1.1
Lagstiftning och praxis
Lagen om transportservice (320/2017) trädde i sin nuvarande form i kraft den 1 juli 2018. Lagen syftar till att utveckla kundorienteringen, marknadsvillkoren och interoperabiliteten i fråga om trafiktjänsterna. Lagen innehåller tills vidare inga bestämmelser om hamnverksamhet, men bestämmelser om marknaderna för och tjänster inom väg-, flyg-, sjö- och spårtrafik har samlats i lagen. Lagen tillämpas på transportservice, på persontillstånd i samband med den samt på trafik- och transportregistret.
Lagen om inrättande av Transport- och kommunikationsverket (xx/2018) samt lagen om ändring av lagen om transportservice (xx/2018) har antagits av riksdagen den 24 oktober 2018. Trafiksäkerhetsverket, Kommunikationsverket samt vissa funktioner vid Trafikverket ska slås samman till ett nytt ämbetsverk, Transport- och kommunikationsverket. De bestämmelser i lagen om transportservice som gäller Trafiksäkerhetsverket ska ändras så att de gäller det nya Transport- och kommunikationsverket. Lagarna träder i kraft vid ingången av 2019. I denna proposition föreslås det en ny uppgift för det nya Transport- och kommunikationsverket. I riksdagen behandlas för närvarande också regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om transportservice och till vissa lagar som har samband med den (RP 157/2018 rd). Propositionen lämnades till riksdagen den 27 september 2018. De föreslagna ändringarna gäller i huvudsak bestämmelserna om yrkeskompetens och beredskap. Dessutom föreslås att det i lagen görs tekniska ändringar så att paragrafnumreringen i lagen blir löpande. Ändringarna föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 mars 2019.
Bestämmelser som påverkar hamnverksamheten finns i den finska lagstiftningen bl.a. i lagar och förordningar som gäller miljön, säkerheten, hanteringen och transporten av farliga ämnen samt säkerhetsåtgärder och bekämpning av terrorism. Speciallagarna om hamnar upphävdes 2014 (lagen om upphävande av lagen om privata allmänna hamnar och lagen om kommunala hamnordningar och trafikavgifter 1213/2014), vilket innebär att det för närvarande inte finns någon speciallagstiftning om hamnar. Det har ansetts ändamålsenligt att regleringen av hamnverksamheterna ordnas så att varje särskild fråga regleras specifikt. De avgifter som tas ut i hamnarna är t.ex. i nuläget privaträttsliga och kommersiella serviceavgifter som fastställs i enlighet med de allmänna principer som råder på en fritt konkurrensutsatt marknad. Det finns inte heller någon egentlig tillsynsmyndighet för hamnverksamheten.
Säkerhetsåtgärderna som gäller hamnar baserar sig på 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (FördrS 11/1981, nedan SOLAS-konventionen) och på den därmed anslutna ISPS-koden (International Ship and Port Facility Security Code). Syftet med ISPS-koden är att förbättra säkerhetsåtgärderna på fartyg i internationell fart och i hamnar avsedda för internationell trafik. I EU-medlemsländerna har koden genomförts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar (nedan EU:s förordning om sjöfartsskydd). Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG om ökat hamnskydd tillämpas i hamnar där det finns en eller flera av de hamnanläggningar som omfattas av en godkänd skyddsplan för hamnanläggningar i enlighet med förordningen om sjöfartsskydd. Skyddsbestämmelserna som gäller hamnar har genomförts nationellt med stöd av lagen om sjöfartskydd på vissa fartyg och i hamnar som betjänar dem och om tillsyn över skyddet (485/2004, nedan lagen om sjöfartsskydd). I fråga om hamninnehavare har man genom lagen om sjöfartsskydd också genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (det s.k. NIS-direktivet). En samhällsviktig hamn ska sörja för riskhanteringen i fråga om de kommunikationsnät och informationssystem som hamnen använder.
Transport- och kommunikationsverket utövar tillsammans med Gränsbevakningsväsendet, polisen och Tullen tillsyn över att bestämmelserna i EU:s förordning om sjöfartsskydd och lagen om sjöfartsskydd iakttas. Transport- och kommunikationsverket har med stöd av lagen om sjöfartsskydd särskilda uppgifter i anslutning till hamnar, såsom att ansvara för skyddsåtgärderna i hamnar, utföra skyddsutredningar av hamnanläggningar och hamnar, godkänna hamnarnas och hamnanläggningarnas skyddsplaner, godkänna gränserna för hamnskyddsområdet, godkänna hamnskyddschefen och den övriga centrala skyddspersonalen samt utföra grundläggande och periodiska kvalitetsrevisioner av skyddsåtgärderna för hamnar och hamnanläggningar.
