1.1  Bakgrund

Den 24 februari 2022 inledde Ryssland, på order av president Putin, en militär invasion av Ukraina. Invasionen är en uppenbar kränkning av internationell rätt. Rysslands handlingar bryter mot Förenta nationernas stadga, mot Helsingforsslutakten och Parisstadgan, som är grundläggande avtal inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), och mot Budapestuppgörelsen från 1994. Invasionen kränker Ukrainas suveränitet och territoriella integritet, och utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet (SRR 1/2022 rd, s. 8). 

Rysslands invasion av Ukraina har långtgående följder för den säkerhetspolitiska miljön i Europa och Finlands närområden. Säkerhetsläget i Europa och Finland är mer oroväckande och svårare att förutse än någonsin efter kalla krigets slut. Rysslands krav och militära insatser för att förändra den europeiska säkerhetsarkitekturen påverkar också Finlands handlingsutrymme inom utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarspolitiken (SRR 1/2022 rd, s. 10). 

De ökade spänningarna försvagar också säkerheten och dess förutsebarhet i Östersjöregionen. Om en väpnad konflikt skulle bryta ut i Europa eller i Östersjöregionen skulle det i hög grad påverka Finland, och Finland skulle ha svårt att ställa sig utanför den (SRR 1/2022 rd, s. 10). 

FN-stadgan förbjuder allt hot om våld i internationella förbindelser. Ryssland har konstaterat att landet kan tänka sig att använda kärnvapen i en situation där landet upplever att dess existens är hotad. Sedan invasionen av Ukraina inleddes har Ryssland upprepade gånger fört fram sin beredskap att använda kärnvapen (SRR 1/2022 rd, s. 9). 

EU har en viktig roll som aktör inom den övergripande säkerheten och som möjliggörare av europeiskt försvarssamarbete. Tjugoen EU-stater har organiserat sitt försvar genom Nordatlantiska fördragsorganisationen Nato (North Atlantic Treaty Organization, NATO) och stöder sig på Nato i fråga om det kollektiva försvaret. EU har inga gemensamma kommando- eller truppstrukturer, och inte heller någon militär planering för försvaret av medlemsländerna. Att skapa överlappande strukturer i Europeiska unionen har inte ansetts vara politiskt eller ekonomiskt ändamålsenligt (SRR 1/2022 rd, s. 18). De strukturer eller arrangemang för försvarssamarbete som Finland är part i innebär inte en säkerhetslösning med karaktären av ett kollektivt försvar, och de inbegriper inte säkerhetsgarantier eller motsvarande förpliktelser (SRR 1/2022 rd, s. 17). 

Medlemskap i försvarsalliansen Nato innebär att Finland skulle vara en del av Natos gemensamma försvar och omfattas av säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget. Det finska försvarets avskräckande effekt blir då betydligt större. Ett Natomedlemskap ger Finland möjlighet att vara med och fatta beslut om säkerhetspolitiska frågor som är centrala för Finland. Kombinationen av en stark nationell försvarsförmåga och Natomedlemskap är en trovärdig säkerhetslösning. Finlands försvarsförmåga och resiliens skulle också stärka Natos gemensamma försvar inom hela Natos område (SRR 3/2022 rd, s 2). Som Natomedlem skulle Finlands försvar samordnas så att det blir en del av alliansens gemensamma försvar, vilket skulle innebära ett fullskaligt deltagande i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret. Finland måste ha förmåga att anvisa trupper för att hjälpa ett annat Natoland och förmåga att ta emot andra Natoländers trupper i Finland (SRR 3/2022 rd, s. 3). 

1.2  Nordatlantiska fördragsorganisationen

Nordatlantiska fördragsorganisationen är en internationell organisation bestående av Förenta staterna, Kanada och 28 europeiska stater. Organisationens viktigaste uppgift är att garantera medlemsstaternas säkerhet med politiska och militära medel. Natos medlemsstater har i enlighet med artikel 5 i nordatlantiska fördraget förbundit sig till ett kollektivt försvar, där ett väpnat angrepp mot en medlemsstat betraktas som ett angrepp mot dem alla. Natos förmåga att genomföra det kollektiva försvaret grundar sig på en integrerad militär kommandostruktur, en gemensam försvarsplaneringsprocess, operativa planer och gemensamma övningar. För att förebygga väpnat våld strävar Nato efter att sätta tröskeln för ett angrepp så högt som möjligt. Detta omfattar också Natos kärnvapenavskräckning, som i sista hand grundar sig på Förenta staternas kärnvapen. Nato spelar en roll i försvaret av principerna för Europas säkerhet, och organisationens medlemsstater samordnar sin utrikes- och säkerhetspolitik i frågor som gäller Natos verksamhetsfält. 

