2.1.1  Lagstiftning

Sjukdagpenning som betalas med stöd av sjukförsäkringslagen (1224/2004) ersätter inkomstbortfall för en 16—67-årig person som är försäkrad i Finland för den tid han eller hon är förhindrad att utföra sitt arbete på grund av arbetsoförmåga till följd av sjukdom. Samtidigt möjliggör sjukdagpenningen dels den sjukvård och det tillfrisknande som behövs för att bibehålla arbetsförmågan, dels en återgång till arbetet. Enligt 8 kap. 4 § i sjukförsäkringslagen avses med arbetsoförmåga ett sådant av sjukdom framkallat tillstånd under vilket den försäkrade, medan sjukdomen varar, är oförmögen att utföra sitt vanliga arbete eller därmed nära jämförbart arbete.  

Sjukdagpenning beviljas från och med den vardag som följer efter självrisktiden. Enligt 8 kap. 7 § i sjukförsäkringslagen är självrisktiden den dag då arbetsoförmågan inträdde och de nio följande vardagarna. Om arbetsoförmågan börjar på nytt på grund av samma sjukdom inom 30 dagar från det att den föregående dagpenningsperioden upphörde, ska sjukdagpenning betalas från och med följande vardag efter det att den försäkrade åter blir arbetsoförmögen. Enligt 8 kap. 8 § i den lagen betalas sjukdagpenning högst till utgången av kalendermånaden före den månad då antalet dagpenningsdagar skulle uppgå till 300 dagar. Till denna maximitid räknas sjukdagpenningsdagarna för de två år som omedelbart föregått begynnelsetidpunkten för arbetsoförmågan. En försäkrad har dock enligt 8 kap. 9 § 5 mom. rätt till sjukdagpenning på grund av samma sjukdom efter det att maximitiden gått ut, om han eller hon återvänder till förvärvsarbete och sjukdomen återkommer efter att tiden i arbete har varat minst 30 dagar utan avbrott. Då betalas sjukdagpenning för sammanlagt högst 50 vardagar (s.k. tilläggsdagar). 

Lagstiftningen om partiell sjukdagpenning trädde i kraft vid ingången av 2007. Reformen utgick från tanken att deltidsarbete under sjukfrånvaron gynnar rehabiliteringen och ett snabbare återupprättande av arbetsförmågan. Målet med reformen var att skapa ett system med partiell sjukdagpenning som ger möjlighet till individuell planering av återgången till arbetslivet och stöder personens återgång till sitt eget arbete efter en längre sjukfrånvaro. Framför allt syftade reformen till att på det sätt som avses i sjukförsäkringslagen stödja den arbetsoförmögnas egen strävan att återgå till arbetet och att skapa ett alternativ för sådana situationer där det är lämpligt med beaktande av personens återstående arbetsförmåga och förhållandena på arbetsplatsen. Vissa ändringar har senare gjorts i systemet med partiell sjukdagpenning. Vid ingången av 2010 ändrades lagen så att partiell sjukdagpenning blev möjlig genast efter den självrisktid som fastställts för sjukdagpenningen utan en föregående oavbruten sjukdagpenningsperiod på 60 dagar. Från ingången av 2014 förlängdes maximitiden för den partiella sjukdagpenningen från högst 72 vardagar till högst 120 vardagar. 

Bestämmelser om förutsättningarna för att få partiell sjukdagpenning finns i 8 kap. 11 § i sjukförsäkringslagen. Partiell sjukdagpenning kan betalas till en heltidsanställd arbetstagare eller företagare som är arbetsoförmögen på det sätt som avses i sjukförsäkringslagen, om han eller hon utan att äventyra sin hälsa eller sitt tillfrisknande kan sköta en del av sina arbetsuppgifter. Rätt till partiell sjukdagpenning föreligger efter självrisktiden enligt sjukförsäkringslagen eller efter sådan sjukdagpenning eller rehabiliteringspenning som omedelbart föregått den partiella sjukdagpenningen. En förutsättning för beviljande av partiell sjukdagpenning är dessutom att arbetstagaren och arbetsgivaren avtalat om deltidsarbete så att arbetstiden minskar med minst 40 och högst 60 procent. Avtalet om deltidsarbete ska gälla hela den period för vilken partiell sjukdagpenning betalas. För att en företagare ska ha rätt till partiell sjukdagpenning krävs det att det arbete som företagaren utför i sitt företag minskar med minst 40 och högst 60 procent för den period som partiell sjukdagpenning beviljas för. En förutsättning för beviljande av partiell sjukdagpenning är dessutom att deltidsarbetet planerats fortgå minst tolv vardagar utan avbrott.  

Enligt 8 kap. 11 § 4 mom. i sjukförsäkringslagen avses med heltidsarbete förvärvsarbete i vilket arbetstagarens arbetstid motsvarar den ordinarie arbetstid för en arbetstagare i heltidsarbete som normalt tillämpas i branschen. Om det inte finns något kollektivavtal i branschen, ska arbetstiden jämföras med den på lag grundande ordinarie arbetstid som avses i 3 kap. i arbetstidslagen (872/2019). Om arbetstagaren samtidigt arbetar i två eller flera anställningsförhållanden på deltid, anses arbetet utgöra heltidsarbete om den sammanlagda arbetstiden är minst 35 timmar per vecka. Om en försäkrad som inte har ett ovan avsett anställningsförhållande på heltid och som inte är en företagare arbetar samtidigt i två eller flera anställningsförhållanden, är en förutsättning för beviljande av partiell sjukdagpenning enligt 8 kap. 11 § 5 mom. i sjukförsäkringslagen att arbetstagaren kommer överens med sina arbetsgivare om att utföra sitt arbete på deltid så att den sammanlagda arbetstiden minskar på det sätt som avses ovan. 

Enligt 8 kap. 12 § i sjukförsäkringslagen betalas partiell sjukdagpenning för högst 120 vardagar. När maximitiden för den partiella sjukdagpenningen räknas ut beaktas alla dagar med partiell sjukdagpenning under de föregående två åren. Har den försäkrade varit arbetsför i tolv månader utan avbrott, ska inte dagar med partiell sjukdagpenning före denna tid beaktas när maximitiden för den partiella sjukdagpenningen räknas ut. Dagar med partiell sjukdagpenning räknas inte in i maximitiden på 300 dagar för sjukdagpenningen. I tillämpningspraxis har det ansetts att bestämmelsen om s.k. tilläggsdagar till sjukdagpenningen också gäller partiell sjukdagpenning. När maximitiden på 120 vardagar gått ut är det således, om förutsättningarna uppfylls, möjligt att få partiell sjukdagpenning för högst 50 tilläggsdagar.  

Bestämmelser om fastställande av och beloppet av sjukdagpenningen och den partiella sjukdagpenningen finns i 11 kap. i sjukförsäkringslagen. Beloppet av partiell sjukdagpenning är hälften av sjukdagpenningens belopp. Partiell sjukdagpenning kan betalas till personens arbetsgivare, om han eller hon på grundval av anställningsförhållandet får full lön och om det i anställningsvillkoren har avtalats att partiell sjukdagpenning betalas till arbetsgivaren i hans eller hennes ställe. 

Sjukdagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen finansieras via sjukförsäkringsfondens arbetsinkomstförsäkring. Arbetsinkomstförsäkringen finansieras med statens andel, arbetsgivares sjukförsäkringsavgift och den försäkrades dagpenningspremie. Staten finansierar den andel av utgifterna för dagpenningsförmånens minimibelopp som överstiger beloppet av den försäkrades dagpenningsförmån som beräknas på basis av årsinkomsten. Dessutom finansierar staten fem procent av de dagpenningsförmåner som annars ska finansieras via försäkringen. Till övriga delar finansieras 52 procent av utgifterna med arbetsgivares sjukförsäkringsavgifter och 48 procent med dagpenningspremier som tas ut hos löntagare och företagare. 

Premieprocentsatsen för sjukförsäkringens dagpenningspremie och arbetsgivarens sjukförsäkringsavgift justeras årligen. År 2022 är arbetsgivares sjukförsäkringsavgift 1,34 procent av den lön som utgör grund för arbetsinkomstförsäkringen. Sjukförsäkringens dagpenningspremie uppgår i fråga om en årsinkomst på minst 15 128 euro till 1,18 procent av lönen och företagarinkomsten. För företagare som är försäkrade enligt lagen om pension för företagare är dagpenningspremien 1,32 procent av den fastställda arbetsinkomsten. Dagpenningspremie tas inte alls ut på en årlig löneinkomst som understiger 15 128 euro och på fastställd arbetsinkomst enligt lagen om pension för företagare är dagpenningspremien 0,14 procent. 

