2.4.4.1  Skjutvapen

Enligt statistiken har antalen skjutvapenbrott av grundformen och grova skjutvapenbrott inte ökat under 2020-talet. Särskilt när det gäller brott som kommit till polisens kännedom har antalen snarare varit på väg nedåt. Före detta årtionde har antalen emellertid också ökat, så det går inte att urskilja någon enhetlig utveckling. Antalet grova skjutvapenbrott som kommit till polisens kännedom har mer än fördubblats jämfört med början av 2010-talet. 

När man ska bedöma statistikens betydelse måste man dessutom beakta att uppgifterna om antal inte ger någon bild av brottslighetens allvarlighet och farlighet. Skjutvapenbrottsligheten bedöms i huvudsak vara dold brottslighet som inte kommer till polisens kännedom eller registreras i polisens system som skjutvapenbrottslighet. Det är också av betydelse huruvida vissa brott som gäller flera föremål betraktas som ett eller flera brott. 

Antalet skjutvapen som hittas beror på de vidtagna åtgärderna (t.ex. husrannsakan och platsgenomsökning). Därför kan antalet skjutvapenbrott som kommit till polisens kännedom variera stort från år till år. Största delen olovliga vapen hittas vid sidan av annan polisverksamhet, t.ex. i samband med narkotikabrottsutredningar. Man letar inte regelbundet efter vapen i Finland, vapenbrottslighet är inte en egen brottsutredningstyp. 

Vid centralkriminalpolisen gick man 2023 en och en igenom alla polisanmälningar om grundformen av skjutvapenbrott samt grova skjutvapenbrott från åren 2020–2022. Som slutresultat av granskningen konstaterades att ungefär en fjärdedel av skjutvapenbrotten hänförde sig till grov eller organiserad brottslighet. Av de aktuella skjutvapenbrotten hade 16 procent inträffat på allmän plats. I 15 procent av fallen var gärningsplatsen ett trafikmedel. I ungefär en femtedel av fallen hänförde sig också ett våldsbrott till skjutvapenbrottet med koppling till allvarlig eller organiserad brottslighet. 

Beredskapen i form av skjutvapen bedöms ha ökat bland aktörer med koppling till allvarlig och organiserad brottslighet. I konkurrensen mellan kriminella sammanslutningar är det av avgörande vikt att ha skjutvapenrelaterad våldskapacitet och att visa den. I Finland finns också inflytelserika och förmögna personer som inte hör till någon viss kriminell sammanslutning, men som finansierar och utnyttjar kriminella sammanslutningar och andra kriminella aktörer som samarbetspartner bl.a. vid skjutvapenbrottslighet. I Finland verkar också vapensmeder utan tillstånd med kopplingar till organiserade kriminella nätverk. Inom ramen för den organiserade brottsligheten finns det en betydande koppling mellan skjutvapenbrottslighet och narkotikabrottslighet. Hos unga som begår brott eller grupper som består av unga har knappt några skjutvapen påträffats. 

Hos personer med kopplingar till organiserad brottslighet och personer i deras närmaste krets har ibland anmärkningsvärt stora mängder vapen beslagtagits. Det har varit fråga om partier på flera tiotals, rentav över hundra vapen. Bland de beslagtagna skjutvapnen har det funnits rikligt med automatvapen, i första hand maskinpistoler och stormgevär med patroner. Vid vapenbeslag hos brottsmisstänkta har de vanligaste skjutvapnen varit eldhandvapen av olika kaliber, hagelgevär och gevär samt gasvapen som är lätta att modifiera. Brottsmisstänkta använder också t.ex. skjutvapen som är monterade av vapendelar och reaktiverade skjutvapen. 

Polisen har identifierat 10 grupper som kan betraktas som gatugäng. Personerna med koppling till grupperna är i huvudsak unga män. Gatugängens brottsliga verksamhet består framför allt av vålds- och narkotikabrott. Hos personer som hör till grupperna har olika typer av skjutvapen beslagtagits. Typiska vapen med anknytning till gatugäng i Finland är olika slags gasvapen, av vilka en del har modifierats till skjutvapen som kan avfyras med skottpatroner, signalvapen samt pistoler. I enstaka fall har också automatvapen beslagtagits. 

Till följd av internationaliseringen har de kriminella sammanslutningar som verkar i Finland större utländska nätverk än tidigare, och via sina nätverk kan sammanslutningarna ha direkta internationella kontakter till t.ex. betydande kriminella sälj-, förmedlings- och smugglingsorganisationer för olovliga skjutvapen. 

Den svarta näthandeln har redan länge varit det vanligaste stället att bedriva olovliga skjutvapenaffärer i Europeiska unionen. Även 3D-printade skjutvapen samt tillståndspliktiga vapendelar och magasin är i allt större utsträckning till salu. 

Vapen som tillverkats med 3D-printningsteknik utgör ett nytt och mycket allvarligt hotfenomen. I Finland har antalet fortfarandet varit lågt men med internationella mått ändå betydande. De 3D-printade skjutvapen som de brottsbekämpande myndigheterna i Finland beslagtagit har nästan alla varit sådana som uppfyller definitionen av särskilt farligt skjutvapen. 

Av betydelse för lägesbilden över skjutvapen är också gasvapen, som enkelt kan modifieras till vapen som avfyras med skottpatroner. Hos brottsmisstänkta beslagtas en stor mängd olovliga modifierade gasvapen, ofta av pistolmodell. Modifierade gasvapen har i Finland påträffats i första hand hos personer med anknytning till narkotikabrottslighet på den s.k. utförande nivån. Modifierade gasvapen har också använts för att begå brott mot liv i Finland. 

Hotet från högerextrem terrorism har ökat i Europeiska unionen och även i Finland. Den internationella högerextrema terrorismen är i hög grad förknippad med utrustande med skjutvapen och ett växande intresse för tillverkning av 3D-printade skjutvapen. Sådana vapen var också förknippade med den dom för terroristbrott som Päijänne-Tavastlands tingsrätt meddelade den 31 oktober 2023. Även den helhet av terroristbrott som Satakunta tingsrätt behandlade hösten 2024 har kopplingar till högextremism och skjutvapen. 

Skjutvapenbrottsligheten i samband med användning av våld bedöms öka. Organiserade kriminella sammanslutningar och gatugäng kan antas fortsätta rekrytera unga och introducera dem i skjutvapenvåld. Ett hot är den växande olagliga skyddsverksamheten som förstärks med skjutvapen och som kan ta sig uttryck i bl.a. skuldindrivning samt hot mot liv eller hälsa. Kriminella aktörer med utländsk bakgrund gör att det i Finland sannolikt uppstår mer mångsidiga internationella kriminella nätverk och nya verksamhetssätt för den organiserade brottsligheten, där ett centralt inslag också är gränsöverskridande smuggling, försäljning samt förmedling av skjutvapen. 

Ett av de största hoten inom den närmaste framtiden kommer att vara 3D-printade skjutvapen och den snabba kvalitetsutvecklingen som gör att de är mer funktionssäkra och har större eldkraft än tidigare. Den vanligaste gärningsformen av olovliga skjutvapenaffärer är även i fortsättningen mångformig dold digital handel. 

En central hotbild i anslutning till kriget i Ukraina, särskilt som kriget drar ut på tiden och också när det slutar, är att olovliga militära eldhandvapen, särskilt armépistoler och stormgevär, samt handgranater och andra militära sprängämnen som härrör från krigsområdet sprids bland kriminella nätverk i Europa. Tills vidare har det inte gjorts några iakttagelser av att skjutvapen skulle ha spritts utanför krigsområdet i betydande utsträckning. Sannolikt kommer det att göras försök att ta vapen från Ukraina även till Finland. 

2.4.4.2  Farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan

För farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan gäller en liknande utvecklingsgång vad antalet beträffar som för skjutvapen. Även när det gäller dessa brott är dock den lägesbild som uppgifterna om antal uttrycker förenad med liknande osäkra omständigheter som i samband med skjutvapen. Antalet ger inte en bild av brottens allvarlighet och farlighet. Det är i huvudsak fråga om dold brottslighet, och huruvida den uppdagas beror på de åtgärder som vidtas i samband med brottsutredningarna. 

Enligt uppgifter om hur det ser ur i praktiken framhävs bland de aktuella föremålen eggvapen, som enligt regleringen i 41 kap. i strafflagen är föremål som lämpar sig för att skada någon annan. Enligt resultaten av centralkriminalpolisens förfrågan till polisinrättningarna har det blivit vanligare särskilt bland unga och grupper som består av unga att ha med sig eggvapen och allt yngre personer bär sådana vapen. En viktig orsak till att man har med sig vapen är att skydda sig själv i händelse av brott som begås av andra. Ofta kan man ändå inte definiera hotet. Även önskan att bravera och någon slags revolt kan också ingå. Tröskeln för att använda eggvapen har dessutom blivit lägre. Hos personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrott beslagtas utöver skjutvapen i allt högre grad även farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan. 

Rånbrottsligheten bland unga har ökat avsevärt efter 2021. Detta gäller såväl straffrättsligt ansvariga 15–17-åringar som misstänkta under 15 år. Våldsandelen har förblivit ungefär densamma (cirka 60 procent av gärningarna) jämfört med situationen 2015. Största delen av fallen är sådana där man bara hotat att använda eggvapen. Det vanligaste redskapet vid rånbrott som begås av unga är eggvapen, som nämns i mer än en tredjedel av polisanmälningarna. I siffran ingår också sådana fall där eggvapnet inte har varit direkt synligt, men enligt anmälan har offret uppfattat att ett eggvapen finns med. Den vanligaste eggvapnet har varit kniv. 

Enligt uppgifter i informationssystemet för polisärenden (PATJA) har antalet misstänkta för innehav av farligt föremål i åldersgruppen 15–17-åringar åren 2014–2023 varit i genomsnitt cirka 10 per år (flest, dvs. 16 år 2020 och minst, dvs. 6 åren 2016 och 2021). Desamma åren har antalet misstänkta i samma åldersgrupp för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan varit i medeltal cirka 51 per år (flest, dvs. 67 år 2015 och minst, dvs. 38 år 2018). Antalet misstänka för lindrigt innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan har varit i genomsnitt 12 per år (flest, dvs. 23 år 2017 och ingen åren 2014–2016). 

2.5.1.1  Allmänna förutsättningar för att använda strafflagstiftning samt kriminaliseringsprinciperna

När det föreskrivs att nya gärningar ska vara straffbara och när tillämpningsområdet för befintliga straffbestämmelser utvidgas måste man beakta de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning samt kriminaliseringsprinciperna. 

Enligt de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning som riksdagens lagutskott framhållit ska det för det första finnas en godtagbar grund för all strafflagstiftning. För det andra måste det gå att visa att det finns ett vägande samhälleligt behov som förutsätter att ett nytt brottsrekvisit stiftas för att man ska nå ett mål som bedöms vara godtagbart. Det betyder att annan gällande lagstiftning och eventuella alternativa förfaranden med vilka målet kan nås måste beaktas. För det tredje ska bestämmelserna om kriminalisering ha en preventiv verkan, dvs. det ska finnas motiverad anledning att anta att den nya straffbestämmelsen åtminstone i viss utsträckning har de effekter som eftersträvas. För det fjärde ska brottsrekvisitet utifrån den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § i grundlagen vara exakt och noggrant avgränsat. (LaUU 9/2004 rd, s. 1/II och 2/I samt LaUB 15/2005 rd, s. 5/I). 

Riksdagens lagutskott har också konstaterat (LaUU 17/2017 rd, s. 5) att när det föreskrivs att ett handlande är straffbart måste man också beakta kriminaliseringsprinciperna, som delvis överlappar de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning. Straffrätten ska enligt den s.k. ultima ratio-principen komma i sista hand och dessutom ska en kriminalisering ha fler fördelar än nackdelar. Enligt principen om att rättsobjekt ska skyddas är det motiverat att införa straff för klandervärt beteende bara om beteendet kränker eller konkret äventyrar rättsobjekt som skyddas av rättsordningen. Dessutom ska det finnas ett vägande samhälleligt behov för kriminaliseringen, och för detta krävs det att det nya brottsrekvisitet blir godtagbart för att uppnå det eftersträvade målet. 

När man överväger ändringar i strafflagstiftningen behöver man uppgifter om nuläget beträffande den aktuella brottsligheten för att bedöma om det finns behov av ändringar eller inte. Detta särskilt för att utreda om det finns ett vägande samhälleligt behov, men det handlar också om andra allmänna förutsättningar för att använda strafflagstiftning och kriminaliseringsprinciperna. I mån av möjlighet måste man också försöka bedöma hur situationen kan utvecklas i framtiden. 

Kriminaliseringars preventiva effekt har också att göra med att det är svårt att bedöma hur ändringar som leder till strängare strafflagstiftning förebygger brott. Det finns många osäkerhetsfaktorer. Detta gäller såväl straffens allmänna brottsförebyggande effekter som särskilda effekter som förhindrar att redan dömda gärningsmän begår nya brott. Den allmänna preventiva effekten har betydelse i situationer där gärningsmännen i den fas som föregår gärningen kan antas fästa uppmärksamhet vid det straff som följer av brottet, särskilt dess stränghet, i den mån de har kunskap eller en uppfattning om det. Inte ens utifrån straffskalan går det att direkt förutse vilket straff som kommer att dömas ut i ett konkret fall. 

Vid eventuella kalkyleringar före brott kan t.ex. tillfällen att begå brott och särskilt risken för att bli fast väga tyngre. Det är också av betydelse hur snabbt straffet bestäms efter att brottet begåtts. Vapenbrott antas i stor utsträckning vara dold brottslighet. Inom organiserade kriminella sammanslutningar kan grova brott som begås i anslutning till sammanslutningens verksamhet i vissa fall betraktas snarare som en förtjänst, varvid inte ens stränga straffpåföljder nödvändigtvis har någon betydelse som en brottsförebyggande faktor. I detta avseende kan det dock antas finnas skillnader mellan olika brott, det går inte att göra några generaliseringar i fråga om vapenbrott. Det finns inga nationella forskningsrön eller utredningar om att straffskärpningar skulle förhindra skjutvapenbrott. 

Till skyddet av rättsobjekt hänför sig proportionalitetskravet som en allmän förutsättning för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt grundlagsutskottet förutsätter proportionalitetskravet en avvägning av om kriminaliseringen är nödvändig för att skydda det bakomliggande rättsobjektet (GrUU 1/2021 rd, avsnitt 6 och utlåtandet GrUU 23/1997 rd, s. 2/II, som nämns där). 

Att strafflagen kommer i sista hand som kriminaliseringsprincip betyder att innan ett nytt brottsrekvisit föreskrivs eller det befintliga tillämpningsområdet utvidgas eller straffskalan skärps måste man bedöma andra tillgängliga metoder att förhindra eller ingripa i skadliga gärningar eller gärningar som bedöms vara farliga. 

Fördelen med en kriminalisering har framför allt att göra med dess förmåga att förebygga kränkningar av det rättsobjekt som straffbestämmelsen ska skydda. Nackdelarna med en kriminalisering kan åter vara de kostnader som olika parter orsakas av tillsynen över att straffbestämmelsen iakttas och av åtgärder till följd av överträdelser av bestämmelsen, det lidande eller någon annan motsvarande skadlig påföljd som verkställigheten av straffet orsakar den dömda samt att en viss verksamhet kanske begränsas. 

Legalitetsprincipen är en central straffrättslig princip, som lagutskottet har ansett att hör till de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning och som också har ansetts höra till kriminaliseringsprinciperna. Enligt 8 § i grundlagen om den straffrättsliga legalitetsprincipen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. 

Enligt kärninnehållet i den straffrättsliga legalitetsprincipen ska brottsrekvisitet anges med tillräckligt exakthet så att det utifrån ordalydelsen i bestämmelsen går att förutse huruvida en handling eller en försummelse är straffbar. Kärnan i legalitetsprincipen är densamma i Europadomstolens och EU-domstolens praxis, där man har betonat lagstiftningens förutsebarhet, dvs. att det utifrån en bestämmelses lydelse ska gå att förutse vad som är straffbart. (GrUU 48/2017 rd, s. 9 och tidigare utlåtanden som nämns där). 

Grundlagsutskottet har i anslutning till terroristbrott konstaterat att när straffansvaret sträcker sig till en tidigare gärning än förberedelse till ett brott som begås i terroristiskt syfte och som är straffbar enligt 34 a kap. 2 § i strafflagen, framhävs betydelsen av den straffrättsliga legalitetsprincipen i och med att den straffrättsliga regleringen så att säga kriminaliserar förberedelse till förberedelse (GrUU 20/2018 rd, s. 3 och tidigare ställningstaganden som det i sammanhanget hänvisats till). Denna utgångspunkt gäller även andra brott än terroristbrott. 

Av betydelse är också grundlagsutskottets uttalande i samband med bestämmelserna om att göra deltagande i kriminella organisationers verksamhet till ett brott i 17 kap. 1 a § i strafflagen. Grundlagsutskottet konstaterade då (GrUU 10/2000 rd, s. 2/II) att när man går in för att kriminalisera delaktighet på ett sätt som sträcker sig utöver de inom straffrätten vedertagna delaktighetsbegreppen, accentueras kravet på exakthet mer än vanligt. 

Den straffrättsliga legalitetsprincipen medger tolkning av straffbestämmelserna. I praktiken är går det inte att skriva straffbestämmelser och deras motivering så uttömmande att det inte finns utrymme för tolkning. Detta konstateras också i rättspraxis. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2019:44 (punkt 15) ansett att det är nödvändigt och berättigat att tolka begreppen också när enskilda brottsrekvisit tillämpas, förutsatt att resultatet är i harmoni med syftet med det skydd som framgår av rekvisitet och som eftersträvas med hotet om straff, och att gärningsmannen skäligen kan förutse slutresultatet. I sammanhanget hänvisade högsta domstolen till sina tidigare avgöranden HD 2018:36, HD 2014:7 och HD 2013:12. 

Till den straffrättsliga legalitetsprincipen hänför sig förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflagstiftning. Närmare bestämmelser om tillämpligheten i tiden av straffrättslig reglering finns i 3 kap. 2 § i strafflagen. I regel ska straffbestämmelser tillämpas på brott som begåtts under deras giltighetstid. En ny lag ska dock tillämpas på gärningar som begåtts före dess ikraftträdande, om tillämpningen av den nya lagen leder till ett lindrigare slutresultat än den lag som gällde vid gärningstidpunkten. 

Som en kriminaliseringsprincip betraktas ibland också människovärdets okränkbarhet, som konstitutionen ska trygga enligt 1 § 2 mom. i grundlagen. Enligt principen om människovärdets okränkbarhet får ingen bestraffas för en gärning, om denne inte har haft förmåga eller möjlighet att handla på något annat sätt. Dessutom förutsätter principen att en straffbar gärning måste ha begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. En straffbestämmelse kan inte grunda sig på enbart orsakande av en påföljd. 

Till principerna för användning av strafflagstiftning hänför sig också att en kriminalisering inte får leda till bevisproblem som är oöverkomliga eller som måste lösas godtyckligt. I strafflagen bör inte heller intas bestämmelser vars efterlevnad i praktiken är omöjlig att övervaka och som man redan på förhand kan anta att är ineffektiva. 

2.5.1.2  Straffskalor

Även vapenbrott sätts vad allvarligheten beträffar i relation till varandra och till andra brott utifrån gärningarnas straffvärde. Detta innebär att att man när straffskalor utvärderas och ändras och en ny straffskala fastställs ska beakta den klandervärdhet, skadlighet och farlighet som de tänkbara yttringarna av brottet i fråga ger uttryck åt samt gärningsmannens skuld, sådan den framgår av gärningstypen. 

Straffpåföljden stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskraven (t.ex. GrUU 1/2021 rd, avsnitt 6 och tidigare utlåtanden som nämns där). Straffskalan ska vara tillräckligt omfattande för att täcka gärningar av varierande allvarlighet. Straffskalan ska sättas i relation till straffskalorna för andra motsvarande brott. 

Det fastställs inga nya straffskalor för brott och inga straffskalor ändras och inga gärningar överförs till rekvisit för brott som bestraffas strängare i syfte att främja bättre utredningsmöjligheter. Straffskalorna ska slås fast utifrån brottens skadlighet och klandervärdhet, dvs. utifrån deras straffvärde och inte med stöd av möjligheterna att tillgripa straffrättsliga tvångsmedel (LaUB 3/1998 rd, s. 23/II). 

Med hjälp av de straffskalor som etablerades i samband med totalreformen av strafflagen styr lagstiftaren lagtillämparen så att rättspraxis blir så enhetlig som möjligt. De vanligaste straffskalorna som används i Finland är:  

* böter 

* böter−fängelse i sex månader 

* böter−fängelse i ett år 

* böter−fängelse i två år 

* fängelse i fyra månader till fyra år 

* fängelse i ett till tio år 

* fängelse i två till tio år. 