Nato inrättades genom nordatlantiska fördraget, som undertecknades i Washington den 4 april 1949. De ursprungliga grundande medlemmarna i Nato är tolv till antalet. Nordatlantiska fördraget undertecknades i Washington den 4 april 1949 av Belgien, Danmark, Frankrike, Förenade kungariket, Förenta staterna, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Portugal. Enligt artikel 10 i fördraget kan vilken som helst annan europeisk stat som har förutsättningar att främja principerna i nordatlantiska fördraget och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området genom enhällig överenskommelse mellan parterna bjudas in att bli medlem i Nato. Nato utvidgades första gången 1952, då Grekland och Turkiet anslöt sig till organisationen. Västtyskland anslöt sig 1955. Spanien anslöt sig 1982. Förbundsländerna i Östtyskland anslöt sig till Västtysklands Natomedlemskap i och med Tysklands återförening i oktober 1990. År 1999 anslöt sig Tjeckien, Ungern och Polen. År 2004 anslöt sig totalt sju länder: Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. År 2009 anslöt sig Albanien och Kroatien, 2017 Montenegro, och som nyaste medlemsstat 2020 Nordmakedonien. Nato har vuxit från en organisation med tolv grundande medlemmarna till de nuvarande 30 länderna, varav 21 är medlemmar i EU. Bosnien och Hercegovina, Georgien och Ukraina har meddelat att de eftersträvar medlemskap i Nato. 

Enligt nordatlantiska fördraget bygger Natos verksamhet på grundsatserna i FN-stadgan (FördrS 1/1956) att upprätthålla internationell fred och säkerhet och rättvisan. Stadgan undertecknades i juni 1945. I fördraget konstateras det att Nato främjar frihet, demokratiska principer och rättsstatsprincipen. Enligt artikel 1 i fördraget förbinder sig parterna att i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med FN:s principer. Den skyldighet till ett kollektivt försvar som följer av artikel 5 begränsas till sådana fall av individuellt eller kollektivt självförsvar som avses i artikel 51 i FN-stadgan.  

Det främsta syftet med inrättandet av Nato var att stärka västländernas politiska och militära samarbete som ett svar på det hot Sovjetunionen utgjorde. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens sönderfall skapade Nato ett omfattande nätverk av länder inom partnerskapet för fred och utvidgade sin verksamhet också till krishantering utanför medlemsstaternas territorier. Natos program för partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP) startades 1994. År 1997 undertecknades grundakten om förhållandena mellan Nato och Ryssland och inrättades ett permanent gemensamt råd mellan Nato och Ryssland (Permanent Joint Council, PJC) för att underlätta regelbunden konsultation och utbyte av tankar i säkerhetsfrågor och för att utveckla sektorsövergripande praktiskt samarbete. Nato–Ryssland-rådet, som inrättades 2002, ersatte PJC. 

Finland har haft partnerskapssamarbete med Nato sedan den 9 maj 1994, då Finland undertecknade ramdokumentet avseende partnerskap för fred. År 1997 inrättades Euroatlantiska partnerskapsrådet (Euro-Atlantic Partnership Council, EAPC) som ersättare till Nordatlantiska samarbetsrådet (North-Atlantic Cooperation Council, NACC), som hade inrättats 1991. EAPC styr verksamheten inom partnerskapet för fred och fungerar som forum för säkerhetspolitiska diskussioner. Sedan 2014 har Finland deltagit i partnerskapssamarbetet för utvidgade möjligheter (Enhanced Opportunities Partners, EOP). Sedan 2014 har också Finland och Sverige hört till Natos närmaste partner i frågor som gäller säkerheten i Östersjöområdet. Detta täta partnerskap har inofficiellt kallats 30+2, vilket syftar på de 30 medlemsstaterna samt Finland och Sverige. Finland har utnyttjat Natos partnerskapsverktyg och samarbetsprogram för att stärka Finlands försvar. Finland har deltagit i Natos krävande övningar och krishantering, vilket har utvecklat Finlands egna förmågor och vår förmåga att samverka med Natos medlemsstater. Finlands nuvarande partnerskapsbaserade samarbete har varit intensivt och djupt. Partnerskapssamarbetet har emellertid inte inbegripit några säkerhetsgarantier eller skyldigheter i enlighet med nordatlantiska fördraget. Som partner har Finland inte deltagit i beslutsfattandet inom Nato. 

Finland och Sverige ansökte om medlemskap i Nato den 17 maj 2022. Medlemskapssamtalen fördes den 4 juli 2022, och anslutningsprotokollen undertecknades den 5 juli 2022. 

I denna proposition föreslås det att de fördrag godkänns som behöver godkännas och sättas i kraft för att Finland ska bli medlem i Nato, vilket beskrivs i avsnitt 1.3 och 1.4. De övriga fördrag som Finland i egenskap av medlem behöver ingå med Nato behandlas i avsnitt 14. 