En samhällsviktig hamn ska enligt lagen om sjöfartsskydd sörja för riskhanteringen i fråga om de kommunikationsnät och informationssystem som hamnen använder. Transport- och kommunikationsverket ska bedöma hur riskhanteringen påverkar säkerheten inom sjöfarten och kan ålägga en hamninnehavare att vidta åtgärder för att eliminera en betydande risk. Verket ska också ta emot anmälningar om betydande störningar som är riktade mot en hamninnehavares kommunikationsnät eller informationssystem.
Transport- och kommunikationsverket har i hamnar också uppgifter i anslutning till transport av farliga ämnen. Bestämmelser om dessa uppgifter finns i statsrådets förordning om transport och tillfällig förvaring av farliga ämnen på hamnområden (251/2005). Transport- och kommunikationsverket bl.a. godkänner säkerhetsutredningen för hela hamnen eller hamnområdet, kan förutsätta att en säkerhetsutredning utarbetas i vissa situationer, kontrollerar att hamnverksamheten svarar mot den verksamhet som beskrivs i säkerhetsutredningen, kan i vissa situationer bestämma hur hamnområdet ska utrustas med tanke på lastskador, får bestämma högst hur mycket farliga ämnen som samtidigt får finnas i tillfällig förvaring på hamnområdet samt sköter tillsammans med andra myndigheter tillsynen över transporter, flyttning och tillfällig förvaring av farliga ämnen. Till Transport- och kommunikationsverket ska också lämnas en olycksrapport om de olyckor i hamnar som involverar farliga ämnen.
Enligt 79 § i beredskapslagen (1552/2011) kan Transport- och kommunikationsverket för slutförande av sjötransporter som är nödvändiga med tanke på försvaret eller samhällets vitala funktioner tillfälligt, för högst en månad åt gången, bestämma om placeringen av hamnarnas stuveriutrustning samt förordna stuveripersonal att arbeta i en annan hamn än den som utgör den ordinarie arbetsplatsen.
Med stöd av den gällande järnvägslagen (304/2011) har Trafiksäkerhetsverket uppgifter i hamnar också när järnvägstrafik bedrivs på hamnområden. Dessa uppgifter har samband med bl.a. beviljande av de säkerhetsintyg som behövs för att bedriva järnvägstrafik samt tillsyn över beredskapen. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till spårtrafiklag och lag om ändring av lagen om transportservice (RP 105/2018 rd) behandlas för närvarande i riksdagen. Genom den propositionen slås järnvägslagen och lagen om spårbunden stadstrafik (1412/2015) samman till en ny spårtrafiklag. Genom propositionen ändras dessutom Trafiksäkerhetsverket till Transport- och kommunikationsverket.
Till Konkurrens- och konsumentverkets behörighet hör däremot att trygga konkurrensen och att med stöd av konkurrenslagen (948/2011) vid behov ingripa i bl.a. konkurrensbegränsningar och brister i konkurrensneutraliteten. Konkurrens- och konsumentverkets konkurrensövervakning är till sin karaktär allmän och genom konkurrensövervakningen kan man redan i nuläget ingripa i hamnbolagens verksamhet.
1.2
Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i EU
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 15 februari 2017 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 om inrättande av en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar, nedan förordningen om hamntjänster. I förordningen om hamntjänster fastställs en ram för tillhandahållande av hamntjänster samt gemensamma regler för finansiell insyn och för hamnavgifter och hamninfrastrukturavgifter. Avsikten med bestämmelserna är att underlätta tillträdet till marknaden för hamntjänster, att förbättra kvaliteten på och effektiviteten i de tjänster som erbjuds hamnanvändarna och att säkerställa hamnarnas investeringsförmåga. Förordningen ska tillämpas från och med den 24 mars 2019 då de nationella bestämmelser som kompletterar förordningen ska sättas i kraft. Enligt artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska en förordning ha allmän giltighet. Den ska till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
I kapitel I i förordningen om hamntjänster finns bestämmelser om förordningens syfte, tillämpningsområde och definitioner. I kapitel II i förordningen finns bestämmelser om tillhandahållande av hamntjänster och i kapitel III finns bestämmelser om finansiell insyn och oberoende. Kapitel IV i förordningen innehåller allmänna bestämmelser och slutbestämmelser, av vilka artiklarna om hantering av klagomål, om överklaganden och om sanktioner förutsätter att medlemsstaterna vidtar lagstiftningsåtgärder.
Förordningen om hamntjänster tillämpas på alla de kusthamnar inom det transeuropeiska transportnätet (nedan transportnätet TEN-T) som räknas upp i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1315/2013 om unionens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet och om upphävande av beslut nr 661/2010/EU. Medlemsstaterna får, om de vill, också tillämpa förordningen på andra kusthamnar eller besluta att inte tillämpa förordningen på sådana kusthamnar i det övergripande nätet som är belägna i de yttersta randområden som avses i artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla beslut om utvidgning eller inskränkning av tillämpningsområdet för förordningen om hamntjänster. I Finland har man beslutat att inte utvidga eller inskränka tillämpningsområdet för förordningen om hamntjänster, vilket innebär att i Finland tillämpas förordningen om hamntjänster endast på kusthamnar som hör till transportnätet TEN-T.