Man kan avvika och har avvikit från dessa skalor i fråga om brott som betraktats som synnerligen allvarliga (t.ex. terroristbrott), men undantag kräver särskilda och starka grunder som gäller ett visst brott. Straffskalorna för vapenbrott är beroende av nationell prövning, eftersom de internationella skyldigheter som är bindande för Finland inte innehåller några krav som omfattar skalorna. 

Genom att ändra straffskalorna och överföra gärningar så att de börjar bestraffas strängare kan lagstiftaren styra straffpraxis i en strängare riktning, om praxis beträffande en viss gärning utifrån heltäckande information om den anses ha blivit snedvriden eller om uppfattningen om gärningens straffvärde och gärningens klandervärdhet har förändrats t.ex. på grund av att gärningsformerna har ändrats. Straffskalorna kan också ändras i en lindrigare riktning. 

2.5.1.3  Internationell jämförelse

Med avseende på de kriminaliseringsprinciper som iakttas i Finland och de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning är det inte centralt huruvida någon gärning är straffbar på ett visst sätt i någon annan stat. Bedömningen av om det är motiverat att använda strafflagstiftning görs i princip i ljuset av nationella principer och förutsättningar. 

Eftersom samhällsproblemen och metoderna att lösa dem i stor utsträckning är desamma i stater med liknande rätts- och andra traditioner kan en internationell jämförelse dock ge vissa riktlinjer. Om man stannar för att föreskriva att en gärning ska vara straffbar kan man ta modell av lagstiftningslösningar som omfattats i andra stater och särskilt i stater som upplevs som viktiga referensstater för Finland, såsom Sverige, Norge och Tyskland. 

Möjligheterna att utnyttja internationella jämförelser försvåras av flera omständigheter. Behoven av och grunderna för att kriminalisera ett visst brott kan variera avsevärt mellan olika stater. Regleringens innehåll kan påverkas av det nationella brottslighetsläget och regleringens historiska bakgrund. Sättet att skriva bestämmelserna och lagstiftningstekniken varierar också, t.ex. använder man detaljerat eller mer allmänt skriva paragrafer. Dessutom kan det straffrättsliga systemets uppbyggnad och de principer som ska tillämpas när systemet används vara av betydelse. Av betydelse kan vara t.ex. helheten av de straffbestämmelser som hänför sig till en gärning och möjligheten att tillämpa flera straffbestämmelser samtidigt på gärningen samt huruvida man i stället för straffbestämmelser kan tillämpa bestämmelser om delaktighet eller motsvarande bestämmelser som är allmänt tillämpliga på brott. 

I internationella jämförelser är det svårt att dra långgående slutsatser om straffskalorna i referensstaternas straffbestämmelser. Straffskalorna är bundna till det nationella straffsystemet (t.ex. vilka slags straffskalor som man brukar använda i staten) och satta i relation till straffskalorna för andra brott i det systemet. I Finland ska man försöka använda de straffskalor som började tillämpas i samband med totalreformen av strafflagen. Straffskalan berättar inte heller vilka slags straff som i praktiken bestäms inom ramen för skalan. Straffnivån bestäms enligt de nationella bestämmelserna om bestämmande av straff och de straffnivåer som utformats genom rättspraxis. 

2.5.2.1  Straffbara gärningar och deras förhållande till varandra

Gärningsformerna av skjutvapenbrott av grundformen enligt 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen varierar, eftersom t.ex. tillverkning, förvärvande, innehav och överlåtelse är straffbara. Gärningsformerna har ett nära samband med skjutvapenlagens bestämmelser, eftersom gärningen enligt 1 mom. ska ske i strid med skjutvapenlagen. I en del av punkterna i momentet hänvisas också till vissa bestämmelser i skjutvapenlagen. 

Det går inte att se att några betydelsefulla gärningsformer av skjutvapenbrott skulle saknas i 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen. Regleringen i 2 mom. baserar sig vad gärningsformerna beträffar på internationella skyldigheter som Finland ska iaktta. Sådana skyldigheter har också avspeglats i form av ändringar i 1 mom. 

Enligt 41 kap. 1 § i strafflagen om skjutvapenbrott av grundformen är gärningar som riktar sig mot flertalet andra föremål och tillbehör än skjutvapen straffbara som skjutvapenbrott. De kan gälla t.ex. vapendelar, patroner, gassprayer och effektiva luftvapen. 

Dessutom är definitionen av skjutvapen i 2 § 1 och 2 mom. i skjutvapenlagen vid och har utvidgats under tiden de nuvarande straffbestämmelserna om skjutvapenbrott. Ursprungligen avsågs enligt paragrafens 1 mom. med skjutvapen ett redskap med vilket kulor, hagel, andra projektiler eller förlamande ämnen kan avfyras med hjälp av krutgastryck, detonationstryck från en tändsats eller annat detonationstryck så att det kan medföra fara för människan. Paragrafens 1 mom. har ändrats så att slutdelen om fara har strukits. Denna ändring grundade sig på att Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/853 om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen inte innehåller något sådant krav (RP 179/2018 rd, s. 24). 

Skjutvapenlagens 2 § innehöll i början inte heller någon reglering som motsvarade 2 mom. Momentet fick sitt nuvarande innehåll i samband med genomförandet av vapendirektivet. Enligt momentet omfattar definitionen av skjutvapen också föremål som är konstruerade för att avfyra lösa patroner, om deras ändring till ett skjutvapen enligt 1 mom. inte tekniskt har hindrats, och föremål som liknar ett skjutvapen och som på grund av sin konstruktion eller sina materialegenskaper kan ändras till ett skjutvapen. Definitionen av skjutvapen påverkas dessutom av 2 § 3 mom. i skjutvapenlagen och 2 § i skjutvapenförordningen om deaktiverade vapen. 

Av 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen framgår inte uttryckligen att de begrepp som används i bestämmelsen i fråga om föremål motsvarar definitionerna i skjutvapenlagen. Man kan i någon mån sluta sig till detta av att enligt momentets inledande stycke ska gärningen ske i strid med skjutvapenlagen. I samband med att skjutvapenlagen stiftades var avsikten att lagens begreppsdefinitioner ska tillämpas på motsvarande begrepp i straffbestämmelserna. De straffbestämmelser som intogs i skjutvapenlagen i samband med att den stiftades innehöll inga egna begreppsdefinitioner. Inte heller av motiveringen till straffbestämmelserna (RP 183/1997 rd, s. 128–135) framgår att straffbestämmelsernas begrepp till någon del skulle ha ett innehåll som avviker från innehållet i skjutvapenslagens definitioner. Dessa frågor behandlades inte i samband med att straffbestämmelserna överfördes till 41 kap. i strafflagen (RP 113/2004 rd). I rättspraxis har skjutvapenlagens begreppsdefinitioner, också de som ändrats efter att straffbestämmelserna infördes, tillämpats vid behandlingen av skjutvapenbrott. 

I synnerhet utvidgningarna av skjutvapenlagens definition av skjutvapen väcker frågan om definitionerna av begreppen i skjutvapenlagen automatiskt behöver gälla även straffbestämmelsernas begrepp. Detta särskilt därför att när t.ex. definitionen av skjutvapen utvidgats har man inte uttryckligen bedömt ändringarnas återverkningar och huruvida de kan motiveras med avseende på regleringen i 41 kap. 1 § i strafflagen. 

Det bör dock påpekas att den relativt vida straffskalan i 41 kap. 1 § i strafflagen (böter eller fängelse i högst två år) gör det möjligt att när straffet bestäms i enskilda fall och i fråga om enskilda vapen göra även betydande skillnader mellan inte bara gärningsformerna utan också de föremål som gärningen gäller. Med hjälp av motiveringen av paragraferna kan man styra bestämmandet av straff i situationer där straffskalan är tillräckligt vid för att täcka gärningar av olika allvarlighet. Detta gäller också bestämmandet av straff i fråga om olika föremål som ska betraktas som skjutvapen t.ex. beroende på om det handlar om ett skjutvapen enligt 2 § 1 eller 2 mom. i skjutvapenlagen. Modifierbara föremål som på grund av sina egenskaper definierats som skjutvapen i 2 § 2 mom. i skjutvapenlagen utgör också en potentiell fara för någon annans liv och hälsa. 

Det går inte att urskilja någon klar grund till att man i straffbestämmelsen om skjutvapenbrott borde avvika från skjutvapenlagens nuvarande definition av skjutvapen eller från andra nuvarande begreppsdefinitioner. Oberoende av definitionernas närmare innehåll är de oundvikligen förenade med olika tolkningar som måste avgöras i rättspraxis, och då avspeglas avgörandena i tolkningen av straffbestämmelsen. Tolkningsproblem är utmärkande för straffbestämmelser, och detta gäller i princip även de till synes mest enkla bestämmelserna. 

I 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ingår gärningar av olika betydelse och klandervärdhet. Inom ramen för den relativt vida straffskalan är det i sig möjligt att behandla gärningarna olika i straffrättsligt hänseende i enlighet med vad som konstaterats ovan. I vilket fall som helst kan gärningarna enligt 4–8 punkten i huvudsak karakteriseras som överträdelse av administrativa skyldigheter. Gärningarna enligt dessa punkter gäller t.ex. försummelser med anmälan, besiktning och märkning och kan i den mening i princip bedömas lindrigare än gärningar enligt 1–3 punkten, varför det vore motiverat att överföra gärningarna enligt de förstnämnda punkterna till de brott som bestraffas lindrigare enligt straffskalan. Detta innebär att gärningarna enligt 4–8 punkten inte längre skulle kunna utgöra grund för grovt skjutvapenbrott i de allvarligaste fallen. Enligt vad aktörerna erfarit i praktiken har det dock ingen större praktisk betydelse på grund av ringheten och den allmänna allvarlighetsnivån hos gärningarna enligt de sistnämnda punkterna. Å andra sidan kan hot om fängelse fogas till straffskalan för brott som bestraffas lindrigare för att säkerställa att ett straff som motsvarar straffvärdet kan dömas ut för de allvarligaste gärningarna enligt 4–8 punkten. 

2.5.2.2  Noggrann avgränsning av regleringen

För att säkerställa att regleringen är tydlig måste särskild uppmärksamhet fästas vid legalitetsprincipen, som förutsätter att den straffrättsliga regleringen ska vara noggrant avgränsad, när en straffbestämmelse får en betydande del av sitt innehåll från annan lagstiftning, dvs. i detta fall skjutvapenlagen. Exempelvis i samband med behandlingen av regeringens proposition om effektivisering av besöksförbudet RP 143/2022 rd har grundlagsutskottet som en del av de villkor som ställs för blancostraffteknik understrukit bl.a. att i den bestämmelse som inbegriper själva kriminaliseringen bör det finnas en saklig beskrivning av den gärning som avses bli kriminaliserad. I det fallet noterade grundlagsutskottet att det i den föreslagna straffbestämmelsen inte uttryckligen hänvisades till de bestämmelser i lagen om besöksförbud där gärningens straffbarhet får sitt sakinnehåll (GrUU 63/2022 rd, avsnitt 23). 

I 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen beskrivs förhållandet mellan de förfaranden som är straffbara enligt momentet och regleringen i skjutvapenlagen på varierande sätt. Det hänvisas t.ex. inte till alla delar till betydelsefulla bestämmelser i skjutvapenlagen. I 2 mom. hänvisas i fråga om straffbart beteende till vissa artiklar i vissa internationella instrument. I båda momenten ingår som en del av rekvisitet en kort karakterisering av de straffbara gärningarna, till denna del kan regleringen anses uppfylla minimikraven på noggrant avgränsad reglering. 

Regleringstekniken och de många gärningsformerna gör att 41 kap. 1 § i strafflagen i nuläget är tung och delvis svår att uppfatta. Paragrafens 1 mom. skulle dock bli avsevärt kortare, om 4–8 punkten överförs till exempelvis paragrafen i samma kapital om lindrigt skjutvapenbrott. 

En noggrant avgränsad straffreglering skulle för det första främjas om det uttryckligen konstateras att skjutvapenlagens begreppsdefinitioner tillämpas. Detta gäller såväl de gärningar som blir kvar i 41 kap. 1 § i strafflagen som de gärningar som överförs från paragrafens 1 mom. 4–8 punkten. Begreppsdefinitionerna är av betydelse också för grova skjutvapenbrott som straffbara enligt 41 kap. 2 § i strafflagen och för andra allvarliga gärningar med koppling till skjutvapen.  

En noggrant avgränsad reglering främjas också om det i de gärningsformer som blir kvar i 41 kap. 1 § 1 mom. 1–3 punkten i strafflagen om skjutvapenbrott hänvisas till betydelsefulla bestämmelser i skjutvapenlagen i den mån det är möjligt, behövligt och ändamålsenligt för att klargöra regleringen. 

2.5.2.3  Innehav i strid med skjutvapenlagen som inte betraktas som brott

I 41 kap. 1 § 4 mom. i strafflagen föreskrivs att som skjutvapenbrott anses inte innehav enligt 1 mom. 1 punkten, om den som innehar ett sådant föremål på eget initiativ gör en anmälan till polisen om föremålet och överlämnar det i polisens besittning. Momentet gäller alltså gärningar som utan undantagsbestämmelsen skulle vara straffbara som innehav i strid med skjutvapenlagen, dvs. i praktiken olovligt innehav. 

Avgränsningen i 41 kap. 1 § 4 mom. i strafflagen kan betraktas som tillräckligt heltäckande. Det går inte att se några andra fall av olovligt innehav av skjutvapen som borde omfattas av momentets tillämpningsområde. Behövliga preciseringar kan göras i motiveringen till bestämmelsen. 

2.5.3.1  Att bära eller transportera ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ändras rekvisitet för grovt skjutvapenbrott så att det blir straffbart som grovt skjutvapenbrott att bära eller transportera ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller i ett fordon. 

Genomförandet av föresatsen i regeringsprogrammet går inte att lösgöra från de allmänna förutsättningar för att använda strafflagstiftning och kriminaliseringsprinciperna, som behandlas i avsnitt 2.5.1. Av betydelse är särskilt ett vägande samhälleligt behov och behov av att skydda rättsobjekt i anslutning därtill samt prevention (den avskräckande effekten av strängare straff). Det sistnämnda liksom proportionalitetsprincipen, inklusive att straffskalorna för olika brott står i rätt proportion till varandra, hänför sig också till regeringsprogrammets föresats att minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs från fyra månader till två år. 

Enligt den allmänna bilden av vapenbrottsligheten bedöms beredskapen att använda skjutvapen har ökat bland aktörer inom allvarlig och organiserad brottslighet. Skjutvapenbrottsligheten i samband med användning av våld bedöms öka. Denna lägesbild gäller också bärande av skjutvapen. Ett vägande samhälleligt behov och skydd av rättsobjekt hänför sig till behovet att skydda människors liv och hälsa samt allmän ordning och säkerhet. 

En person som avsiktligen bär ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller transporterar det i ett trafikmedel på allmän plats eller någon annanstans har åtminstone förberett sig på att ty sig till våld genom att använda skjutvapnet eller så kan det i en viss situation rentav vara personens avsikt, trots att syftet med användningen ännu inte är helt klart. En sådan gärning skiljer sig i princip avsevärt från en sådan där skjutvapnet endast förvaras på någon plats. Bärande av ett olovligt skjutvapen kan i princip anses uttrycka förhöjd risk för att brott kommer att begås och således vara överlag allvarligare än situationer där ett lovligt vapen bärs i strid med tillståndsvillkor eller skjutvapenlagen. Risken för att brott begås i anslutning till lovliga skjutvapen behandlas i de avsnitt som gäller andra allvarliga gärningar med kopplingar till skjutvapen (2.5.3.2 och 4.1.1.3). Även utifrån den internationella jämförelsen kan man se att av betydelse för regleringens stränghet är gärningsplatsen för innehavsbrottet som gäller skjutvapen samt att innehavsgärningen allmänt taget är förenad med farliga element. Brott som begåtts genom att använda skjutvapen kan dessutom kränka även andra skyddade grundläggande fri- och rättigheter än liv och hälsa, t.ex. egendomsskyddet. 

Med beaktande av de ovannämnda omständigheterna finns det grunder för att medförande eller transport av ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel ska läggas till som kvalificeringsgrund för grovts skjutvapenbrott. Denna ändring tillsammans med föresatsen i regeringsprogrammet att höja minimistraffet för grovt skjutvapenbrott skulle innebära en verkligt betydande höjning av straffnivån för det aktuella brottet och leda till att det nästan alltid döms ut ovillkorligt fängelsestraff för det. Trots att straffnivån för gärningen är bara en omständighet som inverkar på omfattningen av ny brottslighet vid sidan av t.ex. tillfällena att begå brott och risken för att åka fast, kan en betydande skärpning av den straffrättsliga bedömningen av gärningen har en betydande preventiv effekt på ny brottslighet. 

För att ett brott ska betraktas som grovt skjutvapenbrott ska det fortfarande förutsättas att brottet även bedömt som en helhet är grovt. Helhetsbedömningen leder till att slutresultatet när straffet bestäms inte är oskäligt, när man beaktar t.ex. gärningsmannens syfte och gärningsförhållandena som en helhet. 

2.5.3.2  Andra allvarliga gärningar med kopplingar till skjutvapen

Den grova skjutvapenbrottsligheten har betydande kopplingar till organiserad brottslighet. Även strafflagens nuvarande bestämmelser gör det möjligt att på många ställen beakta att ett skjutvapenbrott har koppling till organiserad brottslighet. För det första innehåller 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen gärningsformer som kan vara av betydelse med tanke på organiserade kriminella sammanslutningar och även kriminella sammanslutningar som inte omfattas av definitionen. Ett skjutvapenbrott kan vara grovt t.ex. för att föremålet för brottet är ett särskilt farligt skjutvapen eller en stor mängd skjutvapen eller att brottet begås särskilt planmässigt. För att ett brott ska betraktas som grovt förutsätts dock att gärningen även bedömd som en helhet är grov. Att den kvalificeringsgrund som nämns i momentet föreligger är i praktiken dock en starkt utgångspunkt för att gärningen i slutändan också betraktas som grov. I kvalificeringsgrunderna i momentet beaktas inte uttryckligen t.ex. huruvida innehavs- och överlåtelsesituationerna eventuellt har en koppling till organiserade kriminella sammanslutningar. 

Till organiserade kriminella sammanslutningar hänför sig också 17 kap. 1 a § i strafflagen om deltagande i en sådan sammanslutnings verksamhet, där det i 1 mom. 2 punkten bl.a. föreskrivs att det är straffbart att utrusta eller försöka utrusta en organiserad kriminell sammanslutning med vapen. Straffbarheten för deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet begränsas av att enligt det nämnda momentet förutsätts också att det allvarliga brott som sammanslutningen syftar till eller ett straffbart försök till ett sådant brott begås i sammanslutningens verksamhet. 

När det gäller skjutvapenbrott kan skärpningsgrunden i 6 kap. 5 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen, dvs. att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, bli tillämplig. Skärpningsgrunden kan inverka t.ex. så att man döms till fängelsestraff och också ovillkorligt fängelse även för grundformen av skjutvapenbrott. Även den allmänna principen om straffmätning enligt 6 kap. 4 § i strafflagen kan leda till ett sådant slutresultat för alla som gjort sig skyldiga till skjutvapenbrott utan den aktuella skärpningsgrunden. Denna princip iakttas också vid valet av straff och enligt den ska straffet mätas ut så att det står i rättvis proportion till brottets skadlighet och farlighet, incitamenten till gärningen samt gärningsmannens skuld i övrigt sådan den framgår av brottet. 

Även andra bestämmelser i strafflagen kan vara betydelsefulla när de är tillämpliga på organiserade kriminella sammanslutningars verksamhet, även om deras tillämpningsområde är allmänt med avseende på gärningsmannen. Detta gäller t.ex. förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa och förberedelse till grovt rån, som är straffbart enligt 21 kap. 6 a § och 31 kap. 2 a § i strafflagen. Dessa gärningar kan också vara förenade med innehav av skjutvapen. 

Definitionen av organiserad kriminell sammanslutning i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen är noggrant avgränsad. Enligt definitionen avses med organiserad kriminell sammanslutning en strukturerad sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § eller 15 kap. 9 §. 

En specialform av organiserad brottslighet är brottslighet med anknytning till en terroristgrupp som definieras i 34 a kap. 6 § 2 mom. i strafflagen. Det är t.ex. straffbart att utrusta en terroristgrupp med skjutvapen med stöd av 4 § 1 mom. 1 punkten i det kapitlet. Även förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte samt meddelande av och deltagande i utbildning för ett terroristbrott som gäller skjutvapen kan ha koppling till en terroristgrupps verksamhet. Det är fråga om verksamhet som omfattas av specialbestämmelser och andra särskilda förutsättningar för straffbarhet i anslutning till dem, och som utifrån antalet ärenden sällan behandlas i en straffprocess. 

