2.1  Lagstiftning och rättspraxis

Bestämmelser och rättspraxis i fråga om konsumentkreditavtal 

Centrala avtalsrättsliga bestämmelser om konsumentkrediter finns i konsumentskyddslagens (38/1978) 7 kap., som gäller konsumentkrediter. Kapitlet baserar sig till många delar på Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG, nedan konsumentkreditdirektivet. I kapitlet föreskrivs det bl.a. om näringsidkares informationsskyldighet, ingående av kreditavtal och överlåtande av medel, frånträdande av ett kreditavtal, konsumentens rätt till information medan kreditavtalet gäller, återbetalning av en kredit och avslutande av ett kreditavtal. Kapitlet innehåller också bestämmelser om god kreditgivningssed samt om kreditgivarens skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet och noggrant kontrollera kreditsökandens identitet.  

Konsumentskyddslagens 7 kap. har reformerats upprepade gånger under de senaste åren. Genom den ändring som trädde i kraft 2013 (lag om ändring av 7 kap. i konsumentskyddslagen, 207/2013) togs det i kapitlet in en 17 a § som gäller räntetak. Enligt den får kreditens effektiva ränta vara högst den referensränta som avses i 12 § räntelagen (633/1982) utökad med 50 procentenheter. När referensräntan för närvarande är 0 är räntetaket 50 procent. Bestämmelsen om räntetak tillämpas på nyttighetsbundna krediter endast om konsumenten med stöd av kreditavtalet också har rätt att ta ut penningmedel. Med nyttighetsbunden kredit avses enligt 7 kap. 7 § 3 punkten i konsumentskyddslagen en konsumentkredit för förvärv av en konsumtionsnyttighet som säljaren eller den som utför en tjänst själv lämnar konsumenten eller som lämnas av någon annan näringsidkare enligt avtal som denne ingått med säljaren eller den som utför tjänsten eller något annat arrangemang som denne vidtagit och som gäller kreditgivning till konsumenter.  

Samtidigt ändrades också 14 §, som gäller skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet, så att kreditvärdigheten ska utredas noggrannare än tidigare också när det är fråga om mindre krediter. Dessutom kompletterades 13 § i kapitlet med en bestämmelse enligt vilken det inte är förenligt med god kreditgivningssed, och därmed förbjudet, att använda sms-tjänster eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift vid marknadsföring eller beviljande av kredit eller vid annan kommunikation i anslutning till kreditförhållandet. 

I och med den lagändring som trädde i kraft i början av 2017 togs det i konsumentskyddslagen in ett nytt 7 a kap., som gäller konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Det tillämpas på kredit som lämnas för förvärv av bostadsegendom eller för bevarande av äganderätten till sådan men också på krediter som lämnas för något annat ändamål och där bostadegendom ställs som säkerhet (7 a kap. 1 och 3 §). I 31 § 1 mom. i kapitlet finns en hänvisningsbestämmelse enligt vilken bl.a. bestämmelsen om räntetak i 7 kap. 17 a § tillämpas också på konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. 

På konsumentkrediter som bjuds ut genom distansförsäljning tillämpas utöver ovannämnda bestämmelser också konsumentskyddslagens 6 a kap., som gäller distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument och genom vilket Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG har genomförts. Kapitlet innehåller bestämmelser bl.a. om förhandsinformation som ska ges till konsumenten om näringsidkaren, om den finansiella tjänsten, om distansavtalet och om rättsmedel. Bestämmelser av vikt med tanke på konsumentkrediter finns också bl.a. i konsumentskyddslagens 2 kap. om marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer och i 3 kap. om reglering av avtalsvillkor. Bestämmelser om beräkning av den effektiva räntan på en kredit och om antaganden som ska användas vid beräkningen finns i justitieministeriets förordning om den effektiva räntan på konsumentkrediter (1123/2016). 

Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i konsumentskyddslagens 7 kap. utövas av konsumentombudsmannen, av Konkurrens- och konsumentverket och av regionförvaltningsverken såsom myndigheter underställda Konkurrens- och konsumentverket, samt av Finansinspektionen när kreditgivaren är ett i 4 § 2—5 mom. i lagen om Finansinspektionen (878/2008) avsett tillsynsobjekt eller en i 5 § i den lagen avsedd annan finansmarknadsaktör. I regeringens proposition (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om verkställigheten av landskapsreformen och om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter, RP 14/2018 rd) har det dock föreslagits att regionförvaltningsverken i framtiden inte längre ska vara myndigheter som utövar tillsyn över efterlevnaden av konsumentskyddslagen. 

Mål som har anknytning till konsumentkrediter har behandlats också t.ex. i marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen tog i sitt avgörande MD:214/18 ställning till hur de uttagsavgifter som konsumenten ska betala för en kredit ska beaktas vid beräkningen av den effektiva räntan. Inom snabblånebranschen hade den allmänna tolkningen före detta avgörande varit att det högsta priset för att lyfta en kredit inte behöver inkluderas i den effektiva räntan för krediten. Även det företag som var föremål för yrkandet om förbud hade handlat på detta sätt, eftersom ingen avgift alls hade tagits ut för det första uttaget. Om högsta möjliga uttagsavgift enligt avtalsvillkoren hade beaktats vid beräkning av den effektiva räntan, skulle beloppet av den effektiva räntan ha överskridit det räntetak som anges i 7 kap. 17 a § i konsumentskyddslagen. Marknadsdomstolen ansåg att uttagsavgiften borde ha beaktats vid beräkningen av den effektiva räntan samt förbjöd på ansökan av konsumentombudsmannen företaget att fortsätta eller upprepa ett förfarande där företaget vid beräkningen av den effektiva ränta som ska uppges vid marknadsföringen av en konsumentkredit och vid ingåendet av kreditavtalet låter bli att som kreditkostnader beakta det högsta i avtalsvillkoren angivna priset för att lyfta krediten. Domstolen förbjöd också företaget att till konsumenter bjuda ut icke-nyttighetsbundna krediter vars kreditgräns eller storlek ligger under 2 000 euro så att den effektiva räntan i kreditavtalen, till vilken också det högsta i avtalsvillkoren angivna priset för att lyfta krediten räknas, överskrider det maximibelopp som avses i 7 kap. i konsumentskyddslagen. Avgörandet har vunnit laga kraft. 

Bestämmelser om oskäliga villkor i konsumentavtal  

I 4 kap. i konsumentskyddslagen finns det bestämmelser om jämkning av enskilda avtal som omfattas av lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna grundar sig delvis på rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG, nedan direktivet om oskäliga villkor). Direktivet har dock ett snävare tillämpningsområde än den nationella lagen. Enligt artikel 1.2 i direktivet tillämpas det inte på avtalsvillkor som motsvarar bindande lagstiftning. Enligt artikel 4.2 i direktivet ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Begränsningarna av direktivets tillämpningsområde har inte utnyttjats i den nationella lagen, utan 4 kap. 1 § i konsumentskyddslagen tillämpas på alla slag av villkor.  