Statsrådets förordning om verkställighet av sjukförsäkringslagen

Vid ansökan om partiell sjukdagpenning ska den försäkrade i enlighet med 2 kap. 1 § 8 mom. i statsrådets förordning om verkställighet av sjukförsäkringslagen förete ett utlåtande över sin arbetsoförmåga utfärdat av en företagshälsovårdsläkare som känner till den försäkrades arbetsuppgifter eller av någon annan läkare som känner till den försäkrades arbetsförhållanden samt över det att den försäkrade, så länge arbetsoförmågan varar, kan utföra en del av sina arbetsuppgifter utan att hälsan eller tillfrisknandet äventyras. Dessutom ska den försäkrade förete det avtal om deltidsarbete som han eller hon ingått med sin arbetsgivare och av vilket framgår det arbetstidsarrangemang som parterna kommit överens om samt lönen för deltidsarbetet. En företagare ska förete en tillförlitlig utredning om att det arbete han eller hon utför i det egna företaget minskar till 40—60 procent jämfört med tidigare. 

2.1.2  Användning av partiell sjukdagpenning och bedömning av nuläget

Användningen av partiell sjukdagpenning har ökat år för år. År 2021 betalades partiell sjukdagpenning till ca 28 600 mottagare för sammanlagt ca 1,67 miljoner dagar. Partiell sjukdagpenning betalades i genomsnitt för 58 vardagar per mottagare. År 2021 var det genomsnittliga beloppet av partiell sjukdagpenning ca 36 e/dag. Antalet mottagare beräknas öka ytterligare, år 2022 beräknas det finnas nästan 32 000 mottagare av partiell sjukdagpenning. 

Figur 1. Användningen av partiell sjukdagpenning 2007—2021 

Källa: Folkpensionsanstalten 

Figuren visar antalet mottagare av partiell sjukdagpenning (vänstra axeln) samt det genomsnittliga antalet dagpenningsdagar per mottagare (högra axeln) åren 2007—2021. Effekten av lagändringarna syns så att antalet förmånstagare år 2010 började öka, men antalet partiella sjukdagpenningsdagar per mottagare minskade. Sedan ingången av 2010 har man kunnat få partiell sjukdagpenning genast efter självrisktiden. Från ingången av 2014 höjdes det maximala antalet dagar med partiell sjukdagpenning från 72 dagar till 120 dagar, varvid det genomsnittliga antalet dagar per mottagare ökade. 

Figur 2. Varaktighet i fråga om den partiella sjukdagpenningen 2020 

Källa: Folkpensionsanstalten 

I figuren beskriver den vänstra axeln antalet perioder med partiell sjukdagpenning som börjat 2020 och staplarna deras varaktighet. Ungefär 11 % av alla inledda perioder med partiell sjukdagpenning varade maximitiden, dvs. 120 dagar.  

Figur 3. Inledda perioder med partiell sjukdagpenning enligt sjukdomshuvudgrupper åren 2012—2021 

Källa: Folkpensionsanstalten 

Den klart vanligaste orsaken till arbetsoförmåga vid beviljande av partiell sjukdagpenning har varit psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. Den näst vanligaste orsaken till arbetsoförmåga har varit sjukdomar i det muskuloskeletala systemet, även om antalet har minskat sedan 2019. 

Figur 4. Varaktigheten i fråga om inledda perioderna med partiell sjukdagpenning enligt sjukdomshuvudgrupper 2020 

Källa: Folkpensionsanstalten 

År 2020 hade till antalet flest långvariga perioder med partiell sjukdagpenning (över 90 dagar) beviljats på basis av psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar (ca 2 800 perioder med partiell sjukdagpenning) samt på basis av sjukdomar i det muskuloskeletala systemet och bindväven (ca 1 600 perioder med partiell sjukdagpenning). På grund av arbetsoförmåga till följd av dessa sjukdomar har det på det hela taget beviljats klart flest partiella sjukdagpenningar — oberoende av den beviljade periodens längd.  

När man inom de olika sjukdomshuvudgrupperna granskar periodernas längder varade 27 % av de perioder som inletts på grund av sjukdomar i blodcirkulationsorganen i över 90 dagar och 26 % av de perioder som inletts på grund av psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar. I den sistnämnda gruppen framträdde särskilt depression (27 %) och återkommande depression (28 %). 

I 29 % av de fall då partiell sjukdagpenning beviljades på grund av tumörer varade behovet av partiell sjukdagpenning i över 90 dagar. Den vanligaste diagnosen i denna grupp var bröstcancer. Av de partiella sjukdagpenningsperioder som inleddes på grund av bröstcancer varade 30 % i över 90 dagar. 

I undersökningar har partiell sjukdagpenning konstaterats vara ett i förhållande till full sjukdagpenning verkningsfullt sätt att stödja en återgång till heltidsarbete och deltagande i arbete. Den partiella sjukdagpenningen har konstaterats minska användningen av full sjukdagpenning och övergången till full invalid- eller sjukpension, öka senare deltagande i arbete samt sänka kostnaderna för arbetsoförmåga Se t.ex. Blomgren Jenni, Laaksonen Mikko & Perhoniemi Riku (2022): .Työssä jatkaminen ja sosiaaliturvaetuudet osasairauspäivärahan enimmäisajan jälkeen. Työpoliittinen aikakauskirja 2022; 65(2). Däremot finns det inga forskningsdata om effekterna av de reformer som gäller den partiella sjukdagpenningen, såsom den förlängning av maximitiden för sjukdagpenning som genomfördes 2014. 

Av dem som 2017 använde maximitiden för partiell sjukdagpenning (120 dagar) hade de flesta bakom sig minst en period av arbetsoförmåga som ersatts med full sjukdagpenning före den senaste perioden av partiell sjukdagpenning. För något över hälften ackumulerades maximitiden för partiell sjukdagpenning av en sammanhängande period, för resten av två eller flera perioder. De som använt maximitiden hade fler fulla sjukdagpenningsdagar än genomsnittet under året före den senaste perioden med partiell sjukdagpenning, vilket berättar om mer långvariga och allvarliga problem med arbetsförmågan jämfört med andra som avslutat perioden med partiell sjukdagpenning. För dem som utnyttjat maximitiden började den senaste perioden med partiell sjukdagpenning mer sällan direkt från full sjukdagpenning jämfört med alla som avslutat den partiella sjukdagpenningsperioden. Detta kan tyda på att man hade prövat på en återgång till arbete på heltid eller rehabilitering för den senaste perioden som slutade efter maximitiden. Blomgren Jenni, Laaksonen Mikko & Perhoniemi Riku (2022): .Työssä jatkaminen ja sosiaaliturvaetuudet osasairauspäivärahan enimmäisajan jälkeen. Työpoliittinen aikakauskirja 2/2022; 65(2) 

Största delen av dem som utnyttjade maximitiden för partiell sjukdagpenning 2017 fortsatte omedelbart efter den sista perioden med partiell sjukdagpenning i arbete utan att få andra förmåner En vecka efter att perioden med partiell sjukdagpenning upphörde arbetade ca 83%, 2% fick full sjukdagpenning och ca 11% fick delinvalidpension eller partiellt rehabiliteringsstöd.. Men när situationen granskades efter en uppföljningsperiod på ett år minskade sannolikheten för att personen var i arbete. Blomgren Jenni, Laaksonen Mikko & Perhoniemi Riku (2022): .Työssä jatkaminen ja sosiaaliturvaetuudet osasairauspäivärahan enimmäisajan jälkeen. Työpoliittinen aikakauskirja 2/2022; 65(2) 

Även om maximitiden för partiell sjukdagpenning för största delen räcker till för att återställa full arbetsförmåga, finns det situationer där den nuvarande maximitiden för partiell sjukdagpenning är otillräcklig. Då skulle personen klara av att fortsätta i deltidsarbete utan att äventyra sin hälsa eller sitt tillfrisknande, men ännu inte övergå till heltidsarbete. Vid verkställigheten har sådana situationer identifierats i synnerhet i fråga om cancersjuka, personer som väntar på operation och personer som återhämtar sig från operationen samt mentalvårdspatienter.  

Enligt gällande lagstiftning föreligger rätt till partiell sjukdagpenning efter den självrisktid som följer på arbetsoförmågan eller efter den sjukdagpenning eller rehabiliteringspenning som omedelbart föregått den partiella sjukdagpenningen. I tillämpningspraxisen har det ansetts att om personen arbetar under självrisktiden, avbryter arbetet självrisktiden. Detta innebär i praktiken att personen för att få partiell sjukdagpenning måste vara helt borta från arbetet under självrisktiden och att det först därefter är möjligt att inleda deltidsarbete. I vissa situationer är det med tanke på personens hälsotillstånd onödigt att vara helt och hållet borta från arbetet och personen skulle kunna inleda deltidsarbetet genast från det att arbetsoförmågan konstaterades. Ofta har personens arbetsförmåga redan en längre tid varit nedsatt i en sådan situation och i bakgrunden kan det finnas korta perioder av sjukfrånvaro.  

Kravet på heltidsarbete före dagpenningsperioden, som är en förutsättning för den partiella sjukdagpenningen, hindrar erhållandet av partiell sjukdagpenning i situationer där den avtalade arbetstiden är något under arbetstiden för heltidsarbete i branschen. Dessutom varierar det timantal för heltidsarbete som avses i lagen beroende på bransch och arbets- eller tjänstekollektivavtal, eftersom heltidsarbete enligt sjukförsäkringslagen definieras utgående från vilken som är den ordinarie arbetstiden för en arbetstagare i heltidsarbete som normalt tillämpas i branschen. Detta försvårar förverkligandet av en enhetlig beslutspraxis samt arbetstagarnas och arbetsgivarnas förståelse för villkoren för partiell sjukdagpenning. 

