2.1.1  Allmänt

Det har utfärdats organisationsspecifika lagar om alla de myndigheter som föreslås bli överförda till det nya ämbetsverket, med undantag för Olycksutredningscentralen, om vilken det föreskrivs i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser, underrättelsetillsynsombudsmannen, om vilken det föreskrivs i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten och rättegångsbiträdesnämnden, om vilken det föreskrivs i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd. I lagarna föreskrivs det bland annat om myndigheternas uppgifter och befogenheter. Största delen av myndigheterna sköter åtminstone i någon mån tillsynsuppgifter inom sitt ansvarsområde. 

Dataombudsmannen, diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen, barnombudsmannen, konkursombudsmannen och Olycksutredningscentralen finns enligt sina författningar i anslutning till justitieministeriet. Underrättelsetillsynsombudsmannen finns i anslutning till dataombudsmannens byrå och äldreombudsmannen i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå. Europeiska institutet för kriminalpolitik verkar enligt den författning som gäller institutet inom justitieministeriets förvaltningsområde. 

Myndigheternas behörighet är riksomfattande och ingen av deras uppgifter förutsätter närvaro inom ett visst område. Barnombudsmannens byrå finns i Jyväskylä, övriga specialmyndigheter i Helsingfors. Konkursombudsmannens byrå har verksamhetsställen i Helsingfors och Tammerfors. 

Myndigheterna utnämner sin egen personal med undantag för Europeiska institutet för kriminalpolitik, vars ordinarie tjänstemän utnämns av justitieministeriet. Deras personal är helt och hållet anställd i tjänsteförhållande. Statsrådet utnämner cheferna för myndigheterna. 

Enligt 3 § 2 mom. i statstjänstemannaförordningen (971/1994) fattar justitieministeriet beslut om inrättande, indragning och ändring av tjänster vid specialmyndigheterna. Ministeriet utövar med stöd av 9 § 3 mom. 2 punkten och 9 § 5 mom. 2 punkten i förordningen om statens tjänstekollektivavtal (1203/1987) även lönebehörighet i fråga om specialmyndigheterna. Finansministeriet har genom sitt beslut av den 18 december 2020 med stöd av 3 § 3 mom. 2 punkten i lagen om statens tjänstekollektivavtal (664/1970) bestämt att justitieministeriet ska vara förvaltningsområdets förhandlingsmyndighet för alla specialmyndigheter (VN/28376/2020-VM-1). 

Antalet anställda vid specialmyndigheterna är cirka 175. Dessutom har i synnerhet Olycksutredningscentralen och konsumenttvistenämnden ett stort antal utomstående experter och därmed mottagare av arvode. 

Av myndigheterna i rättegångsbiträdesnämnden samt i underrättelsetillsynsombudsmannens och äldreombudsmannens verksamhet är antalet tjänstemän 2–4 personer och vid Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI), Olycksutredningscentralen samt vid konkursombudsmannens byrå, barnombudsmannens byrå och jämställdhetsombudsmannens byrå 10–17 personer. Antalet tjänstemän i konsumenttvistenämnden samt vid diskrimineringsombudsmannens byrå och dataombudsmannens byrå är cirka 30–50. 

2.1.2  Dataombudsmannen

Dataombudsmannen har allmän behörighet i frågor som gäller skydd av personuppgifter. EU:s allmänna dataskyddsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2016/679), som blev tillämplig i maj 2018, utvidgade i väsentlig grad de nationella dataskyddsmyndigheternas uppgiftsområde och befogenheter. Den allmänna dataskyddsförordningen kompletteras av den nationella dataskyddslagen (1050/2018), där det bland annat föreskrivs om den tillsynsmyndighet som avses i den allmänna dataskyddsförordningen, hur den organiseras, förfarandet för beslutsfattande i påföljdsavgiftsärenden och utnämning av tjänstemän. 

Bestämmelser om dataombudsmannens tillsynsuppgifter finns förutom i EU:s dataskyddsförordning och den nationella dataskyddslagen också i EU:s rättsakter, såsom författningarna om Schengens informationssystem, och i ett tjugotal nationella lagar, bland annat i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014, 305 §), lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004, 22 §) och kreditupplysningslagen (527/2007, 33–36 §).  

Enligt 8 § i dataskyddslagen är dataombudsmannen den nationella tillsynsmyndighet som avses i dataskyddsförordningen. Dataombudsmannen är också den tillsynsmyndighet som avses i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). Genom lagen genomförs dataskyddsdirektivet för brottsbekämpning (2016/680/EU). 

I artiklarna 55 och 57 i dataskyddsförordningen finns bestämmelser om dataombudsmannens uppgifter och befogenheter. Den nationella tillsynsmyndigheten ska (artikel 57) bland annat övervaka och verkställa tillämpningen av förordningen, ge rådgivning åt det nationella parlamentet, regeringen och andra institutioner och organ om lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder rörande skyddet av fysiska personers rättigheter och friheter när det gäller behandling, öka personuppgiftsansvarigas och personuppgiftsbiträdens medvetenhet om sina skyldigheter enligt dataskyddsförordningen, på begäran tillhandahålla information till registrerade om hur de ska utöva sina rättigheter enligt dataskyddsförordningen och behandla klagomål. 

Enligt 9 § i dataskyddslagen har dataombudsmannen en byrå med minst två biträdande dataombudsmän och ett behövligt antal föredragande som är förtrogna med dataombudsmannens uppgiftsområde och annan personal. Dataombudsmannen utnämner byråns tjänstemän och anställer den övriga personalen vid byrån. Dataombudsmannen godkänner en arbetsordning för byrån. 

Dataombudsmannen och biträdande dataombudsmän utnämns av statsrådet för fem år i sänder (11 §). 

Det faktiska antalet årsverken vid dataombudsmannens byrå 2022 var 49,1 och de faktiska nettoutgifterna 4 082 000 euro. I anslutning till byrån finns underrättelsetillsynsombudsmannen. 

Enligt 12 § i dataskyddslagen finns det vid dataombudsmannens byrå en sakkunnignämnd som enligt 17 § i den lagen på dataombudsmannens begäran ska ge utlåtanden om viktiga frågor i samband med tillämpningen av lagstiftning som gäller behandling av personuppgifter. Statsrådet tillsätter nämnden för en mandatperiod på tre år. 

2.1.3  Jämställdhetsombudsmannen

Bestämmelser om jämställdhetsombudsmannens uppgifter finns i lagen om jämställdhetsombudsmannen (1328/2014) och i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). 

Enligt 2 § i lagen om jämställdhetsombudsmannen ska jämställdhetsombudsmannen övervaka att jämställdhetslagen följs och i synnerhet att förbuden mot diskriminering och diskriminerande annonsering iakttas, genom initiativ, råd och anvisningar främja syftet med jämställdhetslagen, informera om jämställdhetslagstiftningen och dess tillämpningspraxis, följa att jämställdhet uppnås på samhällslivets alla områden och vidta åtgärder för att åstadkomma förlikning i ärenden som gäller diskriminering enligt jämställdhetslagen. 

Enligt 3 § kan jämställdhetsombudsmannen bistå den som blivit utsatt för diskriminering i syfte att trygga den diskriminerades rättigheter och vid behov bistå honom eller henne i rättegång som gäller gottgörelse eller ersättning, om ombudsmannen anser att ärendet är av avsevärd betydelse för tillämpning av lag. 

Statsrådet utnämner jämställdhetsombudsmannen för högst fem år i sänder. Enligt 4 § har jämställdhetsombudsmannen en byrå med ett behövligt antal föredragande, som ska vara förtrogna med ombudsmannens uppgiftsområde, och andra anställda. Jämställdhetsombudsmannen utnämner tjänstemännen vid byrån och godkänner en arbetsordning för byrån. 

Det faktiska antalet årsverken vid jämställdhetsombudsmannens byrå 2022 var 10,3 och de faktiska nettoutgifterna 1 022 000 euro. 

2.1.4  Diskrimineringsombudsmannen

Bestämmelser om diskrimineringsombudsmannen finns i lagen om diskrimineringsombudsmannen (1326/2014).  

Diskrimineringsombudsmannen ska enligt 3 § övervaka efterlevnaden av diskrimineringslagen (1325/2014) samt allmänt främja likabehandling och förebygga diskriminering. Dessutom ska ombudsmannen vara nationell rapportör om människohandel och rapportör om våld mot kvinnor samt övervaka verkställigheten av avlägsnanden ur landet av utlänningar som ska utvisas eller avvisas (utlänningslagen 301/2004, 152 b §). 

För skötseln av sina uppgifter ska ombudsmannen bland annat sammanställa och låta genomföra utredningar, offentliggöra rapporter och ta initiativ, ge råd och utlåtanden, främja informationsverksamhet, fostran och utbildning samt inom sitt ansvarsområde bevaka hur Finland uppfyller sina internationella människorättsförpliktelser och ge akt på hur verkningsfull den nationella lagstiftningen är. 

Enligt 7 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen kan diskrimineringsombudsmannen bistå eller förordna en underlydande tjänsteman att bistå den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier eller som eventuellt är ett offer för människohandel, i syfte att trygga den personens rättigheter. 

Enligt 19 § i diskrimineringslagen (1325/2014) kan diskrimineringsombudsmannen bistå dem som har utsatts för diskriminering när deras klagomål om diskriminering prövas samt bland annat vidta åtgärder för att åstadkomma förlikning i ett ärende som gäller efterlevnaden av diskrimineringslagen och i enskilda fall lämna ståndpunkter för att förebygga ett lagstridigt förfarande eller för att förhindra att ett sådant fortsätter eller upprepas, om det inte är fråga om ett ärende som omfattas av en arbetarskyddsmyndighets tillsynsbehörighet eller gäller tolkning av arbets- eller tjänstekollektivavtal. 

Statsrådet utnämner diskrimineringsombudsmannen för högst fem år i sänder. Enligt 9 § har diskrimineringsombudsmannen en byrå med ett behövligt antal föredragande, som ska vara förtrogna med ombudsmannens uppgiftsområde, och annan personal. Diskrimineringsombudsmannen utnämner tjänstemännen och anställer den övriga personalen vid byrån. 

Det faktiska antalet årsverken vid diskrimineringsombudsmannens byrå 2022 var 30,7 och de faktiska nettoutgifterna 2 299 000 euro. I anslutning till byrån finns äldreombudsmannen. 

Enligt 10 § i lagen om diskrimineringsombudsmannen finns det i anslutning till diskrimineringsombudsmannens byrå en delegation för likabehandlingsärenden för utbyte av information mellan aktörer och myndigheter som är betydelsefulla för det allmänna främjandet av likabehandling och för förebyggande av diskriminering samt för behandling av frågor som gäller likabehandling. Delegationen tillsätts av statsrådet för tre år i sänder. 

2.1.5  Barnombudsmannen

Bestämmelser om barnombudsmannen finns i lagen om barnombudsmannen (1221/2004) och i statsrådets förordning om barnombudsmannen (274/2005). Barnombudsmannen har enligt 2 § i lagen till uppgift att främja barnens intressen och ta tillvara barns rättigheter i samarbete med andra myndigheter samt organisationer och övriga liknande aktörer inom sitt verksamhetsområde. 

Ombudsmannen ska bedöma hur barnens intressen och rättigheter omsätts i praktiken samt följa barns och ungdomars levnadsförhållanden, bevaka lagstiftningen och det samhälleliga beslutsfattandet samt bedöma deras effekter på barns välfärd, genom initiativ, råd och anvisningar påverka det samhälleliga beslutsfattandet i frågor som gäller barn och driva på att barnens intressen tillvaratas i samhället, upprätthålla kontakter med barn och ungdomar och förmedla deras synpunkter till beslutsfattarna, utveckla former för samarbete mellan olika aktörer, förmedla information om barnfrågor till barn, till människor som arbetar med barn, till myndigheter och till allmänheten, samt på olika sätt främja fullgörandet av den av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen om barnets rättigheter. 

Barnombudsmannen utnämns av statsrådet för fem år åt gången. Enligt 5 § i lagen har barnombudsmannen en byrå, där det inom ramen för statsbudgeten finns ett behövligt antal tjänstemän som är föredragande samt annan personal. Enligt 3 § i statsrådets förordning om barnombudsmannen utnämns och anställs övrig personal vid barnombudsmannens byrå av barnombudsmannen. 

Enligt 8 § i förordningen kan barnombudsmannen vid behov fastställa en arbetsordning för sin byrå. 

Det faktiska antalet årsverken vid barnombudsmannens byrå 2022 var 10,2 och de faktiska nettoutgifterna 716 000 euro. 

För att främja barns ställning och rättigheter samt myndighetssamarbetet i dessa frågor bistås barnombudsmannen av en delegation. Statsrådet tillsätter delegationen på förslag av barnombudsmannen för högst fem år åt gången. Delegationen har en ordförande, en vice ordförande och högst 14 andra medlemmar som var och en har en personlig suppleant. 

Barnombudsmannen och barnombudsmannadelegationen har till uppgift att påverka på ett allmänt plan. De prövar eller fattar inte beslut som påverkar en parts rättsliga ställning i enskilda ärenden. Barnombudsmannen ger rådgivning på allmän nivå och vägleder vid behov personen i fråga att kontakta behörig myndighet.  

2.1.6  Underrättelsetillsynsombudsmannen

Bestämmelser om underrättelsetillsynsombudsmannen finns i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten (121/2019). Enligt 2 § i lagen utövas laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten av underrättelsetillsynsombudsmannen. Ombudsmannen övervakar även skyddspolisens övriga verksamhet. 

Enligt 7 § ska underrättelsetillsynsombudsmannen som laglighetsövervakare i fråga om underrättelseverksamheten övervaka lagenligheten vid användning av underrättelseinhämtningsmetoder och underrättelseinformation samt i övrig underrättelseverksamhet, övervaka tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna i underrättelseverksamheten, främja rättssäkerheten och god praxis i anknytning till den i underrättelseverksamheten samt inom sitt ansvarsområde ge akt på och bedöma hur verkningsfull lagstiftningen är och lägga fram de utvecklingsförslag som han eller hon anser vara behövliga. 

Enligt 11 § kan var och en som anser att hans eller hennes rättigheter har kränkts vid underrättelseverksamhet eller att det annars har förfarits lagstridigt i underrättelseverksamheten anföra klagomål till underrättelsetillsynsombudsmannen i ett ärende som omfattas av ombudsmannens övervakningsbehörighet. Enligt 12 § kan den som har varit föremål för underrättelseverksamhet eller som misstänker att han eller hon har varit föremål för underrättelseinhämtning be underrättelseombudsmannen undersöka lagenligheten i fråga om användningen av den underrättelseinhämtningsmetod som han eller hon varit föremål för. 