Om ett villkor i ett avtal som avses i konsumentskyddslagen är oskäligt mot konsumenten eller om tillämpningen av det skulle leda till oskälighet, kan villkoret i enlighet med nämnda 4 kap. 1 § jämkas eller lämnas utan avseende. Som ett avtalsvillkor betraktas även en utfästelse som gäller beloppet av vederlag. När oskäligheten bedöms ska hela innehållet i avtalet, parternas ställning, förhållandena vid avtalsslutet och, om inte något annat följer av 2 §, en förändring i förhållandena samt övriga omständigheter beaktas. Om ett villkor är sådant att det till följd av jämkningen av villkoret inte är skäligt att avtalet i övrigt oförändrat förblir i kraft, kan avtalet, om inte något annat följer av 2 §, jämkas även till övriga delar eller förordnas att förfalla. 

I 2 § i kapitlet ingår vissa på direktivet om oskäliga villkor baserade begränsningar i fråga om tillämpningen av bestämmelsen om jämkning i 1 §. Begränsningarna tillämpas, om ett avtalsvillkor har utarbetats i förväg utan att konsumenten har kunnat påverka dess innehåll (2 § 1 mom.). Begränsningen grundar sig till denna del på artikel 3 i direktivet om oskäliga villkor. Om ett villkor har varit oskäligt under de förhållanden som rådde vid avtalsslutet, får enligt vad som föreskrivs i 2 § 2 mom. vid en senare bedömning av oskäligheten förändringar i förhållandena inte beaktas till konsumentens nackdel. Om ett villkor som jämkas eller lämnas utan avseende är sådant att det i strid med god sed leder till en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till konsumentens nackdel, får enligt vad som föreskrivs i paragrafens 3 mom. avtalet inte jämkas till övriga delar. I ett sådant fall förblir avtalet till övriga delar oförändrat i kraft, om det som sådant kan förbli i kraft.  

Enligt artikel 6 i direktivet om oskäliga villkor ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet ska förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2015:60 ansett att de bestämmelser i 4 kap. i konsumentskyddslagen som också möjliggör jämkning av ett avtal genom att ett oskäligt villkor eller avtalsvillkoren som helhet ändras, inte överensstämmer med nämnda artikel och med EU-domstolens etablerade beslutspraxis i saken till den del det är fråga om avtalsvillkor som ska bedömas enligt direktivet om oskäliga villkor. När oskälighetsbedömningen grundar sig på direktivet om oskäliga villkor, leder ett avtalsvillkors oskälighet till att villkoret förlorar sin giltighet, dvs. att avtalsvillkoret lämnas utan avseende medan avtalet i övrigt förblir i kraft med de tidigare villkoren. Domstolen ska alltså endast lämna ett oskäligt avtalsvillkor utan tillämpning, och får i princip inte ändra innehållet i villkoret. Syftet med en sträng påföljd är att redan på förhand hindra näringsidkare att i standardavtal använda villkor som är oskäliga för konsumenterna. Högsta domstolen konstaterade att jämkning av avtalet genom att ett skäligt villkor eller en helhet av avtalsvillkor ändras dock fortfarande kan utnyttjas i fråga om andra slags villkor i konsumentavtal. (punkterna 54 och 55 i domen)  

Bestämmelser om person-till-person-lån 

Med person-till-person-lån avses i konsumentskyddslagstiftningen sådana krediter mellan privatpersoner där en näringsidkare (P2P-företag) fungerar som förmedlare och möjliggör uppkomsten av ett kreditförhållande mellan dessa personer.  

Om en näringsidkare endast varit kreditförmedlare i ett förhållande mellan två privatpersoner och inte sådan kreditgivare som avses i 7 kap. i konsumentskyddslagen, har bestämmelserna i 7 kap. i konsumentskyddslagen inte tidigare tillämpats på kreditförhållandet. Genom den lag (851/2016) som trädde i kraft 2017 utvidgades dock tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen. Enligt den likställs med konsumentkrediter vid tillämpningen av andra bestämmelser i kapitlet än 16 a § också sådan kredit som någon annan än kreditgivaren lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om krediten förmedlas till konsumenten av en näringsidkare. Den näringsidkare som förmedlar krediten till konsumenten ska då se till att bestämmelserna i fråga iakttas i kreditförhållandet. Förmedling av person-till-person-lån förutsätter dessutom i dagsläget registrering i det register över kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån som förs av regionförvaltningsverket i Södra Finland (lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare, 853/2016). För förmedlare av person-till-person-lån gäller i dagsläget samma registreringskrav i fråga om yrkesskicklighet och tillförlitlighet som för dem som beviljar konsumentkrediter. 

I räntelagen och i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen) har däremot person-till-person-lån inte likställts med konsumentfordringar. Bestämmelserna i nämnda lagar är således inte tvingande till förmån för en konsument som tagit ett person-till-person-lån. 

2.2  Lagstiftningen i utlandet

Sverige 

Enligt 18 § i den svenska konsumentkreditlagen (2010:1846) är kredittagaren skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om det har avtalats och om sådan ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten. Enligt motiveringen till paragrafen har syftet varit att begränsa kreditgivarnas möjligheter att ersätta räntan med avgifter (Prop. 1991/92:83 s. 53—55). Marknadsdomstolen i Sverige har i sina avgöranden 2008:3 och 2009:34 om snabblån i fråga om tolkningen av bestämmelsen ansett sådana avtalsvillkor oskäliga enligt vilka det för ett snabblån tas ut en viss standardprocentandel av kreditbeloppet som kostnad, om inte avgiften avser en kostnad för just den krediten. Marknadsdomstolen har i avgörandet 2009:34 mer detaljerat tagit ställning till vilka poster som dock inte får tas ut hos konsumenten i form av kostnader. Sådana är t.ex. kreditförluster, marknadsföringskostnader och kontorshyror. 

Konsumentkreditlagen har ändrats genom en lag (SFS 2018:478) som trädde i kraft den 1 september 2018. För s.k. högkostnadskrediter har det uppställts ett räntetak. Högkostnadskredit är enligt lagen en kredit med en effektiv ränta som minst uppgår till referensräntan med ett tillägg av 30 procentenheter och som inte huvudsakligen avser kreditköp eller är en bostadskredit (2 §). Enligt lagens 19 a § får varken krediträntan eller dröjsmålsräntan per år för en sådan kredit överstiga referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av 40 procentenheter.  

Enligt lagens 19 b § 1 och 2 mom. får kostnaderna (kreditkostnader, dröjsmålsränta och ersättning för inkassokostnader) för en högkostnadskredit inte överstiga ett belopp som motsvarar kreditbeloppet eller, i fråga om en kontokredit, varje enskilt utnyttjande av kreditbeloppet som konsumenten har gjort. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om tillämpning av bestämmelserna när kreditgivaren, eller någon annan som kreditgivaren har nära förbindelser med, lämnar konsumenten en ny högkostnadskredit som helt eller delvis finansierar återbetalning av den befintliga högskostnadskrediten. 

