1  Bakgrund och beredning

2  Direktivens målsättning och huvudsakliga innehåll

3  Nuläge och bedömning av nuläget

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Justitieministeriet begärde utlåtande av 26 myndigheter och sammanslutningar om arbetsgruppens betänkande via tjänsten utlåtande.fi. Av dem gav 13 ett utlåtande. Dessutom gav tre andra aktörer ett utlåtande. Ett sammandrag av utlåtandena har sammanställts på justitieministeriet (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2021:33, http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-259-998-8).  

Remissinstanserna förhöll sig i huvudsak positivt till arbetsgruppens förslag. En del av remissinstanserna uttryckte dock sitt missnöje med vissa delar av innehållet i direktiven och därmed också med den föreslagna nationella lagstiftningen. Vissa remissinstanser ansåg att det är problematiskt bl.a. med det förslag som baserar sig på varuförsäljningsdirektivet och enligt vilket en konsument vid köp av varor i princip har rätt att välja mellan reparation och ny leverans av en vara. Under den fortsatta beredningen har man till denna del strävat efter att ytterligare förtydliga propositionen, även om de grundläggande lösningarna på grund av direktivens karaktär av fullständig harmonisering inte kan ändras. 

De bestämmelser om avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster som föreslås i det nya 5 a kap. i konsumentskyddslagen välkomnades och harmoniseringen av bestämmelserna med de bestämmelser om köp av varor som ingår i konsumentskyddslagens 5 kap. ansågs i huvudsak vara en lyckad lösning. Vissa remissinstanser ansåg det dock sannolikt att den nya regleringen kommer att medföra tolkningsproblem särskilt i det inledande skedet och ansåg att man ytterligare borde försöka precisera tillämpningsområdet för 5 a kap. i konsumentskyddslagen och ge ytterligare exempel på tillämpningen av regleringen. Under den fortsatta beredningen har man till vissa delar försökt precisera tillämpningsområdet. På grund av dels mångtydigheten i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster, dels den snabba utvecklingen av tjänster och teknik är det dock inte möjligt att i propositionen uttömmande beskriva tillämpningsområdet.  

Remissinstanserna understödde i huvudsak de lösningar för användning av det nationella handlingsutrymmet som föreslogs i betänkandet. Åsikterna gick i någon mån isär i fråga om hur den nationella prövningsrätten ska användas när det gäller bestämmelserna om ansvar för fel.  

Arbets- och näringsministeriet, Konkurrens- och konsumentverket och Konsumentförbundet understödde de föreslagna ansvarsbestämmelserna. Däremot förhöll sig många aktörer som företräder näringslivet kritiskt till de föreslagna bestämmelserna om ansvar för fel, framför allt till den del det föreslogs att motsvarande bestämmelser om ansvar för fel som de som gäller köp av varor också ska tillämpas i fråga om enskilda tillhandahållanden av digitalt innehåll och digitala tjänster. Autoalan Keskusliitto ry ansåg att den valda riktlinjen för genomförandet är problematisk som helhet för den finländska bilhandeln, med beaktande av att det inte heller har föreslagits att tidigare säljleds ansvar för fel ska utvidgas jämfört med nuläget. Under den fortsatta beredningen har det inte framkommit några grunder för att avvika från det som föreslogs i betänkandet när det gäller bestämmelserna om ansvar för fel. Orsakerna till den valda metoden för genomförande redogörs i avsnitt 5.1. 

Vissa aktörer som företräder näringslivet ansåg att det kunde vara motiverat att nationellt utnyttja medlemsstaternas möjlighet att föreskriva om parternas rätt att när det gäller handeln med begagnade varor avtala om en ansvarstid på mindre än två år, men dock på minst ett år. Som grund för detta angavs bl.a. en effektivare cirkulär ekonomi och en balansering av säljarens ansvar. Företrädarna för konsumenterna understödde däremot inte förslaget på att utnyttja denna option. Under den fortsatta beredningen har det inte heller till denna del ansetts motiverat att avvika från den lösning som föreslogs i betänkandet och enligt vilken optionen inte ska utnyttjas nationellt. I avsnitt 5.1 redogörs det för motiven för denna lösning. 

Åsikterna gick isär när det gällde hur frågan om förhållandet mellan konsumentskyddslagen och köplagen tekniskt ska lösas. Flera remissinstanser understödde att den hänvisning till köplagen som ingår i konsumentskyddslagen helt och hållet stryks, så att de mest centrala tillämpliga bestämmelserna ur köplagen uttryckligen tas in i konsumentskyddslagen och de övriga bestämmelserna i köplagen tillämpas vid behov, om bestämmelserna kan anses ge uttryck för allmänna avtalsrättsliga principer. Understöd fick också det alternativ enligt vilket hänvisningsbestämmelsen bevaras, men strävan är att den formuleras tydligare än för närvarande. Under den fortsatta beredningen har man stannat för det sistnämnda alternativet. Orsakerna till den föreslagna lösningen beskrivs i avsnitten 4.1.1 och 5.1. 

I betänkandet föreslogs det att 5 kap. 31 § i konsumentskyddslagen om tidigare säljleds ansvar för fel ska förtydligas, eftersom det i praktiken har varit oklart huruvida köparen har rätt att vända sig till ett tidigare säljled, om återförsäljningskedjan mellan näringsidkare har brutits på grund av en tidigare överlåtelse. Under den fortsatta beredningen har det uttryckts oro över huruvida den föreslagna bestämmelsen kunde ha haft oönskade återverkningar på frågor som gäller garanti. Det var inte möjligt att utreda frågan inom den givna tidsramen, och därför har man beslutat att inte inkludera ändringen i den slutliga propositionen. 

I betänkandet föreslogs det att bestämmelserna ska träda i kraft den 1 januari 2022, då direktiven ska börja tillämpas. Företrädarna för näringslivet föreslog att ikraftträdandet av bestämmelserna ska skjutas upp med åtminstone några månader, medan företrädarna för konsumenterna inte ansåg det vara motiverat att avvika från den planerade tidpunkten för ikraftträdandet. Det förslås inga ändringar i fråga om tidpunkten för ikraftträdandet. Efter det att direktiven har börjat tillämpas har medlemsstaterna inte längre prövningsrätt när det gäller tidsplanen för tillämpningen av bestämmelserna. Det är fråga om bestämmelser som är centrala med tanke på konsumenternas rättsskydd och som även i övrigt bör träda i kraft enligt den tidsplan som förutsätts i direktiven. Inte heller ur näringsidkarnas synvinkel kan tidsplanen anses oskälig, eftersom innehållet i direktiven har varit känt redan en längre tid och eftersom den nationella prövningsrätten har utövats så att den nationella lagstiftningen i så stor utsträckning som möjligt förblir oförändrad. Bestämmelserna i direktiven är också till sin karaktär till många delar sådana att de inte förutsätter betydande ändringar i exempelvis avtalsvillkor eller informationssystem. 

Utöver vad som nämnts ovan har det under den fortsatta beredningen gjorts andra kompletteringar och preciseringar i propositionen utifrån remissvaren. Även med anledning av det utlåtande som rådet för bedömning av lagstiftningen gett om utkastet till proposition har propositionen kompletterats i den mån detta varit möjligt utifrån den statistik och övrig information som funnits tillgänglig. 

7  Specialmotivering

Konsumentskyddslagen

2 kap. Marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer 

8 c §Särskild informationsskyldighet vid offentlig auktion av begagnade varor. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om näringsidkarens informationsskyldighet vid offentlig auktion av begagnade varor.  

Enligt det föreslagna 5 kap. 1 § 3 mom. tillämpas inte bestämmelserna om varans beskaffenhet och fel i varan i det kapitlet på offentlig auktion av begagnade varor. Avgränsningen motsvarar till sitt sakinnehåll nuläget. För att konsumenterna emellertid ska vara bättre medvetna om sin rättsliga ställning vid offentlig auktion av begagnade varor, ska näringsidkaren enligt den föreslagna nya paragrafen vid en dylik auktion på ett lättillgängligt sätt ge konsumenterna tillgång till tydlig och uttömmande information om att bestämmelserna i 5 kap. om varans beskaffenhet och fel i varan inte tillämpas på köpet. En förutsättning för att skyldigheten ska fullgöras är inte att informationen ges separat till varje konsument. Vid bedömningen av när uppgifterna ska vara lättillgängliga bör man också beakta vilka informationskanaler de som deltar i auktionen vanligtvis följer. Sådana kanaler kan t.ex. vara en auktions webbplats och anslagstavla.  

En definition av offentlig auktion finns i det föreslagna 5 kap. 2 a § 7 punkten.  

Genom paragrafen genomförs delvis artikel 3.5 i varuförsäljningsdirektivet. 

5 kap. Köp av varor 

Rubriken för kapitlet. Det föreslås att kapitlets rubrik ändras från konsumentköp till köp av varor. Bestämmelserna i 5 kap. tillämpas på köp av varor som sker mellan näringsidkare och konsumenter, och därför beskriver rubriken ”köp av varor” innehållet i kapitlet bättre än konsumentköp som inte entydigt anger vilken typ av köp det mer specifikt är fråga om. 

1 §.Kapitlets tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. förblir oförändrad, och detsamma gäller gränsdragningen mellan köp av varor och traditionella avtal om tjänster. Gränsdragningen har utretts i detalj i regeringens proposition RP 360/1992 rd med förslag till bestämmelser om 5 och 8 kap. (s. 47 i propositionen). 

Inte heller 2 mom. ändras till sitt sakinnehåll, men till följd av de nya paragraferna om ansvar för fel som enligt förslaget ska fogas till kapitlet behöver hänvisningen till 23–28 § kompletteras. Dessutom föreslås det för tydlighetens skull att köplagen inte till någon del ska tillämpas på beställning av en vara som ska tillverkas, om köparen ska tillhandahålla en väsentlig del av det material som behövs. 

Genom 1 och 2 mom. genomförs varuförsäljningsdirektivets artikel 3.1 och 3.2 samt artikel 2.1 och delvis också punkt 3 i samma artikel.  

Enligt 3 mom. ska offentlig auktion av begagnade varor inte omfattas av kapitlets tillämpningsområde, med undantag av 2, 2 a och 3–11 § samt 29 § 3 mom. Avgränsningen motsvarar till sitt sakinnehåll det nuvarande 3 mom., men ordalydelsen ändras eftersom definitionen av offentlig auktion föreslås ingå i 2 a § 6 punkten. Avgränsningen baserar sig på artikel 3.5 a i varuförsäljningsdirektivet. 

Inte heller köp av varor som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll ska enligt momentet omfattas av kapitlets tillämpningsområde, med undantag av kapitlets 2, 2 a och 3–11 §. På köp av varor som endast fungerar som bärare av digitalt innehåll tillämpas det föreslagna nya 5 a kap. bl.a. när det gäller fel och rättsmedel. I bestämmelsen avsedda bärare av digitalt innehåll kan vara exempelvis DVD- och CD-skivor, usb-minnen eller minneskort, i sådana fall då digitalt innehåll tillhandahålls med hjälp av dem. Avgränsningen baserar sig på artikel 3.4 a i varuförsäljningsdirektivet. Till den del det är fråga om tillämpning av 2, 2 a och 3–11 § på sådana köp baserar sig regleringen däremot delvis på artikel 18 i direktivet om konsumenträttigheter (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG). För tydlighetens skull kan det konstateras att avgränsningen endast gäller sådana fall där en bärare av digitalt innehåll används för överföring av digitalt innehåll med stöd av just det avtalet. Om konsumenten däremot köper exempelvis ett minneskort av en näringsidkare för senare användning, ska på avtalet på samma sätt som för närvarande tillämpas bestämmelserna i 5 kap. i sin helhet. 

I 4 mom. finns bestämmelser om tillämpning av bestämmelserna om garanti i 5 kap. också på motsvarande utfästelse som säljaren eller tillverkaren ger köparen mot tilläggsersättning. Om köparen ska betala för en utfästelse som motsvarar en garanti, får förbindelsen dock inte i enlighet med vad som konstateras nedan kallas garanti. Syftet med bestämmelsen är att garantera att även om köparen blir tvungen att betala för en utfästelse som motsvarar garantin, har han eller hon t.ex. rätt att få motsvarande uppgifter om utfästelsen som om den egentliga garantin.  

Till skillnad från vad som är fallet när det gäller den egentliga garantin anses det dock skäligt att säljaren inte på basis av en avgiftsbelagd utfästelse som tillverkaren har gett ska bindas till ansvar för ett fel som säljaren inte annars skulle ansvara för med stöd av 5 kap. En sådan avgränsning är möjlig, eftersom bestämmelserna om garanti till denna del är rent nationella. 

Bestämmelsen gäller endast en utfästelse som säljaren eller tillverkaren har gett. Om det alltså är fråga om exempelvis en produktförsäkring beviljad av ett försäkringsbolag för en enskild vara, ska bestämmelsen inte tillämpas. En definition av tillverkare finns i den föreslagna 2 a § 1 punkten. Enligt punkten avses med tillverkare den som tillverkar en vara och den som importerar en vara till unionen samt den som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat eget kännetecken på varan. 

Bestämmelsen behövs, eftersom definitionen av garanti i direktivet inte längre innehåller något krav på avgiftsfrihet på samma sätt som definitionen i det tidigare direktivet. Även om medlemsstaterna enligt skäl 62 även i fortsättningen kan kräva att garantin ska vara kostnadsfri, ska de samtidigt se till att alla utfästelser som säljaren eller tillverkaren ger och som uppfyller definitionen av garanti är förenliga med de harmoniserade bestämmelserna i direktivet.  

2 a §.Definitioner som anknyter till köp av varor. Paragrafen med de centrala definitionerna i kapitlet är ny, och genom den genomförs artikel 2 i varuförsäljningsdirektivet till den del det anses behövligt att genomföra definitionerna i artikeln nationellt. 

I 1 punkten ingår en definition av tillverkare. Med tillverkare avses den som tillverkar en vara och den som importerar en vara till unionen samt den som uppger sig vara tillverkare genom att sätta sitt namn, varumärke eller annat eget kännetecken på varan. Definitionen omfattar alltså i fråga om import endast aktörer som importerar varor till unionens territorium. Definitionen baserar sig på artikel 2.4 i varuförsäljningsdirektivet. 

I 2 punkten i den föreslagna paragrafen definieras köp av en vara med digitala delar. Med det avses köp som gäller en vara som enligt avtalet innehåller digitalt innehåll eller digitala tjänster eller som är sammankopplat till digitalt innehåll eller digitala tjänster. En förutsättning för att definitionen ska uppfyllas är dessutom att frånvaron av det digitala innehållet eller de digitala tjänsterna gör att varan inte fungerar.  

Med tanke på huruvida definitionen uppfylls saknar det betydelse om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls av säljaren eller av en tredje part, utan det väsentliga är om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten också ska betraktas som en del av köpeavtalet. Definitionen baserar sig på direktivets artikel 2.5 b och artikel 3.3. Syftet med definitionen är att förtydliga när en vara och dess digitala innehåll eller digitala tjänst är en så integrerad helhet att det är skäl att i sin helhet tillämpa bestämmelserna i 5 kap. på varan i stället för att tillämpa bestämmelserna i 5 a kap. på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Kapitlet innehåller dessutom vissa bestämmelser som uttryckligen gäller köp av sådana varor. 

Vid bedömningen av huruvida det är fråga om köp av en vara med digitala delar är det för det första avgörande om frånvaron av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varan inte fungerar. Kriteriet ska inte tolkas snävt och begränsas till varans huvudfunktioner. För att varan i sin helhet, inklusive digitala delar, ska omfattas av kapitlets tillämpningsområde krävs det dock ytterligare att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls tillsammans med varan i enlighet med köpeavtalet för varan i fråga. Huruvida tillhandahållandet av ett integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller en integrerad eller sammankopplad digital tjänst utgör en del av köpeavtalet med säljaren, bestäms på basis av innehållet i avtalet mellan näringsidkaren och konsumenten. Om det råder oklarhet om huruvida tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten hör till köpeavtalet, ska bestämmelserna i 5 kap. tillämpas. 

Digitalt innehåll som är integrerat i eller sammankopplat med en vara kan bestå av alla slag av data som framställs och tillhandahålls i digital form, såsom operativsystem, applikationer och annan programvara. Digitalt innehåll kan också vara förinstallerat vid tidpunkten för ingåendet av köpeavtalet eller så kan det digitala innehållet installeras senare på det sätt som anges i avtalet. Digitala tjänster som är sammankopplade med en vara kan vara tjänster som gör det möjligt för köparen att skapa, bearbeta, få tillgång till eller lagra data i digital form. Det är fråga om t.ex. mjukvara som en tjänst som erbjuds i en molnbaserad datormiljö, kontinuerligt tillhandahållande av trafikdata i ett navigationssystem eller kontinuerligt tillhandahållande av individuellt anpassade träningsplaner för smartklockor. 

Om frånvaron av det integrerade eller det sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten inte gör att varan inte fungerar, ska det avtal som gäller varan betraktas som ett separat avtal om köp av varor, inte som ett sådant köp av varor med digitala delar som anges i definitionen. Om konsumenten på motsvarande sätt ingår ett avtal om digitalt innehåll eller digitala tjänster som inte utgör en del av köpeavtalet, är det inte fråga om köp av varor med digitala delar, även om säljaren fungerar som mellanhand i detta andra avtal med en tredjepartsnäringsidkare. Om konsumenten t.ex. laddar ned en spelapplikation från en applikationsbutik till sin smarttelefon ska avtalet om tillhandahållande av spelapplikationen anses vara separat från avtalet om köp av smarttelefonen. I sådana fall ska bestämmelserna i 5 kap. tillämpas endast på köpet av smarttelefonen, medan tillhandahållandet av spelapplikationen ska omfattas av tillämpningsområdet för 5 a kap. Som ett annat exempel kan nämnas en situation där parterna uttryckligen har kommit överens om att konsumenten köper en smarttelefon utan något specifikt operativsystem och konsumenten senare ingår ett avtal om att en tredje part ska tillhandahålla ett operativsystem. I ett sådant fall är tillhandahållandet av ett separat köpt operativsystem inte en del av köpeavtalet, och det är alltså inte fråga om ett sådant köp av varor med digitala delar som avses i definitionen. 

I 3 punkten definieras begreppet funktionalitet. Med funktionalitet avses en varas förmåga att fungera på avsett vis. Definitionen baserar sig på artikel 2.9 i direktivet. 

I 4 punkten i den föreslagna paragrafen definieras åter kompatibilitet och i 5 punkten driftskompatibilitet. Med kompatibilitet avses förmågan hos en vara att fungera ihop med maskinvara eller programvara med vilken varor av samma typ normalt används, utan att varan, maskinvaran eller programvaran behöver konverteras. Med driftskompatibilitet avses förmågan hos en vara att fungera ihop med annan maskinvara eller programvara än den med vilken varor av samma typ normalt används. Med driftskompatibilitet avses t.ex. att varan har förmågan att sända och ta emot information tillsammans med annan programvara eller maskinvara och att använda den information som utbyts. Definitionerna baserar sig på artikel 2.8 och 2.10 i direktivet. 

I 6 punkten definieras begreppet offentlig auktion. Definitionen baserar sig på artikel 2.15 i direktivet. Definitionen ingår inte som sådan i den gällande lagen, men den har skrivits ut delvis i 5 kap. 1 § 3 mom. Med offentlig auktion avses en försäljningsmetod där säljaren genom ett öppet anbudsförfarande som sköts av en auktionsförrättare bjuder ut nyttigheter till köpare som personligen närvarar eller ges möjlighet att närvara vid auktionen, och där den som lämnar det vinnande budet är skyldig att köpa nyttigheten. Anbudets bindande karaktär ska på samma sätt som för närvarande bestämmas enligt lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (228/1929). Marknadsdomstolen har i sitt avgörande (diarienr 2020/138, den 11 november 2020), som vunnit laga kraft, ansett att det inte kan anses vara personligt deltagande att konsumenten kan delta i en nätauktion som sänts via ett medel för distanskommunikation i anordnarens lokaler.  

3 §.Varans avlämnande. Paragrafens 1 och 2 mom. ändras inte. 

I det gällande 3 mom. föreskrivs det om bestämmande av tidpunkten för avlämnande vid tillämpning av bestämmelserna om dröjsmål när det är fråga om en vara som säljaren enligt avtal ska installera eller montera hos köparen. I fråga om en vara av detta slag anses varan enligt gällande 3 mom. vid tillämpning av bestämmelserna om dröjsmål vara avlämnad först när säljaren har uppfyllt denna förpliktelse. Enligt förslaget ska ett avlämnande anses ske först vid den tidpunkten också när det är fråga om tillämpning av bestämmelserna om tidpunkten för bedömningen av om fel föreligger. Enligt den föreslagna 15 § ska fel i fortsättningen bedömas med hänsyn till varans beskaffenhet vid tidpunkten för avlämnandet av varan i stället för vid tidpunkten för övergången av risken. I direktivet används termen leverans i stället för avlämnande. Enligt skäl 38 i ingressen ska innebörden av leverans regleras i den nationella lagstiftningen. I skäl 40 i ingressen tar man dock ställning till när avlämnandet ska anses ha skett, i de fall som det är fråga om en vara som kräver installation. Enligt skälet ska en vara betraktas som levererad till köparen när installationen är avslutad.  