Statsrådet utnämner underrättelsetillsynsombudsmannen för fem år i sänder. Statsrådet ska innan utnämningsärendet avgörs ge underrättelsetillsynsutskottet tillfälle att yttra sig i frågan. (6 §) 

Enligt 20 § har underrättelsetillsynsombudsmannen ett behövligt antal föredragande, som ska vara förtrogna med ombudsmannens uppgiftsområde, och annan personal (underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen). Underrättelseombudsmannen utnämner tjänstemännen och anställer den övriga personalen vid underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen. 

Enligt 20 a § finns inom underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen en ledande sakkunnig som när ombudsmannen har förhinder är ställföreträdare för ombudsmannen och sköter ombudsmannens uppgifter enligt lagen i fråga, med motsvarande befogenheter. Även den ledande sakkunniga utnämns av statsrådet. Före utnämningen ska underrättelsetillsynsombudsmannen höras och underrättelsetillsynsutskottet ges tillfälle att yttra sig i frågan. 

Enligt 21 § godkänner underrättelsetillsynsombudsmannen en arbetsordning för sin verksamhet. 

Det faktiska antalet årsverken vid underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen 2022 var 3,0 och de faktiska nettoutgifterna 473 000 euro.  

Dataombudsmannens byrå sköter underrättelsetillsynsombudsmannens förvaltning till den del uppgifterna inte hör till justitieministeriet. 

2.1.7  Olycksutredningscentralen

Bestämmelser om Olycksutredningscentralens uppgifter finns i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser (525/2011). Bestämmelser om säkerhetsutredning finns dessutom i internationella bestämmelser. 

Olycksutredningscentralen ska utreda olyckor som bör anses särskilt allvarliga på grund av antalet döda eller skadade eller på grund av omfattningen av skador på miljön, egendom eller förmögenhet eller på grund av olyckans art, olyckor och allvarliga tillbud i luftfart enligt definitionen i EU:s flyghaveriförordning, allvarliga olyckor i spårtrafiken samt mycket allvarliga sjöolyckor. 

Centralen har behörighet att enligt egen prövning utreda också andra olyckor och tillbud. Olycksutredningscentralen kan dessutom göra en gemensam utredning när det är fråga om flera liknande olyckor eller tillbud (temautredning). 

Utöver den egentliga säkerhetsutredningen ska Olycksutredningscentralen dra försorg om allmän organisation, planering, styrning, information och tillsyn som gäller säkerhetsutredningar, utbilda personer som lämpar sig att vara utredare, upprätthålla beredskap att snabbt inleda utredningar, sköta det internationella samarbete som gäller säkerhetsutredningar samt ge säkerhetsrekommendationer och följa hur de iakttas (8 §). 

Enligt 5 § i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser ska händelseförloppet, orsaker och följder samt räddningsinsatserna och myndigheternas åtgärder klarläggas. Vid utredningen ska särskilt klarläggas om säkerheten i tillräcklig utsträckning har beaktats i den verksamhet som har lett till olyckan samt vid planeringen, tillverkningen, byggandet och användningen av de anläggningar och konstruktioner som har orsakat eller har drabbats av olyckan eller tillbudet. Dessutom ska det utredas om ledningen, övervakningen och inspektionen har ordnats och skötts som sig bör. Vid behov ska det också utredas om det eventuellt finns brister i gällande bestämmelser och föreskrifter om säkerheten och myndigheterna. Olycksfallsutredningscentralens säkerhetsutredning är vanligen inriktad även på myndigheternas verksamhet. 

Enligt lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser kan också en exceptionell händelse utredas. Med exceptionell händelse avses enligt 31 § sådana synnerligen allvarliga händelser som inte är olyckor men som har lett till döden eller har hotat eller allvarligt skadat samhälleliga basfunktioner. Beslut om att inleda utredning av en exceptionell händelse fattas enligt 32 § av statsrådet, som för utredningen av händelsen kan tillsätta en utredningskommission i anslutning till Olycksutredningscentralen. 

Vid Olycksutredningscentralen finns det enligt 9 § en direktör, tjänstemän som utför säkerhetsutredningar och andra tjänstemän samt vid behov annan personal. Direktören utnämns av statsrådet. Direktören ska leda, övervaka och utveckla verksamheten vid Olycksutredningscentralen och svara för verksamhetens kvalitet och resultat.  

I arbetsordningen som fastställs av direktören bestäms det om centralens organisation, personalens uppgifter, handläggning och avgörande av ärenden och om annan allmän organisering av verksamheten. Enligt 11 § kan Olycksutredningscentralen som hjälp vid säkerhetsutredningar anlita utomstående experter. 

Olycksutredningscentralens faktiska antal årsverken 2022 var 17,1. Utomstående experter utses enligt respektive undersökningsbehov. Till de medlemmar av en utredningskommission som inte är tjänstemän vid Olycksutredningscentralen betalas arvode för uppdraget. Arvodesbeloppen fastställs av justitieministeriet. År 2022 deltog utomstående experter i utredningar motsvarande drygt 3,1 årsverken. Årligen anlitas vanligen cirka 70 utomstående experter. 

Olycksutredningscentralens faktiska nettoutgifter 2022 var 1 685 000 euro. Dessutom har Olycksutredningscentralen anvisats ett förslagsanslag för betalning av utgifter som föranleds av utredning av olyckor. 

2.1.8  Europeiska institutet för kriminalpolitik

Europeiska institutet för kriminalpolitik, verksamt i anslutning till Förenta nationerna, har inrättats genom en överenskommelse mellan Finland och Förenta nationerna (FördrS 41 och 42/1982). Överenskommelsen har ändrats genom ett protokoll av den 14 april 1987 (protokollet mellan Finlands regering och Förenta Nationerna om ändring av överenskommelsen om grundande av Helsingfors kriminalpolitiska institut, verksamt i anslutning till Förenta Nationerna, FördrS 47 och 48/1987). I överenskommelsen fastställs bland annat institutets mål och uppgifter, institutets ställning under FN:s och Finlands regering gemensamma beskydd, institutets organisation och kontakter till FN samt skyldigheterna för värdlandets regering och FN. 

Överenskommelsen och ändringsprotokollet till den sattes nationellt i kraft genom lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Förenta Nationerna om grundande av Helsingfors kriminalpolitiska institut, verksamt i anslutning till Förenta Nationerna, samt om tillämpning av överenskommelsen och i protokollet om ändring av överenskommelsen (582/1982, ändrad genom lagarna 710/1987 och 900/2022). Genom lagen har både de bestämmelser i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen och andra bestämmelser om genomförandet och tillämpningen av bestämmelserna satts i kraft. Institutet omfattas dessutom av statsrådets förordning om Europeiska institutet för kriminalpolitik, verksamt i anslutning till Förenta Nationerna (1016/2022). 

Syftet med institutet är att bedriva forskning om kriminalpolitiska fenomen och erbjuda möjligheter till regelbundet utbyte av information och sakkunskap om kriminalpolitik i första hand i Europa, men Europeiska institutet för kriminalpolitik kan också göra globala utredningar och driva utvecklingsprojekt. Målet med verksamheten är att påverka genom kunskap. 

Institutets verksamhet styrs centralt av FN:s kriminalpolitiska program och av anknytande strategiska beslut.  

Kriminalpolitiska institutet har en direktör, tjänstemän som är förtrogna med institutets uppgiftsområde samt vid behov annan personal (4 § i lagen). Institutets direktör utnämns av statsrådet för högst fem år i sänder efter överläggningar med FN:s generalsekreterare. Justitieministeriet utnämner institutets ordinarie tjänstemän och anställer personal i tills vidare gällande arbetsavtalsförhållande efter överläggningar med institutets direktör (5 § i lagen). Enligt 5 § i förordningen utnämner institutets direktör personal i tjänsteförhållande för viss tid om sammanlagt högst ett år. Justitieministeriet utnämner personal i tjänsteförhållande för viss tid som är längre än ett år. 

Enligt 1 § i förordningen kan vid institutet också finnas tillfälliga experter som utnämnts av Förenta Nationernas generalsekreterare. 

Enligt 6 § i lagen utfärdas institutets arbetsordning av institutets direktör. I arbetsordningen bestäms det om ledningen, om den interna organisationen och arbetsfördelningen, om tjänstemännens uppgifter och organiseringen av dem, om beredning och avgörande av ärenden och om ställföreträdare. I arbetsordningen kan det även bestämmas om andra sådana frågor som gäller institutets förvaltning och som behövs för organiseringen av verksamheten. 

Enligt 3 § i lagen har institutet en delegation, där ordföranden och en del av medlemmarna utses av FN:s generalsekreterare. De övriga medlemmarna utses av statsrådet. Delegationen behandlar institutets verksamhetsberättelse för föregående år, förslaget till verksamhetsplan för följande år och godkänner rekommendationer för institutets utveckling och verksamhet. 

Kärnfinansieringen för Europeiska institutet för kriminalpolitik kommer ur statsbudgeten, men en betydande del av den totala finansieringen utgörs av forskningsfinansiering från utomstående parter, i praktiken myndigheter eller internationella organisationer. Utvecklingen av verksamheten och det internationella samarbetet finansieras nästan uteslutande med extern projektfinansiering. 

Det faktiska antalet årsverken vid Europeiska institutet för kriminalpolitik 2022 var 10,2 och de faktiska nettoutgifterna 540 000 euro. 

2.1.9  Konkursombudsmannen

Bestämmelser om konkursombudsmannen och dess verksamhet finns i lagen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (109/1995), nedan övervakningslagen, och i förordningen om övervakning av förvaltningen av konkursbon (111/1995), nedan övervakningsförordningen.  

Konkursombudsmannen ska enligt 1 § i övervakningslagen bland annat följa verksamheten i konkursbon samt genom initiativ, råd och anvisningar främja och utveckla god boförvaltningssed, övervaka att ett konkursbo sköts enligt lag och god boförvaltningssed och att boförvaltarna sköter sitt uppdrag på behörigt sätt, vid behov sörja för att gäldenärens räkenskaper och verksamhet granskas, vidta nödvändiga åtgärder då konkursombudsmannen har fått kännedom om försummelser eller missbruk eller andra omständigheter som kräver rättelse och ha hand om den offentliga utredningen av konkursbon.  

Konkursombudsmannen ska på motsvarande sätt i tillräcklig utsträckning också följa genomförandet av företagssaneringar samt övervaka att utredarna sköter sitt uppdrag på behörigt sätt. 

Statsrådet utnämner konkursombudsmannen. Enligt 2 § i övervakningslagen har konkursombudsmannen en byrå där det inom ramen för statsbudgeten finns ett behövligt antal tjänstemän som är föredragande samt annan personal. Enligt 4 § i övervakningsförordningen utnämns eller anställs tjänstemännen och den övriga personalen vid konkursombudsmannens byrå av konkursombudsmannen. 

Enligt 2 § i övervakningslagen fastställer konkursombudsmannen byråns arbetsordning. 

Det faktiska antalet årsverken vid konkursombudsmannens byrå 2022 var 11,7 och de faktiska nettoutgifterna 1 483 000 euro. I konkursombudsmannens anslag ingår ett förslagsanslag som särskilt gäller offentliga utredningar och är bundet till antalet offentliga utredningar. 

Enligt 7 § i övervakningsförordningen bistås konkursombudsmannen av delegationen för konkursärenden. Justitieministeriet utser delegationens ordförande och andra medlemmar för tre år i sänder. 

2.1.10  Konsumenttvistenämnden

Bestämmelser om konsumenttvistenämnden finns i lagen om konsumenttvistenämnden (8/2007) och i justitieministeriets förordning (188/2007). Nämnden är ett oavhängigt och opartiskt rättsskyddsorgan som behandlar konsumenttvister. 

Nämnden ger skriftliga rekommendationer om hur tvister mellan konsumenter och näringsidkare samt mellan enskilda i bostadsfrågor ska lösas. Nämndens behörighet omfattar behandling av meningsskiljaktigheter mellan näringsidkare och konsumenter samt gruppklagomål där konsumentombudsmannen är den som inleder ärendet. Nämnden strävar efter en förlikning mellan parterna innan den ger en skriftlig rekommendation om hur tvisten ska lösas. 

Utöver en rekommendation om hur tvisten ska lösas kan nämnden ge utlåtanden till domstolarna när dessa behandlar ärenden som hör till konsumenttvistenämndens behörighet. En väsentlig del av nämndens verksamhet är att informera medierna och andra konsumentmyndigheter om lösningarna samt att ge råd och anvisningar till konsumentrådgivarna. 

Enligt 25 § i lagen ges närmare bestämmelser om hur arbetet i nämnden organiseras i nämndens arbetsordning som fastställs av ordföranden efter att ha hört plenum. 

Enligt 6 § i lagen har nämnden en ordförande och en vice ordförande med tjänsterna som huvudsyssla samt minst tio lagfarna medlemmar i bisyssla och sakkunnigmedlemmar i bisyssla. Ordföranden leder nämnden och svarar för dess resultat. Ordföranden och vice ordföranden utnämns av statsrådet. Medlemmarna och en ersättare för var och en av dem förordnas av justitieministeriet för fem år i sänder. 

Enligt 1 § i justitieministeriets förordning om konsumenttvistenämnden finns också andra tjänster vid nämnden. Nämnden kan också ha föredragande i bisyssla.  

Konsumenttvistenämndens faktiska antal årsverken 2022 var 29,7. Nämnden har dessutom föredragande i bisyssla. Justitieministeriet fastställer grunderna för arvodena till nämndens medlemmar och föredragande i bisyssla. 

Nämndens faktiska nettoutgifter 2022 var 2 359 000 euro. 

2.1.11  Rättegångsbiträdesnämnden

Bestämmelser om rättegångsbiträdesnämnden finns i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011). Den oberoende nämnden beviljar tillstånd att vara verksam som rättegångsombud och rättegångsbiträde, återkallar tillstånd och påför påföljdsavgifter. Rättegångsbiträdesnämnden kan också ge en varning eller återförvisa tillsynsärendet till tillsynsnämnden för behandling enligt vad som föreskrivs i 16 §. 

Statsrådet tillsätter rättegångsbiträdesnämnden för fem år i sänder. 

Nämndens ordförande och medlemmar har uppdraget som bisyssla och till dem betalas arvode enligt grunder som fastställts av justitieministeriet. Nämndens kostnader täcks med de ansöknings- och tillsynsavgifter som tas ut hos rättegångsbiträden som beviljats tillstånd.  