Enligt lagens 36 a § får löptiden för en högkostnadskredit inte förlängas mer än en gång mot kostnad. Löptiden får trots detta förlängas, om förlängningen inte medför en kostnad för konsumenten eller konsumenten beviljas en skälig avbetalningsplan för att kunna betala sin skuld. Även den nya 7 b § gäller högkostnadskrediter. Enligt den ska näringsidkaren lämna en upplysning med information om att marknadsföringen gäller en högskostnadskredit samt om riskerna med skuldsättning och om vart konsumenten kan vända sig för att få stöd i budget- och skuldfrågor. Enligt den nya 6 a §, som gäller marknadsföring av krediter, ska måttfullhet iakttas vid marknadsföringen. Enligt detaljmotiveringen till paragrafen (Prop. 2017/18:72 s. 49) är syftet med bestämmelsen att det vid marknadsföringen av krediter ska tas större hänsyn till de generella riskerna med konsumentkrediter för att minska sannolikheten att marknadsföringen av krediter lockar konsumenter till oöverlagda beslut. 

Norge 

Norsk lag innehåller inte uttryckliga bestämmelser om ett räntetak, och i Norge finns det inte heller särskilda bestämmelser om kostnader under löptiden för en kredit. 

Danmark 

I dansk lagstiftning finns inget uttryckligt räntetak under löptiden för en kredit. Inte heller har kostnaderna under löptiden uttryckligen begränsats i lag. År 2016 (5/2016) togs det dock in bestämmelser om en obligatorisk betänketid på 48 timmar för högst tre månaders konsumentkrediter utan säkerhet. 

Storbritannien 

I Storbritannien finns de grundläggande bestämmelserna om konsumentkrediter i en konsumentkreditlag (Consumer Credit Act 1974). Närmare bestämmelser om verksamheten i samband med konsumentkrediter utfärdas av Financial Conduct Authority (FCA), som övervakar kreditgivarna. I FCA:s regelsamling (Consumer Credit Sourcebook) finns det bestämmelser bl.a. om marknadsföring, bedömning av kreditvärdigheten, informationsskyldighet och skuldrådgivning. Regelsamlingen innehåller flera bestämmelser om kortfristiga högkostnadskrediter (high-cost short-term credits). För dessa krediter gäller bl.a. specialbestämmelser om varning för olika risker som ska ges vid marknadsföringen samt om förbud mot att fortsätta krediten eller finansiera den på nytt fler än två gånger. Dessa krediter berörs också av ett ränte- och kostnadstak. Kostnaderna för krediten får sammanlagt per dag inte överstiga 0,8 procent av kreditsumman. Bestämmelserna begränsar också vilka avgifter som tas ut vid betalningsdröjsmål. I bestämmelserna ingår också ett absolut kostnadstak enligt vilket kreditkostnaderna inte får överstiga beloppet av den ursprungliga krediten.  

2.3  Bedömning av nuläget

Behovet av utvidgad prisreglering 

De nuvarande bestämmelserna om räntetak kan anses ha den positiva effekten att antalet domar i fordringsmål gällande snabblån är färre än tidigare. En oönskad utveckling är för sin del att storleken på fordringarna har ökat i nästan alla ålderskategorier. Antalet domar i fordringsmål är dessutom trots minskningen fortfarande högt t.ex. jämfört med läget för tio år tillbaka och som konstaterats ovan är en betydande del av domarna i fordringsmål för närvarande förknippade med konto- och engångskrediter. Något som också bör noteras är att antalet domar i fordringsmål i tingsrätterna åter börjat öka. Det kan därför konstateras att de nuvarande bestämmelserna om räntetak inte lett till en effektiv minskning av de skuldproblem som konsumentkrediterna orsakar.  

Syftet med bestämmelserna om räntetak var också att konsumenten skulle få små krediter på skäligare villkor. Dessutom antogs reformen minska utbudet av krediter likt de dåvarande snabblånen avsevärt. Antalet företag som bjuder ut snabblån har minskat efter reformen. Reformen kan dock inte anses ha utfallit på det sätt som förutsågs, eftersom utbudet till största delen har flyttats över till de större krediter som faller utanför räntetaket och där den effektiva räntan enligt vad som konstaterats ovan allmänt sett är högre än 100 procent eller rentav betydligt högre. Den ovan beskrivna ökningen i skuldbeloppen gör det också svårt att lösa problemen t.ex. med olika slags förmånliga lånearrangemang.  

Det goda med en räntetaksmodell som baserar sig på den effektiva räntan, dvs. den nuvarande modellen, kan anses vara att den inte tvingar kreditgivaren till en viss typ av struktur för prissättningen. Vissa problem är dock förknippade med modellen, på samma sätt som i andra räntetaksmodeller. Dessa problem har presenterats redan i förarbetena till den lag som gällde införande av bestämmelsen om ett räntetak (RP 78/2012 rd s. 12). Ett centralt problem har ansetts vara att beräkningen av den effektiva räntan är komplicerad och i viss mån också kan tolkas på olika sätt. Ett ytterligare problem har ansetts vara att en räntestaksmodell som bygger på den effektiva räntan inte behandlar krediter av olika storlek på lika villkor, utan att den effektiva räntan oundvikligen blir högre vid mindre krediter.  

Bestämmelserna om ett räntetak som bygger på den effektiva räntan kännetecknas även av bristande effektivitet. Den effektiva räntan ger nämligen inte alltid konsumenten en helt korrekt bild av nivån på kostnaderna för krediten, eftersom det av de bestämmelser som gäller beräkning av den effektiva räntan, vilka delvis baserar sig på vissa antaganden, följer att en konsument vid fortlöpande krediter de facto kan betala mer i kreditkostnader än det belopp som motsvarar den uppgivna effektiva räntan, beroende på hur konsumenten använder krediten. Krediten kan alltså bli betydligt dyrare för konsumenten än vad som kan antas utgående från den effektiva räntan för krediten, och syftet med räntetaket, dvs. att hålla priserna på en skälig nivå, uppnås då inte heller på önskat sätt. 

En konsument kan utöver de egentliga kreditkostnaderna förorsakas kostnader också för olika åtgärder som vidtas under kreditförhållandet. Ett viktigt kostnadsslag som förorsakar konsumenterna extra kostnader är för närvarande kostnader för att flytta förfallodagen, för att förlänga kredittiden eller för någon annan motsvarande åtgärd för förlängning av betalningstiden. De sistnämnda kostnaderna behöver inte beaktas vid beräkning av den effektiva räntan, men i verkligheten inverkar de på det totala belopp som konsumenten ska betala och kan medverka till att förstärka de betalningssvårigheter som konsumenter som utnyttjar möjligheten till förlängning av betalningstiden vanligen redan har. Att beakta är också att de extra kostnader som konsumenten får betala för förlängning av betalningstiden i vissa fall är oproportionerligt stora i förhållande till de kostnader som konsumenten skulle förorsakas om han eller hon dröjde med betalningen av krediten. Det kan inte anses korrekt att en konsument som begär att få extra betalningstid före förfallodagen försätts i en sämre ställning än en konsument som låter bli att sköta krediten. Det är därför skäl att begränsa rätten att ta ut kostnader av konsumenten för förlängning av betalningstiden, på samma sätt som det gjorts i indrivningslagen i fråga om fordringar som redan förfallit till betalning. 

