1.1  Bakgrund

En arbetsgrupp som tillsatts av inrikesministeriet, justitieministeriet och undervisnings- och kulturministeriet framhöll i sitt betänkande av 8.5.2019 (Ord är handlingar: Åtgärder mot hatretorik och nätmobbning effektiviseras. Inre säkerhet. Inrikesministeriets publikationer 2019:23) att justitieministeriet ska pröva om hatbrott som hänför sig till yttrandefriheten ska höra under allmänt åtal, åtminstone i de situationer där en person utsätts för hatretorik på grund av sina tjänsteuppgifter, arbetsuppgifter eller förtroendeuppdrag. Då ska det inte behövas straffyrkande av målsäganden för att föra dem vidare i straffprocessen.  

Enligt regeringsprogrammet Ett inkluderande och kunnigt Finland för statsminister Sanna Marins regering ska det under regeringsperioden vidtas sådana förvaltningsövergripande åtgärder med vilka man i högre grad än i dag ingriper i systematiska trakasserier, hot eller riktade trakasserier som hotar yttrandefriheten, myndighetsverksamheten, forskningen och informationsförmedlingen. Enligt regeringsprogrammet garanteras tillräckliga resurser och kompetens för att bekämpa och reda ut ovannämnda brott samt främjas systematisk uppföljning av läget för diskriminering och hatbrott nationellt och internationellt. Denna regeringsproposition är en del av de åtgärder som nämns i regeringsprogrammet.  

Lagmännen vid tingsrätterna lade den 19 december 2018 fram ett lagstiftningsförslag för justitieministeriet om straffrättsligt skydd för rättskipningspersonalen mot fientligt medieinflytande. Polisstyrelsen, Riksåklagarämbetet och lagmännen vid tingsrätterna lade den 17 juni 2019 fram ett förslag för justitieministeriet till ändringar i lagstiftningen i syfte att ingripa i riktade trakasserier mot myndigheter. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid justitieministeriet. Ett utkast till regeringens proposition var på remiss 25.5.2020–10.8.2020. Utlåtanden begärdes av 55 instanser, bland dem centrala ministerier, rättsväsendet, åklagarväsendet, polisen, advokat- och juristorganisationer, kvinno- och mansorganisationer, aktörer och organisationer i mediebranschen, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, Finlands Kommunförbund, jämställdhetsombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen samt forskare. Det kom in 50 utlåtanden. Utifrån utlåtandena upprättades en sammanfattning, Utkast till regeringens proposition med förslag till lag om ändring av 25 kap. 9 § i strafflagen, Sammanfattning av utlåtanden, Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2020:12. 

Utkastet till proposition behandlades på sammanträdet för Delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning 28.10.2020. 

De utlåtanden som lämnats finns på justitieministeriets projektsida. 

2.1  Hot och trakasseri som en person utsätts för på grund av sin arbetsuppgift eller sitt offentliga förtroendeuppdrag

Hatretorik och hatbrott är allmänna begrepp som inte används i strafflagen (39/1889). Begreppet hatretorik används i den offentliga debatten för att beskriva ett fenomen där kränkande uttryck används för vissa grupper, i allmänhet minoriteter. Hatbrott används som en allmän benämning för alla gärningar som uppfyller rekvisitet för brott och vars motiv är hat som riktas mot en viss grupp, i allmänhet en minoritet. Hatbrottet kan vara ett yttrandefrihetsbrott (ärekränkning, spridande av information som kränker privatlivet) eller ett brott mot personens fysiska säkerhet eller egendom.  

Så kallade riktade trakasserier är en form av hatretorik. Denna benämning används för ett fenomen som går ut på att på man på diskussionsforum eller i sociala medier offentligt uppmanar att skicka kränkande eller hotande meddelanden till en person, vilket leder till att personens kontaktuppgifter, information om hens personliga förhållanden eller familjeförhållanden eller hens bild sprids. Det stora antalet meddelanden är avgörande. Uppmaningar eller anstiftan kan också leda till vandalism, till att personens bostad hålls under uppsikt eller att personen fotograferas i olika situationer. När föremålet är en myndighet kan det också handla om ogrundade brottsanmälningar eller klagomål som gäller tjänsteutövning. Det är fråga om hot eller olaga förföljelse som sker systematiskt och kollektivt där den som inleder verksamheten avsiktligen genom direkta uppmaningar eller dolda uttryck utpekar föremålet för hot eller annat trakasseri för de personer som stöder hens åsikter.  

Också polisens uppföljning av hatbrott tyder på att fenomenet blir vanligare. En granskning av alla fall av hatbrott visar att antalet verbala kränkningar, hot och trakasserier ökade år 2019 jämfört med 2018. Oftast gällde dessa brottsanmälningar ärekränkningar och olaga hot. (Jenni Rauta: Poliisin tietoon tullut viharikollisuus Suomessa 2019, Poliisiammattikorkeakoulun katsauksia 16/2020, s. 3). 

Ett allt vanligare fenomen är enligt flera undersökningar trakassering – enskild, systematisk eller kollektiv – som gäller en arbetstagare eller en tjänsteman eller en person som är verksam i offentligheten (journalister, forskare, politiska beslutsfattare) särskilt på grund av hens arbetsuppgifter samt hot om våld eller annat brott i sociala medier. Hot om våld eller annat brott som riktas mot en arbetstagare har också blivit vanligare i olika typer av kund- och patientrelationer.  

På allmänt plan upplever männen mer våld än kvinnor och i fråga om hot om våld förekommer inga skillnader mellan könen. Situationen är lite annorlunda om man granskar våld och hot om våld på arbetsplatsen.  

Enligt en brottsofferundersökning av 2018 (Danielsson, Petri, Näsi, Matti: Suomalaiset väkivallan ja omaisuusrikosten kohteena 2018 – kansallisen rikosuhritutkimuksen tuloksia. Katsauksia 35/2019. Helsingfors universitet. Statsvetenskapliga fakulteten. Institutet för kriminologi och rättspolitik) har förekomsten av situationer med hot och våld i arbetsuppgifter ökat både bland män och kvinnor 2012–2018.  

Av personer på 15–74 år har sex procent upplevt hot eller fysiskt våld mellan personer på arbetsplatsen eller i arbetsuppgifterna (alla gärningsformer har beaktats, ingen skillnad görs mellan våld och hot om våld). Kvinnor har upplevt våld eller hot i arbetet oftare än män. Enligt översikten beror skillnaden mest sannolikt på hur könen placerar sig på arbetsmarknaden: kvinnor arbetar oftare än män i hälsovårds- och socialsektorn med högre risk för våld eller hot där utövaren är en klient eller en patient. 

I vissa mansdominerade branscher, såsom bevakningsbranschen eller polisen, är risken för att bli utsatt för våld mycket hög. Riskbenägenheten i dessa branscher syns dock inte i en granskning på hela befolkningens nivå eftersom antalet personer som arbetar i branschen är betydligt lägre än i hälsovårds- och socialsektorn. Våld som upplevts på arbetsplatsen är särskilt vanligt bland kvinnor på 25–54 år varav fler än var tionde hade upplevt hot eller fysiskt våld i sina arbetsuppgifter under året. I denna åldersgrupp var förekomsten av hot och våld som männen upplevt på arbetsplatsen cirka tre procentenheter lägre.  

Under granskningsperioden 2012–2017 uppgav cirka fem procent av kvinnorna att situationer med hot eller våld förekom på arbetsplatsen eller i arbetsuppgifterna år 2012 medan motsvarande andel 2018 var drygt två procentenheter högre. Andelen ökade varje år. Särskilt i nyare mätningar ser det ut som om i synnerhet kvinnor oftast blir utsatta för hot och våld i arbetsuppgifter. Våld som männen upplevde på arbetsplatsen eller i arbetsuppgifterna ökade inte på motsvarande sätt under granskningsperioden men den var dock som högst – lite över fyra procent – år 2018. 

I enkäterna 2013–2018 ställdes svarspersonerna i samband med offerupplevelser frågan om de själva eller någon i deras hushåll under året har polisanmält hot eller våld som riktats mot svarspersonen. Anmälningsprocenten varierar mellan 10 och 13 procent men svaren gällde endast våld som inbegrep minst ett slag och av dem framgår inte anmälan av hot.  