Det faktiska antalet årsverken vid nämnden 2022 var 2,0 och de faktiska bruttoutgifterna 665 000 euro. 

2.1.12  Äldreombudsmannen

Bestämmelser om äldreombudsmannen finns i lagen om äldreombudsmannen (753/2021).  

Enligt 3 § har äldreombudsmannen till uppgift att främja tillgodoseendet av de äldres rättigheter.  

Ombudsmannen ska bevaka och bedöma de äldres ställning och tillgodoseendet av de äldres rättigheter, bevaka lagstiftningen och det samhälleliga beslutsfattandet samt bedöma deras konsekvenser för de äldre, ta initiativ och ge utlåtanden samt delta i samhällsdebatten, sammanställa och låta göra utredningar samt offentliggöra rapporter, främja informationsverksamhet och förmedla kunskap om äldre samt främja samarbetet mellan aktörer som handlägger ärenden som gäller äldre och aktörer som representerar äldre. 

Äldreombudsmannen utövar inte tillsyn i enskilda fall i efterhand och behandlar inte klagomål, utan ombudsmannens uppgifter är inriktade på uppföljning och utvärdering samt på proaktiv påverkan.  

Statsrådet utnämner äldreombudsmannen för högst fem år i sänder. Enligt 6 § har äldreombudsmannen ett behövligt antal föredragande, som ska vara förtrogna med ombudsmannens uppgiftsområde, och annan personal. Äldreombudsmannen utser och anställer sin personal. Enligt 7 § godkänner äldreombudsmannen en arbetsordning för sin verksamhet. 

Det faktiska antalet årsverken vid äldreombudsmannens byrå 2022 var 2,5 och de faktiska nettoutgifterna 243 000 euro.  

Diskrimineringsombudsmannens byrå sköter äldreombudsmannens förvaltning till den del uppgifterna inte hör till justitieministeriet. 

2.2.1  Allmänt

Specialmyndigheterna är självständiga och oberoende myndigheter. Eftersom deras uppgifter delvis är mycket olika, väger självständigheten och oberoendet olika i deras verksamhet. I synnerhet i fråga om de myndigheter som sköter Olycksutredningscentralens och en tillsynsmyndighets uppgifter, det vill säga jämställdhets-, diskriminerings-, dataskydds- och underrättelsetillsynsombudsmannen, betonas kravet på självständighet och oberoende. Tillsynsmyndighetens oberoende innebär i synnerhet oberoende av den verkställande makten, olika intressentgrupper och tillsynsobjekt. Olycksutredningscentralens oberoende innebär i synnerhet att centralen är oberoende både av utredningsobjekten och av dem som får rekommendationer. 

Dataombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen övervakar också lagenligheten i myndighetsverksamheten inom sina egna verksamhetsområden och därmed potentiellt också varandra. 

Föremål för underrättelsetillsynsombudsmannens tillsyn kan vara myndigheter, men vanligen andra myndigheter än myndigheterna inom justitieförvaltningen. Inte heller Olycksutredningscentralens utredningar och dess rekommendationer riktar sig vanligen till myndigheter inom justitieförvaltningen. 

Konkursombudsmannen och rättegångsbiträdesnämnden är tillsynsmyndigheter, men de utövar vanligen tillsyn över andra aktörer än myndigheter. Parter i ärenden som behandlas i konsumenttvistenämnden är i allmänhet privatpersoner och företag. Dessa tre myndigheters behörighet gäller framför allt den privata sektorn och näringslivet. 

Till barnombudsmannens och äldreombudsmannens ansvarsområde hör inte tillsyn, utan deras självständighet är en myndighets normala självständighet. Barnombudsmannens självständighet och oberoende har betonats till exempel i den allmänna kommentaren nr 2 (2002) från FN:s kommitté för barnets rättigheter. Sakkunnigarbetet vid Europeiska institutet för kriminalpolitik är forsknings- och utvecklingsarbete som förutsätter självständighet i forskningen. 

I följande avsnitt behandlas förpliktande internationell rätt för de myndigheter vars oberoende i förhållande till andra myndigheter särskilt betonas. 

2.2.2  EU-rätt och internationell rättspraxis

2.2.3  Nationella bestämmelser

I de nationella författningar som gäller specialmyndigheterna konstateras det att myndigheterna är självständiga och oberoende. Enligt förarbetena till bestämmelserna är en väsentlig del av dem att myndigheten själv beslutar om användningen av sina resurser, rekryteringar och sin arbetsordning. 

Enligt 8 § i dataskyddslagen är dataombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Genom dataskyddslagen har Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning kompletterats och preciserats, och förordningen tillämpas parallellt med dataskyddsförordningen. I detaljmotiveringen till 8 § i lagen konstateras det att regleringen om dataombudsmannens oberoende följer direkt av förordningen när dataombudsmannen sköter uppgifter enligt förordningen och utövar sina befogenheter enligt förordningen. Dataombudsmannen har dock även andra uppgifter och befogenheter än de som föreskrivs i förordningen i vilka han eller hon likaså är självständig och oberoende. Därför har det varit nödvändigt att föreskriva särskilt om oberoende också i dataskyddslagen. 

Dataombudsmannens rätt att utnämna tjänstemän vid sin byrå och anställa den övriga personalen vid byrån tryggar enligt förarbetena till lagen dataombudsmannens självständiga och oberoende ställning. 

Jämställdhetsombudsmannen är enligt 1 § 2 mom. i lagen om jämställdhetsombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Enligt förarbetena till lagen (RP 19/2014 rd) avses med jämställdhetsombudsmannens oberoende ställning i synnerhet ombudsmannens frihet att fatta beslut utifrån eget övervägande utan medinflytande från utomstående. Genom att jämställdhetsombudsmannen själv utnämner sin egen personal (4 § 2 mom.) och godkänner en arbetsordning för byrån (4 § 3 mom.) har avsikten enligt regeringspropositionen varit att stärka jämställdhetsombudsmannens självständiga ställning. I arbetsordningen kan det till exempel bestämmas om organiseringen av arbetet vid ombudsmannens byrå.  

Diskrimineringsombudsmannen är enligt 1 § 2 mom. i lagen om diskrimineringsombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Det viktiga är enligt förarbetena till lagen (RP 19/2014 rd) att ombudsmannen i egenskap av myndighet som övervakar efterlevnaden av lagen agerar självständigt och opartiskt. Ombudsmannen är i sin avgörandeverksamhet och i sin övriga verksamhet oberoende av påverkan från andra aktörer, såsom myndigheter eller olika intressentgrupper, liksom även parterna i det ärende som ska avgöras. Ombudsmannen beslutar självständigt om hur resurserna för ombudsmannens byrå ska fördelas. Enligt regeringens proposition är det av betydelse för självständigheten att ombudsmannen har rätt att själv utnämna personalen vid sin byrå. Även bestämmelsen om godkännande av en arbetsordning för byrån enligt regeringens proposition utgör ett led i ombudsmannens oberoende och självständiga ställning. 

Barnombudsmannen är enligt 1 § i lagen om barnombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Bakgrunden till att myndigheten inrättades är bland annat rekommendationen från FN:s kommitté för barnets rättigheter 1996 om att det i Finland ska inrättas en oberoende uppföljningsmekanism, till exempel en barnombudsman.  

Vid beredningen av lagen om barnombudsmannen (RP 163/2004 rd) ansågs att en riksomfattande institution som genom lag tryggas en oberoende ställning, befogenheter och uppgifter skulle ha de bästa verksamhetsmöjligheterna. Barnombudsmannen skulle enligt förarbetena till lagen ha en självständig ställning som är så oberoende som möjligt för att ombudsmannen självständigt ska kunna sköta sitt uppdrag. Ombudsmannen ska vara en myndighet med självständig verksamhet som administrativt och i fråga om verksamhetsanslagen är en del av ministeriet. Barnombudsmannen fanns ursprungligen i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet.  

Enligt 1 § i lagen om äldreombudsmannen är äldreombudsmannen självständig och oberoende i sin verksamhet. Enligt förarbetena till lagen (RP 82/2021 rd) föreslås äldreombudsmannen vara en självständig statlig myndighet, som självständigt handlägger de ärenden som hör till dess verksamhetsområde. I sin verksamhet är äldreombudsmannen därmed oberoende av påverkan från andra instanser, såsom myndigheter eller olika intressegrupper. Äldreombudsmannen besluter också självständigt om inriktningen av de resurser som anvisas funktionen samt om anställning och utnämning av personal. 

Underrättelsetillsynsombudsmannen är enligt 5 § 2 mom. i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten självständig och oberoende i sin verksamhet. I förarbetena till lagen (RP 199/2017 rd) konstateras att underrättelseombudsmannen självständigt sköter de ärenden som hör till ombudsmannens behörighet. Ombudsmannen är i sin avgörandeverksamhet och i sin övriga verksamhet oberoende av påverkan från andra aktörer, såsom myndigheter eller olika intressegrupper samt parterna i det ärende som avgörs. Med att vara oberoende avses särskilt ombudsmannens frihet att fatta beslut efter egen prövning utan att utomstående aktörer påverkar saken. Underrättelseombudsmannen beslutar självständigt om hur ombudsmannafunktionens resurser riktas. Med tanke på myndighetens självständighet och oberoende är det enligt regeringens proposition väsentligt att det i den föreslagna lagen föreskrivs om ombudsmannens rätt att välja och själv utnämna personalen vid underrättelseombudsmannafunktionen och att godkänna en arbetsordning för funktionen. 

Enligt 8 § i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser utför Olycksutredningscentralen sina uppgifter självständigt och oberoende. För att garantera oberoende föreslås det enligt förarbetena till lagen (RP 204/2010 rd) att myndigheten hör till justitieministeriets förvaltningsområde, som inte har några tillstånds- eller tillsynsuppgifter inom de områden som kan bli föremål för utredningar. Centralen ska vara en självständig förvaltningsmyndighet och justitieministeriet ska inte kunna påverka det utredningsarbete som centralen utför.  

Det finns inga särskilda bestämmelser om konkursombudsmannens oberoende. Enligt detaljmotiveringen till lagen (RP 249/1994 rd) är konkursombudsmannen opartisk i sitt övervakningsuppdrag. Han övervakar att samtliga borgenärer bemöts enligt lag och på ett objektivt sätt. I regeringens proposition konstateras att det är nödvändigt att det finns en myndighet som ansvarar för uppföljningen, utvecklandet och övervakningen av konkursförfarandet. Skatteförvaltningen och arbetskraftsförvaltningen ansågs inte lämpliga för denna uppgift på grund av sin borgenärsställning. Den bästa lösningen ansågs vara att det för nämnda uppgifter grundas en funktionellt självständig specialmyndighet, som bistås av en byrå. 

Riksdagens lagutskott konstaterade vid behandlingen av propositionen att utgångspunkten för bestämmelserna absolut måste vara att konkursombudsmannen är opartisk i skötseln av sina uppgifter. Detta innebär framför allt att konkursombudsmannen bör försöka se till att alla parter vid en konkurs eller sanering behandlas lagenligt och lika. Konkursombudsmannens uppgift är alltså inte att ensidigt driva en enskild grupps – borgenärers eller gäldenärers – intressen och inte heller att driva en enskild borgenärsgrupps intressen. (LaUB 16/1994 rd) 

Ämbetsverken inom justitieministeriets förvaltningsområde kan vara borgenärer i konkursbon; en fordran kan vara till exempel domstolsavgifter. Konkursombudsmannens placering i anslutning till justitieministeriet har dock inte ansetts problematisk. Det finns ännu färre kontakter till andra specialmyndigheter inom konkursombudsmannens uppgiftsområde än till justitieministeriet och dess förvaltningsområde överlag. 

Enligt 1 § i lagen om konsumenttvistenämnden är nämnden ett oavhängigt och opartiskt rättsskyddsorgan. Kraven på oavhängighet syns också i bestämmelserna om nämndens medlemmar. Konsumenttvistenämndens medlemmar och ordförande jämställs till vissa delar med domare, eftersom bestämmelserna om domarjäv i princip tillämpas på dem (9 §). Medlemmar och ersättare samt föredragande med uppgiften som bisyssla får enligt 8 § inte skiljas från sitt uppdrag utan vägande skäl. 

Å andra sidan förordnas nämndens medlemmar av justitieministeriet, inte av statsrådet. Statsrådet utnämner endast nämndens ordförande och vice ordförande. Konsumenttvistenämndens avgörande- och tillsynsverksamhet riktar sig inte till justitieministeriet eller andra myndigheter inom förvaltningsområdet. 

Enligt 3 § i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd är rättegångsbiträdesnämnden oberoende. I motiveringen till paragrafen (RP 318/2010 rd) konstateras att rättegångsbiträdesnämnden enligt förslaget är en statlig myndighet. I syfte att uppnå tekniska effektivitetsfördelar kan rättegångsbiträdesnämnden finnas i samband med någon redan existerande myndighet, men dock fristående från och oberoende av den. 

Nämnden har nu i praktiken funnits i anslutning till justitieministeriet och ministeriet har skött dess bokföringsenhets- och personaladministrationsuppgifter. Nämndens tillsynsbehörighet riktar sig inte till justitieministeriet eller andra myndigheter inom förvaltningsområdet. 

I förarbetena till lagen om Europeiska institutet för kriminalpolitik betonas institutets självständighet i förhållande till Förenta nationerna. Organiseringen av institutets ställning ska enligt förarbetena avgöras som en intern angelägenhet för finska staten. Institutet övervakar inte myndigheternas verksamhet, utan dess uppgift är att bedriva forskning och utbyta information. Institutet har således inget uttryckligt krav på självständighet och oberoende från andra myndigheter.  

Det finns inga särskilda bestämmelser om institutets självständighet och oberoende, även om de forskningsetiska principerna anses förutsätta oberoende av politiskt beslutsfattande samt av dem som finansierar och föremålen för forskningen. 

2.3.1  Uppgifter på statsrådsnivå och centralförvaltningsuppgifter

Enligt 68 § i grundlagen svarar varje ministerium inom sitt ansvarsområde för beredningen av de ärenden som hör till statsrådet och för att förvaltningen fungerar som sig bör. Bestämmelser om ministeriets uppgifter vid styrningen av ämbetsverken inom sitt ansvarsområde finns i 11 § i reglementet för statsrådet (262/2003). Ministerierna behandlar bland annat ärenden som gäller verksamhets- och ekonomiplanering, resultatstyrning, lagberedning, förvaltning, kommunikation, dataadministration samt utveckling och övervakning inom det egna ansvarsområdet. Enligt 2 § i statsrådets förordning om justitieministeriet (543/2003) hör specialmyndigheterna till justitieministeriets ansvarsområde. 

