det årligen ska föras en offentlig förteckning över inkomstslagen i inkomstregistret där det fastställs vilka inkomstslag i det nationella inkomstregistret som är stödberättigande. Med anledning av förslaget har det i bestämmelsen inte ålagts utvecklings- och förvaltningscentret att föra en sådan förteckning, men specialmotiveringen har kompletterats med anledning av förslaget. 

De föreslagna ändringarna av beloppet för subventionen och av subventionsperiodernas varaktighet så att de i huvudsak är prövningsfria fick brett understöd. Dessutom fick slopandet av bestämmelsen som gäller beräkningen av maximitiden för lönesubvention brett understöd. Flera remissinstanser kritiserade dock beslutet att subventionsperiodens längd ska vara fem eller tio månader. Remissinstanserna ansåg att lönesubventionen borde pågå enligt de nuvarande maximitiderna, det vill säga i högst sex eller tolv månader, om anställningsförhållandet inte är kortare än så. I fråga om subventionens varaktighet gavs många liknande yttranden också i fråga om lönesubvention som beviljas arbetstagare med funktionshinder, lönesubvention på 100 procent och sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Om subventionens varaktighet ökar till sex och tolv månader ökar även kostnaderna för lönesubvention med uppskattningsvis 15 miljoner euro per år jämfört med den föreslagna modellen. En förlängning av subventionsperioden med en eller två månader bedöms inte har någon avsevärt större effekt, eftersom det inte iakttogs någon statistiskt signifikant skillnad i lönesubventionens effekt på lång sikt när man i undersökningen om lönesubventionens effekter jämförde sex månader långa och över sex månader långa subventionsperioderhttps://tietokayttoon.fi/hankkeet/hanke-esittely/-/asset_publisher/palkkatuen-vaikutusten-arviointi. Utifrån remissvaren anses det inte nödvändigt att ändra subventionsperiodernas längd från det som föreslagits under remissbehandlingen, eftersom detta skulle öka kostnaderna för lönesubvention utan att bevisligen medföra några positiva effekter på sysselsättningen. 

Remissinstanserna understödde i stor utsträckning förslaget om att behovsprövningen för lönesubvention som beviljas på grund av en skada eller sjukdom hos den som ska sysselsättas ska lättas upp första gången subvention beviljas. När subvention beviljas för första gången förutsätts inte minskad produktivitet i arbetsuppgiften. Således är subventionen till sin karaktär avsedd att sänka tröskeln för rekrytering i stället för att kompensera en minskning i produktiviteten. Även förslaget att höja stödbeloppet från 50 procent till 70 procent fick brett understöd, men i flera yttranden påpekades det att ändringen är av liten betydelse i kombination med de föreslagna ändringarna av de stödberättigande kostnaderna.  

På motsvarande sätt som för närvarande kan subventionen beviljas fortsättning hos samma arbetsgivare, om arbetstagarens skada eller sjukdom är sådan att den bedöms sänka hans eller hennes produktivitet i arbetsuppgiften i fråga. Kriterierna för prövning av ett beslut om fortsatt subvention ansågs i många yttranden vara komplicerade eller inte vara ändamålsenliga. Det ansågs i synnerhet inte vara ändamålsenligt att kräva ett läkarutlåtande som skrivits under subventionsperioden, om skadan eller sjukdomen till sin karaktär är klart obotlig eller bestående. Till följd av responsen har arbets- och näringsbyrån getts prövningsrätt att låta bli att kräva ett läkarutlåtande, om det är uppenbart onödigt.  

Funktionshinderorganisationerna ansåg att förutsättningen att arbetsgivaren ska göra de rimliga anpassningar som företagshälsovården rekommenderar innan lönesubventionsperioden kan förlängas är bra. I vissa yttranden kritiserades villkoret bland annat för att en del arbetsgivare är mycket små eller att nivån på företagshälsovården kan variera. Arbetsgivare ska redan för närvarande göra sådana rimliga anpassningar som företagshälsovården rekommenderar och med den föreslagna ändringen ska frågan granskas som en förutsättning för beviljande av lönesubvention, så genomförandet av anpassningarna övervakas noggrannare i situationer där en persons lönekostnader kompenseras med offentliga medel mycket länge eller varaktigt. Det har inte ansetts nödvändigt att ändra propositionsutkastet till denna del med anledning av responsen. 

Till följd av kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT:s yttrande har 7 kap. 7 § 1 mom. i den föreslagna lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ändrats så att formuleringen stämmer överens med lagen om Jobbkanalen Ab. Det framhölls dessutom i vissa remissyttranden att arbetsgivaren inte nödvändigtvis har kännedom om skadan eller sjukdomen när lönesubvention beviljas första gången. Utkastet till proposition har ändrats så att samma arbetsgivare kan beviljas lönesubvention på basis av en skada eller sjukdom omedelbart efter det att den föregående lönesubventionen har upphört, även om den första lönesubventionsperioden skulle ha beviljats för att förbättra yrkeskompetensen. I vissa yttranden fästes uppmärksamhet vid begreppet arbetstagare med funktionshinder och det föreslogs att begreppet ska förklaras närmare. I vissa yttranden ansågs det att begreppet partiellt arbetsföra personer skulle vara bättre. Arbetstagare med funktionshinder är det begrepp som används i gruppundantagsförordningen. Det finns dock mycket spelrum i fråga om vad som avses med termen i fråga i den nationella lagstiftningen. I specialmotiveringen förklaras det närmare vad som avses med arbetstagare med funktionshinder. 

I synnerhet i yttrandena från aktörer inom den tredje sektorn framfördes kritik mot reformens konsekvenser för aktörer inom den tredje sektorn. Särskilt problematisk ansågs den föreslagna bedömningen av påverkan på handeln och den föreslagna omsättningsgränsen på 100 000 euro som ett kriterium vid bedömningen av påverkan på handeln, om vilken det ska föreskrivas genom förordning av statsrådet. Ändringen ansågs inte vara ändamålsenlig på den grunden att möjligheterna till lönesubvention minskar för särskilt svårsysselsatta personer och att verksamheten hos de organisationer som får lönesubvention löper risk att väsentligt minska eller upphöra. Ändringen i verksamheten skulle få konsekvenser i synnerhet inom verksamhetsområdena för arbetskraftsservicen och återvinningscentralverksamheten.  

I fråga om andra remissinstanser än aktörer inom den tredje sektorn var åsikterna om lönesubvention på 100 procent mer positiva och vissa remissinstanser kommenterade att förslaget är värt att understöda. I flera yttranden betonades dock behovet av anvisningar och tydlighet. Dessutom framhöll remissinstanserna de betydande konsekvenserna för den tredje sektorn. FFC ansåg att regeringen borde överväga andra sätt att trygga dessa aktörers verksamhet. I yttrandena framfördes också oro i fråga om konsekvenserna för de sysselsättningspolitiska understöden, på vilka det enligt förslaget ska tillämpas samma bedömning som på lönesubvention på 100 procent.  

I bakgrunden till de föreslagna ändringarna som gäller lönesubvention på 100 procent ligger behovet av att ändra bestämmelserna till att motsvara Europeiska unionens regler om statligt stöd. Till den del ändringarna gäller förenhetligandet av bestämmelserna med reglerna om statligt stöd har inga ändringar i propositionsutkastet gjorts.  

De föreslagna ändringarna i lagstiftningen förutsätter ändringar i tillämpningsanvisningen för lagen. Arbets- och näringsministeriet konstaterar att det finns ett särskilt behov av att fästa uppmärksamhet vid de anvisningar som behövs för en enhetlig tillämpning av lagen när de föreslagna ändringarna i fråga om lönesubvention på 100 procent träder i kraft. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt ärendet när tillämpningsanvisningarna utarbetas.  

Den kalkylerade koefficienten vid lönesubvention på 100 procent ansågs allmänt vara en bra sak med beaktande av att lönesubventionen inte omfattar bikostnader och semesterpenning. Vissa remissinstanser ansåg emellertid att koefficienten var för låg. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten föreslog att koefficienten skulle höjas till 1,26 eftersom andelen bikostnader då skulle vara enhetlig med beloppet av de kalkylerade bikostnader (26,40%) som används i samband med Europeiska socialfondens projektfinansiering. Den kalkylerade koefficient som föreslagits under remissbehandlingen baserar sig på de faktiska genomsnittliga bikostnader som ersatts med lönesubvention. Om koefficienten höjs vore det bra att fastställa en motiverad nivå för den. Å andra sidan skulle en höjning av koefficienten öka kostnaderna för lönesubvention på 100 procent. De ändringar som Europeiska unionens regler om statligt stöd förutsätter i lönesubventionen på 100 procent har också ansetts vara en del av de sysselsättningsåtgärder som regeringen har beslutat att genomföra för att stärka den offentliga ekonomin med 110 miljoner euro. En höjning av koefficienten för bikostnader skulle leda till ökade kostnader och därför föreslås ingen ändring av koefficienten utifrån responsen.  

Mest allmänt förespråkades de föreslagna ändringarna i fråga om att möjligheten till lönesubvention på 100 procent utsträcks till alla föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund, men även några kritiska yttranden framfördes i samband med detta. I några yttranden föreslogs det att organisationernas ekonomiska verksamhet och annan än ekonomisk verksamhet ska behandlas separat när lönesubvention beviljas. Tanken är att samma arbetsgivare ska kunna få lönesubvention på 100 procent för annan än ekonomisk verksamhet i form av stöd som står utanför reglerna om statligt stöd, även om den ekonomiska verksamheten skulle få statligt stöd och reglerna om statligt stöd skulle tillämpas på den. Till följd av responsen har det föreslagna 7 kap. 8 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ändrats så att påverkan på handeln bedöms i förhållande till verksamheten och inte i förhållande till arbetsgivaren. Det ska emellertid genom förordning av statsrådet föreskrivas om hurdan verksamhet som bedöms vara sådan att den påverkar handeln mellan medlemsstaterna. 

Finlands Röda Kors påpekade att ordalydelsen i propositionen bör förtydligas i fråga om undantaget från skyldigheten att erbjuda arbete så att det är tydligt att det gäller föreningars sysselsättningsverksamhet, oberoende av stödets nivå eller form. Finlands Röda Kors framförde i sitt yttrande att det är oklart huruvida det föreslagna stödet för sysselsättning av personer över 55 år omfattas av det undantag från skyldigheten att erbjuda arbete som avses i arbetsavtalslagen. Till följd av responsen har utkastet till proposition kompletterats så att formuleringen som avser det i arbetsavtalslagen avsedda undantaget så exakt som möjligt motsvarar de gällande bestämmelserna, med beaktande av att det föreslagna stödet för sysselsättning av personer över 55 år också ska omfattas av undantaget. 

Beviljande av lönesubvention för läroavtalsutbildning fick ett brett understöd och det ansågs allmänt vara bra att subventionsbeloppet förblir detsamma under hela subventionsperioden. Vissa remissinstanser ansåg att lönesubvention bör kunna beviljas för läroavtalsutbildning i en situation där personen redan har varit sysselsatt hos arbetsgivaren med lönesubvention och man under sysselsättningsperioden kommer överens om att personen ska inleda läroavtalsutbildning hos samma arbetsgivare. Den lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning är långvarigare än annan lönesubvention och beviljas som de minimis-stöd för arbetsgivare som bedriver ekonomisk verksamhet, medan företag annars beviljas lönesubvention i form av stöd enligt gruppundantagsförordningen. Maximitiden enligt gruppundantagsförordningen får inte på konstgjord väg överskridas genom att de minimis-stöd beviljas för den del som överskrider maximitiden. Den föreslagna bestämmelsen ändras inte med anledning av remissvaren, eftersom den kan orsaka situationer som strider mot reglerna om statligt stöd eller åtminstone göra tillämpningen av bestämmelserna mer komplicerad. 

I en del yttranden kritiserades arbets- och näringsbyråns prövningsrätt i fråga om varaktigheten av lönesubvention som beviljas för läroavtal. Alternativt kunde lönesubvention för läroavtalsutbildning beviljas för hela den tid utbildningen planeras pågå. Eftersom läroavtalsutbildningens längd varierar från fall till fall får utbildningsanordnaren de facto prövningsrätt i fråga om lönesubventionens varaktighet. Detta kan inte anses vara ändamålsenligt, varför det är motiverat att arbets- och näringsbyrån behåller prövningsrätten i fråga om varaktigheten av den lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning. 

I yttrandena från vissa aktörer inom den tredje sektorn framfördes det att beloppet för lönesubventionen för läroavtalsutbildning bör uppgå till 100 procent av de totala stödberättigande kostnaderna, höjt med koefficienten för bikostnader. I en del remissyttranden ansågs det dessutom att lönesubvention som beviljas arbetsgivare inom den tredje sektorn inte borde vara de minimis-stöd. För närvarande har beloppet av subventionen för läroavtalsutbildningen under de första 12 månaderna uppgått till det belopp som även annars skulle kunna beviljas i form av lönesubvention och därefter till 30 procent av de stödberättigande kostnaderna. Genom de föreslagna ändringarna förenklas beloppet av den lönesubvention som beviljas för läroavtalsutbildning. Beloppet av subventionen skulle vara större än för närvarande i fråga om den tid med lönesubvention som överskrider 12 månader, men under de första 12 månaderna skulle beloppet av subventionen vara mindre för närvarande. Eftersom förenhetligandet av subventionsbeloppet i många yttranden understöddes, har den föreslagna bestämmelsen inte ändrats i utkastet till proposition.  