Också rädsla för våld är ett betydande problem i arbetslivet. Av de svarspersoner som var i arbetslivet hade 20 procent enligt undersökningen 2018 varit rädda för våld på arbetsplatsen. Av kvinnor i arbetslivet hade 28 procent varit rädda för våld på arbetsplatsen minst en gång under året och 12 procent av männen. I åldersgruppen 25–54 år uppgav 30 procent av de kvinnliga svarspersoner som var i arbetslivet att de under året hade varit rädda för våld på arbetsplatsen. Rädslan för våld på arbetsplatsen har som helhet bedömts vara på en stabil nivå men i fråga om kvinnorna har rädslan ökat något. 

Brott inom detaljhandeln och hotell- och restaurangsektorn behandlas i en annan nationell undersökning om företagsoffer av 2018 (Elsa Saarikkomäki, Matti Lehti och Janne Kivivuori, Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, Institutet för kriminologi och rättspolitik, Katsauksia 33/2019). Arbetstagarna hade upplevt våld eller hot om våld under de föregående 12 månaderna i 17 procent (handeln) och 23 procent (hotell- och restaurangsektorn) av de verksamhetsställen som deltog i enkäten. Trakasseri eller olaga förföljelse hade upplevts i 6–7 procent av verksamhetsställena. 

Enligt publikationen Rikollisuustilanne 2018 var merparten (85–90 %) av de situationer med våld och hot som anmäldes inom handeln verbalt hot och uppkäftighet både 2010 och 2018. Bland de anmälda fallen av våld och hot i hotell- och restaurangsektorn omfattade 85 procent endast verbalt våld, i 15 procent hade arbetstagaren utsatts för fysiskt våld. I majoriteten av fallen var utövaren en kund. (Rikollisuustilanne 2018, rikollisuuskehitys tilastojen ja tutkimusten valossa. Petri Danielsson (toim.), Helsingfors universitets statsvetenskapliga fakultet, Institutet för kriminologi och rättspolitik, Katsauksia 36/2019). 

Våld eller hot om våld som riktades mot en arbetstagare polisanmäldes enligt undersökningen om företagsoffer i samband med var fjärde gärning, trakasseri eller olaga förföljelse inom handeln i 18 procent och i hotell- och restaurangsektorn i 26 procent av fallen. Som orsak till att anmälan inte gjordes uppgavs att gärningen varit ringa, att gärningen varit vardaglig eller banal, att målsäganden inte hade velat göra brottsanmälan, att gärningen hade retts ut med kunden, att kunden hade avlägsnats från verksamhetsstället eller att kunden förvägrades alkoholservering.  

Enligt en undersökning om säkerhet i läroanstalter 2016 (Näsi, Matti – Virtanen Miialiila – Tanskanen, Maiju: Katsauksia 20/2017. Helsingfors universitet, statsvetenskapliga fakulteten, Institutet för kriminologi och rättspolitik) var den vanligaste gärningen som riktades mot personalen i skolor ärekränkning som personalen hade blivit utsatt för i var tredje (33 %) läroanstalt. Fallen var betydligt vanligare i enhetsskolor och på högstadier med årskurserna 7–9. I över hälften av dessa skoltyper förekom denna typ av offererfarenheter. Hot om våld (22 %) var nästan lika vanligt som upplevt våld. Hot var vanligast i enhetsskolor och på högstadier. Fysiskt våld hade upplevts i omkring var fjärde (24 %) av alla läroanstalter. Vanligast var det på lågstadier och i enhetsskolor (årskurserna 1–9), vilket uppskattas bero på att lärarna på lågstadierna måste lugna ner barn som får raserianfall (s.k. temper tantrum) bland annat genom att hålla dem i famnen. Våld och hot om våld ser ut att så gott som uteslutande vara förknippat med grundskolenivån, i fråga om gymnasier är det ett sällsynt fenomen. I fråga om benägenheten till anmälan och åtalsrätt bör den straffrättsliga ansvarsåldern på 15 år beaktas. 

Hotet om våld har under de senaste åren ökat i prehospital akutsjukvård enligt den statistik som förts av Räddningsverkens partnerskapsnätverk. Enligt en enkät som Förbundet för Akutvård i Finland rf genomfört 2018 berättade över 90 procent av de 377 akutvårdare som svarade att de hade upplevt hotfulla situationer och våldssituationer i sitt arbete, och var fjärde hade blivit utsatt för misshandel. 

En eventuell målgrupp för olaga hot utgörs av statliga eller kommunala beslutsfattare. Inom ramen för forskningsprojektet Viha vallassa: Vihapuheen vaikutukset yhteiskunnalliseen päätöksentekoon (Knuutila- Kosonen-Saresmaa-Haara-Pöyhtäri: Valtioneuvoston selvitys- ja tutkimustoiminnan julkaisusarja 2019:57) undersöktes omfattningen, karaktären och konsekvenserna av hatretorik med inverkan på samhälleligt beslutsfattande. En tredjedel av de kommunala beslutsfattare som svarade på enkäten hade på grund av sitt arbete blivit utsatta för hatretorik. Enligt de öppna svaren omfattar hatretorik många olika typer av gärningar, allt från nedsättande benämningar för kvinnor och nedvärdering till utpressning och mordhot. Under olika tidsperioder hade bland kommunala beslutsfattare 21,3 procent av svarspersonerna upplevt hot eller hotfullt uppträdande. Beslutsfattare i en synlig ställning upplevde mer hot enligt enkäten, och kvinnor i högre grad än män (s. 23–29). Svarspersonerna uppskattade att de som producerar hatretorik snarare hade som mål att i större utsträckning undergräva verksamheten i grupper som företräder en viss politisk syn, i stället för att inverka på en enskild persons verksamhet.  

Också myndigheter utsätts allt mer för hot om våld på grund av deras tjänsteutövning. Även om hotet riktas mot en person vid tjänsteutövning, kan motivet för verksamheten vara mer omfattande, såsom strävan att urholka auktoriteten, tillförlitligheten, trovärdigheten och opartiskheten hos myndighetsverksamheten samt också för övrigt påverka myndighetsorganisationens verksamhet och beslutsfattande.  

Ett synligt och tilltagande fenomen är också hot och trakasseri som eventuellt uppfyller rekvisitet för olaga förföljelse som riktar sig mot journalister och forskare särskilt i sociala medier. 

Yttrandefriheten ska alltid beaktas vid bedömning av verbala uttryck. Yttrandefriheten och åsiktsfriheten är viktiga grundläggande och mänskliga rättigheter. Enligt 12 § i grundlagen hör till yttrandefriheten rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Yttrandefriheten tryggas också enligt artikel 19 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen), artikel 10.1 i Europakonventionen och artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C:3030). Nationella bestämmelser om ärendet ingår bland annat i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003).  

Yttrandefriheten och begränsningarna av den är förknippade med en avvägning mellan olika rättigheter. Enligt 10 § i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Betydelsen av yttrandefrihet måste också oftast avvägas i ljuset av heder och integritetsskydd: internationella konventioner tillåter också beaktande av allmän ordning och säkerhet.  

Friheten att yttra sig är förknippad med både rättigheter och skyldigheter, och rättigheterna får inte missbrukas. Enligt artikel 10.2 i Europakonventionen medför utövandet av yttrandefrihet ansvar och skyldigheter. Därför får utövandet av yttrandefrihet enligt artikeln underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.  

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen) betonar frihet för politisk debatt i ett demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten är således som mest omfattande vid deltagandet i offentliga debatter som är av allmänt intresse. Då är det också tillåtet att i någon mån överdriva och provocera. Politiker måste i större utsträckning än andra tjänstemän och särskilt i större utsträckning än privatpersoner tåla kritik som riktas mot deras ställning och verksamhet (t.ex. Cârlan mot Rumänien 20.4.2010 och Haguenauer mot Frankrike 22.4.2010). Europadomstolen har i sin rättspraxis ansett att yttrandefrihet också kan gälla framförande av kränkande, upprörande och störande tankar och idéer (t.ex. Mamère mot Frankrike 7.11.2006, 19 punkten, Handyside mot Förenade kungariket 1976 49 punkten, Jersild mot Danmark 23.11.1994, 37 punkten). 