Även sådana sammanslutningar av personer som inte uppfyller definitionen av organiserad kriminell sammanslutning kan göra sig skyldiga till skjutvapenbrott. Sådana sammanslutningar kan vara t.ex. gatugäng som i huvudsak består av unga män, som det enligt polisens uppskattning finns 10 av i Finland, och ungdomsgäng som består av yngre personer. Personer som hör till sådana grupper kan vara beväpnade åtminstone i självförsvar men också för att begå brott i gruppen genom att använda ett eller flera vapen. I grupper som består av ungdomar påträffas sällan skjutvapen. 

En tillräckligt exakt definition av grupp som uppfyller kraven på den straffrättsliga legalitetsprincipen i anslutning till brottsrekvisitet kan antas vara förenad med betydande problem. Erfarenheterna av definitionen av organiserad kriminell sammanslutning visar att dylika definitioner också är förenade med praktiska tolknings- och tillämpningsproblem, som kan göra det svårt att ingripa i allvarlig skjutvapenbrottslighet med strafflagstiftningen. I detta sammanhang måste man beakta att gatu- och ungdomsgäng kan ha en lös struktur och kort livstid och medlemmarna kan variera. 

Genom bestämmelserna om delaktighet i brott i 5 kap. i strafflagen blir också personer som hör till olika grupper som begår brott i viss mån straffrättsligt ansvariga för brott som begåtts tillsammans inom gruppen för att uppnå ett gemensamt syfte. Detta gäller också skjutvapenbrott som begås tillsammans. 

När målet är att förhindra brott mot människors liv och hälsa och andra allvarliga brott, t.ex. mot egendom, samt att trygga allmän ordning och säkerhet, är det väsentligt att föreskriva heltäckande om farliga och skadliga gärningsformer oberoende av om skjutvapenbrotten är kopplade till en på något sätt definierad grupps verksamhet eller inte. Även enskilda personers verksamhet kan orsaka betydande fara och allvarliga följder. Å andra sidan kan överlåtelse av redan ett skjutvapen till en organiserad kriminell sammanslutning betraktas som en gärning som ger uttryck åt en beaktansvärd fara. 

Även av den internationella jämförelsen kan man dra slutsatsen att i flera centrala referensstaters lagstiftning fästs ingen nämnvärd uppmärksamhet vid om ett brott med anknytning till ett skjutvapen har begåtts i en grupps verksamhet. Detta tar sig uttryck på så sätt att man inte har infört några särskilda straffbestämmelser för organiserade eller andra kriminella sammanslutningar. Däremot har man fäst uppmärksamhet vid t.ex. om vapnet kan användas i brottsligt syfte, och dessutom vid gärningens farlighet. Å andra sidan måste man också se till att regleringen beaktar särdragen hos även organiserade kriminella sammanslutningar. 

Föresatsen i regeringsprogrammet gäller gärningar med koppling till allmänna platser och trafikmedel då gärningsmannen har ett olovligt vapen. Det bör dock påpekas att även innehav av ett lovligt vapen på en allmän plats eller även någon annan plats kan beroende på gärningsmannens motiv eller syftet med innehavet i övrigt ge uttryck åt risk för eventuell kommande brottslig verksamhet. Det kan t.ex. handla om att man förbereder sig på att använda våld, vilket kan vara av betydelse vid uppgörelser mellan kriminella. Det är då fråga om gärningar som å ena sidan ännu inte har framskridit till ett försök att begå ett brott där vapnet används och som å andra sidan inte är straffbara som förberedelsebrott med anknytning till vapen. De är ännu inte heller medhjälp till ett brott som begås av någon annan eller ett straffbart försök till ett sådant brott. De gärningsformer som uttrycker risk kan också hänföra sig till andra gärningsformer av skjutvapenbrott än innehav av skjutvapen, t.ex. överlåtelse eller utlåning av skjutvapen. 

För närvarande gör 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ingen skillnad mellan gärningar t.ex. på grund av gärningsmannens motiv eller gärningsförhållandena. 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen om grovt skjutvapenbrott fäster i kvalificeringsgrunderna ingen uttrycklig uppmärksamhet vid skjutvapenbrottets farliga karaktär, även om särskilt farligt skjutvapen nämns som ett föremål för brott i 1 mom. 1 punkten. 

Med tanke på regleringens täckning är det inte tillräckligt att förberedelse till vissa brott eller förberedelse till eller främjande av brott med koppling till vissa terroristbrott är straffbart med de begränsningar av straffbarheten som ingår i straffbestämmelserna om dem och som kan gälla t.ex. gärningsformerna och de brott som avsikten är att begå. Det är viktigt att säkerställa att lagstiftningen är heltäckande till dessa delar. 

Med beaktande av de konstaterade omständigheterna är det motiverat att komplettera lagstiftningen så att sådana brott som gäller ett skjutvapen och som är förenade med beaktansvärd risk för att skjutvapnet används i allvarligt brottsligt syfte bestraffas strängare än grundformen av skjutvapenbrott. 

Den nya straffbestämmelsen som kompletterar den nuvarande regleringen blir inte nödvändigtvis tillämplig i särskilt många fall. Straffbestämmelsers betydelse och värde mäts emellertid inte i någon väsentlig mån utifrån antalet gånger de tillämpas. Strävan med den aktuella straffbestämmelsen är att förhindra allvarliga brott. 

Enligt 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen om grovt skjutvapenbrott betraktas ett skjutvapenbrott som grovt, om 1) föremålet för brottet är ett särskilt farligt skjutvapen eller en stor mängd skjutvapen, effektiva luftvapen eller vapendelar, 2) betydande ekonomisk vinning eftersträvas, eller 3) brottet begås särskilt planmässigt. För att gärningen ska betraktas som grov förutsätts det dessutom att brottet också bedömt som en helhet är grovt. Det har inte framkommit något behov av att foga andra kvalificeringsgrunder till 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen än den kvalificeringsgrund som baserar sig på föresatsen i regeringsprogrammet och som gäller allmänna platser och trafikmedel. 

2.5.5.1  Allmänt

Enligt föresatsen i regeringsprogrammet skärps straffen för innehav av farligt föremål och av föremål som lämpar sig för att skada någon annan. Utifrån ordalydelsen är det fråga om strafflagens 41 kap. 5 § (innehav av farligt föremål; böter eller fängelse i högst ett år) och 6 § (innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan; böter eller fängelse i högst sex månader). Den effekt som avses i föresatsen uppnås genom att ändra straffskalorna i dessa paragrafer i en strängare riktning. 

Strafflagens 41 kap. 4–7 § överfördes till kapitlet 2007 från ordningslagen, som trädde i kraft 2003. Bestämmelsernas innehåll har inte ändrats eller setts över i någon större utsträckning på mer än 20 år. Att det gått en lång tid innebär att på samma sätt som bestämmelserna om skjutvapenbrott har den aktuella regleringens täckning och innehåll inte bedömts i ljuset av utvecklingstrenderna för dessa brott och brottssituationen. Även bestämmelserna i 41 kap. i strafflagen om dessa föremål och ämnen bör bilda en uppdaterad, tillräckligt omfattande, tydlig och konsekvent helhet där man på ett ändamålsenligt sätt beaktar hur skadliga och farliga olika handlingar är. 

Bedömningsfrågorna i anslutning till farliga föremål samt föremål eller ämnen som lämpar sig för att skada någon annan gäller huruvida straffbestämmelserna i 41 kap. 4–7 § i strafflagen är tillräckligt noggrant avgränsade, är gärningsformerna enligt dem tillräckligt heltäckande, med beaktande av även gärningarnas potentiella farliga karaktär, och står de gärningar som enligt dem är straffbara i ändamålsenlig proportion till varandra vad straffbarheten (straffskalorna) beträffar. Dessutom måste man särskilt i anslutning till gärningarnas potentiella farlighet bedöma regleringen och behoven av att ändra den i förhållande till vissa nuvarande straffbestämmelser. 

2.5.5.2  Noggrann avgränsning av regleringen

I 41 kap. 4–7 § i strafflagen hänvisas det i fråga om beskrivningen av det straffbara beteendet till gärningar som strider mot 9–11 § i ordningslagen. Dessutom innehåller paragraferna i kapitlet en kort karakterisering av den straffbara gärningen. Lagstiftningstekniskt är det i stor utsträckning fråga om en likadan situation som vid gärningar med koppling till skjutvapenbrott i kapitlets 1 §. Detta gäller i synnerhet de gärningar enligt 1 § 1 mom. som det i enlighet med vad som konstaterats tidigare vore motiverad att överföra till bestämmelserna om brott som bestraffas lindrigare. 

På grund av paragrafhänvisningarna och den korta karakteriseringen av gärningarna kan 41 kap. 4–7 § i strafflagen i nuläget anses uppfylla minikraven på sådan noggrant avgränsad reglering som den straffrättsliga legalitetsprincipen förutsätter. Det finns inget behov av att på samma sätt som i fråga om gärningar med koppling till skjutvapen att hänvisa till bestämmelser som innehåller definitioner i en annan lag, eftersom betydelsefulla farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan nämns i 9 § (1 och 2 mom.) och 10 § (1 mom.) i ordningslagen, som det redan hänvisas till i 41 kap. 4–6 § i strafflagen. De paragrafer i ordningslagen som det hänvisas till täcker också situationer där det inte är fråga om förbjudet innehav (9 § 3 mom. och 10 § 3 mom. i ordningslagen). 

I detta sammanhang är det dock skäl att korrigera straffbestämmelsen om innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan så att den börjar motsvara förbudet i det inledande stycket i 10 § 1 mom. i ordningslagen. Enligt stycket är det straffbart att på allmän plats inneha föremål och ämnen som lämpar sig för att uttryckligen allvarligt skada någon annan. Samma preciseringsbehov gäller också brottsbeteckningen, inklusive brottsbeteckningen överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan (41 kap. 7 § i strafflagen), samt rubriken för 10 § i ordningslagen. Det är möjligt att med nästan vilket föremål som helst tillfoga någon annan åtminstone obetydlig skada. Därför gäller förbudet mot innehav på allmänna platser bara sådana föremål och ämnen med vilka någon annan kan skadas allvarligt (RP 20/2002 rd om stiftande av ordningslagen, s. 41, motiveringen till 10 §).  

Huruvida kravet på noggrant avgränsad reglering uppfylls bör bedömas separat i fråga om de föreslagna lagstiftningsändringarna. 

2.5.5.3  Regleringens täckning samt ändringsbehov

I bestämmelserna efter straffbestämmelserna om skjutvapenbrott i 41 kap. i strafflagen föreskrivs som straffbara gärningsformer med bindning till 9–11 § i ordningslagen införsel i landet, tillverkning och saluföring av ett farligt föremål (4 §), innehav av ett farligt föremål på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats (5 §), innehav på allmän plats av ett föremål eller ämne som lämpar sig för att (allvarligt) skada någon annan eller ett föremål som är förvillande likt ett skjutvapen eller en explosiv vara (6 §) samt försäljning eller annan varaktig överlåtelse av ett luftvapen, ett vapen med fjäderfunktion eller en harpun till någon som inte fyllt 18 år (7 §). 

Föremålen för de brott som 41 kap. 4–7 § i strafflagen täcker utgör en brokig mångfald på grund av bindningen till ordningslagen. Straffbestämmelserna gäller i anslutning till ordningslagens 9 § (farliga föremål) t.ex. knogjärn, förlamande elvapen och fjäderbatonger och i anslutning till 10 § (föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan) t.ex. föremål som lämpar sig för att skära eller sticka och föremål som är lämpliga som tillhygge, batonger, kättingar, luftvapen, vapen med fjäderfunktion och slangbågar samt frätande ämnen. 

Enligt 1 § i ordningslagen främjar den lagen allmän ordning och säkerhet. För att uppnå detta mål föreskrivs det i 9–11 § i ordningslagen om förbud i anslutning till farliga föremål samt föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan. Enligt 17 § i ordningslagen finns bestämmelser om straff för brott mot bestämmelserna om farliga föremål, innehav av farligt föremål, innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan och överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan i 41 kap. 4–7 § i strafflagen. 

I detta sammanhang ingår i bedömningen av lagstiftningen inte att bedöma vilka slags gärningar med koppling till farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan som ska betraktas som förbjudna i ordningslagen med avseende på allmän ordning och säkerhet. Denna bedömning ska göras i samband med att ordningslagen eller vissa delar av den bedöms. Då kan det vara skäl att även bedöma huruvida luftvapen och vapen med fjäderfunktion borde överföras från föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan i 10 § i ordningslagen till farliga föremål i 9 §. 

I enlighet med den lagstiftningslösning som omfattats tidigare föreskrivs det om straff för överträdelse av förbuden i 9–11 § i ordningslagen i vissa bestämmelser i 41 kap. i strafflagen, eftersom det har ansetts motiverat att föreskriva att alla gärningar i strid med förbund är straffbara och eftersom strävan i enlighet med den centraliseringsprincip som man gick in för i samband med totalreformen av strafflagen är att straffbestämmelser med hot om fängelsestraff ska placeras i strafflagen. I detta sammanhang har det inte framkommit något behov av att bedöma slutsatsen att gärningar som strider mot förbuden ska vara straffbara på något annat sätt. Gärningarna har också på grund av gärningsformerna och karaktären hos de föremål och ämnen som är föremål för gärningarna sådant straffvärde i anslutning till tryggandet av allmän ordning och säkerhet att det är skäl att även hot om fängelse ingår i straffskalan och därför är det motiverat att bestämmelserna om deras straffbarhet ingår uttryckligen i strafflagen. 

Oberoende av ordningslagens bestämmelser kan man gå till mer omfattande kriminaliseringar än i nuläget antingen genom att utvidga tillämpningsområdet för de nuvarande straffbestämmelser med avseende på t.ex. gärningsformerna eller föremålen för en gärning eller genom att införa nya straffbestämmelser i den mån det är motiverat i ljuset av de allmänna förutsättningarna för att använda strafflagstiftning och kriminaliseringsprinciperna. Eftersom synpunkter i anslutning till tryggandet av allmän ordning och säkerhet har beaktats redan i den nuvarande straffregleringen, framhävs synpunkter som gäller tryggandet av liv och hälsa i samband med eventuell kompletterande reglering. 

I samband med bestämmelserna om farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan framträder samma synpunkt som i fråga om skjutvapen. Även dessa föremål och ämnen kan vad skadligheten och farligheten beträffar har kopplingar till mycket varierande situationer. I de allvarligaste fallen är det fråga om situationer där en gärning som strider mot förbudet som gäller föremålet eller ämnen har eller kan ha koppling till någon annan framtida brottslig verksamhet, där det kan vara fråga om t.ex. brott mot liv eller hälsa. Strafflagens 41 kap. 4–7 § grundar sig direkt på förbud i vissa paragrafer i ordningslagen, och paragraferna gör ingen skillnad med avseende på t.ex. i vilket syfte eller i vilken situation ett föremål eller ämne som avses i paragraferna innehas på en allmän plats och vilken fara som innehavet på en sådan plats kan företräda. 

En fråga som kräver prövning när det gäller dessa föremål och ämnen är på samma sätt som bestämmelserna om skjutvapen huruvida gärningens koppling till en organiserad kriminell sammanslutning eller verksamheten i ett kriminellt gäng som inte uppfyller definitionen bör beaktas särskilt i bestämmelserna. Utifrån den tillgängliga informationen kan t.ex. användning och risk för användning av eggvapen snarare hänföra sig till sådana grupper av i synnerhet unga personer som agerar tillsammans men som inte uppfyller kriterierna på en organiserad kriminell sammanslutning men vars verksamhet kan tillföras ett betydande riskelement om de utrustas med eggvapen. 

Även de brott som regleras i 41 kap. 4–7 § i strafflagen hänför sig i någon mån, beroende på det enskilda brottet, till 17 kap. 1 a § 1 mom. 2 punkten i strafflagen, enligt vilken det med vissa förbehåll är straffbart att gärningsmannen utrustar eller försöker utrusta en organiserad kriminell sammanslutning med explosiva varor, vapen, skjutförnödenheter eller ämnen eller förnödenheter som är avsedda för tillverkning av sådana eller med andra farliga föremål eller ämnen. Enligt motiveringen till punkten (RP 263/2014 rd, s. 34/I) avses med andra farliga föremål eller ämnen alla slags föremål och ämnen som kan orsaka allmän fara. I motiveringen konstateras också att eggvapen nämns inte särskilt i punkten. Om eggvapnen eller andra jämförbara föremål i undantagsfall kan orsaka allmän fara, kan de enligt vad som sägs på detta ställe i lagens förarbeten anses som farliga föremål. 

För de gärningar som är straffbara enligt 41 kap. 4–7 § i strafflagen kan på samma sätt som i fråga om gärningar med koppling till skjutvapen lämpa sig den straffskärpningsgrund i 6 kap. 5 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen som gäller att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. 

På samma sätt som skjutvapen berörs eggvapen liksom andra jämförbara livsfarliga redskap och redskap som är särskilt lämpade som redskap (i fråga om förberedelse till grovt rån hjälpmedel) vid brottet av strafflagens bestämmelser om förberedelsebrott. I dem föreskrivs det att det är straffbart att inneha eggvapen och andra ovannämnda redskap för att förbereda ett brott mot liv eller hälsa (21 kap. 6 a § i strafflagen), förbereda tagande av gisslan (25 kap. 4 a § i strafflagen) och förbereda grovt rån (31 kap. 2 a §) i strafflagen. 

Av förarbetena till paragraferna om förberedelsebrott framgår att eggvapen är bl.a. dolkar, stiletter och bajonetter och livsfarliga redskap som kan jämföras med eggvapen är t.ex. en fjäderbatong och ett knogjärn samt olika slags tillhyggen som är tillverkade av kabel, metallrör eller vajer och som kan jämföras med dem (RP 141/2012 rd, s. 36/I). Till dessa delar finns en koppling till 9 och 10 § i ordningslagen samt därigenom till straffbestämmelserna i 41 kap. 4–6 § i strafflagen. Redskap som särskilt lämpar sig för brott är enligt lagens förarbeten t.ex. gift samt en sådan skara ämnen och redskap av vilka gärningsredskapet tillverkas. I enlighet med vad som konstaterats tidigare begränsas tillämpningen av straffbestämmelserna om förberedelsebrott att innehavet måste hänföra sig till en konkret och på något sätt specificerad gärning. Dessutom är kretsen av brott vars begående är förenat med förberedelse mycket begränsad. 

På samma sätt som när det gäller skjutvapen stämmer det också i fråga om farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan att även enskilda personers verksamhet kan orsaka betydande fara och skadliga påföljder. Problem med att bestämma vad är andra grupper än organiserade kriminella sammanslutningar samt tolknings- och tillämpningsproblem i anslutning till definitionerna av grupper kan äventyra uppnåendet av målet, dvs. att ingripa i allvarlig brottslighet genom strafflagstiftningen. Sålunda borde straffbestämmelserna vara så allmänt skrivna som möjligt, dock inom de gränser som den straffrättsliga legalitetsprincipens krav på exakthet sätter. 

På samma sätt som straffbestämmelserna om skjutvapen bör straffbestämmelserna om farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarlig skada någon annan med avseende på regleringens täckning och gärningarnas straffbarhet på ändamålsenligt sätt beakta situationer där det finns risk för att föremålet eller ämnet används i brottsligt syfte. Sådant innehav av vissa föremål eller ämnen på allmän plats som för närvarande är straffbart är i sig i någon mån förenat med potentiell farlig användning, eftersom den som avsiktligen har med sig föremålet eller ämnet kan i vissa situationer åtminstone förbereda sig på att använda våld. Skjutvapen och andra föremål som omfattas av straffbestämmelserna om skjutvapen kan också i regel och i princip anses som farligare än de föremål och ämnen som det nu är fråga om. Det är alltså viktigt att i straffbestämmelserna behålla rätt förhållande och betoning mellan de olika föremål som regleras i 41 kap. i strafflagen. 

Av de gärningar som nu är straffbara enligt 41 kap. 4–7 § är straffskalan strängast (böter eller fängelse i högst två år) för brott mot bestämmelserna om införsel i landet, tillverkning och saluföring av farliga föremål (4 §). För innehavsbrott enligt 5 och 6 § i det kapitlet är maximistraffen fängelse i ett år (5 §) och sex månader (6 §) och för överlåtelsebrott enligt 7 § i det kapitlet är maximistraffet sex månader. Det är skäl att se till att straffskalorna för dessa gärningar står i rätt proportion till varandra. 