Den ändring som föreslås i momentet innebär att t.ex. den tidsfrist på ett år som gäller presumtionen om tidpunkten för ett fel ska börja löpa först från den tidpunkt då säljaren har fullgjort sin skyldighet när det gäller installation eller montering, medan den presumtion om en tidsfrist på sex månader som för närvarande tillämpas räknas från tidpunkten för övergången av risken. 

Det föreslås dessutom att det till momentet fogas en bestämmelse på basis av skäl 39 om tidpunkten för avlämnande, när det är fråga om köp av varor med digitala delar. Vid köp av en vara med digitala delar ska enligt förslaget varan vid tillämpning av bestämmelserna om säljarens dröjsmål och avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger anses ha blivit avlämnad först när varan i sig och det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har avlämnats till köparen. Bestämmelser om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster finns i 5 § i det föreslagna 5 a kap. Om det är fråga om kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster under en längre tidsperiod anses varan vid tillämpning av bestämmelserna om säljarens dröjsmål och avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger ha blivit avlämnad när tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten till köparen har inletts. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa en enhetlig tidpunkt för när ansvaret för fel i en fysisk vara eller en digital del börjar löpa. I många fall kan köparen inte heller upptäcka ett fel i den fysiska varan innan det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits. 

Om installationen av en digital del kräver att säljaren också kommer och installerar det digitala innehållet eller den digitala tjänsten hos köparen ska varan med stöd av första meningen i momentet också i detta fall anses ha blivit avlämnad först när säljaren har fullgjort denna skyldighet. Om varan kräver att installationen utförs av säljaren kan köparen inte nödvändigtvis använda varan eller upptäcka fel i varan innan installationen har slutförts. Om varan enligt köpeavtalet ska installeras av säljaren eller under säljarens ansvar, ska varan följaktligen betraktas som avlämnad till köparen när installationen är avslutad. En installation som har gjorts hos köparen kan innebära att säljaren fysiskt kommer till köparen men också att installationen utförs på distans. 

Bestämmelsen är av betydelse endast när bestämmelserna om säljarens dröjsmål och om avgörande tidpunkt för bedömning av om fel föreligger tillämpas. Däremot övergår risken för varan på samma sätt som för närvarande till köparen redan i det skede då köparen i enlighet med 2 mom. har fått den fysiska varan i sin besittning. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar gällande 4 mom. 

12 §.Varans beskaffenhet. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad som i regel ska krävas för att en vara ska anses vara utan fel. Genom paragrafen genomförs bestämmelser i artiklarna 5–7 i direktivet. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska den vara som säljaren levererar till köparen överensstämma med avtalet. Utgångspunkten vid bedömningen är alltså det avtal som ingåtts mellan parterna. För att artikel 6 i direktivet ska genomföras på korrekt sätt räknas i momentet dessutom upp omständigheter som säljaren och köparen vanligen avtalar om. Till sitt sakinnehåll motsvarar bestämmelsen i stor utsträckning gällande 12 § 1 mom., men är betydligt mer detaljerad.  

Enligt 1 mom. 1 punkten överensstämmer varan med avtalet när varan uppfyller kraven på beskrivning, typ, kvantitet, kvalitet, funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och andra egenskaper i avtalet.  

I den gällande 12 § 2 mom. 2 punkten föreskrivs det att om inte annat följer av avtalet ska varan vara lämplig för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta ändamål och säljaren inte före köpslutet har meddelat köparen att varan eventuellt inte är lämplig för det avsedda användningsändamålet. Det föreslås att denna bestämmelse ersätts av 1 mom. 2 punkten, enligt vilken varan överensstämmer med avtalet när den är lämplig för det särskilda ändamål för vilket köparen behöver den och som köparen informerat säljaren om senast vid den tidpunkt när avtalet ingicks och som säljaren har godkänt. För att punkten ska uppfyllas krävs det alltså tydligare viljeyttringar av parterna än för närvarande. Köparen ska tydligt informera säljaren om varans särskilda användningsändamål senast när avtalet ingås, och säljaren ska åter godkänna detta användningsändamål. Om säljaren godkänner det särskilda användningsändamålet, svarar säljaren för att den sålda varan är lämplig för det ändamål som köparen har meddelat. Säljaren ska dock inte vara ansvarig för fel om orsaken till att varan inte är lämplig för köparens behov beror på att köparen har beskrivit användningsändamålet för varan bristfälligt eller felaktigt. 

Enligt 3 punkten ska varan levereras tillsammans med alla tillbehör, installationsbeskrivningar och andra instruktioner som föreskrivs i avtalet. Utgångspunkten vid bedömningen ska vara det som säljaren och köparen har kommit överens om i fråga om tillbehören och instruktionerna. Även om säljaren och köparen inte har kommit överens om en leverans av anvisningar, är säljaren i vilket fall som helst skyldig att med stöd av det föreslagna 2 mom. tillsammans med varan leverera sådana installationsbeskrivningar eller andra anvisningar som köparen rimligen kan förvänta sig. 

Enligt 4 punkten ska varan levereras med uppdateringar i enlighet med avtalet. Eftersom digitalt innehåll eller digitala tjänster som är integrerade i eller sammankopplade med varor ständigt utvecklas kan säljaren komma överens med köparen om leverans av uppdateringar för sådana varor. Uppdateringar i enlighet med avtalet kan t.ex. förbättra och effektivisera de delar av varorna som utgörs av digitalt innehåll eller digitala tjänster, utöka deras funktioner, anpassa dem till teknisk utveckling eller skydda dem mot nya säkerhetshot. Om man har kommit överens om sådana särskilda uppdateringar, är det klart att de ska levereras i enlighet med avtalet. I den föreslagna 13 b § finns det särskilda bestämmelser om skyldigheten att svara för säkerhetsuppdateringar och andra uppdateringar som behövs för att varor med digitala delar fortfarande ska uppfylla kraven enligt 12 §. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om s.k. objektiva krav, dvs. allmänna krav som varan ska uppfylla utöver vad säljaren och köparen eventuellt har avtalat om i enlighet med 1 mom. Varans överensstämmelse med kraven ska således bedömas inte bara utifrån de subjektiva kraven i 1 mom. utan också utifrån objektiva krav. Genom momentet genomförs artikel 7.1 i direktivet. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten ska varan lämpa sig för de ändamål för vilka varor av samma typ normalt används, med beaktande av den tillämpliga lagstiftningen, tekniska standarder eller, i avsaknad av sådana tekniska standarder, tillämpliga sektorsspecifika uppförandekoder. Varan ska alltid vara lämplig för sitt ändamål, dvs. den ska besitta alla de egenskaper som krävs för att de ska kunna användas. Samtidigt får den inte ha egenskaper som i något avseende gör den olämplig för sitt ändamål.  

Den tillämpliga lagstiftningen, tekniska standarder eller, i avsaknad av sådana tekniska standarder, eventuella sektorsspecifika uppförandekoder, om sådana finns, ska beaktas vid bedömningen. Uppförandekoderna kan t.ex. gälla hurdana egenskaper varan ska ha eller hurdana egenskaper den inte får ha för att det ska vara tillåtet att marknadsföra varan. Av relevans vid bedömningen ska på motsvarande sätt också vara sådana bestämmelser eller föreskrifter enligt vilka en vara inte får användas för sitt ändamål om den inte uppfyller de krav som ställs på den. I allmänhet har bestämmelser och föreskrifter av detta slag utfärdats för att skydda hälsa, miljö eller egendom. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak det nuvarande rättsläget. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 2 punkten ska varan vara av samma kvalitet som och motsvara beskrivningen av ett prov eller en modell som säljaren gjort tillgänglig för köparen innan avtalet ingicks. Det prov eller den modell som säljaren uppvisar är av betydelse vid bedömningen av fel endast i fråga om de egenskaper som provet eller modellen avses beskriva. Bestämmelsen motsvarar det nuvarande rättsläget. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 3 punkten ska varan levereras tillsammans med tillbehör, förpackningar, installationsbeskrivningar, bruksanvisningar och andra instruktioner som köparen rimligen kan förvänta sig. Som ett exempel på sådana tillbehör som köparen rimligen kan förvänta sig kan nämnas en laddare som levereras med en smarttelefon. Med kravet på förpackningar avses att en vara ska vara förpackad på sedvanligt sätt eller på något annat lämpligt sätt, om förpackningen behövs för att bevara eller skydda varan. Om en vara på grund av bristfällig förpackning t.ex. skadas under transporten efter avlämnandet eller förstörs under normala lagringsförhållanden, blir säljaren ansvarig för fel med stöd av det föreslagna 13 § 1 mom.  

Med installationsbeskrivningar, bruksanvisningar och andra instruktioner som en köpare rimligen kan förvänta sig avses instruktioner som behövs t.ex. för ibruktagande, användning och förvaring av varan i fråga. Liksom för närvarande avses med instruktioner om användningen av en vara uppgifter som klarlägger varans funktion och behandling samt eventuella uppgifter om varans särdrag eller egenskaper, men däremot inte uppgifter eller instruktioner om hur en sådan vara allmänt ska eller kan användas. Instruktionerna kan anses spela en särskild roll när det är fråga om varor med digitala delar. 

Uppgifter som köparen även annars kan förutsättas ha ska inte anses behövliga. Säljaren ska ha rätt att utgå ifrån att köparen känner till de faktorer som hör till normal allmän kunskap och livserfarenhet. Också i gällande 12 a § 2 mom. förutsätts det att köparen ska ges sådana anvisningar som behövs för installering, montering, användning, skötsel eller förvaring av varan. Således innebär den föreslagna bestämmelsen ingen ändring i sak jämfört med nuläget. 

Enligt 2 mom. 4 punkten ska varan vara av den kvantitet och kvalitet och besitta den hållbarhet och andra egenskaper som är normala för varor av samma typ och som köparen rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans karaktär och med beaktande av de uppgifter som har lämnats av eller på uppdrag av säljaren, tillverkaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet. Den föreslagna 4 punkten motsvarar gällande reglering. 

Vid bedömningen av egenskaperna har utöver varans kvalitet och hållbarhet också egenskaper som hänför sig till varans funktion, kompatibilitet och säkerhet betydelse. Det kan givetvis finnas kvalitetsskillnader mellan varor som tjänar samma ändamål, utan att den vara som är av lägre kvalitet nödvändigtvis kan anses vara felaktig. Hänvisningen till vad köparen rimligen kan förvänta sig innebär att säljaren inte blir ansvarig för fel t.ex. om orsaken till att en vara går sönder efter en ovanligt kort användningstid är att varan har utsatts för en större belastning än köparen med fog kan anta att varan tål. En enskild köpares personliga förväntningar har ingen avgörande betydelse med tanke på bestämmelsen, utan bedömningen ska basera sig på en mer allmän måttstock. Vid bedömningen av konsumenternas befogade förväntningar kan bl.a. priset på varan ha betydelse. När det gäller varans kvalitet liksom andra egenskaper hos varan återspeglas kvalitetsskillnaderna mellan varor från olika tillverkare ofta i varans prisnivå. Prisskillnaderna kan vara så stora att de kan tillmätas betydelse också vid bedömningen av konsumenternas berättigade kvalitetsförväntningar. 

När det gäller köparens rimliga förväntningar är det också av betydelse om exempelvis försäljaren, tillverkaren eller någon annan person i tidigare led i transaktionskedjan har lämnat uppgifter eller om uppgifter om varans kvalitet och egenskaper har lämnats vid marknadsföringen för dessa aktörers räkning. Sådana uppgifter har kunnat ges i marknadsföring riktad till allmänheten, såsom reklam eller förpackningspåskrifter för varor. Utgångspunkten är att köparen har rätt att lita på sådana uppgifter som lämnats vid marknadsföringen.  

För tydlighetens skull bör det konstateras att den information som är en väsentlig del av avtalet och som ska ges till konsumenten innan avtalet ingås, och som t.ex. i fråga om distansförsäljning i huvudsak regleras i 6 kap. i konsumentskyddslagen, redan med stöd av 1 mom. i den föreslagna paragrafen är relevant med hänsyn till ansvaret för fel. Uppgifter som personligen lämnats köparen kan också gälla annan information än sådan som säljaren enligt lag är skyldig att lämna köparen. 

13 §.Allmän bestämmelse om fel. Enligt 1 mom. har en vara ett fel om den avviker från vad som föreskrivs i 12 §. Utgångspunkten vid bedömningen av förekomsten av ett fel är således innehållet i avtalet mellan parterna samt de allmänna krav som gäller varan. För att varan inte ska ha ett fel på det sätt som avses i bestämmelsen, ska varan uppfylla både de eventuella subjektiva kraven och de objektiva krav som gäller varan. Om säljaren och köparen inte har avtalat om särskilda krav på varan, bedöms fel i varan enbart utifrån de objektiva krav som anges i 12 § 2 mom. 

Det föreslagna 2 mom. innehåller två undantag från huvudregeln enligt 1 mom. Enligt 1 punkten ska varan inte anses stå i strid med de allmänna kraven enligt 12 § 2 mom. även om en särskild egenskap hos varan avviker från dessa krav, om köparen vid avtalets ingående särskilt informerats om avvikelsen och köparen uttryckligen och separat då godkänt avvikelsen. Genom 1 punkten genomförs delvis artikel 7.5 i direktivet.  

Avsikten är således att om en vara avviker från de allmänna kraven, ska säljaren uttryckligen informera köparen om detta, och köparen ska uttryckligen godkänna att varan avviker från de allmänna kraven. Det föreslås inte bli föreskrivet om något standardformat för lämnande av information eller för köparens godkännande, utan både informationen och godkännandet ska kunna ges både muntligt och skriftligt. Eftersom säljaren dock ska ha bevisbördan för att informationen har lämnats och köparens godkännande har inhämtats vid tidpunkten för avtalets ingående, kan det ligga i säljarens eget intresse att använda skriftlig form.  

Informationen ska lämnas och godkännandet inhämtas vid tidpunkten för avtalets ingående. Med detta ska avses att lämnandet av informationen och köparens godkännande ska ha ett nära tidsmässigt samband med tidpunkten för avtalets ingående.  

Enligt 2 punkten ska varan inte anses stå i strid med de allmänna kraven enligt 12 § 2 mom. om felet eller bristen har sitt ursprung i det material som köparen tillhandahållit för tillverkning av varan och säljaren inte har vetat och inte borde ha vetat att materialet var felaktigt. Bestämmelsen motsvarar i sak bestämmelsen i den sista meningen i gällande 12 § 4 mom. Det innebär liksom för närvarande att om säljaren t.ex. har märkt eller borde ha märkt att fel i det material som köparen tillhandahållit orsakar fel eller brister i den vara som tillverkas, befrias säljaren inte från ansvar för felet, om köparen inte har godkänt att varan tillverkas trots att materialet är felaktigt. Med fel i materialet avses att materialet är felaktigt, bristfälligt eller olämpligt för det avsedda ändamålet. Säljaren ansvarar också för fel i varan när det material som köparen har levererat har skadats först efter det att det har avlämnats till säljaren. Med stöd av artikel 13.7 i direktivet anses det möjligt att bevara bestämmelsen i lagen i den form som nu föreslås. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om situationer där säljaren inte ska ansvara för sådana fel som hänför sig till lämnande av uppgifter för marknadsföring och som avses i 12 § 2 mom. 4 punkten. Genom momentet genomförs artikel 7.2 i direktivet. 

Enligt 1 punkten ska säljaren för det första inte svara för ett fel i samband med lämnande av uppgifter för marknadsföring eller annars före köpet, om säljaren visar att han eller hon inte kände till och rimligen inte kunde ha känt till uppgifterna i fråga. Punkten motsvarar nuläget. 

Enligt gällande 5 kap. 13 § 2 mom. 3 punkten svarar säljaren inte för felaktig information, om säljaren visar att uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt. I lagen finns inga närmare bestämmelser om hur rättelsen ska genomföras. Enligt 3 mom. 2 punkten är säljaren fri från ansvar, om uppgifterna i fråga har korrigerats vid tidpunkten för avtalets ingående på samma sätt eller på ett jämförbart sätt som de hade lämnats. Om felaktiga eller vilseledande uppgifter har lämnats vid marknadsföring riktad till allmänheten, såsom reklam, kan uppgifterna korrigeras också vid sådan marknadsföring, även om köparen i fråga inte har fått kännedom om rättelsen. Om säljaren har varit medveten om att t.ex. felaktiga eller vilseledande marknadsföringsuppgifter om varan har lämnats av ett tidigare säljled, ska säljaren kunna undgå ansvar genom att själv korrigera uppgiften. I praktiken kan säljaren i allmänhet lättare försäkra sig om att kunden får kännedom om rättelsen genom att han eller hon fogar ett meddelande om korrigeringen till varan.  

Enligt den föreslagna 3 mom. 3 punkten är säljaren fri från ansvar också i de fall då de uppgifter som lagts fram vid marknadsföringen eller annars före köpet inte har kunnat inverka på köpet. De felaktiga eller vilseledande uppgifter som lämnats ska alltså vara sådana som har inverkat på köparens köpbeslut. Också till denna del motsvarar bestämmelserna nuläget. 

13 a §.Fel som beror på installation. I paragrafen föreslås bestämmelser om när en vara ska anses ha ett fel på grund av felaktig installation. Genom paragrafen genomförs artikel 8 i varuförsäljningsdirektivet. 

Den föreslagna 1 punkten motsvarar till innehållet gällande 12 a § 1 mom.  

Enligt 2 punkten har varan också ett fel om installationen av varan har ankommit på köparen och den felaktiga installationen har berott på brister i den installationsbeskrivning som tillhandahållits av säljaren eller, om det är fråga om köp av en vara med digitala delar, som tillhandahållits av säljaren eller av leverantören av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Det saknar betydelse om installationen utfördes av köparen eller av en tredje part under köparens ansvar, om den felaktiga installationen berodde på brister i installationsbeskrivningarna. Med brister i installationsbeskrivningarna avses bl.a. att installationsbeskrivningarna är ofullständiga eller oklara på ett sådant sätt att det skulle vara svårt för genomsnittskonsumenten att följa dem. Den 2 punkten i paragrafen motsvarar delvis gällande 12 a § 2 mom. 

13 b §.Fel till följd av underlåtenhet som gäller uppdateringar vid köp av varor med digitala delar. Paragrafen är ny och i den föreslås bestämmelser om fel till följd av underlåtenhet som gäller uppdateringar vid köp av varor med digitala delar. 

Vid köp av varor med digitala delar kan säkerhetsuppdateringar och andra uppdateringar behövas för att varan fortfarande ska uppfylla kraven i 12 §. Enligt 1 mom. ska säljaren vid köp av varor med digitala delar se till att köparen informeras om uppdateringarna.  

Enligt 1 punkten ska uppdateringarna under en skälig tidsperiod tillhandahållas köparen med beaktande av varans och de digitala delarnas typ och ändamål samt omständigheterna och avtalets karaktär. Längden på en skälig tidsperiod bör bestämmas från fall till fall, men varans förväntade livslängd kan anses vara en vanlig skälig tidsperiod. Om det däremot är fråga om ett kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, ska uppdateringar i vilket fall som helst tillhandahållas minst under den period då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas enligt avtalet. Genom momentet genomförs artikel 7.3 i varuförsäljningsdirektivet. 

Säljarens skyldighet att tillhandahålla uppdateringar ska begränsas till sådana uppdateringar som behövs för att varor med digitala delar fortfarande ska uppfylla de objektiva och subjektiva krav som anges i den föreslagna 12 §. Om köparen och säljaren inte har kommit överens om något annat, är säljaren enligt bestämmelsen inte skyldig att tillhandahålla uppdaterade versioner av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten för varan eller att förbättra eller utöka varans funktioner utöver vad de allmänna kraven förutsätter.  

Om säljaren har underlåtit att sköta sina skyldigheter enligt 1 mom. finns det enligt paragrafens 2 mom. ett fel i varan. 

I 3 mom. begränsas i vissa situationer säljarens ansvar för fel som enbart beror på att en uppdatering saknas. Om köparen underlåter att inom skälig tid installera uppdateringar som tillhandahållits i enlighet med 1 mom. ska säljaren inte vara ansvarig för ett fel som följer av bristen på den relevanta uppdateringen, förutsatt att säljaren har informerat köparen om att uppdateringen finns att tillgå och om konsekvenserna av köparens underlåtenhet att installera uppdateringen. Dessutom förutsätts det att köparens underlåtenhet att installera uppdateringen eller köparens felaktiga installation av den inte beror på brister i de installationsbeskrivningar som lämnats köparen. 

Köparen kan alltså fritt besluta om han eller hon installerar uppdateringarna. Om köparen beslutar att inte installera de uppdateringar som behövs för att en vara med digitala delar fortfarande ska uppfylla kraven, kan köparen inte utgå från att varan fortfarande uppfyller kraven. För att bli fri från ansvar borde säljaren ha informerat köparen om att konsumentens beslut att inte installera uppdateringar som behövs för att en vara med digitala delar fortfarande ska uppfylla kraven, påverkar säljarens ansvar för de egenskaper hos en vara med digitala delar som de relevanta uppdateringarna förväntas upprätthålla. Genom momentet genomförs artikel 7.4 i varuförsäljningsdirektivet.  