2.3.1  Lagstiftning

Folkpensionsanstalten ordnar och betalar ersättning för rehabilitering samt tryggar rehabiliteringsklientens försörjning under rehabiliteringstiden enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005, nedan rehabiliteringslagen). I 6 § i rehabiliteringslagen finns det bestämmelser om ordnande av yrkesinriktad rehabilitering och om ansvarsfördelningen mellan Folkpensionsanstalten och arbetspensionsanstalterna.  

De för personer i arbetsför ålder viktigaste anordnarna av yrkesinriktad rehabilitering är Folkpensionsanstalten och arbetspensionsanstalterna. Folkpensionsanstalten svarar framförallt för att yrkesinriktad rehabilitering ordnas för unga personer samt för personer i arbetsför ålder som inte har etablerat sig i arbetslivet. Arbetspensionsanstalterna har huvudansvaret för den yrkesinriktade rehabiliteringen för personer som fortfarande är eller har varit i arbetslivet och vars kontakt till arbetslivet inte definitivt har avbrutits. 

Enligt 6 § 2 mom. i den gällande rehabiliteringslagen är Folkpensionsanstalten inte skyldig att ordna yrkesinriktad rehabilitering om sådan har ordnats enligt arbetspensionslagarna. Utgångspunkten är att klienten inte kan välja vem som ordnar rehabiliteringen, utan genom hänvisningsförfarandet genomförs arbetsfördelningen enligt lagstiftningen mellan dem som ordnar rehabilitering. Innan Folkpensionsanstalten fattar beslut om yrkesinriktad rehabilitering ska den utreda om den försäkrade har rätt till yrkesinriktad rehabilitering enligt arbetspensionslagarna. I rehabiliteringslagen finns bestämmelser om förutsättningarna för betalning av rehabiliteringspenningförmån och om hur rehabiliteringspenningens belopp bestäms. Enligt 4 § i den lagen avses med rehabiliteringspenningförmån rehabiliteringspenning som betalas av Folkpensionsanstalten, ersättning för uppehälle samt rehabiliteringsunderstöd enligt prövning. Folkpensionsanstalten betalar rehabiliteringspenning både för rehabilitering som anstalten själv ordnar och för annan lagstadgad rehabilitering som anges i lagen. I 3 kap. i rehabiliteringslagen finns bestämmelser om förutsättningar för rehabiliteringspenningförmån och i 4 kap. om rehabiliteringspenningens belopp och förhållande till andra förmåner. Syftet med rehabilitering som berättigar till rehabiliteringspenning är att placera rehabiliteringsklienten i arbetslivet eller att göra det möjligt för honom eller henne att hålla sig kvar i eller återvända till arbetslivet. En 16—67-årig rehabiliteringsklient har rätt till rehabiliteringspenningförmån. En rehabiliteringsklient har rätt till rehabiliteringspenning för den tid då han eller hon på grund av deltagande i rehabilitering är förhindrad att arbeta för egen eller någon annans räkning. En rehabiliteringspenningförmån kan betalas högst till utgången av den kalendermånad då rehabiliteringsklienten fyller 68 år. En rehabiliteringsklient kan också få partiell rehabiliteringspenning, om han eller hon under rehabiliteringsdagen kan arbeta, men hans eller hennes arbetstid på grund av deltagande i rehabilitering har förkortats med minst 40 % av den dagliga normala arbetstiden.  

Bestämmelser om finansieringen av utgifterna för rehabilitering finns i sjukförsäkringslagen. Enligt sjukförsäkringslagen är sjukförsäkringen finansiellt uppdelad i en arbetsinkomstförsäkring och en sjukvårdsförsäkring. Folkpensionsanstaltens rehabiliteringspenningförmåner hör till arbetsinkomstförsäkringen, som finansieras med statens andel samt arbetsgivarnas, löntagarnas och företagarnas försäkringspremier. Rehabiliteringstjänsterna hör i sin tur till sjukvårdsförsäkringen, vars finansiering staten, löntagarna och företagarna samt förmånstagarna svarar för.  

Enligt 32 § i rehabiliteringslagen uppgår rehabiliteringspenningen till minst beloppet av den sjukdagpenning som rehabiliteringsklienten enligt sjukförsäkringslagen hade varit berättigad till om han eller hon hade blivit arbetsoförmögen när rehabiliteringen började. Beloppet av rehabiliteringspenningen bestäms utifrån den försäkrades årsinkomst. Rehabiliteringspenningens minimibelopp 2022 är 29,67 euro per vardag. Minimibeloppet av rehabiliteringspenningen för unga och för yrkesinriktad rehabilitering är 34,23 euro per vardag. Den partiella rehabiliteringspenningens belopp är hälften av den fulla rehabiliteringspenningen. I rehabiliteringslagen finns också bestämmelser om hur rehabiliteringspenningen till pensionstagare bestäms.  

Enligt 46 § i rehabiliteringslagen betalas rehabiliteringspenningen efter rehabiliteringsperioden in på ett av förmånstagaren angivet konto inom Europeiska unionen. Den första betalningsperioden omfattar de sex första vardagarna efter det att rätten till rehabiliteringspenning börjat och varje följande betalningsperiod 25 vardagar. Om rehabiliteringen genomförs i kortare perioder motsvarar betalningsperioden den genomförda perioden. Om den månatliga betalningsposten understiger minimibeloppet per dag enligt 35 §, betalas rehabiliteringspenningen inte ut. En förutsättning för betalning av rehabiliteringsförmån, rehabiliteringspenning och ersättning för uppehälle är att rehabiliteringsklienten eller den som producerat rehabiliteringstjänsten lägger fram en utredning om att klienten deltagit i rehabiliteringen. 

Betalningen av rehabiliteringspenningförmån föregås av en karenstid, vars längd bl.a. beror på rehabiliteringsåtgärden och vilken förmån rehabiliteringsklienten har fått innan rehabiliteringen inleddes. Karenstiden enligt rehabiliteringslagen är antingen 0, 1, 9 eller 30 dagar. Karenstiden på 30 dagar gäller situationer där den försäkrade får full pension när rehabiliteringen börjar.  

För tryggande av att den yrkesinriktade rehabiliteringen framskrider och rehabiliteringsklienten får sin försörjning kan rehabiliteringspenning också betalas för tiden från rehabiliteringsbeslutet till rehabiliteringens början (väntetid) samt för tiden mellan rehabiliteringsperioder (mellanliggande tid). Rehabiliteringsklienten har rätt till rehabiliteringspenning för väntetiden och den mellanliggande tiden om han eller hon inte under samma tid får utkomst av exempelvis arbete eller av andra system som tryggar den grundläggande försörjningen. Rehabiliteringspenningen under väntetiden och den mellanliggande tiden betalas minskad med 20 procent och för högst tre månader per kalenderår, beräknat separat för vardera grunden, om det inte för tryggande av utkomsten och rehabiliteringens framskridande finns någon särskild anledning att betala den för en längre tid. I paragrafen finns också bestämmelser om förutsättningarna för betalning av rehabiliteringspenning för väntetid och mellanliggande tid för yrkesinriktad rehabilitering av unga enligt 7 a § i rehabiliteringslagen. En försäkrad som med stöd av 20 § i rehabiliteringslagen får rehabiliteringspenning för unga har, med undantag för karenstiden, rätt till rehabiliteringspenning också för tiden mellan rehabiliteringsperioder samt för den tid som han eller hon väntar på ett rehabiliteringsbeslut eller på att rehabiliteringen ska börja. Rehabiliteringspenningen betalas då minskad med 20 procent. 

Den retroaktiva ansökningstiden för rehabiliteringspenning som Folkpensionsanstalten betalar och för rehabiliteringsförmåner inom arbetspensionssystemet skiljer sig från varandra. Rehabiliteringspenning och ersättning för uppehälle enligt rehabiliteringslagen ska enligt 41 § 4 mom. i den lagen sökas inom fyra månader från den dag då förmånen önskas. För rehabiliteringsförmånerna inom arbetspensionssystemet gäller en retroaktiv ansökningstid på sex månader. 

Rehabiliteringspenning har i enlighet med 19 § 3 mom. i rehabiliteringslagen också kunnat betalas för tiden för anpassningsträning som understöd av Social- och hälsoorganisationernas understödscentral (STEA). STEA är en statsbidragsmyndighet som verkar i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet. STEA svarar för behandlingen av ansökningar om understöd, beredningen av understödsförslag och betalningen av understöd som organisationer inom social- och hälsovården beviljas av avkastning av penningspelsverksamhet. STEA övervakar också användningen av understöden och utvärderar resultaten av den verksamhet som finansieras med understöden.  