Påföljder för brott mot bestämmelserna om ett räntetak 

Enligt bestämmelsen om ett räntetak i 7 kap. 17 a § i konsumentskyddslagen får kreditens effektiva ränta enligt kreditavtalet vara högst den referensränta som avses i 12 § i räntelagen utökad med 50 procentenheter, om kreditbeloppet eller kreditgränsen är under 2 000 euro. Enligt 7 kap. 5 § i konsumentskyddslagen är avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i kapitlet till nackdel för konsumenten ogiltiga. Dessa bestämmelser tillsammans kan anses innebära att domstolen i fall med överstor ränta på tjänstens vägnar ska förkasta yrkandet till de delar som överstiger räntetaket, utom i de fall då prisvillkoren samtidigt anses som sådana oskäliga villkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor. Då ska domstolen lämna de oskäliga avtalsvillkoren utan tillämpning. Saken har i rättspraxis också bedömts på annat sätt. Östra Finlands hovrätt har i sitt avgörande I-SHO:2018:4 (lagakraftvunnet) ansett att alla avtalsvillkor som gällde kreditkostnader måste lämnas utan avseende med stöd av 7 kap. 5 § i konsumentskyddslagen, eftersom omständigheten att räntetaket överskridits och de villkor som tillämpas på krediten står i strid med 7 kap. i konsumentskyddslagen hade förorsakats av en helhet bestående av villkor som gäller uttagsarvode och andra kreditkostnader. 

Den nuvarande bestämmelsen om räntetak har, på grund av hur den tolkas, endast en ringa avskräckande effekt. Något som talar för en skärpning av påföljderna för brott mot räntetaket är också det komplicerade rättsläge som beror på artikel 6 i direktivet om oskäliga villkor och EU-domstolens etablerade rättspraxis i fråga om den. Det har beskrivits ovan under avsnitt 2.1. Med tanke på ett klarare rättsläge är det motiverat att påföljderna för brott mot räntetaket är desamma oberoende av om det är fråga enbart om ett villkor eller en villkorshelhet som står i strid med tvingande nationell lag eller om det samtidigt är fråga om ett oskäligt avtalsvillkor. 

Information om krediträntan 

För alla konsumentkrediter ska den effektiva räntan för krediten uppges. Vid beräkning av den beaktas utöver krediträntan också andra kreditkostnader. Av den nationella lagstiftningen framgår inte uttryckligen, till skillnad från konsumentkreditdirektivet, att krediträntan, som alltså inte innehåller andra kreditkostnader, ska uppges som årlig ränta när krediten marknadsförs eller i senare skeden.  

Innan bestämmelserna om räntetak trädde i kraft, togs priset för snabblånen i allmänhet ut som kostnader och inte som ränta. Sedermera har man på marknaden övergått till att ta ut kreditkostnader också i form av ränta. Det har förekommit fall då räntan vid marknadsföringen av snabblån i stället för som årlig ränta har uppgetts som månatlig ränta eller rentav som dagsränta. Detta gör det svårt att få en uppfattning om priset på krediten och samtidigt om storleken på dröjsmålsräntan. Även om marknadsdomstolen redan i sitt avgörande MAO:616/17 (inte lagakraftvunnet) utifrån den definition av låneränta som ingår i konsumentkreditdirektivet har ansett att skyldigheten att uppge krediträntan innebär att räntan ska uppges som en procentuell räntesats som ska tillämpas på årlig basis på kreditbeloppet, är det skäl att klarlägga saken också på lagnivå. 

Påföljder vid oskäliga standardavtalsvillkor 

Eventuella påföljder på grund av att ett avtalsvillkor är oskäligt beror för närvarande på om det är fråga om ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor eller något annat villkor. Enligt vad som sagts ovan har högsta domstolen genom att stödja sig på EU-domstolens beslutspraxis ansett att de bestämmelser i 4 kap. 1 och 2 § i konsumentskyddslagen som gäller jämkning av avtalsvillkor inte överensstämmer med EU-domstolens beslutspraxis i fråga om direktivet om oskäliga villkor till den del det är fråga om avtalsvillkor som ska bedömas enligt direktivet, eftersom den nationella lagstiftningen också möjliggör jämkning av avtalet genom att ett oskäligt villkor eller avtalsvillkoren som helhet ändras. När oskälighetsbedömningen grundar sig på direktivet om oskäliga villkor, leder ett avtalsvillkors oskälighet till att villkoret förlorar sin giltighet, dvs. att avtalsvillkoret lämnas utan avseende medan avtalet i övrigt förblir i kraft med de tidigare villkoren. 

För att systemet ska vara tydligt och konsumenterna behandlas lika bör påföljderna vid ett oskäligt avtalsvillkor vara enhetliga oberoende av om det är fråga om ett standardavtalsvillkor som ska bedömas enligt direktivet om oskäliga avtal eller inte.  

Uppgifter som ska ges i stämningsansökan 

Som det konstaterats i avsnitt 1, bildar de fordringsmål som har samband med konsumentkrediter en betydande del av de fordringsmål som behandlas i domstolarna. I anslutning till dessa mål finns det många bestämmelser som är tvingande till förmån för konsumenten. För att se till att dessa följs måste domstolarna för närvarande ofta be kärandena om ytterligare utredning i form av kompletteringsuppmaningar. Även i syfte att säkerställa efterlevnaden av den nya bestämmelse om kreditkostnadernas maximibelopp bör domstolen få vissa uppgifter på basis av vilka maximibeloppet av andra kreditkostnader som tas ut som annat än ränta kan beräknas. Om det inte finns någon skyldighet att ge dessa uppgifter redan i stämningsansökan, kan det bli nödvändigt för domstolen att begära uppgifterna genom en kompletteringsuppmaning. Kompletteringsuppmaningar belastar såväl domstolarna som kärandena, och för att trygga en snabb behandling av målet vore det därför ändamålsenligt att kärandena i större utsträckning och redan vid ansökan om stämning ger sådana information i anslutning till kreditavtalet som behövs för att säkerställa efterlevnaden av lagstiftningen.  

Beaktande av person-till-person-lån i räntelagen och i indrivningslagen 

I 7 kap. i konsumentskyddslagen har från ingången av 2017 också sådan kredit likställts med konsumentkrediter som någon annan än en i 7 kap. i konsumentskyddslagen avsedd kreditgivare lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om krediten förmedlas till konsumenten av en näringsidkare. Den näringsidkare som förmedlar krediten till konsumenten ska då se till att bestämmelserna i fråga iakttas i kreditförhållandet.  

Något motsvarande likställande har däremot inte gjorts i räntelagens paragraf om avvikelse från lagen eller i indrivningslagens paragrafer om konsumentfordringar. Detta innebär att en gäldenär som har ett sådant person-till-person-lån vid dröjsmål med betalningen inte får samma skydd mot höga krav på dröjsmålsränta och indrivningskostnader som en gäldenär som har någon annan konsumentkredit. Av konsekvensskäl och för att skydda den som tar person-till-person-lån behövs det i dessa lagar ett motsvarande likställande som i 7 kap. i konsumentskyddslagen. 