På ovannämnda grunder sköter justitieministeriet bland annat den ram- och budgetberedning som gäller specialmyndigheterna. I statsbudgeten för 2023 finns under huvudtitel 25 för justitieministeriets förvaltningsområde ett gemensamt omkostnadsmoment 03. Omkostnader för myndigheter som verkar i anslutning till justitieministeriet.  

Justitieministeriet för årligen resultatförhandlingar eller årliga diskussioner med varje myndighet. I resultatstyrningsförfarandet avtalas om myndigheternas mål och verksamhetsförutsättningar. De anslag som i statsbudgeten har beviljats för specialmyndigheternas omkostnader fördelas i praktiken i budgetens förklaringsdel enligt varje specialmyndighets uppskattade användning av anslaget. Resultatförhandlingarna bygger på anslagsförslag, och utifrån dessa bedömer ministeriet anslagens tillräcklighet. 

Justitieministeriet sköter vid statsrådets allmänna sammanträde berednings- och föredragningsuppgifter som gäller utnämningen av chefer för specialmyndigheterna. Ministeriet svarar också för att ärenden som gäller tillsättande av delegationer och sakkunnignämnder som hör till myndigheternas ansvarsområde bereds för statsrådets allmänna sammanträde samt för medlemsändringar. 

Ministeriet beslutar om lönen för cheferna för specialmyndigheterna samt om arvodena för delegationernas och nämndernas ordförande, medlemmar och sekreterare inom sitt ansvarsområde. Cheferna för specialmyndigheterna lämnar anmälningar om bindningar och bisysslor till justitieministeriet. 

Ministeriet beslutar också i stor utsträckning om grunderna för arvodena inom sitt förvaltningsområde. Det fastställer till exempel grunderna för arvodena till sakkunniga vid Olycksutredningscentralen. 

Eftersom ombudsmännen är verksamma inom justitieministeriets förvaltningsområde, är justitieministeriet behörigt ministerium att ta emot de berättelser som ombudsmännen avger till statsrådet. Justitieministeriet tar också emot riksdagens skrivelser om ombudsmännens riksdagsberättelser och föredrar dessa skrivelser vid statsrådets allmänna sammanträde. 

Justitieministeriet sköter vid statsrådets allmänna sammanträde uppgifter som gäller beredning och föredragning av beslut om utredningar vid exceptionella händelser. 

2.3.2  Ekonomiförvaltningsuppgifter

Specialmyndigheterna är, med undantag för konkursombudsmannen, en del av ministeriets bokföringsenhet, och därför sköts uppgifterna i anslutning till deras bokföring och betalningsrörelse som en del av justitieministeriets ekonomiförvaltning vid styrningsenheten vid ministeriets förvaltnings- och styrningsavdelning. 

Justitieministeriet sköter således uppgifter som gäller specialmyndigheternas betalningsrörelse, hantering av utgifter och inkomster (kundfakturering, övriga inkomster) samt externa och interna bokföring, liksom även styrningsuppgifter i anslutning till bokföringen av anläggningstillgångar och lösöre. Justitieministeriet sköter också den interna revisionens uppgifter. 

Justitieministeriet för förhandlingar om serviceavtalet med Servicecentret och godkänner avtalet också på specialmyndigheternas vägnar. 

Dessutom ger justitieministeriets styrningsenhet stöd för anslagsplanering och anslagsuppföljning, ekonomirapportering, bokföring av EU-projekt och användning av M2-systemet. 

Justitieministeriet, i praktiken styrningsenheten vid förvaltnings- och styrningsavdelningen, svarar för lokalerna för ämbetsverken inom förvaltningsområdet. Ministeriet svarar för beredningen och genomförandet av lokalstrategin och lokalkonceptet, samordnar lokalprojekt och deltar i planeringen och genomförandet av dem. Ministeriet är själv avtalspart i hyresavtal som gäller de fristående ämbetsverkens lokaler. 

Till ansvaret för lokalerna hör också att utarbeta lokalitetsplaner, utveckla säkerheten i lokalerna, anskaffa nya lokaler och förhandla om hyresavtal till stöd för beredningen av anslagsramarna. 

Dessutom styr justitieministeriet anskaffningar som gäller lokalerna. Den arbetstid som använts för lokalförvaltning är i fråga om de fristående ämbetsverken i allmänhet liten och konkretiseras närmast i samband med nya lokalprojekt. Största delen av lokalerna hyrs av Senatfastigheter.  

Justitieministeriet sköter också upphandlingen av de största anskaffningarna som gäller hela förvaltningsområdet.  

2.3.3  Personalförvaltningsuppgifter

Justitieministeriet är förhandlingsmyndighet inom förvaltningsområdet i ärenden som gäller tjänstekollektivavtal för specialmyndigheternas personal och är behörigt i fråga om avlöningen vid specialmyndigheterna. Ministeriet sköter också ärenden som gäller specialmyndigheternas tjänsteregleringar. Ministeriet utnämner den ordinarie personalen vid Europeiska institutet för kriminalpolitik, verksamt i anslutning till Förenta nationerna. 

Uppgifter som hänför sig till justitieministeriets förhandlings- och avlöningsbehörighet är avtal om lönesystemet, bedömning av kravnivån i tjänstemännens uppgifter, fastställande av den personliga lönedelen och beviljande av personliga tilläggsarvoden. Ministeriet förhandlar också om ett förtroendemannaavtal och ett avtal om statistiksamarbete för hela förvaltningsområdet, med undantag för Brottspåföljdsmyndigheten. 

Till ministeriets behörighet att vidta tjänstearrangemang hör inrättande, indragning, ändring och överföring av tjänster. 

Ministeriet sörjer, delvis med hjälp av Servicecentrets tjänster, för hanteringen av anställningsförhållandena för tjänstemän vid specialmyndigheterna (med undantag för konkursombudsmannens byrå och konsumenttvistenämnden). Dessa operativa uppgifter inom personaladministrationen är så kallat professionellt bruk av Kieku-systemet och uppgifter med nära anknytning till det, såsom skapande av anställningsförhållanden i systemet och förvaltning av uppgifter, anmälan om löneändringar, behandling av ärenden som gäller tjänstledighet samt arbetstidshantering och arbetstidsrapportering. Ministeriets personalförvaltning lämnar Servicecentret alla de beslut inom personalförvaltningen som påverkar lönen för personalen vid specialmyndigheterna. Ministeriet sköter också registreringen av sjukfrånvaro för tjänstemän vid specialmyndigheterna i företagshälsovårdens system, olycksfallsärenden och ansökan om FPA-ersättningar. 

Rådgivningen i dessa frågor har delvis lagts ut på Servicecentret. 

Dessutom sköter justitieministeriet personalrapporteringen för specialmyndigheterna. 

Justitieministeriet administrerar avtalet om företagshälsovård inom hela förvaltningsområdet och ger anknytande rådgivning till ämbetsverken inom förvaltningsområdet. Ministeriet ger rådgivning till specialmyndigheterna till exempel i tjänstemannarättsliga frågor och arbetarskyddsfrågor. 

2.3.4  Uppgifter i anslutning till dataärenden

Produktionen av informationstekniska tjänster inom justitieministeriets förvaltningsområde baserar sig på beställar-utförarmodellen, där ministeriet eller dess underlydande centrala ämbetsverk årligen ingår ett serviceavtal med Rättsregistercentralen om utvecklings- och underhållsuppgifter som gäller de informationssystem som stöder verksamheten, det vill säga så kallade branschspecifika IKT-tjänster.  

Så kallade branschoberoende IKT-tjänster och IKT-anordningar tillhandahålls specialmyndigheterna i enlighet med det avtal som Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori har ingått med Rättsregistercentralen. Avtalet omfattar både branschoberoende och branschspecifika IKT-upphandlingar för specialmyndigheterna. 

Specialmyndigheterna underrättar justitieministeriet om sina datatekniska behov. Ministeriet ingår ett avtal med Rättsregistercentralen om sina egna tjänster och de tjänster som specialmyndigheterna behöver. Specialmyndigheterna ingår därmed i det serviceavtal som ingås med justitieministeriet, med undantag för konkursombudsmannen, som ingår i Utsökningsverkets serviceavtal, och konsumenttvistenämnden, som ingår i samma avtal som rättshjälps- och intressebevakningsdistrikten.  

Justitieministeriet svarar för styrningen och samordningen av informationsförvaltningen och digitaliseringen. Ministeriet svarar också för styrningen och utvecklingen av informations- och cybersäkerheten samt dataskyddet inom förvaltningsområdet. I dessa uppgifter har man vid behov gett specialmyndigheterna anvisningar och råd. 

Den arbetstid som krävs för de uppgifter med anknytning till informationsfrågor som justitieministeriet har producerat för specialmyndigheterna är marginell. I praktiken sköts uppgifterna av informationsenheten vid ministeriets förvaltnings- och styrningsenhet.  

4.1.1  Allmänt

Det föreslås att det inom justitieministeriets förvaltningsområde inrättas ett gemensamt ämbetsverk för barnombudsmannens byrå, dataombudsmannens byrå, diskrimineringsombudsmannens byrå, Europeiska institutet för kriminalpolitik, jämställdhetsombudsmannens byrå, konkursombudsmannens byrå, konsumenttvistenämnden, Olycksutredningscentralen, rättegångsbiträdesnämnden, underrättelsetillsynsombudsmannen och äldreombudsmannen. I praktiken föreslås det att det stiftas en organisationslag med en definition av ämbetsverkets struktur och uppgifterna för enheten för administrativa tjänster. 

Ämbetsverket ombildas till en bokföringsenhet till vilken specialmyndigheterna hör och som således ansvarar för de uppgifter som anges i 12 b § i lagen om statsbudgeten (423/1988) och upprättar det bokslut och utarbetar den verksamhetsberättelse som avses i 21 § i den lagen. 

Utöver myndigheterna ska det vid ämbetsverket finnas en enhet för administrativa tjänster som sköter bokföringsenhetsuppgifterna och de operativa uppgifterna inom myndigheternas ekonomi- och personalförvaltning, antingen genom att själv utföra dem eller genom att skaffa tjänsterna från Servicecentret. Huvudrollen för enheten för administrativa tjänster föreslås vara att producera experttjänster inom ekonomi-, personal- och informationsförvaltning för myndigheterna. Bestämmelser om enhetens uppgifter utfärdas genom lag, eftersom det är viktigt att avgränsa uppgifterna och behörigheten för de självständiga myndigheterna och ämbetsverkets enhet för administrativa tjänster i förhållande till varandra. 

Specialmyndigheterna ska vara lika självständiga och oberoende som för närvarande när de finns i anslutning till justitieministeriet. Genom det föreslagna arrangemanget ändras inte myndigheternas ställning, uppgifter eller befogenheter. Myndigheterna ska fortfarande självständigt besluta om utnämningen av sin personal, personalstrukturen och personalpolitiken, användningen och fördelningen av personalresurser och ekonomiska resurser samt om skötseln av sina lagstadgade uppgifter och utövandet av sina lagstadgade befogenheter. Myndigheternas självständiga ställning inom ämbetsverket säkerställs genom bestämmelser om detta. 

Myndigheterna ska således avskiljas från justitieministeriet samtidigt som deras administrativa stödtjänster samlas ihop och tjänsterna stärks. Justitieministeriets roll i förhållande till myndigheterna kommer i fortsättningen att vara det resultatstyrande ministeriets roll och dess uppgifter på ministerienivå. 

Myndigheterna kan utnyttja gemensamma förvaltnings- och stödtjänster och därigenom förbättra verksamhetens resultat. En centralisering av produktionen av administrativa stödtjänster skulle skapa synergieffekter genom både kostnadseffektivitet och utveckling av expertisen. En centralisering av produktionen av stödtjänster skulle också göra dem mindre sårbara. 

I den föreslagna ämbetsverksmodellen är alla myndigheter likställda i förhållande till varandra. De är fristående aktörer inte bara i förhållande till varandra utan också i förhållande till enheten för administrativa tjänster. Enheten för administrativa tjänster och myndigheterna ska inte stå i något hierarkiskt förhållande till varandra. Åtskillnaden gör det möjligt för myndigheterna att rikta tillsyn mot varandra. 

Specialmyndigheterna ska skaffa och få de administrativa tjänster som de behöver av enheten för administrativa tjänster. De skulle behålla rätten att styra och fatta beslut i sina egna ärenden. Myndigheten ska kunna besluta vilka stödtjänster den använder vid enheten för administrativa tjänster, även om den i vilket fall som helst sköter bokföringsenhetsuppgifterna och de operativa uppgifterna inom ekonomi- och personalförvaltningen för alla myndigheter. Det är inte motiverat att överföra dessa uppgifter från justitieministeriet och andra aktörer till myndigheterna, utan en centraliserad skötsel av uppgifterna externt har också hittills varit en fungerande modell. 

Sedan ett administrativt ämbetsverk för specialmyndigheterna har inrättats kommer inga andra mindre aktörer att vara direkt underställda justitieministeriet. Till ämbetsverket kan senare fogas andra motsvarande myndigheter med en liten personalstyrka. Det är förenligt med riktlinjerna för den strukturella utvecklingen av statsförvaltningen att små aktörer sammanförs administrativt. 

Enligt finansministeriets rekommendation av den 1 december 2021 om principer för ordnandet av statsförvaltningens funktioner (VN/11537/2021) kan man med ämbetsverk avse olika helheter som enligt ändamålsenlighetsgrunder har bildats för ett visst ekonomiförvaltnings- eller annat administrativt ändamål. Målet för inrättandet av ämbetsverket ska vara en med tanke på statsfinanserna som helhet betydelsefull helhet som ska styras och följas upp. Ekonomiskt sett är det också ändamålsenligt att stödtjänsterna kan skötas kostnadseffektivt i förhållande till personresurserna och anslagen för huvuduppgifterna. 

I rekommendationen konstateras det att myndigheten kan vara en del av ett ämbetsverk. Även funktioner som omfattas av ett särskilt krav på oberoende ska ordnas på ett resultatrikt sätt och med utnyttjande av synergier. Det accentuerade kravet på oberoende förutsätter inte i sig att det inrättas ett eget ämbetsverk för skötseln av uppgiften. 

Finansministeriet har i sina ovannämnda principer rekommenderat att målet vid inrättandet av nya ämbetsverk eller sammanslagningen av befintliga ämbetsverk är en tillräckligt stor helhet för att den ska kunna bilda en egen bokföringsenhet. 