4.1.1.1  Skjutvapenbrott

I enlighet med vad som konstaterats tidigare blir 1–3 punkten kvar i strafflagens 41 kap. 1 § 1 mom. om skjutvapenbrott. Deras noggranna avgränsning främjas genom att det hänvisas till betydelsefulla bestämmelser i skjutvapenlagen i den mån det är möjligt, behövligt och ändamålsenligt för att förtydliga regleringen. 

Enligt de gärningsformer som blir kvar i momentet är det för närvarande straffbart att gärningsmannen i strid med skjutvapenlagen 1) överför eller för in till Finland, överför från Finland, i kommersiellt syfte för ut, transiterar eller tillverkar eller saluför, förvärvar, innehar eller överlåter ett skjutvapen, en vapendel, patroner, särskilt farliga projektiler, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektivt luftvapen, 2) i kommersiellt syfte reparerar ett skjutvapen, en vapendel, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektivt luftvapen eller modifierar ett skjutvapen eller en vapendel eller 3) lånar ut ett skjutvapen, en vapendel, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektivt luftvapen till någon som inte har rätt att inneha ett sådant föremål. 

I anslutning till 41 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen framgår det av momentets förarbeten (RP 183/1997 rd, s. 128–130) för det första att den verksamhet avseende skjutvapen, vapendel, patroner och särskilt farliga projektiler som beskrivs i punkten förutsätter enligt 18 § 1 mom. 1 punkten i skjutvapenlagen i regel tillstånd av en myndighet. Av skjutvapenlagens bestämmelser framgår att när det gäller dessa föremål avgör den sistnämnda punkten dock inte ensam vilken verksamhet som i enlighet med det inledande stycket i 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen strider mot skjutvapenlagen. Exempelvis genast i följande paragraf konstateras undantag från tillståndsplikten. 

Strafflagens 41 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten har 2015 utökats med omnämnanden av robot- eller raketuppskjutningssystem, gassprayer och effektiva luftvapen. Även när det gäller dem framgår att gränserna för tillåten verksamhet bestäms enligt flera bestämmelser i skjutvapenlagen. Robot- och raketuppskjutningssystem är i enlighet med 9 § 1 mom. 1 punkten i skjutvapenlagen särskilt farliga skjutvapen, och när det gäller t.ex. anskaffning av sådana är lagens 44 b § 1 mom. och 44 §, som det hänvisas till där, betydelsefulla. Bestämmelser om tillstånd för gassprayer finns i 55 a–c § i skjutvapenlagen, men lagen innehåller flertalet andra bestämmelser om gassprayer som är betydelsefulla med avseende på 41 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. Även reglering som är betydelsefull med avseende på effektiva luftvapen ingår i flera bestämmelser i skjutvapenlagen. 

I 41 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen nämns som en gärningsform också överlåtelse av de föremål som nämns i punkten. I den ursprungliga motiveringen till punkten (RP 183/1997 rd) hänvisas till denna del till skjutvapenlagens 84 §, enligt vars 1 mom. ett skjutvapen, en vapendel, patroner och särskilt farliga projektiler får inte överlåtas till någon annan, om inte något annat bestäms i skjutvapenlagen. I momentet nämns inte uttryckligen robot- och raketuppskjutningssystem, gassprayer och effektiva luftvapen, som fogades till 41 kap. 1 § 1 punkten i strafflagen 2015. Så som också framgår av 84 § 1 mom. i skjutvapenlagen är regleringen där inte heltäckande när det gäller överlåtelse, utan även andra bestämmelser i skjutvapenlagen är av betydelse för vad som är lagligt. 

Enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är alltså reparation eller modifiering av de föremål som nämns i punkten straffbart om det sker i strid med skjutvapenlagen. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 183/1997 rd) hänför sig punkten framför allt till verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och till att kunden har rätt att lita på att den som reparerar eller modifierar vapen har behörigt tillstånd och också tillräcklig kompetens att bedriva verksamheten. Enligt motiveringen ska modifiering för privat ändamål betraktas som olovligt innehav, om tillstånd för innehav av det modifierade vapnet inte har utverkats. Modifiering och kommersiell ändring av skjutvapen och vapendelar definieras i 12 § i skjutvapenlagen. Bestämmelser om idkande av näring i vapenbranschen ingår i 3 kap. i skjutvapenlagen. Även när det gäller 41 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är situationen alltså den att skjutvapenlagens reglering i vidare bemärkelse och den helhet som vissa bestämmelser bildar är betydelsefull med avseende på punkten utan att det går att hänvisa till någon viss bestämmelse i skjutvapenlagen. 

Med beaktande av det stora antalet gärningar i 41 kap. 1 § 1 mom. 1 och 2 punkten och föremål som de gäller, samt mängden betydelsefulla bestämmelser i skjutvapenlagen och betydelsen av den regleringshelhet som de bildar, är det inte möjligt att förtydliga punkten med uttömmande och exakta hänvisningar till någon bestämmelse i skjutvapenlagen på ett sätt som skulle främja regleringens tydlighet. 

Sådan utlåning enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen av de föremål som nämns i punkten som sker i strid med skjutvapenlagen hänför sig till 87 § i skjutvapenlagen. Den paragrafen handlar om laglig utlåning av dessa föremål. Av motiveringen till punkten (RP 183/1997 rd) framgår att vid utlåning är det fråga om överlåtelse av föremålet, som när den sker i strid med skjutvapenlagen är straffbar enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. För tydlighetens skull föreskrivs det separat om utlåning i 3 punkten. 

Utlåningsbrott enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen har direkt koppling till 87 § i skjutvapenlagen, varför punkten kan preciseras genom att hänvisa till den paragrafen. På grund av denna riktade paragrafhänvisning behöver det inte separat konstateras allmänt i punkten att gärningen ska ske i strid med skjutvapenlagen. Det är dock skäl att konstatera detta i 1 och 2 punkten. Av denna orsak kan även det inledande stycket ändras. Efter dessa ändringar skulle 1 mom. lyda som följer: 

Den som 1) i strid med skjutvapenlagen överför eller för in till Finland, överför från Finland, i kommersiellt syfte för ut, transiterar eller tillverkar eller saluför, förvärvar, innehar eller överlåter ett skjutvapen, en vapendel, patroner, särskilt farliga projektiler, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektivt luftvapen, 2) i strid med skjutvapenlagen i kommersiellt syfte reparerar ett skjutvapen, en vapendel, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektivt luftvapen eller modifierar ett skjutvapen eller en vapendel, eller 3) i strid med 87 § i skjutvapenlagen lånar ut ett skjutvapen, en vapendel, ett robot- eller raketuppskjutningssystem, en gasspray eller ett effektiv luftvapen till någon som inte har rätt att inneha ett sådant föremål, ska för skjutvapenbrott dömas till böter eller fängelse i högst två år. 

4.1.1.2  Bärande eller transport av ett olovligt skjutvapen på en allmän plats eller i ett trafikmedel

Enligt regeringsprogrammet ändras rekvisitet för grovt skjutvapenbrott så att det blir straffbart som grovt skjutvapenbrott att bära eller transportera ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller i ett fordon. 

Föresatsen i regeringsprogrammet gäller enligt ordalydelsen vissa former av innehav av skjutvapen, dvs. bärande och transport. Med stöd av 13 § 4 punkten i skjutvapenlagen avses med innehav av skjutvapen utöver bärande och transport även förvaring av sådana. Med stöd av 1–3 punkten i samma paragraf avses med bärande av skjutvapen användning av sådana för ett godtagbart användningssyfte som anges i skjutvapenlagen, med transport förflyttning av skjutvapen från en plats till en annan och med förvaring av skjutvapen besittning av sådana då de inte bärs eller transporteras. 

Föresatsen i regeringsprogrammet anses betyda att man bär ett skjutvapen med sig när man rör sig. Då kommer man i sig också nära transport. För att det inte ska bli någon förvirring i förhållande till begreppsdefinitionerna i 13 § i skjutvapenlagen, anses det skäl att i straffbestämmelsen på finska använda uttrycket ”pitää mukana” för bärande och även transport. På svenska används uttrycket ”bära”. Att enbart förvara ett olovligt skjutvapen i ett fordon kan ännu inte betraktas som ett uttryck för betydande fara, utan betydelsefullt är uttryckligen, även beroende på gärningsmannens avsikt, att man bär på ett olovligt vapen t.ex. efter att ha tagit det ur trafikmedlet eller transporterar det i ett trafikmedel i något syfte. 

Föresatsen i regeringsprogrammet gäller olovliga skjutvapen. Till denna del finns en koppling till tillstånd som förutsätts enligt 18 § 1 mom. i skjutvapenlagen. I fråga om vissa situationer har det dock föreskrivits om undantag från tillståndsplikten. Detta gäller enligt 19 § i skjutvapenlagen t.ex. transport av skjutvapen när den som utför transporten idkar yrkesmässig varutransport. Sålunda borde straffbarheten för tydlighetens skull gälla situationer där en person innehar ett skjutvapen utan rätt att inneha det. 

I regeringsprogrammet är föremålet för gärningen ett skjutvapen. I enlighet med vad som konstaterats tidigare är definitionen av skjutvapen i 2 § i skjutvapenlagen bred. Utöver de redskap som omfattas av 1 mom. och som traditionellt betraktas som skjutvapen är enligt 2 mom. skjutvapen också ett sådant föremål som är konstruerat för att avfyra lösa patroner, om dess ändring till ett skjutvapen enligt 1 mom. inte tekniskt har hindrats, och ett föremål som liknar ett skjutvapen och som på grund av sin konstruktion eller sina materialegenskaper kan ändras till ett skjutvapen. Enligt 3 mom. är skjutvapen också vissa redskap som kan ändras till skjutvapen enligt 1 mom. 

Situationer där någon bär ett skjutvapen kan orsaka fara för någon annans liv eller hälsa samt för allmän ordning och säkerhet uttryckligen på grund av skjutvapen enligt 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen, som inte förutsätter ändring eller modifiering enligt 2 eller 3 mom. i den paragrafen. Till faroelementet hos ett medhavt skjutvapen hänför sig att vapnet vid den tidpunkt då det bärs uttryckligen är ett skjutvapen enligt 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen. Andra gärningsformer av skjutvapenbrott berör fortfarande skjutvapen enligt 2 § 2 mom. i skjutvapenlagen och redskap enligt 3 mom. som kan ändras till skjutvapen. De kan fortfarande vara föremål även för grovt skjutvapenbrott i den mån som någon kvalifikationsgrund för grovt skjutvapenbrott uppfylls, inklusive vid en helhetsbedömning. 

Föresatsen i regeringsprogrammet gäller bärande av skjutvapen på allmän plats. Till denna del kan man i den nya kvalificeringsgrunden hänvisa till definitionen i 2 § 1 punkten ordningslagen. Det finns ingen allmänt tillämplig definition av trafikmedel i lagstiftningen, men i allmänhet betraktas som trafikmedel en anordning som är avsedd för färd från en plats till en annan. 

Föresatsen i regeringsprogrammet kan anses gälla trafikmedel som är avsedda för såväl privat som allmänt bruk. Detta är motiverat, eftersom bägge typerna av trafikmedel kan vara förenade med eventuell farlig transport av skjutvapen. Föresatsen i regeringsprogrammet kan också tolkas så att trafikmedlet inte behöver befinna sig på en allmän plats när skjutvapnet transporteras i det. I praktiken är detta emellertid ofta fallet. I vissa undantagssituationer kan transporten också ske på en annan plats, t.ex. i samband med en flygresa eller när gärningsmannen rör sig på ett stort markområde som denne äger. 

Med beaktande av de konstaterade omständigheterna bör det läggas till som kvalificeringsgrund i paragrafen om grovt skjutvapenbrott att den som begår ett skjutvapenbrott bär ett skjutvapen som avses i 2 § 1 punkten i skjutvapenlagen på en sådan allmän plats som avses i 2 § 1 punkten i ordningslagen eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen.  

På det sätt som är utmärkande för de grova gärningsformerna av brott och även i enlighet med strafflagens 41 kap. 2 § 1 mom. om grovt skjutvapenbrott ska det för att även denna gärning ska betraktas som ett grovt skjutvapenbrott förutsätts att brottet även bedömt som en helhet är grovt. 

4.1.1.3  Andra allvarliga gärningar med koppling till skjutvapen

Utifrån det som konstaterats i bedömningen av nuläget borde sådana brott med anknytning till skjutvapen som är förenade med beaktansvärd fara för att skjutvapnet används för allvarlig brottslig verksamhet bestraffas strängare än skjutvapenbrott av grundformen.  

Arbetsgruppen för lagstiftningen om skjutvapenbrott föreslog att hantering av skjutvapen för allvarlig brottslig verksamhet skulle göras straffbart i 2 § i strafflagens nya 41 kap. Skyldig till nämnda brott skulle enligt arbetsgruppens förslag göra sig den som innehar ett skjutvapen som avses i 2 § i skjutvapenlagen eller alla delar som behövs för att montera ett sådant skjutvapen eller som lånar ut eller överlåter ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där gärningsmannen vet att vapnet är ägnat att hamna i brottslig användning där det begås ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller görs i 34 a kap. 2 § avsedd förberedelse för ett brott som begås i terroristiskt syfte eller i 34 a kap. 4 b § avsett deltagande i utbildning för ett terroristbrott. Responsen i remissvaren på arbetsgruppens betänkande kan till dessa delar överlag betraktas som positiv med de undantag som behandlas nedan. 

I det följande gås igenom de omständigheter som inverkar på den nya straffbestämmelsens innehåll, och som i huvudsak redan lyfts fram i arbetsgruppens betänkande, och bedöms behoven av att ändra arbetsgruppens förslag till bestämmelse i ljuset av remissvaren. 

I enlighet med vad som konstaterats tidigare förblir straffbara som skjutvapenbrott av grundformen de gärningar som för närvarande är straffbara enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 1–3 punkten i strafflagen. I dessa punkter ingår även andra gärningsformer än innehav och även andra föremål för gärningen än skjutvapen. Alla gärningsformer och föremål i punkten är dock inte allmänt förenade med betydande och direkt risk för brottslig verksamhet. Exempelvis tillverkning eller saluföring av ett skjutvapen kan i sig vara förenad med eventuell framtida brottslig verksamhet, men det handlar om betydelsefull risk särskilt när en sådan person innehar ett vapen eller får ett vapen i sin besittning som kan göra sig skyldig till allvarliga brott. 

När det gäller gärningsformerna framhävs förutom innehav även överlåtelse enligt 41 kap. 1 § 1 mom. i punkten i strafflagen och utlåning enligt 3 punkten i det momentet, som bägge har nära koppling till innehav. Bland kvalificeringsgrunderna för grovt skjutvapenbrott i 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen om grovt skjutvapenbrott ingår gärningsformer som är tillämpliga på de allvarligaste gärningsformerna av tillverkning och saluföring (t.ex. föremålet för brottet är ett särskilt farligt skjutvapen eller en stor mängd skjutvapen, betydande ekonomisk vinning eftersträvas eller brottet begås särskilt planmässigt). 

I den nya straffbestämmelsen vore det skäl att iaktta skillnaden mellan utlåning och överlåtelse enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 1 och 3 punkten i strafflagen om skjutvapenbrott, trots att det enligt lagens förarbeten (RP 183/1997 rd) vid utlåning är fråga om överlåtelse. I 87 § i skjutvapenlagen föreskrivs det dock separat om utlåning av skjutvapen. 

Det vore motiverat att utsträcka straffansvaret till även innehav utöver utlåning och överlåtelse av skjutvapen. Den risk för att ett skjutvapen används för allvarlig brottslig verksamhet som framgår av innehavarens omständigheter kan ge uttryck åt lika stor risk som att vapnet lånas ut eller överlåts till en person som ger uttryck åt en sådan risk. Om innehav ställs utanför kriminaliseringen innebär det också att utlånarens eller överlåtarens innehav inte blir straffbart när dennes omständigheter ger uttryck åt en beaktansvärd risk för att skjutvapnet kommer att användas för allvarlig brottslig verksamhet. Den arbetsfördelning som förekommer inom organiserad brottslighet kan också leda till att en person uttryckligen innehar ett skjutvapen i syfte att vapnet ska vara färdigt att användas för brott som utförs av en kriminell sammanslutning. Detsamma kan gälla även andra brott som utförs tillsammans. 

Det är motiverat att i den nya straffbestämmelsen föreskriva att innehav är straffbart trots att det enligt 21 kap. 6 a § i strafflagen är straffbart att förbereda ett grovt brott mot liv och hälsa, t.ex. så att gärningsmannen innehar ett skjutvapen för att utföra ett dråp, ett mord, ett dråp under förmildrande omständigheter eller grov misshandel. Till de allvarliga förberedelsebrott med koppling till skjutvapen kan också höra förberedelse till grovt rån, som är straffbart enligt 31 kap. 2 a § i strafflagen och där gärningsformerna omfattar bl.a. innehav av ett skjutvapen för att utföra ett grovt rån. Det är också skäl att beakta förberedelse till tagande av gisslan, som är straffbart enligt 25 kap. 4 a § i strafflagen. 

Enligt lagens förarbeten (RP 141/2012 rd, s. 35/II) är det utmärkande för straffbestämmelserna om dessa förberedelsebrott att det måste vara fråga om en konkret, åtminstone på något sätt individualiserad gärning. Enbart en allmän beredskap att vid behov begå brottet är inte tillräckligt. Straffbestämmelserna som gäller förberedelsebrott är dessutom begränsade så att de gäller endast förberedelse till vissa brott och endast innehav som gärning. För dessa förberedelsebrott är det i sig utmärkande att det skjutvapen som innehas för att begå brottet kan innehas lagligt. 

Innehav av skjutvapen och i fråga om vissa bestämmelser i 34 a kap. i strafflagen även överlåtelse av skjutvapen kan också ha koppling till vissa terroristbrott. Sådana brott är förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (2 §), deltagande i en terroristgrupps verksamhet (4 §), meddelande av utbildning för ett terroristbrott (4 a §) och deltagande i utbildning för ett terroristbrott (4 b §). Utöver det förstnämnda brott är även de andra brotten av typen förberedelsebrott. Tillämpningsområdet för de aktuella straffbestämmelserna är dock mycket begränsat och bundet till främjade av brott som begåtts i terroristiskt syfte. Införandet av en ny straffbestämmelse som kompletterar den nuvarande regleringen är motiverat med beaktande av även 34 a kap. i strafflagen. 

När det gäller föremålen för gärningen är skjutvapen enligt 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen centrala med tanke på deras farliga karaktär, eftersom de inte behöver ändras enligt 2 mom. eller modifieras enligt 3 mom. för att fås att överensstämma med 1 mom. och är förenade med beredskap att använda vapnet och med fara som kan kopplas till sådan beredskap. Å andra sidan skiljer sig den nya straffbestämmelsen från den kvalificeringsgrund för grovt skjutvapenbrott som baserar sig på regeringsprogrammet så till vida att rekvisitet inte förutsätter att skjutvapnet has med, vilket skjutvapen enligt 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen kan anses vara särskilt förknippade med. Denna skillnad som kan göras mellan gärningarna talar för att i detta fall kan föremålet för gärningen vara ett skjutvapen enligt 2 § i skjutvapenlagen, som också täcker föremål som kan ändras och redskap som kan modifieras enligt 2 och 3 mom. i den paragrafen. På grund av bestämmelsen med definitioner som placeras i slutet av strafflagens nya 41 kap. behöver den nya straffbestämmelsen dock inte innehålla någon hänvisning till 2 § i skjutvapenlagen. Med en gärning där föremålet är ett skjutvapen jämställs en gärning där föremålet är alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen. Detta bör beaktas i den nya straffbestämmelsen. 

På grund av det som konstaterats i avsnitt 2.5.3.2 och ovan i detta avsnitt borde ett sådant skjutvapenbrott där gärningsmannen innehar ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen eller lånar ut eller överlåter ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där det finns en beaktansvärd risk för att vapnet används för allvarlig brottslig verksamhet bestraffas strängare än skjutvapenbrott av grundformen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen förutsätter dock att den nya straffbestämmelsen är noggrant avgränsad och exakt formulerad. På grund av denna princip är det motiverat att granska vilka preciseringar som eventuellt behöver göras i bestämmelsen när det gäller sådana situationer av innehav, utlåning och överlåtelse av skjutvapen som ska betraktas som farliga, arten av den fara som hänför sig till dem samt till vilken slags brottslig verksamhet straffbar hantering av skjutvapen ska hänföra sig. 