4.1  Konsekvenser för statsfinanserna och för myndigheternas verksamhet

Kärandens skyldighet att i stämningsansökan ge exaktare information än tidigare om ett konsumentkreditavtal förorsakar kostnader på justitieministeriets förvaltningsområde på grund av de ändringar som måste göras i domstolarnas system för informationsöverföring och ärendehantering. Ändringar måste göras i domstolarnas ärendehanteringssystem (Tuomas), i systemet Santra som används av indrivningsbyråerna, i den webbaserade e-tjänsten samt i domregistret. Enligt en uppskattning av Rättsregistercentralen skulle genomförandet av den ändring som föreslås i denna proposition förutsätta ändringsarbeten för cirka 64 000 euro i de nuvarande informationssystemen. Utöver detta behöver det anställas en projektchef utanför Rättsregistercentralen för utvecklingsfasen. Kostnaderna för detta uppgår till ca 35 000 euro. Enligt en uppskattning av Rättsregistercentralen utgör kostnaderna för det arbete som förorsakas centralen ca 64 000 euro. Kostnadseffekterna är alltså i fråga om systemändringarna totalt 163 000 euro. Enligt Rättsregistercentralens uppskattning kommer 90 procent av kostnaderna att hänföra sig till 2019 och 10 procent till 2020. Kostnaderna för 2019 är följaktligen uppskattningsvis 147 000 euro och för 2020 uppskattningsvis 16 000 euro. Avsikten är att Rättsregistercentralen fakturerar domstolarna dessa kostnader på basis av det serviceavtal som finns mellan justitieministeriet och Rättsregistercentralen. 

Det är svårt att uppskatta vilka konsekvenser de föreslagna bestämmelserna har för domstolarnas arbetsmängd. Det är nämligen beroende av hur bestämmelserna som helhet fungerar hur de nya bestämmelserna inverkar på antalet fordringsmål som behandlas i domstolarna och hur ofta domstolarna i praktiken blir tvungna att på tjänstens vägnar förkasta yrkanden på den grund att de står i strid med den nya prisregleringen. Hur den ändrade prisregleringsmodellen inverkar framför allt på kanslipersonalens arbetsmängd beror också i väsentlig grad på hur välfungerande informationssystem man lyckas ta fram. Målet är att utveckla systemen så att de blir så automatiska som möjligt i syfte att undvika manuellt kalkyleringsarbete.  

Det är i varje händelse troligt att i synnerhet domarnas och tingsnotariernas arbetsmängd kan öka när ändringarna träder i kraft och under det efterföljande övergångsskedet, bl.a. på grund av behovet att instruera kanslipersonalen. Under initialskedet antas tingsdomarnas och tingsnotariernas arbetsmängd öka också av den anledningen att det oftare än för närvarande kan finnas behov att avgöra mål genom dom i stället för enbart en tredskodom under den tid tolkningspraxis i fråga om den nya prisregleringen utformas. Även behovet av sekreterarresurser väntas öka temporärt. Med tanke på arbetsmängdens omfattning är det av betydelse att de fordringsmål som gäller konsumentkrediter utgör en betydande del av de fordringsmål som behandlats i domstolarna, och att antalet summariska tvistemål enligt statistiken alltjämt ökar. Även den nu föreslagna reformen kan tillfälligt öka antalet domar i fordringsmål eftersom reformen i fråga om en del konsumenter kan leda till att skuldproblemen realiseras enligt en snabbare tidtabell, om möjligheten att betala skulder med en ny kredit försvåras. På längre sikt kan ändringarna dock leda till att de summariska tvistemålen blir färre och att arbetsmängden på grund av dem minskar å ena sidan därför att prisregleringen begränsar kreditgivarnas möjlighet att ta ut oskäliga kreditkostnader av konsumenterna och därmed också möjligheterna att bedriva kreditgivning på en kreditrisknivå lik den nuvarande, och å andra sidan därför att det i och med den utvidgade prisregleringen är troligt att de mål minskar i antal där det med stöd av direktivet om oskäliga villkor måste ingripas i skäliga prisvillkor på tjänstens vägnar. Något som ska beaktas samtidigt är att de summariska tvistemålen kommer att koncentreras till vissa tingsrätter från den 1 september 2019, vilket medför effektivitetsvinster. 

Som helhet kan man göra uppskattningen att genomförandet av förslagen förutsätter att domstolarnas personalresurser ökas temporärt under ett visst övergångsskede i syfte att säkerställa att behandlingstiderna för de summariska målen förblir skäliga. Behoven av extra personal beräknas fördela sig på följande sätt för 2020—2022: 

Övergångsperioden beräknas alltså omfatta tre år och infalla under åren 2020—2022. Arbetskraftskostnadseffekten för denna period är sammanlagt 2 100 000 euro. Eventuella ändringar i resursbehoven kommer sist och slutligen att bedömas vid de resultatförhandlingar som förs med tingsrätterna årligen. 

Det tas separat ställning till de extra kostnader som förorsakas domstolarna (780 000 euro år 2020, 917 000 euro år 2021 och 403 000 euro år 2022) i de beslut som gäller ramarna för statsfinanserna och budgeten. 

Tillsynsmyndigheterna, dvs. konsumentombudsmannen och Finansinspektionen, föreslås inte få nya uppgifter. De nya och reviderade bestämmelserna kommer dock till en början att förorsaka extra arbete. Myndigheterna måste uppdatera sina anvisningar samt effektivisera sina tillsynsåtgärder i synnerhet i det skede då ändringarna träder i kraft. Detta kräver dock inte extra resurser, utan uppgifterna kan skötas genom prioriteringar inom tillsynen. Av betydelse med tanke på förutsättningarna för konsumentmyndigheternas och framför allt konsumentombudsmannens tillsynsarbete är också att ett lagberedningsprojekt som gäller utvecklande av deras befogenheter pågår på justitieministeriet. 

Om en viss grupp konsumenter på grund av den reviderade regleringen inte längre beviljas kredit, kan det på kort sikt inverka höjande på antalet kunder hos den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen. Skuldrådgivning rf har dock i sitt utlåtande gjort bedömningen att om skuldspiralen kan brytas tidigare än för närvarande, ger detta bättre möjligheter att ordna gäldenärens situation t.ex. genom skuldsanering för privatpersoner. 