För närvarande beviljas aktörer inom den tredje sektorn lönesubvention för annan verksamhet än näringsverksamhet i form av stöd som står utanför reglerna om statligt stöd. Enligt förslaget ska lönesubvention som beviljats för läroavtalsutbildning för ekonomisk verksamhet vara de minimis-stöd och för annan än ekonomisk verksamhet stöd som står utanför reglerna om statligt stöd. Alternativt kunde reglerna för statligt stöd göra det möjligt att i fråga om lönesubvention för läroavtalsutbildning bedöma om påverkan på handeln uppfylls enligt den föreslagna 8 §. Om bedömningen av påverkan på handeln utsträcks också till andra situationer än när lönesubvention på 100 procent och sysselsättningspolitiskt understöd beviljas blir systemet mer komplicerat. Tillämpningen av påverkan på handeln gagnar de arbetsgivare som bedriver småskalig ekonomisk verksamhet och som får något annat de minimis-stöd och beloppet av den lönesubvention som beviljats för läroavtal skulle leda till att kvoten för de minimis-stöd överstigs. Eftersom dessa arbetsgivare åtminstone inte skulle få de minimis-stöd i form av lönesubvention på 100 procent eller sysselsättningspolitiskt understöd, bedöms de situationer där bedömningen av påverkan på handeln på något sätt gagnar den sökande förbli sällsynta. Av denna anledning har det inte ansetts vara nödvändigt att ändra propositionsutkastet. 

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om överföring av den som anställts med subvention understöddes i flera yttranden, men i flera yttranden kritiserades den föreslagna ändringen för att vara byråkratisk och minska antalet anställda som överförs. I några yttranden påpekades det att det är utmanande att kräva gängse ersättning, när den som anställts med lönesubvention på 100 procent överförs till antingen en annan organisation eller ett annat företag. Det är svårt att fastställa gängse ersättning i en situation där båda arbetsgivarna skulle vara berättigade till lönesubvention på 100 procent. Uttagande av gängse ersättning ökar arbetsgivarens omsättning, vilket kan leda till att den inte längre anses uppfylla kriterierna för lönesubvention på 100 procent på grund av den ekonomiska verksamhetens omfattning. Detta kan leda till en minskning av antalet anställda som överförs inom den tredje sektorn. Detta har beaktats i propositionens konsekvensbedömningar. Dessutom har beloppet av gängse ersättning preciserats i specialmotiveringen i fråga om situationer där båda parterna är berättigade till lönesubvention på 100 procent. 

För att undvika oklarheter skulle det enligt enheten för juridiska tjänster vid närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland vara tydligare om det i bestämmelsen konstateras att arbets- och näringsbyrån fattar beslut i ärendet. Med avseende på kundens rättsskydd behövs beslut i synnerhet i situationer där arbets- och näringsbyrån inte godkänner överföringen. Det har varit avsikten i utkastet till proposition att arbets- och näringsbyrån fattar beslut i ärendet. Den föreslagna bestämmelsen har med anledning av responsen ändrats så att arbets- och näringsbyrån godkänner överföringen av den som anställts med subventionen, om de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. 

Det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år fick brett understöd med tanke på att det föreslås en ny stödform för att främja sysselsättningen i målgruppen. De kritiska åsikterna var inte eniga. Företagarna i Finland kritiserade förslaget eftersom det komplicerar systemet och Näringslivets centralförbund motsatte sig förslaget eftersom stödets förväntade effekt är svag i avsaknad av behovsprövning. Finlands Kommunförbund ansåg att en person bör ha varit arbetssökande under den tid som han eller hon har varit arbetslös för att stöd som beviljas utan prövning ska kunna beviljas. Vid granskningen av arbetslöshetens varaktighet, som inverkar på beviljandet av lönesubvention, har det ingen betydelse om personen har varit arbetssökande under hela arbetslöshetsperioden. Det är ändamålsenligt att bestämmelsen till denna del stämmer överens med bestämmelserna om lönesubvention för att undvika förvirring.  

I vissa yttranden framfördes kritik mot den åldersbaserade åtskillnaden mellan arbetslösa. I några yttranden föreslogs det att sysselsättningen i målgruppen skulle kunna främjas genom att sänka den gällande undantagsbestämmelsen för långtidsarbetslösa som fyllt 60 år till 55 år. En sänkning av åldersgränsen kan leda till ett stort antal särskilt långa subventionerade anställningsförhållanden, vilket kan öka kostnaderna för lönesubvention avsevärt utan att subvention beviljas för att sysselsätta fler än för närvarande. I enskilda yttranden föreslogs också innehållsmässiga ändringar i stödvillkoren, som till exempel att målgruppen ska vara personer som fyllt 55 år och varit arbetslösa i 12 månader under de senaste 14 månaderna. En utvidgning av målgruppen till att omfatta dem som varit arbetslösa under en kortare tid skulle öka stödets negativa förlusteffekt.  

I vissa yttranden från den tredje sektorn lyftes situationer fram där en förening, stiftelse eller ett registrerat religionssamfund kan få både en lönesubvention på 100 procent och sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för en och samma person. Det anses inte nödvändigt att i lag föreskriva om att olika stöd ska prioriteras. Det ska alltid vara frivilligt att ansöka om subvention, och då kan arbetsgivaren också besluta vilket stöd han eller hon vill ansöka om för den som anställs. Specialmotiveringen har kompletterats utifrån remissvaren. 

Det ansågs i flera yttranden vara motiverat att upphäva lagen om sociala företag, men i många yttranden motsatte man sig också upphävandet. De som motsatte sig att lagen upphävs ansåg att lagen inte bör upphävas utan att lagstiftningen ska utvecklas till att bättre motsvara målen som ställts för bestämmelserna. I remissvaren framfördes dock inga konkreta förslag till utveckling av bestämmelserna. Huvudstadsregionens Återandvändningscentral Ab ansåg att det även i fortsättningen borde finnas en på lag baserad status för företag som agerar socialt ansvarsfullt, eftersom det sociala företagets status inte baserar sig på lag utan beviljas av en privat förening. För närvarande finns 20 företag med i registret över sociala företag. På grund av att antalet företag är så litet anses det inte ändamålsenligt att upprätthålla lagen om sociala företag. 

I remissvaren kom det också fram förslag som inte direkt riktades till de föreslagna ändringarna. FFC rf och några andra remissinstanser föreslog att man i samband med regeringspropositionen bör ändra arbetsvillkoret för arbetslöshetsdagpenning i lönesubventionerat arbete från nuvarande 75 procent till 100 procent. Finlands näringsliv EK föreslog i sitt yttrande att skyldigheten att erbjuda mertidsarbete ska slopas när arbetsgivaren anställer en svårsysselsatt person med lönesubvention. Dessutom föreslog Finlands Näringsliv EK att kostnaderna för lönesubvention helt och hållet ska finansieras med medel under momentet för skötseln av sysselsättningen inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. De ovan beskrivna förslagen skulle få omfattande effekter och bör förberedas omsorgsfullt. Regeringens proposition avses träda i kraft den 1 januari 2023 och hinna behandlas under höstsessionen 2022. Tidsplanen för propositionen gör det inte möjligt att ta med nytt omfattande innehåll i propositionen.  

Några av remissinstanserna föreslog att reformen kunde träda i kraft samtidigt med de lagar om omorganisering av den offentliga arbetskraftsservicen som är under beredning, för att det ska finnas mer tid för förberedning av reformen. Ikraftträdandet av betydande ändringar i bestämmelserna om lönesubvention samtidigt som arbetskraftsservicen omorganiseras ökar avsevärt riskerna för att verkställigheten inte lyckas. Det skulle vara ändamålsenligt att man hunnit tillämpa den nya lagstiftningen redan en tid innan arbetskraftsservicen omorganiseras. 

Utvecklings- och förvaltningscentret lyfte i sitt yttrande fram att övergångsbestämmelsen i lagen behöver ändras så att de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet tillämpas på lönesubvention som beviljats innan lagen trädde i kraft. Dessutom vore det bra att precisera förfarandet i fråga om eventuella förlängningar av dessa lönesubventionsperioder. Vid den fortsatta beredningen bör man också beakta att det i övergångsskedet kommer att uppstå fördröjningar mellan ansökan om och beviljande av stöd. Till följd av responsen har övergångsbestämmelsen i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ändrats.  

I synnerhet i arbets- och näringsbyråernas och kommunernas yttranden kritiserades slopandet av undantaget för arbetsplanerare. Undantagsbestämmelsen har möjliggjort särskilt långa subventionerade sysselsättningsperioder för dessa arbetsgivare då en person blir anställd som arbetsplanerare. Lönesubvention är avsedd att främja möjligheterna till sysselsättning för arbetslösa arbetssökande och undantagen från subventionsperioden jämfört med andra lönesubventionerade perioder ska basera sig på omständigheter som gäller arbetstagaren. Utkastet till proposition har inte ändrats till denna del.  

Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland konstaterade i sitt yttrande att omprövning av ett beslut enligt 14 kap. 1 § i den föreslagna lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice inte får begäras eller besvär anföras över beslutet till den del beslutet om lönesubvention i övrigt baserar sig på arbets- och näringsbyråns prövning. Enheten för juridiska tjänster ansåg att området för besvärsförbudet bör vara mer exakt. Med anledning av responsen har den ovannämnda bestämmelsen preciserats.  

Justitiekanslersämbetet och riksdagens justitieombudsman lyfte i sina yttranden fram behovet av att bedöma ansöknings- och besvärsprocesserna inte bara med tanke på 21 § 1 mom. i grundlagen utan också med tanke på garantierna för en god förvaltning enligt 21 § 2 mom. i grundlagen och av att bedöma hur god förvaltning och individens rättsskydd tillgodoses. Vid justitiekanslersämbetets laglighetsövervakning har uppmärksamhet riktats mot bland annat den arbetssökandes rätt att få uppgifter om i synnerhet motiveringen till avslaget på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen. Även om det inte är möjligt att söka ändring i beslutet, har arbetssökanden möjlighet att begära ny behandling av ärendet i enlighet med förvaltningslagen (bl.a. OKV/256/10/2021). Grunderna för god förvaltning har uppmärksammats också i avgörandet av klagomål som gäller felaktig rådgivning till arbetssökande om förutsättningarna för att få lönesubvention (OKV/585/10/2021). 

I justitiekanslersämbetets avgörande OKV/256/2021 delgav den biträdande justitiekanslern arbets- och näringsbyrån sin uppfattning om att ett avslag på ansökan om arbetsprövning bör motiveras skriftligen för den arbetssökande. Arbets- och näringsbyrån hade ansett att det inte fanns någon grund för att fortsätta arbetsprövningen. Den klagande hade per telefon informerats om motiveringen till att arbetsprövningen förvägrats. I arbets- och näringsbyråns beslut i ett ärende som gäller hänvisning till arbetsprövning kan varken ändring eller rättelse sökas. Den biträdande justitiekanslern konstaterade att den sökande trots detta ska underrättas om i synnerhet motiveringen till avslaget. Att beslutet och motiveringen till det ges skriftligen garanterar att den som är missnöjd med beslutet har faktiska förutsättningar att få kännedom om beslutets motivering, och även om det inte är möjligt att söka ändring i ärendet har sökanden möjlighet att begära att ärendet behandlas på nytt i enlighet med förvaltningslagen. 

Också i laglighetsövervakningen av riksdagens justitieombudsman har man fäst uppmärksamhet vid den arbetssökandes rätt att få kännedom om i synnerhet motiveringen till ett negativt beslut på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen. Inom laglighetsövervakningen (EOAK/6740/2020 och EOAK/1629/2020) har det ansetts att även om arbets- och näringsbyråns beslut om frivilliga studier inte är sådana beslut i vilka omprövning kan begäras, kan det dock förutsättas att motiveringen till beslutet uppfyller de krav som anges i 45 § i förvaltningslagen. 

Grunderna för god förvaltning och den form, det innehåll och den motivering till beslut som avses i 43–45 § i förvaltningslagen gäller också ansökningsförfarandet och beslutsfattandet i fråga om lönesubvention. Detta kommer att beaktas i genomförandet av reformen och i anvisningarna. 

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen publicerade den 16 augusti 2022 sitt utlåtande i fråga om propositionens konsekvensbedömningar. Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg att utkastet till regeringens proposition i huvudsak motsvarar anvisningarna om konsekvensbedömning av lagförslag. Rådet för bedömning av lagstiftningen rekommenderade att propositionen kompletteras så att det i propositionen i möjligaste mån tydligare beskrivs också andra konsekvenser för målgrupperna än konsekvenserna för sysselsättningen samt att bedömningarna av propositionsutkastets negativa konsekvenser för föreningar och stiftelser kompletteras och att det noggrannare bedöms hur ökningen av antalet personer som sysselsätts med lönesubvention fördelar sig samt konsekvenserna för konkurrensen mellan företag. Propositionens konsekvensbedömning har kompletterats utifrån utlåtandet från rådet för bedömning av lagstiftningen. 