1.3  Nordatlantiska fördraget

Natos svar på säkerhetshot och utmaningar grundar sig på den helhet som utgörs av artiklarna 3, 4 och 5 i nordatlantiska fördraget. Natos medlemsstater ska enligt artikel 3 var för sig och tillsammans upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp. Natos gemensamma försvarsplaneringsprocess och skapandet av resiliens, det vill säga kristålighet, baserar sig på artikel 3. Varje medlemsstat i Nato kan enligt artikel 4 begära samråd närhelst den anser att dess territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas. Artikel 5 gäller det kollektiva försvaret.  

Artikel 5 i nordatlantiska fördraget 

Natos medlemsstater har i enlighet med artikel 5 i nordatlantiska fördraget förbundit sig till ett kollektivt försvar. Enligt artikeln betraktas ett väpnat angrepp mot en eller flera medlemsstater som ett angrepp mot alla medlemsstater i Nato.  

I artikel 5 i nordatlantiska fördraget föreskrivs följande: 

”Parterna är ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, i händelse av ett sådant väpnat angrepp ska bistå den eller de angripna parterna genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området. 

Alla sådana väpnade angrepp och alla de åtgärder som vidtas med anledning av dem ska omedelbart inberättas till Förenta nationernas säkerhetsråd. Sådana åtgärder ska avslutas när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.” 

Nordatlantiska fördraget förpliktar Natos medlemsstater att samarbeta och lämna varandra ömsesidigt bistånd i situationer där en eller flera medlemsstater utsätts för ett väpnat angrepp. Varje medlemsstat förbinder sig till att bistå den angripna staten genom att individuellt och i samförstånd med de övriga medlemsstaterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt. Dessa åtgärder kan utöver militära medel omfatta också politiska påtryckningar för att få den hotande staten att ändra sin politik. Varje medlemsstat beslutar självständigt och i enlighet med sina nationella beslutsprocesser om arten och omfattningen av det bistånd den lämnar. Aktiveringen av artikeln grundar sig i alla lägen alltid på Nordatlantiska rådets bedömning av situationen och på konsensus mellan medlemsstaterna. 

Den säkerhetspolitiska omgivningen förändrades efter kalla krigets slut, då investeringarna i det kollektiva försvaret minskade och styrkorna krympte avsevärt. Tyngdpunkten i Natos operativa verksamhet förflyttades i och med krishanteringsinsatserna på Balkan till andra uppgifter än det kollektiva försvar som föreskrivs i artikel 5 i nordatlantiska fördraget. Efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 har fokus i Natos verksamhet igen flyttats till det kollektiva försvaret, men också krishantering och nya uppgifter förknippade med bredare säkerhetsrisker är centrala i organisationens verksamhet. Säkerhetsgarantier och solidaritet medlemsstaterna emellan utgör ändå fortsättningsvis kärnan i Natos verksamhet. Inga andra västerländska internationella organisationer har några sådana motsvarande planerings- eller verkställighetsmekanismer som i praktiken möjliggör ett kollektivt försvar på motsvarande sätt som inom Nato. 

Det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget har hittills aktiverats en enda gång, nämligen efter terroristattackerna mot Förenta staterna den 11 september 2001.  

Artikel 5, som gäller Natos kollektiva försvar, har beröringspunkter med klausulen om ömsesidigt bistånd i artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen, i och med att de båda artiklarna gäller bistånd från andra parter i situationer där en part i respektive fördrag utsätts för ett väpnat angrepp. Det finns också vissa skillnader mellan artiklarna. Artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen föreskriver, till skillnad från artikel 5 i nordatlantiska fördraget, inte uttryckligen att det bistånd som lämnas med stöd av artikeln kan omfatta bruk av vapenmakt. Det är ändå tydligt att artikelns formulering om alla till buds stående medel omfattar också bruk av vapenmakt. En väsentlig skillnad är att EU inte har motsvarande utvecklade strukturer för planering och samordning av militärt bistånd som Nato (se även UtUB 6/2008 rd). I artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen konstateras det att åtagandena och samarbetet enligt artikeln ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen. Klausulen om ömsesidigt bistånd innehåller också en bestämmelse enligt vilken den inte ska påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. I artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen understryks det att Nato för de EU-stater som är medlemmar i alliansen också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och vara den instans som genomför det. 

Klausulen om ömsesidigt bistånd utgör ett åtagande som stärker Finlands säkerhet. Medlemsstaterna i EU har praktisk beredskap att ge varandra stöd och bistånd, och i kombination med den nära politiska sammanhållningen medlemsstaterna emellan ger denna beredskap stöd- och biståndsskyldigheten betydelse (UtUB 6/2008 rd).  

Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har i Finland godkänts med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 13/2008 rd). Grundlagsutskottet har inte fäst någon vikt vid artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen, och grundlagsutskottet kan därmed anses ha betraktat den som problemfri i konstitutionellt hänseende. Skyldigheterna enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget och skyldigheterna enligt artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen står inte i strid med varandra. 

1.4  Avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal (Ottawaavtalet)

Avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal (Ottawaavtalet) undertecknades i Ottawa den 20 september 1951. Som rubriken anger tillämpas avtalet på Natos nationella representanter och internationella personal. Vad gäller de privilegier och den immunitet som Finland beviljar har avtalet betydelse främst när det handlar om situationer där företrädare för andra medlemsstater i Nato eller Natos tjänstemän avlägger besök inom Finlands territorium. Det är svårt att förutse alla de situationer på vilka avtalet kommer att tillämpas, men det är inte sannolikt att det kommer att vara fråga om ett stort antal personer eller om långvarig vistelse i Finland. Avtalet är enligt artikel II uttryckligen inte tillämpligt på militära högkvarter som inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget och, om inte rådet beslutar något annat, inte heller på andra militära organ. Avtalet innehåller även bestämmelser om Natos status som juridisk person. Alla medlemsstater i Nato är parter i avtalet, utom Nordmakedonien, som har undertecknat avtalet den 2 juni 2022, men ännu inte anslutit sig till det. 

1.5  Beredning

2.1  Natos uppgifter och strategiska koncept

Natos viktigaste uppgift är att garantera sina medlemsstaters säkerhet med politiska och militära medel. I enlighet med artikel 5 i nordatlantiska fördraget har Natos medlemsstater förbundit sig att bistå en angripen medlemsstat genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt.  

Grunden för Natos kollektiva försvar är å ena sidan ett starkt politiskt åtagande och solidaritet mellan medlemsstaterna och å andra sidan konkreta mekanismer för genomförande av det kollektiva försvaret. Natos förmåga att genomföra det kollektiva försvaret grundar sig på en integrerad militär kommandostruktur, en gemensam försvarsplaneringsprocess, operativa planer och gemensamma övningar. 

I Nato är det kollektiva försvaret och avskräckningen nära kopplade till varandra. Huvudsyftet med Natos existens har alltid varit att förebygga krig och militära kriser, det vill säga att skapa en kraftfull avskräckning (deterrence). Syftet är att höja tröskeln för angrepp mot Natoområdet så hög som möjligt. Natos övergripande avskräckning består av följande tre delområden: konventionella styrkor, robotförsvar och kärnvapen, vilka kompletteras av rymd- och cyberförmågor. Om en av Natos medlemsstater utsätts för eller hotas med militärt våld, är Nato beredd att försvara sina medlemsstater.  

Kärnvapen är vid sidan av förmågorna hos de traditionella vapnen och robotförsvaret en central del av Natos förmåga att avskräcka. Nato har förbundit sig till vapenkontroll, nedrustning och förhindrande av spridning av vapen, men så länge det finns kärnvapen förblir Nato en kärnvapenallians. Natos politik och mål är förenliga med fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 10 och 11/1970) och skyldigheterna enligt det. Samtliga medlemsstater i Nato är parter i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen. Även Finland arbetar aktivt för att främja de internationella processer som gäller nedrustning av kärnvapen och förhindrande av spridning av massförstörelsevapen och för att stödja genomförandet av processerna, utan att ifrågasätta Natos kärnvapenavskräckning. 

Nato har klarat av att förnya sig på ett flexibelt sätt när säkerhetsmiljön förändras samtidigt som det kollektiva försvaret har bevarats som en huvuduppgift. Efter det kalla kriget utökades i 1999 års strategiska koncept Natos uppgifter med krishantering samt ett omfattande samarbete med länderna i det euroatlantiska området och med andra partner. Efter terrorangreppen i New York och Washington i september 2001 började Nato också fästa större uppmärksamhet vid omfattande säkerhetshot, inklusive bekämpning av terrorism. 

Betydelsen av det kollektiva försvaret och avskräckningen som Natos huvuduppgift har framhävts när säkerhetsmiljön försämrats från och med 2014.  

Bekämpningen av terrorism och samhällets resiliens genomsyrar alla tre huvuduppgifter och hoten. I enlighet med det 360-gradersperspektiv som ingår i 2022 års strategiska koncept omfattar de alliansens hela område och hoten från alla väderstreck.  

Natos underrättelseverksamhet stöder alliansens beslutsfattande och verksamhet på alla nivåer från politiskt beslutsfattande till praktiskt genomförande av insatserna. I sina underrättelsebedömningar använder Nato medlemsstaternas underrättelseinformation.  