Europadomstolen har i sin rättspraxis bedömt vilka uttryck i den politiska debatten som är legitima och vilka som är illegitima. Anstiftan till våld eller någon annan brottslig gärning är inte legitimt. Också angrepp mot en person i form av smädelse och förlöjligande eller genom att förolämpa vissa befolkningsgrupper kan ge myndigheterna rätt att agera (Vejdeland m.fl. mot Sverige, nr 1813/07, 55 punkten, Féret mot Belgien, nr 15615/07, 73 punkten). Europarådet godkände också 2004 en deklaration om frihet till politisk debatt i media (Declaration on freedom of political debate in the media). 

Europadomstolen har ansett att tjänstemännen vid tjänsteutövning på samma sätt som politiker kan bli tvungna att tåla hårdare kritik än privatpersoner. Man kan emellertid inte utgå från att tjänstemännen måste tillåta – i motsats till politiker – att alla deras ord eller åtgärder ska granskas och således utsätta sig för lika hård kritik som politiker (Janowski mot Polen nr 25716/94 EHCR 1999-1, Mariapori mot Finland 6.7.2010, 06/10/2010).  

Europadomstolen har konstaterat att domstolarna garanterar att rättvisa skipas och har en central roll i rättsstater, och de måste därför åtnjuta allmänt förtroende. Tjänstemännen bidrar för sin del till att rättvisa skipas (part of the judicial machinery in the broader sense of the term) och de ska därför skyddas mot ogrundade angrepp. Domstolarna står emellertid inte utanför kritik och granskning, inte heller andra offentliga institutioner. Det måste emellertid tydligt skiljas mellan kritik och förolämpning (insult). Om man yttrar sig enbart i syfte att förolämpa domstolen eller dess medlemmar, strider ett måttligt straff för gärningen inte mot yttrandefriheten. (Skałka mot Polen, nr 43425/98, § 34, den 27 maj 2003, Lesnik mot Slovakien 54 §, nr 35640/97 ECHR 2003:IV, Kinces mot Ungern, nr 66232/10, 31–33 §, den 27 januari 2015). Europadomstolens dom Nikula mot Finland gällde kritik som rättegångsbiträdet framförde mot åklagaren i rättegång (31611/96, ECHR 2002/II), till domen hör HD 1996:17 (omröstn.). 

Artikel 17 i Europakonventionen gäller förbud mot missbruk av rättigheter. Europadomstolen har i sin rättspraxis ansett att vissa uttryck i så hög grad strider mot Europakonventionen att de med stöd av artikel 17 om förbud mot missbruk av rättigheter inte omfattas av skyddet för yttrandefriheten, och en avvägning mellan olika grundläggande rättigheter enligt artikel 10 i konventionen gällande begränsning av yttrandefriheten behöver inte göras (till exempel rasistiska eller xenofobiska uttryck eller uttryck som förnekar förintelsen, till exempel Norwood mot Förenade kungariket nr 23131/03, 16.11.2004 och Garaudy mot Frankrike nr 65831/01, 24.6.2003). Domstolen har betonat att artikel 17 endast kan komma att tillämpas i specialfall. 

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet som öppnades för undertecknande i Istanbul 11.5.2011 handlar om att skydda kvinnor för våld, och den trädde i kraft i Finland 2015 (lag 375/2015, förordning 53/2015). Syftet med konventionen är bland annat att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet och att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och att främja faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat genom att stärka kvinnors ställning. I konventionen avses med våld mot kvinnor hot om våld på det sätt som nämns i konventionen oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang (definitionerna i artikel 3).  

Artikel 55 i konventionen gäller förfaranden ex parte och ex officio. Parterna ska säkerställa att utredningar eller lagföring av de brott som särskilt nämns i konventionen inte förutsätter att brottsoffret anmäler det eller anger brottet till åtal, om brottet helt eller delvis har begåtts inom partens territorium samt att förfarandet får fortsätta även om brottsoffret tar tillbaka sin utsaga eller sin angivelse. Skyldigheten gäller dock inte gärningar som uppfyller rekvisitet för olaga hot. 

2.2  Olaga hot, tillämpliga övriga straffbestämmelser, utredningsbefogenheter och jäv

Brottsrekvisiten i strafflagen gäller inte fenomen utan enskilda gärningar (gärningsstraffrätt), och straff för en gärning förutsätter att den uppfyller rekvisitet ifråga samt tillräknande enligt straffbestämmelsen (uppsåt eller oaktsamhet). Bestämmelserna i strafflagen ska enligt legalitetsprincipen vara entydiga och exakta på så sätt att gärningens straffbarhet kan förutses. Medverkan till ett brott bestäms enligt bestämmelserna om anstiftan och medgärningsmannaskap i den allmänna delen av strafflagen. 

Olaga hot 

Enligt 25 kap. 7 § i strafflagen är olaga hot straffbart. Paragrafen föreskrevs som en del av det andra skedet i totalrevideringen av strafflagen (RP 94/1993 rd). 

Enligt paragrafen ska den som lyfter vapen mot någon eller på något annat sätt hotar någon med brott under sådana omständigheter att den hotade har grundad anledning att frukta för att hans egen eller någon annans personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara, om strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för olaga hot dömas till böter eller fängelse i högst två år. 

Olaga hot ska riktas mot personlig säkerhet eller egendom. Gärningssättet är hot med brott. Det brott med vilken man hotas är framför allt brott mot liv, misshandelsbrott, sabotage eller stöld- och skadegörelsebrott. Olaga hot sker traditionellt muntligt mellan två parter, i en liten grupp eller per brev eller e-post. Offentliga hot eller hot som sker i slutna eller begränsade diskussionsforum på internet har blivit vanligare på det sätt som beskrivs ovan. 

I fråga om åtalsrätt delas brotten in i brott som hör under allmänt åtal och målsägandebrott. Enligt 3 kap. 4 § i förundersökningslagen (805/2011) görs förundersökning i målsägandebrott bara om målsäganden har underrättat förundersökningsmyndigheten eller åklagaren om att målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden återtar sitt straffyrkande, ska undersökningen läggas ned. 

I 25 kap. 9 § i strafflagen föreskrivs om åtalsrätt för olaga hot. Åklagaren får inte väcka åtal för olaga hot, om inte målsäganden anmäler brottet till åtal eller om inte ett livsfarligt hjälpmedel har använts vid olaga hot, eller om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. Således räknas olaga hot numera i regel som målsägandebrott. 

Under riksdagsbehandlingen kompletterades bestämmelsen om åtalsrätt för olaga hot med ett omnämnande om åklagarens rätt att väcka åtal om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver det. I förarbetena var motiveringen för när det är fråga om ett synnerligen viktigt allmänt intresse därför begränsad. Enligt lagutskottets betänkande var kompletteringen motiverad eftersom det vid olaga hot kan vara fråga om ett mycket grovt brott (LaUB 22/1994 rd, s. 16 – RP 94/1993 rd).  

Högsta domstolens avgörande HD 2013:50 gäller tolkningen av synnerligen viktigt allmänt intresse som nämns i bestämmelsen om åtalsrätt för olaga hot. Hotet var riktat mot namngivna medlemmar av statsrådet samt i allmänhet mot personer som arbetade på riksdagen. Högsta domstolen ansåg att det på grund av de berörda personernas ställning var motiverat att anse att åklagaren i princip hade rätt att väcka åtal för olaga hot eftersom det förelåg ett synnerligen viktigt allmänt intresse. Med beaktande av att texten dessutom hade innehållit allvarliga hot hade åklagaren rätt att väcka åtal trots att målsägandena inte hade begärt att åtal skulle väckas.  

Våldsamt motstånd mot tjänsteman och motstånd mot tjänsteman 

De arbetstagare som har ställning som tjänstemän har redan i dag ett särskilt skydd med stöd av strafflagens bestämmelser om våldsamt motstånd mot tjänsteman (SL 16:1) och motstånd mot tjänsteman (SL 16:2). I bestämmelserna jämställs hot om våld med bruk av våld. Bestämmelserna om våldsamt motstånd mot tjänsteman skyddar emellertid i första hand utförande av uppgifter som hänför sig till tjänsten i olika situationer av motstånd och motvärn. De personer som skyddas enligt bestämmelsen är således huvudsakligen statsmaktens auktoriteter och i andra hand tjänstemän i tjänsteutövning som person.  