4.1.2  Uppgifter för enheten för administrativa tjänster

Till specialmyndighetsverket överförs de bokföringsenhetsuppgifter som justitieministeriet nu sköter. Till ämbetsverket överförs från justitieministeriet dessutom alla sådana operativa förvaltnings- och stöduppgifter eller beredningen av dem som det är ändamålsenligt att sköta på en lägre förvaltningsnivå än ministeriet. I praktiken ska bokföringsenhetsuppgifterna samt stöd- och förvaltningstjänsterna för specialmyndigheterna i fortsättningen produceras av en enhet för administrativa tjänster vid det nya verket. 

Till enheten för administrativa tjänster koncentreras dessutom sådana sakkunnigtjänster inom ekonomi-, personal- och informationsförvaltning som ur myndigheternas synvinkel tidigare varit utspridda och som det inte är ändamålsenligt för varje liten aktör att skaffa själva. Genom gemensamma sakkunnigtjänster stärks stödtjänsterna jämfört med nuläget. 

Enheten för administrativa tjänster ska bland annat sköta allmänna uppgifter och stöd med anknytning till informationshantering och arkivbildning. Den informationshantering och de arkivbildningsuppgifter som hör till en myndighets lagstadgade uppgifter kvarstår hos myndigheterna, likaså den personuppgiftsansvariges uppgifter och ansvar. Enheten för administrativa tjänster ska ansvara för informationshanteringen och arkivbildningsuppgifterna i anslutning till den administrativa verksamheten.  

Enheten för administrativa tjänster ska ordna specialmyndigheternas lokaltjänster och lokalbundna tjänster tillsammans med justitieministeriet. Myndigheterna ska fortfarande ha en betydande roll när det gäller att definiera sina egna behov av lokaler och i den praktiska planeringen av lokalerna. 

Myndigheterna kommer fortfarande att rekrytera sin egen personal, vilket deras substanslagar förutsätter (med undantag av Europeiska institutet för kriminalpolitik). Likaså ska de sköta de beslut som gäller anställningsförhållanden för sin egen personals del, till den del beslutanderätten inte hör till ministeriet. Enheten för administrativa tjänster kan erbjuda myndigheterna stöd vid rekryteringar, personalplanering, rapporteringsuppgifter i personaladministrationen, frågor som gäller arbetshälsa och arbetsförmåga samt utveckling av personalens kompetens. Den ger myndigheterna stöd i tjänstemannarättsliga frågor och frågor som gäller fullgörandet av arbetsgivarskyldigheterna. 

Enheten för administrativa tjänster kan också utarbeta mallar, anvisningar och planer och bistå myndigheterna med att utarbeta dokument och handlingsprogram för personaladministrationen. Lagstadgade planer, program och andra handlingar kan fortfarande utarbetas separat för varje myndighet. 

Enheten för administrativa tjänster ska stödja myndigheterna i upphandlingsärenden till exempel genom att stödja uppgörandet av upphandlingsplaner, genomföra gemensamma upphandlingar och ge sitt stöd vid myndighetsspecifika konkurrensutsättningar. 

Enheten stöder myndigheterna i arrangemangen för intern kontroll, riskhantering, säkerhet, beredskap och informationssäkerhet. Dessutom ska enheten för administrativa tjänster tillhandahålla centraliserade dataskyddsombudstjänster. Kommunikationsuppgifterna blir kvar hos myndigheterna, men enheten för administrativa tjänster kan till exempel utveckla gemensamma verktyg för kommunikation. 

Enheten för administrativa tjänster ansvarar allmänt för ordnandet av sin tjänsteproduktion och för avtalsarrangemangen i samband med den. Den ska svara för ämbetsverkets serviceavtal med tjänsteproducenterna, såsom Servicecentret och Rättsregistercentralen. 

Också efter inrättandet kan det vid enheten för administrativa tjänster placeras sådant kunnande som alla myndigheter behöver men i fråga om vilket efterfrågan hos de enskilda myndigheterna inte fyller ett helt årsverke.  

Till enheten för administrativa tjänster kan dessutom genast eller med tiden överföras de förvaltningsuppgifter som för närvarande sköts av specialmyndigheter och som kan skötas centraliserat utan att deras självständighet och oberoende äventyras. Genom att uppgifterna centraliseras kan det administrativa arbetet professionaliseras och mängden överlappande arbete minskas. Myndigheterna ska fortfarande ha funktioner som har karaktären av stödfunktioner men som på grund av självständigheten och oberoendet eller av ändamålsenlighetsskäl ska förbli myndigheternas egna uppgifter. 

En tjänsteman vid enheten för administrativa tjänster ska kunna föredra vissa ärenden, särskilt ärenden som kräver tjänstemannarättslig sakkunskap. Dessutom kan andra ärenden som hör till enhetens verksamhetsområde föredras för myndigheterna. Bestämmelser om dessa ärenden utfärdas genom förordning av statsrådet. Myndighetschefen har fortfarande beslutanderätten i ärenden, men genom föredragning tryggas specialkompetensen vid beredningen av ärenden. Ärendena kan dock också fortsättningsvis föredras av en tjänsteman som är anställd hos myndigheten.  

Målet är att myndigheternas olika stödtjänster i fortsättningen ska produceras effektivare än tidigare. Den grundläggande utgångspunkten för verksamheten vid enheten för administrativa tjänster är att man vid produktionen av stödtjänster för myndigheterna i stor utsträckning stöder sig på tjänster som tillhandahålls av statens gemensamma tjänsteproducenter (Hansel, HAUS, Servicecentret, Senatfastigheter, Statskontoret, Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori). Enheten för administrativa tjänster ska erbjuda sakkunskap för samordning av myndigheternas verksamhetsbehov och tjänsteproduktion. 

4.1.3  Ledning av och beslutsfattande vid ämbetsverket

Ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen ska inte vara ett traditionellt chefsämbetsverk. Vid ett chefsämbetsverk ansvarar chefen för ämbetsverket för utvecklingen av ämbetsverkets verksamhet, dess resultat och för att målen nås. Detta förutsätter en viss grad av möjlighet att leda eller styra substansärenden, vilket står i strid med specialmyndigheternas självständighet. 

Eftersom specialmyndigheterna är oberoende och beslutföra i alla ärenden som gäller deras egen substans, ska det nya verket inte ha en chef med helhetsansvar vars behörighet eller beslutanderätt sträcker sig till specialmyndigheternas ansvarsområde. Eftersom verket ska bestå av 11 självständiga myndigheter och en enhet för administrativa tjänster, är största delen av ämbetsverkets personal och verksamhet i praktiken specialmyndigheternas personal och verksamhet, och största delen av beslutanderätten hör således till cheferna för specialmyndigheterna. 

För enheten för administrativa tjänster utnämns en egen direktör som svarar för enhetens verksamhet och fattar beslut i ärenden som gäller den. Direktörens uppgifter och beslutanderätt i administrativa frågor begränsas genom bestämmelser. Enheten för administrativa tjänster ska verka inom sitt eget fastställda uppgiftsområde. Direktören för enheten är inte chef för myndighetscheferna och myndighetscheferna ska inte heller i något annat avseende vara underställda honom eller henne. 

Vid enheten för administrativa tjänster sköts de stöd- och förvaltningsfunktioner som även nu tillhandahålls specialmyndigheterna någon annanstans än vid de enheter som lyder under deras behörighet, till exempel vid justitieministeriet, och sakkunniguppgifter som myndigheterna kan använda om de så önskar. Därmed överlappar inte behörigheten för direktören för enheten för administrativa tjänster den nuvarande behörigheten för chefen för en specialmyndighet. Direktören för enheten för administrativa tjänster har beslutanderätt framför allt i frågor som gäller tillhandahållandet av tjänster. Dessutom ska han eller hon ha beslutanderätt vid organiseringen och ledningen av bokföringsenhetens verksamhet. 

Dessutom har direktören för enheten för administrativa tjänster beslutanderätt i fråga om ämbetsverkets gemensamma upphandlingar och avtal, som fastställs i serviceplanen.  

Med tanke på eventuella oklara situationer föreslås att det i lagen tas in en bestämmelse om att de administrativa tjänsterna ska bereda och samordna sådana ärenden som gäller hela verket och som inte hör till myndighetens ansvarsområde. 

Direktören för enheten för administrativa tjänster är förutom chef för enheten också formellt chef för bokföringsenheten och verket, vilket motiverar att tjänstebenämningen ska vara direktör. Statsrådet föreslås utnämna direktören för högst fem år i sänder. 

Ämbetsverket ska ha en styrgrupp bestående av myndighetscheferna eller de tjänstemän vid specialmyndigheterna som de har utnämnt. Även direktören för enheten för administrativa tjänster ska höra till styrgruppen och vara dess ordförande. I styrgruppen behandlas framför allt de viktigaste frågorna med anknytning till ordnandet av stödtjänster och vid behov samordningsfrågor, men inte frågor som gäller myndigheternas grundläggande uppgifter. Eftersom myndigheterna själva får bestämma om användningen av tjänster, också helt externa tjänster, strider behandlingen av ordnandet av tjänsterna i styrgruppen och eventuella meningsskiljaktigheter vid behandlingen inte mot självständigheten och oberoendet i myndighetens egen verksamhet. Styrgruppen har ingen självständig beslutanderätt. 

4.1.4  Resultatförhandlingsprocessen och serviceplanen

Åtskiljandet av anslag och resultatstyrning är en väsentlig del av specialmyndigheternas oberoende och självständighet. Anslagen specificeras fortfarande myndighetsvis i förklaringsdelen i statsbudgeten. Myndigheterna ska besluta om användningen av sina egna anslag och godkänna sin egen upphandlingsplan och personalbudget. De ska godkänna budgetpropositionen och dispositionsplanen för sin egen verksamhet, liksom även handlingar som gäller resultatorienterad styrning och uppföljning. 

Specialmyndigheternas resultatstyrningsprocess kvarstår mellan myndigheten och justitieministeriet, och det nya verket för alltså inte gemensamma resultatförhandlingar med ministeriet. Myndigheterna ska fortfarande föra sina egna resultatförhandlingar eller resultatdiskussioner. Justitieministeriet har i sin resultatstyrning beaktat myndigheternas självständighet så att ministeriet inte har ställt upp några mål för myndigheterna, utan i resultatstyrningen har man fokuserat på att anvisa rätt dimensionerade resurser för att nå de verksamhetsmål som myndigheterna har ställt upp.  

Enheten för administrativa tjänster ska leda den nya bokföringsenhetens verksamhet och erbjuda myndigheterna stöd i beredningen av resultatstyrningen. Myndighetens chef ska underteckna det resultatavtal som gäller myndighetens verksamhet. 

Enheten för administrativa tjänster ska föra resultatstyrningsförhandlingar om sin verksamhet med ministeriet. Resultatavtalet undertecknas av direktören för enheten för administrativa tjänster. 

I samband med att enheten för administrativa tjänster ingår resultatavtal ska ministeriet godkänna enhetens serviceplan, där de tjänster som enheten tillhandahåller eller ordnar för myndigheterna beskrivs. Planen ska göras upp för fyra år i sänder och den ska basera sig på en utredning av servicebehoven som görs av enheten för administrativa tjänster. Det utkast till serviceplan som enheten utarbetat ska först behandlas i ämbetsverkets styrgrupp. 

Myndigheterna ska även i fortsättningen ansvara för beredningen av den verksamhetsberättelse som ingår i bokslutet i sin egen verksamhet. Enheten för administrativa tjänster ska bereda de övriga delarna av bokslutet och sammanställa bokslutet. Bokslutet ska undertecknas gemensamt av cheferna för myndigheterna och direktören för enheten för administrativa tjänster. 

Anslagen för administrativa tjänster ska innehålla finansiering av de tjänster som hör till basservicen. Basservicen ska i sin tur i så stor utsträckning som möjligt innefatta stödtjänster för verksamheten. De tjänster som produceras eller upphandlas av enheten för administrativa tjänster och finansieras med myndigheternas anslag ska begränsas till ett minimum. Till dessa tjänster hör i praktiken specialtjänster bland annat i situationer där myndigheten har en betydande verksamhetsreform och det behövs tilläggsservice till stöd för reformen, eller andra jämförbara situationer. 

4.1.5  Uppgifter som kvarstår hos justitieministeriet

Justitieministeriet kommer att ha samma roll i förhållande till specialmyndigheterna som till andra sektorer inom sitt förvaltningsområde. Ministeriet sköter resultatstyrningen av myndigheterna och verket och sköter de praktiska statsrådsuppgifter som har en koppling till dessa, till exempel i ärenden som gäller utnämning av chefer och tillsättande av nämnder. 

Dessutom sköter ministeriet andra uppgifter på statsrådsnivå som gäller specialmyndigheterna, såsom författningsberedning samt budget- och ramberedning. 

Ministeriet ska fortfarande vara förhandlingsmyndighet inom förvaltningsområdet för specialmyndigheternas del i ärenden som gäller preciserande tjänstekollektivavtal samt besluta om löner till verkets personal och inrättande, indragning och ändring av tjänster. 

Justitieministeriet ska fortfarande ansvara för de hyresavtal för ämbetsverk som omfattas av justitieministeriets beslutanderätt. Ministeriet sköter samordningen av lokalledningen inom förvaltningsområdet och har fortfarande ansvaret för styrningen och samordningen av informationsförvaltningen och digitaliseringen inom förvaltningsområdet. Ministeriet svarar fortfarande också för styrningen och utvecklingen av informations- och cybersäkerheten samt dataskyddet inom förvaltningsområdet. 

I lagstiftningen om ombud ingår också en skyldighet att utarbeta en berättelse om verksamheten till riksdagen eller statsrådet. Justitieministeriet ska även i fortsättningen sköta behandlingen av berättelser eller praktiska uppgifter i samband med behandlingen. 

Det föreslås att vissa tjänstemannarättsliga åtgärder som gäller myndighetschefer ska skötas av justitieministeriet. Även om det samtidigt är nödvändigt att skilja myndigheterna från justitieministeriet, måste man se till att deras chefer är oberoende i förhållande till varandra och till direktören för enheten för administrativa tjänster. Därför ska till exempel chefen för en myndighet ges en varning av justitieministeriet, inte av ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen. I fråga om vissa tjänstemannarättsliga åtgärder har utnämnaren behörighet, det vill säga i fråga om myndighetscheferna statsrådet. Även i dessa frågor har justitieministeriet i praktiken en roll. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

De utgifter av engångsnatur och bestående utgifter som propositionen medför hänför sig till inrättandet av den föreslagna nya bokföringsenheten, inrättandet av den föreslagna enheten för administrativa tjänster vid det nya verket och utformandet av dess uppgifter. 