De situationer jämte omständigheter som innebär risk för att ett skjutvapen används för brottslig verksamhet kan vara mångahanda. Det går i och för sig att urskilja vissa typfall. En situation som ska betraktas som farlig kan t.ex. föreligga när ett vapen överlåts eller lånas ut till en person som hör till organiserad kriminell sammanslutning eller till någon annan person som överlåtaren eller utlånaren vet att begår brott eller som har för avsikt att begå brott genom att utnyttja vapen. Vid innehav som uttrycker risk är det fråga särskilt om situationer där en person har med sig ett skjutvapen så att personen är beredd att begå ett brott genom att utnyttja vapnet. Trots att det går att urskilja vissa typiska situationer, går det inte att reglera dem heltäckande på paragrafnivå. Behövliga preciseringar kan göras i motiveringen till paragraferna. 

Med risk avses i detta sammanhang inte fara för att ett brott som begåtts med användning av skjutvapen ska begås. När det finns en konkret fara för att ett brott ska fullbordas handlar det redan om ett försök till brott i den mån försök är straffbart. I en sådan situation har brottet redan börjat begås. En konkret fara uttrycker nära och faktisk fara för det rättsobjekt som ska skyddas. Nu är det fråga om hantering av ett skjutvapen för något annat ändamål än ett visst brott som är känt, och därför kan det betraktas som en naturlig lösning att stanna för att det handlar om en abstrakt fara. 

Man talar om abstrakt fara när gärningen är av sådan typ att den orsakar fara. Abstrakt fara beskrivs i straffbestämmelserna med uttrycket ”är ägnat/ägnad att”, som används t.ex. i 23 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen om äventyrande av trafiksäkerheten samt i bestämmelserna i 24 kap. i strafflagen (8 och 9 §) om spridande av information som kränker privatlivet och ärekränkning. 

Att ett skjutvapen eventuellt hamnar i brottslig användning är förenat med att den nya straffbestämmelsens syfte bör vara att ha en preventiv inverkan på begåendet av brott som begås genom att använda skjutvapen och som i första hand ska betraktas som allvarliga samt att bestraffa förfarande som ger uttryck åt betydande fara. Betydelsefull brottslighet kan avgränsas på flera sätt. Den kan karakteriseras på något sätt (t.ex. brott mot liv eller hälsa), man kan använda brottsbeteckningar, man kan förutsätta ett maximalt fängelsestraff på åtminstone en viss nivå eller använda en kombination av dessa alternativ. 

Som mer motiverat och tillräckligt noggrant avgränsat kan betraktas ett alternativ enligt vilket maximistraffet för ett eventuellt brott ska ligga på åtminstone en viss nivå. Denna lagstiftningslösning skiljer också det nya straffbara brottet från de föreberedelsebrott och terroristbrott som behandlas ovan, för vilket det är utmärkande att straffbarheten för innehav eller överlåtelse av ett skjutvapen genom en paragrafhänvisning binds till begåendet av ett begränsat brott, och förbättrar mer allmänt förutsättningarna att förhindra brottslighet med koppling till skjutvapen och att ingripa i sådan redan i ett tidigt skede. 

I strafflagen definieras inte allvarliga brott i något sammanhang. Som sådana kan betraktas t.ex. de grova gärningsformerna av brott, för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år. Betydelsen av detta maximistraff för den allvarliga brottsligheten framhävs också av att det tagits in i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen, där organiserad kriminell sammanslutning definieras. 

Förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, som är straffbart enligt 34 a kap. 2 § i strafflagen, och deltagande i utbildning för ett terroristbrott, som är straffbart enligt 4 b § i det kapitlet, bör nämnas separat i den nya straffbestämmelsen. Straffet för dessa brott är böter eller fängelse i högst tre år. På grund av terroristbrottslighetens allvarliga karaktär och för att förhindra denna brottslighet är det motiverat att ta in dessa brott i den nya straffbestämmelsen, trots att det är fråga om ett förberedelsebrott och för utbildningsbrottets del om ett brott av förberedelsetyp. Att förberedelsebrott och utbildningsbrott beaktas står inte heller i konflikt med bestämmelserna i 34 a kap. i strafflagen om terroristbrott. På grund av terroristbrottslighetens synnerligen allvarliga och farliga karaktär är det utmärkande för kapitlet att det föreskrivs att sådana gärningar av förberedelsetyp är straffbara som främjar begåendet av ett brott som begåtts i terroristiskt syfte eller något annat brott av förberedelsetyp som är straffbart enligt kapitlet. 

I responsen på betänkandet av arbetsgruppen för lagstiftningen om vapenbrott har uppmärksamhet fästs vid att enligt arbetsarbetsgruppens förslag skulle brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen inte höra till de brott som berörs av hantering av skjutvapen för allvarlig brottslig verksamhet. Straffet för brotten enligt punkten är fängelse i minst fyra månader och högst tre år. I punkten föreskrivs att olaga hot, falskt alarm, vissa grova brott mot offentlig frid och straffbar användning av kärnenergi i terroristiskt syfte är straffbart. Av brotten i punkten är ett, dvs. olaga hot i terroristiskt syfte, sådant att skjutvapen kan användas när det begås. Det vore skäl att ta in detta brott i den nya straffbestämmelsen. 

Enligt förslaget från arbetsgruppen för lagstiftningen om vapenbrott förutsätter hantering av skjutvapen för allvarlig brottslig verksamhet en högre grad av uppsåtlighet från gärningsmannens sida (… ”gärningsmannen vet att vapnet är ägnat att hamna i brottslig användning” …). Detta har uppmärksammats i vissa utlåtanden. Under den fortsatta beredningen har man stannat för att uppsåtligheten ska bestämmas på normalt sätt enligt de allmänna reglerna och principerna för uppsåtlighet. 

I remissvaren har man dessutom ansett att rekvisitdelen ”brottslig användning där det begås ett brott” inte är smidigt författningsspråk. På grund av denna motiverade anmärkning har arbetsgruppens föreslagna bestämmelse i denna proposition ändrats så att den formulering som arbetsgruppen föreslog ersätts med uttrycket ”för ett brott”. Samtidigt är det motiverat att ändra brottsbeteckningen till ”hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott”, som är mer exakt och noggrant avgränsad än ”brottslig verksamhet”, som ingick i arbetsgruppens förslag. 

Med stöd av vad som konstaterats ovan ska enligt den nya straffbestämmelsen för hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott dömas den som innehar ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen eller som lånar ut eller överlåter ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där vapnet är ägnat att bli använt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller för olaga hot i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 1 punkten, förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 2 § eller deltagande i utbildning för ett terroristbrott enligt 34 a kap. 4 b §. 

När det föreskrevs att förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, förberedelse till tagande av gisslan och förberedelse till grovt rån är straffbara, stannade man för en lagstiftningslösning där förberedelsegärningar med koppling till skjutvapen och andra förberedelsegärningar placerade i straffbestämmelserna om dessa brott. Detta kan fortfarande betraktas som en motiverad lösning, eftersom det inte går att göra någon nämnvärd skillnad mellan den allmänna farligheten och klandervärdheten hos de gärningsformer (förutom innehav av skjutvapen t.ex. uppgörande av en detaljerad plan samt lejande och befallande) som tagits in i straffbestämmelserna om dessa förberedelsebrott. Det bör också påpekas att dessa förberedelsebrott gäller förberedelse till endast vissa brott och så att det brott som förberedelsen syftar till måste vara en konkret, åtminstone på något sätt individualiserad gärning. Det föreslås inte att de gärningsformer av förberedelsebrott som hänför sig till innehav av skjutvapen lösgörs till den nya straffbestämmelsen. 

Enligt 17 kap. 1 a § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är det straffbart som deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet att utrusta eller försöka utrusta en sådan sammanslutning med vapen. Enligt ordalydelsen förutsätter punkten att man ordnar eller försöker ordna flera skjutvapen till en organiserad kriminell sammanslutning. Enligt 3 mom. i den paragrafen tillämpas vad som föreskrivs i 1 mom. inte om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag. Utlåning eller överlåtelse av skjutvapen som avses i 2 § i skjutvapenlagen till en organiserad kriminell sammanslutning är sådant utrustande av en organiserad kriminell sammanslutning med skjutvapen som omfattas av tillämpningsområdet för 17 kap. 1 a § 1 mom. 2 punkten i strafflagen i situationer där sammanslutningen utrustas med flera skjutvapen. 

Även utlåning eller överlåtelse av ett skjutvapen till en organiserad kriminell sammanslutning kan betraktas som en sådan gärning som uttrycker sådan fara som avses i den nya straffbestämmelsen. När man dessutom beaktar det som i följande avsnitt konstateras om straffskalor, skulle det också vara motstridigt att i strafflagens 17 kap. 1 a § bestraffa sådana gärningar lindrigare som hänför sig till utlåning och överlåtelse av flera skjutvapen än ett. Sålunda föreslås att det ska bli straffbart enbart med stöd av den nya paragrafen att låna ut eller överlåta eller försöka låna ut eller överlåta skjutvapen till en organiserad kriminell sammanslutning oberoende av antalet vapen som lånas ut eller överlåts. 

Enligt de linjedragningar som gjordes i samband med reformen av straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd, s. 132/I) är det desto större skäl att kriminalisera försök till brott ju allvarligare brott det är fråga om. Försökets straffbarhet är motiverad när en gärning framskrider så att den kan delas in i flera objektivt iakttagbara delgärningar. Det aktuella brottet kan i sig konstateras vara allvarligt på grund av efterföljande straffskalebedömning. Den nya straffbestämmelsen är dock inte utifrån rekvisitet (gärningsformerna innehav, utlåning och överlåtelse) klart sådan att den framskrider från en fas till en annan före fullbordandet och att det i någon fas kan påvisas föreligga konkret fara för att brottet fullbordas. Kriminalpolitiskt är det inte heller motiverat att utsträcka försöksansvaret hur långt som helst. Det måste också beaktas att det brott som det nu handlar om vad rekvisitet beträffar på sätt och vis kan jämställas med förberedelsebrott beträffande vilka det inte förskrivs att försök är straffbart. Sålunda föreslås det inte att försök till det nya brottet ska kriminaliseras. 

Enligt 17 kap. 1 a § 1 mom. 2 punkten i strafflagen är det alltså också straffbart att försöka utrusta en organiserad kriminell sammanslutning med skjutvapen. Med stöd av punkten jämställs försök vad straffbarheten beträffar med en fullbordad gärning. Att försök jämställs med en fullbordad gärning borde beaktas i bestämmelserna om det nya brottet. Det föreslås att den nya straffbestämmelsens förhållande till utrustande av en organiserad kriminell sammanslutning preciseras genom det 2 mom. som tas i den paragraf som innehåller den nya bestämmelsen. Det föreslås att där konstateras följande: 

För hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott döms också den som till en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutning lånar ut eller överlåter eller försöker låna ut eller överlåta ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett sådant vapen. 

För tydlighetens skull vore det motiverat att till 17 kap. 1 a § i strafflagen foga ett nytt 4 mom., där det konstateras att bestämmelser om utlåning eller överlåtelse eller försök till utlåning eller överlåtelse till en organiserad kriminell sammanslutning av ett i 2 § i skjutvapenlagen avsett skjutvapen eller av alla delar som behövs för att montera ett sådant vapen finns i 41 kap. 2 § i denna lag. 

4.1.1.4  Straffskalor för allvarliga brott med koppling till skjutvapen

Enligt föresatsen i regeringsprogrammet höjs minimistraffet för grovt skjutvapenbrott från fängelse i fyra månader till två år för att säkerställa att de fängelsestraff som döms ut för sådana brott i regel är ovillkorliga. 

Arbetsgruppen för lagstiftningen om vapenbrott föreslog en sådan ändring av minimistraffet, som skulle gälla inte bara den nya kvalificeringsgrunden (bärande av ett skjutvapen som avses i 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen på en sådan allmän plats som avses i 2 § 1 mom. i ordningslagen eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen) som placeras straffbestämmelsen om grovt skjutvapenbrott, utan också de kvalificeringsgrunder som för närvarande förskrivs i den aktuella straffbestämmelsen. Enligt de sistnämnda kan skjutvapenbrott bli till ett grovt skjutvapenbrott om föremålet för brottet är ett särskilt farligt skjutvapen eller en stor mängd skjutvapen, effektiva luftvapen eller vapendelar, betydande ekonomisk vinning eftersträvas eller brottet begås särskilt planmässigt. 

Arbetsgruppens förslag om höjning av minimistraffet för skjutvapenbrott, som baserar sig på regeringsprogrammet, innebär att straffet för brottet i fråga skulle i fortsättningen i regel vara ovillkorligt fängelse. Enligt 6 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen kan ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år förklaras villkorligt, om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut. Den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att döma ut ett villkorligt fängelsestraff på jämnt två år. Enligt 6 kap. 8 § i strafflagen får dessutom straffskalan lindras under vissa förutsättningar så att det döms ut ett fängelsestraff som är lindrigare än ministraffet enligt straffskalan. 

Förslaget från arbetsgruppen för lagstiftningen om vapenbrott att ministraffet för grovt skjutvapenbrott ska höjas delade åsikterna bland dem som yttrade sig om betänkandet. I yttrandena från dem som var kritiska till förslaget fästes uppmärksamhet vid att straffskalorna för brott bör stå i rätt proportion till varandra. Det framfördes t.ex. att genom höjningen av minimistraffet skulle det kunna dömas ut strängare straff för grova skjutvapenbrott än för grov misshandel som allvarligt skadar offrets hälsa. Enligt responsen ger en höjning av minimistraffet på föreslaget sätt inte domstolarna tillräckligt med fallspecifikt utrymme för prövning när det gäller att bestämma påföljden och beakta de fallspecifika omständigheterna i anslutning därtill. 

Med avseende på minimistraffet jämställs grovt skjutvapenbrott i fortsättningen tydligare med sådana särskilt farliga brott som är straffbara enligt strafflagen och för vilka minimistraffet är fängelse i två år. Sådana brott är t.ex. grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov människohandel och grovt rån. Eftersom maximistraffet för de nämnda brotten är fängelse i tio år, döms på grund av den vidare straffskalan för dem även i fortsättningen överlag ut strängare straff än vad som döms ut för grovt skjutvapenbrott. Detta är också motiverat med avseende på gärningarnas allmänna karaktär och proportionalitetsprincipen. Även för grov misshandel, som togs upp i remissvaren, är maximistraffet fängelse i tio år, så trots minimistraffet (fängelse i minst ett år) kan det även för grov misshandel på grund av den vida straffskalan för det brottet dömas ut betydligt strängare straff än vad som kan dömas ut för grovt skjutvapenbrott. 

Högsta domstolens avgörande 2024:10, som det redogörs för i avsnitt 2.4.3, visar i sig att även för närvarande kan det dömas ut stränga straff för grova skjutvapenbrott. Högsta domstolen dömde svaranden till ett ovillkorligt fängelsestraff på 2 år och 2 månader för tre grova skjutvapenbrott. För att komma upp till sådana straff kan det emellertid även i andra fall krävas flera brott och att någon av gärningen är mycket allvarlig, även som grovt skjutvapenbrott. I högsta domstolens avgörande gällde den gärning som bedömdes som mest allvarlig anskaffning, innehav och försäljning av tre olovliga funktionsdugliga automatvapen. För den gärningen borde det enligt högsta domstolen i princip ha dömts ut ett fängelsestraff på 1 år och 10 månader. Högsta domstolens avgörande visar att tillägget för de två andra grova skjutvapenbrotten till det gemensamma fängelsestraffet var tämligen litet jämfört med maximistraffet på fyra års fängelse. 

Även i detta fall är det svårt att dra några långt gående slutsatser om referensstaternas lagstiftning. Straffskalorna varierar och det har inte nödvändigtvis föreskrivits något minimistraff. Som exempel på två olika lagstiftningslösningar kan nämnas straffbestämmelserna om olovligt innehav av skjutvapen på allmän plats i två nordiska länder, dvs. Sverige och Norge, som utgör viktiga referensstater för Finland. 

I Sverige kan för grovt vapenbrott dömas till fängelse i minst fyra och högst sju år den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats. Den stränga straffskalan baserar sig på den allvarliga skjutvapenbrottslighet som redan i flera års tid fortgått i landet och som också har lett till att lagstiftningen ändrats flera gånger. 

I Norge är åter straffet för olovlig beväpning på allmän plats böter eller fängelse i högst ett år, och för den grova gärningsformen böter eller fängelse i högst tre år. I grovhetsbedömningen ska särskild vikt läggas vid den typ av vapen som gärningen berör, huruvida vapnet är laddat eller lätt kan laddas, och om beväpningen på andra grunder är särskilt farlig eller skadlig för samhället. 

Den som bär ett skjutvapen på en allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen har åtminstone förberett sig på att ty sig till våld genom att använda skjutvapnet eller så kan det i en viss situation rentav vara personens avsikt, trots att syftet med användningen ännu inte är helt klart. För en betydande höjning av minimistraffet för en sådan gärning talar samma omständigheter som för att det ska föreskrivas att gärningen utgör en kvalificeringsgrund för grovt skjutvapenbrott. 

När det gäller den nya kvalificeringsgrunden och de andra kvalificeringsgrunder som redan för närvarande ingår i 41 kap. 2 § i strafflagen finns det grunder för en höjning av minimistraffet när man dessutom beaktas lägesbilden för skjutvapenbrottslighet och att den i högre grad än tidigare har koppling till allvarlig och organiserad brottslighet. Även om gärningarna enligt de nuvarande kvalificeringsgrunderna inte kan betraktas som farliga i den mening att de skulle vara förenade med direkt risk för användning av våld, ska gärningarna i vilket fall som helst betraktas som mycket klandervärda och de kan främja omfattande brottslighet och i enskilda fall även allvarliga brott. 

Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till fängelse i två år kan ha en betydande preventiv effekt på nya brott om medborgarna får kännedom om den på ett effektivt sätt. Detta gäller både straffets längd och att det i regel döms ut ovillkorligt. 

Den föreslagna nya straffskalan för grovt skjutvapenbrott (fängelse i minst två och högst fyra år) är den enda skalan av detta slag i strafflagen. Den avsevärda höjningen av straffskalans minimistraff och den avsmalning av straffskalan som sker därigenom framhäver betydelsen av en helhetsbedömning av gärningar med kopplingar till de grova gärningsformerna av brott och även grovt skjutvapenbrott. Härigenom kommer gärningar som ska bedömas som mindre allvarliga fortfarande att bedömas som skjutvapenbrott. 

Föresatserna i regeringsprogrammet förutsätter inte att maximistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs. Man kan anse att de nuvarande kvalificeringsgrunderna i 41 kap. 2 § 1 mom. i strafflagen och den föreslagna nya kvalificeringsgrunder ännu inte ger uttryck åt en sådan allmänt farlig och allvarlig karaktär hos gärningsformen att det skulle vara motiverat att höja maximistraffet. Farligheten hos grova skjutvapenbrott kan beaktas tillräckligt genom höjningen av minimistraffet. 

I enlighet med vad som konstaterats tidigare föreslås det att 41 kap. i strafflagen utökas med en ny straffbestämmelse, enligt vilken till straff för hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott döms den som innehar ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen eller som lånar ut eller överlåter ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där vapnet är ägnat att bli använt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller för olaga hot i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 punkten, förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 2 § eller deltagande i utbildning för ett terroristbrott enligt 34 a kap. 4 b §. 

Ett brott enligt den nya straffbestämmelsen är i princip klart allvarligare än ett skjutvapenbrott av grundformen som kriminaliseras i 41 kap. 1 § i strafflagen. Däremot är det i någon mån svårare att allmänt vad straffbarheten och straffskalan beträffar sätta gärningen i relation till exempelvis den nya kvalificeringsgrunden för grovt skjutvapenbrott (bärande av skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen) som grundar sig på regeringsprogrammet. 

När den nya straffbestämmelsen och den nya kvalificeringsgrunden för grovt skjutvapenbrott sätts i relation till varandra, kan i princip som allvarligare betraktas sådana gärningar enligt kvalificeringsgrunden där gärningsmannen avsiktligen bär ett skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen. Sådana situationer är förenade med förhöjd risk för annalkande brottslig användning av skjutvapnet. I de situationer där den nya straffbestämmelsen tillämpas är den abstrakta faran i anslutning till eventuell brottslig användning av skjutvapnet i princip avlägsnare. 

I bedömningen bör även straffskalorna för förberedelsebrott beaktas så att straffskalorna för brott bildar en så konsekvent helhet som möjligt. För innehav av skjutvapen för förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa döms till fängelse i högst fyra år. För förberedelse till tagande av gisslan och förberedelse till grovt rån döms till fängelse i högst tre år. I enlighet med 2 c kap. 2 § 2 mom. i strafflagen är minimistraffet för dessa brott fängelse i fjorton dagar. 