7.1  Lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice

1 kap. Allmänna bestämmelser 

3 §. Definitioner. Till 1 mom. fogas en definition av lönesubventionerat arbete i 11 punkten och en definition av ekonomisk verksamhet i 12 punkten.  

Definition av begreppet lönesubventionerat arbete i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och i lagen om utkomstskydd för arbetslösa har tidigare använts för att omfatta både lönesubventionerat arbete och sådant arbete för vilket statliga ämbetsverk eller inrättningar har anvisats anslag. Den föreslagna definitionen omfattar dessutom sådant arbete för vilket arbetsgivaren har beviljats det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. Med anledning av definitionen avses med lönesubventionerat arbete i 2 kap. 6 och 7 § och i 3 kap. 3 och 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice samt i 2 a kap. 9 och 10 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa också sådant arbete som stöds med det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år.  

Definitionen av ekonomisk verksamhet följer definitionen i Europeiska unionens regler om statligt stöd och är avsedd för sådana situationer där det fastställs att någon ekonomisk fördel omfattas av reglerna om statligt stöd. 

3 a §.Tillämpning av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. I paragrafen stryks omnämnandet av näringsverksamhet. Begreppet näringsverksamhet finns inte i Europeiska unionens regler om statligt stöd, och därför slopas tillämpningen av den i den nationella lagstiftningen om statligt stöd. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt om tillämpningen av gruppundantagsförordningen när sådant stöd som avses i denna lag har beviljats i enlighet med gruppundantagsförordningen med den skillnaden, att det i paragrafen inte särskilt hänvisas till de allmänna förutsättningar som föreskrivs i kapitel I i gruppundantagsförordningen och de särskilda förutsättningar som fastställts för stödformen i fråga, utan till hela gruppundantagsförordningen. Den nuvarande gruppundantagsförordningen är i kraft till och med den 31 december 2023. Formuleringen av paragrafen omfattar dock sådana situationer där förordningen skulle ändras under den nationella lagens giltighetstid.  

5 kap. Arbetskraftsutbildning 

7 §. Gemensam anskaffning av utbildning. I det föreslagna 3 mom. ersätts begreppet ”arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet” med begreppet ”arbetsgivare som bedriver ekonomisk verksamhet” för att motsvara begreppen i Europeiska unionens regler om statligt stöd. Med ”ekonomisk verksamhet” avses tillhandahållande av varor och tjänster på marknaden, vilket innebär att definitionen är mer omfattande än det nuvarande begreppet ”näringsverksamhet”. 

7 kap Lönesubvention 

1 §. Lönesubvention. I det föreslagna 1 mom. definieras lönesubvention på motsvarande sätt som för närvarande som stöd som beviljas arbetsgivare för lönekostnaderna för att anställa arbetslösa arbetssökande. Lagen ska synliggöra att ett ytterligare syfte med lönesubventionerat arbete kan vara att stödja möjligheterna för arbetstagare med funktionshinder och långtidsarbetslösa som fyllt 60 år att få arbete och delta i arbetslivet. Preciseringen behövs, eftersom grunden för beviljande av lönesubvention i fråga om ovannämnda målgrupper inte är en bristfällig yrkeskompetens och det primära syftet med lönesubvention således inte är att förbättra yrkeskompetensen, utan att främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning eller sjukdom att få arbete och stanna kvar i arbetet på lika villkor som andra samt att främja att långtidsarbetslösa som fyllt 60 år deltar i arbetslivet. Språkdräkten ses över i bestämmelsen utan att sakinnehållet ändras. 

Det gällande 7 kap. 2 § 3 mom. överförs som sådant till 1 § 2 mom. I beslutet om lönesubvention kan för arbetsgivaren på motsvarande sätt som för närvarande ställas sådana villkor som är behövliga med avseende på den arbetssökande och syftet med subventionen. Arbets- och näringsbyrån ska fästa särskild uppmärksamhet vid de mål som ställts upp i fråga om kompetensutvecklingen för den som anställs med subventionen och hur det subventionerade arbetet hjälper personen nå dessa mål. I villkoren kan man till exempel precisera hurdant särskilt stöd eller hurdan handledning arbetsgivaren förutsätts erbjuda arbetstagaren medan det lönesubventionerat arbetet varar för att kompetens ska kunna nås. Med särskilt stöd avses situationer där arbetsgivaren förbinder sig att tillgodose ett större behov av introduktion och handledning än för andra arbetstagare hos den som anställts med subvention samt att bedöma hur arbetstagarens kompetens utvecklas i arbetet. Vid behov ska arbetsgivaren kunna lämna rapporter som gäller kompetensutvecklingen i lönesubventionerat arbete. 

Om arbets- och näringsbyrån bedömer att det förutom lönesubvention behövs också annan arbetskraftsservice kan den i beslutet om lönesubvention ställa som villkor att arbetstagaren ska ha rätt att delta i annan arbetskraftsservice under perioden med lönesubvention så att arbetstiden och den tid som går åt till arbetskraftsservice tillsammans inte överstiger den ordinarie maximiarbetstiden i branschen. Arbetsgivaren kan dock inte förutsättas delta i kostnaderna för sådana tjänster som en förutsättning för beviljande av lönesubvention, och arbetsgivaren kan inte åläggas en skyldighet att använda arbetstid för att delta i servicen. Arbetsgivaren ska dock, om han eller hon så önskar, ha rätt att delta i kostnaderna för den service som erbjuds utöver lönesubventionen eller att frivilligt erbjuda utbildning vid sidan av arbetet. Arbetsgivaren ska ha rätt att besluta om huruvida arbetstagaren kan använda arbetstid för att delta i sådan service.  

2 §. Lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen. I paragrafens 1 mom. definieras de grupper av arbetssökande vars sysselsättning kan främjas genom kompetensutveckling i lönesubventionerat arbete. De föreslagna målgrupperna motsvarar i huvudsak de grupper av arbetssökande som definieras i 7 kap. 6 § 1 mom., för vilkas sysselsättning lönesubvention för närvarande beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen för arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet. Det att en arbetslös arbetssökande hör till målgruppen innebär dock inte att den personen eller den anställande arbetsgivaren har rätt till lönesubvention. Dessutom förutsätter beviljande av lönesubvention att arbets- och näringsbyrån gör en bedömning av huruvida de villkor för beviljandet av lönesubvention som anges i 2 mom. uppfylls.  

Enligt 1 punkten i momentet omfattar målgruppen för lönesubvention personer i åldersgruppen 15–24 år och enligt 2 punkten personer som har fyllt 50 år. Åldersvillkoret avser åldern vid den tidpunkt då lönesubvention beviljas. För att lönesubvention ska kunna beviljas för anställning av en arbetslös arbetssökande i åldern 25–49 år, ska den arbetssökande uppfylla något av villkoren i 3–5 punkten eller vara en sådan arbetssökande som avses i 7 §, det vill säga ha en skada eller sjukdom som gör det svårare att få arbete. Dessutom kan lönesubvention beviljas för läroavtalsutbildning för alla arbetslösa arbetssökande som uppfyller de villkor som anges i 2 mom.  

I den föreslagna 1 mom. 3 punkten preciseras ordalydelsen ”saknar yrkesutbildning” i gällande 7 kap. 6 § 1 mom. 3 punkten så att den gäller dem som inte har genomgått utbildning på andra stadiet. Med utbildning på andra stadiet avses studentexamen enligt lagen om studentexamen (502/2019) och yrkesexamen enligt lagen om yrkesutbildning (531/2017). En person som avlagt en med dessa examina jämförbar utländsk examen på andra stadiet faller också utanför målgruppen. Utbildning ska fortsättningsvis inte utgöra något hinder för lönesubvention om den arbetslösa arbetssökande hör till någon annan målgrupp, till exempel åldersgruppen under 25 år eller över 50 år, förutsatt att arbetssökanden trots utbildningen bedöms ha brister i yrkeskompetensen.  

Personer som enligt lagen om främjande av integration är berättigade till en integrationsplan ingår enligt den föreslagna 1 mom. 4 punkten i målgruppen för lönesubvention. Enligt 12 § i lagen om främjande av integration är invandrare berättigade till en integrationsplan om de är arbetslösa arbetssökande enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice eller om de annat än tillfälligt får utkomststöd enligt lagen om utkomststöd. Eftersom lönesubvention endast kan beviljas för arbetslösa arbetssökande avses med invandrare personer som enligt lagen om främjande av integration har rätt till en integrationsplan, om de är arbetslösa arbetssökande som har en gällande integrationsplan eller om en integrationsplan ännu inte har utarbetats. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten kan lönesubvention beviljas för anställning av en sådan arbetslös arbetssökande som inte har förvärvsarbetat under de senaste sex månaderna. Med förvärvsarbete avses både arbete i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande och arbete som företagare. Som tid i arbete betraktas inte sådan tid då ett anställningsförhållande är i kraft men arbetsgivaren i verkligheten inte erbjuder något som helst arbete. Till exempel personer som är permitterade på heltid eller som anställts med så kallade nolltimmarsavtal och inte erbjudits några arbetstimmar betraktas som personer utan arbete. Däremot anses det inte att en person är utan arbete om det finns ett anställningsförhållande som har varit i kraft och personen på eget initiativ har låtit bli att arbeta. Den föreslagna tolkningen är endast relevant för tillämpningen av bestämmelsen och inverkar inte på definitionen av arbetslös i 1 kap. 3 § 1 mom. 3 punkten eller på hur denna ska tolkas. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om de förutsättningar på basis av vilka arbetskraftsmyndigheten ska bedöma huruvida lönesubvention kan beviljas för att främja möjligheterna till sysselsättning för en sådan arbetssökande som avses i 1 mom. 1–5 punkten. Förutsättningarna för beviljande motsvarar till sitt innehåll gällande 7 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten samt 2 mom. 

3 §. Villkor som gäller arbetsgivare i fråga om lönesubvention. I paragrafen motsvarar 1 mom. i huvudsak det nuvarande 7 kap. 3 § 1 mom. Till 1 mom. fogas en bestämmelse om att lönesubvention också kan beviljas välfärdsområden. Med avvikelse från nuläget ska lönesubvention dock inte i fortsättningen kunna beviljas en fysisk person som inte bedriver ekonomisk verksamhet, det vill säga tillhandahåller tjänster eller varor på marknaden. Ändringen innebär att hushåll i egenskap av arbetsgivare inte omfattas av lönesubvention. Ändringen hindrar inte att lönesubvention beviljas fysiska personer som är yrkesutövare eller näringsidkare och som anställer en arbetstagare för sin verksamhet. Beviljande av lönesubvention förutsätter i fortsättningen alltid ett FO-nummer av arbetsgivaren. 

I det föreslagna 2 mom. konstateras det att den allmänna gruppundantagsförordningen tillämpas på lönesubvention och de situationer definieras där lönesubvention inte beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen. Det är således inte längre nödvändigt att i paragrafen särskilt ange de grupper av arbetssökande som definieras i det nuvarande 6 § 1 mom., för vilkas sysselsättning lönesubvention beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen. Med undantag för läroavtalsutbildning är det inte möjligt att bevilja lönesubvention för att främja sysselsättningen av andra arbetssökande än sådana som omfattas av tillämpningsområdet för gruppundantagsförordningen. I föreslagna 2 mom. 1 och 2 punkten föreskrivs det att lönesubvention som beviljats för verksamhet som inte betraktas som verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden enligt 126 § i kommunallagen eller som beviljats för verksamhet som inte betraktas som verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden enligt 131 § i lagen om välfärdsområden ska beviljas som så kallat annat stöd, det vill säga att Europeiska unionens regler om statligt stöd inte ska tillämpas på subventionen eftersom kommunens eller välfärdsområdets verksamhet inte betraktas som ekonomisk verksamhet i dessa fall. Enligt den föreslagna 8 § kan lönesubvention beviljas som så kallat annat stöd eller som stöd som beviljas på basis av en de minimis-förordning, men inte som stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. På stöd för läroavtalsutbildning eller stöd enligt den föreslagna 9 § tillämpas alltid någon av de minimis-förordningarna när lönesubvention beviljas för ekonomisk verksamhet.  