4.2  Konsekvenser för konsumenternas och näringsidkarnas ställning

Prisregleringens konsekvenser  

Förslaget om ett kreditkostnadstak beräknas få de mest betydande konsekvenserna för såväl konsumenternas som näringsidkarnas ställning. Den föreslagna prisregleringsmodellen enligt vilken priset på krediten i första hand tas ut som ränta på krediten och i mindre grad som andra kreditkostnader, förutsätter en ändrad struktur på prissättningen av konsumentkrediter hos de flesta kreditgivare, eftersom det i dagsläget är vanligt att en central del av priset på krediten bildas av andra kreditkostnader som tas ut hos konsumenten än av räntan på den utnyttjade krediten. Regleringen inverkar också t.ex. på de större krediter som kreditinstituten bjuder ut, t.ex. lån för totalrenovering, där räntorna är moderata, men där uppläggningskostnaderna i dessa krediter i många fall överstiger det tak per år som nu föreslagits för andra kreditkostnader. Enligt Finanssiala ry är dessa kostnader i fråga om krediter med realsäkerhet framför allt förknippade med ett större behov av manuellt arbete än andra krediter. Uppläggningskostnaderna för krediten överstiger ofta årstaket också i person-till-person-lån, där en klar huvudregel enligt Vertaislainayhdistys ry är att den ränta som konsumenten betalar är intäkter som tillkommer placeraren, medan en affärsverksamhetsmodell med en förmedlare av person-till-person-lån bygger på de andra kreditkostnader som konsumenten betalar. I fråga om bilkrediter, som i egenskap av nyttighetsbundna krediter i framtiden kommer att omfattas av prisregleringen, är det vanligt att de förmedlingsavgifter som betalas till bilfirman täcks med uppläggningskostnader. Enligt Autoalan Keskusliitto ry kan reformen leda till att dessa förmedlingsavgifter minskar. 

Även om behovet att ändra strukturen på prissättningen enligt vad som sägs ovan kommer att gälla de flesta av de kreditprodukter som bjuds ut, antas prisregleringen inverka på själva priset på krediten endast i fråga om de dyraste konsumentkrediterna. Exempelvis i långfristigare och större krediter skulle de uppläggningskostnader som för närvarande tas ut på en gång kunna periodiseras över flera år. Finanssiala ry har dock gjort bedömningen att en mer begränsad rätt att ta ut andra kreditkostnader i synnerhet vid krediter med säkerhet kunde kompenseras med en högre ränta. De instanser som företräder kreditinstituten har också ansett det möjligt att bankerna höjer räntenivån på nya krediter för samtliga kunder också av den anledningen att banken på grund av strikta kostnadsbegränsningar kan förbereda sig på att konsumenterna eventuellt gör förlustbringande begäranden om åtgärder.  

Strikta kostnadsbegränsningar innebär enligt Finanssiala ry också att konsumentens möjligheter till åtgärder som bygger på hans eller hennes egna beslut, såsom möjligheten till kontantuttag och användning av kort utomlands, måste begränsas mer än tidigare genom avtal. Enligt bedömningar inom branschen kommer det föreslagna kreditkostnadstaket också på ett allmännare plan att skära ner det serviceutbud som konsumenterna har till sitt förfogande, t.ex. att försvåra utbudet av i synnerhet sådana kortkrediter som åtföljs av olika tilläggstjänster, såsom mer heltäckande försäkringstjänster. På grund av kreditkostnadstaket kan det bli svårare att lämna samerbjudanden t.ex. på så sätt att räntetak eller låneskyddsförsäkring erbjuds i samband med krediten. Till denna del bör det dock noteras att sådana tjänster huvudsakligen är knutna till bostadskrediter, vilka enligt förslaget inte ska omfattas av bestämmelserna om ett kreditkostnadstak när realsäkerhet har ställs som säkerhet för dem.  

Hur de strikta kostnadsbegränsningarna de facto inverkar på räntenivån i fråga om de krediter som beviljas efter lagens ikraftträdande och vars effektiva räntor för närvarande är moderata och som utnyttjas också av flera sådana konsumenter som inte har skuldproblem, kan man dock inte veta exakt på förhand, eftersom det i sista hand är kreditgivaren som beslutar om räntenivån. Detsamma gäller vilka konsekvenser reformen har för konsumentens möjligheter att vidta på egna beslut baserade åtgärder gällande krediten samt vilka konsekvenser den har på sortimentet av tilläggsprodukter. Om t.ex. räntorna stiger, är alternativen att höjningen riktar sig särskilt till de låntagare vars kreditrisk är större än normalt, eller att den riktar sig till alla låntagare. Med beaktande av konkurrensfaktorerna bör det förstnämnda alternativet anses troligare. Det är också möjligt att det sist och slutligen inte fattas beslut t.ex. om begränsning av olika åtgärder ens i nya avtal av kundserviceskäl. Det är därför möjligt att reformens konsekvenser för krediter med en mer moderat effektiv ränta sist och slutligen blir mindre ur konsumenternas synvinkel än vad som uppskattats ovan.  

Det är omöjligt att ge en exakt uppskattning i euro eller procent av vilka konsekvenser prisregleringen får för priserna på krediterna, i synnerhet av den anledningen att prisregleringsmodellen ändras. Man kan inte heller av den effektiva räntan för krediten som sådan sluta sig till vilket kreditkostnadsbelopp konsumenten de facto ska betala, eftersom detta delvis beror på konsumentens egna åtgärder. Enligt statistik från Finlands Bank var den avtalade årliga räntan i februari 2018 mellan i Finland verksamma kreditinstitut och finska hushåll i genomsnitt 5,13 procent för andra krediter utan säkerhet än konto- och kortkrediter, i genomsnitt 2,67 procent för andra krediter med säkerhet än konto- och kortkrediter och i genomsnitt 6,64 procent för konto- och kortkrediter. Motsvarande statistiska uppgifter finns inte för andra än kreditinstitut, men de snabblåneföretag som har den största omsättningen tar ut krediträntor på mellan 0 procent till över 100 procent.  

När man bedömer reformens konsekvenser ur den effektiva räntans synvinkel kan man konstatera att rätten att trots bestämmelserna om ett kreditkostnadstak kräva minst 5 euro som andra kreditkostnader än ränta innebär att den effektiva räntan för en kredit enligt kreditavtalet i de allra minsta och kortfristigaste krediterna i fortsättningen kan vara större än vad som skulle vara tillåtet med stöd av den nuvarande räntetaksbestämmelsen som är knuten till den effektiva räntan. Om det t.ex. beviljades en engångskredit på 100 euro för 30 dagar, skulle den effektiva räntan för krediten med de nu föreslagna maximikostnaderna bli ca 140 procent. Denna effekt har man försökt minska med en minimikredittid på 30 dagar, som antas inverka också så att krediter för mindre än 30 dagar i praktiken inte beviljas. Det är dock så att den effektiva räntan ofrånkomligen blir hög vad beloppet beträffar i små krediter, även om kreditkostnaderna bedömda i euro blir förhållandevis små. 

Enligt en utredning som konsumentombudsmannen gjorde 2016 ligger den effektiva räntan för snabblånen i deras nuvarande form allmänt taget över 100 procent eller rentav betydligt högre. Enligt en utredning av konsumentombudsmannen 2015 var den effektiva räntan mellan 13 och 28 procent i fråga om de största kreditinstitutens krediter på 1 500—2 000 euro utan säkerhet. I och med reformen blir den effektiva räntan för krediter på fler tusen euro och i långfristiga krediter uppskattningsvis 35—45 procent både för annuitetslån och för lån med jämna rater. Den effektiva räntan beror dock slutligen på villkoren i kreditavtalet. I fråga om krediter på t.ex. 2 000 euro, som har beviljats för två år, innebär detta kostnader på ca 2 800 euro sammanlagt. Vid långa lånetider är de maximala beloppen i euro självfallet betydligt högre. När t.ex. en kredit på 20 000 euro beviljas för 15 år, blir totalkostnaderna beräknade enligt maximibeloppen ca 90 000 euro.  