När det föreskrevs att dessa förberedelsebrott skulle vara straffbara fästes i lagens förarbeten (RP 141/2012 rd, s. 25) särskild uppmärksamhet vid brottens karaktär av förberedelsebrott samt vid straffskalorna för de brott som förberedelsen gällde och vad som kan dömas ut för försök till dem. Den bedömning som gjordes då är fortfarande betydelsefull. 

Hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott kan också gälla olaga hot i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. i strafflagen (fängelse i minst fyra månader och högst tre år), förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 2 § (böter eller fängelse i högst tre år) och deltagande i utbildning för ett terroristbrott enligt 34 a kap. 4 b § (böter eller fängelse i högst tre år). De nämnda straffskalorna kommer på samma sätt som andra straffskalor i 34 a kap. i strafflagen att utvärderas och till vissa delar eventuellt ändras inom ramen för den pågående helhetsgranskningen av straffbestämmelserna om terroristbrott. Av denna orsak går det inte att dra några långt gående slutsatser om skalorna. I vilket fall som helst bör det straff som döms ut för det nya brottet i mån av möjlighet sättas i relation till den brottslighet för vilken skjutvapnet hanteras. 

I situationer med koppling till straffbar hantering av skjutvapen förutsätts det inte med avseende på straffbarheten på samma sätt som vid förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, som är straffbart enligt 21 kap. 6 § i strafflagen, att innehavet av skjutvapnet är förenat med en konkret, åtminstone på något sätt individualiserad gärning. Detsamma gäller också förberedelse till tagande av gisslan, som är straffbart enligt 25 kap. 4 a § i strafflagen, och förberedelse till grovt rån, som är straffbart enligt 31 kap. 2 a § i strafflagen. Å andra sidan förutsätter tillämpning av den nya straffbestämmelse om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott en påvisbar motiverad risk för att skjutvapnet blir använt för begående av ett allvarligt brott. Brott enligt bestämmelsen kan i princip med avseende på allvarligheten och klandervärdheten jämställas med de tre förberedelsebrotten som redan är straffbara, och av dem särskilt den gärning som är straffbar enligt 21 kap. 6 a § i strafflagen, eftersom den nya straffbestämmelsens tillämpningsområde på ett centralt sätt omfattar fall där det finns en abstrakt fara för att ett skjutvapen används som redskap för att utföra ett allvarligt brott mot liv eller hälsa. Sålunda föreslås att ett fängelsestraff på högst fyra år ska kunna dömas ut för det nya brottet. 

På grund av innehållet i och uppbyggnaden av 41 kap. i strafflagen är det motiverat att placera bestämmelsen om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott i 2 § mellan paragraferna om skjutvapenbrott och grovt skjutvapenbrott, varvid numreringen av paragraferna från och med paragrafen om grovt skjutvapenbrott förskjuts framåt med ett nummer. 

4.1.1.5  Lindrigt skjutvapenbrott

I enlighet med vad som konstateras i avsnitt 2.5.2.1 är det motiverat att överföra gärningarna enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten i strafflagen om skjutvapenbrott till de brott som bestraffas lindrigare enligt straffskalan. Det finns flera alternativa sätt att genomföra detta. Det första är att det föreskrivs om en annan och lindrigare straffskala för skjutvapenbrott som täcker gärningarna enligt de nuvarande punkterna. Det andra alternativet är att göra gärningarna enligt dessa punkter till ett eget brott, och det tredje är att lägga till gärningarna i 41 kap. 3 § i strafflagen om lindrigt skjutvapenbrott, vars paragrafnummer föreslås bli ändrat till 4. Det fjärde alternativet som kommer i fråga är att lägga till dessa brott, som betraktas som lindrigare, till 103 § i skjutvapenlagen om skjutvapenförseelse. 

Det är inte förenligt med det sätt att utforma strafflagstiftningen som man gått in för i Finland att föreskriva en andra straffskala för skjutvapenbrott. Det främjar också möjligheterna att skilja brotten från varandra att brott av olika allvarlighetsnivå har olika brottsbeteckningar. 

Det är inte heller förenligt med den lagstiftningsteknik som man gått in för i strafflagen i Finland att gärningarna enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten i strafflagen görs till ett eget brott. Om ett brott i strafflagen på paragrafnivå graderas i gärningar av olika allvarlighetsgrad är det etablerade sättet att göra det så att det finns högst tre brott (grundform, grovt och lindrigt). I detta fall skulle det också vara svårt att välja en brottsbeteckning som beskriver det nya brottet. 

Sålunda är de återstående alternativen att lägga till de gärningar som är straffbara enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 i strafflagen till paragrafen om lindrigt skjutvapenbrott eller paragrafen om skjutvapenförseelse. Valet mellan dessa alternativ påverkas av hur de gärningar som för närvarande ingår i dessa punkter i momentet bedöms med avseende på straffvärdet och vilken slags straffskala som gärningarna därför förutsätter. 

Enligt det etablerade sättet att utforma straffbestämmelser utgör rekvisitet för grundformen av brottet grunden för rekvisitet för den grova gärningsformen av brottet. Om de gärningar som avses i 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten i strafflagen överförs till 3 § (i fortsättningen 4 §) i det kapitlet, kan gärningarna inte längre komma i fråga om grovt skjutvapenbrott i fall som hänför sig till kvalificeringsgrunderna enligt 2 § 1 mom. i det kapitlet. Denna synpunkt kan dock beaktas i straffskalan för brottet enligt den paragraf dit gärningarna i punkterna överförs. 

Gärningarna enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten har i samband med stiftandet (101 § i skjutvapenlagen) och kompletteringen av 1 mom. i paragrafen om skjutvapenbrott bedömts vara sådana att de har placerats i en straffbestämmelse enligt vilken straffet för gärningen är böter eller fängelse i högst två år. Trots att gärningarna i enlighet med vad som konstateras ovan överlag ska bedömas lindrigare än de gärningar som är straffbara enligt 1–3 punkten är det fortfarande motiverat att behålla hotet om fängelse. Detta är motiverat också därför att gärningarna enligt punkterna inte längre kan utgöra grund för grovt skjutvapenbrott i de allvarligaste fallen. Denna lagstiftningslösning är i sig exceptionell i fråga om den lindrigaste gärningsformen av ett brott som är graderat i tre allvarlighetsnivåer. Dock kan för t.ex. lindrig penningförfalskning enligt 37 kap. 3 § dömas till fängelse i högst två år. I strafflagen har det också för lindrigare brott som benämns förseelse föreskrivits hot om fängelse (t.ex. skatteförseelse, mutförseelse och miljöförseelse). 

Det är svårt att uppskatta det allmänna straffvärdet för de brott som för närvarande är straffbara enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten i strafflagen. Det är svårt att hitta några jämförelseobjekt för dessa gärningar i den övriga strafflagstiftningen. I vilket fall som helst måste det t.ex. beaktas att de kan främja allvarligare brott som gäller skjutvapen och som begås genom användning av skjutvapen. Således är även incitamenten för gärningen av betydelse. Antalet och typen av skjutvapen som är föremål för gärningarna kan också variera. Det kan fortfarande förutsättas en viss bredd hos straffskalan för de gärningar som nämns i punkterna. Av de straffskalor som allmänt används i Finland passar i detta fall bäst den enligt vilken böter eller fängelse i högst sex månader påförs för gärningen. Denna straffskala gör det också möjligt att behandla brottet i fråga i summariskt förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Eftersom den centraliseringsprincip som man gick in för vid totalreformen av strafflagen innebär att man bör sträva efter att placera straffbestämmelser med hot om fängelse i strafflagen, är det skäl att placera straffbestämmelserna om gärningar enligt dessa punkter i paragrafen om lindrigt skjutvapenbrott och inte i paragrafen om skjutvapenförseelse i vapenlagen. 

I paragrafen om lindrigt skjutvapenbrott föreskrivs det för närvarande att straffet är böter för alla skjutvapenbrott som utförs så att arten och mängden av föremål som brottet riktat sig mot eller andra omständigheter som hänför sig till brottet, bedömt som en helhet är ringa. Så som konstateras ovan är det inte förenligt med det sätt att utforma strafflagen som man gått in för i Finland att det föreskrivs två olika straffskalor för samma brott. När sådana gärningar blir kvar i 41 kap. 1 § 1 och 2 mom. i strafflagen om skjutvapenbrott som allmänt taget kan betraktas som allvarliga än de som överförs till 4 § och som ändå i den lindrigaste fallen kan vara lindriga skjutvapenbrott enligt den paragrafen, är det motiverat att straffskalan för lindrigt skjutvapenbrott, som gör det möjligt att påföra böter eller fängelse i högst sex månader, utsträcks till att gälla även de gärningar som blir kvar i 41 kap. 1 § 1 och 2 mom. i strafflagen. Även när det gäller dem är motiverat att hot om fängelse ingår i straffskalan med beaktande av den allmänt farliga karaktären hos brottslighet med koppling till skjutvapen. 

De gärningar som överförs till 41 kap. 4 § i strafflagen berörs av samma bedömning av noggrann avgränsning av regleringen som gjorts i avsnitt 2.5.2.2 i fråga om skjutvapenbrott. Så som konstateras i det avsnittet ingår i punkterna i 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen som en del av rekvisitet en kort karakterisering av de gärningar som det föreskrivs att är straffbara, till denna del kan regleringen anses uppfylla kraven på noggrann avgränsning. Detta gäller också 1 mom. 4–8 punkten, som överförs till 41 kap. 4 § i strafflagen. I den sista av dessa punkter hänvisas dock inte till den paragraf i skjutvapenlagen som de gärningar som är straffbara enligt punkten gäller. 

Enligt 41 kap. 1 § 1 mom. 8 punkten är det för närvarande straffbart som skjutvapenbrott att gärningsmannen anbringar en felaktig tillverkningsmärkning, tilläggsmärkning, importmärkning eller förpackningspåskrift eller avlägsnar eller ändrar en sådan märkning eller ett serie- eller identifieringsnummer. Punkten hänför sig till genomförandet av vissa internationella skyldigheter (RP 106/2009 rd) utan att de gärningar som beskrivs där gäller förfarande i strid med någon viss paragraf i skjutvapenlagen. Då beskrivningarna av de straffbara gärningarna trots sin korthet beskriver gärningarna noggrant, kräver punkten ingen precisering i samband med att den överförs till 41 kap. 4 § i strafflagen. 

4.1.1.6  Farliga föremål samt föremål och ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan

I 41 kap. 4 § i strafflagen föreskrivs det om brott mot bestämmelserna om farliga föremål. Enligt paragrafen ska den som i strid med 9 § i ordningslagen inför i landet, tillverkar eller saluför ett farligt föremål bestraffas. För denna gärning döms till böter eller fängelse i högst två år. Det har inte framkommit något behov av att ändra 41 kap. 4 § i strafflagen. Paragrafens nummer ändras dock till 5 §. 

Det centrala med tanke på bestämmelserna om innehav av farligt föremål (41 kap. 5 § i strafflagen) och innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan (41 kap. 6 § i strafflagen) är huruvida det går att se betydande skillnader mellan paragraferna med avseende på gärningarnas allvarlighet och straffbarhet, när man beaktar de föremål som bestämmelserna gäller. De föremål som omfattas av vardera paragrafen är i den mening farliga att med dem kan man allvarligt skada och rentav döda en annan person. 

Hos de föremål som omfattas av ordningslagens paragrafer med koppling till 41 kap. 5 och 6 § kan man dock i princip se betydelsefulla skillnader såväl vad beträffar föremålen som inom samma typ av föremål. Ordningslagens 9 §, som det hänvisas till i 41 kap. 5 § i strafflagen, gäller föremål som kan användas i syfte att skada någon annan. Strafflagens 41 kap. 6 § omfattar genom 10 § i ordningslagen, som det hänvisas till där, flera föremål som har ett normalt användningsändamål. Det förefaller fortfarande motiverat att behålla regleringen i 41 kap. 5 och 6 § i strafflagen i separata paragrafer. Numren på paragraferna ändras till 6 och 7 §. Dessutom är det utifrån ordalydelsen och syftet i 10 § i ordningslagen skäl att ändra brottsbeteckningen som gäller innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan till innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för allvarligt skada någon annan. Samma ändring föreslås i rubriken för den aktuella paragrafen i ordningslagen. 

Till farliga föremål samt föremål eller ämnen som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan hänför sig frågan om hur sådana situationer ska beaktas där det finns risk för att ett föremål eller ämne hamnar i brottslig användning. En följdfråga är också huruvida gärningar som gäller farliga föremål borde vara straffbara i större utsträckning än nu. Nu är det straffbart att en person i strid med 9 § i ordningslagen innehar ett farligt föremål på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats. Innehav på andra ställen är inte straffbart. Det är inte heller straffbart att överlåta ett farligt föremål till någon annan. 

I fråga om skjutvapen föreslås en separat straffbestämmelse om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott. Gärningen ska gälla både innehav och utlåning eller överlåtelse till någon annan av skjutvapen under vissa omständigheter. Straffet för den gärningen är fängelse i högst fyra år. 

De principiella skillnaderna i farlighet mellan skjutvapen samt de föremål och ämnen som det nu är fråga om måste beaktas. De måste avspeglas i såväl de straffbara gärningarna som deras straffskalor. När det gäller farliga föremål kan farliga situationer anses hänföra sig särskilt till att ett sådant föremål bärs på en allmän plats och inte till att det innehas någon annanstans eller överlåts till någon annan. I rekvisitet kan inte särskild hänsyn tas till den eventuella farligheten hos ett brott med koppling till innehav av ett farligt föremål samt ett föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan kan inte beaktas, om det inte införs en separat straffbestämmelse som innehåller en strängare straffskala. 

Det bästa alternativet kan anses vara att den eventuella farligheten hos innehav av ett farligt ämne samt innehav av ett föremål eller ett ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan beaktas i straffskalorna, så att skalan är tillräckligt vid med tanke på gärningar av olika allvarlighet. I motiveringen till bestämmelsen kan då betonas att gärningens farlighet ska beaktas när straffet bestäms, dvs. vid valet av straffart och straffmätningen. Vid ändringar av straffskalan kan man genom att höja maximistraffet också allmänt framhäva klandervärdheten hos de aktuella brotten. 

Regeringsprogrammets föresats, enligt vilken straffen för innehav av farligt föremål och föremål som lämpar sig för att skada någon annan skärps, ska beaktas. I regeringsprogrammet anges inte vissa situationer av innehav som skulle omfattas av föresatsen, utan föresatsen är allmänt formulerad. 

När man beaktar föresatsen i regeringsprogrammet och de vanligaste straffskalorna som används i Finland samt att straffskalorna för å ena sidan skjutvapen och å andra sidan innehav av farligt föremål samt föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan bör står i korrekt förhållande till varandra, föreslås det att maximistraffet för innehav av farligt föremål ändras från fängelse i ett år till fängelse i två år samt att maximistraffet för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. 

För att främja noggrann avgränsning av regleringen föreslås det att bestämmelserna om innehav av farligt föremål och innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras så att i dem hänvisas i fråga om allmän plats till 2 § 1 punkten i ordningslagen. Regleringen förenhetligas på så vis också med den nya kvalificeringsgrunden i paragrafen om grovt skjutvapenbrott. 

Enligt 41 kap. 7 § i strafflagen ska den som i strid med 11 § i ordningslagen säljer eller annars varaktigt överlåter ett luftvapen, ett vapen med fjäderfunktion eller en harpun till någon som inte fyllt 18 år för överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. 

Den krets av föremål för överlåtelse som föreskrivs i 41 kap. 7 § i strafflagen och som baserar sig på 11 § i ordningslagen är mycket begränsad. När man beaktar de farliga föremål som uppräknas i 10 § 1 mom. i ordningslagen finns det ingen klar grund för att utvidga kretsen av föremål för överlåtelsebrott till några andra föremål som nämns i momentet. Det praktiska behovet i anslutning till vissa föremål är inte heller känt. 

Straffskalan för överlåtelse till minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan är relativt smal i förhållande till att det är fråga om uttryckligen överlåtelse till en minderårig vars omdömesförmåga när det gäller föremål som lämpar sig för att skada någon annan fortfarande kan vara outvecklad. Å andra sidan måste man beakta att det är fråga om uttryckligen vissa föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan och inte om farliga föremål som är avsedda att skada någon annan. Inte heller föresatserna i regeringsprogrammet förutsätter att maximistraffet för detta brott ska höjas. Något höjningsbehov kommer inte heller av att gärningens allmänna klandervärdhet skulle behöva betonas genom en ändring av straffskalan på grund av antalet brott eller för att det har ökat. Överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan har inte behandlats i någon straffprocess de senaste åren. 

Numret på den paragraf som gäller överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan ändras till 8 §. Brottsbeteckningen berörs av samma preciseringsbehov som innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för skada någon annan. Det är skäl att foga ordet ”allvarligt” till brottsbeteckningen. 

Enligt 41 kap. 8 § i strafflagen finns bestämmelser om ordningsbot som enda påföljd för ringa i 6 § avsett innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan med och för ringa i 7 § avsedd överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan med i lagen om ordningsbotsförseelser. Enligt 15 § i den lagen föreläggs en ordningsbot på 70 euro för ringa innehav enligt 41 kap. 6 § i strafflagen av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada andra med och för ringa överlåtelse enligt 7 § i det kapitlet till en minderårig av sådana föremål. 

Om maximistraffet för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras till fängelse i ett år, kan brottet inte längre behandlas i bötesförfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Det föreslås att 15 § i lagen om ordningsbotsförseelser ändras så att ordningsbot inte längre kan föreläggas för det aktuella brottet. 

I strafflagens nya 41 kap. föreslås ingen hänvisning till lagen om ordningsbotförseelser. En hänvisning skulle inte längre ha någon nämnvärd praktisk betydelse, eftersom den skulle gälla endast ringa överlåtelse av föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan till en minderårig. Dessa brott behandlas knappt alls i en straffprocess. 

4.1.1.7  Bestämmelse med definitioner

I enlighet med vad som konstaterats i avsnitt 2.5.2.2 främjas en noggrann avgränsning av straffregleringen av att det uttryckligen konstateras att skjutvapenlagens begreppsdefinitioner tillämpas. Betydelsefulla är då skjutvapenslagens definitioner av skjutvapen (2 §), effektiva luftvapen (2 a §), vapendelar (3 §), patroner (5 §), särskilt farliga skjutvapen (9 §), särskilt farliga projektiler (10 §) och gasspray (11 §). Robot- eller raketuppskjutningssystem, som nämns i vissa punkter i 41 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, är enligt 9 § 1 mom. 1 punkten i skjutvapenlagen ett särskilt farligt skjutvapen, men systemet definieras inte i skjutvapenlagens bestämmelser. 

Eftersom begreppsdefinitionerna gäller flera paragrafer än en, föreslås i enlighet med vad som konstaterats ovan att det hänvisas till skjutvapenlagens paragrafer med definitioner i en paragraf som placeras i slutet av kapitlet. 

4.1.1.8  Ersättande av 41 kap. i strafflagen med ett nytt kapitel

På grund av den betydande ändringen av bestämmelserna i 41 kap. i strafflagen är det motiverat att ersätta kapitlet med ett nytt kapitlet. Rubriken får behålla den något ålderdomliga formen ”om vapenbrott” för att bevara det enhetliga sättet att formulera rubrikerna för strafflagens kapitel, trots att det nya kapitlet innehåller heltäckande bestämmelser om de aktuella brotten och det således vore mer motiverat att kapitlets rubrik skulle lyda ”vapenbrott”.  

4.1.1.9  Sammandrag av de ändringar som föreslås i strafflagen

Det föreslås att strafflagens 41 kap. om vapenbrott ersätts med ett nytt 41 kap., där det föreskrivs att skjutvapenbrott (1 §), hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott (2 §), grovt skjutvapenbrott (3 §), lindrigt skjutvapenbrott (4 §), brott mot bestämmelserna om farliga föremål (5 §), innehav av farligt föremål (6 §), innehav av föremål som lämpar för att allvarligt skada någon annan (7 §), överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan (8 §) och skjutbanebrott (9 §) ska vara straffbart. 

Det föreslås att gärningsformerna av skjutvapenbrott enligt strafflagens nuvarande 41 kap. 1 § 1 mom. 4–8 punkten, som i första hand kan karakteriseras som överträdelser av administrativa skyldigheter, ska bli straffbara som lindrigt skjutvapenbrott. I samband med denna ändring fogas hot om fängelse till lindrigt skjutvapenbrott. Då det för närvarande kan påföras endast böter för lindrigt skjutvapenbrott, ska det i fortsättningen för nämnda brott också kunna bestämmas fängelse i högst sex månader. 