Det föreslås att det i 3 mom. 1 punkten förenas den nuvarande 7 kap. 3 § 2 mom. 1 punkten och 3 mom. Bestämmelsen skulle ändras innehållsmässigt så att det inte längre är ett villkor för beviljande av lönesubvention att återanställa en arbetstagare som sagts upp av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker, utan att villkoren för beviljande av lönesubvention uppfylls om arbetsgivaren efter uppsägningen har anställt arbetstagare så att antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren vid tidpunkten för beviljandet av lönesubventionen är minst lika stort som antalet arbetstagare vid tidpunkten för uppsägningen. Ändringen befriar inte arbetsgivaren från den i arbetsavtalslagen föreskrivna skyldigheten att återanställa uppsagda arbetstagare. Om en uppsagd person som omfattas av återanställningsskyldighet enligt arbetsavtalslagen inte tar emot erbjudet arbete, kan arbetsgivaren uppfylla villkoren för lönesubvention genom att anställa någon annan. Det väsentliga är att antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren under de 12 månader som föregår ansökan om lönesubvention inte har minskat till följd av uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. Bestämmelsen baserar sig på artikel 32.3 i gruppundantagsförordningen. Villkoret ska tillämpas på alla arbetsgivare, dock inte på kommuner och välfärdsområden i situationer där dessa inte bedriver verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden på det sätt som avses i 2 mom. 1 och 2 punkten.  

I den föreslagna paragrafen motsvarar 3 mom. 2 och 3 punkten nuvarande 7 kap. 3 § 2 mom. 2 och 3 punkten.  

Till momentet fogas en ny 4 punkt där det föreskrivs om att lönesubvention inte beviljas om arbetsgivaren har gjort sig skyldig till ett förfarande som avses i 7 § 2 mom. i statsunderstödslagen (688/2001). Lönesubvention kan alltså inte beviljas om arbetsgivaren eller en företrädare som avses i 47 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen (39/1889) under det innevarande eller de två föregående åren genom en lagakraftvunnen dom dömts till straff för ett brott som avses i 47 kap. 6 a § i strafflagen eller 186 § i utlänningslagen (301/2004) eller om arbetsgivaren under det innevarande eller de två föregående åren genom ett lagakraftvunnet beslut har påförts en påföljdsavgift enligt 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen (55/2001). 

Till momentet fogas också en ny 5 punkt där det föreskrivs att lönesubvention inte på nytt kan beviljas samma arbetsgivare för att anställa samma person om det har gått mindre än tre år från det att den sista perioden med lönesubvention upphörde. Likaså kan lönesubvention inte beviljas, om arbetsgivaren tidigare inom samma tidsfrist har fått sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för lönekostnader för ett anställningsförhållande för samma person. Bestämmelsen har samband med att det enligt de föreslagna bestämmelserna i fortsättningen inte ska krävas att den arbetssökande varit arbetslös arbetssökande i 10 månader efter att maximitiden gått ut för beviljande av en ny period med lönesubvention. En ny period med lönesubvention kan beviljas en ny arbetsgivare om de övriga förutsättningarna för beviljande av lönesubvention uppfylls och det anses vara ändamålsenligt. Bestämmelsen hindrar inte att arbetsgivaren beviljas lönesubvention för anställning av en annan arbetslös arbetssökande omedelbart efter den föregående subventionsperioden.  

Bestämmelsen ska inte tillämpas på lönesubvention som beviljas på grund av skada, sjukdom eller läroavtalsutbildning eller på lönesubvention som enligt den föreslagna 9 § beviljas en långtidsarbetslös som fyllt 60 år, när det är fråga om en förlängning av en tidigare subventionsperiod. Bestämmelser om dessa frågor finns i 7, 9 och 10 § i den föreslagna lagen. Undantagen gäller situationer där perioden med lönesubvention förlängs hos samma arbetsgivare, men inte situationer där personen tidigare har varit anställd hos samma arbetsgivare med lönesubvention och emellanåt har varit till exempel arbetslös eller arbetat hos en annan arbetsgivare. I de ovannämnda situationerna där perioden med lönesubvention förlängs ska det fastställas villkor enligt vilka beslut om förlängning kan fattas.  

Dessutom fogas till momentet en ny 6 punkt, enligt vilken lönesubvention inte ska beviljas, om den arbetsgivare som ansöker om subvention före beviljandet av lönesubventionen har beviljats annat stöd för lönekostnaderna för den person som anställs med subvention, så att det enligt arbets- och näringsbyråns bedömning i verkligheten endast betalas lönesubvention till ett litet belopp. Enligt 13 § i detta kapitel kan lönesubventionen tillsammans med andra stöd som beviljats för lönekostnaderna för den som anställts med subvention och tillsammans med utbildningsersättning som betalas på grundval av läroavtal vara högst lika stor som arbetsgivarens i 5 § avsedda lönekostnader eller i fråga om lönesubvention på 100 procent vara högst 1,23 gånger så stor som de lönekostnader som avses i 5 §. Om lönesubventionen tillsammans med andra stöd som beviljats för lönekostnaderna överstiger detta maximibelopp, dras den del som överstiger maximibeloppet av från subventionen. Om arbets- och näringsbyrån redan när lönesubventionen beviljas bedömer att lönesubventionen på grund av andra stöd betalas endast till ett litet belopp, ska byrån inte bevilja någon lönesubvention alls. Med ett litet belopp avses en mindre andel än 25 procent av den lönesubvention som beviljas.  

4 §. Förutsättningar som gäller anställningsförhållandet för beviljande av lönesubvention. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar nuvarande 7 kap. 4 § 1 och 2 mom. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om beviljande av lönesubvention i situationer där arbetsgivaren byts ut när den som anställts med lönesubvention under en period med lönesubvention övergår i anställning hos en ny arbetsgivare, till exempel till följd av överlåtelse av rörelse eller fusion av en sammanslutning, och blir en så kallad tidigare arbetstagare. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 4 § 4 mom. Subventionen kan beviljas för den tid som återstår av den ursprungliga subventionsperioden som beviljats den första arbetsgivaren. Om lönesubvention har beviljats för tio månader och den som anställts med subventionen har hunnit vara anställd hos den arbetsgivare som beviljats subvention i 2 månader innan rörelsen överlåts, kan den mottagande arbetsgivaren beviljas lönesubvention för de återstående åtta månaderna, förutsatt att den nya arbetsgivaren ansöker om subvention inom en månad från överlåtelsen. Den nya arbetsgivaren ska i övrigt uppfylla villkoren för beviljande av lönesubvention på normalt sätt. Förutsättningar för lönesubvention i fråga om arbetstagare ska inte omprövas. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar det nuvarande 4 § 5 mom.  

5 §. Lönekostnader som täcks med lönesubvention. I paragrafen används på finska begreppet ”palkkakustannus” i stället för begreppet ”palkkauskustannus” med avseende på lönekostnader. Det föreslås att lönebikostnader som arbetsgivaren ska betala i fortsättningen inte ska betraktas som lönekostnader som täcks med lönesubvention. Med lönesubvention kan man således inte längre täcka den pensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, arbetslöshetsförsäkringspremie, olycksfallsförsäkringspremie eller den obligatoriska grupplivförsäkringspremien som den för vars anställning subventionen beviljats orsakar arbetsgivaren. Som lönekostnader som täcks med lönesubvention betraktas sådan lön som baserar sig på arbetstid eller på utförande av ackordsarbete och som omfattas av förskottsinnehållning, inklusive lönetillägg som hänför sig till den ordinarie arbetstiden och normala förhållanden, såsom tillägg för kvällar och söndagar eller kallområdestillägg. Tillägg som hänför sig till arbetstiden och arbetsförhållandena ska betraktas som lönekostnader som ersätts oberoende av om de baserar sig på arbetslagstiftningen eller det kollektivavtal som ska tillämpas.  

I 2 mom. föreskrivs det om löneposter som inte betraktas som stödberättigande. Med avvikelse från nuläget ska semesterpenning i fortsättningen inte betraktas som en lönekostnad som täcks med lönesubvention. En bestämmelse om detta fogas till den nuvarande 1 punkten. Semesterpenning eller semesterersättning kan ibland i praktiken vara semesterlön. Till exempel i kollektivavtalet för byggbranschen har semesterersättning, semesterlön och semesterpenning kombinerats till en post som betalas under namnet semesterpenning. Den ersättning som betalas i form av semesterpenning är 18,5 procent av inkomsterna under kvalifikationsåret. I allmänhet är en tredjedel av semesterpenningen inom byggbranschen semesterpenning och två tredjedelar semesterlön eller semesterersättning beroende på om anställningsförhållandet är fortgående eller om det har avslutats. Enligt anvisningarna som gäller inkomstregistret ska semesterpenning inom byggbranschen anmälas som semesterersättning till inkomstregistret. 

Eftersom en del av semesterpenningen eller semesterersättningen enligt kollektivavtalet kan vara semesterlön, föreslås det i 2 mom. 1 punkten ett undantag enligt vilket semesterpenning eller semesterersättning enligt kollektivavtalet, som de facto innehåller lön som betraktas som semesterlön, kan beaktas som en kostnad som täcks med lönesubvention oberoende av lönens benämning. Detta förutsätter att semestern har hållits under perioden med lönesubvention. Utvecklings- och förvaltningscentret ska inte vara skyldigt att utreda saken på tjänstens vägnar, utan det krävs att arbetsgivaren begär att semesterpenningen eller semesterersättningen ska beaktas som lön för semestertiden. I sådana situationer ska arbetsgivaren för utvecklings- och förvaltningscentret utreda hur arbetstagaren har tagit ut semester och vilken del av semesterpenningen eller semesterersättningen som är semesterlön. 

Till 2 mom. 2 punkten fogas bestämmelser som gäller mertids- eller övertidsersättning samt penningersättning som betalas ur en arbetstidsbank. Med övertidsarbete avses övertidsarbete både per dygn och per vecka. Även ersättning för veckovila betraktas som sådan här avsedd övertidsersättning. Till 4 punkten fogas bestämmelser om såväl den lön som grundar sig på arbetstagarens resultat som den lön som grundar sig på företagets resultat. Momentets 5 punkt ändras så att den gäller alla anställningsförmåner och kostnadsersättningar som arbetsgivaren betalar, såsom telefonförmån, resekostnadsersättningar och måltidsersättningar oberoende av om ersättningarna är skattefria eller skattepliktiga för arbetstagaren. Till övriga delar motsvarar 2 mom. i sak det nuvarande 2 mom.  

Den lön som betalas till arbetstagaren ska framgå av inkomstregistret. Arbetsgivaren har möjlighet att frivilligt anmäla lönerna till inkomstregistret specificerade enligt löneslag, varvid semesterpenning, semesterersättning och sådan lön som grundar sig på resultat framgår av inkomstregistret. Arbetsgivaren har också möjlighet att anmäla arbetstagarens frånvaro till inkomstregistret. De flesta förmånsuppgifter syns i inkomstregistret, så uppgifter om till exempel dagpenning som betalats till arbetsgivaren med stöd av sjukförsäkringslagen kan fås ur inkomstregistret. Om arbetsgivaren inte meddelar uppgifterna specificerade i inkomstregistret, ska arbetsgivaren lämna uppgifterna till utvecklings- och förvaltningscentret genom en utbetalningsansökan. Om arbetsgivaren har anmält alla behövliga uppgifter till inkomstregistret och de uppgifter som arbetsgivaren lämnat i ansökan om lönesubvention avviker från de uppgifter som arbetsgivaren anmält till inkomstregistret, betalar utvecklings- och förvaltningscentret lönesubvention för dessa utifrån en mindre lönesumma. Utvecklings- och förvaltningscentret ska upprätthålla en offentlig förteckning över de löneslag i inkomstregistret som utgör stödberättigande kostnader. 

6 §. Lönesubventionens belopp och varaktighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om lönesubventionens belopp och varaktighet. Enligt 1 mom. utgör lönesubventionens belopp 50 procent av de lönekostnader som anges i 5 §. Lönesubventionens belopp ska således inte längre bero på hur länge den arbetssökandes arbetslöshet varar. Lönesubventionens belopp skulle inte heller vara beroende av prövning, det vill säga bestämmelsen möjliggör inte att lönesubvention beviljas med en lägre stödprocent.  

Perioden med lönesubvention ska vara fast och graderad enligt hur länge den som anställs med subventionen varit arbetslös. Enligt 1 mom. är varaktigheten av perioden med lönesubvention fem månader från det att anställningsförhållandet inleddes. Om arbetslösheten har varat i minst 12 månader omedelbart före beviljandet av lönesubventionen under de 14 månader som föregår beviljandet, varar perioden med lönesubvention dock 10 månader. Perioden med lönesubvention ska dock alltid vara högst lika lång som anställningsförhållandet. 

Arbetslöshetens längd ska på motsvarande sätt som för närvarande bedömas enligt 1 kap. 3 § 1 mom. 3 punkten. Detta innebär att till exempel heltidsstudier avbryter arbetslösheten. Andra sysselsättningsfrämjande tjänster som inte är sådana studier som avses i lagen om utkomstskydd inverkar inte på bedömningen av arbetslöshetens längd. Den tid som räknas in i arbetslöshetens längd förutsätter inte heller att jobbsökningen har varit i kraft under nämnda tid. 