Enligt det föreslagna 4 mom. är en vara med digitala delar inte heller felaktig på det sätt som avses i paragrafen, om köparen vid avtalets ingående särskilt har upplysts om att han eller hon inte får information om uppdateringar och att uppdateringarna inte tillhandahålls på det sätt som avses i 1 mom., och köparen uttryckligen och separat då godkände avvikelsen. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 7.5 i varuförsäljningsdirektivet.  

14 §.Rättsligt fel. I paragrafen föreslås bestämmelser om rättsligt fel. Den föreslagna paragrafen är ny i konsumentskyddslagen, men den motsvarar till sitt innehåll i hög grad 41 § i köplagen som redan för närvarande ska tillämpas också på köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 9 i varuförsäljningsdirektivet.  

Enligt 1 mom. är en vara felaktig om en tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan rätt i varan och det inte följer av avtalet att köparen ska ta emot varan med de begränsningar som tredje mans rätt medför. Bestämmelsen motsvarar 41 § 1 mom. i köplagen. 

Bestämmelserna om rättsligt fel ska tillämpas om en vara som tillhör en tredje part har överlåtits till köparen. Om användningen eller återförsäljningen av varan står i strid med en tredje parts immateriella rättigheter, såsom patent-, varumärkes- eller upphovsrätt, tillämpas inte bestämmelserna om rättsligt fel. I sådana fall ska övriga bestämmelser om fel tillämpas. 

Enligt 2 mom. ska köparen också få göra gällande påföljder av ett rättsligt fel, om tredje man påstår att han eller hon har en sådan rätt som avses i 1 mom. och det finns sannolika skäl för påståendet. Momentet motsvarar 41 § 3 mom. i köplagen.  

15 §.Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger. Paragrafens 1 mom. motsvarar i sak den gällande paragrafens 1 mom. Det föreslås att momentets ordalydelse med anledning av genomförandet av direktivet ändras så att tidpunkten för avlämnande av varan ska betraktas som avgörande tidpunkt för bedömning av om fel föreligger. I den gällande lagen betraktas som avgörande tidpunkt den tidpunkt när risken för varan går över på köparen. I praktiken innebär ändringen emellertid ingen förändring jämfört med nuläget. Genom momentet genomförs delvis artikel 10.1 i direktivet. 

Paragrafens 2 mom. är nytt. Det föreslås att om det rör sig om köp av varor med digitala delar där det har avtalats om kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten under en längre tidsperiod, ska utöver vad som föreskrivs i 1 mom. säljaren i vilket fall som helst ansvara för ett sådant fel i fråga om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som framkommer under den period då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas enligt avtalet. Genom paragrafen genomförs till denna del delvis artiklarna 10.2 och 10.3 i direktivet.  

I 2 mom. föreslås dessutom en bestämmelse om att säljaren, utöver vad som föreskrivs i 1 mom., i vilket fall som helst också ska ansvara för ett fel till följd av underlåtenhet att tillhandahålla uppdateringar som avses i 13 b § och som framkommer under den period då uppdateringarna enligt 13 b § 1 mom. ska tillhandahållas. Genom momentet genomförs till denna del delvis artikel 7.3 i direktivet, till vilken det hänvisas i artikel 10.1. 

Det föreslås att 3 mom. i paragrafen ändras så att om ett fel visar sig inom ett år från den tidpunkt då varan avlämnats till köparen, ska felet antas ha funnits vid denna tidpunkt, om inte motsatsen bevisas eller detta antagande är oförenligt med felets art eller varans karaktär. I den gällande lagen antas ett fel finnas i varan, om det visar sig inom sex månader från den tidpunkt då risken för varan gick över på köparen. Bestämmelser om en minimitid på ett år finns i artikel 11.1 i direktivet, som föreslås bli genomförd genom momentet.  

Den avgörande tidpunkten för bedömningen av om fel föreligger föreslås bli ändrad på samma sätt som i 1 mom. På samma sätt som hittills kan presumtionen emellertid motbevisas genom att det visas att felet har uppstått först efter den tidpunkt då varan avlämnades. Presumtionsregeln tillämpas inte heller om antagandet är oförenligt med felets art eller varans karaktär. Antagandet om fel kan vara oförenligt med varans karaktär t.ex. när varans normala livslängd är mindre än ett år. Oförenlighet med felets art kan föreligga exempelvis när det konstateras att felet är en följd av normalt slitage eller har uppstått till följd av en olycka eller att varan har skadats på grund av felaktig hantering. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar i sak gällande 15 § 3 mom. Den avgörande tidpunkten för bedömningen av om fel föreligger föreslås bli preciserad på samma sätt som i 1 mom. 

15 a §.Garantin och dess betydelse. I 1 mom. föreslås en definition av begreppet garanti och av när ett fel ska anses föreligga i det fall att garanti har getts för en vara. Enligt momentet avses med garanti en utfästelse som säljaren eller en tredje part för säljarens räkning har ingått för en viss tid i fråga om en varas användbarhet eller andra egenskaper. Liksom hittills ska garantin alltid utgöra en extra förmån för köparen.  

För att denna ytterligare utfästelse ska uppfylla definitionen av garanti, ska det inte få tas ut en tilläggsavgift av konsumenten för utfästelsen. Om det för varan ges en sådan ytterligare utfästelse för vilken konsumenten måste betala, ska det inte längre röra sig om en garanti enligt konsumentskyddslagen, och utfästelsen i fråga ska inte få kallas ”garanti”.  

Om varan under garantitiden försämras i förhållande till villkoren i garantibeviset och i den reklam som gällde garantin vid tidpunkten för eller före avtalets ingående, ska varan enligt den föreslagna bestämmelsen anses vara felaktig. Vid bedömningen av felet ska således dels det som anges i villkoren i garantibeviset, dels det som anges i den reklam som gäller garantin tillmätas relevans.  

Genom momentet genomförs delvis artikel 17.1 första stycket i direktivet. Till den del det i momentet föreskrivs om en lindrigare bevisbörda än normalt, är den föreslagna regleringen dock nationell och motsvarar nuläget. 

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar i övrigt gällande 2 mom., men för tydlighetens skull föreslås det att omnämnandet av ”för säljarens räkning” flyttas till 1 mom. I övrigt motsvarar momentet gällande 15 a § 2 mom. Genom momentet genomförs delvis artikel 17.1 första stycket i direktivet. 

Paragrafens 3 mom. är nytt. I momentet föreslås det bli föreskrivet att om de villkor som fastställs i garantibeviset avviker till köparens nackdel från de villkor som fastställs i reklamen, ska garantin var bindande i enlighet med de villkor som fastställs i reklamen, om inte reklamen i tid har rättats i överensstämmelse med eller på ett sätt som kan jämföras med hur villkoren framställdes i reklamen. Genom momentet genomförs artikel 17.1 andra stycket i direktivet. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar gällande 15 a § 3 mom. 

15 b §.Garantins innehåll och tillhandahållande av garantin. Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att den motsvarar den reviderade paragrafens innehåll. Enligt 1 mom. ska det upprättas ett klart och begripligt bevis över garantin, dvs. ett garantibevis. Hur klart och begripligt beviset är bedöms på objektiva grunder. Vidare ska enligt momentet garantibeviset tillhandahållas köparen personligen senast vid tidpunkten för avlämnandet av varan antingen skriftligt eller elektroniskt, så att köparen kan bevara och återge beviset i oförändrad form. Enligt den gällande lagen ska garantin endast om köparen har begärt detta ges skriftligen eller elektroniskt och så att köparen har varaktig tillgång till den. Genom momentet genomförs delvis artikel 17.2 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de omständigheter som ska framgå av garantibeviset. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll i stor utsträckning gällande 15 b § 1 mom., men regleringen är mer detaljerad. Genom momentet genomförs delvis artikel 17.2 i direktivet. Enligt 1 punkten ska av garantibeviset för det första framgå garantigivarens namn och adress. Enligt 2 punkten ska i garantibeviset också nämnas den vara för vilken garantin gäller samt enligt 3 punkten nämnas villkoren för garantin. Dessutom ska av garantibeviset enligt 4 punkten framgå det förfarande som köparen ska följa för att garantin ska genomföras. Enligt 5 punkten ska intyget innehålla en klar redogörelse för att köparen har rättigheter enligt lag och att garantin inte begränsar dessa rättigheter.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar gällande 15 b § 3 mom. 

16 §.Köparens rättigheter. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås en förteckning över de eventuella rättsmedel som köparen förfogar över i en situation där varan har ett fel som säljaren ansvarar för. Bestämmelsen föreslås vara enbart en sammanställning av de tillgängliga rättsmedlen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 13.1 i direktivet. 

16 a §.Reklamation. Paragrafen motsvarar gällande 16 §. Att paragrafen hålls kvar i lagen baserar sig på möjligheten enligt artikel 12 i varuförsäljningsdirektivet att föreskriva om köparens skyldighet att upplysa om fel. Motiveringar till att bestämmelsen hålls kvar i lagen läggs fram i avsnitt 5.1. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar i övrigt 16 § i den gällande lagen, men det föreslås att hänvisningen i 2 punkten till den upphävda produktsäkerhetslagen ersätts med en hänvisning till konsumentsäkerhetslagen (920/2011).  

18 §.Avhjälpande av fel. I 1 mom. föreslås bestämmelser om säljarens skyldighet att vid fel i varan fullgöra avtalet antingen genom att reparera den felaktiga varan eller leverera en felfri vara. Momentet motsvarar i stor utsträckning gällande 18 § 1 mom., men det föreslås bli förtydligat så att det av momentet i enlighet med vad som förutsätts i artikel 13.2 i varuförsäljningsdirektivet entydigt framgår att konsumenten i princip har rätt att själv bestämma på vilket sätt felet ska avhjälpas. Trots att det redan i ingressen till det gamla varuförsäljningsdirektivet betonades att köparen har valfrihet i fråga om reparation respektive ny leverans, har det nationella rättsläget inte till denna del motsvarat direktivet.  

Säljaren ska dock enligt förslaget inte vara skyldig att avhjälpa felet på det sätt på vilket köparen kräver eller över huvud taget, om det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller det skulle medföra oskäliga kostnader för honom eller henne att avhjälpa felet. I sådana fall ska hänsyn tas i synnerhet till betydelsen av felet samt till varans värde, i det fall att varan inte hade haft något fel, samt till huruvida rättelse kan ske på något annat sätt utan betydande olägenhet för köparen. Säljaren ska ha möjlighet att vägra att byta ut varan mot en felfri vara och i stället erbjuda sig att avhjälpa felet exempelvis i det fall att konsumenten på grund av att varan har en lite skråma kräver att få en felfri vara trots att det felet lätt kunde avhjälpas. Genom momentet genomförs till denna del artikel 13.2 och 13.3 i varuförsäljningsdirektivet. 

I andra meningen i det gällande 18 § 1 mom. föreskrivs det om hur avhjälpandet ska ske. Denna reglering föreslås bli flyttad till den nya 18 a §, där det föreslås bestämmelser om förfarandet vid avhjälpande av fel. 

I gällande 18 § 2 mom. föreskrivs det om säljarens rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet, även om köparen inte kräver att felet avhjälps eller kräver att få en felfri vara. Momentet föreslås bli upphävt, eftersom det bedöms strida mot varuförsäljningsdirektivet. Det nuvarande 3 mom. blir av denna anledning 2 mom. Det föreslås dock att hänvisningen till gällande 2 mom. stryks i momentet. Att de bestämmelser som ingår i det nuvarande 3 mom. hålls kvar anses vara möjligt med stöd av skäl 54 i ingressen till direktivet. 

18 a §.Förfarande vid avhjälpande av fel. Paragrafen är ny. Enligt den första meningen i 1 mom. ska köparen göra den vara som ska repareras eller bytas ut tillgänglig för säljaren. Bestämmelsen motsvarar det gällande rättsläget. Genom bestämmelsen genomförs delvis artikel 14.2 i direktivet. 

Om varan byts ut, ska köparen enligt den andra meningen i momentet dock inte behöva returnera den vara som han eller hon har tagit emot förrän omleverans sker. Bestämmelsen motsvarar 64 § 3 mom. i köplagen, som redan nu ska tillämpas också på konsumentköp.  

Köparen ska inte heller vara skyldig att betala för normal användning av den utbytta varan under den tid som föregått bytet. Bestämmelsen motsvarar i sak det gällande rättsläget, och genom den genomförs delvis artikel 14.4 i direktivet. Omvänt innebär detta att säljaren ska ha rätt att av köparen få ersättning för sådan värdenedsättning av varan som beror på att varan försämrats eller minskat vid annan användning än normal användning. Vad som ska anses vara normal användning av varan bör bedömas på objektiva grunder. Den normala användningen kan variera t.ex. beroende på det hushåll till vilket varan har köpts. Om varan exempelvis har skaffats till ett hushåll som består av flera personer är det naturligt att varan används i större utsträckning och att den också förbrukas snabbare än i enpersonshushåll, även om det skulle röra sig om normal användning av varan. Om varan försämras eller minskar t.ex. på grund av att köparen har använt varan i strid med dess ändamål eller med bruksanvisningarna, kan detta däremot inte betraktas som normal användning av varan.  

Om varan emellertid har förstörts, förkommit, försämrats eller minskat på grund av sina egna egenskaper eller genom någon annan sådan omständighet som inte beror på köparen, eller om varan har förstörts, försämrats eller minskat på grund av en åtgärd som har varit nödvändig för kontrollen av varans felfrihet, ska köparen inte vara skyldig att betala säljaren ersättning för sådan förstöring eller förlust av varan eller för den värdenedsättning som beror på försämringen eller minskningen. 

Enligt 2 mom. ska avhjälpande av fel ske inom skälig tid efter det att köparen har informerat säljaren om felet och så att det inte leder till kostnader eller betydande olägenhet för köparen, med beaktande av varans natur och det ändamål för vilket köparen behövde varan. Momentet motsvarar i stor utsträckning den andra meningen i det gällande 18 § 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 14.1 i varuförsäljningsdirektivet. Av betydelse är dessutom definitionen av ordet ”kostnadsfritt” som ingår i artikel 2.14 i direktivet. Enligt direktivet avses med ”kostnadsfritt” utan de nödvändiga kostnader som uppkommer för att återställa varor till avtalsenlighet, särskilt kostnader för postbefordran, transport, arbetskraft eller material. 

Vad som ska betraktas som skälig tid bör bestämmas från fall till fall. Bedömningen påverkas t.ex. av om det handlar om avhjälpande av fel eller leverans av en ny, felfri vara. Om felet avhjälps, kan tidsfristen påverkas av exempelvis felets art och omfattning. För att säljaren ska kunna avhjälpa felet inom en skälig tid efter det att köparen informerat om felet, bör köparen givetvis se till att varan är tillgänglig för säljaren för reparation. Om köparen inte har gjort detta, kan inte säljaren antas kunna avhjälpa felet inom skälig tid.  

Enligt gällande 18 § 1 mom. får avhjälpandet inte åsamka köparen väsentlig olägenhet. Till denna del föreslås det att ordalydelsen i momentet preciseras i enlighet med artikel 14.1 c i direktivet, så att avhjälpandet ska ske så att det inte leder till kostnader eller betydande olägenhet för köparen, med beaktande av varans natur och det ändamål för vilket köparen behövde varan. Syftet med ändringarna är inte att ändra det gällande rättsläget.  

Enligt den första meningen i 3 mom. ska säljaren på egen bekostnad återta den vara som ska bytas ut. Bestämmelsen motsvarar det gällande rättsläget. Genom bestämmelsen genomförs delvis artikel 14.2 i direktivet. I momentet ska det dessutom föreskrivas att om en reparation eller ett utbyte kräver avlägsnande av en vara som installerats innan felet blev uppenbart, ska säljaren också se till att den felaktiga varan avlägsnas och en felfri vara installeras och svara för kostnaderna för avlägsnandet och installationen, under förutsättning att varan har installerats på ett sätt som är förenligt med dess natur och ändamål. Huruvida installationen av varan ursprungligen har ankommit på säljaren eller på köparen ska inte vara relevant.  

Om en vara har installerats i strid med varans natur och ändamål, ska säljaren inte behöva se till att varan avlägsnas eller stå för kostnaderna för avlägsnandet. Med avlägsnande ska avses att den felaktiga varan exempelvis lösgörs från den omgivning i vilken den har installerats. En sådan installerad vara kan vara t.ex. en hushållsmaskin som installerats i köksinredning.  

Säljaren ska också sörja för installationen av den felfria varan och för de kostnader detta medför. 

Genom momentet genomförs artikel 14.3 i direktivet. 

19 §.Prisavdrag och hävning av köp. I paragrafen föreslås på samma sätt som i den gällande paragrafen bestämmelser om de förutsättningar under vilka köparen kan kräva prisavdrag eller hävning av köpet på grund av ett fel i varan. Paragrafen föreslås bli ändrad för att artikel 13.4 och 13.5 i varuförsäljningsdirektivet ska genomföras på korrekt sätt. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten ska köparen få kräva prisavdrag eller hävning av köpet om det är omöjligt att avhjälpa felet eller det skulle medföra sådana oskäliga kostnader som avses i 18 § 1 mom. En sådan situation kan föreligga exempelvis när det redan på förhand är uppenbart att felet inte kan avhjälpas och det heller inte är möjligt att leverera en felfri vara. Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar det gällande rättsläget.  

Enligt 2 punkten ska köparen få kräva prisavdrag eller häva köpet också om säljaren inte har avhjälpt felet. En förutsättning ska då vara att det förflutit en i 18 a § 2 mom. avsedd skälig tid sedan felmeddelandet gavs, och avhjälpande ännu inte har skett. Köparen ska få kräva prisavdrag eller häva köpet också när felet inte har avhjälpts på det sätt som förutsätts i 18 a § 3 mom. För närvarande är en förutsättning för att kräva prisavdrag eller hävning av köp bl.a. att avhjälpande av felet inte har skett på det sätt som avses i 18 §. Enligt den föreslagna bestämmelsen är det de förfaranden som avses i 3 mom. i den nya 18 a § som ska bedömas. Således ska köparen ha rätt att kräva prisavdrag eller hävning av köpet, om säljaren t.ex. inte har sett till att en vara som installerats avlägsnas i enlighet med 18 a § 3 mom.  

Enligt 3 punkten ska köparen ha motsvarande rätt om säljaren har meddelat eller det klart framgår av omständigheterna att säljaren inte kommer att avhjälpa felet inom skälig tid eller utan att det medför betydande olägenhet för köparen. Vid bedömningen av olägenheten för köparen ska hänsyn tas till bland annat varans karaktär och det ändamål för vilket köparen har skaffat varan. 

Enligt 4 punkten ska köparen ha motsvarande rätt också om fel i varan framkommer trots att säljaren redan har försökt bringa varan i överensstämmelse med kraven i 5 kap. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör hänsyn bl.a. tas till huruvida det rör sig om samma fel eller ett annat fel samt vid varans typ, värde och karaktär. Om det rör sig om samma fel som framkommer på nytt, ska köparen i regel ha rätt att kräva prisavdrag eller häva köpet. Om det fel som upptäcks i varan däremot är något annat än det som upptäcktes tidigare, ska det enligt förslaget vara motiverat att ge säljaren ännu en möjlighet att avhjälpa felet, i synnerhet om det rör sig om en dyr vara med komplex uppbyggnad. Vid bedömningen av om säljaren ska ges en ytterligare möjlighet att avhjälpa felet, bör det å andra sidan också i fråga om dyrare varor med komplex uppbyggnad tas hänsyn till om köparen fortfarande kan förväntas ha förtroende för säljarens förmåga att avhjälpa felet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska köparen trots vad som föreskrivs i 1 mom. omedelbart få kräva prisavdrag eller hävning av köpet, om felet är av så allvarlig art att avhjälpande av felet inte kan komma i fråga. Med stöd av skäl 52 i ingressen till direktivet kan köparen om felet är allvarligt inte nödvändigtvis längre ha förtroende för säljarens förmåga att återställa varan till avtalsenlighet. Detta kan vara fallet exempelvis om felet allvarligt påverkar köparens förmåga att använda varan normalt och köparen inte kan förväntas lita på att problemet skulle kunna avhjälpas genom att säljaren reparerar eller byter ut varan. 

Enligt 3 mom. ska rätten att häva köpet dock inte gälla om felet är ringa. Enligt förslaget ska säljaren ha bevisbördan för att felet är ringa. Momentet motsvarar det gällande rättsläget. Vid bedömningen av om ett fel är ringa ska hänsyn tas till den övergripande betydelsen av felet för köparen. Ett fel kan anses vara ringa t.ex. när det lätt och snabbt kan avhjälpas. Även olika slags ytdefekter kan vara av ringa art. 

Enligt artikel 16.1 i direktivet ska konsumenten utöva rätten att häva köpeavtalet genom ett uttalande till säljaren, där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva köpeavtalet. Punkten kan betraktas som till den grad självklar att det inte anses nödvändigt att genomföra den separat. 

19 a §.Prisavdragets storlek. Paragrafen är ny, och genom den genomförs artikel 15 i direktivet. Den föreslagna paragrafen motsvarar i sak 38 § i den gällande köplagen. I 5 kap. i den gällande konsumentskyddslagen finns ingen motsvarande bestämmelse om hur prisavdrag ska beräknas, men enligt 19 § i det gällande kapitlet har köparen rätt att kräva ett prisavdrag som motsvarar felet. I praktiken blir man ofta tvungen att från fall till fall bestämma vad som är ett proportionerligt prisavdrag. 