Näst efter nordatlantiska fördraget är det strategiska konceptet, som har godkänts med cirka ett årtiondes mellanrum (1991, 1999, 2010, 2022), Natos viktigaste styrande dokument. Det strategiska konceptet är ett politiskt åtagande, som godkänns genom konsensusvid Natos toppmöte. Det senaste strategiska konceptet godkändes vid toppmötet i Madrid i juni 2022. Konceptet innehåller Natos syn på organisationen som garant för det kollektiva försvaret, en beskrivning av Natos värderingar samt en bedömning av den strategiska miljön. I konceptet beskrivs också utsikterna för organisationens framtida politiska och militära utveckling samt fastställs Natos viktigaste prioriteringar på toppnivån.  

I det nyaste strategiska konceptet fastställs följande som Natos huvuduppgifter:  

1) avskräckning och försvar,  

2) krisförebyggande och krishantering, samt  

3) säkerhetssamarbete.  

Natos huvuduppgifter har på rubriknivå i stor utsträckning förblivit desamma som i det föregående strategiska konceptet från 2010. I praktiken har det kollektiva försvarets betydelse som prioritering framhävts jämfört med det föregående strategiska konceptet. Och denna utveckling stärks ytterligare av det omfattande olagliga anfallskrig som Ryssland inledde mot Ukraina i februari 2022. 

I det strategiska konceptet konstateras att ett eventuellt angrepp mot allierades suveränitet och territoriella integritet inte kan uteslutas. Enligt det strategiska konceptet är Ryssland och terrorism i alla dess uttrycksformer de största hoten mot Nato. Ryssland beskrivs som det mest betydande och direkta hotet mot de allierades säkerhet samt mot fred och stabilitet i det euroatlantiska området. Terrorism i alla dess uttrycksformer konstateras vara det direktaste asymmetriska hotet mot säkerheten för medlemsstaternas medborgare och ett hot mot den internationella stabiliteten och välfärden. Kina konstateras utmana de allierades intressen, säkerhet och värderingar. 

I det strategiska konceptet framhävs också betydelsen av samarbete mellan Nato och EU. Nato och EU anses komplettera varandra när det gäller att upprätthålla internationell fred och stabilitet. Samarbetet har intensifierats till följd av läget i Ukraina.  

Under de senaste åren har Nato utvecklat helheter som gäller människors säkerhet samt kvinnor, fred och säkerhet. I Nato omfattar konceptet för människors säkerhet riskerna för och hoten mot människor i områden för Natos insatser och verksamhet och hur riskerna och hoten ska bemötas. Konceptet omfattar bekämpning av människohandel, skyddande av barn i väpnade konflikter, bemötande av sexuellt våld i samband med konflikter, skydd av civila samt skydd av kulturegendom. Helheten kvinnor, fred och säkerhet har integrerats i Natos alla huvuduppgifter i det strategiska konceptet för 2022. 

2.2  Centrala försvarspolitiska och militära processer och funktioner

Den viktigaste av Natos tre huvuduppgifter är avskräckning och försvar. Natos försvarsplaneringsprocess, den operativa planeringen, uppgifter inom Natos kollektiva försvar i fredstid och Natos snabbinsatsstyrka är centrala försvarspolitiska och militära processer och funktioner i upprätthållandet, utvecklingen och genomförandet av avskräckning och försvar. Dessa processer och funktioner möjliggör också genomförandet av andra huvuduppgifter, till exempel krishanteringsinsatser. 

2.3  Krisförebyggande och krishantering

Krisförebyggande och krishantering är en av Natos tre huvuduppgifter. Den verksamheten omfattar all verksamhet som behövs för hantering av sådana kriser som påverkar Natos medlemsstater. Natos krishanteringsinsatser och krisrespons kan hänföra sig till alliansens gemensamma försvar (så kallade artikel 5-insatser), till annan militär verksamhet, såsom konfliktförebyggande, fredsbevarande insatser eller fredsbyggande åtgärder (så kallade icke-artikel 5-insatser) eller till bistånd vid epidemier eller naturkatastrofer, såsom översvämningar eller jordskalv. Bekämpning av terrorism är en viktig dimension när det gäller att förebygga och hantera kriser. Till krisförebyggandet och krishanteringen hör också att fortgående öva dessa förmågor och beslutsfattandet i anslutning till dem i Natos högkvarter, i den militära kommandostrukturen och i huvudstäderna. 

I Natos interna planering används ofta benämningen fredsfrämjande insatser (Peace Support Operations, PSO) i fråga om krishanteringsuppdrag med stabiliseringssyfte. Liksom FN har inte heller Nato någon officiell definition av krishanteringsuppdrag. Nato har sedan 1990-talet utfört mer än tio olika militära krishanteringsuppdrag, allt från övervaknings- eller utbildningsuppdrag till omfattande stabiliseringsinsatser och fredsframtvingande. Nato har haft militära krishanteringsinsatser i Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Nordmakedonien och Afghanistan, på Medelhavet, utanför Afrikas horn, i Libyens luftrum, i Irak och som stöd för Afrikanska unionen.  