Arbets- och näringsbyrån har inte heller prövningsrätt i fråga om den ovan angivna varaktigheten för lönesubventionen, utan lönesubvention beviljas enligt den i bestämmelsen angivna tiden när arbetsgivaren erbjuder arbete för minst den tiden. Om arbetsgivaren erbjuder arbete för en kortare tid än 5 eller 10 månader, ska arbets- och näringsbyrån överväga om anställningsförhållandet är tillräckligt långvarigt för att främja sysselsättningen av den arbetslösa arbetssökanden. Arbetsgivaren har inte möjlighet att få fortsatt lönesubvention för lönekostnaderna för samma arbetstagare, om anställningsförhållandet som understiger fem eller 10 månader senare fortsätter hos samma arbetsgivare. Detta innebär en förändring jämfört med nuläget, och således bör arbets- och näringsbyrån ska fästa särskild uppmärksamhet vid att arbetsgivaren får tillräcklig information om saken, om subvention söks och beviljas för en kortare tid än vad som anges i lagen. Undantag från de i paragrafen föreslagna varaktigheterna föreslås i 7, 9 och 10 §. De ovan nämnda undantagen motsvarar de nuvarande undantagen från lönesubventionens varaktighet. 

7 §. Lönesubvention för anställning av arbetstagare med funktionshinder. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av lönesubvention för anställning av arbetstagare med funktionshinder. Med arbetstagare med funktionshinder avses personer vars långvariga skada eller sjukdom väsentligt försvårar hans eller hennes sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Med skada avses en medicinskt diagnostiserad fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning. En arbetssökande kan ha funktionshinder också när han eller hon har en medicinskt konstaterad långtidssjukdom som väsentligt försvårar hans eller hennes sysselsättning. En skada eller sjukdom som inte är av väsentlig betydelse för den arbetssökandes sysselsättning ska inte utgöra en grund för beviljande av lönesubvention. 

Till skillnad från nuläget behöver det som villkor för beviljande av lönesubvention på grund av skada eller långvarig sjukdom inte i det inledande skedet bedömas om skadan eller sjukdomen minskar produktiviteten i den erbjudna uppgiften, utan som grund för beviljande av lönesubvention räcker det att skadan eller sjukdomen enligt arbets- och näringsbyråns bedömning väsentligt försvårar sysselsättningen. Vid bedömningen av möjligheterna att få ett lämpligt arbete ska byrån utöver de omständigheter som tagits upp i läkarutlåtandet beakta arbetssökandens utbildning, arbetshistoria och annan tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra med dessa jämförbara omständigheter som inverkar på personens möjligheter till sysselsättning.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om beloppet av och varaktigheten för lönesubvention som beviljas på basis av en skada eller långvarig sjukdom. Subventionens belopp ska utgöra 70 procent av lönekostnaderna, med vilka avses de kostnader som definieras i den föreslagna 5 §. Enligt förslaget ska subventionen beviljas för 10 månader.  

Enligt 3 mom. kan lönesubventionstiden förlängas med högst 24 månader åt gången utifrån en minskning av produktiviteten till följd av skada eller sjukdom. En förlängning är också möjlig i de situationer där den första subventionstiden har beviljats för att förbättra yrkeskompetensen, förutsatt att de föreskrivna förutsättningarna enligt 3 mom. uppfylls. Enligt 3 mom. 1 punkten är en förutsättning för förlängning av subventionstiden att ett av en läkare utfärdat intyg över arbets- och funktionsförmågan hos den som anställts med subventionen lämnas in till arbets- och näringsbyrån under perioden med lönesubvention, om inte det är uppenbart onödigt. Det är uppenbart onödigt att kräva ett läkarintyg åtminstone i sådana situationer där det av ett tidigare läkarintyg framgår att skadan eller sjukdomen i fråga inte kan förbättras eller avhjälpas med tiden. Av intyget ska det framgå dels hur sjukdomen eller funktionsnedsättningen påverkar utförandet av arbetsuppgifterna, dels andra omständigheter som anknyter till hälsotillståndet och som påvisar personens arbets- och funktionsförmåga samt sjukdomens eller funktionsnedsättningens varaktighet. Intyget kan till exempel vara en omfattande utredning om personens sjukdom, funktions- och arbetsförmåga, det vill säga ett så kallat B-utlåtande, eller ett utlåtande av en företagsläkare med stöd av 12 § 1 mom. 5 punkten i lagen om företagshälsovård (1383/2001).  

Enligt 3 mom. 2 punkten förutsätter beviljande av fortsatt subvention att arbetsgivaren har gjort de rimliga anpassningar som företagshälsovården har rekommenderat. Dessutom förutsätter beviljande av fortsatt subvention att skadan eller den långvariga sjukdomen enligt arbets- och näringsbyråns bedömning minskar produktiviteten uttryckligen i den arbetsuppgift för vilken fortsatt subvention söks. Även om det inte är ett villkor för beviljande av lönesubvention att det i det inledande skedet ska bedömas huruvida skadan eller sjukdomen minskar produktiviteten i den erbjudna uppgiften, ska frågan dock granskas vid ansökan om förlängning av subventionstiden. En förutsättning för beviljande av förlängning är också att stödansökan lämnas in till arbetskraftsmyndigheten innan den beviljade subventionsperioden upphör. Bestämmelser om detta finns i 1 mom. 4 punkten. 

I lagens 7 § 4 mom. föreskrivs det om arbets- och näringsbyråns möjlighet att använda sig av en sakkunnigbedömning vid prövningen av om personens skada eller sjukdom minskar produktiviteten i arbetsuppgiften i fråga. Arbets- och näringsbyrån kan köpa in bedömningen som en köpt tjänst till exempel av en enhet inom hälso- och sjukvården eller av en enskild sakkunnig. Om ansökan om förlängning lämnas in i god tid innan perioden med lönesubvention går ut kan arbets- och näringsbyrån även ordna arbetsträning som också kan användas för att etablera anställningsförhållandet. Arbets- och näringsbyrån kan använda sig av arbetstränarens bedömning av minskningen av produktivitet i arbetsuppgiften. Bedömningen ska inhämtas i en situation där personens arbets- och funktionsförmåga bör utredas närmare eller mer specificerat i förhållande till den arbetsuppgift för vilken ansökan om förlängning av subventionstiden har gjorts. Till stöd för bedömningen kan man också utnyttja företagshälsovårdens eller funktionshinderorganisationernas sakkunskap inom de ramar som fastställts i annan lagstiftning. Om sakkunnigbedömningen konstaterar att skadan eller sjukdomen inte har någon väsentlig inverkan på hur personen klarar av arbetsuppgiften, finns det inga grunder för beviljande av fortsatt lönesubvention. 

Arbetsgivaren ska ges anvisningar om att lämna in ansökan om fortsatt subvention i god tid innan subventionsperioden går ut, så att prövningen och en eventuell sakkunnigbedömning hinner göras innan subventionsperioden går ut och subventionen fortsätter utan avbrott. Beloppet av subventionen som beviljas för den förlängda tiden är också 70 procent av lönekostnaderna. Enligt de förutsättningar som anges i paragrafens 3 mom. kan subventionen alltid beviljas på nytt för högst 24 månader åt gången. 

8 §. Lönesubvention på 100 procent. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om lönesubvention på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak gällande 9 § 1 mom. Till skillnad från nuläget ska lönesubvention på 100 procent kunna beviljas också för sådan verksamhet som för närvarande betraktas som näringsverksamhet. Dessutom ska det göras sådana ändringar som beskrivs nedan i fråga om sådana kostnader som täcks med lönesubvention, och en del av lönesubventionen på 100 procent beviljas som statligt stöd enligt Europeiska unionens regler om statligt stöd. Subvention ska på motsvarande sätt som för närvarande kunna beviljas när en förening, stiftelse eller ett registrerat religionssamfund anställer en person som varit arbetslös i minst 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av lönesubventionen. På motsvarande sätt som för närvarande ska lönesubvention täcka lönekostnaderna till de delar som motsvarar högst 65 procents arbetstid. 

Eftersom arbetsgivarens lönebikostnader enligt den föreslagna 5 § inte inräknas i de lönekostnader som täcks med lönesubvention ska lönekostnaderna höjas med koefficienten 1,23 för att ersätta lönebikostnaderna för arbetsgivaren. När lönesubvention betalas är det således inte nödvändigt att utreda de bikostnader som de facto medförs för arbetsgivaren. Om till exempel arbetstiden för den som anställs med subventionen är 65 procent av den maximala arbetstiden i branschen och den lön för ordinarie arbetstid som betalas för denna tid är 1 200 euro i månaden, är lönesubventionens belopp 1 476 euro i månaden (1 200 euro * 1,23). Om en person som anställts med lönesubvention anställs för heltidsarbete, för vilket lönen är 2 400 euro i månaden, kan med lönesubvention täckas 1 560 euro, det vill säga 65 procent av lönen för heltidsarbete. Beloppet i fråga höjs med koefficienten 1,23, varvid lönesubventionen uppgår till 1 918,20 euro.  

Enligt det föreslagna 2 mom. beviljas subvention för 10 månader från det att anställningsförhållandet började, dock högst för den tid anställningsförhållandet varar. 

Enligt 3 mom. beviljas lönesubvention på 100 procent i form av de minimis-stöd när subvention beviljas för verksamhet som enligt arbets- och näringsbyråns bedömning påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Om arbets- och näringsbyrån bedömer att verksamheten inte påverkar handeln, beviljas lönesubvention på 100 procent i form av stöd som står utanför Europeiska unionens regler om statligt stöd. 

Bestämmelser om bedömningen av påverkan på handeln utfärdas genom förordning av statsrådet för att tillämpningen ska vara förutsägbar, öppen och enhetlig mellan de olika stödmottagarna. Det finns inga allmängiltiga kriterier för bedömningen av påverkan på handeln, och därför ska de skapas separat för beviljande av lönesubvention på 100 procent. Kriterierna baserar sig på tidigare rättsfall i vilka påverkan på handeln har bedömts. 

9 §. Lönesubvention för anställning av personer som fyllt 60 år och varit arbetslösa länge. Den föreslagna 9 § motsvarar innehållsmässigt gällande 7 kap. 2 § 1 mom. 2 punkten och 9 § 3 mom. 1 punkten med den skillnaden att subventionsbeloppet i enlighet med den föreslagna 6 § är 50 procent av de lönekostnader som avses i den föreslagna 5 § under hela lönesubventionsperioden och att det kan ha förekommit korta avbrott i arbetslösheten för den som ska sysselsättas. Subvention kan beviljas om personen har varit arbetslös i minst 12 månader under de 14 månader som omedelbart föregår beviljandet av lönesubventionen. För närvarande förutsätts 12 månaders oavbruten arbetslöshet. Den föreslagna granskningen av arbetslöshetens varaktighet är densamma som i det föreslagna 6 § 1 mom.  

Enligt 2 mom. kan arbets- och näringsbyrån på basis av ansökan förlänga subventionstiden med högst 24 månader åt gången, förutsatt att förutsättningarna enligt 3 § 3 mom. 1–4 punkten i fråga om arbetsgivaren och förutsättningarna enligt 4 § i fråga om anställningsförhållandet uppfylls.  

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om att lönesubvention för långtidsarbetslösa som fyllt 60 år ska beviljas i form av de minimis-stöd för ekonomisk verksamhet. För närvarande beviljas lönesubvention för långtidsarbetslösa som fyllt 60 år i form av de minimis-stöd.  

10 §. Lönesubvention för läroavtalsutbildning. I paragrafen föreslås bestämmelser om de undantag som gäller beviljande av lönesubvention för läroavtalsutbildning. I bestämmelsen har man samlat de bestämmelser om lönesubvention för läroavtalsutbildning som finns utspridda i 7 kap. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt 1 mom. ska det vara möjligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning också för att främja sysselsättningen av andra arbetslösa arbetssökande och inte bara för att sysselsätta de målgrupper som anges i 2 § 1 mom. Detta gör det möjligt att bevilja lönesubvention även för läroavtalsutbildning för arbetslösa arbetssökande i åldern 25–49 år utan att de omfattas av tillämpningsområdet för 2 § 1 mom. 3–5 punkten. En förutsättning är dock att de förutsättningar för beviljande av lönesubvention som avses i 2 § 2 mom. uppfylls. Det är ändamålsenligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning för en sådan person till exempel när arbetssökandens möjligheter till sysselsättning med den befintliga kompetensen är svaga. Detta kan till exempel ha att göra med föråldrad utbildning eller till att det inte längre finns något arbete som motsvarar den arbetssökandes kompetens eller att den arbetssökande till exempel av hälsoskäl inte längre kan arbeta i uppgifter som motsvarar den befintliga kompetensen och att den arbetssökandes arbetslöshet annars riskerar att vara över ett år eller redan har varat över ett år. 

För att få delta i läroavtalsutbildning krävs det att den utbildningsanordnare som avses i lagen om yrkesutbildning och arbetsgivaren avtalar om läroavtalsutbildningen. Arbets- och näringsbyrån ska vid behov samarbeta med utbildningsanordnarna och hänvisa arbetslösa arbetssökande till utbildningsanordnare som har till uppgift att kartlägga kunnandet hos den som söker till läroavtalsutbildning och utarbeta en utvecklingsplan för kunnandet för denne. Utbildningsanordnaren och arbetsgivaren avtalar om läroavtalsutbildning, och när lönesubvention söks för läroavtalsutbildning har arbets- och näringsbyrån till uppgift att bedöma förutsättningarna för beviljande av lönesubvention. Det är inte ändamålsenligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning, om en arbetslös arbetssökande enligt arbets- och näringsbyråns bedömning kan få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden med sin befintliga kompetens, även om läroavtalsutbildningen skulle förbättra personens yrkesskicklighet och möjligheter till sysselsättning. 