Gärningarna hör alltid under allmänt åtal. Vid våldsamt motstånd mot tjänsteman är det inte tjänstemannen direkt som är innehavare av den kränkta rätten, eftersom syftet med bestämmelsen är att skydda tjänsteåtgärder som innefattar utövning av offentlig makt. Enligt högsta domstolens linje har en polisman som hade utsatts för våld och som utan att framställa ersättningsanspråk yrkade på att den åtalade skulle dömas till straff för våldsamt motstånd mot tjänsteman inte ställning som målsägande (HD 1978 II 32). Avgörandet HD 1999:54 följer samma linje (se också RP 78/2010 rd s. 6/II). 

Bestämmelserna gäller förutom tjänstemän som upprätthåller ordning och säkerhet även alla tjänstemän som utövar offentlig makt, t.ex. socialarbetare och arbetskraftsmyndigheter som fattar förvaltningsbeslut som inbegriper offentlig maktutövning (HD 1999:54, se våldsamt motstånd mot tjänsteman genom WhatsApp- och Facebook-meddelanden, Helsingfors hovrätt 11.3.2020, Avgörande 20/109758, Ärendenummer R 20/163, inte lagakraftvunnet) samt lärare (Helsingfors hovrätt 8.11.2005, R 05/2253).  

Högsta domstolens avgörande HD 2019:31 gäller förhållandet mellan våldsamt motstånd mot tjänsteman och olaga hot. Åklagaren hade yrkat att A skulle straffas för våldsamt motstånd mot tjänsteman samt för två fall av olaga hot, eftersom A verbalt hade hotat två socialarbetare inom en stads barnskyddsverksamhet med våld eller annars hotat använda våld med anledning av socialarbetarnas tjänsteåtgärder. Högsta domstolen ansåg av de skäl som närmare framgår av avgörandet att förfarandet blir straffrättsligt tillräckligt bedömt genom att tillämpa enbart bestämmelsen om våldsamt motstånd mot tjänsteman. Därför förkastades åtalet för två fall av olaga hot. 

All verksamhet som utövas av tjänstemän är dock inte utövning av offentlig makt eller verklig utövning av offentlig makt som nämns i förarbetena till lagen (till exempel polisens trafikövervakning). Som exempel på andra konkreta uppgifter som en tjänsteman sköter i sin tjänsteutövning och som faller utanför utövning av offentlig makt nämns i förarbetena till lagen forsknings-, undervisnings- och utbildningsuppgifter som hör till tjänsten och att sköta en patient på ett sjukhus som ett offentligt samfund är huvudman för. Även denna verksamhet kan emellertid inkludera uppgifter som omfattar utövning av offentlig makt, bl.a. när en tjänsteman inom undervisningsväsendet bedömer studieprestationer eller utövar disciplinära befogenheter (RP 6/1997 rd, s. 60–61). 

När det gäller yrken inom den privata sektorn finns det i strafflagen en särskild straffbestämmelse som skyddar personer som upprätthåller ordningen (SL 17:6), i vilken våld jämställs med hot om våld. 

Utanför tillämpningsområdet för de ovannämnda bestämmelserna faller de arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn som inte kan betraktas som utövning av offentlig makt samt anställda inom den privata sektorn i de fall när våldet gentemot dem inte utgör motstånd mot en ordningsvakt. Om rekvisiten uppfylls kan bestämmelsen om olaga hot enligt strafflagen tillämpas på hot om våld eller brott gentemot dessa grupper.  

Lindrig misshandel 

Lindrig misshandel har sedan 2010 hört under allmänt åtal när brottet riktas mot en person på grund av hens arbetsuppgifter och gärningsmannen inte hör till arbetsplatsens personal. En motivering för att lindrig misshandel skulle höra under allmänt åtal var att personer i arbetsavtalsförhållande på så sätt jämställs med personer som utövar offentlig makt när det gäller åtalsrätten. Gärningar som riktar sig mot de sistnämnda personerna utgör motstånd mot tjänsteman och hör under allmänt åtal (RP 78/2010 rd s. 17). 

Vid behandlingen av regeringspropositionen om ifrågavarande lagändring RP 78/2010 rd tog lagutskottet också ställning till åtalsrätt för olaga hot. Lagutskottet konstaterade att det i strafflagen också ingår andra målsägandebrott som kan riktas mot en arbetstagare på grund av hens arbetsuppgifter. Exempel på dessa är bland annat ärekränkning (SL 24:9) och olaga hot (SL 25:7). I motsats till misshandelsbrott som gäller liv och hälsa, gäller ovannämnda brott kränkning av privatliv, frid och ära eller frihet och kan i praktiken vara mycket olika och subjektivt färgade. Lagutskottet ansåg att det vid de här brotten fortfarande är motiverat att offret självt får bestämma om han eller hon vill inleda en straffrättslig process eller inte (LaUB 21/2010 rd). 

Olaga förföljelse 

I 25 kap. 7 a § i strafflagen föreskrivs om olaga förföljelse. Den som upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs ska, om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag, för olaga förföljelse dömas till böter eller fängelse i högst två år. 

Att gärningsmannen hotar en annan person är det första kännetecknet på brottet olaga förföljelse. Med verbet hota avses att en person låter en annan förstå att denne kan råka ut för någonting obehagligt och att detta i något avseende beror på eller kan påverkas av den som framför hotet. Det kan vara fråga om ett uttryckligt hot men också om något annat förfarande som klart innebär ett hot. Exempelvis skadande av offrets egendom kan innebära ett hot. Ett hot kan bestå i att offret avkrävs någonting, men detta är inte en nödvändig förutsättning för att kännetecknet på ett hot ska vara uppfyllt. Hotet ska vara riktat mot den som förföljs men kan också innehålla ett hot mot en tredje person. Som ett exempel kan nämnas att en kvinna kan hotas genom att gärningsmannen låter henne förstå att hennes barn kommer att skadas. Hotet behöver i ett enskilt fall inte vara så allvarligt som vid olaga hot (RP 19/2013 rd, s. 50). 

Ett gärningssätt vid olaga förföljelse är kontakt. Det är fråga om gärningsmannens kommunikation i riktning mot offret. Gärningsmannen kan kontakta den förföljda personen genom att gå fram till hen, genom att ringa eller sända meddelanden till exempel per brev eller textmeddelande som mottagaren inte väntas reagera på. Gärningsmannen kan kontakta den förföljda personen också genom att sända ett meddelande via ett allmänt diskussionsforum. Gärningsmannen kan också ta kontakt via en mellanhand, till exempel så att en tredje person förmedlar gärningsmannens meddelanden. Om mellanhanden är medveten om karaktären av gärningsmannens förfarande kan mellanhanden eventuellt anses som delaktig i brottet (RP 19/2013 rd, s. 51).  

Olaga förföljelse kan också ske på något annat sätt som är jämförbart med de gärningssätt som nämns i bestämmelsen. Förföljelse kan omfatta olika typer av gärningar och å andra sidan kan den tekniska utvecklingen leda till att det uppkommer nya förföljelsemetoder. Andra gärningssätt än de som uttryckligen nämns i rekvisiten måste dock uttryckligen vara jämförbara med de nämnda gärningssätten.  

Delgärningarna i olaga förföljelse ska ske utan offrets samtycke men ett uttryckligt förbud från offrets sida är inte alltid en förutsättning för att gärningen ska betraktas som en del av brottet olaga förföljelse. Det finns inte någon sådan allmän skyldighet att reagera. Den utsatta personen vågar kanske inte förbjuda förföljaren eller också försöker den utsatta personen få ett slut på förföljelsen genom att inte reagera på gärningarna. Hur det påvisas att gärningarna är oönskade måste avgöras med förhållandena som utgångspunkt. Vid olaga förföljelse är det alltså inte fråga om någon enstaka brottslig gärning utan om en sådan av delgärningar bestående allvarlig störning av en persons livskvalitet som kan bli synnerligen skrämmande eller ångestframkallande och dominera den utsatta personens liv. De gärningar som beskrivs i rekvisiten orsakar nödvändigtvis inte ensamma för sig ett sådant tillstånd. 