Bestående utgifter föranleds av utvecklandet och centraliseringen av myndigheternas gemensamma administrativa stödtjänster och skötseln av dem vid enheten för administrativa tjänster. Vid den nya enheten för administrativa tjänster som ska inrättas ska det finnas sju tjänster. Personalutgifterna uppgår till sammanlagt cirka 560 000 euro. Det genomsnittliga priset per årsverke är 80 000 euro inklusive den kalkylerade andelen gemensamma IKT-kostnader (4 000 euro). 

I de uppgifter som anvisas enheten för administrativa tjänster har man i propositionen beaktat att de administrativa stödtjänsterna har utökats med nya uppgiftsområden som kräver specialkunskaper samtidigt som digitaliseringen i anslutning till förvaltningsuppgifterna har utvecklats. Uppgiftsområden som kräver ytterligare satsningar är bland annat upphandling, dataskydd, datasäkerhet och informationshantering samt dataanalys och informationsledning.  

Köp av den nya bokföringsenhetens tjänster från Servicecentret uppgår enligt Servicecentrets kalkyl från och med ingången av 2025 till sammanlagt 350 000 euro. År 2022 betalade myndigheterna sammanlagt 140 000 euro i avgifter till Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning. De serviceavgifter som betalas till Servicecentret ökar således med 210 000 euro. Grundavgiften för den nya bokföringsenhetens Kieku-system är 65 000 euro. Av Servicecentret köps i fortsättningen en helhetstjänst för personaladministration till myndigheterna och enligt Servicecentrets kalkyl är totalpriset för tjänsten 100 000 euro. Helhetstjänsten undanröjer bokföringsenhetens behov av att producera rutinmässiga uppgifter inom personalförvaltningen. Dessutom koncentreras allt fler ekonomiförvaltningstjänster till Servicecentret i takt med att Servicecentret utvecklar sin verksamhet. 

Tjänster som enheten för administrativa tjänster köper av andra tjänsteproducenter och enhetens övriga utgifter uppgår till sammanlagt 105 000 euro. Köp av tjänster omfattar utbildningstjänster (HAUS) som är gemensamma för alla myndigheter till ett värde av uppskattningsvis 35 000 euro samt upphandlings- och konkurrensutsättningstjänster (Hansel) till ett värde av uppskattningsvis 30 000 euro. Bokföringsenhetens inköp av tjänster för intern revision och övriga utgifter för enheten för administrativa tjänster uppgår till sammanlagt 40 000 euro. Genom gemensam upphandling av tjänster eftersträvas synergieffekter och stordriftsfördelar. 

Den grundläggande utgångspunkten för verksamheten vid den nya enheten för administrativa tjänster är att man vid produktionen av stödtjänster för myndigheterna i stor utsträckning ska stödja sig på tjänster som tillhandahålls av statens gemensamma tjänsteproducenter (Hansel, HAUS, Servicecentret, Senatfastigheter, Statskontoret, Statens informations- och kommunikationstekniska center). Enheten för administrativa tjänster ska tillhandahålla sakkunskap för en samordning av myndigheternas behov i verksamheten och tjänsteproduktionen. 

De bestående totala utgifterna för den nya enheten för administrativa tjänster är cirka 1 miljon euro. Detta ska inom ramen för justitieministeriets huvudtitel täckas genom interna omfördelningar. Behovet av omfördelningar föranleds av ökningen av bokföringsenhetens Servicecenter-serviceavgifter och av anställningen av personalen vid enheten för administrativa tjänster. Under det första verksamhetsåret kan utgiftsnivån vara något lägre. 

Ett av målen med att centralisera de administrativa stödtjänsterna för specialmyndigheterna är att myndigheternas olika stödtjänster i fortsättningen ska tillhandahållas effektivare när samma administrativa uppgifter inte utförs separat inom varje myndighet. Samtidigt eftersträvas till exempel synergieffekter och stordriftsfördelar för myndigheterna genom en gemensam upphandling av tjänster. På längre sikt är målet att förbättra produktiviteten i respektive myndighets substansverksamhet när de administrativa stöduppgifterna har koncentrerats till enheten för administrativa tjänster, statens gemensamma servicefunktioner används i allt större utsträckning och myndigheterna kan inrikta sina resurser på substansärenden. Avsikten är att be myndigheterna utarbeta planer för hur de ämnar utnyttja enheten för administrativa tjänster vid skötseln av sina administrativa uppgifter. Planerna ska behandlas i resultatförhandlingarna mellan justitieministeriet och myndigheterna hösten 2023. 

Reformen bedöms 2024 ha konsekvenser av engångsnatur särskilt för informationssystemen vid Servicecentret, Statens center för informations- och kommunikationsteknik och Rättsregistercentralen. I statens interna tjänstefakturering inriktas dessa utgifter på justitieministeriets förvaltningsområde. Enligt en preliminär bedömning uppgår ändringskostnaderna av engångsnatur sammanlagt till cirka 430 000 euro, varav andelen för Servicecentret är cirka 300 000 euro, andelen för Statens center för informations- och kommunikationsteknik cirka 75 000 euro och Rättsregistercentralens andel cirka 55 000 euro. I budgetpropositionen för 2024 föreslås att det till beslutsdelen under moment 25.01.03 fogas ett tillägg om att anslaget under momentet också får användas till utgifter för beredningen av inrättandet av ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen. 

Beslut om finansieringen fattas i samband med beredningen av planen för de offentliga finanserna och statsbudgeten. Den finansiering som åtgärderna förutsätter genomförs inom ramen för justitieministeriets huvudtitel, vid behov genom en omfördelning av anslagen.  

Propositionen har inga ekonomiska konsekvenser för hushållens ställning eller för företag.  

4.2.2  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Inrättandet av en gemensam administrativ enhet för specialmyndigheterna skulle stärka skötseln av deras administrativa uppgifter. Myndigheterna kan bättre än tidigare fokusera på sina lagstadgade uppgifter och på ett oberoende innehållsarbete, även om de fortfarande ska sköta administrativa uppgifter. Myndigheternas verksamhetsmål kan stödjas genom att man förkortar den tid som ledningen och sakkunniga ägnar åt administrativa uppgifter. En gemensam enhet för administrativa tjänster skulle också göra det möjligt att skaffa särskild administrativ sakkunskap bättre än vad en enskild myndighet har möjlighet till.  

Genom att förvaltningens stödtjänster samlas centraliseras kompetensen och minskar sårbarheten i enskilda aktörers förvaltning. Arrangemanget kan ge flera synergieffekter till exempel för att stödja personalens kompetens, effektivisera upphandlingen och stärka dataskyddet. Genom att minska överlappande arbete, till exempel genom att skapa mallar för olika planer och genom enhetliga anvisningar i rätt tid, kan behandlingen av administrativa ärenden effektiviseras. 

Reformen ingriper inte i myndigheternas kärnuppgiftsfält eller organiseringen av det. Ändringen har således inga direkta konsekvenser för skötseln av myndigheternas lagstadgade uppgifter. Även anslagen och resultatstyrningen förblir myndighetsspecifika. 

Överföringen av de bokföringsenhetsuppgifter och operativa personal- och ekonomiförvaltningsuppgifter som gäller specialmyndigheterna från justitieministeriet till det nya verket leder till att ministeriets roll och uppgifter blir tydligare. Justitieministeriet ska tydligare än tidigare kunna koncentrera sig på den strategiska ledningen av förvaltningsområdet och andra uppgifter på statsrådsnivå.  

Propositionen har inga direkta konsekvenser för verksamheten vid andra myndigheter än justitieministeriet och specialmyndigheterna. Myndigheterna ska sköta sina uppgifter gentemot medborgare, företag och andra myndigheter på samma sätt som förut, och ärenden uträttas vid dem på samma sätt som nu. Enheten för administrativa tjänster vid det ämbetsverk som ska inrättas är en ny samarbetspartner i myndighetssamarbetet inom statsförvaltningen. 

4.2.3  Konsekvenser för personalen

Enligt den nya 5 a § i statstjänstemannalagen (750/1994) överförs i samband med omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen tjänsterna och förflyttas de tjänstemän som utnämnts till tjänsterna till samma ämbetsverk som uppgifterna överförs till. Tjänstemän som utnämnts till ett tjänsteförhållande för viss tid övergår till anställning vid ämbetsverket för den tid tjänsteförhållandet varar. I de situationer som avses i 1 och 2 mom. får tjänsten överföras utan det samtycke från tjänstemannen som avses i 5 §, om tjänsten överförs inom eller till tjänstemannens pendlingsregion.  

Specialmyndigheternas tjänster och tjänsteförhållanden för viss tid inklusive de tjänstemän som utnämnts till dem överförs vid ändringen med stöd av ovan nämnda bestämmelser till ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen. I praktiken är effekten av övergången formell ur personalens synvinkel. Avsikten med ändringen är inte att inverka på specialmyndigheternas lagstadgade verksamhet. Tjänsterna överförs vid det nya ämbetsverket direkt till tjänster hos den specialmyndighet där de nu är tjänster. Ändringen inverkar inte heller på specialmyndigheternas verksamhetsställen, så personalens arbetsorter förblir oförändrade.  

Eftersom de administrativa uppgifterna vanligen utgör endast en del av arbetsbeskrivningarna för specialmyndigheternas personal och de uppgifter som eventuellt ska centraliseras en ännu mindre del, ska ingens tjänst eller tjänsteförhållande för viss tid i samband med reformen med stöd av lag överföras till enheten för administrativa tjänster. Avsikten är dock att uppgifterna vid enheten för administrativa tjänster ska kunna tillsättas genom interna tjänsteöverföringar innan de nya uppgifterna tillsätts genom offentlig utlysning så att myndigheternas nuvarande kunnande kan utnyttjas av enheten för administrativa tjänster. 

Tjänster kan också senare, om de förutsättningar som anges i tjänstemannalagen uppfylls, överföras mellan specialmyndigheterna och enheten för administrativa tjänster, liksom inom ämbetsverken från en enhet till en annan och mellan ämbetsverken. Justitieministeriet ska fortfarande ha behörighet för detta. 

De uppgifter som det föreslås att enheten för administrativa tjänster ska ansvara för utförs nu inom alla myndigheter som en del av flera personers uppgiftsbeskrivning. Reformen kan således ha konsekvenser för arbetsbeskrivningarna för sådana tjänstemän som nu sköter administrativa uppgifter. En del av de administrativa uppgifterna kan i samband med ändringen eller senare överföras till enheten för administrativa tjänster vid ämbetsverket, varvid arbetsbeskrivningen kompletteras med andra uppgifter. Om uppgifterna på arbetsgivarens initiativ blir mindre krävande, är arbetsgivaren skyldig att i stället försöka söka uppgifter av motsvarande svårighetsgrad som tidigare. Avtalsbestämmelserna om tryggande av lönenivån finns i bilaga 1 till protokollet om undertecknande av statens arbets- och tjänstekollektivavtal, och de har också tagits in i det preciserande tjänstekollektivavtal som tillämpas vid justitieministeriet och specialmyndigheterna. 

Eftersom myndigheterna behåller sin självständighet och sitt oberoende och till exempel fortfarande för sina egna resultatförhandlingar med justitieministeriet, inverkar ändringen inte heller på myndighetschefernas ställning. Vissa tjänstemannarättsliga åtgärder som gäller cheferna ska fortfarande skötas av justitieministeriet. 

Av de uppgifter som överförs till ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvalt-ningen är de operativa personal- och ekonomiförvaltningsuppgifterna liksom bokföringsen-hetsuppgifterna nu till största delen justitieministeriets uppgifter. Justitieministeriet utför allt som allt uppgifter som hänför sig till specialmyndigheter för uppskattningsvis ett årsverke, om man inte beaktar uppgifter på statsrådsnivå eller uppgifter som gäller hela förvaltnings-området. Uppgifterna är fördelade på flera personer. De utgör endast en del av arbetsbeskrivningarna för dem som utför dem, i vilket fall som helst under hälften, och därför kommer ingens tjänst att överföras med stöd av lag. Uppgifterna sköts av samma personer som sköter motsvarande uppgifter vid justitieministeriet. Vid behov kompletteras personernas arbetsbeskrivningar med nya uppgifter. Lönegarantin har avtalats i tjänstekollektivavtalet på det sätt som nämns ovan. 

Största delen av de sakkunnigtjänster som justitieministeriets förvaltnings- och styrningsavdelning tillhandahåller specialmyndigheterna riktas gemensamt till ministeriet och hela förvaltningsområdet, och det är inte möjligt att precisera eller lösgöra en resurs enbart för specialmyndigheterna. 

Uppgifter som gäller användningen av personsystem och bokföringsenheten överförs till det nya verket även från Utsökningsverket och uppgifter som gäller personuppgiftssystemen från Sydöstra Finlands rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt. Dessa uppgifter har utgjort endast en liten del av den totala arbetsbeskrivningen för dem som sköter uppgifterna. 

Reformen har behandlats i samarbetsförfarande mellan justitieministeriet och specialmyndigheterna. 

På personalen vid specialmyndigheter som överförs till ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen tillämpas nu samma preciserande tjänstekollektivavtal (preciserande tjänstekollektivavtal av den 11 mars 2021 för barnombudsmannens byrå, dataombudsmannens byrå, diskrimineringsombudsmannens byrå, Europeiska institutet för kriminalpolitik, verksamt i anslutning till Förenta nationerna, justitieministeriet, jämställdhetsombudsmannens byrå, konkursombudsmannens byrå, konsumenttvistenämnden, Olycksutredningscentralen, Rättsregistercentralen och underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen den 11 mars 2021). 

Det finns således inget behov av att förhandla fram ett nytt preciserande tjänstekollektivavtal, och i samband med reformen blir man inte tvungen att förhandla om för personalen vid någon myndighet från tillämpningsområdet för ett preciserande tjänstekollektivavtal till ett annat. Den nya personal som rekryteras kommer till enheten för administrativa tjänster, som det ur arbetsgivarens synvinkel är ändamålsenligast att foga till tillämpningsområdet för samma preciserande tjänstekollektivavtal. 