20 §.Skadestånd vid fel i varan. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag. 

Bestämmelsen i 2 mom. är ny i konsumentskyddslagen, men den motsvarar köplagens 41 § 2 mom. som redan för närvarande ska tillämpas också på konsumentköp. Enligt det momentet har köparen alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet. Bestämmelsen behöver tas in också i konsumentskyddslagen, eftersom det i den lagen föreslås uttryckliga bestämmelser även om rättsligt fel. Det föreslagna momentet kommer liksom de övriga bestämmelserna i paragrafen att vara nationell reglering. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 2 mom. i den gällande lagen. 

22 §.Skadeståndsskyldighet för andra än säljaren. Hänvisningen i 1 mom. till ett fel enligt 13 § 1 mom. föreslås bli ändrat till en hänvisning till fel som hänför sig till lämnande av 12 § 2 mom. 4 punkten avsedda uppgifter. 

22 a §.Preskription av krav på gottgörelse. I den gällande lagen har det inte föreskrivits någon särskild bakre gräns för ansvarstiden vid fel. Någon sådan föreslås inte heller nu, på de grunder som nämns i avsnitt 5.1 i motiveringen. Det föreslås dock att det till den föreslagna nya paragrafen för tydlighetens skull fogas en informativ hänvisning till lagen om preskription av skulder, utifrån vilken således liksom hittills ska bestämmas den absoluta bakre gränsen förs säljarens ansvar för fel. 

Enligt 7 § 1 mom. 1 punkten i lagen om preskription av skulder börjar preskriptionstiden för skadestånd och gottgörelse av annat slag löpa när det gäller ersättning för avtalsbrott, då köparen har upptäckt felet eller bristen i köpeobjektet eller då någon annan avtalspart som är borgenär har eller borde ha upptäckt en felaktighet i fullgörandet av avtalet. När det gäller återbäring av obehörig vinst börjar preskriptionstiden enligt den lagens 7 § 1 mom. 4 punkt löpa då den som kan framställa ett sådant krav fick kännedom om eller borde ha känt till att något har skett som har lett till att det uppstått obehörig vinst som skall återbäras och vem som fått den obehöriga vinsten. Enligt 7 § 2 mom. i lagen om preskription av skulder måste preskriptionen dock avbrytas innan tio år har gått från avtalsbrottet eller från den händelse som har orsakat skadan eller lett till uppkomsten av obehörig vinst. Denna tidsfrist begränsar dock inte den skadelidandes rätt att kräva ersättning för person- eller miljöskador. 

Genom paragrafen anges till denna del genomförandet av artikel 10 i direktivet. Vid genomförandet utnyttjas den möjlighet som ges i artikel 10.5. 

24 §.Tidpunkt för betalningen. Paragrafen motsvarar till övriga delar gällande lag, men i 3 mom. föreslås en hänvisningsteknisk ändring. 

24 a §.Köparens skyldighet att medverka. I paragrafen föreslås bestämmelser om köparens skyldighet att medverka. I gällande 5 kap. finns inga bestämmelser om köparens skyldighet att medverka, men vid köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter tillämpas för närvarande de bestämmelser i köplagen som gäller köparens medverkan. Paragrafen motsvarar i sak köplagens 50 §. Eftersom köparens medverkan till köpet har stor betydelse med tanke på genomförandet av köpet föreslås det att bestämmelser om köparens skyldighet att medverka tas in direkt i konsumentskyddslagen. Det rör sig om rent nationell reglering. 

Enligt 1 punkten ska köparen medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom eller henne, för att säljaren ska kunna fullgöra avtalet. I bestämmelsen avses med köparens medverkan sådan medverkan som sker i det skede som föregår avlämnandet av varan och som är en förutsättning för att säljaren ska kunna fullgöra sin egen prestationsskyldighet. Sådan medverkan från köparens sida kan behövas närmast när köpet gäller en vara som säljaren ska tillverka eller anskaffa på basis av köparens beställning.  

Enligt 2 punkten ska köparen dessutom hämta eller ta emot varan. Beträffande denna skyldighet kan det dock endast i vissa specialfall bli fråga om egentliga påföljder för avtalsbrott. 

24 b §.Krav på fullgörande av köp på grund av bristande medverkan. Paragrafen gäller säljarens rätt att kräva att köparen fullgör den skyldighet att medverka som avses i 24 a § 1 punkten. Paragrafen motsvarar köplagens 53 §. Det rör sig om rent nationell reglering. 

Om köparen inte medverkar till köpet i enlighet med bestämmelsen i 24 a § 1 punkten, ska enligt det föreslagna 1 mom. säljaren få hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet i enlighet med den punkten. Köparen ska dock inte vara skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han eller hon inte kan övervinna eller om hans eller hennes medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan. Av relevans vid bedömningen av situationen ska i synnerhet vara hur viktigt det är för säljaren att avtalet alls fullgörs. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att säljaren ska få kräva att köparen medverkar till köpet, om ett i 1 mom. avsett hinder eller missförhållande upphör inom skälig tid.  

I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han eller hon dröjer orimligt länge med att framställa kravet.  

25 §.Krav på fullgörande av köp i vissa andra fall. Det föreslås att den gällande paragrafens rubrik ”Avbeställning” ändras så att den bättre motsvarar paragrafens ändrade innehåll. Det rör sig om rent nationell reglering. 

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att säljaren ska ha rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning om köparen inte betalar i rätt tid. Bestämmelsen motsvarar det gällande rättsläget. För att regleringen ska vara tydlig anses det dock behövligt att i lagen ta in en bestämmelse om saken. 

Om köparen bryter mot avtalet genom att avbeställa en vara innan den har avlämnats, ska säljaren enligt det föreslagna 2 mom. inte ha rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. Däremot ska säljaren ha rätt till ersättning enligt 28 § för den skada som han eller hon lider. Momentet motsvarar 25 § i det gällande kapitlet. 

26 §.Säljarens rätt att häva köpet på grund av dröjsmål med betalningen. Paragrafen motsvarar gällande 27 §. Det föreslås att paragrafens rubrik preciseras så att det framgår att det rör sig om säljarens rätt att häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Preciseringen behövs eftersom till kapitlet också föreslås bli fogad en bestämmelse om säljarens rätt att häva köpet på grund av bristande medverkan. Det rör sig om rent nationell reglering. 

27 §.Säljarens rätt att häva köpet på grund av bristande medverkan. I paragrafen föreslås bestämmelser om säljarens rätt att häva köpet om köparen inte har fullgjort sin skyldighet att medverka till fullgörandet av köpet eller sin skyldighet att hämta eller ta emot varan. Paragrafens 1–3 mom. motsvarar köplagens 55 §. Det rör sig om rent nationell reglering. 

Den första meningen i 1 mom. gäller säljarens rätt att häva köpet i sådana fall då köparen inte medverkar till köpet i enlighet med 24 a § 1 punkten. En förutsättning för hävningsrätten ska vara att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och köparen insåg eller borde ha insett detta. Enligt den andra meningen i momentet ska säljaren under samma förutsättningar få häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan och det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han eller hon har sålt. Hävning av avtalet vid bristande medverkan från köparens sida kan komma i fråga t.ex. i en – sannolikt mycket exceptionell – situation där säljarens övriga affärsverksamhet orsakas betydande olägenhet eller lider betydande skada om fullgörandet av avtalet med köparen fördröjs på grund av att köparen inte fullgör sin skyldighet att medverka. I en situation där köparen har försummat att hämta eller ta emot varan förutsätter hävningen av avtalet att köparens dröjsmål är av väsentlig betydelse för säljaren och köparen insåg eller borde ha insett detta. En ytterligare förutsättning är att det av avtalet eller annars av omständigheterna framgår att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han eller hon har sålt. 

Enligt 2 mom. ska säljaren likaså få häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort i enlighet med 1 punkten medverkar till köpet enligt 24 a § 1 punkten, eller i enlighet med 2 punkten hämtar eller tar emot varan, i det fall det av avtalet eller omständigheterna framgår att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han eller hon har sålt. Vid bedömningen av tilläggstidens längd ska hänsyn tas till vilkendera skyldigheten det rör sig om. Tilläggstiden ska ge köparen en realistisk möjlighet att fullgöra skyldigheten. När försäljaren förelägger tilläggstiden är han eller hon dock inte skyldig att ta hänsyn till köparens individuella behov och omständigheter. Utnyttjandet av bestämmelsen om tilläggstid får dock inte leda till att ett avtalsbrott som är oväsentligt ur säljarens synvinkel ger säljaren rätt att häva avtalet. 

Enligt 3 mom. ska säljaren medan en tilläggstid löper få häva köpet endast om köparen meddelar att han eller hon inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden. 

Enligt 4 mom. ska säljaren inte få häva köpet på grund av att köparen inte har hämtat eller tagit emot varan, om säljaren inte meddelar köparen om hävningen innan köparen har fullgjort sin skyldighet. Momentet motsvarar den bestämmelse som framgår av köplagens 59 § 1 mom. Säljaren får således inte häva köpet efter att köparen har hämtat eller tagit emot varan.  

Om köparen har medverkat till köpet enligt 24 a § 1 punkten, men har gjort det alltför sent, får säljaren enligt det föreslagna 5 mom. inte häva köpet på grund av dröjsmålet, om säljaren inte inom skälig tid efter att ha fått kännedom om att köparen fullgjort sin skyldighet att medverka meddelar köparen att han eller hon häver köpet. Momentet motsvarar den bestämmelse som framgår av köplagens 59 § 2 mom. 

28 a §.Dröjsmålsränta. Paragrafen motsvarar gällande 26 §. 

28 b §.Partiellt avtalsbrott. Paragrafen är ny i konsumentskyddslagen men den motsvarar 43 § i köplagen, som redan för närvarande ska tillämpas också på köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter.  

Om endast en del av leveransen är försenad eller felaktig, ska enligt första meningen i 1 mom. bestämmelserna om avtalsbrottet i fråga tillämpas på denna del. Enligt den andra meningen i momentet ska köparen dock få häva köpet i dess helhet, om köparen inte rimligen kan förväntas godkänna endast den del av leveransen som uppfyller kraven i kapitlet.  

Bestämmelsen baserar sig på artikel 16.2 i varuförsäljningsdirektivet, och gäller fall där en viss del av ett varuparti eller av de enskilda varor som ingår i det försenas eller är felaktiga. I detta sammanhang avses däremot inte sådana fall där felet visserligen hänför sig till en bestämd del av varan men där denna del har en så nära fysisk eller funktionell anknytning till varan som helhet att den berörda delen inte kan skiljas från helheten. Om det t.ex. finns ett fel i en maskindel eller i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i en vara med digitala delar, ska det anses röra sig om ett fel i varan som helhet. Momentet är inte heller avsett att bli tillämpat på sådana fall där en maskin som ska monteras och installeras hos köparen levereras i flera lådor, och leveransen av en låda fördröjs. 

Den första meningen i momentet har den största praktiska betydelsen med tanke på köparens hävningsrätt. Bestämmelsen innebär att köparen får häva köpet till den del leveransen är felaktig eller försenad och behålla resten av varan. De i 19 § angivna allmänna förutsättningarna för hävning på grund av fel bör då uppfyllas i fråga om den del av leveransen som avtalsbrottet gäller. 

Enligt den andra meningen i momentet får köparen när avtalsbrottet gäller en del av leveransen häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är väsentligt med tanke på hela köpet. Hävning av köpet i dess helhet kan komma i fråga t.ex. om köparen med beaktande av varans tilltänkta ändamål inte utan betydande olägenhet kan ta emot endast en del av leveransen. 

Om det rör sig om en del av ett paket av tjänster som ett teleföretag tillhandahåller i enlighet med 108 a § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, tillämpas bestämmelserna i den lagen. 

Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, ska i ett sådant fall enligt 2 mom. tillämpas bestämmelserna om fel. Momentet gäller fall där omständigheterna visar att säljaren sannolikt av misstag har levererat en ofullständig mängd varor. Som exempel kan nämnas situationer där det finns några mindre brister i varans kvantitet, eller viss mindre utrustning för varan saknas i leveransen. I en sådan situation kan köparen kräva att felet avhjälps eller rentav kräva omleverans. Till denna del motsvarar förslaget till sitt innehåll köplagens 43 § 2 mom. och är nationell reglering. 

28 c §.Hävning av köp vid successiv leverans. Paragrafen är ny i konsumentskyddslagen, men motsvarar köplagens 56 §. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att om avlämnandet av varan ska ske efter hand och någon delleverans är försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller om hävning av köp.  

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleverans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid. 

28 d §.Verkningar av hävning. Paragrafen om verkningarna av hävning är ny i konsumentskyddslagen. För närvarande finns bestämmelser om verkningar av hävning i köplagen, som till denna del också tillämpas på konsumentköp. 

Om köpet hävs bortfaller enligt det föreslagna 1 mom. säljarens skyldighet att avlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet. Momentet motsvarar det gällande rättsläget.  

Om köparen använder sin rätt att häva köpet, ska enligt det föreslagna 2 mom. köparen på säljarens bekostnad återsända varan till säljaren, och säljaren ska till köparen återbetala priset för varan vid mottagandet av varan eller enligt bevis som tillhandahålls av köparen om att han eller hon har skickat tillbaka varan. Ett i momentet avsett bevis kan t.ex. vara ett returkvitto av vilket det framgår att köparen har skickat tillbaka varan till säljaren. Genom momentet genomförs artikel 16.3 i varuförsäljningsdirektivet. 

Köparen är i regel inte skyldig att returnera varan till ett annat ställe än det där han eller hon har tagit emot varan. I vissa fall kan det dock förutsättas att köparen ser till att varan skickas till säljaren, om detta är skäligt med hänsyn till varans art. Utgångspunkten är att säljaren ska återbetala priset för varan till köparen på samma sätt och på samma ställe som priset betalades till säljaren. Om detta inte längre är möjligt, kan säljaren återbetala priset också på något annat sätt som säljaren och köparen kommer överens om. 

28 e §.Nyttan av en vara. Paragrafen är ny i konsumentskyddslagen, men den motsvarar köplagens 65 §, som ska tillämpas också på konsumentköp. Med stöd av artikel 16.3 andra stycket i varuförsäljningsdirektivet anses det vara möjligt att bevara det rådande rättsläget till denna del.  

Om köpet hävs, ska köparen enligt 1 mom. till säljaren ge ut den avkastning av varan som han eller hon har fått samt betala en skälig ersättning, om han eller hon har haft annan nytta av varan. Om säljaren ska återbetala priset för varan, ska säljaren enligt 2 mom. betala ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) från den dag han eller hon tog emot betalningen. 

29 §.Tillämpning av köplagen. I paragrafen föreslås på samma sätt som i den gällande paragrafen en bestämmelse om tillämpningen av köplagen på sådana köp av varor där säljaren är en näringsidkare och köparen är en konsument. För tydlighetens skull föreslås paragrafen dock bli ändrad så att den innehåller en förteckning över de bestämmelser i köplagen som utöver bestämmelserna i 5 kap. ska tillämpas på köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter. Med avvikelse från nuläget ska de bestämmelser i köplagen som förtecknas i 29 § vid sidan av bestämmelserna i 5 kap. vara tvingande vid sådant köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter som omfattas av tillämpningsområdet för kapitlet.  

Enligt 1 mom. ska på köp som omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap. tillämpas vad som föreskrivs i 8 §, 9 § 2 och 3 mom., 46 § 1 mom., 61 och 62 §, 63 § 2 och 3 mom., 72 §, 73 § 1 mom. samt 74,79 och 82 § i köplagen. Bestämmelserna i fråga ska också för närvarande tillämpas på sådant köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter som omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap., om inte näringsidkaren och konsumenten har kommit överens om något annat. 

I 8 § köplagen finns bestämmelser om ordnande av transport av varor. Paragrafen är väsentlig också vid sådant köp av varor som omfattas av tillämpningsområdet för konsumentskyddslagens 5 kap. I 9 § 2 och 3 mom. i köplagen föreskrivs det om tiden för varans avlämnande. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att om varan ska avlämnas inom en viss tidrymd och det inte av omständigheterna framgår att det ankommer på köparen att välja tidpunkten för avlämnandet, ska denna bestämmas av säljaren. Vidare föreskrivs det i 3 mom. att om säljaren vid hämtningsköp ska bestämma tidpunkten för avlämnandet, ska han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. 

I köplagens 46 § 1 mom. föreskrivs det om hur priset på en vara bestäms när priset beräknas efter antal, mått eller vikt. Som grund för beräkningen ska då användas varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen. Motsvarande reglering finns inte i vare sig i konsumentskyddslagen eller i statsrådets förordning om prisinformation vid marknadsföring av konsumtionsnyttigheter (553/2013). 

I köplagens 61 § föreskrivs det om stoppningsrätt, och i lagens 62 § föreskrivs det om hävning av köp i en situation där det står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet. Eftersom paragraferna i fråga kan bli tillämpliga också vid sådant köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter som omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap., är en hänvisning till köplagen motiverad. 

I 63 § 2 och 3 mom. i köplagen föreskrivs det om en situation där köparen har försatts i konkurs. Även om bestämmelsernas torde ha endast ringa betydelse när köparen är en konsument, är det ändå möjligt att t.ex. en enskild näringsidkare försätts i konkurs, varvid den egendom som personen förvärvat i egenskap av näringsidkare kan förväxlas med den egendom som personen förvärvat som privatperson. I en sådan situation kan bestämmelser om förfarandet i det fall att köparen försätts i konkurs vara behövliga. 

I 72 §, 73 § 1 mom. och 74 § i köplagen föreskrivs det om köparens och säljarens vårdplikt i fråga om varan samt om förvaring av en vara hos tredje man. Dessa bestämmelser kan vara väsentliga också vid sådant köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter som omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap. 

I köplagens 79 § föreskrivs det om avkastning av en vara. Eftersom 5 kap. i konsumentskyddslagen inte innehåller någon bestämmelse om avkastningen av en vara, behövs det till denna del en hänvisning till köplagen. 

Dessutom blir 82 § i köplagen tillämplig till den del det i den paragrafen hänvisas till bestämmelser som blir tillämpliga vid sådant köp av varor mellan näringsidkare och konsumenter som omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap.  

Enligt den sista meningen i momentet ska på hävning av köp tillämpas 66 § i köplagen. Till den del den bestämmelsen för närvarande gäller leverans av en felfri vara, kommer bestämmelserna i köplagen att ersättas med bestämmelserna i den föreslagna 18 a § vid köp mellan näringsidkare och konsumenter. 

Det föreslås att på köparens rätt till ersättning för prisskillnad ska tillämpas vad som föreskrivs i 68 och 69 § i köplagen. Bestämmelsen motsvarar det gällande rättsläget. 

Enligt 2 mom. ska på köp som omfattas av tillämpningsområdet för kapitlet också tillämpas bestämmelserna i 75–78 § i köplagen. Säljaren ska dock inte med stöd av nämnda paragrafer ha rätt till större ersättning än vad som bestäms i 28 § i det föreslagna kapitlet. Vad som föreskrivs i 76 § 2 mom. i köplagen ska enligt förslaget tillämpas endast när säljaren har vårdplikt. Regleringen motsvarar det gällande rättsläget. 

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna i köplagen tillämpas på offentlig auktion med begagnade varor, till den del något annat inte följer av bestämmelserna i konsumentskyddslagen. Momentet motsvarar det gällande rättsläget. 

29 a §.Begränsning när det gäller laghänvisningar vid konsumentköp. Paragrafen föreslås bli upphävd. Paragrafen är onödig, eftersom bestämmelser om tillämplig lag för konsumentavtal finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). 

31 §.Tidigare säljleds ansvar för fel. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar den gällande lagen. 

I 3 mom. föreslås vissa hänvisningstekniska ändringar. 

5 a kap. Avtal om digitalt innehåll och digitala tjänster 

Allmänna bestämmelser 

1 §.Kapitlets tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillämpningsområdet för det nya 5 a kap., som har samband med genomförandet av direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. Avsikten är att genom 1 mom. genomföra artikel 3.1 och 3.2 i direktivet, genom 2 mom. genomföra artikel 2.1 och 2.2 i direktivet och genom 3 mom. genomföra artikel 3.3 i direktivet. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska kapitlet för det första tillämpas på avtal med stöd av vilka en näringsidkare tillhandahåller eller förbinder sig att tillhandahålla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten och konsumenten betalar eller förbinder sig att betala en köpesumma. Med köpesumma avses enligt artikel 2.7 i direktivet penningbelopp eller en digital värderepresentation som ska betalas som motprestation för tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst. Enligt skäl 23 i ingressen till direktivet är digitala värderepresentationer t.ex. elektroniska kuponger eller e-kuponger som används för betalning samt virtuella valutor.  

Med tanke på tillämpningen av kapitlet har det ingen betydelse om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har utvecklats i enlighet med konsumentens krav eller inte. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska kapitlet också tillämpas på avtal med stöd av vilka en näringsidkare tillhandahåller eller förbinder sig att tillhandahålla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten och konsumenten lämnar ut eller förbinder sig att lämna ut personuppgifter till näringsidkaren. Enligt artikel 2.8 i direktivet avses med personuppgifter personuppgifter enligt definitionen i artikel 4.1 i EU:s allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679, dvs. varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person.  