Olaga förföljelse är ett brott som hör under allmänt åtal. Lagutskottet har inte ansett att ordningen för åtalsrätt som tillämpas för olaga förföljelse är helt problemfri. Det som enligt utskottets mening ändå talar för allmänt åtal är brottets särskilda natur och att det kan ha synnerligen allvarliga konsekvenser för offret. Å andra sidan har utskottet konstaterat att det kan hända att också ärenden som av en eller annan orsak inte bör vara föremål för en straffprocess ändå blir det, om gärningen hör under allmänt åtal. Det kan till exempel vara fråga om att målsäganden av sin egen bestämda vilja och av grundad anledning inte vill ha någon straffprocess. Det är också svårt att uppskatta antalet nya brottmål som blir föremål för förundersökning, och det är uppskattningsvis relativt arbetsdrygt att utreda olaga förföljelse och att skaffa bevisning (LaUB 11/2013 – RP 19/2013 rd). 

Kränkning av politisk handlingsfrihet 

I 14 kap. 5 § i strafflagen kriminaliseras kränkning av politisk handlingsfrihet. Enligt 1 mom. 1 punkten ska den som med våld eller genom hot som innebär allvarlig fara för annans välbefinnande hindrar någon att uttrycka sin åsikt om allmänna angelägenheter vid ett för detta avsett möte eller en för detta avsedd annan tillställning eller i ett massmedium eller annars offentligt dömas. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Försök är också straffbart. 

Enligt förarbetena till bestämmelsen ska hotet vid tillämpning av bestämmelsen vara mer allvarligt än i de fall som avses i 25 kap. i strafflagen. Lindrigt hot eller tvång, genom vilket ett sådant handlande som nämns i bestämmelsen hindras, kan däremot uppfylla något av rekvisiten i 25 kap. om brott mot friheten. Ett hot som riktar sig mot en annans välbefinnande kan enligt förarbetena i praktiken närmast gälla det ekonomiska välbefinnandet, men innehållet i uttrycket välbefinnande begränsas inte uttryckligen i bestämmelsen. Med uttrycket ”allmän angelägenhet” avses i bestämmelsen politiska eller allmänna samhällspolitiska frågor (RP 94/1993 rd, s. 81–82). Gärningen hör under allmänt åtal. 

Tvångsmedelslagen och polislagen 

Enligt 10 kap. 25 § i tvångsmedelslagen (806/2011) får förundersökningsmyndigheten med en teknisk anordning inhämta identifieringsuppgifterna för en teleadress eller teleterminalutrustning, om det finns skäl att misstänka ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år. Beslut om inhämtande av identifieringsuppgifter fattas enligt 3 mom. av en anhållningsberättigad tjänsteman. Inhämtande av identifieringsuppgifter med stöd av polislagen för att förhindra ett brott förutsätter på motsvarande sätt att det är fråga om ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år (5 kap. 25 § i polislagen). Maximistraffet för olaga hot är fängelse i två år.  

4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen (872/2011) gäller rätt att få information av sammanslutningar och personer. Enligt 2 mom. har en polisman i enskilda fall på begäran rätt att av teleföretag och av sammanslutningsabonnenter få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning, om informationen behövs för ett polisuppdrag. Bestämmelsen omfattar alla polisens uppdrag, även förebyggande och utredning av brott enligt 1 kap. 1 § 1 mom. i polislagen. Ett krav på allvarlighet för det brott som förebyggs eller utreds kan inte härledas från momentet.  

Enligt 10 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten i tvångsmedelslagen får teleövervakning dessutom utnyttjas utan krav på brottets allvarlighet med samtycke av den som innehar en teleadress eller teleterminalutrustning, alltså till exempel en målsägande om det finns skäl att misstänka brott som begåtts genom användning av teleadressen eller teleterminalutrustningen.  

I fråga om olaga hot är det möjligt att reda ut både direkta kontakter och en anonym användares teleadress eller teleterminalutrustning både genom tvångsmedel och för att förebygga brott. 

Jäv  

I 27 och 28 § i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs om jäv för tjänstemän. Enligt 27 § i förvaltningslagen får en tjänsteman inte delta i behandlingen av ett ärende eller vara närvarande vid behandlingen, om tjänstemannen är jävig. I 28 § 1–6 punkten i förvaltningslagen föreskrivs om jävsgrunder och enligt 7 punkten är en tjänsteman jävig om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras. Enligt 30 § ska en ojävig tjänsteman utan dröjsmål förordnas i en jävig tjänstemans ställe. Tjänstemannen får dock avgöra ett brådskande ärende, om jävet inte kan inverka på avgörandet. 

Enligt förarbetena till förvaltningslagen ska de situationer i vilka en tjänsteman är en parts motpart eller uppenbara ovän bedömas från fall till fall (RP 72/2002 rd, s. 88–89). 

I 2 kap. 8 § i förundersökningslagen finns en motsvarande bestämmelse om jäv.  

Enligt motiveringen till 2 kap. 8 § i förundersökningslagen handlar tillämpningen av den allmänna klausulen ofta om fall där den som är misstänkt för brott har anfört klagan över utredarens eller undersökningsledarens verksamhet eller gjort en brottsanmälan i en annan sak eller i det brottmål som klagan gäller. De högsta laglighetsövervakarnas avgöranden ger vid handen att klagan som gäller undersökningsledaren eller utredaren inte direkt medför jäv. Det krävs dessutom att förhållandet mellan den misstänkte och polismannen har blivit mera spänt på ett sätt som kan anses äventyra en opartisk undersökning. Den som klagan eller brottsanmälan gäller kan enligt motiveringen dock reagera så starkt att hens opartiskhet i det enskilda fallet äventyras. Det är fråga om en sådan situation åtminstone när en polisman gör en brottsanmälan om den misstänktes förfarande (RP 222/2010 rd, s. 172–175). 

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar i sitt årsboksbeslut HFD 2019:76 att en sådan undersökningsbegäran som gjorts av en tjänsteman om en kund inom förvaltningen där tjänstemannen är målsägande kan äventyra tilltron till tjänstemannens opartiskhet på det sätt som avses i 28 § 1 mom. 7 punkten i förvaltningslagen. Om tjänstemannens opartiskhet anses ha blivit äventyrad ska tjänstemannen avhålla sig från att agera för myndigheternas räkning i ärendet också under den tid behandlingen i domstol pågår. Direktören för barnskyddet, som ansetts jävig enligt förvaltningslagen och som hade använt barnskyddsmyndighetens talerätt, hade närvarit vid den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolen då ansökan om omhändertagandet behandlades, vilket utgjorde en grund för att anse att förvaltningsdomstolens beslut hade tillkommit i fel ordning. Förvaltningsdomstolens beslut upphävdes och ärendet återsändes till förvaltningsdomstolen för ny behandling.  

2.3  Bestämmelser om brottsoffers ställning

I 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) finns bestämmelser om målsägandes rätt till rättegångsbiträde. Enligt 2 kap. 1 a och 3 § i lagen kan domstolen också förordna målsäganden en stödperson för att bistå målsäganden under förundersökningen och, om målsäganden har anspråk i ett mål som drivs av åklagaren, under rättegången, när målet gäller brott mot frihet. 

Enligt rättshjälpslagen (257/2002) beviljas rättshjälp med statlig finansiering en person som behöver sakkunnig hjälp i en rättslig angelägenhet och som på grund av sin ekonomiska ställning inte själv kan betala utgifterna för att sköta saken. Enligt 6 § 2 mom. 2 punkten i rättshjälpslagen omfattar rättshjälpen dock inte biträdande i enkla brottmål, där enligt allmän straffpraxis strängare straff än böter inte är att vänta eller där den åtalades rättsskydd med hänsyn till det straff som i övrigt kan väntas och utredningen i målet inte kräver att ett biträde anlitas.  

På målsägande i statlig anställning tillämpas dessutom lagen om ersättning av statsmedel till statsanställda för kostnader för vissa rättegångar (269/1974). Motsvarande reglering finns i lagen om ersättning av kommuns eller kommunalförbunds medel till dem som är anställda hos kommunen eller kommunalförbundet för kostnader för vissa rättegångar (21/1984). Olaga hot ingår i lagarnas tillämpningsområde (RP 190/1986 rd, s. 6/I).  