Prisregleringen väntas avsevärt minska också uttag av ränta för kreditkostnaderna, eftersom möjligheterna till detta på grund av bestämmelserna om kreditkostnadernas maximibelopp är mer begränsade i framtiden. Ändringen väntas bli positiv för konsumenterna, eftersom bestämmelserna också till denna del kan förtydliga prissättningen av krediterna och på så sätt förbättra konsumentens möjligheter att få en bild av vad krediten de facto kostar honom eller henne.  

Det föreslagna räntetaket och framför allt det tak som föreslås för andra kreditkostnader innebär att det behövs uppdatering av det material som ges kunderna samt ändringar också i kreditgivarnas informationssystem, och att det behöver skapas ett uppföljningssystem i syfte att säkerställa att de kreditkostnader som tas ut hos konsumenten under kreditförhållandet inte överskrider de tillåtna gränserna. Hur omfattande åtgärder ändringen kräver av kreditgivarna är i hög grad beroende av deras egna affärsmässiga beslut och t.ex. av hur kreditgivarna i framtiden prissätter sina kreditprodukter. Ju mindre en kreditgivare försöker ta ut priset för krediten av konsumenten i form av andra kreditkostnader än som ränta för den utnyttjade krediten, desto lättare är det att iaktta bestämmelserna. Det är i varje fall troligt att de engångskostnader som kreditgivarna förorsakas av ändringen kan vara betydande. Ett företag inom snabblånebranschen bedömer att företaget kommer att förorsakas kostnader på 50 000 euro till följd av att konsumentkrediterna börjar omfattas av den nya regleringen. Kostnaderna uppkommer på grund av behövliga tekniska ändringar och behoven att informera kunderna. Finanssiala ry har däremot för kreditinstitutens del gett en riktgivande bedömning enligt vilken de IT-kostnader som reformen förutsätter kommer att uppgå till minst 7 miljoner euro för de medlemsföretag som deltog i bedömningen. De medlemmar som lämnat uppgifter för bedömningen utgör ca 35 procent av det totala kreditbestånd som beviljats andra än finansinstitut. Kreditbeståndet innehåller också företagskrediter. 

De totala effekterna för dessa medlemsföretag i Finanssiala ry beräknas uppgå till sammanlagt ca 20 miljoner euro per år på grund av reformen. Enligt Finanssiala ry fördelar sig kostnaderna ojämnt mellan företagen, och de är vanligen högre i större företag. Effekterna är också större i de företag som proportionellt sett har mer affärsverksamhet med kort, eftersom något under hälften (ca 7 miljoner euro) av de årliga ekonomiska konsekvenserna kommer att gälla kortkrediter och mindre limitkrediter. Av detta belopp hänför sig ca 4,5 miljoner euro till förluster som förorsakas av transaktionskostnader, såsom kontantuttag och kostnader för valutaväxling. Något över 10 procent, dvs. drygt två miljoner av de årliga ekonomiska konsekvenserna består för sin del av konsumentkrediter med en bostad som säkerhet, såsom lån för totalrenovering, på grund av förlorade uppläggningsprovisioner i samband med dem. Ca 15 procent, dvs. knappt 3 miljoner euro, består av konsekvenserna för konsumentkrediter utan säkerhet som beviljas som engångskrediter och ca 10 procent, dvs. ca två miljoner euro, för vissa andra krediter, såsom studielån. Enligt uppgift från Finanssiala ry har siffrorna beräknats med antagandet att räntenivån inte höjs utan hålls på nuvarande nivå. Enligt Finanssiala ry har dessutom en del av de banker som bedömt kostnaderna till vissa delar inkluderat också kostnader för betalningspåminnelse samt dröjsmålsränta i årskostnaderna, även om de inte omfattas av den föreslagna regleringen.  

De nya bestämmelserna om prisreglering kommer att innebära en förbättring för konsumenterna jämfört med nuläget, eftersom regleringen allmänt sett väntas göra priset på krediterna skäligare men också klargöra prissättningen märkbart jämfört med nu. Det att prisregleringsmodellen byts ut från en modell som bygger på den effektiva räntan för krediten till en modell som begränsar räntan för krediter och andra kreditkostnader separat innebär också att det blir lättare för konsumenten i framtiden att själv ta reda på om de kostnader som tas ut av konsumenten är lagenliga. Fördelen med den nya prisregleringsmodellen är för konsumenternas del också att modellen beaktar de faktiska kreditkostnaderna, vilket den nuvarande modellen inte gör.  

Enligt en del bedömningar kommer regleringen dock att innebära att utbudet av små och kortfristiga krediter efter reformen inte längre är affärsmässigt lönande och att sådana inte längre kommer att bjudas ut till konsumenterna. Enligt dessa bedömningar kommer den ändring som gäller prisregleringen att leda till att det börjar bjudas ut större krediter med längre kredittid till konsumenterna eftersom då också mer kreditkostnader kan tas ut. För att minska sistnämnda risk har det i propositionen föreslagits en övre gräns också för de årliga kreditkostnader som tas ut för den utnyttjade krediten utöver räntan. Situationen måste dock följas till denna del och nya lagstiftningsåtgärder vid behov vidtas i synnerhet för att effektivisera efterlevnaden av bedömningen av kreditvärdigheten.  

Med beaktande av den kreditrisk som hänger samman med stora krediter är det inte heller troligt att alla de konsumenter som för närvarande beviljas krediter på 2 000—3 000 euro kommer att få märkbart större krediter i framtiden. Tvärtom är det möjligt att en mängd konsumenter på grund av reformen inte längre beviljas kredit. Detta kan i vissa fall innebära att konsumenten inte klarar av att betala sina övriga skulder. På längre sikt är det dock också i konsumentens intresse att konsumenten inte beviljas en kredit som han eller hon inte klarar av att betala tillbaka och krediten bara är ett sätt att låta bli att ta itu med skuldproblemen. Det positiva med att skuldspiralen bryts tidigare är att skuldbeloppen inte växer sig lika stora som då skuldspiralen fortgår längre. Kontroll över hur skuldbeloppen ökar kan också inverka positivt på förutsättningarna att sköta skuldproblemen.  