Tillämpningen av kapitlet förutsätter således även med stöd av 2 punkten först och främst att ett avtal kan anses ha uppkommit mellan parterna. När ett avtal kan anses ha uppkommit mellan parterna bestäms enligt de allmänna avtalsrättsliga principerna. I vilket fall som helst kan uppkomsten av ett avtal anses förutsätta åtminstone något slags aktivt förfarande för ingående av avtal också från konsumentens sida. Ett i kapitlet avsett avtal ska inte anses uppkomma enbart exempelvis på den grunden att konsumenten gett sitt samtycke till användning av kakor när han eller hon börjar läsa en webbtidning. Vid bedömningen av om kriteriet uppfylls bör hänsyn tas till om parterna kan anses ha den uppfattningen att de har förbundit sig till ett avtal med stöd av vilket konsumenten lämnar ut eller förbinder sig att lämna ut personuppgifter för att få ett digitalt innehåll eller en digital tjänst av näringsidkaren. 

Det är skäl att betona att den föreslagna regleringen inte påverkar tillämpningen av den allmänna dataskyddsförordningen. Grunderna för behandlingen av personuppgifter och tillgodoseendet av registrerades rättigheter bestäms således i enlighet med den allmänna dataskyddsförordningen. Näringsidkaren ska alltid ha en laglig grund för behandlingen av personuppgifter. Det att avtal ingås undanröjer således inte exempelvis näringsidkarens skyldighet att begära i den allmänna dataskyddsförordningen avsett samtycke till behandlingen av personuppgifter till den del själva avtalet eller andra grunder för behandling av personuppgifter inte utgör en tillräcklig grund för behandling av personuppgifter med stöd av dataskyddsförordningen. Ingående av ett avtal om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst innebär inte heller att konsumenten inte har en registrerads rättigheter enligt den allmänna dataskyddsförordningen, exempelvis rätt att återkalla sitt samtycke.  

Även om ett avtal kan anses ha uppkommit, ska bestämmelserna i kapitlet dock med stöd av 2 punkten inte bli tillämpliga när en näringsidkare enbart i syfte att tillhandahålla ett digitalt innehåll eller en digital tjänst i enlighet med vad som föreskrivs i det föreslagna kapitlet behandlar personuppgifter som konsumenten lämnat ut. På denna grund kan t.ex. en situation där konsumenten har beställt en nätpublikation till sin e-post och näringsidkaren behandlar e-postadressen för att leverera publikationen lämnas utanför regleringen. Om personuppgifterna emellertid samtidigt används för andra ändamål, kan bestämmelserna i kapitlet bli tillämpliga. 

Bestämmelserna i kapitlet ska trots ingående av ett avtal inte heller tillämpas i det fall att näringsidkaren behandlar de personuppgifter som konsumenten lämnat ut enbart för att uppfylla de lagstadgade krav som gäller näringsidkaren själv. Som exempel kan nämnas en situation där registrering av konsumenten krävs enligt tillämplig lagstiftning av säkerhets- och identifieringsskäl. Sådana krav kan följa t.ex. av lagstiftningen om penningtvätt. 

Bestämmelserna i kapitlet ska däremot tillämpas i enlighet med 2 punkten t.ex. när parterna avtalar om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, och konsumenten ger sitt samtycke till att näringsidkaren för marknadsföringssyften får behandla allt material som betraktas som personuppgifter, exempelvis publikationer som konsumenten laddar upp. Som exempel på en situation som med stöd av 2 punkten omfattas av tillämpningsområdet kan nämnas i synnerhet en situation där konsumenten skapar ett konto i sociala medier och överlåter sitt namn och sin e-postadress, vilka sedan används även för andra ändamål än enbart tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst eller iakttagande av lagstadgade krav.  

Med tanke på tillämpningen av kapitlet har det ingen betydelse om personuppgifterna har lämnats ut vid tidpunkten för avtalets ingående eller om de i enlighet med avtalet lämnas ut först senare. Kapitlet kan alltså bli tillämpligt t.ex. när konsumenten ger sitt samtycke till att näringsidkaren använder personuppgifter som konsumenten kan komma att ladda upp eller skapa med användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten (skäl 24 i ingressen till direktivet).  

För tydlighetens skull kan det konstateras att ett avtal kan komma att omfattas av kapitlets tillämpningsområde både på den grunden att konsumenten har förbundit sig att betala en köpesumma och på den grunden att konsumenten har förbundit sig att lämna ut personuppgifter till näringsidkaren.  

Paragrafens 2 mom. innehåller definitioner av begreppen digitalt innehåll och digital tjänst, som är centrala med tanke på tillämpningen av kapitlet. Med digitalt innehåll ska avses data som framställs och tillhandahålls i digital form. Som exempel kan nämnas datorprogram, applikationer, videofiler, ljudfiler, digitala spel, e-böcker och andra e-publikationer (skäl 19 i ingressen till direktivet). Med digital tjänst ska avses en tjänst som gör det möjligt för konsumenten att skapa, bearbeta, lagra eller få tillgång till uppgifter i digital form, eller en tjänst som gör det möjligt att utbyta eller interagera på annat sätt med uppgifter i digital form som laddas upp eller skapas av konsumenten eller av andra användare av den tjänsten. Som exempel kan nämnas video- och ljuddelning och annan fillagring på webben, spel och möjligheter till ordbehandling som erbjuds i molnbaserad datortjänstmiljö samt sociala medier. Med tanke på huruvida definitionerna uppfylls har det ingen betydelse vilket medium som används för att överföra eller ge tillgång till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, exempelvis huruvida innehållet eller tjänsten tillhandahålls konsumenten genom nedladdning via egen utrustning, strömmande via nätet, tillgång till lagringskapacitet för digitalt innehåll eller möjlighet att använda sociala medier (skäl 19). 

Av relevans för definitionen av digitala tjänster är också bestämmelsen i artikel 3.5 a i direktivet, enligt vilken direktivet inte ska tillämpas på avtal om tillhandahållande av andra tjänster än digitala tjänster, oberoende av om näringsidkaren använder sig av digitala formulär eller medel för att framställa resultatet av tjänsten eller leverera eller överföra det till konsumenten. Enligt skäl 27 i ingressen till direktivet avses med detta sådana fall där det huvudsakliga föremålet för avtalet är tillhandahållande av professionella tjänster. Av lagstiftningstekniska skäl har det inte ansetts motiverat att ta in detta undantag i kapitlets 2 § som gäller undantag från tillämpningsområdet, eftersom bestämmelsen snarare kan anses utgöra ett undantag från själva definitionen av digitala tjänster. I vilket fall som helst innebär detta i praktiken att begreppet digital tjänst behöver uppfattas snävare än den betydelse begreppet har i allmänspråket och delvis också annanstans i lagstiftningen. Som i kapitlet avsedda digitala tjänster ska alltså inte betraktas exempelvis sådana professionella tjänster som i typiska fall förutsätter mänskliga insatser, såsom exempelvis arkitekttjänster, andra översättningstjänster än maskinöversättningstjänster, juridiska tjänster eller andra professionella rådgivningstjänster, även om dessa skulle tillhandahållas konsumenten digitalt.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att kapitlet till vissa delar också ska tillämpas på avtal om leverans av en vara som uteslutande används som bärare av digitalt innehåll. Som exempel på i momentet avsedda bärare av digitalt innehåll kan nämnas usb-minnen, minneskort, Blu-rayskivor, cd-skivor och dvd-skivor. För tydlighetens skull kan det konstateras att en förutsättning för att kapitlet ska kunna tillämpas i det fallet givetvis är att varorna används för överföring av digitalt innehåll med stöd av just det avtalet. Om konsumenten däremot köper exempelvis ett minneskort av en näringsidkare för senare användning, ska på avtalet på samma sätt som för närvarande tillämpas bestämmelserna i 5 kap. i sin helhet. 

På bärare av digitalt innehåll ska emellertid inte tillämpas bestämmelserna i kapitlets 5–9 §, som gäller tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst samt påföljder vid försenad leverans. Undantaget baserar sig på artikel 3.3 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster, som i enlighet med det ovannämnda ska genomföras genom det föreslagna 3 mom. I stället för dessa bestämmelser ska enligt det föreslagna 5 kap. 1 § 3 mom. tillämpas bestämmelserna i lagens 5 kap. 2, 2 a och 3–11 §.  

2 §.Begränsningar av tillämpningsområdet. I den föreslagna 1 mom., som gäller begränsningar av tillämpningsområdet, lämnas enligt 1 punkten avtal som gäller i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedda kommunikationstjänster i regel utanför tillämpningsområdet. Begreppet kommunikationstjänst definieras i 3 § 37 punkten i den lagen, och avser en tjänst som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av meddelanden i kommunikationsnät samt överförings- och sändningstjänster i masskommunikationsnät och interpersonella kommunikationstjänster. Tjänster som avses i den punkten är t.ex. telefonabonnemang till mobilnät och bredbandsanslutning till internet. I detta förslag ska den begränsning av tillämpningsområdet som gäller kommunikationstjänster emellertid inte vara utan undantag. Nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster ska enligt förslaget omfattas av regleringen. Sådana kommunikationstjänster definieras i 3 § 11 b-punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, och avser interpersonella kommunikationstjänster som inte använder ett eller flera nummer i nationella eller internationella nummerplaner. Som exempel på sådana tjänster kan nämnas tjänster av typen WhatsApp eller Facebook Messenger som är avsedda för snabb kommunikation mellan personer och som fungerar via internet, samt webbaserade e-posttjänster. Dessa kommunikationstjänster kan alltså komma att omfattas av kapitlets tillämpningsområde under förutsättning att de övriga villkoren för tillämpning enligt 1 § uppfylls. Undantaget i 1 punkten baserar sig på artikel 3.5 b i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

I 2 punkten föreslås det att avtal som gäller tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för lotterilagen (1047/2001) ska lämnas utanför tillämpningsområdet för kapitlet, eftersom bestämmelserna i praktiken skulle vara illa lämpade för sådana tjänster. Ett motsvarande undantag finns i 6 kap. som gäller hemförsäljning och distansförsäljning. Undantaget baserar sig på artikel 3.5 d i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. I den punkten lämnas speltjänster utanför tillämpningsområdet endast om de tillhandahålls på elektronisk eller annan teknisk väg för att underlätta kommunikation och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Det anses emellertid inte nödvändigt att ta in dessa kriterier i begränsningen av tillämpningsområdet, eftersom redan den föreslagna 1 § begränsar tillämpningsområdet på motsvarande sätt. 

Med stöd av 3 punkten ska kapitlets tillämpningsområde inte omfatta avtal om finansiella tjänster eller finansiella instrument. Undantaget baserar sig på artikel 3.5 e i direktivet, och det anses vara motiverat eftersom det redan utfärdats speciallagstiftning om finansiella tjänster, exempelvis betaltjänster, som till många delar tryggar konsumentens rättsliga ställning. För tydlighetens skull kan det konstateras att det föreslagna undantaget från tillämpningsområdet också omfattar sådana tjänster som ingår i definitionen av finansiella tjänster som inte omfattas av speciallagstiftningen på grund av eventuella undantag från tillämpningsområdet för den lagstiftningen. 

I den nationella lagstiftningen finns ingen definition av finansiella tjänster, men i artikel 3.5 e i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster hänvisas det till definitionen av finansiella tjänster i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster (Europaparlamentets och rådets direktiv om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG), enligt vilken med finansiella tjänster avses alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar. Definitionen motsvarar i praktiken bestämmelserna i 1 § i lagens 6 a kap. som gäller distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument. Den paragrafen gäller tillämpningsområdet för det kapitlet.  

Det bör noteras att enbart det faktum att en betaltjänst ingår i t.ex. en applikation för en smarttelefon inte innebär att det avtal som gäller applikationen i sin helhet faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet. 

Med stöd av 4 punkten ska utanför tillämpningsområdet för kapitlet också lämnas avtal som gäller fri programvara med öppen källkod som näringsidkaren tillhandahållit, där konsumenten inte betalar en köpesumma och de personuppgifter som konsumenten tillhandahåller behandlas av näringsidkaren enbart för att förbättra säkerheten, kompatibiliteten eller driftskompatibiliteten hos den specifika programvaran. Om konsumenten däremot betalar en köpesumma för en sådan programvara, eller om de personuppgifter som konsumenten lämnar ut används också för andra ändamål än de som nämns i punkten, ska bestämmelserna i kapitlet tillämpas på avtalet. Undantaget baserar sig på artikel 3.5 f i direktivet och syftar till att det inte ska ställas hinder för forskning och innovation på marknaden för digitalt innehåll eller digitala tjänster. Det är motiverat att möjligheten till undantag utnyttjas också nationellt. 

Med stöd av 5 punkten ska utanför tillämpningsområdet för kapitlet även lämnas avtal på basis av vilka digitalt innehåll som är en del av ett framförande eller ett evenemang överförs till allmänheten på annat sätt än genom signalöverföring. Syftet med undantaget är att förtydliga att bestämmelserna i kapitlet inte tillämpas i situationer där ett digitalt innehåll eller en digital tjänst tillhandahålls en publik som en del av ett konstnärligt framförande eller annat evenemang. Utanför kapitlets tillämpningsområde lämnas således t.ex. digitala filmvisningar och audiovisuella teaterföreställningar. Om däremot ett digitalt innehåll eller en digital tjänst tillhandahålls en publik genom signalöverföring, exempelvis när en konsument erbjuds digitala televisionstjänster, kan bestämmelserna i kapitlet bli tillämpliga (skäl 31 i ingressen till direktivet). 

Enligt 6 punkten ska avtal som gäller digitalt innehåll som tillhandahålls av en offentlig myndighet i enlighet med direktiv (EU) 2019/1024 undantas från tillämpningsområdet för kapitlet. Undantaget baserar sig på artikel 3.5 h i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster, enligt vilken direktivet inte ska tillämpas på avtal om digitalt innehåll som tillhandahålls av offentliga myndigheter i medlemsstaterna i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG. Med offentliga myndigheter avses enligt artikel 2.1 i det direktivet statliga, regionala eller lokala myndigheter, organ som lyder under offentlig rätt, sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter eller av ett eller flera sådana organ som lyder under offentlig rätt. Direktivet har upphävts, men definitionen av offentlig myndighet motsvarar enligt jämförelsetabellen i bilaga III till det omarbetade direktivet (EU) 2019/1024 definitionen i artikel 2.1 i det omarbetade direktivet. Undantaget har ytterst liten praktisk betydelse, eftersom det i princip i det fallet inte är fråga om ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Det föreslås dock att undantaget nämns i lagen för tydlighetens skull. Eftersom det omarbetade direktivet har genomförts genom flera olika lagar, görs det för enkelhetens skull en hänvisning direkt till direktivet. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om hur regleringen i kapitlet ska tillämpas när ett avtal också gäller andra nyttigheter än digitalt innehåll eller digitala tjänster. Om ett avtal mellan parterna gäller både tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst och tillhandahållande av andra nyttigheter, ska enligt första meningen i momentet bestämmelserna i kapitlet tillämpas endast på de delar av avtalet som gäller digitalt innehåll eller digitala tjänster. Bestämmelsen blir tillämplig när det rör sig om ett enda avtal mellan samma näringsidkare och samma konsument. I motsats till vad som i fallet då man behöver avgöra gränsfall mellan 5 kap. och 8 kap. har det med tanke på tillämpningen av bestämmelserna i det föreslagna kapitlet ingen betydelse vad som ska anses utgöra huvudkomponenten i avtalet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 3.6 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

Momentets andra mening innehåller dock ett betydande undantag från det som konstateras i första meningen. Om det nämligen rör sig om sådant köp av varor med digitala delar som definieras i det föreslagna 5 kap., ska på avtalet i sin helhet tillämpas bestämmelserna i det kapitlet. Definitionen av köp av varor med digitala delar finns i 2 a § 2 punkten i det föreslagna 5 kap. Om det råder tvivel om huruvida tillhandahållandet av ett integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller en integrerad eller sammankopplad digital tjänst utgör en del av köpeavtalet, dvs. avtalet om köp av varor, ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten enligt artikel 3.4 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster anses omfattas av köpeavtalet. Vid oklarheter ska således bestämmelserna i 5 kap. tillämpas i stället för bestämmelserna i 5 a kap. 

Paragrafens 3 mom. gäller situationer där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utgör en del av ett sådant paket av tjänster som tillhandahålls av teleföretag och som avses i 108 a § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I momentet föreslås en uttrycklig bestämmelse om att 27 § i det föreslagna kapitlet, där det föreskrivs om ändring av avtalet, inte ska tillämpas i sådana fall. Genom momentet genomförs artikel 3.6 andra stycket i direktivet. För tydlighetens skull bör det konstateras att även annan reglering som gäller paket av tjänster som tillhandahålls av teleföretag vid en eventuell normkonflikt skulle betraktas som särskilda bestämmelser som har företräde framför den nu föreslagna regleringen.  

Här kan särskilt nämnas bestämmelsen i 108 a § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, där det föreskrivs att om konsumenten enligt lag har rätt att häva ett avtal om en tjänst eller terminalutrustning som ingår i ett paket på den grunden att tjänsten eller terminalutrustningen i fråga inte har varit förenlig med avtalet eller inte har levererats, har han eller hon rätt att häva alla avtal om tjänster eller terminalutrustning som ingår i paketet. Om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst således ingår i ett i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsett paket, ska uppkomsten av en hävningsgrund för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten bestämmas enligt det som föreskrivs i det föreslagna 5 a kap. Oberoende av om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst har ett fel som med stöd av dessa bestämmelser berättigar till hävning av avtalet, ska konsumenten dock med stöd av den ovannämnda bestämmelsen i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ha rätt att häva också ett sådant avtal om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som ingår i ett paket, om konsumenten har rätt att häva ett avtal om en annan tjänst eller terminalutrustning på den grunden att tjänsten eller utrustningen inte har varit förenlig med avtalet eller inte har levererats. 

3 §.Bestämmelsernas tvingande natur. Enligt paragrafen ska avtalsvillkor som till konsumentens nackdel avviker från bestämmelserna i det föreslagna kapitlet vara utan verkan. Ingenting hindrar givetvis att näringsidkaren erbjuder konsumenten avtalsarrangemang som är förmånligare för konsumenten än bestämmelserna i den tvingande lagen. Genom paragrafen genomförs artikel 22 i direktivet. 

4 §.Definitioner. I paragrafen ingår de definitioner som är centrala med tanke på kapitlet, med undantag för definitionerna av digitalt innehåll och digitala tjänster eftersom de föreslås bli inkluderade i kapitlets 1 § som definitioner som är väsentliga med tanke på tillämpningsområdet för kapitlet. Avsikten är att en del av de termer som används i kapitlet ska definieras i det föreslagna 5 kap., medan en del av definitionerna i 5 a kap. är relevanta också vid tillämpningen av bestämmelserna i 5 kap. 

I 1 punkten föreslås en definition av begreppet integration. Med integration ska avses sammankoppling och integrering av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst med de olika komponenterna i konsumentens digitala miljö, så att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten kan användas i enlighet med de krav som föreskrivs i kapitlet. Genom definitionen genomförs artikel 2.4 i direktivet. 

I 2 punkten föreslås en definition av begreppet digital miljö. Med digital miljö ska avses maskinvara, programvara och eventuella nätanslutningar som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. Genom definitionen genomförs artikel 2.9 i direktivet. 

I 3 punkten föreslås en definition av begreppet kompatibilitet. Med kompatibilitet ska avses förmågan hos ett digitalt innehåll eller en digital tjänst att fungera ihop med annan maskinvara eller programvara med vilken digitalt innehåll eller digitala tjänster av samma typ normalt används, utan att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten behöver konverteras. Genom definitionen genomförs artikel 2.10 i direktivet. 

I 4 punkten föreslås en definition av begreppet funktionalitet. Med funktionalitet ska avses förmågan hos det digitala innehållet eller den digitala tjänsten att fungera på avsett vis, dvs. huruvida det finns exempelvis tekniska begränsningar för användningen av innehållet, såsom skyddsåtgärder eller regionkodning, som kan hindra att innehållet fungerar i ett visst land eller med viss maskinvara. Genom definitionen genomförs artikel 2.11 i direktivet.  

Enligt 5 punkten ska med begreppet driftskompatibilitet avses förmågan hos ett digitalt innehåll eller en digital tjänst att fungera ihop med annan maskinvara eller programvara än den med vilken digitalt innehåll eller digitala tjänster av samma typ normalt används. Här avses exempelvis det digitala innehållets eller den digitala tjänstens förmåga att utbyta information med sådan annan programvara eller maskinvara och använda den information som utbyts. Genom punkten genomförs artikel 2.12 i direktivet. 

Tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster och påföljder vid försenad leverans 

5 §.Tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahållas konsumenten utan obefogat dröjsmål efter det att avtalet ingåtts, om inte parterna har avtalat något annat. Genom momentet genomförs artikel 5 punkt 1 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. Enligt den punkten ska näringsidkaren tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten till konsumenten. Till denna del anses det emellertid inte nödvändigt att punkten genomförs separat, eftersom genomförandet kan anses följa redan av kapitlets 1 §.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om när en näringsidkare ska ha anses fullgjort sin skyldighet i fråga om tillhandahållandet. Enligt 1 punkten som gäller digitalt innehåll har skyldigheten att tillhandahålla fullgjorts när konsumenten, eller den funktion som konsumenten valt för ändamålet, ges tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet eller ett medel för tillgång till eller nedladdning av det digitala innehållet. Enligt 2 punkten som gäller digitala tjänster är skyldigheten att tillhandahålla fullgjord när den digitala tjänsten har gjorts tillgänglig för konsumenten eller för den funktion som konsumenten har valt för ändamålet. Genom momentet genomförs artikel 5.2 i direktivet. 

I skäl 41 i ingressen till direktivet konstateras det att med hänsyn till att näringsidkaren i princip inte ansvarar för handlingar eller underlåtenheter från en tredje part som driver en fysisk eller virtuell funktion, till exempel en elektronisk plattform eller en molnlagringsfunktion, som konsumenten väljer för att motta eller lagra det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, bör det vara tillräckligt att näringsidkaren tillhandahåller denna tredje part det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Om konsumenten inte har valt funktionen, bör situationen omprövas. Konsumenten kan emellertid inte anses ha valt funktionen på det sätt som avses i 2 mom., om funktionen är under näringsidkarens kontroll eller har ett avtalsmässigt band till näringsidkaren eller om funktionen var det enda alternativ som konsumenten erbjöds av näringsidkaren för att motta eller få tillgång till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Då kan det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte anses ha tillhandahållits i enlighet med kraven, om konsumenten inte kan ta emot eller få tillgång till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i enlighet med bestämmelserna i kapitlet. 

Digitalt innehåll och digitala tjänster tillhandahålls ofta kontinuerligt under en längre tid i stället för genom enskilt tillhandahållande. Som exempel kan nämnas tillgång till molntjänster. Om det i sådana fall sker avbrott i tillhandahållandet, bör de behandlas som fel i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten (se skäl 51 i ingressen till direktivet). 

I 3 mom. föreslås för tydlighetens skull en bestämmelse om att näringsidkaren har bevisbördan för att det digitala innehållet eller tjänsten har tillhandahållits konsumenten på det sätt som förutsätts i den aktuella paragrafen. Genom momentet genomförs artikel 12.1 i direktivet. 

6 §.Rätt att hålla inne betalningen. I paragrafen föreskrivs det om konsumentens rätt att vid dröjsmål hålla inne betalningen av köpesumman. En motsvarande bestämmelse som gäller köp av varor finns i gällande 5 kap. 7 §. Paragrafen baserar sig inte på direktivet utan det rör sig om rent nationell reglering. Att sådana bestämmelser tas in i en nationell lag anses vara möjligt med stöd av skäl 15 i ingressen till direktivet. 

En del digitala innehåll eller digitala tjänster betalas helt eller delvis innan de tillhandahålls, och en del först efter tillhandahållandet. En del av de avtal som omfattas av kapitlet är tidsbegränsade avtal eller tillsvidareavtal. I sådana fall kan man ha avtalat om att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska betalas vid bestämda tidpunkter, t.ex. en gång i månaden antingen på förhand eller i efterhand. Den rätt att hålla inne en betalning som avses i paragrafen kan bli aktuell exempelvis när någon delprestation för ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, exempelvis leveransen av det senaste numret av en digital tidning, har försenats innan den nya betalningsposten förfallit till betalning. Konsumenten ska enligt förslaget ha rätt att hålla inne betalningen av en summa som förfallit, till dess att den avtalade leveransen sker. Konsumenten ska dock inte få hålla inne en betalning till den del som den uppenbart överskrider vad han eller hon har rätt att kräva på grund av dröjsmålet.  

För tydlighetens skull kan det noteras att bestämmelsen kan bli tillämplig endast i sådana fall där det avtalats att en köpesumma ska betalas. Om det däremot är fråga om utlämnande av personuppgifter enligt 1 § 1 mom. 2 punkten, kan bestämmelsen inte bli tillämplig. 

7 §.Rätt att kräva fullgörelse. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att konsumenten om tillhandahållandet fördröjs ska ha rätt att kräva att näringsidkaren fullgör avtalet. Avsikten är att näringsidkaren ska kunna befrias från sin prestationsskyldighet endast om det finns ett hinder för fullgörandet av avtalet som näringsidkaren inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle kräva uppoffringar som är oskäliga med hänsyn till konsumentens intresse av att avtalet fullgörs. Vid bedömningen av konsumentens intresse bör bland annat beaktas vilka möjligheter konsumenten har att få en motprestation någon annanstans. 

Bestämmelsen innebär inte att näringsidkaren vid ett sådant hinder som avses i bestämmelsen ska ha rätt till en förlängning av tidpunkten för tillhandahållandet som motsvarar den tid som hindret varat, alltmedan konsumenten är bunden av avtalet. Konsumentens i 8 § föreslagna rätt att häva ett avtal på grund av dröjsmål i tillhandahållandet är inte beroende av vad som orsakat dröjsmålet. Således ska konsumenten också vid ett prestationshinder ha rätt att åberopa hävningsrätten.  

Om hindret eller missförhållandet upphör inom skälig tid, ska konsumenten enligt 2 mom. dock få kräva att näringsidkaren fullgör avtalet. I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att konsumenten förverkar sin rätt att kräva att avtalet fullgörs, om han eller hon dröjer oskäligt länge med att framställa kravet. 

Bestämmelserna baserar sig inte på direktivet utan det rör sig om rent nationell reglering. Att sådana bestämmelser tas in i en nationell lag anses vara möjligt med stöd av skäl 14 i ingressen till direktivet. 

8 §.Hävning av avtal. I 1 mom. föreslås bestämmelser om konsumentens rätt att häva ett avtal på grund av näringsidkarens dröjsmål. Konsumenten ska få häva avtalet på grund av näringsidkarens dröjsmål, om konsumenten har krävt att näringsidkaren ska tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, och näringsidkaren inte har tillhandahållit innehållet eller tjänsten utan obefogat dröjsmål eller inom en tilläggstid som parterna uttryckligen har kommit överens om. Med beaktande av det sätt på vilket digitala innehåll och digitala tjänster tillhandahålls, kan tillhandahållande av en tjänst på det sätt som avses i paragrafen utan ogrundat dröjsmål oftast förutsätta att innehållet eller tjänsten tillhandahålls konsumenten omedelbart.  

Medan en avtalad tilläggstid löper ska konsumenten enligt förslaget få häva avtalet endast om näringsidkaren har meddelat eller det av omständigheterna klart framgår att näringsidkaren inte har för avsikt att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inom denna tid. I denna situation ska konsumenten alltså inte behöva vänta på att den avtalade förlängda tidsfristen ska löpa ut, utan konsumenten ska kunna häva avtalet omedelbart. Genom momentet genomförs artikel 13.1 och bestämmelser i artikel 13.2 a i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om situationer där konsumenten ska ha rätt att häva avtalet på grund av näringsidkarens dröjsmål utan att avtala om föreläggande av en tilläggstid. Detta ska för det första med stöd av 1 punkten vara möjligt när näringsidkaren har meddelat eller det av omständigheterna klart framgår att näringsidkaren inte har för avsikt att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.  

För det andra ska enligt 2 punkten den omedelbara hävningsrätten till följd av dröjsmål gälla en situation där parterna har enats om att leverans vid en viss tidpunkt eller senast vid en viss tidpunkt är av avgörande betydelse för konsumenten, men näringsidkaren inte levererar det digitala innehållet eller den digitala tjänsten senast vid den utsatta tidpunkten eller vid den utsatta tidpunkten. Villkoret i punkten uppfylls inte enbart genom att konsumenten exempelvis i näringsidkarens chattjänst före avtalets ingående har meddelat att leverans vid en viss tidpunkt eller senare vid en viss tidpunkt är av avgörande betydelse, utan villkoret ska vara att näringsidkaren för sin del kan ansetts ha godkänt detta. En sådan situation kan vara aktuell t.ex. när konsumenten har meddelat att han eller hon vill ha ett visst tv-kanalpaket för att kunna följa med kommande idrottstävlingar och näringsidkaren för sin del har förbundit sig till denna tidtabell, men det digitala innehållet inte tillhandahållits före den överenskomna tidpunkten och avtalets syfte således inte uppnås för konsumentens del.  

Med stöd av 3 punkten ska konsumenten få häva avtalet på grund av dröjsmål utan att förelägga en förlängd tidsfrist också när det med beaktande av de omständigheter som gällde när avtalet ingicks är klart att leverans vid en viss tidpunkt eller senast vid en viss tidpunkt är av avgörande betydelse. Skillnaden jämfört med 2 punkten är alltså att även om parterna inte i samförstånd skulle ha konstaterat att en viss tidpunkt är av väsentlig betydelse för konsumenten, har det i detta fall varit möjligt att sluta sig till detta utifrån de omständigheter som gällde när avtalet ingicks. En sådan situation kan föreligga t.ex. när näringsidkaren har marknadsfört ett visst tv-kanalpaket med avseende på en viss idrottsturnering. Detsamma gäller situationer där avtalet ger konsumenten rätt att följa ett visst framförande, exempelvis en konsert eller en teaterföreställning, som direktsändning i ett allmänt datanät. Genom momentet genomförs bestämmelser i artikel 13.2 i direktivet. 

I 3 mom. föreslås en hänvisning till bestämmelser som ska tillämpas på hävning. Genom momentet genomförs artikel 13.3 i direktivet. 

9 §.Skadestånd vid dröjsmål. I paragrafen föreslås bestämmelser om konsumentens rätt till skadestånd vid dröjsmål. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 5 kap. 10 §, där det föreskrivs om skadestånd vid köp av varor på grund av säljarens dröjsmål. Regleringen grundar sig inte på direktivet, men i artikel 3.10 i direktivet konstateras det uttryckligen att direktivet inte påverkar medlemsstaternas frihet att reglera rätten till skadestånd. 

Enligt förslaget ska näringsidkarens ansvar för skador som orsakats konsumenten huvudsakligen vara så kallat kontrollansvar. Detta innebär att ersättningsskyldighet uppkommer oberoende av om dröjsmålet eller skadan beror på oaktsamhet från näringsidkarens sida. Om dröjsmålet har berott på ett i paragrafen angett hinder som näringsidkaren inte kunnat övervinna, kan näringsidkaren dock komma att befrias från skadeståndsansvar.  

Enligt 1 mom. är utgångspunkten den att konsumenten har rätt till ersättning för skada han eller hon lider genom näringsidkarens dröjsmål. Näringsidkaren kan dock befrias från skadeståndsskyldighet, om han eller hon visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll som han eller hon inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid den tidpunkt då avtalet ingicks och vars följder han eller hon heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Genom 2 mom. kompletteras 1 mom. i fråga om sådana fall där dröjsmålet beror på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra avtalet eller på någon i tidigare säljled. Näringsidkaren kan då befrias från skadeståndsskyldighet endast om förutsättningarna för beviljande av ansvarsfrihet enligt 1 mom. uppfylls både i fråga om näringsidkaren själv och i fråga om den tredje part som nämns i bestämmelsen. 

Enligt 3 mom. ska näringsidkaren vara skyldig att ersätta indirekt skada som konsumenten lider endast om dröjsmålet eller skadan beror på oaktsamhet från näringsidkarens sida. Som indirekt skada ska enligt 1 punkten för det första betraktas inkomstförlust som konsumenten lider på grund av dröjsmålet eller åtgärder som föranleds av dröjsmålet. Enligt 2 punkten ska med indirekt skada också avses skada som beror på en förpliktelse som grundar sig på något annat avtal. Enligt 3 punkten ska som indirekt skada betraktas sådan väsentlig förlust av nytta av användningen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som inte medför direkt ekonomisk skada, samt annan därmed jämförbar väsentlig olägenhet. 

En skada som avses i 3 mom. ska dock enligt 4 mom. inte betraktas som indirekt skada i den mån den förorsakas av åtgärder för att begränsa annan typ av skada. I det fallet ska rätten att få ersättning således inte förutsätta oaktsamhet från näringsidkarens sida, utan ersättningen bestäms enligt 1 och 2 mom. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att konsumenten råkar i en sämre ställning när han eller hon försöker begränsa sin skada på det sätt som anges i kapitlets 28 § 1 mom. 

Enligt 5 mom. ska en medlem av konsumentens familj som lider skada på grund av dröjsmålet ha samma rätt till ersättning som konsumenten. Med medlemmar av konsumentens familj avses personer som bor i samma hushåll som konsumenten. De formella familjerelationerna ska inte ha någon avgörande betydelse.  

Egenskaper och fel hos digitalt innehåll eller digitala tjänster 

10 §.Egenskaper hos digitalt innehåll eller digitala tjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om vad som i regel ska krävas för att digitalt innehåll eller en digital tjänst ska anses vara utan fel. Genom paragrafen genomförs bestämmelser i artiklarna 6–8 i direktivet. 

Enligt 1 mom. ska det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren tillhandahåller konsumenten överensstämma med avtalet. Utgångspunkten vid bedömningen är alltså det avtal som ingåtts mellan parterna. I det föreslagna momentet räknas det särskilt upp sådana omständigheter som näringsidkaren och konsumenten i typfall kan avtala om. Enligt 1 mom. 1 punkten ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppfylla kraven på beskrivning, kvantitet och kvalitet i avtalet. Med kvantitet kan exempelvis avses ett visst antal musikfiler. När det gäller kvaliteten har man kunnat avtala om exempelvis en viss bildupplösning, ett visst språk eller en viss version. Vidare ska enligt 1 punkten det digitala innehållets eller den digitala tjänstens funktionalitet, kompatibilitet, driftskompatibilitet och andra egenskaper uppfylla kraven i avtalet. Definitioner på funktionalitet, kompatibilitet och driftskompatibilitet finns i 4 § i det föreslagna kapitlet. Enligt 1 mom. 2 punkten ska det digitala innehållet och de digitala tjänsterna också uppvisa lämplighet för det särskilda ändamål för vilket konsumenten behöver innehållet respektive tjänsten som konsumenten informerat näringsidkaren om senast vid tidpunkten för avtalets ingående och som näringsidkaren har godtagit. I 1 mom. 3 punkten föreslås en bestämmelse om att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas tillsammans med alla tillbehör, installationsbeskrivningar och andra instruktioner som föreskrivs i avtalet, medan i 1 mom. 4 punkten föreslås bestämmelser om att kundstöd ska inkluderas i enlighet med avtalet. Enligt 1 mom. 5 punkten ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten även uppdateras i överensstämmelse med avtalet. Parterna har t.ex. kunnat komma överens om att näringsidkaren ska leverera uppdateringar och egenskaper till konsumenten i takt med att de finns tillgängliga. Till den del det särskilt har avtalats om uppdateringar ska givetvis också det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppdateras i enlighet med vad som avtalats. I kapitlets 12 § föreslås särskilda bestämmelser om allmänna säkerhetsuppdateringar och andra uppdateringar som behövs för att bevara det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i enlighet med kraven. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om s.k. objektiva krav, dvs. allmänna krav som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska uppfylla utöver vad parterna eventuellt har avtalat om i enlighet med 1 mom. Det digitala innehållets eller den digitala tjänstens överensstämmelse med kraven ska således bedömas inte bara utifrån de subjektiva kraven i 1 mom. utan också utifrån objektiva krav. Enligt 2 mom. 1 punkten ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten lämpa sig för de ändamål för vilka digitalt innehåll eller digitala tjänster normalt används, med beaktande av den tillämpliga lagstiftningen, tekniska standarder eller, i avsaknad av sådana tekniska standarder, tillämpliga sektorsspecifika uppförandekoder. Digitala innehåll eller digitala tjänster ska alltid vara lämpliga för sitt ändamål, dvs. de ska besitta alla de egenskaper som krävs för att de ska kunna användas. Samtidigt får de inte ha egenskaper som i något avseende gör dem olämpliga för sitt ändamål. 

I 2 mom. 2 punkten föreslås krav på att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska vara av den kvantitet och kvalitet och besitta de egenskaper, inbegripet den funktionalitet, kompatibilitet, tillgänglighet, kontinuitet och säkerhet, som är normala för digitalt innehåll eller digitala tjänster av samma typ och som konsumenten rimligen kan förvänta sig. Det kan givetvis finnas kvalitetsskillnader mellan digitala innehåll eller digitala tjänster som tjänar samma ändamål, utan att det innehåll eller den tjänst som är av lägre kvalitet nödvändigtvis kan anses vara felaktiga. Sådana kvalitetsskillnader återspeglas ofta i priset på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Vid bedömningen av vad konsumenten rimligen kan förvänta sig ska hänsyn tas till det digitala innehållets eller den digitala tjänstens karaktär samt de uppgifter som lämnats av eller på uppdrag av näringsidkaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan vid marknadsföringen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, eller annars före avtalets ingående. Begreppet marknadsföring är omfattande och avser bl.a. kommersiell kommunikation såsom reklam samt information som ges på förpackningen eller i bruksanvisningen eller på annat sätt i samband med att ett avtal ingås. För tydlighetens skull bör det konstateras att de uppgifter som är en väsentlig del av avtalet och som ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås, och som t.ex. i fråga om distansförsäljning i huvudsak regleras i 6 kap., redan med stöd av 1 mom. i den föreslagna paragrafen är relevanta med hänsyn till ansvaret för fel.  

I 2 mom. 3 punkten föreslås en bestämmelse om att det digitala innehållet och den digitala tjänsten i tillämpliga fall ska tillhandahållas tillsammans med de tillbehör och instruktioner som konsumenten rimligen kan förvänta sig att få.  

Enligt 2 mom. 4 punkten ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska överensstämma med försöks- eller förhandsversioner som näringsidkaren gjort tillgängliga före avtalets ingående. I synnerhet inom programvaruutveckling är det vanligt att man som en del av utvecklingsarbetet innan slutversionen av programvaran publiceras även publicerar testversioner, som i princip inte ens är avsedda att motsvara den slutliga programvaran. För tydlighetens skull bör det noteras att punkt 4 inte innebär att den slutliga programvaran måste motsvara en sådan testversion, såvida inte konsumenten på goda grunder har kunnat få det intrycket att den slutliga programvaran och testversionen motsvarar varandra. 

När det rör sig om digitalt innehåll eller digitala tjänster är det vanligt att versionerna förnyas regelbundet. I 3 mom. föreslås därför en bestämmelse om att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i princip också ska överensstämma med den senaste version som var tillgänglig vid tidpunkten för avtalets ingående. Det ska dock vara möjligt för parterna att avtala om något annat. Genom momentet genomförs artikel 8.6 i direktivet. 

11 §.Allmän bestämmelse om fel. I 1 mom. föreslås en huvudregel om att ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som avviker från vad som föreskrivs i 10 § har ett fel. Utgångspunkten vid bedömningen av förekomsten av ett fel är således innehållet i avtalet mellan parterna samt de allmänna krav som gäller det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. För att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte ska ha ett fel på det sätt som avses i bestämmelsen, ska innehållet eller tjänsten uppfylla både de objektiva kraven och eventuella subjektiva krav. Om parterna inte har avtalat något annat, ska innehållet eller tjänsten dessutom överensstämma med den senaste version som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks. Genom momentet genomförs artikel 6 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

I 2 mom. föreslås ett undantag från huvudregeln i 1 mom. Enligt förslaget ska det digitala innehållet eller den digitala tjänsten dock inte anses stå i strid med de allmänna kraven enligt 10 § 2 mom., även om en särskild egenskap hos det digitala innehållet eller den digitala tjänsten skulle avvika från dessa krav, om konsumenten vid avtalets ingående särskilt informerats om avvikelsen och konsumenten uttryckligen och separat då godkänt avvikelsen. Genom momentet genomförs bestämmelser i artikel 8.5 i direktivet.  

Avsikten är således att om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst avviker från de allmänna kraven, måste näringsidkaren uttryckligen informera konsumenten om detta, och konsumenten ska uttryckligen godkänna avvikelsen. Det föreslås inte bli föreskrivet om något standardformat för lämnande av information eller för konsumentens godkännande, men eftersom näringsidkaren har bevisbördan för att informationen har lämnats och konsumentens godkännande har inhämtats vid tidpunkten för avtalets ingående, kan det ligga i näringsidkarens eget intresse att använda skriftlig form. Det torde också i övrigt vara ett lämpligt sätt att ingå avtal om digitalt innehåll eller digitala tjänster. Informationen ska lämnas och godkännandet inhämtas vid den tidpunkt då avtalet ingås. Med detta ska avses att lämnandet av informationen och konsumentens godkännande ska ha ett nära tidsmässigt samband med tidpunkten för avtalets ingående. 

I det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om de situationer där näringsidkaren inte ska ansvara för fel i samband med lämnande av de uppgifter som avses i 10 § 2 mom. 2 punkten och som ska läggas fram vid marknadsföring av digitalt innehåll eller digitala tjänster eller annars innan före avtalets ingående. Genom momentet genomförs delvis artikel 8.1 b i direktivet. Näringsidkaren ska inte ansvara för fel i samband med lämnande av uppgifterna, om näringsidkaren visar att han eller hon inte kände till, och rimligen inte kunde ha känt till, uppgifterna i fråga. Näringsidkaren ska inte heller ansvara för fel i samband med lämnande av uppgifterna om näringsidkaren visar att uppgifterna i fråga hade korrigerats vid tidpunkten för avtalets ingående på samma sätt eller på ett jämförbart sätt som uppgifterna hade lämnats. Enligt 3 mom. 3 punkten ska näringsidkaren inte heller svara för fel i samband med lämnande av uppgifterna, om näringsidkaren visar att informationen inte har kunnat inverka på konsumentens beslut att ingå ett avtal.  