Anpassningsträningsverksamheten sträcker sig till de olika delsystemen i rehabiliteringssystemet, eftersom anpassningsträning ordnas av flera olika aktörer: Folkpensionsanstalten, kommunerna, sjukvårdsdistrikten samt de organisationer som får understöd från STEA. Sjukvårdsdistrikten erbjuder anpassningsträning som en del av rehabiliteringstjänsterna, men i varierande grad och i liten utsträckning. Dessutom kan sådana första infotillfällen eller temadagar om en specifik sjukdom eller störning/skada som sjukvårdsdistrikten ordnar, beroende på sjukvårdsdistriktet, förstås som anpassningsträning eller som en del av den. Sett ur sjukvårdsdistriktets perspektiv innebär anpassningsträningen information och kamratstöd efter det akuta insjuknandet.  

STEA:s ledningsgrupp beslutade den 15 juni 2020 att termen anpassningsträning slopas i texter om användningsändamålen för understöden. År 2021 var enligt överenskommelse en övergångsperiod då Folkpensionsanstalten betalade rehabiliteringspenning för tiden för anpassningsträning som understöddes av STEA och reseersättningar för resekostnader som föranletts av deltagande i anpassningsträningen. Genom detta förfarande ville man säkerställa att föreningar och organisationer som ordnar anpassningsträningskurser kan beakta STEA:s nya riktlinjer i sin verksamhet. 

Folkpensionsanstaltens rehabiliteringspenning betalas enligt 18 § i rehabiliteringslagen också för annan lagstadgad rehabilitering. Rehabiliteringspenning kan beviljas för rehabilitering som ges med stöd av lagen om företagshälsovård, om rehabiliteringen ges på grund av problem med arbets- eller förvärvsförmågan som har konstaterats inom företagshälsovården och arbetsgivaren eller företagaren deltar i kostnaderna för rehabiliteringen. Rehabiliteringen ska behövas för att klienten ska kunna hålla sig kvar i arbetslivet, återvända till arbetslivet eller komma ut i arbetslivet. I rehabiliteringslagen ställs för närvarande inga andra förutsättningar för beviljande av rehabiliteringspenning för arbetsprövning enligt lagen om företagshälsovård.  

Syftet med företagshälsovården är att förebygga sjukdomar och olycksfall i anslutning till eller som följd av arbetet och främja arbetstagarnas hälsa och arbets- och funktionsförmåga. Med stöd av 12 § 1 mom. i lagen om företagshälsovård omfattar den lagstadgade företagshälsovården bl.a. uppföljning och främjande av en handikappad arbetstagares möjligheter att klara sig i arbetet, planering och genomförande av åtgärder som bevarar och främjar arbetsförmågan samt vid behov utredning av rehabiliteringsbehovet. Om arbetstagarens arbetsförmåga inte kan stödjas tillräckligt genom arrangemang på den egna arbetsplatsen eller åtgärder inom företagshälsovården, ska företagshälsovården enligt behov hänvisa arbetstagaren till vård eller medicinsk eller yrkesinriktad rehabilitering som ordnas av någon annan aktör. 

Arbetsprövning enligt lagen om företagshälsovård är en åtgärd i ett tidigt skede inom den yrkesinriktade rehabiliteringen och den genomförs på rehabiliteringsklientens egen arbetsplats. Arbetsgivaren och företagshälsovården ansvarar för ordnandet och uppföljningen av arbetsprövningen. Under arbetsprövningen ändras personens arbetsuppgifter så att de motsvarar de behov som följer av personens hälsotillstånd eller så genomförs arbetet med hjälp av specialarrangemang, t.ex. genom att utnyttjar personliga hjälpmedel för arbetet. 

2.3.2  Användning av rehabiliteringspenning och bedömning av nuläget

Användningen av rehabiliteringspenning har ökat år för år. År 2021 fick 48 400 enskilda rehabiliteringsklienter rehabiliteringspenning, vilket var 11,5 % mer än året innan. Rehabiliteringspenning betalades till ett belopp av 218 miljoner euro, varav 72 miljoner euro betalades till dem som deltagit i rehabilitering som ordnas av Folkpensionsanstalten och 111 miljoner euro i rehabiliteringspenning i form av rehabiliteringspenning för unga. 

Figur 5. Antalet mottagare av rehabiliteringspenningförmån och utbetalt förmånsbelopp (miljoner euro) 2015—2021. 

Figur 6. Mottagare av rehabiliteringspenningförmån och rehabiliteringspenning i form av dagar per mottagare 2015—2021. 

Antalet mottagare av rehabiliteringspenning sjönk avsevärt mellan 2015 och 2017, varefter det totala antalet mottagare har hållits ganska jämnt (fig. 5 och 6). Minskningen kan förklaras av att antalet rehabiliteringsklienter minskat inom den behovsprövade rehabilitering som ordnas av Folkpensionsanstalten, vilket i synnerhet berodde på att ordnandet av ASLAK-kurser upphörde på grund av regeringens sparåtgärder. Det utbetalda förmånsbeloppet och antalet ersatta dagar per rehabiliteringsklient har dock som helhet ökat jämnt.  

Figur 7. Antalet mottagare av rehabiliteringspenningförmån för FPA:s yrkesinriktade rehabilitering och utbetalt förmånsbelopp (miljoner euro) 2015—2021. 

Figur 8. Antalet mottagare av rehabiliteringspenning för FPA:s yrkesinriktade rehabilitering och rehabiliteringspenning i form av dagar per mottagare 2015—2021. 

Antalet personer som får rehabiliteringspenning för yrkesinriktad rehabilitering som ordnas av Folkpensionsanstalten och det utbetalda förmånsbeloppet har ökat stadigt fram till 2018 och kraftigare sedan 2019 (bild 7 och 8). Från ingången av 2019 omfattade lagändringen om yrkesinriktad rehabilitering för unga också nya rehabiliteringsklienter. Rehabiliteringspenning betalas för yrkesinriktad rehabilitering av unga även för väntetider och mellanliggande tider utan maximitider. Antalet mottagare av rehabiliteringspenning har också kunnat påverkas av lagändringen från 2014 gällande Folkpensionsanstaltens yrkesinriktade rehabilitering, som har gjort att även nedsatt studieförmåga och rehabiliteringsklientens situation som helhet har kunnat beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för beviljande av yrkesinriktad rehabilitering. 

År 2020 fick 256 personer rehabiliteringspenning för anpassningsträning som finansierades med tipsmedel. År 2019 fick 389 personer rehabiliteringspenning. År 2018 var motsvarande siffra 375 och år 2017 var den 315. Under övergångsperioden, dvs. 2021, beviljades 256 personer rehabiliteringspenning. År 2022 kan rehabiliteringspenning ännu sökas och beviljas för kurser som genomförts under 2021 samt i de fall där anpassningsträning som inleddes 2021 fortsatte över årsskiftet. Det finns inte motsvarande statistiska uppgifter om rehabiliteringsresor som ersatts.  

År 2021 beviljades rehabiliteringspenning för rehabilitering enligt lagen om företagshälsovård till sammanlagt 626 personer. I dessa fall var rehabiliteringen som ordnades med stöd av lagen om företagshälsovård oftast en kurs för folk som vill förbättra sin kondition eller arbetsprövning på den egna arbetsplatsen. Rehabiliteringspenning betalas ofta till arbetsgivaren med stöd av 47 § i rehabiliteringslagen för rehabilitering enligt lagen om företagshälsovård, eftersom arbetsgivaren betalar lön för rehabiliteringstiden. 

I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ingår en skrivning om att rehabiliteringen utvecklas utifrån rehabiliteringskommitténs arbete och att rehabiliteringssystemet reformeras på basis av rehabiliteringskommitténs förslag.  

En totalreform av rehabiliteringssystemet gjordes 2005, då bestämmelserna om rehabilitering och rehabiliteringspenning slogs samman. Sedan dess har rehabiliteringen utvecklats och förändrats. Det sätt på vilket rehabiliteringstjänsterna genomförs har förändrats i en mer individuell och flexibel riktning. De nuvarande bestämmelserna om rehabiliteringspenning motsvarar inte den utveckling som skett inom rehabiliteringstjänsterna. Tryggandet av försörjningen med rehabiliteringspenning under rehabiliteringstiden motsvarar inte behovet av tjänster utan kan t.o.m. vara ett hinder för att delta i rehabilitering eller förbinda sig vid den. 

Både full rehabiliteringspenning och partiell rehabiliteringspenning berörs av samma ändringsbehov, som i huvudsak hänför sig till en tryggad försörjning i synnerhet för personer som är arbetslösa eller som har atypiska anställningsförhållanden, särskilt under tiden för yrkesinriktad rehabilitering. Undersökningar visar att en tryggad försörjning är central för en framgångsrik rehabilitering. En lyckad rehabiliteringstjänst har varit kopplat till en upplevelse av tillräcklig utkomst Haapakoski Kaisa, Åkerblad Leena, Tolvanen Asko och Mäntysaari Mikko (2020): . (sammandrag på svenska)Folkpensionsanstalten sysselsättningsfrämjande yrkesinriktade rehabilitering Förutsättningar för en fungerande tjänst. Social trygghet och hälsa: rapporter 22 | 2020 och å andra sidan har otillräcklig utkomst kommit fram som en faktor som har försvårat rehabiliteringen. Åkerblad Leena, Haapakoski Kaisa, Tolvanen Asko, Mäntysaari Mikko, Ylistö Sami ja Kannasoja Sirpa (2018): , s. 74. (sammandrag på svenska)Personcentreringens villkor. 