Eftersom den som deltar i läroavtalsutbildning inte anses vara arbetslös medan läroavtalet är i kraft, föreskrivs det om ett undantag från den förutsättning för beviljande av lönesubvention som gäller arbetslöshet i situationer där läroavtalet genomförs hos flera arbetsgivare och lönesubvention tidigare har beviljats för samma läroavtalsutbildning. Lönesubvention kan då beviljas för den som under läroavtalsutbildningen övergår i anställning hos en annan arbetsgivare, även om den som deltar i läroavtalsutbildningen inte på grund av läroavtalsutbildningen är arbetslös när arbetsgivaren byts. Undantaget berättigar inte till avvikelse från villkoret om arbetslöshet när lönesubvention beviljas när läroavtalsutbildningen börjar. Om den som deltar i läroavtalsutbildning inte är arbetslös på grund av något annat än läroavtalsutbildning, utan till exempel på grund av ett annat anställningsförhållande som tagits emot under läroavtalsutbildningen, kan undantaget inte tillämpas. 

Enligt 2 mom. ska lönesubvention för läroavtalsutbildning på motsvarande sätt som i dagsläget kunna beviljas för hela utbildningstiden. Till skillnad från nuläget ska nivån på lönesubventionen vara densamma under hela läroavtalsutbildningen. I bestämmelsen tas det in en möjlighet att fatta beslut om fortsatt lönesubvention trots att anställningsförhållandet har börjat. Arbets- och näringsbyrån bör dimensionera lönesubventionen som beviljas för läroavtal för en lämplig tid. Beslutet om fortsatt subvention kunna fattas endast i situationer där varaktigheten av utbildningen enligt den ursprungliga utbildningsplanen ändras. Bestämmelsen innebär en ändring jämfört med nuläget och förtydligar behandlingen av fortsatta ansökningar. Lönesubventionen skulle till exempel inte kunna fortsätta om arbetsgivaren redan hade beviljats lönesubvention för annat än läroavtalsutbildning och man under den pågående lönesubventionsperioden skulle komma överens om läroavtalsutbildning.  

Det skulle inte finnas något hinder för att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning på basis av en skada eller sjukdom, men då bestäms förutsättningarna för beviljande av subvention samt beloppet och varaktigheten enligt bestämmelserna som gäller lönesubvention i fall av skada eller sjukdom. Om lönesubvention för läroavtalsutbildning har beviljats på basis av en skada eller sjukdom, förutsätter fortsatt subvention efter det att 10 månader har gått att skadan eller sjukdomen bedöms sänka produktiviteten väsentligt och permanent eller varaktigt.  

I det föreslagna 3 mom. konstateras det att lönesubvention för läroavtalsutbildning ska beviljas i form av de minimis-stöd för ekonomisk verksamhet. För närvarande beviljas lönesubvention för läroavtalsutbildning i form av de minimis-stöd. 

11 §. Överföring av den som anställts med subventionen. I det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om att arbetsgivaren i enlighet med 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen med tillstånd av arbets- och näringsbyrån kan överföra en som anställts med subventionen till uppgifter hos en annan arbetsgivare. För närvarande ska arbets- och näringsbyrån underrättas om överföringen. För överföringen ska det alltid finnas den sysselsattas samtycke i enlighet med arbetsavtalslagen. I 1 mom. 1–3 punkten föreslås bestämmelser om villkor som ska uppfyllas för att arbets- och näringsbyrån ska kunna bevilja tillstånd. Tillståndet betraktas som arbets- och näringsbyråns beslut. 

Kraven för användarföretag ska vara desamma som för arbetsgivare när användarföretaget själv direkt ansöker om lönesubvention. I fråga om användarföretag bedöms dock inte effekterna av andra stöd, eftersom lönesubvention fortfarande betalas till den egentliga arbetsgivaren. De arbetsuppgifter som utförs vid användarföretaget ska vara sådana att de uppnår syftet med lönesubventionen. Om lönesubvention har beviljats den egentliga arbetsgivaren på grund av brister i kompetensen, ska det finnas brister i arbetstagarens kompetens också i fråga om de arbetsuppgifter som arbetstagaren i samband med sysselsättningen sköter vid användarföretaget. En ytterligare förutsättning är att användarföretaget betalar en rimlig ersättning för den överförda arbetstagaren. En rimlig ersättning är en summa som motsvarar minst skillnaden mellan beloppet av den lön som betalas till arbetstagaren och beloppet av lönesubventionen.  

Eftersom användarföretaget enligt det föreslagna 2 mom. ska avge en försäkran om att villkoren i 1 mom. 1 punkten uppfylls, är användarföretaget medvetet om att den egentliga arbetsgivaren får lönesubvention för den sysselsatta. När man kommer överens om ersättningsbeloppet, är det ur användarföretagets synvinkel lönsamt att betala ersättning för arbetskraften högst till ett belopp som motsvarar skillnaden mellan priset på hyrd arbetskraft i branschen och lönesubventionen, om inte användarföretaget anser att den lönesubvention som kompenserar personens minskade produktivitet är överdimensionerad. I extrema fall skulle ersättningen kunna motsvara det rådande priset på hyrd arbetskraft inom branschen, utan att lönesubvention beaktas. I en sådan situation skulle den egentliga lönesubventionstagaren kunna få lönesubventionens hela belopp utöver den så kallade normala vinsten, vilket skulle kunna anses snedvrida konkurrensen och således skulle det inte vara möjligt att bevilja tillstånd för överföring eller, om ärendet framkommer i efterhand, skulle lönesubvention kunna återkrävas. I praktiken är det särskilt svårt att utöva tillsyn som baserar sig på marknadspris, så arbets- och näringsbyrån kan endast ingripa i de allra klaraste fallen av missbruk. Det ligger dock i användarföretagets intresse att inte betala för stor ersättning för den arbetskraft som anställts med lönesubvention. I samband med ansökan om tillstånd är arbets- och näringsbyrån inte skyldig att utreda det exakta ersättningsbeloppet, utan arbets- och näringsbyrån ska kunna lita på användarföretagets försäkran om att ersättningen är skälig och att ersättning tas ut. 

Enligt det föreslagna 3 mom. är lönesubventionsbeloppet under tiden för överföringen antingen det belopp som användarföretaget skulle kunna beviljas när det själv ansöker om lönesubvention eller det lönesubventionsbelopp som beviljats den egentliga arbetsgivaren, beroende på vilket som är lägre. Således kan överföringen till en annan arbetsgivare aldrig leda till att subventionsbeloppet ökar, och användarföretaget kan inte få arbetskraft utan vederlag. Ett undantag är situationer där både den egentliga arbetsgivaren och användarföretaget är berättigade till sådan lönesubvention på 100 procent som avses i 8 §, och där ingendera verksamheten bedöms påverka handeln mellan Europeiska unionens medlemsstater. I sådana fall skulle en nollersättning också kunna betraktas som rimlig ersättning, eftersom ingendera av dem skulle få någon ekonomisk fördel av överföringen. Detta möjliggör en löneutbetalningsmodell för aktörer inom tredje sektorn där en aktör är arbetsgivare för de sysselsatta och således svarar för arbetsgivarförpliktelserna, men överför de sysselsatta vidare till mindre föreningar som inte själva har tillräckliga resurser för att sköta uppgiften. Modellen är möjlig om de eventuella ersättningar som arbetsgivaren tar ut för det administrativa arbetet inte leder till att verksamheten till sin omsättning kan anses vara så omfattande att den anses påverka handeln. 

Syftet med de föreslagna ändringarna i fråga om överföring är att minska sådana situationer som kan vara förenade med snedvridning av konkurrensen. Genom de föreslagna ändringarna förhindras dessutom kringgående av villkoren för lönesubvention genom att en lönesubventionerad person överförs till en arbetsgivare som inte alls eller på motsvarande villkor kan få lönesubvention. 

12 §.Tillfälligt avbrott. Enligt 1 mom. avbryter utvecklings- och förvaltningscentret utbetalningen av lönesubventionen tillfälligt på motsvarande sätt som för närvarande, om arbetet och lönebetalningen avbryts för minst en månad under subventionsperioden. Om anställningsförhållandet fortsätter efter avbrottet, ska arbets- och näringsbyrån fatta beslut om att subventionstiden förlängs med den tid som motsvarar avbrottet. Förlängning beviljas dock endast på sin höjd fram till den tidpunkt då det förflutit 12 månader sedan den ursprungliga perioden med lönesubvention inleddes. Den föreslagna övre gränsen på 12 månader baserar sig på artikel 32.2 i den allmänna gruppundantagsförordningen, enligt vilken de stödberättigande kostnaderna är lönekostnaderna för högst 12 månader efter det att arbetstagaren anställts. 

Arbets- och näringsbyrån prövar inte stödets ändamålsenlighet, förutsatt att arbetsuppgifterna och anställningsvillkoren inte har ändrats. En förutsättning för ändring av beslutet är dock att de förutsättningar för beviljande av lönesubvention som gäller arbetsgivaren fortfarande uppfylls.  

I det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om att den maximitid på 12 månader som anges i 1 mom. inte tillämpas, om lönesubvention har beviljats med stöd av 7–10 §. Lönesubvention som beviljas arbetstagare med funktionshinder kan vara i kraft längre än 12 månader, så villkoret tillämpas inte på lönesubvention som beviljats arbetstagare med funktionshinder. Det är inte heller ändamålsenligt att tillämpa villkoret på lönesubvention som beviljas för långtidsarbetslösa som fyllt 60 år eller för läroavtalsutbildning, eftersom subvention i dessa situationer i regel redan kan beviljas för längre tid än 12 månader. Villkoren för lönesubvention på 100 procent behöver inte heller tillämpas, eftersom gruppundantagsförordningen inte tillämpas i fråga om lönesubvention på 100 procent.  

13 §. Hur annat stöd påverkar lönesubventionen. Begreppet ”palkkauskustannus” som på finska används i 1 och 3 mom. ändras till begreppet ”palkkakustannus” med avseende på lönekostnader. Med lönekostnader avses i 5 § avsedda kostnader som täcks med lönesubvention. Enligt den föreslagna 5 § räknas arbetsgivarens bikostnader inte längre in i lönekostnaderna, så lönesubventionen kan tillsammans med annat stöd som betalas för lönekostnaderna inte överstiga den lön som betalas till arbetstagaren. Om annat stöd har beviljats endast för kostnader som inte kan täckas med lönesubvention och det inte är fråga om utbildningsersättning som betalas på basis av läroavtal, inverkar inte det övriga stödet på lönesubventionen. Om annat stöd entydigt har beviljats för till exempel lönebikostnader, behöver stöden inte samordnas. Om arbetsgivaren har beviljats annat stöd för lönekostnaderna för samma arbetstagare utan att stödet uttryckligen har riktats till kostnader som inte kan täckas med lönesubvention, ska stödet anses vara riktat mot samma lönekostnader. 

Till paragrafens 1 mom. fogas en bestämmelse om lönesubvention på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund. En separat bestämmelse behövs, eftersom stödbeloppet på 100 procent höjs med en koefficient som beaktar arbetsgivarens bikostnader. Lönesubvention höjd med en bikostnadskoefficient får inte tillsammans med andra stöd som beviljats för lön eller bikostnader överstiga den lön som arbetsgivaren betalat till den som anställts med subventionen förhöjd med en bikostnadskoefficient. Om arbetsgivaren till exempel för 65 procents arbetstid till den som anställts med subventionen betalar 1 300 euro i lön och får 500 euro i annat stöd för samma persons lönekostnader, betalas i lönesubvention 1 300 euro * 1,23–500 euro, det vill säga 1 099 euro. Om arbetstagaren anställs för heltidsarbete, för vilket lönen är 2 300 euro i månaden, uppgår lönen för 65 procents arbetstid till 1 495 euro. Utan övriga stöd skulle lönesubventionens belopp vara 1 495 euro * 1,23, det vill säga 1 838,35 euro. Arbetsgivaren skulle få 700 euro i annat stöd för lönekostnaderna för arbetstagaren. Eftersom lönen för den som anställts med subventionen, 2 300 euro, höjt med koefficienten 1,23 är 2 829 euro, påverkar beloppet av annat stöd inte lönesubventionens belopp. 

Eftersom begreppet ”bedrivande av näringsverksamhet” inte längre används i lagen för att ange att reglerna om statligt stöd ska tillämpas, ska det i 2 mom. i fortsättningen hänvisas direkt till lönesubvention som betalas i form av stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd i stället för till lönesubvention som betalas till den som bedriver näringsverksamhet.  