På politisk nivå styrs Natos tillvägagångssätt vid krishanteringsinsatser av Natos strategiska koncept. I Natos 2022 års strategiska koncept framhävs förutseende och förebyggande av kriser och behandlas också de civila förmågorna samt samordning av civila och militära åtgärder och civil och militär planering. Människornas säkerhet är i fokus i Natos tillvägagångssätt vid militär krishantering. 

Besluten om att inleda Natos krishanteringsinsatser har fattats genom konsensus, varefter man i insatserna har kunnat stödja sig på Natos kommandostruktur. Besluten om den politiska styrningen av insatserna har fattats i Nordatlantiska rådet. 

Efter avslutandet av insatsen i Afghanistan har Nato tre militära krishanteringsinsatser. Insatsen Sea Guardian är en marin allmän insats på Medelhavet och till dess uppgifter hör att öka situationsmedvetenheten, bekämpa terrorism och utveckla förmågorna. Syftet med Natos utbildningsinsats i Irak är att stärka säkerhets- och försvarssektorn i Irak genom utbildning och rådgivning samt att förebygga Islamiska statens och andra terroristgruppers verksamhet. Syftet med Natos insats Kosovo Force (KFOR) i Kosovo är att garantera att säkerheten bevaras i Kosovo. Insatsen ger samtidigt en värdefull lägesbild av terrorismsituationen i Kosovo och på Balkan. 

Deltagandet i Natos militära krishantering har varit en viktig del av Finlands Natopartnerskapspolitik. Det kommer fortfarande att vara viktigt att delta i Natos krishantering när Finland blir medlem i Nato. För närvarande deltar Finland i KFOR-insatsen i Kosovo och insatsen Nato Mission in Iraq (NMI) i Irak. Finland har tidigare deltagit i Natos insatser Isaf och Resolute Support i Afghanistan och i insatserna Ifor och SFOR i Bosnien och Hercegovina. Dessutom har de experter på civil krishantering som har sänts ut av Krishanteringscentret redan i över ett årtionde arbetat både vid Natos internationella militära stab och i Natos krishanteringsinsatser.  

2.4  Säkerhetssamarbete

I Natos strategiska 2022 års strategiska koncept fastställs säkerhetssamarbete som alliansens tredje huvuduppgift. I säkerhetssamarbetet ingår de frågor som hänför sig till Natos utvidgning, partnerskapspolitiken, samarbetet med Natos partnerländer och internationella organisationer samt alliansens roll i upprätthållandet av den internationella regelbaserade ordningen och i bemötandet av säkerhetshot orsakade av klimatförändringarna. Inom upprätthållandet av en trovärdig avskräckning och ett trovärdigt försvar för Nato vidare åtgärder som syftar till att minska koldioxidfotavtrycket för de allierades väpnade styrkor, att utnyttja energieffektivitet och att använda renare teknik. Nato inrättar i Kanada ett kompetenscentrum som stöd för såväl bedömningen av klimatförändringarnas konsekvenser för säkerheten som informationsspridningen. 

Den öppna dörrens politik (Open Door Policy), som grundar sig på artikel 10 i nordatlantiska fördraget, garanterar att ett medlemskap i Nato är öppet för alla europeiska demokratier som delar alliansens värderingar och som är beredda att åta sig det ansvar som ett medlemskap medför och att med sin insats bidra till alliansens gemensamma säkerhet. Beslutet om godkännande av nya medlemmar fattas av medlemsstaterna. Enligt det strategiska konceptet har Natos utvidgning stärkt de europeiska ländernas säkerhet och ökat stabiliteten i det euroatlantiska området. Nato stöder självständigheten, den territoriella integriteten och suveräniteten i de länder som strävar efter medlemskap. Nato har också som målsättning att stärka samarbetet med dessa länder.  

Nato har cirka 40 partnerländer, vars mål för Natosamarbetet är mycket varierande. Involvering av partnerländerna i Natos processer och möten sker alltid från fall till fall och kräver konsensus av Natos medlemsstater. I det strategiska konceptet anses den politiska dialogen och det praktiska samarbetet med partnerna främja hela alliansens säkerhet. Särskild vikt läggs vid det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU. Nato strävar efter att stärka sina förbindelser med alla partner som delar alliansens gemensamma värderingar samt intresse för att upprätthålla ett regelbaserat internationellt system. Västra Balkan och området vid Svarta havet är strategiskt viktiga områden för Nato. Strävan är att stödja dem genom att stärka ländernas förmågor, beakta de särskilda hot som riktas mot länderna och stärka ländernas resiliens. Även Mellanöstern, Nordafrika, Sahelregionen och den indopacifiska regionen är viktiga för Nato.  