Den nuvarande ordalydelsen i 6 § 2 mom. i rehabiliteringslagen, enligt vilken Folkpensionsanstalten inte är skyldig att ordna yrkesinriktad rehabilitering om sådan har ordnats enligt arbetspensionslagarna, har visat sig lämna rum för tolkning vid tillämpningen av lagen. Tolkningen av momentet i fråga enligt dess ordalydelse medför oklarhet i fråga om vem som ansvarar för yrkesinriktad rehabilitering i situationer där arbetspensionsanstalten har gett personen ett förhandsbeslut om rätt till arbetspensionsrehabilitering men yrkesinriktad rehabilitering ännu inte har ordnats för klienten med stöd av arbetspensionslagarna eller då arbetspensionsanstalten har avslagit klientens rehabiliteringsplan. Momentet i fråga är oklart med tanke på ansvarsfördelningen och orsakar onödig behandling hos flera myndigheter och besvärsinstanser, vilket leder till att kunderna upplever frustration. Enligt bestämmelsens ordalydelse ska Folkpensionsanstalten ordna rehabilitering för en person i situationer där yrkesinriktad rehabilitering ännu inte har ordnats med stöd av arbetspensionslagarna. Detta leder till situationer som är oändamålsenliga med tanke på ansvarsfördelningen inom yrkesinriktad rehabilitering där Folkpensionsanstalten ordnar och ersätter rehabilitering även om personen omfattas av rehabilitering som tillhandahålls inom arbetspensionssystemet. 

Innehållet i och ramvillkoren för arbetsprövning enligt lagen om företagshälsovård har inte definierats tillräckligt i lagen med tanke på beviljandet av rehabiliteringspenning. I lagen fastställs inte maximitiden för rehabiliteringspenningsperioden för tiden för arbetsprövning enligt lagen om företagshälsovård, innehållet i arbetsprövning som berättigar till rehabiliteringspenning eller dess förhållande till arbetspensionsrehabilitering. Bestämmelser om dessa specialvillkor kunde skapa klarhet i användningen av arbetsprövning och i att arbetsprövningen ordnas i rätt tid. 

Enligt huvudregeln i 23 § 1 mom. betalas rehabiliteringspenning, med undantag för karenstiden enligt 25—27 §, för varje vardag som klienten har deltagit i rehabilitering, då rehabiliteringen inklusive resor varar minst fyra timmar och de facto hindrar klienten från att arbeta och få utkomst för den dagen. Detta innebär å ena sidan att en rehabiliteringsklient inte alls kan arbeta på en rehabiliteringsdag utan att förlora sin rätt till rehabiliteringspenning och å andra sidan att rehabiliteringstjänsterna ska planeras så att rehabiliteringsdagens längd inklusive resor alltid är minst 4 timmar, för att rehabiliteringsklienten ska ha rätt till rehabiliteringspenning. 

Huvudregeln gäller inte rehabiliteringspenning som med stöd av 2 mom. betalas för rehabiliteringspenning för unga, yrkesinriktad rehabilitering eller utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering för unga som avses i 7 a §. Rehabiliteringsdagens längd bedöms alltså inte heller för närvarande med stöd av 2 mom. när klienten deltar i yrkesinriktad rehabilitering för unga enligt 7 a §, i utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering eller när klienten är mottagare av rehabiliteringspenning för unga. I dessa situationer är det med tanke på utbetalningen av rehabiliteringspenningen tillräckligt att rehabiliteringsklienten är förhindrad att under rehabiliteringstiden utföra något annat arbete som kan jämställas med huvudsyssla än sådant som ingår i rehabiliteringen. 

Rehabiliteringen består för närvarande allt oftare av flera perioder, med mellanliggande tider i rehabiliteringshelheten. Osäkerheten i försörjningen under mellanliggande tid kan påverka klientens motivation att delta i rehabiliteringen.  

Enligt huvudregeln i 24 § 1 mom. i rehabiliteringslagen förutsätts det att rehabiliteringsklienten under mellanliggande tid inte får utkomst av t.ex. arbete eller av andra system som tryggar den grundläggande försörjningen. Rehabiliteringspenning för mellanliggande tid betalas för högst tre månader per kalenderår. I enlighet med undantaget i 24 § 2 mom. i rehabiliteringslagen betalas rehabiliteringspenning till en rehabiliteringsklient som deltar i sådan yrkesinriktad rehabilitering för unga som avses i 7 a § i rehabiliteringslagen också för mellanliggande tid trots ovannämnda begränsningar. Då säkerställs rehabiliteringsklientens utkomst för hela rehabiliteringstiden och klienten behöver inte ansöka om t.ex. arbetslöshetsförmåner för korta mellanliggande tider. Också i fråga om annan yrkesinriktad rehabilitering bör det bedömas om rätten till rehabiliteringspenning för mellanliggande tid ska säkerställas för hela rehabiliteringstiden, trots att rehabiliteringsklienten kan ha rätt till någon annan förmån. 

I den yrkesinriktade rehabiliteringen för partiellt arbetsföra kunder kan enligt servicebeskrivningen ingå flexibilitet, när kundens arbetsförmåga inte möjliggör heltidsarbete. Då deltar klienten i rehabilitering t.ex. tre dagar i veckan. Betalningen av rehabiliteringspenningen är dock bunden till deltagande i rehabilitering, vilket äventyrar klientens utkomst i en situation där hans eller hennes hälsotillstånd eller övriga helhetssituation inte möjliggör deltagande i rehabilitering fem dagar i veckan. I praktiken är klienten tvungen att hos Folkpensionsanstalten ansöka om andra förmåner som tryggar utkomsten för de övriga veckodagarna. Folkpensionsanstalten fastställer i fråga om vilka tjänster det är möjligt att använda flexibla dagar. För klienten kan de övergångar som sker mellan olika förmåner under rehabiliteringen medföra osäkerhet i fråga om försörjningens kontinuitet. 

På rehabiliteringspenningen tillämpas för närvarande fyra olika långa självrisktider beroende på klientens situation. Situationen är svårtolkad ur klientens synvinkel och orsakar ibland oändamålsenliga situationer där klienter som deltar i samma rehabilitering har olika långa självrisktider för rehabiliteringspenningen. Det är t.ex. inte alltid möjligt för unga med låga inkomster och unga som saknar utbildning att delta i arbetsträning eller yrkeskurser inom yrkesinriktad rehabilitering på grund av avbrott i försörjningen. När det gäller rehabiliteringspenning till pensionstagare är självrisktiden 30 dagar. Rehabiliteringspenning till pensionstagare betalas således inte alls när en kund som får invalidpension eller rehabiliteringsstöd deltar i rehabilitering som varar mindre än 30 dagar. 

Vissa förmåner som föregår rehabiliteringspenningen berättigar med stöd av 27 § i rehabiliteringslagen till att betalningen av rehabiliteringspenningen börjar utan självrisktid. Dessa förmåner är sjukdagpenning, partiell sjukdagpenning, föräldradagpenning och arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Grundläggande utkomststöd som tryggar försörjningen för de ekonomiskt mest utsatta hör inte till dessa förmåner. Ett avbrott som beror på självrisktiden kan försvåra klientens deltagande i rehabilitering i sådana situationer där klienten före rehabiliteringen får grundläggande utkomststöd.  

Enligt Folkpensionsanstaltens statistiska uppgifter avslogs 45 ansökningar om rehabiliteringspenning år 2021 på grund av försenad ansökan. År 2019 avslogs 53 och år 2020 avslogs 38 ansökningar. I statistiken ingår inte sådana situationer där rehabiliteringspenningen har förkastats för viss tid och beviljats för viss tid. Dessutom kan det finnas sökande som på grund av försening inte alls har ansökt om förmånen.  

Eftersom STEA har avstått från att bevilja understöd för anpassningsträning, kan rehabiliteringspenning inte heller längre beviljas på denna grund. Momentet i fråga har således blivit uppenbart onödigt. Så länge som 19 § 3 mom. i rehabiliteringslagen inte har upphävts, har kursdeltagarna dock möjlighet att först hos Folkpensionsanstalten ansöka om rehabiliteringspenning eller reseersättning och för det andra söka ändring i ett avslagsbeslut genom besvärsinstanserna. 

2.4.1  Lagstadgade villkor för arbetspensionsrehabilitering, i synnerhet etablering i arbetslivet

Bestämmelser om arbetstagares rätt till yrkesinriktad rehabilitering enligt arbetspensionslagarna, dvs. arbetspensionsrehabilitering, finns i 25 § i lagen om pension för arbetstagare (395/2006). I de övriga arbetspensionslagarna finns en bestämmelse som till innehållet motsvarar 25 § i lagen om pension för arbetstagare om rätten till arbetspensionsrehabilitering (22 § i lagen om pension för företagare (1272/2006), 42 § i lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006), 25 § i lagen om sjömanspensioner (1290/2006) och 22 § i pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016)).  