12 §.Fel till följd av underlåtenhet som gäller uppdatering av digitalt innehåll eller digitala tjänster. När det rör sig om digitalt innehåll eller digitala tjänster kan det behövas säkerhetsuppdateringar och andra uppdateringar för att innehållet eller tjänsten fortfarande i fråga om säkerhet och övriga egenskaper ska uppfylla kraven i 10 §. I 1 mom. föreslås bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att se till inte bara att konsumenten informeras om sådana uppdateringar utan också att det anges en tidsperiod under vilken sådana uppdateringar ska tillhandahållas. Om det rör sig om ett enskilt tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster, exempelvis att konsumenten laddar ner en e-bok i en smarttelefon, eller om en rad enskilda tillhandahållanden av digitalt innehåll eller digitala tjänster, bör uppdateringar tillhandahållas konsumenten under en skälig tidsperiod, med beaktande av det digitala innehållets eller den digitala tjänstens typ och ändamål samt omständigheterna och avtalets karaktär. Om det däremot är fråga om kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster under en längre tidsperiod, exempelvis ett tidsbegränsat avtal eller tillsvidareavtal om en tjänst för strömmande via nätet av videor, ska uppdateringar tillhandahållas konsumenten under den period under vilken det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls konsumenten enligt avtalet. Genom momentet genomförs artikel 8.2 i direktivet. 

Om näringsidkaren har försummat att fullgöra sina skyldigheter enligt 1 mom., finns det enligt 2 mom. ett fel i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Genom momentet genomförs delvis artikel 6 i direktivet. 

Konsumenten bör fritt kunna välja att installera eller inte installera sådana uppdateringar. Om konsumenten beslutar att inte installera uppdateringar, kan detta dock ha konsekvenser för näringsidkarens ansvar. Om konsumenten således underlåter att inom skälig tid installera uppdateringar som tillhandahållits i enlighet med 1 mom., ska näringsidkaren enligt 3 mom. inte vara ansvarig för ett fel som följer enbart av bristen på den relevanta uppdateringen, förutsatt att villkoren i momentet uppfylls. För det första ska näringsidkaren ha informerat konsumenten om att uppdateringen finns att tillgå men också om konsekvenserna av konsumentens underlåtenhet att installera uppdateringen. För det andra får konsumentens underlåtenhet att installera uppdateringen eller konsumentens felaktiga installation av den inte bero på brister i de installationsbeskrivningar som lämnats konsumenten. Genom momentet genomförs artikel 8.3 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska ett digitalt innehåll eller en digital tjänst inte heller ha ett fel det sätt som avses i paragrafen, om konsumenten vid avtalets ingående särskilt upplysts om att han eller hon inte får information om uppdateringar och att uppdateringarna inte tillhandahålls på det sätt som avses i 1 mom., och konsumenten uttryckligen och separat då godkände avvikelsen. Genom momentet genomförs delvis artikel 8.5 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster. 

13 §.Fel som beror på integration. Användningen av digitalt innehåll eller digitala tjänster kan förutsätta att de integreras, dvs. i enlighet med definitionen i 4 § 1 punkten i kapitlet att ett digitalt innehåll eller en digital tjänst sammankopplas och integreras med de olika komponenterna i konsumentens digitala miljö, så att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten kan användas i enlighet med de krav som föreskrivs i det föreslagna kapitlet. Med digital miljö avses enligt 4 § 2 punkten i kapitlet maskinvara, programvara och nätanslutningar som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst. 

Ett digitalt innehåll eller en digital tjänst har under vissa förutsättningar ett fel också om innehållet eller tjänsten på grund av felaktig integration avviker från det som föreskrivs i 10 §. Detta ska gälla i det fall att näringsidkaren har ansvarat för integrationen, dvs. haft ansvaret för integrationen eller övervakningen av den. Detsamma ska gälla situationer där det i sig har ankommit på konsumenten att sörja för integrationen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten men där den felaktiga integrationen har berott på brister i de integrationsinstruktioner som näringsidkaren tillhandahållit. Genom paragrafen genomförs artikel 9 i direktivet. 

14 §.Rättsligt fel. I paragrafen föreslås bestämmelser om rättsligt fel. Paragrafen motsvarar i stor utsträckning 41 § i köplagen och föreslagna 5 kap. 13 §. Med beaktande av kapitlets tillämpningsområde torde paragrafens praktiska betydelse vara liten, men bestämmelsen anses behövlig för den händelse att ett rättsligt fel hänför sig till en i kapitlets 1 § 3 mom. avsedd vara, dvs. en vara som uteslutande används som bärare av digitalt innehåll.  

Enligt 1 mom. har ett digitalt innehåll eller en digital tjänst ett fel också om en tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan rätt i en vara som avses i kapitlets 1 § 3 mom. (rättsligt fel), och det inte följer av avtalet att konsumenten ska ta emot varan med de begränsningar som tredje mans rätt medför. Bestämmelsen ska däremot inte tillämpas i de fall som är mer sannolika med tanke på tillämpningen av kapitlet, nämligen då en tredje mans immateriella rättigheter, exempelvis patenträtt, varumärkesrätt eller upphovsrätt, begränsar konsumentens möjligheter att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. I sådana situationer kan de andra bestämmelser i kapitlet som gäller fel bli tillämpliga.  

Enligt 2 mom. ska konsumenten också kunna göra gällande påföljder av ett rättsligt fel om tredje man påstår att han eller hon har en sådan rätt som avses ovan och det finns sannolika skäl för påståendet. Momentet motsvarar 41 § 3 mom. i köplagen. 

Genom paragrafen genomförs delvis artikel 10 i direktivet, där det föreskrivs om tredje parts rättigheter. 

15 §.Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilken tidpunkt som ska vara avgörande när ett fel i ett digitalt innehåll eller en digital tjänst ska bedömas. Genom paragrafen genomförs artikel 11 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster.  

Om det är fråga om ett enskilt tillhandahållande eller en rad enskilda tillhandahållanden av digitalt innehåll eller digitala tjänster, ska enligt 1 mom. näringsidkaren ansvara för fel som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har haft vid tidpunkten för tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, även om felet visar sig först senare. Bestämmelsen i 1 mom. avser att utnyttja medlemsstaternas möjlighet enligt direktivet att inte fastställa den i direktivet angivna tidsfristen på två år för ansvar för fel. I avsnitt 5.1 redogörs det för motiven för denna lösning. 

Med stöd av skäl 57 i ingressen till direktivet rör det sig om kontinuerligt tillhandahållande exempelvis när konsumenter laddar ner en e-bok och lagrar den på sina personliga enheter. När tillhandahållandet består av en serie separata tillhandahållanden är det fråga om en rad enskilda tillhandahållanden. Som exempel kan nämnas ett avtal med stöd av vilket konsumenten får ladda ned en ny e-bok varje vecka. 

Om det är fråga om kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten under en längre tidsperiod, ska enligt 2 mom. näringsidkaren ansvara för ett sådant fel som framkommer under den period då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas enligt avtalet. Som exempel på sådana avtal kan på basis av skäl 57 i ingressen till direktivet nämnas tidsbegränsade eller tillsvidare gällande avtal om molnlagring eller tillsvidaremedlemskap i en plattform för sociala medier. Ett särdrag i sådana avtal är att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten är tillgänglig eller åtkomlig för konsumenter endast under avtalets fastställda löptid eller så länge som tillsvidareavtalet är i kraft.  

Det är skäl att notera att det med stöd av skäl 57 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster inte nödvändigtvis behöver krävas långvarigt tillhandahållande för att tillhandahållandet ska betraktas som i paragrafen avsett kontinuerligt tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst under en längre tidsperiod. Således kan exempelvis strömmande via nätet av ett videoklipp betraktas som i paragrafen avsett kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll under en längre tidsperiod. Då är det näringsidkaren som ska ansvara för ett fel som framkommer under den tid då det digitala innehållet ska tillhandahållas enligt avtalet. På motsvarande sätt ska som kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster under en längre tidsperiod också betraktas sådana fall där specifika delar av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten görs tillgängliga periodiskt eller vid flera tillfällen under avtalets löptid. I skäl 57 till ingressen nämns som exempel antivirusprogram som kan användas i ett år och som uppdateras automatiskt varje månad under denna period, samt situationer där näringsidkaren tillhandahåller uppdateringar varje gång nya inslag i ett digitalt spel blir tillgängliga.  

Enligt 3 mom. ska näringsidkaren också ansvara för ett fel till följd av underlåtenhet som gäller i 12 § avsedda uppdateringar och som framkommer under den period då uppdateringarna enligt 12 § 1 mom. ska tillhandahållas.  

16 §.Felantagande. I paragrafen föreslås bestämmelser om bevisbördan vid fel. Genom paragrafen genomförs artiklarna 12.2–12.5 i direktivet, som gäller bevisbördan. 

Om det är fråga om ett enskilt tillhandahållande eller en rad enskilda tillhandahållanden av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, ska enligt 1 mom. felet antas ha funnits vid tidpunkten för tillhandahållandet om det framkommer inom ett år från denna tidpunkt. Näringsidkaren kan dock undanröja presumtionen genom att visa att felet uppstått först efter detta. Om det däremot är fråga om kontinuerligt tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster under en längre tidsperiod, och felet framkommer under perioden i fråga, är presumtionen den att det rör sig om ett fel som näringsidkaren ansvarar för, om denne inte visar något annat. 

Enligt 2 mom. ska den omvända bevisbördan enligt 1 mom. inte tillämpas om näringsidkaren kan visa att konsumentens digitala miljö, dvs. enligt definitionen i 4 § 2 punkten maskinvara, programvara och eventuella nätanslutningar som används av konsumenten för åtkomst till eller användning av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, inte är förenlig med de tekniska kraven på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. En ytterligare förutsättning är dock att näringsidkaren har informerat konsumenten om sådana tekniska krav på ett klart och begripligt sätt innan avtalet ingicks.  

För att näringsidkaren ska kunna utreda om konsumentens digitala miljö är lämplig, föreslås i 3 mom. bestämmelser om konsumentens skyldighet att samarbeta med näringsidkaren i den mån det är skäligt och behövligt för att utreda om felet eller bristen i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten beror på konsumentens digitala miljö. Som skäligt samarbete enligt momentet ska betraktas tillåtelse att använda de tekniskt tillgängliga medel som är minst ingripande för konsumenten. I skäl 60 i ingressen nämns som exempel på sådana medel att näringsidkaren förses med automatiskt genererade tillbudsrapporter, eller med uppgifter om konsumentens internetuppkoppling. Endast i vederbörligen motiverade undantagsfall ska konsumenter kunna behöva bevilja virtuell tillgång till sin digitala miljö. I det fallet är en ytterligare förutsättning den att det inte finns någon annan möjlig metod att utreda saken.  

Om näringsidkaren har underrättat konsumenten om det i 2 mom. avsedda samarbetskravet på ett klart och begripligt sätt innan avtalet ingås, men konsumenten inte deltar i samarbetet, ska enligt 3 mom. inte heller i detta fall tillämpas den omvända bevisbördan enligt 1 mom. 

Påföljder vid fel 

17 §.Konsumentens rättigheter vid fel. I 1 mom. föreslås en sammanfattande förteckning över konsumentens rättigheter i det fall att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har ett fel som näringsidkaren med stöd av bestämmelserna i det föreslagna kapitlet ansvarar för. Genom momentet genomförs artikel 14.1 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås för tydlighetens skull bestämmelser om att konsumentens rätt att i förhållande till näringsidkaren åberopa de rättsmedel som föreskrivs i det föreslagna kapitlet inte ska påverka näringsidkarens rätt att kräva gottgörelse av den som är ansvarig för felet i ett tidigare led av transaktionskedjan. Bestämmelsen behövs för att artikel 20 i direktivet ska genomföras på ett korrekt sätt. För tydlighetens skull bör det noteras att artikel 22 som gäller direktivets tvingande natur inte innehåller några bestämmelser om direktivets tvingande natur med hänsyn till artikel 20. Momentet påverkar alltså inte avtalsfriheten mellan näringsidkare. 

18 §.Rätt att hålla inne betalningen. I paragrafen föreskrivs det om konsumentens rätt att vid fel hålla inne betalningen av köpesumman. En motsvarande bestämmelse som gäller köp av varor finns i gällande 5 kap. 17 §. Paragrafen baserar sig inte på direktivet utan det rör sig om rent nationell reglering. Att sådana bestämmelser tas in i en nationell lag anses vara möjligt med stöd av skäl 15 i ingressen till direktivet. 

För att säkra konsumentens yrkanden vid fel ska enligt förslaget konsumenten i princip ha rätt att vid fel i ett digitalt innehåll eller en digital tjänst hålla inte betalningen av den andel som ännu var obetald när felet upptäcktes. Oberoende av vad som har avtalats om betalning av köpesumman ska konsumenten inte anses ligga efter med betalningen om han eller hon agerar på detta sätt. 

Konsumentens rätt att hålla inne betalningen av den del av köpesumman som är nödvändig för att säkra konsumentens yrkanden ska inte vara beroende av hur väsentligt felet är och inte heller av vilka påföljder för felet konsumenten vill åberopa. Dessa omständigheter påverkar dock hur stor del av betalningen av köpesumman konsumenten får hålla inne. Om felet är sådant att det ger konsumenten rätt att häva avtalet, gäller rätten att hålla inne betalningen hela den obetalda köpesumman. Eftersom konsumenten däremot inte ska ha rätt att hålla inne betalningen av köpesumman till den del som det uppenbart överskrider vad konsumenten har rätt att kräva på grund av dröjsmålet, ska konsumenten inte ha rätt att hålla inne betalningen av hela köpesumman i det fall att det rör sig om ett ringa fel.  

I praktiken kan det ofta vara svårt eller rentav omöjligt för konsumenten att exakt uppskatta penningbeloppet av de yrkanden som han eller hon har rätt att framställa på grund av ett fel. Därför kan det inte anses att konsumentens rätt att hålla inne betalningen av köpesumman ska begränsa sig uttryckligen till ett belopp som står klart först senare. Vid bedömningen av huruvida konsumenten har rätt att hålla inne betalningen av köpesumman och av hur stor del av köpesumman konsumenten får hålla inne måste det som rimligen kan förutsättas av konsumenten med beaktande av den information om konsumentens rättsliga ställning som han eller hon har eller kan få tillgång till tillmätas en avgörande roll. 

För tydlighetens skull kan det noteras att bestämmelsen kan bli tillämplig endast i sådana fall där det avtalats att en köpesumma ska betalas. Om det däremot är fråga om utlämnande av personuppgifter enligt 1 § 1 mom. 2 punkten, kan bestämmelsen inte bli tillämplig. 

19 §.Avhjälpande av fel. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om konsumentens rätt att kräva att ett fel avhjälps. Avhjälpandet av fel i ett digitalt innehåll eller en digital tjänst ska ske inom skälig tid och så att det inte leder till kostnader eller betydande olägenhet för konsumenten, med beaktande av det digitala innehållets eller den digitala tjänstens karaktär och det ändamål för vilket konsumenten skaffade det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. 

Enligt 2 mom. ska näringsidkaren dock inte vara skyldig att avhjälpa felet, om det föreligger ett hinder som näringsidkaren inte kan övervinna eller om det skulle medföra oskäliga kostnader för honom eller henne att avhjälpa felet. I sådana fall ska det i synnerhet tas hänsyn till betydelsen av felet samt det digitala innehållets eller den digitala tjänstens värde i det fall att innehållet eller tjänsten inte hade haft något fel. 

Genom paragrafen genomförs artikel 14.2 och 14.3 i direktivet. 

20 §.Prisavdrag och hävning av avtal. I paragrafen föreslås bestämmelser om konsumentens rätt till prisavdrag och hävning av avtal. Om konsumenten har betalat eller förbundit sig att betala en köpesumma, ska konsumenten under vissa förutsättningar få kräva antingen ett prisavdrag eller hävning av avtalet. Om konsumenten däremot har lämnat ut eller förbundit sig att lämna ut personuppgifter, kan det bli fråga om enbart hävning av avtalet, med den skillnaden att tröskeln för hävning ska vara lägre än i det fall att konsumenten betalar en köpesumma.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska konsumenten ha rätt att i enlighet med vad som beskrivits ovan kräva ett prisavdrag eller häva avtalet, om avhjälpande av felet inte kan komma i fråga av de orsaker som avses i 19 § 2 mom. De orsaker som avses i det momentet är att det föreligger ett hinder för fullgörande av avtalet som näringsidkaren inte kan övervinna eller att fullgörandet av avtalet skulle medföra oskäliga kostnader för näringsidkaren, i synnerhet med hänsyn till de omständigheter som nämns i det momentet. Enligt 2 punkten ska rätten att kräva prisavdrag eller häva avtalet också gälla en situation där näringsidkaren inte har avhjälpt felet på det sätt som avses i 19 § 1 mom., dvs. inom skälig tid och så att det inte leder till kostnader eller betydande olägenhet för konsumenten med beaktande av de omständigheter som anges i 19 § 1 mom. Denna rätt ska också enligt 3 punkten gälla en situation där näringsidkaren har meddelat eller det på grund av omständigheterna är uppenbart att näringsidkaren inte kommer att avhjälpa felet inom skälig tid eller utan att det medför betydande olägenhet för konsumenten. Enligt 4 punkten ska rätten att kräva prisavdrag eller hävning av avtalet också gälla en situation där ett fel framkommer trots att näringsidkaren har försökt bringa det digitala innehållet eller den digitala tjänsten i överensstämmelse med kraven i det föreslagna kapitlet.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om konsumentens omedelbara rätt till prisavdrag eller hävning av avtalet. Avsikten är att konsumenten ska ha en sådan rätt, om felet till sin natur är så allvarligt att avhjälpande av felet inte kan komma i fråga. Momentet avser i synnerhet situationer då felet i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten är så allvarligt att konsumenten inte kan förväntas lita på näringsidkarens förmåga att avhjälpa felet. Som exempel på detta kan nämnas en situation där en konsument har tillhandahållits ett virusbekämpningsprogram som i sig innehållit ett virus. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om tröskeln för hävning av avtalet. I enlighet med vad som konstateras ovan ska tröskeln för hävning vara olika beroende på om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls mot en köpesumma eller om konsumenten har förbundit sig att lämna ut personuppgifter. I det sistnämnda fallet ska också ett ringa fel berättiga till hävning av avtalet, eftersom konsumenten i dessa fall bland de medel som står till buds inte förfogar över en möjlighet att kräva prisavdrag. Om däremot det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits mot en köpesumma, ska enligt förslaget ett ringa fel inte berättiga till hävning av avtalet. Enligt förslaget ska näringsidkaren ha bevisbördan för att felet är ringa. 

Det är möjligt att konsumenten har förbundit sig både till att betala köpesumman och till att lämna ut personuppgifter till näringsidkaren. Eftersom konsumenten i ett sådant fall också har möjlighet att kräva prisavdrag, förutsätter rätten att häva avtalet att felet inte är obetydligt. 

Enligt artikel 15 i direktivet ska konsumenten utöva rätten att häva avtalet genom ett uttalande till näringsidkaren där konsumenten ger uttryck för sitt beslut att häva avtalet. Artikeln anses vara till den grad självklar att det inte anses nödvändigt att genomföra den separat. 

Genom 1 och 2 mom. genomförs artikel 14.4 i direktivet och genom 3 mom. artikel 14.6 i direktivet. 

21 §.Bestämmande av prisavdrag. Enligt 1 mom. i paragrafen som gäller bestämmande av prisavdrag ska ett prisavdrag stå i rätt proportion till minskningen av värdet på det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls konsumenten, när prisavdraget jämförs med det värde som det digitala innehållet eller den digitala tjänsten skulle ha om innehållet eller tjänsten uppfyllde kraven i det föreslagna kapitlet. I 2 mom. föreslås bestämmelser om den tidsperiod som rätten till prisavdrag ska gälla i det fall att det rör sig om ett digitalt innehåll eller en digital tjänst som tillhandahålls under en längre tidsperiod. Rätten till prisavdrag ska i dessa fall gälla den tidsperiod då det funnits ett fel i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Vid beräkningen av prisavdraget bör hänsyn då tas till den värdeminskning på det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som beror på både bristande avtalsenlighet (i lagförslaget ”fel”) och den tid under vilken konsumenten inte kunde komma i åtnjutande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten på ett avtalsenligt sätt (skäl 66 i ingressen).  

Genom paragrafen genomförs artikel 14.5 i direktivet.  

22 §.Skadestånd vid fel. I paragrafen föreslås bestämmelser om att konsumenten har rätt till ersättning för den skada som han eller hon lider på grund av fel i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Ersättningsskyldigheten ska omfatta de person-, sak- och förmögenhetsskador som felet orsakat konsumenten. Till skillnad från köp av varor, där säljarens på köpet baserade skadeståndsansvar inte utsträcker sig till sådana personskador som beror på fel i varan och där produktansvarslagen blir tillämplig, ska i det föreslagna kapitlet personskador inte falla utanför tillämpningsområdet, utan näringsidkarens ansvar för fel ska på motsvarande sätt som i 8 kap. också omfatta personskador. Även om det är relativt sällsynt att ett fel i ett digitalt innehåll eller en digital tjänst orsakar personskador, kan sådana skador de facto orsakas exempelvis av olika digitala innehåll eller digitala tjänster som anknyter till hälsa, motion och välfärd. 