Målsägande i statlig och kommunal anställning har således i någon mån mer omfattande möjligheter att få ett rättegångsbiträde än andra målsägande. Utöver 2 kap. 1 a § i lagen om rättegång i brottmål omfattas de av särskilda bestämmelser i ovannämnda lagar med stöd av vilka domstolen för dessa målsägande på ansökan ska förordna ett rättegångsbiträde om det på grund av ärendets art eller av någon annan orsak är uppenbart att personen inte utan biträde på behörigt sätt kan bevaka sin rätt och fördel vid behandlingen av målet. Målsäganden ska befrias från de avgifter och kostnader som avses i 4 § i rättshjälpslagen förutsatt att hens rättssäkerhet kräver det på grund av brottets allvarliga natur, de skador som vållats genom brottet eller andra särskilda omständigheter. 

Bestämmelser om de skyldigheter som hänför sig till skydd av målsägande i en rättsprocess finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (så kallat brottsofferdirektiv). Enligt artikel 22 i brottsofferdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att en individuell bedömning snabbt görs av brottsoffer i enlighet med nationella förfaranden för att fastställa specifika skyddsbehov och för att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång, i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 23 och 24, på grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Enligt artikel 22.3 ska inom ramen för den individuella bedömningen särskild uppmärksamhet ägnas åt brott som begåtts med diskriminerande motiv som kan ha koppling till framför allt offrets personliga särdrag, och offer för hatbrott ska vederbörligen beaktas.  

Skyldigheterna enligt direktivet har genomförts nationellt genom 11 kap. 9 a § i förundersökningslagen. Enligt den ska förundersökningsmyndigheten utan ogrundat dröjsmål pröva om målsäganden behöver särskilt skydd vid handläggningen av målet vid förundersökning eller rättegång och om det behövs åtgärder enligt 2 mom. Vid bedömningen ska myndigheten beakta i synnerhet målsägandens personliga omständigheter och brottets natur. När bedömningen görs ska målsägandens uppfattning om behovet av åtgärder beaktas.  

Enligt 2 mom. ska förundersökningsmyndigheten pröva om det för att skydda målsäganden är behövligt att hålla förhöret av målsäganden i vissa lokaler eller av samma personer som förhörs, spela in förhöret, höra målsäganden vid huvudförhandlingen skyddad på ett sådant sätt att han eller hon inte kan ses eller utan att svaranden är närvarande på det sätt som anges i 17 kap. 51 § i rättegångsbalken, höra målsäganden vid huvudförhandlingen utan att han eller hon är personligen närvarande på det sätt som anges i 17 kap. 52 § i rättegångsbalken, eller hålla muntlig förhandling i domstolen utan att allmänheten är närvarande på det sätt som anges i 15 § 6 punkten i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). 

Förundersökningsmyndigheten ska höra åklagaren om behovet av särskilt skydd och om behovet av de åtgärder som avses i 2 mom., om målsägandens personliga omständigheter eller brottets natur kräver det. 

Enligt 5 kap. 6 § 1 mom. i skadeståndslagen (412/1974) har bland annat den vars frihet och frid har kränkts genom en straffbar handling rätt till ersättning för lidande som orsakats av en kränkning. Olaga hot är ett brott mot frihet. Ersättningen bestäms på grundval av hotets art. I syfte att säkerställa enhetligheten i ersättningspraxis ska vid bestämmande av ersättning beaktas de rekommendationer som delegationen för personskadeärenden meddelar (RP 167/2003 rd, s. 41). Delegationens allmänna rekommendationer är inte bindande för domstolarna utan domstolarna ska bedöma ersättningen i enlighet med de särskilda dragen i respektive fall (HD 2009:82). 

Bestämmelser om besöksförbud finns i lagen om besöksförbud (898/1998). Enligt 1 § i lagen kan besöksförbud meddelas för avvärjande av brott mot liv, hälsa, frihet eller frid eller hot om sådant brott eller för avvärjande av annat allvarligt trakasseri. Olaga hot är ett brott mot frihet. Också besöksförbud avseende gemensam bostad kan meddelas. Besöksförbud kan meddelas om det finns grundad anledning att anta att den person mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot den persons liv, hälsa, frihet eller frid som känner sig hotad eller på annat sätt allvarligt trakassera denna. Vid bedömningen av förutsättningarna för ett förbud ska beaktas de i saken delaktiga personernas förhållanden, arten av de brott eller de trakasserier som förekommit och om de har upprepats, samt sannolikheten för att den person mot vilken förbudet avses gälla kommer att fortsätta trakasserierna eller begå ett brott mot den person som känner sig hotad. 

Åtgärder för att effektivisera besöksförbudet utvärderas som bäst i en arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatt. Enligt regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ska lagstiftningen om besöksförbud reformeras för att bättre trygga offrens rättigheter.  

2.4  Åtalsrätt enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation

Enligt 24 § 1 mom. i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003, yttrandefrihetslagen) beslutar riksåklagaren om åtal ska väckas för ett brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande och som hör under allmänt åtal samt för chefredaktörsförseelse i anslutning till ett sådant brott. Riksåklagaren bestämmer då också vem som ska utföra åtalet. Yttrandefrihetslagen tillämpas utöver på tryckta medier också på annan typ av masskommunikation – såsom kommunikation i radio och television samt via datanät. Riksåklagaren har utfärdat en anvisning om åtalsprövning, RÅ:2017:2 Förfarandet vid yttrandefrihetsbrott. 

Åklagarmyndighetens organisation har förnyats från och med 1.10.2019 genom lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019). Riksåklagarens byrå sköter enligt lagen Riksåklagarämbetets uppgifter. I stället för allmänna åklagare används benämningen åklagare i den nya lagen (32 §). De anvisningar som ämbetet utfärdat gäller fortfarande. 

Enligt förarbetena till yttrandefrihetslagen betonas att i åtalsprövningen borde vederbörligen beaktas att en straffrättslig reglering av innehållet i ett kommunicerat meddelande alltid innebär begränsning av yttrandefriheten. Detta gäller både målsägandebrott och yttrandefrihetsbrott som hör under allmänt åtal. Enligt förarbetena befinner sig dock brott som hör under allmänt åtal i detta avseende i specialställning, eftersom yttrandefriheten i dessa fall står i strid med det allmänna intresse som straffbestämmelsen skyddar. Vid åtalsprövning av målsägandebrott sker motsvarande avvägning däremot i sista hand mellan det enskilda intresse som straffbestämmelsen skyddar och yttrandefriheten (RP 54/2002 rd, s. 93/II). 

I motiveringen till yttrandefrihetslagen (RP 54/2002 rd, s. 71/I) finns en förteckning över de viktigaste brott som är straffbara enligt strafflagen och som grundar sig eller kan grunda sig på innehållet i ett publicerat meddelande: hets mot folkgrupp (SL 11:8), krigsanstiftan (SL 12:2), spioneri (SL 12:5), grovt spioneri (SL 12:6), röjande av statshemlighet (SL 12:7), oaktsamt röjande av statshemlighet (SL 12:8), offentlig uppmaning till brott (SL 17:1), brott mot trosfrid (SL 17:10), spridning av våldsskildring (SL 17:17), spridning av pornografisk bild (SL 17:18), innehav av barnpornografisk bild (SL 17:19), sedlighetssårande marknadsföring (SL 17:20), offentlig kränkning av sedligheten (SL 17:21), spridande av information som kränker privatlivet (SL 24:8), ärekränkning (SL 24:9), grov ärekränkning (SL 24:10), marknadsföringsbrott (SL 30:1), konkurrensbrott (SL 30:2), brott mot företagshemlighet (SL 30:5), orsakande av fara för informationsbehandling (SL 34:9 a), sekretessbrott (SL 38:1), sekretessförseelse (SL 38:2), personregisterbrott (SL 38:9) brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet (SL 40:5), upphovsrättsbrott (SL 49:1), kursmanipulation (SL 51:3), grov kursmanipulation (SL 51:4) och informationsbrott som gäller värdepappersmarknaden (SL 51:5).  