14 §. Lönesubventionens maximibelopp och hinder för utbetalningav subvention. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om lönesubventionens maximibelopp. Maximibeloppet är 1 260 euro per kalendermånad. För närvarande är maximibeloppet i regel 1 400 euro i månaden, vilket motsvarar lönekostnader på 2 800 euro med lönesubvention på 50 procent, inklusive arbetsgivarens lönebikostnader. Bortsett från lönebikostnaderna motsvarar lönekostnaderna på 2 800 euro en månadslön på 2 276 euro. Efter att det nuvarande maximibeloppet infördes har den allmänna inkomstnivån stigit med cirka 9,5 procent. 

Maximibeloppet kan höjas från det nuvarande så att beloppet motsvarar den lön som ligger till grund för det nuvarande maximibeloppet, det vill säga cirka 2 276 euro per månad, förhöjt med 10 procent. Maximibeloppet för subventionen avrundas uppåt med tio euros noggrannhet, varvid subventionens maximibelopp skulle vara 1 260 euro baserat på en månadslön på högst 2 520 euro.  Lönesubvention kan beviljas och betalas även för lönekostnader som är större än detta, men subventionens maximibelopp begränsar utbetalningen av subventionen när lönen är större än 2 520 euro i månaden. 

Om lönesubvention har beviljats med stöd av 7 § är subventionens maximibelopp dock 1 770 euro per kalendermånad, eftersom 70 procent av 2 520 euro är 1 764 euro och maximibeloppet avrundas uppåt med tio euros noggrannhet. 

Om lönesubvention har beviljats med stöd av 8 § är subventionens maximibelopp dock 2 020 euro per kalendermånad, eftersom 65 procent av lönekostnaderna kan täckas med lönesubvention på 100 procent förhöjt med koefficienten 1,23. 65 procent av en heltidsanställd arbetstagares månadslön på 2 520 euro är 1 638 euro och detta förhöjt med koefficienten 1,23 är 2 014,74 euro. Dessa lönekostnader kan ersättas till fullt belopp. Maximibeloppet avrundas uppåt med tio euros noggrannhet. 

I 2 mom. föreskrivs det om situationer där utbetalningsperioden avviker från kalendermånaden. Det maximibelopp som då ska tillämpas på utbetalningsperioden bildas genom att det maximibelopp som ska tillämpas per kalendermånad divideras med 30 och kvoten multipliceras med antalet kalenderdagar som ingår i utbetalningsperioden. 

I 3 mom. föreskrivs att maximibeloppet justeras vart tredje år genom förordning av statsrådet. Justeringen ska basera sig på förändringarna i inkomstnivåindexet.  

Paragrafens 4 mom. motsvarar den nuvarande 7 kap. 14 §. Hänvisningarna i paragrafen uppdateras så att de motsvarar de föreslagna ändringarna. 

15 §.Anslag som anvisas statliga ämbetsverk eller inrättningar. Hänvisningarna i paragrafen uppdateras så att de motsvarar de föreslagna ändringarna. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om att det utöver de lönekostnader som avses i 5 § är möjligt att med anslag som anvisas statliga ämbetsverk eller inrättningar täcka bikostnader för arbetsgivare på motsvarande sätt som i den gällande lagstiftningen.  

I 3 mom. föreskrivs om maximibeloppet för de lönekostnader som ersätts för en person. Beloppet av de lönekostnader som ersätts ska vara högst 3 410 euro per månad. För närvarande är maximibeloppet 3100 euro i månaden, vilket förhöjt med 10 procent är 3 410 euro i månaden. Om lönebetalningsperioden för lön som betalats till den sysselsatta avviker från en kalendermånad, tillämpas vid beräkningen av maximibeloppet motsvarande förfarande som i 14 § 2 mom. föreskrivs om lönesubvention. Maximibeloppet justeras vart tredje år utifrån inkomstnivåindexet genom förordning av statsrådet. 

7 a kap. Sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år 

Det föreslagna kapitlet är nytt. I 1 § föreskrivs det om syftet med sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. Förutsättningarna för beviljande av sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år anges i 2 §. Bestämmelser om beloppet och varaktigheten för sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år finns i 3 § och bestämmelser om tillfälligt avbrott i utbetalningen av lönesubventionen samt om hinder för utbetalningen finns i 4 §. Det är fråga om ett nytt offentligt stöd som beviljas för arbetsgivare för lönekostnaderna för arbetslösa arbetssökande som har fyllt 55 år. Arbetssökande som uppfyller villkoren för beviljande av stöd har samma möjligheter som andra enskilda kunder att utnyttja även annan offentlig arbetskrafts- och företagsservice.  

Det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år liknar på många sätt den lönesubvention som avses i den föreslagna 7 kap. 1 §. I fråga om sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år har arbets- och näringsbyrån dock inte prövningsrätt i fråga om huruvida stödet ska beviljas eller inte, utan stödet ska beviljas om villkoren i den föreslagna 2 § uppfylls. Dessutom innehåller det föreslagna 7 a kap. inte någon sådan bestämmelse om överföring av arbetstagare som finns i den föreslagna 7 kap. 10 §. Arbetsgivaren kan således inte överföra en arbetstagare för att användas av ett annat företag för vars lönekostnader det har beviljats sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Till skillnad från lönesubvention ska det i fråga om sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år inte ingå några undantag från subventionens belopp och varaktighet i olika situationer. 

1 §. Syftet med sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. I den föreslagna 1 § definieras sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år som stöd för lönekostnaderna för att anställa en arbetslös arbetssökande som fyllt 55 år. Enligt propositionen kan sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år beviljas samma arbetsgivare som sådan lönesubvention som avses i den föreslagna 7 kap. 1 §, det vill säga stödet kan beviljas kommuner, samkommuner, välfärdsområden, sammanslutningar och andra arbetsgivare, men dock inte statliga ämbetsverk eller inrättningar. En fysisk person kan endast beviljas sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för ekonomisk verksamhet. Beviljandet av stöd kräver alltså ett FO-nummer av arbetsgivaren. 

Syftet med stödet är att främja sysselsättningen för arbetslösa arbetssökande på den öppna arbetsmarknaden genom att förbättra deras yrkeskompetens. Målet är att underlätta övergången till ny sysselsättning för en arbetssökande så att personen beroende på möjligheterna kan övergå från ett arbete till ett annat eller från arbete till företagarverksamhet. Målet är dessutom att öka tillgången på yrkesskicklig arbetskraft och främja ny företagsverksamhet. 

2 §. Förutsättningar för beviljande av stöd. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Beviljandet av stöd förutsätter inte arbets- och näringsbyråns prövning, utan stödet ska beviljas när de förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska beviljandet av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år förutsätta att den arbetslöse arbetssökande som anställs i anställningsförhållande har fyllt 55 år vid tidpunkten för beviljandet av stödet och varit arbetslös i minst 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av stödet. När arbetslöshetens längd beräknas beaktas den tid under vilken personen har varit arbetslös enligt 1 kap. 3 § 1 mom. 3 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Det förutsätts dock inte att personen varit arbetssökande under sin arbetslöshetstid. Förutsättningen för den föregående arbetslösheten är densamma som den förutsättning för lönesubvention på 100 procent som avses i 7 kap. 8 §. Arbetsgivaren ska ha möjlighet att välja vilket stöd för sysselsättning han eller hon vill ansöka om, om arbetsgivaren har möjlighet att ansöka om både lönesubvention och sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Arbetsgivaren ska dock inte ha möjlighet att få båda stöden samtidigt för lönekostnaderna för samma person.  

Enligt 2 mom. beviljas sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år endast om den ordinarie arbetstiden enligt arbetsavtalet för den som ska anställas med stödet är minst 25 veckotimmar. Om antalet timmar för ordinarie heltid inom branschen är mindre än 37,5 timmar i veckan, ska den arbetstid som garanteras i arbetsavtalet vara minst 65 procent av den ordinarie maximiarbetstiden i branschen för att stöd ska beviljas. Arbets- och näringsbyrån ska inte följa hur de arbetstimmar som förutsätts uppfylls och inte heller begära utredningar av arbetsgivaren, men enligt det föreslagna 4 § 2 mom. i detta kapitel ska utbetalningen av stödet avbrytas om det framgår att det föreskrivna antalet arbetstimmar inte har uppfyllts.  

Enligt det föreslagna 2 mom. är en ytterligare förutsättning för beviljande av stöd att arbetsgivaren förbinder sig att betala lön minst enligt det kollektivavtal som tillämpas på anställningsförhållandet, eller, om det inte finns något tillämpligt kollektivavtal, sedvanlig och skälig lön för arbetet i fråga. Arbets- och näringsbyrån ska kunna lita på arbetsgivaren i fråga om att den lön som betalas är kollektivavtalsenlig. Om det inte finns något kollektivavtal inom branschen, betraktas som minimilön för arbete den lön för heltidsarbete som avses i 2 a kap. 5 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Vid den tidpunkt när lagförslaget skrivs är denna lön ungefär 756 euro i månaden justerad för en arbetstid på 25 timmar. Stödet beviljas dock inte, om personens lön helt och hållet baserar sig på arbetsresultatet, det vill säga i sin helhet är provisionslön. Om månadslönen för den som anställs med subventionen består av en fast lön och provision, ska den fasta lönedelen i sig uppfylla de ovan beskrivna kraven på lön för arbete. 

Paragrafens 3 mom. ska ange förutsättningarna för arbetsgivare för att sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år ska kunna beviljas. Enligt 3 mom. 1 punkten förutsätter beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år att arbetsgivaren under de 12 månader som föregår ansökan om stödet inte har sagt upp arbetstagare av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker eller att arbetsgivaren efter uppsägningen har anställt arbetstagare i sådan omfattning att antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren vid tidpunkten för beviljandet av stödet är minst lika stort som antalet arbetstagare vid tidpunkten för uppsägningen. Förutsättningen motsvarar den föreslagna 7 kap. 3 § 3 mom. 1 punkten.  

En ytterligare förutsättning för beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år är att arbetsgivaren inte har försummat sin skyldighet att betala löner, skatter eller lagstadgade avgifter eller gjort sig skyldig till ett sådant förfarande som avses i 7 § 2 mom. i statsunderstödslagen. Att göra sig skyldig till ett sådant förfarande inom de tidsfrister som anges i statsunderstödslagen skulle vara ett ovillkorligt hinder för beviljande av stöd.  

Dessutom förutsätts det att arbetsgivaren inte tidigare har beviljats sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år eller lönesubvention enligt den föreslagna 7 kap. 1 § för lönekostnaderna av ett anställningsförhållande för samma person, så att det har gått mindre än tre år från det att den sista perioden med lönesubvention gått ut. En ytterligare förutsättning för att beviljande av stödet är att det anställningsförhållande för vars lönekostnader stödet beviljas inte har inletts före beviljandet av stödet. Sysselsättningsstöd ska inte heller beviljas i situationer där arbetsgivaren har beviljats annat stöd för lönekostnaderna för samma person. Med lönekostnader avses samma kostnader som i den föreslagna 7 kap. 5 §. Enligt förslaget ska sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år inte beviljas för anställning av en vikarie för alterneringsledighet. 

3 §.Sysselsättningsstödets belopp och varaktighet. Enligt förslaget är det möjligt att med stödet ersätta 70 procent av lönekostnaderna för den som anställs med stödet för tio månader från det att anställningsförhållandet började, dock högst för den tid anställningsförhållandet varar. Enligt 2 mom. i paragrafen ska det när beloppet av sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år räknas ut betraktas som stödberättigande kostnader samma kostnader som vid beräkningen av lönesubventionens belopp.  

Enligt 3 mom. betalas sysselsättningsstöd till ett belopp av högst 1 770 euro i månaden. På maximibeloppet tillämpas dessutom vad som i 7 kap. 14 § 2 och 3 mom. föreskrivs om lönesubvention. Maximibeloppet är detsamma som för lönesubvention som beviljats med stöd av 7 kap. 7§, eftersom beloppet av båda stöden är 70 procent av lönekostnaderna  

4 §. Tillämpning av vissa bestämmelser om lönesubvention på sysselsättningsstöd. I paragrafen föreskrivs att på sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år tillämpas vad som i 7 kap. 4 § 3 mom. föreskrivs om lönesubvention vid överlåtelse av rörelse. Sysselsättningsstöd kan beviljas den mottagande arbetsgivaren för den tid som återstår av den ursprungliga subventionsperioden som beviljats den första arbetsgivaren. Utvecklings- och förvaltningscentret avbryter utbetalningen av sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år tillfälligt, om arbetet och lönebetalningen avbryts för minst en månad under stödperioden. Om anställningsförhållandet fortsätter efter avbrottet, ska arbets- och näringsbyrån fatta beslut om att stödtiden förlängs med den tid som motsvarar avbrottet. Förslaget motsvarar den föreslagna 7 kap. 11 § som gäller lönesubvention, med den skillnaden att fortsatt sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år kan beviljas oberoende av den föreslagna gränsen på 12 månader som gäller lönesubvention. En förutsättning för ändring av beslutet är dock att de förutsättningar för beviljande av lönesubvention som gäller arbetsgivaren fortfarande uppfylls, det vill säga att arbetsgivaren inte har obetalda skatter eller andra offentliga avgifter och att arbetsgivaren inte har sagt upp sina anställda av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker. Dessutom ska hindren för utbetalning av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år vara desamma som hindren för utbetalning av lönesubvention. 