Det föreslås att hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott ska bli straffbart som ett nytt brott, och till detta brott gör sig enligt strafflagens nya 41 kap. 2 § 1 mom. den som innehar ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett skjutvapen eller som lånar ut eller överlåter ett sådant vapen eller nämnda delar av ett sådant vapen till någon annan under omständigheter där vapnet är ägnat att bli använt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller för olaga hot i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § 1 mom., förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 2 § eller deltagande i utbildning för ett terroristbrott enligt 34 a kap. 4 b §. För hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott döms enligt strafflagens nya 41 kap. 2 § 2 mom. också den som till en i 6 kap. 5 § 2 mom. avsedd organiserad kriminell sammanslutning lånar ut eller överlåter eller försöker låna ut eller överlåta ett skjutvapen eller alla delar som behövs för att montera ett sådant vapen. Det föreslås att en bestämmelse som hänvisar till strafflagens nya 41 kap. 2 § 2 mom. fogas som nytt 4 mom. till strafflagens 17 kap. 1 a § om deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. För hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott ska dömas till fängelse i högst fyra år. 

Som en gärningsform av grovt skjutvapenbrott tillfogas att gärningsmannen bär ett skjutvapen som avses i 2 § 1 mom. i skjutvapenlagen på en sådan allmän plats som avses i 2 § 1 punkten i ordningslagen eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen. Det föreslås att minimistraffet för grovt skjutvapenbrott ändras från fängelse i fyra månader till fängelse i två år. Maximistraffet förblir fängelse i fyra år. 

Det föreslås inga ändringar i bestämmelserna om brott mot bestämmelserna om farliga föremål. Det föreslås att maximistraffet för innehav farligt föremål ändras från fängelse i ett år till fängelse i två år. 

Det föreslås att maximistraffet för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras från fängelse i sex månader till fängelse i ett år, dessutom preciseras brottsbeteckningen genom att ordet ”allvarligt” tillfogas. En motsvarande precisering föreslås också i följande paragraf i strafflagens nya 41 kap., som gäller överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan. 

I bestämmelserna om skjutbanebrott föreslås inga ändringar. 

Enligt den nya bestämmelse med definitioner som föreslås bli fogad till slutet av strafflagens nya 41 kap. tillämpas vid tillämpningen av bestämmelserna i det kapitlet definitionerna av skjutvapen, effektiva luftvapen, vapendelar, patroner, särskilt farliga skjutvapen, särskilt farliga projektiler och gasspray i 2 §, 2 a §, 3 §, 5 § och 9–11 § i skjutvapenlagen. 

4.2.3.1  Allmänt om källorna till uppgifterna bakom beräkningarna

De ekonomiska konsekvenser som hänför sig till lagstiftningsändringarna har i det följande beräknats med användning av flera källor som innehåller uppgifter som redan har behandlats mer ingående i avsnitten 2.4.1–2.4.3. Från inrikesministeriet har främst erhållits uppgifter om skjutvapenbrott (41 kap. 1 § i strafflagen) och grovt skjutvapenbrott (41 kap 2 § i strafflagen). Uppgifterna gäller polisanmälningarna 2020–2022 och baserar sig på centralkriminalpolisens genomgång av anmälningarna. 

Statistikcentralens databastabell ”Brott efter tingsrätt och brott” har utnyttjats när det gäller straff som dömts ut 2019–2023. Denna statistik gäller fall där det aktuella brottet har varit det enda brottet eller det allvarligaste brottet i en brottshelhet (huvudbrott). 

För att få kompletterande uppgifter om skjutvapenbrott och grova skjutvapenbrott, exempelvis gärningsformer och gärningsplatser för brott som ingår i underrätternas domar, har justitieministeriet gjort en utredning där man har granskat de domar som tre tingsrätter (Helsingfors, Uleåborg och Norra Karelen) meddelade 2022 och där åtminstone ett tillräknat brott har varit skjutvapenbrott eller grovt skjutvapenbrott. 

Beräkningen av de ekonomiska konsekvenser som hänför sig till ändringen av straffskalan för innehav av farligt föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan och överföringen av ärenden från bötesförfarande till en fullskalig straffprocess till följd därav bygger på de beräkningsgrunder som har använts i regeringens proposition om lagstiftningsändringar som gäller bötesförfarandet (RP 103/2017 rd, s. 53 och 54) och i regeringens proposition om lagstiftningsändringar som gäller brott mot inreseförbudet (RP 146/2018 rd, s. 23 och 24). 

4.2.3.2  Ändringar som gäller skjutvapen

Grovt skjutvapenbrott

På grund av bakgrundsuppgifterna har utgångspunkten varit att cirka 20 procent av skjutvapenbrotten av grundform gäller innehav av skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen. Det årliga antalet domar som gäller skjutvapenbrott har uppskattats till cirka 845, som med den nämnda procentsatsen leder till att antalet domar som gäller grovt skjutvapenbrott kan öka med 169 domar per år, om skjutvapenbrott som begås på ovannämnt sätt läggs till kvalificeringsgrunderna för grovt brott. 

Utifrån justitieministeriets utredning och Statistikcentralens uppgifter har man uppskattat att för närvarande är antalet domar för grova skjutvapenbrott i medeltal cirka 55 per år, att i en sådan dom ingår ett tillräknat grovt skjutvapenbrott och att i 59 procent av domarna är grovt skjutvapenbrott huvudbrott. Genom de föreslagna lagstiftningsändringarna bedöms situationen förändras så att grovt skjutvapenbrott kommer att vara huvudbrott i 80 procent av domarna som gäller det brottet. 

Enligt den etablerade regleringsmodellen för strafflagstiftningen i Finland förutsätts för att ett brott ska anses vara förenligt med den grova gärningsformen förutom att en kvalificeringsgrund föreligger även att brottet bedömt som en helhet är grovt. Detta innebär att det faktum att en kvalificeringsgrund föreligger (t.ex. innehav av ett olovligt skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel) inte automatiskt leder till att brottet betraktas som grovt. Om förekomsten av en kvalificeringsgrund leder till att brottet betraktas som grovt skjutvapenbrott i 80 procent av fallen, ökar domarna för det brottet med cirka 135 domar (0,8 x 169) per år. 

Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till fängelse i två år leder till långa ovillkorliga fängelsestraff. Enligt 6 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen kan ett fängelsestraff som uppgår till högst två år förklaras villkorligt. I vissa fall kan straffet vara villkorligt (t.ex. förstagångsförbrytare, gärningsmannens unga ålder och andra faktorer enligt strafflagens 6 kap. som leder till avvikelse från skalan samt fängelsestraff på jämnt två år). Här uppskattas att 20 villkorliga fängelsestraff döms ut per år. Med beaktande av minskningen skulle 170 ovillkorliga fängelsestraff (55 + 135 – 20) per år dömas ut grovt skjutvapenbrott.  

Enligt Statistikcentralens uppgifter om domar (grovt skjutvapenbrott är huvudbrott) kan medellängden på de ovillkorliga fängelsestraff som döms ut för grova skjutvapenbrott uppskattas till cirka 11 månader. Då brott som bestraffas lindrigare ingår i knappt hälften av domarna är det skäl att krympa medellängden något till 10 månader. 

Även när straffen för grova skjutvapenbrott bestäms är linjen att längden på ovillkorligt fängelsestraff mäts utifrån straffskalans lägsta fjärdedel. Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till fängelse i två år betyder, då maximistraffet kvarstår oförändrat, att skalans lägsta fjärdedel är fängelse i 2 år – 2 år och 6 månader. Av dessa längder har den senare använts som underlag för denna beräkning. 

På grund av de ovannämnda omständigheterna skulle det varje år dömas ut 170 ovillkorliga fängelsestraff för grova skjutvapenbrott. Av dessa domar skulle cirka 136 (80 procent) vara sådana där grovt skjutvapenbrott är huvudbrott och cirka 34 (20 procent) sådana där grovt skjutvapenbrott är accessoriskt brott. När man beaktar den s.k. tredjedelsregeln som används vid straffmätningen för accessoriska brott, skulle det grova skjutvapenbrottets andel av domen i de förstnämnda domarna vara fängelse i 2 år och 6 månader och i de senare domarna 10 månader. När lagstiftningsreformen trätt i kraft skulle det utifrån dessa siffror dömas ut cirka 368 fängelseår per år för grovt skjutvapenbrott. 

Enligt Statistikcentralens uppgifter döms det ut i medeltal cirka 18 ovillkorliga fängelsestraff per år där grovt skjutvapenbrott är huvudbrott. Det grova skjutvapenbrottets andel i dessa skulle i enlighet med vad som konstaterats tidigare vara 180 månaders fängelse. Antalet domar där grovt skjutvapenbrott är accessoriskt brott är i medeltal cirka 23 (0,41 x 55) per år. När ett så allvarligt brott som grovt skjutvapenbrott utgör accessoriskt brott i dessa domar, kan man utgå från att domarna är ovillkorliga. Andelen ovillkorliga fängelsestraff som gäller grovt skjutvapenbrott i dem är cirka 76 månader (23 x 1/3 x 10 månader). För grova skjutvapenbrott döms således för närvarande ur cirka 21 fängelseår som ska avtjänas i fängelse. 

Av de lagstiftningsändringar enligt regeringsprogrammet som gäller grovt skjutvapenbrott följer alltså att antalet bruttofängelseår som ska avtjänas som ovillkorligt fängelsestraff ökar med cirka 347 år. Om utgångspunkten är att med beaktande antalet tidigare domar avtjänas 60 procent av straffet i fängelse, kommer 208 nettofängelseår att avtjänas i fängelse till följd av ökningen av bruttofängelseåren. 

I beräkningarna måste också beaktas att det redan nu döms ut en del ovillkorliga fängelsestraff för skjutvapenbrott av grundformen. Enligt Statistikcentralens uppgifter (skjutvapenbrott är huvudbrott) döms för detta brott ut i medeltal cirka 76 ovillkorliga fängelsestraff per år. 

När man beaktar den längsta och kortaste medellängden på straff som gäller skjutvapenbrott av grundformen är längden på ovillkorligt fängelsestraff i medeltal 2,8 månader. Om man även här utgår från att ungefär 20 procent av dessa domar hänförde sig till innehav av skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen, blir antalet sådana ovillkorliga domar för närvarande cirka 15 per år. De motsvarande bruttofängelseåren blir cirka 4. När man dessutom på ovannämnt sätt beaktar att 60 procent av straffet avtjänas i fängelse, avtjänas för närvarande cirka 2,4 nettofängelseår för dessa brott i fängelse. 

I enlighet med vad som konstaterats tidigare är antalet skjutvapenbrott betydande också i domarna för accessoriska brott. Det finns ingen närmare information om typen av straff i fråga om dessa domar samt vilka brott utöver skjutvapenbrott som ingår i dem och i vilken utsträckning. Då antalet ovillkorliga fängelseår i enlighet med vad som konstaterats ovan för närvarande är ringa även i de fall där skjutvapenbrott är huvudbrott, kan man utgå från att accessoriska brott har ringa betydelse i nuläget. Sålunda torde man kunna utgå från att lagstiftningsändringarna som gäller grovt skjutvapenbrott leder till en ökning av nettofängelseåren med 205,6 per år. 

Utgångspunkten för fängelseplats- och kostnadsberäkningarna i denna proposition är att priset på en fängelseplats bestäms enligt kostnaden för en ny fängelseplats, dvs. en permanent årlig kostnad på 120 000 euro. De årliga verkställighetskostnaderna för fängelsestraff skulle enligt beräkningsgrunderna ovan öka med cirka 24 672 000 euro, om bärande skjutvapen på allmän plats eller i ett trafikmedel utan rätt att inneha ett sådant vapen blir straffbart som grovt skjutvapenbrott att och om minimistraffet för grovt skjutvapenbrott höjs till fängelse i två år. 

Av skjutvapenbrotten överförs till grovt skjutvapenbrott också sådana brott för vilka det i nuläget döms till samhällstjänst, övervakningsstraff eller villkorligt fängelse. När man granskar Statistikcentralens uppgifter om domar där skjutvapenbrott är huvudbrott, kan man konstatera att de nämnda påföljdernas andel i detta fall är relativt litet. Årligen döms i medeltal ut cirka 2 övervakningsstraff, 12 samhällstjänststraff (20 procent av dem är cirka 2 samhällstjänststraff) och 101 villkorliga fängelsestraff. Inte heller här bestäms hela straffet enbart för skjutvapenbrottet i de fall där skjutvapenbrott är det allvarligaste brottet. Skjutvapenbrottens betydelse i domarna för accessoriska brott går inte att uppskatta eftersom behövliga uppgifter saknas. Den kan dock antas vara mycket liten när man beaktar uppgifterna om domar för huvudbrott. 

När grovt skjutvapenbrott är huvudbrott har det enligt Statistikcentralens uppgifter årligen dömts ut 0,4 övervakningsstraff och 2 samhällstjänststraff. Inte heller här bestäms hela straffet enbart för det grova skjutvapenbrott i de fall där grovt skjutvapenbrott är det allvarligaste brottet. Inte heller när det gäller grovt skjutvapenbrott går det att bedöma dess betydelse i domarna för accessoriska brott på grund av att behövliga uppgifter saknas. Den kan dock antas vara mycket liten, när man beaktar uppgifterna om domar för huvudbrott. 

Att samhällstjänststraffen minskar med t.ex. 4 domar per år leder inte till några betydande kostnadsbesparingar. Enligt Statistikcentralens uppgifter har antalet samhällstjänststrafftimmar som dömts ut för skjutvapenbrott varit i medeltal cirka 88 timmar, antalet samhällstjänsttimmar som dömts ut för grovt skjutvapenbrott har varit i medeltal cirka 180 timmar. Om man som utgångspunkt tar 60 euro/timme som verkställighetskostnad för samhällstjänst samt att samhällstjänststraffen i fråga om skjutvapenbrott minskar med 2 påföljder per år och i fråga om grovt skjutvapenbrott likaså med 2 påföljder per år, är besparingen som gäller samhällstjänst till följd av ändringarna cirka 32 000 euro. Sålunda blir den årliga kostnadseffekten av de lagstiftningsändringar som gäller grovt skjutvapenbrott cirka 24 640 000 euro, vilket motsvarar cirka 205 fängelseår. 

Hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott

I strafflagens nya 41 kap. 2 § föreslås att hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott blir ett straffbart brott, för vilket döms till fängelse i minst fjorton dagar och högst fyra år. 

Det är svårt att uppskatta antalet straff som kommer att dömas ut för det nya brottet. Av brottets karaktär som ett komplement till den nuvarande regleringen och av rekvisitets innehåll följer antagligen att antalet fall som behandlas i en straffprocess inte blir särskilt stort. Här uppskattas antalet brott per år till 30, som också är antalet domar för dessa brott (ett brott/en dom). 

Hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott antas vara huvudbrott i domarna i ungefär samma omfattning som grovt skjutvapenbrott kommer att vara det i domarna som gäller det brottet. Detta innebär att procentandelen sådana domar där hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott är huvudbrott vore 80 procent (24 domar). 

Vid bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av att hantering av skjutvapen blir straffbart kan man även i övrigt utnyttja uppgifterna om och bedömningarna av straffen för grovt skjutvapenbrott. När grovt skjutvapenbrott är huvudbrott är enligt Statistikcentralens uppgifter cirka 48 procent av de straff som årligen döms ut för grovt skjutvapenbrott ovillkorliga fängelsestraff, cirka 5 procent är samhällstjänst och 45 procent villkorliga fängelsestraff. Denna fördelning av straffen kan betraktas som riktgivande också när det gäller hantering av skjutvapen. Eftersom ministraffet för det brottet ändå är lägre än den nuvarande minimistraffet för grovt skjutvapenbrott, uppskattas här att i situationer där brottet är huvudbrott vore 40 procent av straffen ovillkorliga fängelsestraff, 5 procent samhällstjänst och 55 procent villkorliga fängelsestraff. 

Tidigare konstaterades att när grovt skjutvapenbrott för närvarande är huvudbrott kan medellängden på de ovillkorliga fängelsestraff som döms ut för det uppskattas till 11 månader. Då brott som bestraffas lindrigare ingår i domen för knappt hälften av brotten kan medellängden på ovillkorligt fängelsestraff som döms ut för enbart grovt skjutvapenbrott uppskattas till 10 månader. 

Eftersom minimistraffet för hantering av skjutvapen är längre än det nuvarande minimistraffet för grovt skjutvapenbrott och eftersom minimistraffet är mer betydelsefullt än maximistraffet när straffet bestäms, uppskattas här att det ovillkorliga fängelsestraff som döms ut för hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott kommer att vara 8 månader. På basis av uppgifterna om samhällstjänst för grovt skjutvapenbrott skulle antalet samhällstjänsttimmar kunna vara 150 timmar. 

När hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott inte är huvudbrott i domen, utan ett s.k. accessoriskt brott som bestraffas lindrigare (6 domar), kan man utgå från att det gemensamma fängelsestraff som döms ut är ovillkorligt och att inte heller samhällstjänst kommer på fråga. När man beaktar den s.k. tredjedelsprincipen, som ska iakttas vid straffmätningen för accessoriska brott, är skjutvapenhanteringsbrottets andel i dessa domar 80 dagar (2 månader 20 dagar). 

Att skjutvapenhanteringsbrott blir straffbara leder till att bruttofängelseåren ökar med cirka 7,8 år (0,4 x 24 x 8 månader + 6 x 2,7 månader). Om utgångspunkten är, med beaktande av antalet tidigare domar, att 60 procent av straffet avtjänas i fängelse, ska cirka 4,7 nettofängelseår av ökningen av antalet bruttofängelseår avtjänas i fängelse. De årliga verkställighetskostnaderna för fängelsestraff skulle öka med cirka 564 000 euro (4,7 x 120 000 euro). 

Kostnadsökningen till följd av samhällstjänst (två domar) skulle med en timkostnad på 60 euro vara 18 000 euro. När den summan läggs till verkställighetskostnaderna för ovillkorligt fängelsestraff blir resultatet 582 000 euro per år. 

Att det nya brottet blir straffbart orsakar också processuella kostnader, vilkas konsekvenser känns främst i de fall där hanteringen av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott är huvudbrott (24 brottmål). Inte heller i alla dessa fall vore skjutvapenhanteringsbrottet det enda brottet, men detta antal brottmål kan användas om underlag för konsekvensbedömningen. 

Om hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott behandlas 20 timmar i förundersökning, skulle arbetsmängden öka med 480 timmar, dvs. cirka 0,25 årsverken. Om priset på ett årsverke är 80 000 euro, skulle det vara fråga om en årlig kostnadspost på cirka 20 000 euro. 

Åklagarväsendets kostnaderna för åtalsprövning och domstolsbehandling av åtal är cirka 526 euro/åtal, vid skriftligt förfarande enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) dock endast 131 euro. Utgående från att skjutvapenhanteringsbrott inte kommer att behandlas i skriftligt förfarande skulle den årliga tilläggskostnaden för åklagarväsendet vara cirka 12 600 euro. 

Om man utgår ifrån att enhetskostnaden för ett ärende som behandlas vid huvudförhandling i en sammansättning med en domare i tingsrätten är 926 euro, skulle domstolarna orsakas tilläggskostnader på cirka 22 200 euro per år. När detta räknas samman med tilläggskostnaderna för förundersöknings- och åklagarmyndigheterna kommer man till cirka 55 000 euro. 

Det kan inte antas förekomma många tvångsmedelsärenden i anslutning till behandlingen av enbart det nya brottet per år, så kostnadsökningen i anslutning till dem kan betraktas som ringa. 

Om svaranden har ett biträde i 24 brottmål som gäller huvudbrottet och om ett timarvode på 110 euro enligt 6 § i statsrådets förordning om grunderna för arvoden vid allmän rättshjälp (290/2008) betalas för biträdets åtgärder för sex timmar, medför detta en årlig tilläggskostnad på cirka 15 800 euro. Utöver dessa kostnader kan staten hamna att betala kostnader på några tusen euro som ska ersättas biträdena. De årliga tilläggskostnaderna för anlitandet av biträde uppskattas till 18 000 euro, vilket tillsammans med kostnaderna för förundersöknings- och åklagarmyndigheterna samt domstolarna blir 73 000 euro per år. 

Sammanlagt orsakar det nya straffbara brottet årliga tilläggskostnader på cirka 655 000 euro. 

Andra ändringar som gäller skjutvapen

Det föreslås att bestämmelserna om skjutvapenbrott ändras även så att gärningar som i första hand kan karakteriseras som överträdelser av administrativa förpliktelser överförs till lindrigt skjutvapenbrott. Samtidigt läggs hot om fängelse till straffskalan för det sistnämnda brottet så att för gärningen döms i fortsättningen till böter eller fängelse i högst sex månader.  