I Finland finns det i nuläget 52 hamnar, av vilka 16 hör till transportnätet TEN-T. Hamnarna som hör till transportnätet TEN-T är Eckerö, Fredrikshamn-Kotka, Hangö, Helsingfors, Kaskö, Kemi, Sköldvik, Karleby, Mariehamn, Uleåborg, Jakobstad, Björneborg, Raumo, Rautaruukki/Brahestad och Åbo-Nådendal. De tio största hamnarna hanterar cirka 80 procent av den totala mängden sjötransporter. De andra hamnarna är mer lågtrafikerade industrihamnar eller lokala hamnar.
Förordningen tillämpas på tillhandahållande av hamntjänster på hamnområden eller på vattenvägar som leder till hamnar. De typer av hamntjänster som omfattas av tillämpningsområdet är bunkring, lasthantering, förtöjning, passagerartjänster, uppsamling av fartygsgenererat avfall och lastrester, lotsning och bogsering. Enligt förordningens artikel 10 som gäller undantag ska dock kapitel II om tillhandahållande av hamntjänster och artikel 21 om övergångsbestämmelser inte tillämpas på lasthanteringstjänster, passagerartjänster eller lotsning. I artikeln anges det dock att medlemsstaterna får besluta att tillämpa kapitel II och artikel 21 på lotsning, och att kommissionen ska underrättas om sådana beslut. Finland har inte beslutat att utvidga tillämpningsområdet för kapitel II och artikel 21 så att det gäller lotsning. I Finland har det beslutats att det inte heller ska göras andra undantag från förordningen.
I artikel 16 i förordningen finns bestämmelser om hantering av klagomål. Varje medlemsstat ska säkerställa att det finns ett effektivt förfarande för att hantera klagomål som uppstår i samband med tillämpningen av förordningen om hamntjänster för de av deras kusthamnar som omfattas av förordningen. Hanteringen av klagomål ska genomföras på ett sätt som utesluter intressekonflikter och som är funktionellt oberoende av varje hamnledningsorgan eller hamntjänsteleverantör. Medlemsstaterna ska säkerställa att det föreligger en faktisk funktionell uppdelning mellan hanteringen av klagomål å ena sidan och ägandet och förvaltningen av hamnar, tillhandahållandet av hamntjänster och hamnanvändningen å andra sidan. Hanteringen av klagomål ska vara opartisk och öppen och vederbörligen respektera rätten att fritt bedriva affärsverksamhet.
Klagomål ska inges i den medlemsstat i vilken tvisten anses ha sitt ursprung. Medlemsstaterna ska säkerställa att hamnanvändare och övriga berörda parter informeras om var och hur klagomål ska lämnas in samt om vilka myndigheter som ansvarar för hanteringen av klagomål. De myndigheter som ansvarar för hanteringen av klagomål ska i enlighet med nationell rätt ha befogenhet att fatta bindande beslut med förbehåll för domstolsprövning i tillämpliga fall, samt befogenhet att kräva av hamnledningar, hamntjänsteleverantörer och hamnanvändare att de tillhandahåller information som är relevant för ett klagomål. Klagomålet kan gälla vilken som helst meningsskiljaktighet som har anslutning till tillämpningen av förordningen.
I artikel 17 i förordningen finns bestämmelser om berörda myndigheter. Medlemsstaterna ska säkerställa att hamnanvändare och övriga berörda parter informeras om de berörda myndigheter som avses i artiklarna 11–13 i förordningen och till vilka hamnledningen eller den som tillhandahåller hamntjänster vid ett formellt klagomål och på begäran ska översända de uppgifter som avses i artikeln i fråga. I artikel 11 i förordningen finns bestämmelser om insyn i de finansiella förbindelserna, i artikel 12 om hamnavgifter och i artikel 13 om hamninfrastrukturavgifter.
Artikel 18 i förordningen innehåller bestämmelser om överklaganden. Varje part med ett legitimt intresse har rätt att överklaga de beslut eller enskilda åtgärder som med stöd av förordningen om hamntjänster fattats eller vidtagits av hamnledningen, den behöriga myndigheten eller någon annan berörd nationell myndighet. Överklagandeinstansen ska vara oberoende av de inblandade parterna och får vara domstolar.
I artikel 19 i förordningen finns bestämmelser om sanktioner. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som är tillämpliga på överträdelser av förordningen om hamntjänster och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att sanktionerna genomförs. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.