Enligt 1 mom. ska huvudregeln vara att ersättningsskyldigheten inte är beroende av om felet eller skadan beror på oaktsamhet från näringsidkarens sida. På samma sätt som vid dröjsmål ska en sådan förutsättning dock gälla i fråga om vissa typer av skada. Med dessa s.k. indirekta skador ska vid fel avses samma typer av skada som vid dröjsmål. Ersättningsskyldighet som omfattar alla typer av skada kan uppkomma också på den grunden att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten vid tidpunkten för ingåendet av avtalet eller, om det är fråga om tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst under en längre tidsperiod, under perioden i fråga avvek från vad näringsidkaren särskilt har förbundit sig till. 

Typiska skador som konsumenten kan orsakas på grund av ett fel är olika utredningskostnader, såsom telefon- eller resekostnader. Det föreslås att ersättningsskyldighet för sådana skador ska uppkomma oberoende av oaktsamhet. Som indirekt skada ska däremot för det första betraktas sådan inkomstförlust som konsumenten lider på grund av avtalsbrottet eller på grund av åtgärder som föranleds av avtalsbrottet. Som exempel kan nämnas fall där konsumenten blir tvungen att använda arbetstid till att utreda ett fel eller till att vidta åtgärder som detta kräver, och därigenom lider inkomstbortfall. Som indirekt skada ska också betraktas skada som beror på en förpliktelse som grundar sig på något annat avtal. Som exempel kan här nämnas en situation där konsumenten på grund av ett fel i en navigationsapplikation inte kommer fram till sin destination i tid utan missar sin anslutning och förlorar köpesumman för en bokad resa. Förutom i det fall att det inte alls betalas ersättning för en sådan skada – på grund av att kravet på ett adekvat orsakssamband inte uppfylls – ska det för att näringsidkaren ska ha ersättningsansvar alltså förutsättas att näringsidkaren har varit oaktsam. Som indirekt skada ska också betraktas en sådan väsentlig förlust av nytta av användningen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som inte medför direkt ekonomisk skada. Också vid fel ska den regel bli tillämplig som framgår av 9 § 4 mom. enligt vilken en ovan avsedd skada som i princip ska betraktas som en indirekt skada ska ersättas på samma sätt som en direkt skada i den mån den orsakats av åtgärder för att begränsa en direkt skada. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar 41 § 2 mom. i köplagen, som redan för närvarande är tillämpligt också på konsumentköp och som således är relevant också i fråga om avtal som omfattas av tillämpningsområdet för 5 a kap. när det rör sig om varor som uteslutande används som bärare av digitalt innehåll. Enligt momentet ska konsumenten alltid ha rätt till ersättning för skada som beror på ett rättsligt fel i samband med att avtalet ingicks, om konsumenten inte kände till eller inte heller borde ha känt till felet.  

Enligt 3 mom. har en medlem av konsumentens familj som lider skada på grund av felet samma rätt till ersättning som konsumenten. Inte heller vid fel ska det med tanke på näringsidkarens ansvar i sig ha någon betydelse vem av familjemedlemmarna som formellt är avtalspart eller vem av dem som lidit skada.  

Bestämmelserna grundar sig inte på direktivet utan utgör nationell reglering. 

23 §.Skada på annan egendom. I 1 mom. föreslås på samma sätt som i 5 kap. 21 § bestämmelser om ersättning för skada som fel i ett digitalt innehåll eller en digital tjänst, inklusive en bärare av digitalt innehåll, orsakar på annan egendom. I det fallet ska bestämmelserna i 22 § tillämpas på näringsidkarens skadeståndsansvar endast om skadan hänför sig till egendom som i användningshänseende har omedelbar anknytning till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.  

Skada på annan egendom kan uppkomma exempelvis om ett visst dataprogram som är felaktigt skadar konsumentens terminalutrustning. I sådana fall är skadan en förutsägbar följd av felet i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, och det kan inte anses oskäligt att näringsidkaren blir tvungen att betala konsumenten ersättning för en sådan skada, även om den inte berott på oaktsamhet från näringsidkarens sida. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll gällande 5 kap. 21 § 2 mom. Att bestämmelsen tas in också i 5 a kap. anses vara behövligt, eftersom kapitlet också tillämpas när digitalt innehåll tillhandahålls via en bärare av digitalt innehåll, såsom en minnessticka eller en Blu-rayskiva. 

Verkningar av hävning av avtal 

24 §.Verkningar av hävning av avtal på betalningsprestationer. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur hävning av avtalet påverkar parternas betalningsprestationer. Vid hävning av avtalet ska näringsidkaren enligt 1 mom. vara skyldig att till konsumenten återbetala alla prestationer som betalats till konsumenten i enlighet med avtalet. Om avtalet gäller tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst mot betalning under en längre tidsperiod och det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppfyllt kraven i det föreslagna kapitlet under en viss tidsperiod innan avtalet hävdes, ska näringsidkaren dock vara skyldig att återbetala endast den del av det pris konsumenten betalat som motsvarar och står i förhållande till den tidsperiod under vilken det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte uppfyllde kraven i kapitlet. Skyldigheten ska på samma sätt gälla den del som konsumenten har betalat i förskott för den avtalsperiod som skulle ha återstått om avtalet inte hade hävts. Om konsumenten alltså exempelvis har ingått ett tillsvidareavtal om användning av en beställvideoplattform som fungerat felfritt under en viss tidsperiod, ska näringsidkaren inte behöva återbetala redan betalda prestationer till den del som tjänsten har varit felfri, utan endast för den tid som tjänsten inte uppfyllde kraven i det föreslagna kapitlet. Om konsumenten dessutom har hunnit betala t.ex. en viss månadsavgift för tjänsten i förskott, ska den avgiften återbetalas vid hävning. Genom momentet genomförs artikel 16.1 i direktivet. 

I 2 mom. föreslås för tydlighetens skull en bestämmelse om att konsumenten inte ska vara skyldig att betala för användningen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten för den tidsperiod som föregår hävningen av avtalet då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte uppfyllde kraven i det föreslagna kapitlet. Bestämmelsen täcks delvis redan genom det som konstateras i 1 mom., men genom bestämmelsen förtydligas konsumentens betalningsskyldighet i de situationer där det inte finns någon avgift som ska återbetalas. Genom momentet genomförs artikel 17.3 i direktivet. 

25 §.Verkningar av hävning av avtal på användningen av digitalt innehåll eller digitala tjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om användningen av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst vid hävning av avtalet.  

Enligt 1 mom. ska konsumenten om avtalet hävs avhålla sig från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och från att göra dem tillgängliga för tredje part. Genom den meningen genomförs artikel 17.1 i direktivet. Om det digitala innehållet har tillhandahållits med hjälp av en bärare av digitalt innehåll, ska enligt förslaget konsumenten dessutom vara skyldig att på näringsidkarens begäran utan obefogat dröjsmål återlämna detta medium till näringsidkaren på näringsidkarens bekostnad. För att näringsidkaren ska ha rätt att få tillbaka bäraren av det digitala innehållet bör en sådan begäran göras inom 14 dagar från det att konsumenten har underrättat näringsidkaren om sitt beslut att häva avtalet. Genom paragrafen genomförs till denna del artikel 17.2 i direktivet. 

När ett avtal hävs ska näringsidkaren enligt 2 mom., som baserar sig på artikel 16.5 i direktivet, ha rätt att hindra konsumenten från att få tillgång till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Dessutom ska näringsidkaren ha rätt att avaktivera konsumentens användarkonto eller på något annat sätt hindra konsumenten från att använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. Näringsidkarens rätt enligt momentet ska dock endast omfatta de fall på vilka 4 mom. inte tillämpas. I det momentet finns bestämmelser om de situationer där näringsidkaren är skyldig att göra tillgängligt för konsumenten allt innehåll som konsumenten har överlåtit eller skapat vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren tillhandahåller. 

Enligt 3 mom. är utgångspunkten vid hävning den att näringsidkaren ska avhålla sig från att använda sådant innehåll som konsumenten har skapat eller överlåtit vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren har tillhandahållit. Innehåll som konsumenten skapat eller överlåtit kan vara till exempel digitala bilder samt video- och ljudfiler. Skyldigheten att avhålla sig från att använda innehåll som konsumenten skapat eller överlåtit ska dock inte vara utan undantag. För det första ska denna skyldighet enligt 1 punkten inte gälla fall där innehållet inte kan användas annat än inom ramen för det digitala innehåll eller den digital tjänst som näringsidkaren tillhandahållit, till exempel ett visst spel. Enligt 2 punkten ska skyldigheten inte heller gälla sådana fall där innehållet i fråga endast rör konsumentens verksamhet vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren tillhandahållit. Enligt 3 punkten ska det inte heller förutsättas att näringsidkaren ska avhålla sig från att använda innehållet, om näringsidkaren har kopplat sådant innehåll till andra uppgifter och innehållet inte kan särskiljas eller det medför oskäligt besvär att särskilja innehållet. Enligt 4 punkten ska det inte heller förutsättas att näringsidkaren ska avhålla sig från att använda innehållet, om konsumenten har skapat innehållet tillsammans med andra konsumenter, till exempel efter att ha spelat ett spel tillsammans med andra, och andra konsumenter kan fortsätta att använda innehållet i fråga. Genom momentet genomförs artikel 16.3 i direktivet. 

Om konsumenten vid hävning skulle vägras åtkomst till innehåll som han eller hon har överlåtit eller skapat genom användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, skulle konsumenten i praktiken kunna låta bli att åberopa sin hävningsrätt vid fel i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten. För att undvika sådana situationer föreslås i 4 mom. bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att på konsumentens begäran göra tillgängligt för konsumenten allt innehåll som konsumenten har överlåtit eller skapat vid användning av det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren tillhandahåller. Detta ska enligt förslaget göras kostnadsfritt inom skälig tid och i ett allmänt använt och maskinläsbart format. Kravet på kostnadsfrihet gäller kostnader som särskilt hänför sig till återfående av innehåll, och kravet innebär således inte att konsumenten inte är skyldig att stå för kostnaderna för sin egen digitala miljö, exempelvis för nätförbindelsen. I artikel 16.4, som genomförs genom 4 mom., konstateras det också att konsumenten ska ha rätt att hämta det digitala innehållet utan hinder från näringsidkarens sida, men detta anses vara ett så självklart krav att det inte anses nödvändigt att särskilt nämna det i bestämmelsen.  

Näringsidkarens skyldighet att göra innehållet tillgängligt för konsumenten ska dock inte vara utan undantag, eftersom i momentet föreslås bestämmelser om att de fall som nämns i 3 mom. 1–3 punkten inte ska omfattas av skyldigheten. Skyldigheten att göra innehållet tillgängligt ska således inte tillämpas om innehållet inte kan användas annat än inom ramen för det digitala innehåll eller den digitala tjänst som näringsidkaren tillhandahållit, om innehållet i fråga endast rör konsumentens verksamhet vid användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller om näringsidkaren har kopplat sådant innehåll till andra uppgifter och innehållet inte kan särskiljas eller det medför oskäligt besvär att särskilja innehållet. Syftet med undantagen är att täcka sådana fall där innehållet inte har någon nämnvärd praktisk nytta för konsumenten men där avlägsnandet av innehållet kräver betydande ansträngningar från näringsidkarens sida.  

Enligt 5 mom. ska det som föreskrivs i 3 och 4 mom. inte gälla personuppgifter. Bestämmelser om användningen av personuppgifter finns i den allmänna dataskyddsförordningen, och i fråga om personuppgifter ska näringsidkaren iaktta de skyldigheter som ska tillämpas enligt den förordningen. Genom momentet genomförs artikel 16.2 i direktivet, samt direktivets 16.3 och 16.4 artikel till den del personuppgifter har lämnats utanför tillämpningsområdet för de artiklarna. Hänvisningen anses nödvändig av informationsskäl. 

Övriga bestämmelser 

26 §.Återbetalning. Enligt 1 mom. ska näringsidkaren göra de återbetalningar som avses i det föreslagna kapitlet utan kostnad, utan obefogat dröjsmål och senast 14 dagar efter det att konsumenten har meddelat näringsidkaren att han eller hon yrkar på prisavdrag eller hävning av avtalet. Om det digitala innehållet har tillhandahållits med hjälp av en bärare av digitalt innehåll, ska näringsidkaren dock efter att ha gjort en sådan begäran som avses i 25 § 1 mom. få hålla inne återbetalningen till dess att näringsidkaren har fått tillbaka bäraren av det digitala innehållet. Genom momentet genomförs artikel 18.1 och 18.3. Dessutom utnyttjas delvis det handlingsutrymme som framgår av skäl 15 i ingressen, enligt vilket medlemsstaterna kan reglera parternas rättigheter att avstå från att helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter innan motparten fullgör sina skyldigheter.  

Enligt 2 mom., som baserar sig på artikel 18.2 i direktivet, ska näringsidkaren när den återbetalar de mottagna betalningarna använda samma betalningsmedel som konsumenten använde vid den ursprungliga transaktionen. Bestämmelsen innebär att om konsumenten exempelvis har betalat sina inköp kontant, med ett debitkort eller via en nätbank, ska betalningen återbetalas till konsumenten kontant eller genom en motsvarande betalning till konsumentens bankkonto, förutsatt att näringsidkaren känner till konsumentens kontonummer. Om konsumenten inte har meddelat sitt kontonummer, ska återbetalningen göras i form av en annan penningprestation, exempelvis som en betalningsanvisning eller postanvisning. Om konsumenten har betalat sina inköp exempelvis med kreditkort eller med sin mobiltelefon så att summan debiteras på konsumentens telefonräkning, ska återbetalningen i princip genomföras som en kreditering av kreditkortskontot eller telefonräkningen. 

Återbetalningen ska kunna ske med något annat betalningsmedel endast om konsumenten uttryckligen har samtyckt till något annat arrangemang. Återbetalningen av prestationer får inte i någotdera fallet medföra kostnader för konsumenten. 

27 §.Ändring av digitalt innehåll eller digitala tjänster. Digitalt innehåll och digitala tjänster utvecklas ständigt, och i mer långvariga avtal kan ändringar av innehåll eller tjänster ofta vara till nytta också för konsumenterna. I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka det ska vara tillåtet att göra andra ändringar än sådana som är nödvändiga.  

När det är fråga om tillhandahållande av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst under en längre tidsperiod, ska en förutsättning för ändring av avtalet enligt 1 mom. 1 punkten för det första vara att det i avtalet har avtalats om näringsidkarens rätt att ensidigt ändra det digitala innehållet eller den digitala tjänsten och avtalats om en grundad anledning till ändring. I enlighet med vad som konstateras i skäl 75 i ingressen till direktivet kan en grundad anledning vara exempelvis att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska anpassas till en ny teknisk miljö eller till ett ökat antal användare. 

Enligt 2 punkten ska en ytterligare förutsättning vara att ändringen inte medför extra kostnader för konsumenten. En annan förutsättning ska enligt 3 punkten vara att konsumenten informeras om ändringen på ett klart och begripligt sätt.  

Om ändringen inverkar negativt på konsumentens möjligheter att få tillgång till eller använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, ska konsumenten enligt paragrafens 2 mom. i god tid tillhandahållas information i varaktig form om egenskaperna hos och tidpunkten för ändringen samt om rätten enligt 3 mom. att häva avtalet eller om möjligheten att behålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utan en sådan ändring. I momentet föreslås också en bestämmelse om när informationen har tillhandahållits i varaktig form. Till denna del genomförs genom momentet definitionen av begreppet varaktigt medium i artikel 2.13 i direktivet. 

Om en ändring av ett digitalt innehåll eller en digital tjänst inverkar negativt på konsumentens möjligheter att få tillgång till eller använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, ska konsumenten enligt 3 mom. ha rätt att häva avtalet utan kostnad. Detta ska enligt förslaget göras inom 30 dagar från mottagandet av informationen om ändringen eller från det att näringsidkaren har ändrat det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, beroende på vilket som är det senare datumet. Någon rätt att häva avtalet ska dock inte föreligga, om den negativa inverkan av ändringen är ringa. Rätt att häva avtalet ska inte heller föreligga när näringsidkaren utan ytterligare kostnad har gett konsumenten möjlighet att behålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utan ändring och det digitala innehållet eller den digitala tjänsten fortfarande uppfyller kraven i det föreslagna kapitlet. Om konsumenten häver avtalet med stöd av 3 mom., ska på hävningen enligt 4 mom. tillämpas vad som föreskrivs i 24–26 §. 

Genom paragrafen genomförs artikel 19 i direktivet. 

28 §.Begränsning av skada och nedsättning av skadestånd. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om konsumentens skyldighet att begränsa sin skada. Bestämmelsen motsvarar 30 § 1 mom. i 5 kap. som gäller köp av varor, men i förslaget avgränsas den till att gälla endast konsumenten, eftersom det föreslagna kapitlet inte innehåller några bestämmelser om konsumentens skadeståndsskyldighet. Konsumenten ska vid näringsidkarens avtalsbrott vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin egen skada. Påföljden för försummelse av denna skyldighet ska vara att det skadestånd som beviljas näringsidkaren minskas med ett belopp som motsvarar den skada som konsumenten skulle ha kunnat undvika genom att handla på korrekt sätt. Detta följer av de allmänna principerna för beräkning av skadestånd. 

Med stöd av 2 mom. ska det vara möjligt att jämka det skadestånd som näringsidkaren ska betala. En likartad bestämmelse finns i 5 kap. 30 § 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen avgränsas dock till att endast gälla jämkning av skadestånd som näringsidkaren ska betala, eftersom det föreslagna kapitlet inte innehåller uttryckliga bestämmelser om skadestånd som konsumenten ska betala. Liksom i 5 kap. 30 § 2 mom. förtecknas även i det föreslagna momentet de faktorer som ska beaktas när jämkning prövas. 

29 §.Preskription av krav på gottgörelse. På motsvarande sätt som i 5 kap. föreslås det för tydlighetens skull att till det nya 5 a kap. fogas en informativ hänvisning till lagen om preskription av skulder, utifrån vilken ska bestämmas den absoluta bakre gränsen för näringsidkarens lagstadgade ansvar för fel. Genom paragrafen anges till denna del genomförandet av artikel 11.2 och 11.3 i direktivet. 

10 kap. Tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter 

15 §.Tillämpning av bestämmelserna om köp av varor. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras med anledning av ändringen av rubriken för 5 kap. Dessutom ändras hänvisningen i paragrafen till konsumentköp i 5 kap. till en hänvisning till köp av varor. 

12 kap Särskilda stadganden 

1 §.Ansvar för förmedlare av konsumtionsnyttigheter. I 1 mom. föreslås en hänvisning till det nya 5 a kap. Samtidigt stryks hänvisningen till 41 § i köplagen. Hänvisningen till 41 § i köplagen behövs inte längre, eftersom det både i 5 kap. och 5 a kap. föreslås bestämmelser om rättsligt fel som motsvarar 41 § i köplagen. 

8  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2022. 

Direktiven ska genomföras senast den 1 juli 2021, och de bestämmelser genom vilka direktiven ska genomföras ska tillämpas från och med den 1 januari 2022. 

Eftersom genomförandet av direktiven har fördröjts, kan den lag som hänför sig till genomförandet inte träda i kraft senast den 1 juli 2021. Lagen föreslås i stället träda i kraft den 1 januari 2022, då de bestämmelser genom vilka direktiven ska genomföras ska börja tillämpas. Detta kan inte anses oskäligt ur näringsidkarnas synvinkel med beaktande av bestämmelsernas natur och det faktum att näringsidkarna redan länge känt till att regleringen ändras. 

Ändringarna i de avtalsrättsliga bestämmelserna kommer enbart att påverka sådana avtal som ingås efter ikraftträdandet av lagen. 

9  Genomförande och uppföljning

Enligt artikel 25 i direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster ska kommissionen senast den 12 juni 2024 se över tillämpningen av direktivet och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet samt för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska bland annat behandla argumenten för en harmonisering av regler tillämpliga på avtal om annat tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster än det som omfattas av direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster, inbegripet avtal om tillhandahållande mot prestation i form av reklam. 

Enligt artikel 25 i varuförsäljningsdirektivet ska kommissionen senast den 12 juni 2024 se över tillämpningen av direktivet. Översynen omfattar bl.a. bestämmelserna om rättsmedel och bevisbördan, också till den del det är fråga om begagnade varor samt varor som säljs på offentlig auktion. Översynen täcker dessutom bland annat tillverkarens kommersiella garanti för hållbarhet. Kommissionen ska lägga fram rapporten för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Rapporten ska i synnerhet innehålla en bedömning av om tillämpningen av varuförsäljningsdirektivet och direktivet om digitalt innehåll och digitala tjänster säkerställer en enhetlig och konsekvent ram för en korrekt fungerande inre marknad vad gäller tillhandahållande av digitalt innehåll, digitala tjänster och varor med digitala delar i enlighet med principer för unionens politik. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.