4.2.4  Samhälleliga konsekvenser

En centralisering av förvaltningsuppgifterna till enheten för administrativa tjänster och stärkandet av enheten med särskild sakkunskap i vissa förvaltningsärenden främjar en effektiv och framgångsrik skötsel av myndigheternas förvaltningsuppgifter och stärker på så sätt skötseln av myndigheternas egna ansvarsområden, vilket innebär att reformen kan medföra nytta för medborgarna och företagen med tiden, till exempel i form av kortare behandlingstider för ärendena inom myndigheternas ansvarsområde. 

I internationella bestämmelser och överenskommelser som är bindande för Finland samt i internationell rättspraxis förutsätts det att i synnerhet vissa av de tillsynsmyndigheter som är med i den föreslagna reformen och Olycksutredningscentralen är oberoende och självständiga. I bestämmelserna anges det inte hur dessa tillsynsmyndigheter ska organiseras, men oberoende och självständighet ges ett visst innehåll vars uppfyllande bör ha beaktats vid beredningen av organisationsbestämmelserna (se avsnitt 2.2). 

Med oberoende avses att myndigheterna i sina uppgifter ska vara självständiga och oberoende av annan förvaltning, politisk styrning och påverkan från alla utomstående aktörer. Det är särskilt viktigt med oberoende i förhållande till politiska beslutsfattare. Oberoende innebär å ena sidan oberoende av utomstående aktörer och å andra sidan oberoende inom myndighetsmaskineriet. Specialmyndigheterna ska således vara oberoende också i förhållande till ämbetsverket Specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen. 

Det centrala innehållet i självständigheten och oberoendet är enligt internationella bestämmelser, avtal och rättspraxis att man varken direkt eller indirekt kan påverka tillsynsmyndigheterna och att myndigheterna inte får begära eller ta emot instruktioner från någon utomstående instans. Till exempel kan förhållandet mellan chefer och underställda mellan en ombudsman och en myndighet inom centralförvaltningen äventyra oberoendet. 

Tillsynsmyndigheterna ska anvisas tillräckliga ekonomiska, tekniska och personella resurser för att de ska kunna sköta sina uppgifter och utöva sina befogenheter. Tillräckliga lokaler och tillräcklig infrastruktur ska anvisas för dem. Myndigheterna ska själva kunna välja sin egen personal, och personalen ska styras uteslutande av myndigheten. Myndigheterna ska själva kunna besluta om hur de använder sina resurser, om organiseringen av verksamheten och om sina prioriteringar. Laglighetsövervakningsorganet får inte ha för nära politiska kopplingar.  

I den ändring som nu föreslås äventyras inte myndigheternas ovan beskrivna självständighet och oberoende. Myndigheterna ska fortfarande ha behörighet att rekrytera sin personal, som i sin tur uteslutande styrs av myndigheten. Myndighetschefen behåller sitt tjänstemannarättsliga oberoende vid det ämbetsverk som ska inrättas och kommer inte att ha någon chef vid ämbetsverket som utövar arbetslednings- och tillsynsmakt över honom eller henne. 

Myndigheterna ska fortfarande göra upp sina egna arbetsordningar och planera sin egen organisation samt förhandla om sina anslag och besluta om användningen av dem.  

Myndigheternas oberoende begränsas inte av att de administrativt sett finns vid samma verk. Myndigheternas behörighet och självständighet i förhållande till det ämbetsverk som de i fortsättningen hör till säkerställs genom bestämmelser. 

Vid den enhet för administrativa tjänster som ska inrättas sköts ärenden som inte hänför sig till myndigheternas lagstadgade ansvarsområde. De uppgifter som enheten för administrativa tjänster ska sköta har i praktiken redan nu skötts externt eller kan i praktiken köpas av externa tjänsteproducenter. Att de sköts vid ett annat statligt ämbetsverk har inte ansetts problematiskt till exempel med tanke på tillsynens oberoende. De uppgifter där enheten för administrativa tjänster tillhandahåller specialmyndigheterna sakkunnigtjänster stöder myndigheterna, och myndigheten har själv beslutanderätt i fråga om stödets användningsgrad.  

En del myndigheter har till uppgift att utöva tillsyn även över andra myndigheter inom samma verk samt över själva verket. Möjligheten till oberoende tillsyn säkerställs också i fortsättningen genom att myndigheterna och enheten för administrativa tjänster är åtskilda från varandra. Uppgifterna för enheten för administrativa tjänster regleras genom lag och förordning. Myndigheterna är inte heller bundna till varandra, eftersom de inte skulle ha nödvändiga gemensamma förvaltnings- och stödärenden i större utsträckning än för närvarande. 

Också på andra håll inom statsförvaltningen kan en myndighet finnas inom ett annat verk, och arrangemanget har inte ansetts problematiskt. Exempelvis konsumentombudsmannen finns administrativt vid Konkurrens- och konsumentverket. I förarbetena (RP 108/2012 rd) till lagen om Konkurrens- och konsumentverket (661/2012) konstateras det att Konkurrens- och konsumentverkets tillsynsuppgifter ordnas så att oberoendet och opartiskheten i den tillsyn som ska skötas av verket och konsumentombudsmannen tryggas. 

Däremot stärker propositionen specialmyndigheternas självständighet och oberoende när de flyttas bort från det politiskt ledda statsrådet och när de i praktiken får sina stödtjänster från något annat ställe än justitieministeriet. Detta ökar avståndet mellan justitieministeriet och myndigheterna och stärker specialmyndigheternas oberoende. I förhållande till myndigheterna kommer ministeriet fortfarande att ha befogenheter som betonar deras och deras chefers självständighet och oberoende i förhållande till det nya verk som ska inrättas och till varandra, men i praktiken kommer myndigheterna att lösgöras från ministeriet.  

Att myndigheterna finns i anslutning till justitieministeriet har i det praktiska arbetet inte upplevts som en faktor som minskar deras självständighet, men det väsentliga är också hur myndigheternas oberoende ser ut utåt. Exempelvis är det viktigt att aktörerna inom de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna är oberoende och självständiga i förhållande till de politiska aktörer som är vid makten vid uppföljningen av hur de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. 

Propositionen har inga direkta konsekvenser för medborgarnas eller sammanslutningarnas ställning eller verksamhet, eftersom specialmyndigheternas verksamhet förblir oförändrad och medborgarna eller sammanslutningarna varken använder de tjänster som enheten för administrativa tjänster tillhandahåller eller uträttar ärenden vid enheten. Ärenden ska fortfarande uträttas direkt hos respektive myndighet. Även utåt kommer specialmyndigheterna att fungera på samma sätt som tidigare, inte som ett verk för specialmyndigheterna eller som en del av det. 

Sambandet mellan reformen och jämlikhet samt jämställdhet mellan könen ligger dock i att samlandet och stärkandet av det administrativa stödet sparar resurser för ombudsmännens diskriminerings- och jämställdhetsarbete och att man genom bestämmelserna samtidigt säkerställer att diskriminerings- och jämställdhetsombudsmannens oberoende förblir oförändrat. Propositionens konsekvenser för barn är på motsvarande sätt att en större del av resurserna för barnombudsmannens byrå kan användas för ombudsmannens lagenliga uppgifter när stödtjänsterna fås från annat håll. 

4.2.5  Konsekvenser för informationshanteringen

Konsekvenserna av förändringarna i informationshanteringen har i samband med lagberedningen bedömts separat i enlighet med lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). Kostnaderna bedöms inte vara betydande. 

Enheten för administrativa tjänster vid det nya verket ska sköta informationshanteringen i de administrativa ärenden som hör till dess ansvarsområde samt de anknytande uppgifter som hör till arkivbildaren och den personuppgiftsansvarige som avses i dataskyddslagstiftningen. Specialmyndigheterna ska fortfarande sörja för sin egen informationshantering samt för de uppgifter som hör till arkivbildaren och den personuppgiftsansvarige. Enheten för administrativa tjänster ska således vara sin egen informationshanteringsenhet enligt 4 § i informationshanteringslagen och varje enskild myndighet sin egen. 

Uppgifterna för enheten för administrativa tjänster är nya, men motsvarande ärenden har tidigare skötts på annat håll, främst vid justitieministeriet. Som helhet uppstår inga nya uppgifter eller nytt informationsmaterial. 

På enhetens ansvar överförs användningen av Kieku-persondatasystemet, som gäller hela ämbetsverkets personal, i praktiken personuppgiftsansvaret; tjänsten torde skaffas från Servicecentret. Datalagret för persondatasystemet och användningen av det förblir oförändrade. Datamaterialen överförs till ämbetsverkets persondatasystem från de nuvarande personuppgiftsansvariga, det vill säga justitieministeriet, Utsökningsverket och Sydöstra Finlands rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt. Skyldigheterna att använda datalagret ändras inte och det uppstår inga nya slags uppgifter i datalagret. Vid enheten för administrativa tjänster ska användarrättigheterna till systemet fastställas, men principerna vid fastställandet ska vara desamma som hos de nuvarande personuppgiftsansvariga.  

Enheten för administrativa tjänster ska behandla och ansvara för informationsmaterial som hänför sig till dess administrativa verksamhet med hjälp av ett ärendehanteringssystem för administrativa ärenden. Avsikten är att ämbetsverket ska utgöra en självständig bokföringsenhet. Uppgifter och rätt att få uppgifter som hör till bokföringsenheten överförs från justitieministeriet och Utsökningsverket till de tjänstemän som sköter bokföringsenhetens uppgifter. 

Specialmyndigheternas informationssystem och informationsresurser förblir oförändrade, både de som hänför sig till substansen och de administrativa. Ändringen har inga konsekvenser för myndigheternas behandling av ärenden. Enheten för administrativa tjänster ska inte ha tillgång till myndigheternas informationsresurser och myndigheterna ska inte ha tillgång till varandras.  

Efter ändringen kommer justitieministeriet att behandla samma kategorier av ärenden som tidigare. Ändringen påverkar inte ministeriets ärendehanteringssystem, informationsresurser eller informationsmaterial på annat sätt än att mängden material som ska behandlas minskar när det är enbart uppgifter om ministeriets personal som behandlas i persondatasystemet. 

Eftersom det inte är nödvändigt att göra några betydande ändringar i informationssystemen med anledning av propositionen, har ändringen i informationshanteringen inga betydande ekonomiska konsekvenser. 

5.1.1  Ämbetsverksstrukturen

Under tidigare beredningsskeden har möjligheten att ombilda dataombudsmannens byrå till ett verk som fungerar som ett så kallat moderämbetsverk för andra specialmyndigheter utretts. Övriga specialmyndigheter skulle administrativt höra till samma verk, och förvaltningsenheten vid dataombudsmannens byrå skulle producera vissa förvaltnings- och stödtjänster både för dataskyddsmyndigheten och för specialmyndigheterna. 

Modellen motsvarar finansministeriets förslag till utveckling av projektet för ämbetsverksutredning inom central- och regionförvaltningen (VIRSU) om att förvaltningsärenden som gäller små myndigheter som kräver särskilt oberoende inom justitieministeriets förvaltningsområde ska koncentreras till ett så kallat moderämbetsverk. Det ligger också i linje med riksdagens uttalande i samband med dataskyddslagstiftningen (RSv 108/2018 rd), enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen utreder om organisationen för tillsynsmyndigheten för dataskyddet bör utvecklas som ett ämbetsverk.  

Dataskyddsmyndigheten kan i egenskap av en befintlig institution av skälig storlek sannolikt bäst av specialmyndigheterna svara för produktionen av förvaltnings- och stödtjänster till andra specialmyndigheter. Den producerar redan nu tjänster för underrättelsetillsynsombudsmannafunktionen. 

Valet av moderämbetsverksmodellen stöds av att dataskyddsmyndigheten skulle ha en framträdande självständig och oberoende roll i den. Att dataombudsmannen skulle bildas till ett ämbetsverk motiveras också av uppgifternas natur och samhälleliga betydelse.  

Problemet med modellen är dock att de övriga självständiga och oberoende myndigheterna formellt sett skulle vara mindre oberoende i förhållande till dataskyddsmyndigheten. Det är också osäkert om modellen med ett moderämbetsverk kan genomföras så att dataombudsmannens tillsynsroll i förhållande till de övriga samlade myndigheterna inte skulle ge upphov till spänningar som återspeglas i dataombudsmannens administrativa tjänster. Dataombudsmannens byrå kan inte vara moderämbetsverk i fråga om andra än sådana fastställda förvaltningsuppgifter som inte ens indirekt inbegriper sådan behandling av personuppgifter som byrån utövar tillsyn över. 

En utmaning i modellen med ett moderämbetsverk är också att garantera att den enhet som tillhandahåller administrativa tjänster är tillräckligt självständig inom chefsämbetsverket, vilket dataombudsmannen dock skulle vara. De övriga myndigheternas oberoende förutsätter en viss nivå på enhetens oberoende. Det ska till exempel särskilt säkerställas att den administrativa enhetens ställning och arbete inte kan påverkas genom dataskyddsmyndighetens arbetsordning, eftersom det skulle inverka på de övriga specialmyndigheternas verksamhet. 

I den modell som nu föreslås är myndigheterna jämlika i förhållande till varandra, och enheten för administrativa tjänster är inte en del av någon av dem. Modellen är också tydligare med tanke på myndigheternas inbördes oberoende än om de skulle anslutas till den största av specialmyndigheterna. Tillsynen över dataskyddsfrågor lyfts inte fram som ett ansvarsområde för det ämbetsverk som nu föreslås bli inrättat, såsom den skulle lyftas fram i modellen med ett moderämbetsverk. Det skulle vara lättare att ordna samma slags påverkningsmöjligheter för alla specialmyndigheter i förhållande till de administrativa uppgifterna. Modellen tryggar bättre än modellen med moderämbetsverk även myndigheternas tillsyn över varandra. 

Som en alternativ modell för att separera specialmyndigheternas administrativa uppgifter från justitieministeriet och ge dem ett starkare stöd i administrativa ärenden har inrättandet av ett separat servicecenter för specialmyndigheterna inom justitieförvaltningen varit aktuellt i beredningen. Servicecentret skulle vara en organisation som är helt fristående från specialmyndigheterna, och varje myndighet ska vara sin egen organisation. 

Servicecentret skulle vara en bokföringsenhet som myndigheterna hör till. Servicecentret skulle tillhandahålla operativa administrativa tjänster för myndigheterna. Situationen skulle i fråga om bokföringsenhetsarrangemanget vara jämförbar med myndigheternas nuvarande ställning i anslutning till justitieministeriet. För samarbetet mellan Servicecentret och myndigheterna skulle det finnas en kundarbetsgrupp som behandlar frågor som gäller ordnandet av administrativa tjänster. 