En arbetstagare, företagare eller lantbruksföretagare som uppfyller de lagstadgade förutsättningarna för arbetspensionsrehabilitering kan ha rätt till arbetspensionsrehabilitering. Syftet med arbetspensionsrehabilitering är att förhindra arbetsoförmåga som hotar en person, skjuta upp denna risk så att den senareläggs eller återställa personens arbetsförmåga så att det är möjligt att fortsätta i arbetet eller återvända till arbetslivet. Målen för arbetspensionsrehabilitering hänför sig således alltid till möjligheterna för rehabiliteringstagaren att arbeta, och rehabiliteringen är avsedd för personer som är i arbetslivet eller som trots ett tillfälligt avbrott i arbetet fortfarande har tillräcklig kontakt till arbetslivet. 

Enligt 25 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare har en arbetstagare som inte har uppnått sin lägsta ålder för ålderspension rätt att få ändamålsenlig yrkesinriktad rehabilitering för förhindrande av arbetsoförmåga eller förbättrande av arbets- och förvärvsförmågan, om 1) en sjukdom, ett lyte eller en skada som konstaterats på behörigt sätt sannolikt medför risk för arbetsoförmåga enligt 35 § 1 mom., 2) arbetstagaren under granskningstiden för återstående tid enligt 76 § har minst ett visst belopp försäkrade arbetsinkomster (enligt lagen minst 25 133, 40 euro enligt 2004 års nivå, vilket enligt 2022 års nivå är 37 725, 23 euro), och 3) arbetstagaren inte har rätt till rehabilitering med stöd av bestämmelserna om rehabilitering inom ramen för olycksfalls- eller trafikförsäkring.  

När rehabiliteringens ändamålsenlighet bedöms beaktas enligt 25 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare arbetstagarens ålder, yrke, tidigare verksamhet, utbildning och etablering i arbetslivet samt huruvida den yrkesinriktade rehabilitering som söks sannolikt leder till att arbetstagaren fortsätter i ett arbete som är lämpligt med tanke på hans eller hennes hälsotillstånd eller återgång till arbete. Vid bedömningen av ändamålsenligheten beaktas dessutom enligt bestämmelsen huruvida den yrkesinriktade rehabiliteringen uppskjuter arbetstagarens pensionering.  

I 25 § 3—5 mom. i lagen om pension för arbetstagare ingår vissa kompletterande bestämmelser: I 3 mom. definieras vad som avses med risk för arbetsoförmåga. I 4 mom. fastställs det att den i 1 mom. 2 punkten avsedda granskningstiden för återstående tid fastställs enligt tidpunkten för när rehabiliteringsansökan blivit anhängig, dvs. som om arbetstagaren hade blivit arbetsoförmögen vid tidpunkten för ansökan om rehabilitering. I 5 mom. finns bestämmelser om rehabilitering av en arbetstagare som är arbetsoförmögen på det sätt som avses i 35 § 1 mom. och således får invalidpension när han eller hon ansöker om rehabilitering.  

För att få arbetspensionsrehabilitering ska en sökande i arbetsför ålder uppfylla alla de villkor som anges i 25 § 1 mom. 1—3 punkten i lagen om pension för arbetstagare eller i motsvarande bestämmelse i en annan tillämplig arbetspensionslag. En förutsättning för att rehabilitering ska beviljas är dessutom att rehabiliteringen är ändamålsenlig. Bedömningen av rehabiliteringens ändamålsenlighet utgör således en del av helhetsbedömningen av rätten till rehabilitering och innebär, i enlighet med 2 mom. i samma bestämmelse, att man förutser rehabiliteringens individuella inverkan på den sökandes arbetskarriär i fortsättningen. Arbetspensionsrehabilitering anses i princip vara ändamålsenlig, om rehabiliteringen leder till att den sökande fortsätter i arbete som är lämpligt med tanke på hans eller hennes hälsotillstånd, återgång till arbete med hjälp av rehabilitering eller om rehabiliteringen skjuter upp den sökandes pensionering och därmed sparar på pensionsutgifterna. Rehabiliteringens ändamålsenlighet bedöms dock alltid också mot den sökandes individuella omständigheter som nämns i 25 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. I enlighet med etablerad tillämpningspraxis gäller bedömningen av ändamålsenligheten både rätten till rehabilitering och rehabiliteringsplanen och åtgärderna för arbetspensionsrehabilitering, som man strävar efter att granska också som en helhet.  

Kravet i 25 § 1 mom. 2 punkten i lagen om pension för arbetstagare på att den som ansöker om rehabilitering under granskningstiden för återstående tid ska ha en miniminivå i försäkrade arbetsinkomster är redan i sig ägnat att rikta arbetspensionsrehabilitering till dem som har etablerat sig i arbetslivet. Under granskningstiden för återstående tid — dvs. under de fem kalenderåren före det år då rehabiliteringsansökan blev anhängig — ska den som ansöker om rehabilitering ha minst 37 725, 23 euro i försäkrade arbetsinkomster enligt 2022 års nivå. Även om detta villkor uppfylls, förutsätter beviljande av arbetspensionsrehabilitering dessutom att den som ansöker om rehabilitering har etablerat sig i arbetslivet. Denna fråga bedöms med stöd av 25 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare som en del av bedömningen av rehabiliteringens ändamålsenlighet.  

I lagen finns inga bestämmelser om vad som avses med etablering i arbetslivet. Också motiveringarna till 25 § i lagen om pension för arbetstagare (RP 45/2005 rd.) är ganska begränsade när det gäller bedömningen av etableringen i arbetslivet. Enligt dem ska man i fråga om unga personer granska hur de har hunnit etablera sig i arbetslivet, varvid det beaktas för hur många år de har tjänat in arbetspension på grund av arbete. Dessutom hänvisas det i motiveringen till att beloppet av inkomster för återstående tid inte har någon avgörande betydelse när det redan har förflutit flera år sedan personens förvärvsarbete upphörde. Bedömningen av etableringen i arbetslivet får också sitt innehåll genom etablerad tillämpningspraxis. I tillämpningspraxisen har etablering i arbetslivet inneburit att de som ansöker om rehabilitering har tjänat in arbetspensionsskydd under en skälig tid och att deras kontakt till arbetslivet inte har avbrutits.  

Om det redan har gått ca 2—3 år sedan sökandens arbete har upphört, har det i tillämpningspraxis i allmänhet ansetts att kontakten till arbetslivet har avbrutits, och då är arbetspensionsrehabilitering inte ändamålsenlig. Det har i allmänhet ansetts att etableringen i arbetslivet har avbrutits t.ex. när den som ansöker om rehabilitering har varit arbetslös utan avbrott i minst 2 år innan rehabiliteringsansökan blev anhängig, liksom även när sökanden redan har fått maximibeloppet av inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning. Om den sökandes arbete de facto redan tidigare har upphört, har det i allmänhet inte ansetts tillräckligt att styrka t.ex. ett anställningsförhållandes giltighet eller de inkomster som eventuellt betalats när anställningsförhållandet upphört för att visa att etableringen i arbetslivet består. Bedömningen av en sökandes etablering i arbetslivet baserar sig dock alltid på den sökandes helhetssituation och förutsätter en helhetsbedömning av olika aspekter. T.ex. i fråga om ungdomar som har en kort tid i arbetslivet har man i tillämpningspraxisen särskilt betonat betydelsen av en helhetsbedömning av omständigheterna. Också en tid på 2—3 år är i sista hand bara en rekommendation när man bedömer om kontakten till arbetslivet har avbrutits hos den som ansöker om rehabilitering.  

I den nuvarande lagstiftningen är utgångspunkten dels att möjliggöra en bedömning från fall till fall beträffande det, om den som ansöker rehabilitering har etablerat sig i arbetslivet, dels att förutsätta en sådan helhetsbedömning. Det här innebär samtidigt att arbetspensionsanstalternas avgöranden om sökandenas etablering i arbetslivet till sin karaktär blir fallspecifika och beroende av prövning. Detta är i sista hand fallet trots att det allmänna betydelseinnehållet i etableringen i arbetslivet samt huvudreglerna då det gäller bedömningen av etableringen i arbetslivet är vedertagna i tillämpningspraxisen för arbetspensionsrehabilitering. Utrymme för tolkning och prövning förblir i praktiken i synnerhet i situationer där den som söker rehabilitering har en kort arbetshistoria, små arbetsinkomster eller har varit borta från arbetslivet redan en tid innan rehabiliteringen söks. I dessa situationer kan det vara svårt både för de som ansöker om rehabilitering och anordnare av rehabilitering att förutse innehållet i det avgörande som gäller rätten till arbetspensionsrehabilitering. Detta gör det svårare att i synnerhet få en uppfattning om ansvarsfördelningen mellan arbetspensionsrehabilitering och Folkpensionsanstaltens rehabilitering.  