2.5  Åtgärder mot terrorism

Enligt det strategiska konceptet är utöver Ryssland terrorism i alla dess uttrycksformer det största hotet mot Nato. I det strategiska konceptet hänvisas det till terroristorganisationer som vill slå till eller inspirera till angrepp mot medlemsstaterna. Dessutom hänvisas det till icke-statliga väpnade grupper, inklusive gränsöverskridande terroristnätverk och statligt understödda aktörer som utnyttjar konfliktsituationer och svag förvaltning för att rekrytera och utvidga sin verksamhet. Enligt konceptet svarar man på terrorism genom en kombination av förebyggande, skyddande och avvärjande åtgärder. Dessutom effektiviserar Nato sitt samarbete med det internationella samfundet för att ingripa i omständigheter som främjar spridning av terrorism. 

Utöver det strategiska konceptet styrs Natos åtgärder mot terrorism av 2012 års politiska riktlinjer för bekämpning av terrorism, i vilka det fastställs hur åtgärderna för bekämpning av terrorism ska integreras i Natos huvuduppgifter. Nato har förbundit sig till att iaktta internationell rätt i bekämpningen av terrorism och att se till att organisationens åtgärder inte överlappar andra aktörers åtgärder utan kompletterar dem. Nato har också utifrån ovannämnda riktlinjer godkänt en övergripande handlingsplan för stärkande av Natos roll i det internationella samfundets kamp mot terrorism. Den senaste uppdateringen av handlingsplanen är från 2021. I handlingsplanen samlas Natos åtgärder inom bekämpning av terrorism ihop.  

Natos centrala kompetensområden inom bekämpningen av terrorism är situationsmedvetenhet, förmågor och partnerskap. Nato har inrättat en kontaktpunkt i anslutning till sin kommandostrukturs stab i Neapel. Kontaktpunkten har till uppgift att öka situationsmedvetenheten om särskilt Mellanöstern och Nordafrika. I Nato har det tagits initiativ till kapacitetshöjande insatser (DCB) till stöd för FN, Georgien, Moldavien, Irak, Jordanien, Tunisien och Mauretanien. Med DCB-projekt avses rådgivnings- och utbildningsstöd för lokala säkerhetsstyrkor, stöd för utveckling av institutioner, rådgivning i specialteman (till exempel cyberförsvar eller logistik) samt utveckling av resiliens. 

Nato kan också inleda en militär insats för att bemöta terrorismhotet. Natos pågående krishanteringsinsatser har koppling till bekämpningen av terrorism (se avsnitt 2.3).  

Nato har två partnerskapsprogram som främjar säkerheten. År 1994 inleddes Medelhavsdialogen (Mediterranean Dialogue, MD), som förs med sju länder i Medelhavsområdet (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Marocko, Mauretanien och Tunisien). Genom Istanbul-samarbetsinitiativet (Istanbul Cooperation Initiative, ICI), som inleddes 2004, samarbetar Nato med länderna vid Persiska viken (Bahrain, Förenade arabemiraten, Kuwait och Qatar). 

I Natos strukturer för beslutsfattande behandlas bekämpning av terrorism på ett förberedande sätt i en politisk kommitté och andra kommittéer och arbetsgrupper. I Natos högkvarter har det inrättats en underrättelseenhet med fokus på terrorism. Natos kompetenscentrum för bekämpning av terrorism finns i Ankara i Turkiet. Nato samarbetar med bland annat FN, internationella kriminalpolisorganisationen (International Criminal Police Organization, Interpol), OSSE och EU mot terrorism. 

2.6  Resiliens

Resiliensen har fått en central roll i Nato när det gäller att svara på utmaningarna i den föränderliga säkerhetsmiljön. Den centrala betydelsen av samhällenas resiliens samt kopplingen mellan resiliens och alla tre huvuduppgifter lyfts fram i det strategiska konceptet. Resiliensen ses som en central del av avskräckningen och försvaret. Natos förmåga att genomföra och planera insatser för det gemensamma försvaret förutsätter betydande stöd av de civila myndigheterna och den privata sektorn.  

I enlighet med artikel 3 i nordatlantiska fördraget ansvarar Natos medlemmar för stärkandet av den civila beredskapen, som avser icke-militära beredskaps- och förberedelseåtgärder, och den nationella resiliensen, men Nato ställer upp gemensamma mål för medlemsstaterna, följer upp hur de uppnås och stöder medlemsstaterna i uppnåendet av målen. Tyngdpunkten i Natos beredskapsarbete har övergått till att stärka resiliensen hos Natos medlemsstater.  