Modellen påminner om Utvecklings- och förvaltningscentret som är ett riksomfattande nätverksbaserat verk som tillhandahåller utvecklings- och förvaltningstjänster för närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna och som fungerar enligt en geografiskt decentraliserad verksamhetsmodell.  

Styrkan med servicecentermodellen är att myndigheterna helt och hållet förblir sina egna organisationer, vilket innebär att deras självständiga ställning i förhållande till Servicecentret inte behöver preciseras i lagstiftningen. Dessutom stöder strukturen den opartiska tillsyn som specialmyndigheterna utövar över varandra. 

En nackdel med modellen är bland annat att storleken på det ämbetsverk som ska inrättas är oändamålsenligt liten. Nya verk som inrättas ska i regel vara så stora att de utöver sina kärnuppgifter även kan sköta de administrativa uppgifter som hänför sig till deras verksamhet. Antalet årsverken vid Servicecentret skulle vara färre än tio. De ekonomiska kostnaderna för att inrätta och driva ett litet verk skulle också bli oproportionerligt höga.  

I servicecentermodellen skulle organisationsgränserna dessutom utgöra en snävare gräns för fastställande och fördelning av ansvar och tillhandahållande av tjänster än i den modell som nu föreslås. I sista hand är det alltid en liten specialmyndighet som har ansvaret, vilket sannolikt skulle medföra ett behov av åtminstone delvis överlappande resurser. Modellen är också sårbarare än den modell som nu föreslås. Den modell som nu föreslås gör det möjligt att smidigt organisera ansvaret inom ett enda verk. 

5.1.2  Modell för beslutsfattande

I en utredning om omorganiseringen av specialmyndigheternas förvaltning, som gjordes 2019 (Jokinen, 2019:11), föreslogs det att beslut som påverkar myndigheternas verksamhet och centrala lösningar för förvaltningsämbetets verksamhet och utveckling ska fattas kollegialt. Modellen skulle varit densamma som vid Domstolsverket, vars högsta beslutande organ enligt 19 a kap. 6 § i domstolslagen (673/2016) är direktionen. 

Vid ämbetsverket för specialmyndigheterna ska kollegiet bestå av myndighetscheferna och direktören för de administrativa tjänsterna. Direktören ska ges beslutanderätt i de viktigaste frågorna, såsom godkännande av bokslutet och serviceplanen eller ordnande av intern kontroll. 

Kollegialt beslutsfattande är dock problematiskt med tanke på myndigheternas självständighet och oberoende. Till kollegialt beslutsfattande hänför sig lagens bestämmelser till exempel om med vilken majoritet en åsikt kommer att utgöra kollegiets beslut. När kollegialt beslutsfattande används ska det godkännas att den åsikt som blir beslut kan vara en annan än en enskild myndighets åsikt, vilket kan leda till konflikt med det myndighetsspecifika oberoendet och självständigheten. 

5.1.3  Tjänsteregleringsbehörighet och föredragningsförfarande

Under beredningen av ärendet har det varit aktuellt att överföra behörigheten för tjänsteregleringar i fråga om specialmyndigheter från justitieministeriet till ämbetsverket för specialmyndigheterna. 

I samband med tidigare motsvarande ändringar inom justitieministeriets förvaltningsområde har sektorernas tjänsteregleringsbehörighet inte genast överförts på en ny aktör. Tjänsteregleringsbehörigheten i fråga om domstolar överfördes till Domstolsverket ett år efter att det inrättades, medan behörigheten att reglera tjänster inom utsökningsväsendet överfördes till sektorn först cirka 10 år efter det att det centrala ämbetsverket inrättades. Det är ändamålsenligt att det nya ämbetsverket organiseras och etableras i övrigt först innan man överväger att överföra behörigheten. Bestämmelser om behörigheten finns i statstjänstemannaförordningen. 

Bakgrunden till den omfattande centraliseringen av behörigheten i fråga om tjänsteregleringar till justitieministeriet är att det inom ministeriets förvaltningsområde har funnits många självständiga verk och myndigheter, av vilka en del är mycket små. Behörigheten har så småningom överförts till nya aktörer inom centralförvaltningen. Om behörigheten i fråga om tjänsteregleringar för specialmyndigheter överförs från justitieministeriet, är det inte ändamålsenligt att den överförs till små aktörer, i strid med utvecklingen på andra ställen inom förvaltningsområdet. På grund av ämbetsverkets interna oberoendeaspekter kan ett sådant behov dock uppkomma på ett annat sätt än inom andra sektorer. 

Behörigheten i fråga om tjänsteregleringar har vid beredningen av ärendet ansetts vara en del av sådana lagstadgade behörigheter som fortfarande behöver ordnas på samma sätt som hittills i förhållandet mellan justitieministeriet och myndigheterna, utan att beslutanderätten överförs till enheten för administrativa tjänster vid det nya ämbetsverket.  

I en utredning om ett verk för specialmyndigheterna 2020 (2020:21) föreslogs det att vissa ärenden, i synnerhet sådana som kräver tjänstemannarättslig sakkunskap, alltid ska föredras för myndighetschefen av enheten för administrativa tjänster. Ärenden inleds på initiativ av chefen för en specialmyndighet. Genom föredragning av enheten för administrativa tjänster tryggas specialkompetensen vid beredningen av dessa ärenden.  

De ärenden som ska föredras av enheten för administrativa tjänster gäller skriftlig varning, beviljande av tillstånd för bisyssla, permittering eller uppsägning, avstängning från tjänsteutövning samt svar i klagomål och domstolsärenden som hänför sig till enhetens ansvarsområde, om besvären eller klagan gäller ett ärende som avgjorts av en specialmyndighet. Enheten för administrativa tjänster ska dessutom föredra ärenden som gäller inrättande, indragning och ändring samt överföring av tjänster, om behörigheten i dessa ärenden överförs på myndigheterna. 

Verksamhetsmodellen är motiverad för att säkerställa sakkunskap i frågor som gäller tjänstemännens rättsskydd. Detsamma kan dock uppnås även om myndigheterna själva skulle ha kvar möjligheten att föredra dessa ärenden. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan ärendena i fråga föredras av enheten för administrativa tjänster, vilket inte hindrar att de föredras av myndigheten. 

5.2.1  Allmänt

Nedan gås det närmare igenom hur oberoende myndigheter – underrättelsetillsyn, dataskyddstillsyn, jämlikhetsorgan och säkerhetsutredningar – är organiserade i Sverige, Norge och Danmark. 

I de nordiska länderna är största delen av dessa myndigheter självständiga inom ett visst ministeriums förvaltningsområde. En del finns i anslutning till ett annat ämbetsverk eller en annan myndighet. Viktiga särdrag hos självständigheten är myndigheternas rätt att rekrytera sin personal och besluta om sin egen budget och verksamhet, oberoende av hur de är organiserade. Myndigheternas förvaltnings- och stödtjänster har ordnats antingen i deras egna, myndighetsspecifika förvaltningsenheter eller så fås de från ett annat statligt ämbetsverk eller en annan statlig myndighet eller så skaffar myndigheten dem hos en utomstående tjänsteleverantör. 

I samband med den internationella jämförelsen har myndigheterna tillfrågats hur deras nuvarande organisationsform och ordnandet av stödtjänster är förenliga med deras oberoende ställning. Enligt svaren har det inte upplevts några problem i saken, oberoende av hur ärendena har ordnats i praktiken. Som garanti för självständigheten och oberoendet har man hellre lyft fram att myndigheten får tillräckliga resurser för att kunna fungera. 

5.2.2  Underrättelsetillsyn

För laglighetsövervakning av underrättelseverksamheten svarar i Sverige en självständig myndighet inom Försvarsdepartementets förvaltningsområde, Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten Siun. Siun är ett organ i form av en nämnd. Dess verksamhet stöds av ett permanent sekretariat som tillhandahåller en del av stödtjänsterna. Myndighetens löneutbetalning och IKT-tjänster har lagts ut på statliga tjänsteproducenter. Utöver Siun finns det i Sverige ett oberoende råd i anslutning till Försvarsmaktens Radioanstalt, vars uppgift är att övervaka att integritetsskyddet tillgodoses.  

De sökvillkor som används vid signalspaning godkänns i Sverige av Försvarsunderrättelsedomstolen, som är underställd Försvarsdepartementet. Försvarsunderrättelsedomstolens löneutbetalning och bokföringstjänster tillhandahålls som köpta tjänster vid ett servicecenter som lyder under Finansdepartementet. Domstolen får sina övriga stödtjänster via Sveriges försvarsforskningsinstitut. 

I Sverige övervakas Säkerhetspolisen, SÄPO, som fungerar som civil säkerhetstjänst, av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, SAKINT. 

I Norge utövar EOS-delegationen (Utvalget for kontroll med etterretnings-, overvåkings- og sikkerhetstjeneste) tillsyn över säkerhetspolisen som ansvarar för upprätthållandet av landets nationella inre säkerhet och över verksamheten vid Etterretningstjenesten, som är underrättelsetjänst för utlandet. För EOS-delegationens stödfunktioner ansvarar dess permanenta sekretariat. 

Laglighetsövervakningen av säkerhetspolisen, som sörjer för upprätthållandet av Danmarks nationella säkerhet, och av försvarsmaktens underrättelsetjänst, som ansvarar för underrättelseinhämtning utomlands, utövas av en oberoende tillsynsmyndighet i nämndform (Tilsynet med Efterretningstjenesterne). Tillsynsmyndigheten har ett permanent sekretariat. Myndigheten köper delvis sina IKT-tjänster av statens servicecenter. HR- och bokföringstjänsterna tillhandahålls vid justitieministeriet, inom vars förvaltningsområde myndigheten är verksam.  

5.2.3  Dataskyddstillsyn

I Sverige är den tillsynsmyndighet som avses i dataskyddsförordningen Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) inom Justitiedepartementets förvaltningsområde. IMY är en självständig myndighet i sin verksamhet. De stödtjänster som den behöver tillhandahålls delvis av dess egen förvaltningsavdelning. Vissa av personalförvaltningens uppgifter, såsom löneutbetalning, har lagts ut på statens servicecenter. Myndighetens IKT-tjänster köps av privata tjänsteproducenter. Justitiedepartementet styr IMY genom förvaltningsskrivelser där IMY:s budget behandlas. Förvaltningsskrivelserna får inte innehålla konkreta föreskrifter. 

I Norge är dataskyddsmyndigheten en självständig myndighet inom kommun- och moderniseringsministeriets förvaltningsområde. Den producerar sina egna stödtjänster vid sin förvaltningsavdelning. Ministeriet styr dataskyddsmyndigheten genom skrivelser. Det kan inte ge dataskyddsmyndigheten anvisningar i dess verksamhet eller ta ställning till vad myndigheten bör inrikta sina resurser på. 

Danmarks dataskyddsmyndighet är en självständig myndighet inom justitieministeriets förvaltningsområde. Den består av ett dataskyddsråd och ett sekretariat. Rådet fastställer arbetsfördelningen mellan sig och sekretariatet samt utarbetar regler för sig självt. De stödtjänster som myndigheten behöver tillhandahålls delvis av dess egen förvaltningsavdelning. Myndighetens IKT-tjänster tillhandahålls som köpta tjänster av statens IT-central och en del av personalförvaltningens tjänster av statens förvaltningscenter. 

5.2.4  Jämlikhetsorgan

I Sverige finns det på samma sätt som i Finland en diskrimineringsombudsman och en jämställdhetsmyndighet. Diskrimineringsombudsmannen hör till Arbetsmarknadsdepartementets förvaltningsområde. Arbetsmarknadsdepartementet styr ombudsmannen genom förvaltningsskrivelser. Diskrimineringsombudsmannens stödfunktioner produceras i huvudsak vid myndighetens egen förvaltningsavdelning. Jämställdhetsmyndigheten är en självständig myndighet i sitt arbete. Även myndighetens stödtjänster tillhandahålls delvis av dess egen förvaltningsavdelning. Vissa stödtjänster inom personal- och ekonomiförvaltningen sköts centraliserat av Statens servicecenter. 

I Norge finns ett jämställdhets- och diskrimineringsombud. Ombudet är en självständig myndighet inom kulturministeriets förvaltningsområde. Ombudets egen förvaltningsavdelning tillhandahåller de stödtjänster som ombudet behöver. Ombudet rapporterar till kulturministeriet om sin användning av medel och för diskussioner på ett allmänt plan med ministeriet några gånger om året.  

I Danmark finns det två jämlikhetsorgan: jämställdhetsnämnden och människorättsinstitutet. Jämställdhetsnämnden är ett självständigt besvärsorgan. Nämnden bistås av ett permanent sekretariat i dess arbete. Sekretariatet finns i anslutning till besvärsnämnden inom social- och äldreministeriets förvaltningsområde. Nämndens stödtjänster tillhandahålls i den berörda besvärsnämnden. 

Människorättsinstitutet är ett tillsyns- och upplysningsorgan. Det är en självständig aktör som leds av en direktion bestående av 14 personer. Institutets direktör sköter de dagliga ärendena. 

5.2.5  Säkerhetsutredning

Olycksutredningscentralen i Sverige finns inom Justitiedepartementets förvaltningsområde. Centralen producerar själv sina stödtjänster med undantag för IKT-tjänster som tillhandahålls av Socialförsäkringsverket med stöd av ett serviceavtal. Socialförsäkringsverket, som är underställt socialministern, tillhandahåller IKT-tjänster för flera små och medelstora myndigheter. 

Norges olycksutredningscentral är en självständig myndighet inom kommunikationsdepartementets förvaltningsområde. Den har en förvaltningsavdelning som består av åtta personer och till vars uppgifter det hör att ordna stödfunktioner. Kommunikationsdepartementet styr olycksutredningscentralens verksamhet genom skrivelser. Skrivelserna innehåller administrativa föreskrifter till exempel om ansvarighetsprogram. 

I Danmark finns det flera centraler för utredning av olyckor. Centralen för utredning av civila luftfartsolyckor och olyckor i järnvägstrafiken finns inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Dess HR-tjänster produceras delvis vid myndighetens egen förvaltningsavdelning, men bokföringen köps av staten och IKT-tjänsterna från den privata sektorn.  

Centralen för utredning av olyckor i sjötrafik är en självständig myndighet i anslutning till näringsministeriet. Centralen köper de stödtjänster den behöver delvis av statliga tjänsteproducenter och delvis av privata tjänsteproducenter. I Danmark finns dessutom Offshore-centralen för utredning av olje- och gasolyckor, som finns vid arbetsministeriet. Den bistås i utredningarna av ett sekretariat vid arbetarskyddsmyndigheten.