Olaga hot nämns inte som ett exempel på yttrandefrihetsbrott i motiveringen till yttrandefrihetslagen. Av ordalydelsen kan man dock dra den slutsatsen att förteckningen inte är uttömmande. I sitt avgörande HD 2013:50 behandlade högsta domstolen inte olaga hot som ett brott som avses i bestämmelsen om åtalsrätt i yttrandefrihetslagen och hänvisade inte heller för övrigt till yttrandefrihetslagen. Å andra sidan behövde högsta domstolen inte ta ställning till frågan om åtalsrätt eftersom åtal hade väckts av biträdande riksåklagaren som har samma behörigheter i förvaltningsprocessuella ärenden som riksåklagaren. Yttrandefrihetslagen kan således tolkas så att riksåklagaren ska genomföra åtalsprövning av det olaga hot som ingår i det publicerade meddelandet som ett yttrandefrihetsbrott som avses i yttrandefrihetslagen. 

Ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet är målsägandebrott. Enligt 24 kap. 12 § i strafflagen får åklagaren dock väcka åtal för ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet och de grova gärningsformerna av brotten trots att målsäganden inte anmäler brottet till åtal, om brottet har begåtts genom ett massmedium och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. En motsvarande hänvisning till riksåklagarens åtalsrätt saknas i dag i 25 kap. 9 § i strafflagen som gäller åtalsrätt för olaga hot, även om också olaga hot i nuläget är ett målsägandebrott som kan begås genom ett massmedium. Åklagaren kan väcka åtal om olaga hot om ett allmänt intresse kräver det, men i likhet med yttrandefrihetsbrott har åtalsrätt inte föreskrivits riksåklagaren. Detta i kombination med förteckningen över brott i motiveringen till yttrandefrihetslagen tyder på att olaga hot tidigare i alla fall inte ansågs höra till kärnområdet för skyddet av yttrandefriheten.  

Framöver är det emellertid möjligt att en gärningsman har gjort sig skyldig till ett målsägandebrott enligt 24 kap. 12 § i strafflagen, såsom ärekränkning genom ett massmedium, och samtidigt till olaga hot som hör under allmänt åtal. Eftersom brotten är förknippade med varandra i tid och sak är det motiverat att de lämnas för åtalsprövning till riksåklagaren som en helhet. Samma förfarande är motiverat i vissa fall av medverkan. 

Om åklagaren utan riksåklagarens åtalsförordnande väcker åtal om ett brott som hör under allmänt åtal och som enligt domstolen är ett brott som gäller innehållet i ett publicerat meddelande och i fråga om vilket därför endast riksåklagaren har befogenhet att väcka åtal, ska åtalet inte tas upp till prövning (HD 2008:49). Tolkningen av huruvida bestämmelsen om åtalsrätt i yttrandefrihetslagen ska tillämpas i ett enskilt brottmål görs av domstolen, i sista hand högsta domstolen. 

2.5  Lagstiftning som gäller arbetslivet

4.1  De viktigaste förslagen

Alla har rätt att polisanmäla brott som begåtts. Utöver en arbetstagare som är målsägande har också arbetsgivaren numera rätt att polisanmäla olaga hot som riktats mot en arbetstagare. Anmälan kan också göras utan samtycke av målsäganden, alltså arbetstagaren.  

Efter att ha mottagit brottsanmälan bedömer polisen om det är fråga om ett målsägandebrott. Enligt 3 kap. 4 § i förundersökningslagen görs förundersökning i målsägandebrott bara om målsäganden har underrättat förundersökningsmyndigheten eller åklagaren om att målsäganden yrkar på straff för den som är skyldig till brottet. Om målsäganden återtar sitt straffyrkande, ska undersökningen läggas ned.  

En person som utför en arbetsuppgift kan också utsättas för påtryckningar från olika håll och av olika orsaker för att avstå från straffyrkande. Personen kan uppleva det som oskäligt att inledandet av en straffprocess kan vara beroende av hen även om hotet hänför sig till en arbetsuppgift eller skötseln av ett offentligt förtroendeuppdrag. Föremålet för hotet kan också avstå från yrkanden av rädsla för repressalier.  

Olaga hot gentemot en person som utför arbetsuppgifter eller som annars sköter gemensamma ärenden är också förknippat med andra särdrag såsom att hotet kan förhindra personen från att utföra en arbets- eller tjänsteuppgift, det kan framkalla rädsla eller osäkerhet i hela arbetsgemenskapen eller hotet kan ha som mål att på ett sätt som äventyrar yttrandefriheten dämpa den offentliga debatten om samhälleligt betydelsefulla teman.  

Åklagaren kan dock redan i dag väcka otal om olaga hot enligt 25 kap. 9 § i strafflagen om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks. I 3 kap. 4 § 3 mom. i förundersökningslagen föreskrivs dessutom att om åklagaren enligt lag får väcka åtal för målsägandebrott när ett allmänt intresse kräver det, trots att målsäganden inte yrkar på straff för den som är skyldig till brottet, ska förundersökning göras på åklagarens begäran.  

Om förundersökningen emellertid läggs ned eftersom målsäganden inte yrkar på straff får åklagaren inte nödvändigtvis kännedom om de omständigheter på grund av vilka åtal kan väckas eftersom ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver det. Ändå gäller 5 kap. 1 § i förundersökningslagen underrättelse till åklagaren som polisen ska göra om ett brott som har kommit för undersökning. Enligt den andra meningen i paragrafen ska åklagaren (dessutom) underrättas om ett brott som har kommit för undersökning, när förundersökningsmyndigheterna och åklagarmyndigheterna tillsammans utifrån sina befogenheter har beslutat att brottet ska omfattas av underrättelseskyldigheten eller om åklagaren har begärt underrättelse om brottet. På grundval av dessa bestämmelser kan åklagarväsendet och polismyndigheten komma överens om att åklagaren underrättas om en misstanke om brott som gäller ett tillsammans överenskommet målsägandebrott som polisen fått kännedom om, varefter åklagaren, efter att ha blivit underrättad, kan bedöma om ett synnerligen viktigt allmänt intresse föreligger. 

Enligt lagutskottets utlåtande (1994 rd - LaUB 22 rd - 94/1993 rd, s. 16) kan ett synnerligen viktigt allmänt intresse dock anses förutsätta ett mycket grovt brott. Tröskeln för att tillämpa synnerligen viktigt allmänt intresse enligt 25 kap. 9 § i strafflagen är så hög att ett olaga hot som riktas mot en person på grund av hens arbetsuppgifter i allmänhet knappast uppfyller kravet på ett synnerligen viktigt allmänt intresse. Även om en person på grund av sina arbetsuppgifter har blivit föremål för hot och ett synnerligen viktigt allmänt intresse bedöms föreligga i förundersökningen, är det således ändå möjligt att åtal inte väcks på grundval av detta. 

Inledande av en straffprocess eftersom ett synnerligen viktigt allmänt intresse föreligger är i dessa fall således osannolikt, och det kan leda till inkonsekvens i åtals- och rättspraxisen, vilket kan motarbeta förebyggandet av hot om våld i samband med arbetsuppgifter och förtroendeuppdrag.  

Ordningen för åtalsrätt kan i dag anses vara ett problem med tanke på olaga hot som riktas mot en person på grund av hens arbetsuppgifter. Olaga hot är i dessa fall förknippat med ovannämnda särdrag på grund av vilka speciallagstiftning om åtalsrätt motiveras med ett offentligt intresse. Utförande av förundersökning och väckande av åtal utan att målsäganden yrkar på straff förutsätter att det i dessa fall föreskrivs att olaga hot är ett brott som hör under allmänt åtal.  

Lindrig misshandel hör under allmänt åtal då gärningen riktas mot en person på grund av hens arbetsuppgifter. Gärningssituationerna i fråga om olaga hot är emellertid delvis olika än situationerna med lindrig misshandel. På det sätt som beskrivs i propositionen riktas olaga hot i allt högre grad till exempel mot personer som utför kommunala förtroendeuppdrag på grund av deras verksamhet. Därför föreslås det att bestämmelsen om åtalsrätt för olaga hot också ska gälla hot på grund av ett offentligt förtroendeuppdrag. 

Det offentliga intresset i att gärningarna ska höra under allmänt åtal är inte lika stort i fråga om annan typ av förtroendeuppdrag, såsom förtroendeuppdrag som hänför sig till hobbyverksamhet eller annan fritidsverksamhet.  