Bedömningen av rehabiliteringens ändamålsenlighet förutsätter bl.a. att man överväger om de rehabiliteringsåtgärder som kommer i fråga realistiskt kan väntas ge sådana resultat som förutsätts för beviljande av arbetspensionsrehabilitering. Därför är det även i fortsättningen motiverat att bedöma om rehabiliteringen är ändamålsenlig utifrån varje sökandes individuella helhetssituation. Det skulle dock vara betydligt enklare än för närvarande att fastställa en sökandes tillräckliga anknytning till arbetslivet, om detta enligt rehabiliteringskommitténs förslag lösgörs från helhetsbedömningen av rehabiliteringens ändamålsenlighet och fogas till separata konkret verifierbara villkor. Då blir de avgöranden som gäller den sökandes anknytning till arbetslivet lättare att förutse än för närvarande, också under sådana omständigheter som för närvarande ser ut som gränsfall.  

2.4.2  Hur avbrott i arbetspensionsrehabiliteringen påverkar utbetalningen av rehabiliteringsförmån

En arbetstagare har enligt 28 § i lagen om pension för arbetstagare rätt till rehabiliteringspenning för de kalendermånader under vilka han eller hon på grund av yrkesinriktad rehabilitering är helt eller delvis förhindrad att utföra förvärvsarbete. Dessutom kan rehabiliteringspenning i enlighet med 31 § i lagen om pension för arbetstagare beviljas som rehabiliteringsunderstöd enligt prövning för väntetiden och för tiden mellan rehabiliteringsperioder. En rehabiliteringsklient som får invalidpension har med stöd av 30 § i lagen om pension för arbetstagare rätt att utöver invalidpension få ett rehabiliteringstillägg som betalas för den tid den yrkesinriktade rehabiliteringen pågår. Rehabiliteringspenning och rehabiliteringstillägg kan enligt lag också betalas för kortare tid än en månad.  

I 34 § i lagen om pension för arbetstagare föreskrivs det om tillämpning av förfarandebestämmelserna om invalidpension på rehabiliteringsförmåner. Enligt denna paragraf gäller bestämmelserna om betalning av invalidpension i lagen om pension för arbetstagare betalning av rehabiliteringspenning och rehabiliteringstillägg, om inte något annat föreskrivs särskilt i lag. Bestämmelserna om förfarandet är uppbyggda på motsvarande sätt i de andra arbetspensionslagarna.  

I arbetspensionslagarna föreskrivs det för närvarande särskilt om indragning av rehabiliteringsförmåner. Enligt 32 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare kan rehabiliteringsunderstödet eller det rehabiliteringstillägg som betalas till invalidpensionstagaren dras in, om dess mottagare utan giltig orsak vägrar delta i yrkesinriktad rehabilitering eller avbryter sådan rehabilitering. Det finns däremot inga egna bestämmelser om avbrytande av rehabiliteringsförmåner, utan samma bestämmelser tillämpas som på avbrytande av utbetalning av invalidpension. Enligt 50 § i lagen om pension för arbetstagare kan utbetalningen av invalidpension avbrytas bl.a. om pensionstagaren utan giltigt skäl vägrar delta i rehabilitering eller utbildning som pensionsanstalten ordnar. Enligt 113 § i lagen om pension för arbetstagare betalas pension däremot till utgången av den kalendermånad under vilken rätten till pension har upphört. 

När arbetspensionsrehabiliteringen avbryts föreligger det inte längre några sådana grunder för betalning av rehabiliteringsförmån som anges i lagen om pension för arbetstagare. De gällande bestämmelserna har tillämpats så att utbetalningen av en rehabiliteringsförmån avbryts om förmånstagaren avbryter rehabiliteringen eller annars inte längre uppfyller villkoren för betalning av förmånen. Utbetalningen av förmånen avbryts då från ingången av den månad som följer på den då grunden för avbrytandet uppkom. Enligt de tillämpningsanvisningar som Pensionsskyddscentralen har utarbetat kan utbetalningen av rehabiliteringspenning eller rehabiliteringstillägg avbrytas för viss tid eller tills vidare, och utbetalningen av förmånen fortsätter när villkoren för betalning av förmånen enligt lagen åter uppfylls. Enligt tillämpningsanvisningarna kan man gå till väga på detta sätt t.ex. när rehabiliteringen avbryts för en längre tid än en månad på grund av rehabiliteringsklientens hälsotillstånd eller när det har skett någon annan väsentlig förändring i rehabiliteringsklientens omständigheter.  

I besvärsinstansen har det upprepade gånger kommit in fall där pensionsanstalten har dragit in rehabiliteringspenningen eller rehabiliteringstillägget efter att arbetspensionsrehabiliteringen avbrutits av orsaker som inte berott på rehabiliteringsklienten. Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden har i sina beslut (t.ex. TELK/1759/3001/2014 och TELK/1489/2021) konstaterat att det i dessa situationer inte fanns någon grund enligt 32 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare för indragning av en rehabiliteringsförmån, eftersom rehabiliteringsklienten inte hade vägrat delta i yrkesinriktad rehabilitering eller avbrutit sådan rehabilitering utan giltig orsak. Dessa fall torde för sin del kunna ses som ett bevis för att den gällande lagstiftningen inte erbjuder en tillräcklig och klar rättslig grund för avbrytande av förmåner inom arbetspensionsrehabilitering. 

Avbrytande av en rehabiliteringsförmån ska i sak anses motiverat i en situation där de lagstadgade förutsättningarna för betalning av rehabiliteringsförmån för någon tid har upphört, men senare kan återgå. Detta har också varit utgångspunkten för tillämpningspraxisen för arbetspensionsrehabilitering. Det bör dock utfärdas närmare bestämmelser än för närvarande om avbrytande av rehabiliteringsförmåner enligt arbetspensionslagarna. 

2.4.3  Uppbörd till sjukförsäkringsfonden av en rehabiliteringsförmån som arbetspensionsanstalten beviljat retroaktivt

Enligt 118 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare betalas rehabiliteringspenning eller rehabiliteringstillägg som arbetspensionsanstalten beviljar retroaktivt till sjukförsäkringsfonden — som är en av Folkpensionsanstaltens fonder — till den del de motsvarar beloppet av den sjukdagpenning, partiella sjukdagpenning eller dagpenning vid smittsam sjukdom som Folkpensionsanstalten betalat för samma tid. Även andra arbetspensionslagar innehåller en motsvarande bestämmelse eller en hänvisning till tillämpningen av 118 § i lagen om pension för arbetstagare.  

I 118 § i lagen om pension för arbetstagare föreskrivs det också om vissa andra situationer där arbetspensionsanstalten betalar till sjukförsäkringsfonden som regress en förmån som den beviljatretroaktivt . Däremot finns det inga bestämmelser om ömsesidig regress i fråga om de rehabiliteringsförmåner som betalas ur arbets- och folkpensionssystemet. En förmån som betalats ut till ett för stort belopp till följd av att å rehabiliteringsförmåner beviljats samtidigt återkrävs för närvarande av förmånstagaren. År 2021 fattade Folkpensionsanstalten 180 beslut där rehabiliteringspenningen justerades på grund av den rehabiliteringspenning som arbetspensionsanstalten beviljat. Justeringsbesluten ger upphov till för stora utbetalningar, av vilket man kan dra slutsatsen att en del av dessa situationer har lett till återkrav av förmånstagaren. Det finns färre situationer där rehabiliteringspenning som arbetspensionsanstalten beviljar betalas ut till för stora belopp på grund av retroaktiv rehabiliteringsförmån som Folkpensionsanstalten beviljar, uppskattningsvis högst ca 30 per år vid alla arbetspensionsanstalter sammanlagt. Även om dessa indrivningssituationer bara uppstår tidvis, underlättas verkställigheten och förmånstagarens ställning, om återkrav av förmånstagaren kan undvikas genom att det ersätts med regressindrivning av rehabiliteringsförmåner mellan arbetspensionsanstalterna och Folkpensionsanstalten.  

2.4.4  Ordalydelsen i bestämmelserna om ersättning av rehabiliteringskostnader

Enligt 26 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare kan arbetstagaren få ersättning för de behövliga och nödvändiga kostnader som den yrkesinriktade rehabiliteringen medför. Också motsvarande bestämmelser i andra arbetspensionslagar har skrivits på samma sätt.  

Försäkringsdomstolen har i sitt beslut (FörsD 27.5.2009/4167:2008) ansett att syftet med ordalydelsen i bestämmelsen inte är att ge pensionsanstalten prövningsrätt i fråga om ersättandet av de avsedda kostnaderna, om det är fråga om behövliga och nödvändiga kostnader för yrkesinriktad rehabilitering. Det är motiverat att ändra bestämmelsens ordalydelse så att den motsvarar etablerad rättspraxis genom att slopa det villkorliga uttrycket ”kan arbetstagaren få ersättning”. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Sjukdagpenningarna och rehabiliteringspenningarna betalas ur sjukförsäkringsfondens arbetsinkomstförsäkring, som finansieras med statens andel samt löntagares och arbetsgivares försäkringspremier. 