Överföringen av brotten på det nämnda sättet till en annan straffbestämmelse kan inte antas ha några betydande ekonomiska konsekvenser. Det aktuella gärningarna behandlas sällan i en straffprocess och de är sådana att för dem döms ut böter enligt den nuvarande regleringen och trots ändringen av straffskalan kommer böter att dömas ut även efter lagstiftningsändringen. Eftersom brotten för närvarande omfattas av en strängare straffskala kan straffpraxis åtminstone inte antas bli strängare än för närvarande. 

4.2.3.3  Innehav av farligt föremål

Om straffskalan för innehav farligt föremål ändras i enlighet med förslaget så att den börjar motsvara straffskalan för skjutvapenbrott (böter−fängelse i två år), kan den nuvarande straffnivån för det sistnämnda brottet ge ledning för den kommande straffnivån. 

Enligt Statistikcentralens uppgifter var när skjutvapenbrott var huvudbrott i domen i medeltal cirka 20 procent av straffen ovillkorliga fängelsestraff, 3 procent samhällstjänst, 27 procent villkorliga fängelsestraff och 50 procent bötesstraff. Dessutom förekom enstaka övervakningsstraff. Enligt dessa domar var medeltalet av den årliga längsta och kortaste medellängden på ovillkorliga fängelsestraff cirka 2,8 månader. Antalet samhällstjänsttimmar är i medeltal cirka 88 timmar. 

Enligt Statistikcentralens uppgifter har tingsrätterna årligen tillräknat i medeltal 581 innehav av farligt föremål. Enligt samma uppgifter har det nämnda brottet varit huvudbrott i i medeltal cirka 297 domar. Om man utgår från att en dom i medeltal innehåller ett innehav av farligt föremål, är det aktuella brottet accessoriskt brott i 284 domar. 

Enligt bakgrundsuppgifterna är skjutvapenbrott huvudbrott i cirka 42 procent av domarna som gäller det brottet. Med tillämpning av denna procentsats skulle i medeltal cirka 244 av domarna för innehav av farligt föremål vara sådana där detta brott är huvudbrott, och i medeltal cirka 337 sådana där detta brott är accessoriskt brott. Ändringen av straffskalan leder dock inte nödvändigtvis till en sådan ändring i förhållandet mellan huvudbrott och accessoriska brott. När straffskalan för innehav av farligt föremål ändras i en strängare riktning antas dess ställning som huvudbrott i domarna snarare framhävas. Av denna orsak bygger de följande beräkningarna på att innehav av farligt föremål årligen vore huvudbrott i 350 domar. 

Det är inte möjligt att göra någon underbyggd bedömning av vilken betydelse ändringen av straffskalan för innehav av farligt föremål har för de domar där innehav av farligt föremål är accessoriskt brott. Antagligen är den dock avsevärt mindre än i huvudbrottsdomarna redan utifrån den s.k. tredjedelsregeln. I den mån fängelsestraff döms ut i domarna för accessoriskt brott, är inte heller det nödvändigtvis ovillkorligt. I enlighet med vad som konstaterats ovan antas dessutom domarna som innehåller accessoriska brott minska avsevärt. 

När man utgår från 350 domar där innehav av farligt föremål är huvudbrott i domen, skulle med utnyttjande av uppgifterna om domar för skjutvapenbrott i medeltal cirka 70 straff per år vara ovillkorliga fängelsestraff, 11 samhällstjänst, 95 villkorliga fängelsestraff och 175 bötesstraff. Enligt Statistikcentralens uppgifter har för innehav av farligt föremål som huvudbrott årligen dömts ut i medeltal cirka 12 ovillkorliga fängelsestraff, 2 samhällstjänststraff, 5 villkorliga fängelsestraff och 277 bötesstraff. Medeltalet av den årliga längsta och kortaste medellängden på de ovillkorliga fängelsestraff som dömts ut för innehav av farligt föremål är cirka 2,1 månader. 

Det som konstaterats ovan innebär att de 12 ovillkorliga fängelsestraff som döms ut för närvarande skulle bli 0,7 månader längre och dessutom skulle 58 nya ovillkorliga fängelsestraff dömas ut, vilkas medellängd skulle vara 2,8 månader. Om man utgår från att 60 procent av straffet avtjänas i fängelse, skulle de förstnämnda straffen när det gäller verkställighet av ovillkorligt fängelsestraff öka med cirka 5 månader och de sistnämnda straffen skulle öka med cirka 97 månader, dvs. en sammanlagd ökning på 102 månader. Detta motsvarar 8,5 nettofängelseår. De årliga verkställighetskostnaderna för ovillkorligt fängelsestraff skulle öka med cirka 1 020 000 euro (8,5 x 120 000 euro). 

Ändringen av straffskalan skulle också medföra att samhällstjänststraffen ökar. För innehav av farligt föremål har enligt Statistikcentralens uppgifter om huvudbrott årligen dömts ut i medeltal 2 samhällstjänststraff. Till följd av de straff som för närvarande döms ut för skjutvapenbrott skulle i enlighet med vad som konstateras ovan 3 procent av de straff som i fortsättningen döms ut för innehav av farligt föremål vara samhällstjänstpåföljder, antalet per år skulle vara cirka 11 (0,03 x 350). Det genomsnittliga antalet samhällstjänsttimmar som för närvarande döms ut för innehav av farligt föremål är cirka 67 timmar och för skjutvapenbrott cirka 88 timmar. De nuvarande samhällstjänstpåföljderna för innehav av farligt föremål skulle öka med 63 timmar (3 x 21), ökningen i anslutning till nya samhällstjänstpåföljder skulle vara 792 timmar (9 x 88). När verkställighetskostnaden för samhällstjänst är 60 euro/timme, skulle skärpningen och ökning av samhällstjänstpåföljderna orsaka en tilläggskostnad på cirka 48 000 euro per år. 

Ovillkorligt fängelsestraff och samhällstjänst som gäller innehav av farligt föremål skulle orsaka årliga tilläggskostnader på sammanlagt cirka 1 068 000 euro. 

4.2.3.4  Innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan

Konsekvenser av ändringen av straffskalan

Om straffskalan för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras så att den börjar motsvarar den nuvarande straffskalan för innehav av farligt föremål (böter−fängelse i ett år), kan den nuvarande straffnivån för det sistnämnda brottet ge ledning för den kommande straffnivån. 

När innehav av farligt föremål var huvudbrott var enligt uppgifter från Statistikcentralen cirka 4 procent av straffen ovillkorliga fängelsestraff, 1 procent samhällstjänst, 2 procent ovillkorliga fängelsestraff och 93 procent bötesstraff. Dessutom förekom enstaka övervakningsstraff. Enligt dessa domar är medeltalet av den årliga längsta och kortaste medellängden på ovillkorliga fängelsestraff cirka 2,1 månader. Antalet samhällstjänsttimmar är i medeltal cirka 67 timmar. 

Enligt Statistikcentralens uppgifter har tingsrätterna årligen tillräknat i medeltal cirka 1 340 innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan. Enligt samma uppgifter har det nämnda brottet årligen varit huvudbrott i i medeltal cirka 200 domar. Det aktuella brottet är alltså i hög grad ett accessoriskt brott i domarna. Av antalet går det inte att dra någon sådan slutsats att antalet brott som gäller innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan skulle vara ungefär ett i en dom. Därför går det inte heller att uppskatta i hur många domar det aktuella brottet är ett accessoriskt brott. När straffskalan för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan ändras i en strängare riktning framhävs brottets ställning som huvudbrott i domarna antagligen i någon mån. Av denna orsak bygger de följande beräkningarna på att brottet i fråga i ljuset av de nuvarande uppgifterna om domar vore huvudbrott i 250 domar per år. 

Eftersom straffskalan möjliggör det behandlas innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan i stor utsträckning i bötesförfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Enligt Statistikcentralens uppgifter har årligen cirka 1 460 ärenden som gäller det aktuella brottet behandlats i sådant förfarande. Att maximistraffet för brottet höjs innebär att dessa brott inte kan behandlas i bötesförfarande i fortsättningen. De kommer att behandlas i en fullskalig straffprocess och alltså också i tingsrätten. När nämnda antal räknas samman med 250 domar kommer man till 1 710 domar per år. 

Det är inte möjligt att göra någon underbyggd bedömning av vilken betydelse ändringen av straffskalan för innehav av farligt föremål har för de domar där det aktuella brottet är accessoriskt brott. Antagligen är den dock avsevärt mindre än i huvudbrottsdomarna redan utifrån den s.k. tredjedelsregeln. I den mån fängelsestraff döms ut i domarna för accessoriskt brott, är inte heller det nödvändigtvis ovillkorligt. I enlighet med vad som konstaterats ovan antas dessutom domarna som innehåller accessoriska brott minska något. 

När man utgår från 1 710 domar där innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan är huvudbrott, skulle med utnyttjande av uppgifterna om domar för innehav av farligt föremål i medeltal 68 straff per år vara ovillkorliga fängelsestraff och cirka 17 samhällstjänst. Enligt Statistikcentralens uppgifter är medeltalet av den årliga längsta och kortaste medellängden på ovillkorliga fängelsestraff som dömts ut för innehav av farligt föremål cirka 2,1 månader och medeltalet samhällstjänsttimmar är cirka 67 timmar. För innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan döms för närvarande i praktiken ut endast bötesstraff när det är det enda eller det allvarligaste brottet i domen. 

Med beaktande av de konstaterade beräkningsgrunderna skulle i och med lagstiftningsändringen för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan årligen dömas ut 142,8 månader ovillkorligt fängelse (11,9 bruttofängelseår) och 1 139 timmar samhällstjänst. Om man utgår från att 60 procent av fängelsestraffet avtjänas i fängelse, skulle cirka 7,1 nettofängelseår avtjänas i fängelse. Då verkställighetskostnaden för ovillkorligt fängelsestraff är 120 000 euro per år till följd av inrättandet av fängelseplatser, skulle de årliga verkställighetskostnaderna för fängelsestraff öka med cirka 852 000 euro. Med en timkostnad på 60 euro skulle samhällstjänsten orsaka en ökning på cirka 68 000 euro per år. Tillsammans utgör dessa summor cirka 920 000 euro. 

Konsekvenserna av övergång till fullskalig straffprocess

Om maximistraffet för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan höjs till fängelse i ett år, kan brottet inte längre behandlas i bötesförfarande. På grund av det som konstaterats ovan skulle cirka 1 460 ärenden årligen överföras från förfarandet och behandlas i fullständig förundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling. 

Ärenden som gäller innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan kan i regel betraktas som tydliga brottmål, där förutsättningarna för skriftligt förfarande enligt 5 a kap. 1 § i lagen om rättegångsförfarande i brottmål i princip uppfylls när det gäller domstolsbehandlingen. Det är dock svårt att uppskatta i vilken utsträckning ärendena behandlas i skriftligt förfarande. Här är utgångspunkten att 85 procent (cirka 1 240) av dessa brott handlas i skriftligt förfarande i tingsrätten. 

Kostnaderna för summarisk förundersökning, som används vid bötesförfarande, är något mindre än för fullständig förundersökning. Om man antar att vid fullständig förundersökning av innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan används för ett fall två timmar mer än vid summarisk förundersökning i anslutning till bötesförfarande, skulle 1 460 fall göra att arbetsmängden ökar med 2 920 timmar, dvs. ungefär ett och ett halvt årsverke. Om priset på ett årsverke är 80 000 euro, skulle det vara fråga om en årlig kostnadspost på cirka 120 000 euro. 

Åklagarväsendets kostnader för åtalsprövning och domstolsbehandling av åtal är cirka 526 euro/åtal, vid skriftligt förfarande dock endast 131 euro. Om man utgår från att 85 procent av de ärenden som överförs till en fullskalig straffprocess behandlas i skriftligt förfarande, skulle den årliga tilläggskostnaden för åklagarväsendet vara cirka 278 000 euro. 

Om man utgår från att enhetskostnaden för ett brottmål som behandlas i skriftligt förfarande i tingsrätten är 426 euro/ärende och att enhetskostnaden för ett ärende som behandlas i en sammansättning med en domare i tingsrätten är 926 euro, skulle domstolarna orsakas tilläggskostnader på cirka 732 000 euro per år. De sammanlagda tilläggskostnaderna för de tre straffprocessnivåerna skulle vara cirka 1 130 000 euro per år.  

När typen av straffprocess ändras antas brottens allvarlighetsnivå inte ändras så mycket att de brottsmisstänkta i hög grad skulle ha biträden som betalas arvode av statliga medel. Om detta skulle ske i 100 fall och ett timarvode på 110 euro betalas för minst två timmar, skulle det orsaka en årlig tilläggskostnad på minst 22 000 euro. Om kostnadsersättningarna dessutom uppskattas till sammanlagt några tusen euro, skulle de årliga sammanlagda kostnader för straffprocessen enligt lagstiftningsändringarna i fråga om detta brott bli cirka 1 154 000 euro. 

4.2.3.5  Tvångsmedel och ändringar i informationssystem

Höjningen av minimistraffet för grovt skjutvapenbrott till fängelse i två år betyder att brottet blir ett sådant som den misstänkte med stöd av 2 kap. 11 § 1 mom. i tvångsmedelslagen kan häktas för på grund av minimistraffet och som kan leda till att den dömde enligt 12 § 1 mom. 1 punkten i samma kapitel häktas eller fortfarande hålls häktad. 

De lagstiftningsändringar som gäller grovt skjutvapenbrott kan antas i någon mån öka användningen av rannsakningsfängelse och andra tvångsmedel samt behandlingen av ärenden som gäller dem på straffprocessens olika nivåer jämfört med hur tvångsmedel används och ärenden som gäller dem behandlas i nuläget. Det måste dock beaktas att när häktning eller fortsatt häktning övervägs måste man beakta även andra omständigheter än minimistraffets längd eller längden på den dömdes straff (HD 2024:20). Sådana omständigheter är t.ex. de principer i 1 kap. i tvångsmedelslagen som begränsar användningen av tvångsmedel. Angående förundersökningsfasen bör det påpekas att ändringen av minimistraffet inte gör det svårare att utreda brottet eller förutsätter bevissäkring, omständigheter som är av betydelse när man överväger de praktiska behoven av häktning, också när straffskalan för brottet medger häktningsrätt. Det kan antas att häktningskrav framställs i första hand i situationer där det utöver grovt skjutvapenbrott finns någon annat ännu allvarligare brott. 

Även det nya straffbara brottet hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott kan i vissa situationer leda till att den misstänkta eller dömda häktas. Straffbestämmelsen om det brottet kompletterar den nuvarande regleringen, och därför kommer antagligen inga stora mängder fall att behandlas i en straffprocess. Antalet skjutvapenhanteringsbrott och domar för sådana brott har tidigare uppskattats till 30 per år. Detta innebär att häktning för det nya brottet inte kommer att användas i någon betydande utsträckning i straffprocessen. Även när det gäller detta brott kan häktning hänföra sig till situationer där man samtidigt behandlar ett brott som är allvarligare än skjutvapenhanteringsbrottet. 

Det föreslås att hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott ska kunna vara grundbrott för teleavlyssning när brottet utreds. Straffbestämmelsen om det aktuella brottet ska komplettera den nuvarande regleringen, och därför kommer antagligen inga stora mängder fall att behandlas i en straffprocess. Säkerställande av straffprocessen förutsätter inte i tillnärmelsevis alla fall att teleavlyssning används. Av det uppskattade antalet fall följer att det faktum att skjutvapenhanteringsbrott blir straffbart inte leder till någon betydande ökning av användningen av teleavlyssning i straffprocessmyndigheternas verksamhet och av teleföretagensbistånd som ersätts av statliga medel. 

Ändringen av 41 kap. i strafflagen orsakar antagligen informationssystemkostnader för Rättsregistercentralen, Statistikcentralen och de myndigheter som arbetar med straffprocessen, men för närvarande går det ännu inte att närmare uppskatta kostnadernas art och belopp liksom inte heller de ekonomiska kostnader som ändringarna orsakar. 

Med beaktande av vad som angetts ovan är utgångspunkten i detta skede att kostnaderna för tvångsmedel och informationssystemändringar täcks inom ramen för rambesluten enligt planen för de offentliga finanserna och anslag som annars anvisas i statsbudgeten. Situationen kan dock förändras jämfört med vad som uppskattats och därför är det nödvändigt att följa finansieringens tillräcklighet. 

4.2.3.6  Straffelasticitetens minskande inverkan på de ekonomiska konsekvenserna

Lagstiftningsändringar som förändrar straffnivån i en strängare riktning antas i någon mån förebygga brottslighet. Den preventiva effekten kan beskrivas med begreppet straffelasticitet. Med det avses hur många procent det brottsliga beteendet förändras om straffen blir en procent strängare (så kallad marginalnytta). En straffelasticitet på exempelvis –1 innebär att en höjning av straffen med 50 procent leder till att brotten minskar med 50 procent. I praktiken är elasticiteten när det gäller brottsligt beteende ändå klart mindre. Förändringarna i brottsligt beteendet är relativt sett klart mindre än förändringarna i straffen. 

Det har framförts många uppskattningar av brottens straffelasticitet. I en kostnads-nyttoanalys som gäller straffsystemet kan brottens straffelasticitet i praktiken antas vara kring –0,1. Antagandet är i första hand riktgivande. Om någon för ett visst brott i dag döms till fängelse i 1 år och i framtiden till fängelse i 2 år, betyder detta att straffet skärps med 100 procent. Om straffelasticiteten är -0,1 kommer nämnda skärpning av straffet att leda till att antalet sådana brott minskar med 10 procent. Om straffnivån ytterligare fördubblas, dvs. fyrfaldigas jämfört med den ursprungliga nivån, minskar brotten med ytterligare 10 procent, varvid antalet straff skulle vara cirka 80 procent jämfört med den ursprungliga nivån (≈ 90 % * 90 %). Om straffnivån trefaldigas skulle minskningen vara cirka 15 procent. 

Som exempel kan användas grovt skjutvapenbrott. Det genomsnittliga ovillkorliga fängelsestraffet för det brottet är i enlighet med vad som konstaterats tidigare cirka 10 månader i nuläget. Om minimistraffet för skjutvapenbrott blir fängelse i 2 år och det genomsnittliga fängelsestraffet blir t.ex. 2 år och 6 månader (30 månader), innebär det att straffnivån trefaldigas. Med beaktande av straffelasticiteten skulle detta minska antalet sådana gärningar med 15 procent, vilket i det följande tas som utgångspunkt för förslagen i denna proposition. 

Det är dock mycket utmanande att göra uppskattningar med beaktande av de olika typer av straff som kan dömas ut för skjutvapenbrott och de andra brott som det handlar om, eventuella ändringar i övervakningen som inverkar samt de osäkerhetsfaktorer som hänför sig till straffelasticitetsbedömningarna. 

Som en motvikt till de ekonomiska kostnaderna för lagstiftningsändringar bör det noteras att minskning av brotten i enlighet med vad som fastställts skulle minska till exempel sjukvårdskostnader och andra kostnader som brottsoffren och samhället åsamkas till följd av skador som drabbar offren, samt andra skadliga effekter som orsakats av offrets skada, såsom förlust eller försämring av arbetsförmågan. En minskning av brotten skulle också minska kostnaderna för att handlägga brott.  

Ovan har det uppskattats att den årliga kostnadseffekten som hänför sig till verkställigheten av straff för grovt skjutvapenbrott är 24 640 000 euro, att den årliga kostnadseffekten i anslutning till verkställigheten av straff till följd av kriminaliseringen av hantering av skjutvapen i syfte att begår ett allvarligt brott är 582 000 euro, att den årliga kostnadseffekten i anslutning till verkställigheten av straff till följd av höjningen av maximistraffet för innehav av farligt föremål är 1 068 000 euro och att kostnadseffekten i anslutning till verkställigheten av straff till följd av höjningen av maximistraffet för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan är 920 000 euro. Dessa fyra summor blir tillsammans 27 210 000 euro. När den summan minskas med 15 procent, får man 23 128 500 euro, som är den årliga sammanlagda kostnadseffekten av de konstaterade ändringarna. Av denna summa gäller 23 014 600 euro verkställigheten av ovillkorligt fängelsestraff och resterande 113 900 euro samhällstjänst. Den årliga ökningen av verkställighetskostnaderna för ovillkorligt fängelsestraff motsvarar en ökning på cirka 192 fängelseplatser. När man dessutom beaktar de kostnadseffekter på sammanlagt 1 227 000 euro som hänför sig till straffprocessen, blir de årliga tilläggskostnaderna 24 355 000 euro. Dessutom tillkommer en kostnad av engångsnatur på 8 121 600 euro för inrättandet av fängelseplatser (192 fängelseplatser x 42 300 euro).