För övrigt ska bestämmelsen om åtalsrätt för olaga hot förbli oförändrad. Olaga hot ska således i andra fall fortfarande räknas som ett målsägandebrott. Såsom i dag ska gärningen dock höra under allmänt åtal om ett livsfarligt hjälpmedel har använts vid gärningen eller om ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.  

Bestämmelsen om att gärningen ska höra under allmänt åtal innebär också att åtal i regel väcks i de situationer som förutsätts i lagen även om målsäganden motsätter sig det till exempel av personliga orsaker. Att en handling hör under allmänt åtal betyder dock inte att målsägandens vilja helt skulle sakna betydelse. Myndigheterna kan också i fortsättningen tillämpa bestämmelserna om åtgärdseftergift inom de gränser som lagstiftningen medger. 

Förundersökningen och utsikterna till framgång för åklagarens åtal försvåras dock om den som hotas såsom målsägande inte är beredd att medverka till att ärendet undersöks och till behandlingen i domstol. Då målsäganden hörs i bevissyfte är hen inte skyldig att berätta om saken, inte heller svara på de frågor som gäller hen. Ordalydelsen i bestämmelsen och förarbetena till den visar således att uppfyllandet av kriterierna för olaga hot enligt 25 kap. 7 § i strafflagen beror på om den person som uttryckligen hotats har haft grundad anledning att vara rädd (RP 94/1993 rd, s. 110–111, se också HD 2013:50). Därför är det viktigt att målsäganden berättar sin uppfattning om hen har haft grundad anledning att vara rädd för sin personliga säkerhet. Det räcker inte med att utomstående, till exempel arbetsgivaren eller andra personer som varit närvarande framför sin uppfattning om hotet. Bevisen kan inte heller grundas till exempel på externa skador på samma sätt som i misshandel. Därför är det viktigt att man även framöver hör parten i förundersökningen för att reda ut ärendet.  

De möjligheter och metoder som finns för att skydda en målsägande under en straffprocess beskrivs i avsnitt 2.3 ovan. 

Därtill ska det noteras att även om olaga hot, som begåtts på grund av en arbetsuppgift eller ett offentligt förtroendeuppdrag, hör under allmänt åtal medför det inte någon skyldighet att göra brottsanmälan. Även i det fall att det är fråga om ett brott som hör under allmänt åtal förutsätts det med andra ord att gärningen ska polisanmälas för att myndigheterna ska få kännedom om gärningen och att den därigenom blir föremål för undersökning och åtalsprövning. 

Vid lindrig misshandel hör gärningen inte under allmänt åtal om gärningsmannen hör till arbetsplatsens personal. På motsvarande sätt är det motiverat att olaga hot hör under allmänt åtal uttryckligen när det är fråga om typiska fall av olaga hot, alltså sådana fall i vilka gärningsmannen inte hör till arbetsplatsens personal. Det är inte nödvändigt eller motiverat att ändra olaga hot, som begåtts av en person som hör till arbetsplatsens personal, till exempel offrets arbetskamrat eller chef, så att det hör under allmänt åtal. De orsaker i propositionen som talar för att olaga hot som begåtts av en person som inte hör till arbetsplatsens personal och som riktas mot en arbetstagare ska höra under allmänt åtal är inte på samma sätt tillämpliga på interna konflikter i personalen ens i de fall i vilka gärningen hänför sig till offrets arbetsuppgifter. Interna konflikter på arbetsplatsen som urartar i olaga hot kan åtgärdas med hjälp av arbetarskyddslagstiftningen. 

I fråga om offentliga förtroendeuppdrag behöver en motsvarande begränsning inte göras. En person som utför ett förtroendeuppdrag har inte en likadan permanent arbetsplats eller arbetsgemenskap som personer i ett anställnings- eller tjänsteförhållande. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Ärekränkning och spridande av information som gäller privatlivet är i regel målsägandebrott. I fråga om ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet får enligt 24 kap. 12 § 2 mom. i strafflagen riksåklagaren förordna att åtal ska väckas om brottet har begåtts genom ett massmedium och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.  

I propositionen föreslås inte att bestämmelserna om åtalsrätt ska ändras för brott som gäller ärekränkning eller spridande av information som gäller privatlivet. Jämfört med dessa brott är olaga hot en mer klandervärd gärning. Olaga hot är ett brott mot frihet som indirekt också kränker liv och hälsa. Det skyddsintresse som ska skyddas vid ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet är å sin sida individens integritet och intimitet, och då är det motiverat att rättsprocessen i fråga om dem i regel ska föras fram av målsäganden.  

Straffet för olaga hot är fängelse i två år medan straffet för ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet i sin grundform är böter. Enligt Europadomstolen ska hot om fängelsestraff för dessa brott som har beröringspunkter med yttrandefriheten tillgripas endast i exceptionella situationer, såsom när det är fråga om hatretorik eller anstiftan till brott. Således kan man också i Europadomstolens rättspraxis se en gradskillnad mellan å ena sidan skyddet av personens anseende och å andra sidan hot om våld eller annan anstiftan till brott. På grund av dessa orsaker avskaffades hot om fängelse i fråga om grundformen av ärekränkningsbrott och spridande av information som kränker privatlivet genom en lagändring 2013. För att beakta Europadomstolens rättspraxis kompletterades båda bestämmelserna samtidigt med en bestämmelse om begränsning av straffbarheten. Enligt denna ska som ett brott inte anses information som lämnats för att en fråga som är av vikt från allmän synpunkt ska kunna behandlas, om informationen, med beaktande av innehållet i informationen, andra personers rättigheter och övriga omständigheter, inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart. Hot om våld och brott såsom olaga hot kan däremot i regel inte anses vara allmänt godtagbart eller en tolkningsfråga utan det är entydigt fråga om en icke godtagbar gärning oberoende av situation och sammanhang. 

Myndigheterna fick år 2018 kännedom om cirka 4 500 fall av ärekränkning (inklusive grov gärningsform) och cirka 400 fall av spridande av information som gäller privatlivet (inklusive grov gärningsform). Antalet fall som blir föremål för förundersökning kan bli betydande om dessa gärningar kommer att höra under allmänt åtal – trots en avgränsning till personer i arbetsuppgifter och offentliga förtroendeuppdrag. Det är fallet i synnerhet om ändringen av åtalsrätten ytterligare ökar antalet anmälningar till myndigheterna. Också lagutskottets tidigare återhållsamma ståndpunkt i fråga om en ändring av åtalsrätten till exempel i fråga om subjektivt färgad ärekränkning ska beaktas (se LaUB 21/2010 rd, i avsnitt 2.2 i denna proposition). 

Om brotten i fråga i större utsträckning än i dag kommer att höra under allmänt åtal, gäller för dem i fråga om offentliga meddelanden och uttalanden den ordning för åtalsrätt som avses i 24 § i yttrandefrihetslagen, eller så ska förhållandet mellan bestämmelserna om åtalsrätt i varje fall granskas. Enligt 24 § 1 mom. i yttrandefrihetslagen beslutar riksåklagaren om åtal ska väckas för ett brott som grundar sig på innehållet i ett publicerat meddelande och som hör under allmänt åtal samt för chefredaktörsförseelse i anslutning till ett sådant brott. Riksåklagaren bestämmer då också vem som ska utföra åtalet.  

Det är inte ändamålsenligt att riksåklagaren framöver behandlar de åtalsärenden som gäller ärekränkning eller spridande av information som kränker privatlivet på grund av arbetsuppgifter eller ett offentligt förtroendeuppdrag och som grundar sig på ett publicerat meddelande i regel på grund av det stora antalet åtalsärenden som gäller dessa brott. En ändring av ordningen för åtalsrätt enligt 24 § i yttrandefrihetslagen handlar om en principiellt betydande ändring. Det är inte motiverat att göra en sådan ändring i samband med den nu aktuella propositionen enbart i fråga om några, men desto vanligare brott mot yttrandefriheten. Det kan vara motiverat att pröva ordningen för åtalsrätt i ifrågavarande brott mot yttrandefriheten när en totalreform av yttrandefrihetslagen i framtiden blir aktuell. 

5.2  Åtalsrätt för olaga hot i Norden och i Tyskland