Med tanke på bedömningen av kostnadseffekterna av de ändringar som föreslås i fråga om partiell sjukdagpenning är det betydelsefullt i vilken mån ändringarna ökar användningen av partiell sjukdagpenning och huruvida användningen av partiell sjukdagpenning ersätter användningen av full sjukdagpenning eller eventuella andra förmåner. Kostnadseffekter har främst förslagen om ändring av definitionen av heltidsarbete samt förlängningen av maximitiden. Däremot har förslaget om att inleda deltidsarbete under sjukdagpenningens självrisktid ringa inverkan på förmånskostnaderna. Kostnaderna för andra förmåner än partiell sjukdagpenning och full sjukdagpenning, dvs. närmast rehabiliteringspenning, rehabiliteringsstöd och invalidpension, bedöms minska i liten utsträckning till följd av den ökade användningen av partiell sjukdagpenning.  

Ändringen av definitionen av heltidsarbete som utgör en förutsättning för partiell sjukdagpenning innebär att fler försäkrade än för närvarande kommer att omfattas av rätten till partiell sjukdagpenning. Å andra sidan kan man anta att en stor del av de nya mottagarna får partiell sjukdagpenning som ersätter full sjukdagpenning, dvs. förmånskostnaderna för full sjukdagpenning minskar. Enligt uppskattning kommer det att finnas ca 2 200 nya mottagare av partiell sjukdagpenning, och antalet nya dagar med partiell sjukdagpenning beräknas uppgå till 140 000, varav 66 % beräknas ersätta full sjukdagpenning. Då sänker förslaget utgifterna för sjukdagpenningen med 1,6 miljoner euro, varav statens andel är liten.  

Förlängningen av maximitiden för partiell sjukdagpenning ökar antalet dagar med partiell sjukdagpenning. Ändringen berör uppskattningsvis ca 6 600 mottagare av partiell sjukdagpenning. Å andra sidan ska dagar med partiell sjukdagpenning åtminstone delvis ersätta full sjukdagpenning. Förslaget bedöms öka antalet partiella sjukdagpenningsdagar med ca 105 000, varav ca 40 % beräknas minska den fulla sjukdagpenningen. Då ökar förslaget utgifterna för sjukdagpenningen med uppskattningsvis 0,7 miljoner euro, varav statens andel är liten. 

Propositionen ökar antalet mottagare av rehabiliteringspenning för väntetider och mellanliggande tider med ca 1 700 personer och kostnaderna på årsnivå med ca 3 miljoner euro, varav statens finansieringsandel är ca 2 miljoner euro. Det beräknas att det kommer att uppstå mindre besparingar i utkomstskyddet för arbetslösa och i grundläggande utkomststödet, sammanlagt ca 0,5 miljoner euro. De som får utkomstskydd för arbetslösa beräknas minska med ca 400 personer och de som får grundläggande utkomststöd med 300 personer. 

Att grundläggande utkomststödet fogas till de förmåner som föregår rehabiliteringspenningen och som berättigar till betalning v rehabiliteringspenning utan självrisktid ökar kostnaderna med ca 1 miljon euro, varav statens finansieringsandel är 0,7 miljoner euro. Det uppskattas att 7 500 personer har haft ca 27 000 självriskdagar, för vilka rehabiliteringspenning i fortsättningen ska betalas. 

Ändringen som gäller förhinder att arbeta bedöms öka antalet mottagare av rehabiliteringspenning med ca 800 personer och kostnaderna på årsnivå med ca 1 miljon euro, varav statens andel bedöms vara liten.  

Förslaget om precisering av förutsättningarna för betalning av rehabiliteringspenning som betalas under tiden för arbetsprövning enligt lagen om företagshälsovård beräknas minska antalet mottagare av rehabiliteringspenning med ca 100 personer och spara kostnaderna på årsnivå med högst ca 100 000 euro per år.  

Med ändringarna som föreslås när det gäller arbetspensionsrehabilitering strävar man efter att förtydliga och förenhetliga verkställandet av arbetspensionsrehabiliteringen. De föreslagna ändringarna bedöms inte ha några väsentliga ekonomiska konsekvenser, med hänsyn till bl.a. att antalet personer som är berättigade till arbetspensionsrehabilitering inte ändras väsentligt.  

Sammanlagt ökar propositionen utgifterna för sjukförsäkringen med ca 4,0 miljoner euro på årsnivå, varav statens andel är ca 2,7 miljoner euro. Av besparingarna på 0,5 miljoner euro i utkomstskyddet för arbetslösa och i grundläggande utkomststödet beräknas ca 0,3 miljoner euro uppkomma i statsandelar. 

4.2.2  Konsekvenser för myndigheterna

Ikraftsättandet av de föreslagna ändringarna som gäller partiell sjukdagpenning ökar arbetet vid Folkpensionsanstalten i det inledande skedet. Verkställigheten av ändringarna förutsätter uppdateringar av innehållet i besluten om partiell sjukdagpenning, av klientbrev och blanketter samt av systemet för behandling av partiell sjukdagpenning. Systemändringarna kräver noggrann testning, men som helhet betraktat är de skäliga. Verkställigheten av propositionen förutsätter också att Folkpensionsanstaltens personal utbildas och anvisningarna uppdateras samt att klienterna och samarbetsparterna, bl.a. företagshälsovården och arbetsgivarna, informeras om förändringar i förmånen samt att Folkpensionsanstaltens webbsidor uppdateras.  

De föreslagna ändringarna av definitionen av heltidsarbete som en förutsättning för partiell sjukdagpenning och möjligheten att arbeta på deltid under självrisktiden utan att påverka självrisktiden gör verkställigheten av förmånen klarare och ökar klienternas förståelse för förutsättningarna för beviljande av partiell sjukdagpenning. De föreslagna ändringarna bedöms inte på lång sikt ha någon väsentlig inverkan på Folkpensionsanstaltens arbetsmängd. 

Ikraftsättandet av de föreslagna ändringarna av Folkpensionsanstaltens rehabiliteringspenning och yrkesinriktad rehabilitering ökar tillfälligt Folkpensionsanstaltens arbete. Verkställigheten av ändringarna förutsätter uppdateringar av innehållet i besluten, av klientbrev och blanketter samt av systemet för behandling av rehabiliteringspenning. Verkställigheten av propositionen förutsätter också att Folkpensionsanstaltens personal utbildas och anvisningarna uppdateras samt att klienterna och samarbetsparterna informeras om förändringar i förmånen.  

Syftet med ändringarna av rehabiliteringspenningen är bl.a. att skapa klarhet i när rätten till förmånen börjar och hur arbete inverkar på den rehabiliteringspenning som betalas under tiden för yrkesinriktad rehabilitering, vilket till denna del förtydligar verkställigheten av förmånen och förenhetligar tillämpningspraxisen. Syftet med lagändringen om yrkesinriktad rehabilitering är att förtydliga ansvarsfördelningen inom yrkesinriktad rehabilitering, vilket samtidigt bidrar till att förtydliga verkställigheten av förmånen och förenhetliga tillämpningspraxisen. De föreslagna ändringarna bedöms emellertid inte på lång sikt ha någon väsentlig inverkan på Folkpensionsanstaltens arbetsmängd. 

När det gäller arbetspensionsrehabilitering förenklar och förtydligar de föreslagna ändringarna verkställigheten vid arbetspensionsanstalterna. Tillämpningen av förutsättningarna för arbetspensionsrehabilitering underlättas avsevärt till den del som den som ansöker om rehabilitering i fortsättningen kan konstateras ha tillräcklig anknytning till arbetslivet på grund av att de konkreta villkoren är uppfyllda, i stället för den nuvarande helhetsbedömningen gällande etablering i arbetslivet. Detta stärker för sin del också enhetligheten i beslutspraxisen. Bestämmelserna om avbrytande av rehabiliteringsförmåner förtydligar för sin del verkställigheten t.ex. i sådana situationer där rehabiliteringen avbryts av orsaker som inte beror på förmånstagaren. De nya regressbestämmelserna minskar behovet av återkrav av förmånstagare i situationer där arbetspensionsanstalten eller Folkpensionsanstalten retroaktivt beviljar en rehabiliteringspenningförmån för den tid för vilken rehabiliteringsklienten redan har fått en förmån som betalats av en annan anstalt, vilket gör behandlingen av dessa situationer smidigare. De nya bestämmelserna ger också en tydligare grund än för närvarande för arbetspensionsanstalternas och Folkpensionsanstaltens lagstadgade ansvarsfördelning inom yrkesinriktad rehabilitering. I samband med att ändringarna träder i kraft orsakas arbetspensionssystemet i någon mån utgifter av engångsnatur för de informationssystemkostnader som ändringarna medför. Pensionsskyddscentralen har uppskattat att de ändringar som görs i arbetspensionssystemets gemensamma informationssystem medför kostnader på ca 20 000 euro. Dessutom förutsätter verkställigheten av ändringarna utbildning, anvisningar och eventuella ändringar i arbetspensionsanstalternas egna informationssystem inom arbetspensionsbranschen. 

4.2.3  Samhälleliga konsekvenser