Även den begränsning som gäller kostnader som tas ut för förlängning av betalningstiden kan inverka avsevärt på de kostnader som kreditgivarna tar ut för dessa åtgärder. Prissättningen inom branschen är brokig i detta avseende. En del av kreditgivarna tar ut kostnader för förlängning av betalningstiden som är på samma nivå som det nu föreslagna pristaket. Hos en del kreditinstitut och andra kreditgivare är de kostnader som tas ut för förlängning av betalningstiden däremot betydligt större än vad som föreslås nu. Ändringen innebär att de kostnader som tas ut hos konsumenten för förlängning av betalningstiden ska stå i lämplig proportion till de kostnader som en konsument som försummar sina betalningar förorsakas av ett kortare betalningsdröjsmål. Å andra sidan är det också möjligt att kreditgivarna på grund av ändringen blir mindre benägna att bevilja konsumenterna förlängning av betalningstiden, eftersom de kostnader som i framtiden får tas ut för detta kommer att vara betydligt mindre än förr. Även om detta i vissa fall kan innebära en negativ förändring ur konsumenternas synvinkel jämfört med nuläget, är det i sista hand också till konsumentens fördel att betalningstiden inte förlängs och kostnaderna för konsumenten därmed samtidigt stiger i de fall då det de facto inte kommer att finnas förutsättningar för återbetalning av krediten ens efter en förlängning. Eftersom bestämmelsen blir tillämplig på sådan förlängning av betalningstiden som sker efter det att lagen trätt i kraft också när kreditavtalet har ingåtts före ikraftträdandet, innebär ändringen att kreditgivarna till denna del ska uppdatera prisvillkoren också i gällande avtal så att de överensstämmer med lagen. 

De striktare bestämmelserna om påföljder vid brott mot prisregleringen väntas förbättra konsumentens ställning, eftersom bestämmelserna kan leda till att efterlevnaden av prisregleringen effektiviseras. För kreditgivarna kan de strikta bestämmelserna å andra sidan innebära att de eventuellt förlorar sin rätt att ta ut kreditkostnader även när brottet mot bestämmelserna har skett av misstag. Det bör dock beaktas att kreditgivaren är en yrkesmässig aktör som i praktiken utarbetar de standaravtalsvillkor som tillämpas i kreditförhållanden och även svarar för villkorens lagenlighet. Även regionförvaltningsverket har i samband med tillsynen över lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare gjort bedömningen att kreditgivaren bär ansvaret för att de automatiserade system som denne eventuellt utnyttjar i kreditgivningen fungerar så att åtgärderna överensstämmer med lag och god kreditgivningssed. Att notera är dessutom att man i hovrättspraxis i enlighet med vad som sagts ovan ansett att brott redan mot den nuvarande bestämmelsen om räntetak kan innebära att kreditkostnaderna som helhet förkastas. Genom att ha en enkel och klar struktur på prissättningen kan kreditgivaren försäkra sig om att räntetaket eller taket för andra kreditkostnader inte överskrids. Risken för situationer som ger rum för tolkning är också i den nu föreslagna prisregleringsmodellen mindre än i den modell som bygger på den effektiva räntan för krediten.  

Konsekvenserna av andra förslag 

Det att person-till-person-lån som näringsidkare förmedlar till en konsument i räntelagen likställs med en konsumentkredit och i indrivningslagen med en konsumentfordran förbättrar ställningen för en gäldenär som lyft ett sådant lån, eftersom denne i och med reformen vid betalningsdröjsmål får samma skydd mot höga krav på dröjsmålsränta och indrivningskostnader som en gäldenär som har någon annan konsumentkredit. Ändringen förutsätter att förmedlare av person-till-person-lån i praktiken går igenom sina nuvarande avtalsvillkor och säkerställer att dessa inte innehåller villkor som står i strid med tvingande bestämmelser i räntelagen eller indrivningslagen. På motsvarande sätt ska företag som sköter indrivning av sådana krediter se till att bestämmelserna om konsumentfordran efter lagens ikraftträdande iakttas vid indrivningen av person-till-person-lån som en näringsidkare förmedlar till en konsument. Ändringen begränsar självfallet vilka kostnader som tas ut vid betalningsdröjsmål av en gäldenär som tagit ett person-till-person-lån. Den praktiska effekten av ändringen antas dock bli liten, eftersom flera indrivningsbyråer enligt uppgift från Perimistoimistojen Liitto ry redan har tillämpat bestämmelserna om konsumentfordran på sådana lån, även om det inte förutsatts i lagstiftningen.  

Förslaget om att det i stämningsansökan ska ges exaktare information än tidigare om en konsumentkredit kommer att påverka såväl kreditgivarnas som indrivningsbyråernas ställning. Indrivningsbyråerna ska i framtiden be kreditgivarna om uppgifter om det kreditbelopp och den kreditgräns som anges i kreditavtalet, den effektiva räntan på krediten enligt kreditavtalet samt om kreditavtalets giltighetstid samt huruvida kreditavtalet har upprättats i den form som lagen förutsätter. I praktiken förutsätter detta ändringar i såväl kreditgivarnas som indrivningsbyråernas system för att uppgifterna i fråga automatiskt ska kunna fogas till stämningsansökan. Enligt en grov bedömning av Suomen Perimistoimistojen Liitto ry kommer indrivningsbyråernas kostnader för systemändringarna att uppgå till sammanlagt ca 80 000—100 000 euro om man ser till hela branschen. Å andra sidan väntas ändringen minska domstolarnas behov att be kärandena om ytterligare utredning genom en uppmaning att komplettera stämningsansökan, vilket minskar arbetet för kreditgivarna och indrivningsbyråerna. 

Ett klargörande av att krediträntan avser den årliga räntan medför kostnader för sådana kreditgivare som för närvarande uppger krediträntan som något annat än den årliga räntan. Kostnaderna beräknas bli små. Det bör dessutom observeras att bestämmelserna enligt vad som sagts ovan motsvarar marknadsdomstolens nuvarande tolkningspraxis. Ur konsumenternas synvinkel innebär ändringen en positiv utveckling, eftersom ändringen kan leda till förbättrad transparens på marknaden.  

En ändring enligt vilken ett oskäligt avtalsvillkor enligt huvudregeln enbart ska strykas i stället för att jämkas även när det är fråga om ett standardavtalsvillkor som faller utanför tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor, kan ha konsekvenser inte bara för kreditgivarna utan också för andra näringsidkare, eftersom regleringen ska gälla alla sådana i konsumentskyddslagen avsedda oskäliga avtalsvillkor som har utarbetats i förväg utan att konsumenten har kunnat påverka deras innehåll. Eftersom den föreslagna regleringen i fråga om de villkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor redan motsvarar nuvarande rättspraxis, kommer ändringen i praktiken att ha konsekvenser för de situationer där det är fråga om ett sådant oskäligt standardvillkor som inte omfattas av direktivet i fråga. I praktiken kan bestämmelsen ha verkningar t.ex. i en sådan situation då domstolen i ett summariskt tvistemål på basis av konsumentens motstånd tar ställning till oskäligheten i ett standardvillkor och anser att ett i och för sig klart och begripligt formulerat prisvillkor är oskäligt, eftersom följden då i princip blir att villkoret ska strykas helt. Reformen kan förhindra att oskäliga standardavtalsvillkor används, och kan därmed har positiva konsekvenser för konsumenterna. Reformen väntas få positiva konsekvenser också med tanke på konsumenternas likabehandling.