10 kap. Förmåner enligt prövning som anknyter till service och sakkunnigbedömningar. 

3 §. Stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen. Paragrafens 1 mom. ändras så att stödet för specialarrangemang på arbetsplatsen beviljas för ekonomisk verksamhet i form av stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. För närvarande beviljas stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen som beviljats för annan verksamhet än näringsverksamhet som stöd som står utanför Europeiska unionens regler om statligt stöd och stöd som beviljats för näringsverksamhet som stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd.  

11 kap. Sysselsättningsskyldighet 

Rubriken för kapitlet ändras. I rubriken stryks omnämnandet av tilläggsstöd som beviljas kommuner. 

1 §. Att ordna möjlighet till rehabilitering, utbildning eller arbete. I 3 mom. stryks hänvisningen till tillämpligheten av 7 kap. 9 § 2 mom. på de arbetstagare som kommunen har sysselsatt på grundval av sysselsättningsskyldigheten. Enligt det nya 4 mom. som föreslås fogas till paragrafen har kommunen rätt att för lönekostnaderna för en person som kommunen sysselsatt på basis av sysselsättningsskyldighet få 50 procent i stöd. Stöd skulle inte längre kallas lönesubvention, eftersom det endast delvis omfattas av bestämmelserna om lönesubvention. De tillämpliga bestämmelserna fastställs i 4 och 6 mom. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs att de kostnader som betraktas som stödberättigande vid beräkningen av beloppet av lönesubvention också ska betraktas som stödberättigande kostnader vid beräkningen av stödbeloppet. Stöd kan beviljas om lönen för arbetet motsvarar minst det kollektivavtal som tillämpas på anställningsförhållandet, eller, om det inte finns något tillämpligt kollektivavtal, sedvanlig och skälig lön för arbetet i fråga. Stöd kan dock inte beviljas, om lönen för den som anställs med stödet enbart ska bestämmas utifrån arbetsresultatet. Stödet beviljas av arbets- och näringsbyrån. Den gällande lagens 4 mom. blir 1 § 5 mom. i den föreslagna lagen. 

Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. där det föreskrivs att det på överföring av en person som sysselsatts på grundval av sysselsättningsskyldigheten tillämpas vad som i 7 kap. 11 § i denna lag föreskrivs om överföring av en person som sysselsatts med lönesubvention. Den gällande lagens 1 § 5 mom. blir 1 § 7 mom. i den föreslagna lagen.  

4 §. Tilläggsstöd till kommuner. Det föreslås att paragrafen upphävs. Genom övergångsbestämmelsen tryggas kommunens möjlighet att få tilläggsstöd för sådan sysselsättning som skett innan lagen trädde i kraft. 

12 kap. Genomförande av offentlig arbetskrafts- och företagsservice och tillhörande samarbete 

7 §. Förvägran av offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Det föreslås att paragrafhänvisningen ändras så att den motsvarar de ändringar som gjorts i lag 1379/2021. En felaktig hänvisning till paragrafen har kvarstått i den ovannämnda lagen. 

13 kap. Behandling av kunduppgifter 

1 §. Användningsändamål. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten upphävs. I punkten hänvisas det till lagens tillämpning på de uppgifter som ålagts arbets- och näringsministeriet enligt lagen om sociala företag. Det föreslås att lagen om sociala företag upphävs. 

2 §. Uppgifter som behandlas. Till 2 mom. 5 punkten fogas en bestämmelse enligt vilken beslut om lönesubvention, sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år och stöd som beviljas för samhällsgaranterat arbete samt tillhörande uppgifter om uppföljning och utbetalning får behandlas i fråga om arbetsgivare eller företag som ansöker om eller får offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 

7 §. Beviljande av användarrättigheter. Det föreslås att 2 mom. 4 punkten i paragrafen, i vilken föreskrivs om de uppgifter som föreskrivs i lagen om sociala företag, upphävs.  

14 kap. Sökande av ändring 

1 §. Omprövningsbegäran och besvär. På motsvarande sätt ska omprövning av beslut inte få begäras och besvär inte få anföras, om lönesubventionen har förvägrats på grundval av arbets- och näringsbyråns prövning enligt det föreslagna 7 kap. 2 § 2 mom., 7 § 1 mom. eller 7 § 3 mom. 3 punkten. Till skillnad från nuläget ska omprövning få begäras av ett beslut som gäller lönesubventionens belopp. Det föreslås att besvärsförbud som gäller lönesubventionens varaktighet preciseras så att de situationer som besvärsförbudet gäller specificeras i 3 mom. 2 punkten. Omprövning av beslut ska inte få begäras och besvär inte få anföras, till den del beslutet baserar sig på arbets- och näringsbyråns prövning vad gäller lönesubventionens varaktighet enligt 7 § 3 mom., 9 § 2 mom. eller 10 § 2 mom. 

7.2  Lagen om sociala företag

Det föreslås att lagen om sociala företag (1351/2003) upphävs. 

7.3  Lagen om inkomstdatasystemet

13 §. Uppgiftsanvändares rätt att få uppgifter ur inkomstdatasystemet. Det föreslås att 13 § 1 mom. 23 punkten som ändrats temporärt genom lag 679/2022 ändras så att det till arbets- och näringsbyråer, till närings-, trafik- och miljöcentraler och till närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter ska vara möjligt att lämna ut uppgifter ur inkomstregistret för verkställighet av det sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år som avses i 7 a kap. samt det stöd för sysselsättande som kommunen beviljas enligt 11 kap. 1 § i samma lag. 

7.4  Lagen om inkomstdatasystemet

13 §. Uppgiftsanvändares rätt att få uppgifter ur inkomstdatasystemet. Det föreslås att 1 mom. 23 punkten ändras så att det till arbets- och näringsbyråer, till närings-, trafik- och miljöcentraler och till närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas utvecklings- och förvaltningscenter ska vara möjligt att lämna ut uppgifter ur inkomstregistret för verkställighet av det sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år som avses i 7 a kap. samt det stöd för sysselsättande som kommunen beviljas enligt 11 kap. 1 § i samma lag. 

7.5  Lagen om ett kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen

2 §.Definitioner. Det föreslås att 2 § 1 mom. 6 punkten ändras så att det med begreppet sysselsatt avses en person som är i lönesubventionerat arbete enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice eller en person som har beviljats startpeng enligt 8 kap. i samma lag. I och med att definitionen ändras omfattar begreppet sysselsatt även en person som är i arbete med det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år.  

10 §. Försöksområdets kommuners offentliga arbetskrafts- och företagsservice. Till 1 mom. 3 punkten fogas en ny underpunkt b och de tidigare underpunkterna b–d blir underpunkterna c–e. Tillägget föranleds av att kommunerna för statens räkning beviljar sina egna kunder det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. 

11 §. Undantag som gäller försöksområdets kommuners offentliga arbetskrafts- och företagsservice. På samma sätt som i fråga om lönesubvention föreskrivs det i 2 mom. att arbets- och näringsbyrån fattar beslut om beviljande av det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år, när subventionen beviljas en sådan arbetsgivare som avses i 2 mom. 1–4 punkten. Paragrafens rubrik ändras så att det i rubriken hänvisas till undantag från den i 10 § föreskrivna offentliga arbetskrafts- och företagsservicen i försöksområdets kommuner. 

13 §.Ordnande av möjlighet till rehabilitering, utbildningeller arbete. Bestämmelsen i paragrafens 2 mom. preciseras så att den också omfattar det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. Detta görs genom en hänvisning till det lönesubventionerade arbete som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Paragrafens 4 mom. ändras så att det på kommuner inom försöksområden tillämpas vad som i de bestämmelser som utfärdats med stöd av 11 kap. 1 § 1–3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreskrivs om arbets- och näringsbyrån. Ändringen föranleds av att det i 11 kap. 1 § 4 mom. i den föreslagna lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreskrivs att det stöd som kommunen beviljas för lönekostnaderna för en person som kommunen sysselsatt på basis av sysselsättningsskyldighet beviljas av arbets- och näringsbyrån. Arbets- och näringsbyrån fattar beslutet också i situationer där den som ska sysselsättas är en kund hos försökskommunen. 

7.6  Arbetsavtalslagen

6 §. Bestämmelsernas tvingande natur. Paragrafens 2 mom. 2 punkt ändras så att en förening, en stiftelse eller ett registrerat religionssamfund får anställa en sådan arbetslös arbetssökande som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och som varit arbetslös i minst 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av det stöd eller den subvention som avses i 7 eller 7 a kap. i den lagen. Det ovannämnda undantaget ska således på ett enhetligt sätt gälla arbetsgivare som omfattas av lönesubvention på 100 procent. För närvarande gäller undantaget endast för föreningar och stiftelser som beviljats lönesubvention för annat än näringsverksamhet. Dessutom gäller undantaget situationer där den som sysselsätts har varit arbetslös i 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av annat stöd än lönesubvention på 100 procent eller sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Genom undantaget blir det på motsvarande sätt möjligt att anställa arbetslösa arbetssökande som länge har haft en svag ställning på arbetsmarknaden i subventionerat deltidsarbete i en förening, stiftelse eller registrerat religionssamfund utan att arbetsgivaren är skyldig att erbjuda mertidsarbete. 

7.7  Lagen om utkomstskydd för arbetslösa

1 kap. Allmänna bestämmelser 

5 §. Definitioner. Paragrafens 11 punkt, i vilken det föreskrivs om högsta förhöjda lönesubvention, ändras till en definition av begreppet lönesubventionerat arbete. Med lönesubventionerat arbete avses arbete enligt 1 kap. 3 § 1 mom. 11 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Definitionen i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och i lagen om utkomstskydd för arbetslösa har tidigare använts för att omfatta både lönesubventionerat arbete och sådant arbete för vilket statliga ämbetsverk eller inrättningar har anvisats anslag. Den föreslagna definitionen omfattar dessutom sådant arbete för vilket arbetsgivaren har beviljats det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år. Med anledning av definitionen avses med lönesubventionerat arbete enligt 2 a kap. 9 och 10 § och 5 kap. 4 a § i lag om utkomstskydd för arbetslösa även sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. 

11 kap. Bestämmelser om verkställighet 

2 §. Skyldighet att lämna uppgifter. Bestämmelsen gäller redan tidigare avvecklade stödformer och upphävs som obehövlig. 

7.8  Inkomstskattelagen

92 §. Skattefria sociala förmåner. I 8 punkten föreskrivs att skattefria inkomster är sådan lönesubvention som fysiska personer erhåller, om subventionen används i annan verksamhet än näringsverksamhet, jordbruk eller skogsbruk. Enligt 7 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan en fysisk person inte erhålla lönesubvention om han eller hon inte bedriver ekonomisk verksamhet. Således är 92 § 13 punkten inkomstskattelagen obehövlig. 

127 a §. Hushållsavdrag. Paragrafens 3 mom. förblir i övrigt oförändrat, men i bestämmelsen stryks hänvisningen till lönesubvention. Enligt 7 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan en fysisk person inte beviljas lönesubvention för annan än ekonomisk verksamhet Att hänvisa till detta i detta sammanhang är således onödigt. Däremot kan lönesubvention även i fortsättningen beviljas fysiska personer som är yrkesutövare eller näringsidkare och som anställer en arbetstagare för sin verksamhet 

7.9  Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet

56 §. Till 3 punkten fogas enligt förslaget ett omnämnande av det sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år som avses i 7 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Det är inte heller möjligt att få utbildningsavdrag om arbetsgivaren under skatteåret har beviljats sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för att anställa en arbetstagare. 

7.10  Inkomstskattelagen för gårdsbruk

10 f §. Till 3 punkten fogas enligt förslaget ett omnämnande av det sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år som avses i 7 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Det är inte heller möjligt att få utbildningsavdrag om arbetsgivaren under skatteåret har beviljats sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för att anställa en arbetstagare. 

11.1  Samband med andra propositioner

Riksdagen behandlar samtidigt med denna proposition en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om inkomstdatasystemet och om upphävande av lagen om ändring av 13 § i lagen om inkomstdatasystemet (RP 123/2022 rd). I den föreslås ändringar i fråga om bland annat samma bestämmelser för vilka ändringsförslag ingår i den proposition som nu överlämnas. Ändringsförslagen i denna proposition bör samordnas vid riksdagsbehandlingen av propositionerna. 

11.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2023 och avses bli behandlad i samband med den. Avsikten är att genomföra de föreslagna ändringarna i fråga om lönesubventionen inom ramen för de anslag som står till förfogande genom att rikta anslag till lönesubvention inom anslagsmomenten. De föreslagna ändringarna inverkar på grunderna för användningen av anslaget. Maximibeloppet för lönesubvention ska inte längre fastställas i statsbudgeten, utan genom förordning av statsrådet. Anslaget ska inte heller längre användas till betalning av kommunaltillägg.  

Dessutom anvisas i statsbudgeten ett anslag för det föreslagna sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år.