I Nato omfattar den civila beredskapen tre kärnfunktioner, det vill säga tryggande av funktioner med koppling till statsledningens förmåga att fatta beslut, tryggande av samhällets vitala funktioner och stöd för det militära försvaret. För säkerställandet av dessa har det fastställts sju grundläggande resilienskrav. Dessa är tryggande av kontinuiteten i statsförvaltningen, förmåga att hantera stora folksamlingars rörelser, tryggande av tillgången på mat och vatten, omhändertagande av ett stort antal offer samt säkerställande av kriståliga kommunikationsförbindelser, av energiproduktion och av trafikarrangemang. De grundläggande kraven uppdateras regelbundet så att de motsvarar de föränderliga hotbilderna. I uppdateringarna under de senaste åren har särskilt energi- och kommunikationssektorernas resiliens och försörjningsberedskap samt övergripande uppföljning av utländskt ägande inom energi- och kommunikationssektorerna framhävts. Även EU:s och Natos samarbete som syftar till att stärka resiliensen har fördjupats avsevärt under de senaste åren. 

3.1  Nordatlantiska rådet och Natos kommittéer

Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC), som är inrättat med stöd av artikel 9 i nordatlantiska fördraget, är det högsta beslutande organet i Nato.  

Nordatlantiska rådet består i sin permanenta konstellation av medlemsstaternas ständiga representanter, som på ambassadörsnivå representerar sina länder vid Natos högkvarter i Bryssel. En förutsättning för uppnående av konsensus är samråd mellan medlemsstaternas representanter i det skede då besluten bereds på kommitténivå. Nordatlantiska rådet sammanträder normalt flera gånger i veckan. Nordatlantiska rådets verksamhet är kopplad till huvudstäderna, som styr sina representanters verksamhet i Bryssel. Ordförande för Nordatlantiska rådet är Natos generalsekreterare. 

Nordatlantiska rådet kan också sammanträda i en konstellation av ministrar eller stats- och regeringschefer vid ministermöten och toppmöten. Nordatlantiska rådets formella befogenheter att fatta beslut är då desamma, men en högre politisk nivå ger besluten större vikt. Försvarsministrarna i Natos medlemsstater håller vanligen tre gånger per år ett officiellt möte. Utrikesministrarna sammanträder likaså tre gånger per år. Ett av deras möten är ett informellt möte. Extra möten hålls vid behov. Ministrarna kan också sammanträda virtuellt. De officiella ministermötena hålls i allmänhet vid Natos högkvarter i Bryssel. På ministernivå sammanträder Nordatlantiska rådet inte i andra än i utrikes- och försvarsministerkonstellationer. 

Nordatlantiska rådets högsta nivå är stats- och regeringschefskonstellationen vid toppmöten. Toppmötena erbjuder stats- och regeringscheferna möjlighet att ge alliansen strategisk vägledning. Vid toppmötena fattas vanligen beslut om strategiskt viktiga frågor, såsom Natos strategiska koncept, reformer av kommandostrukturen, utvidgningar eller centrala partnerskap. Nordatlantiska rådet fattar med utgångspunkt i läget beslut om att hålla toppmöten. Åren 1949–2022 har Nato hållit 32 toppmöten. Toppmötena hålls i Natos medlemsstater eller högkvarteret. Även toppmötena kan hållas virtuellt. 

Nordatlantiska rådets arbete stöds och dess beslutsfattande bereds vid Natos högkvarter i Bryssel av Natos kommittéer, som är underställda Nordatlantiska rådet. De sammanträder med den internationella staben som ordförande. Alla medlemsstater är företrädda i kommittéerna, liksom även i Nordatlantiska rådet. Ett undantag från detta är gruppen för kärnvapenplanering (Nuclear Planning Group, NPG), i vars arbete Frankrike inte deltar. Varje nivå och tematiska sakkomplex har en egen kommitté.  

Natos militära struktur är underställd den politiska styrning som medlemsstaterna gett i Nordatlantiska rådet. Natos högsta militära organ är militärkommittén (Military Committee, MC), som har till uppgift att bereda militära råd (military advice) för de beslut som fattas av Nordatlantiska rådet samt att ge militär vägledning till de två befälhavare som utgör den strategiska nivån i Natos kommandostruktur, det vill säga högsta befälhavaren för Natos styrkor i Europa (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR) och till Natos befälhavare som leder transformationsstaben (Supreme Allied Commander Transformation, SACT). Militärkommittén sammanträder regelbundet i en konstellation av militära representanter samt tre gånger per år i en konstellation som består av befälhavarna för medlemsstaternas försvarsmakter (Chief of Defence, CHOD).  

Viktiga kommittéer, som är underställda Nordatlantiska rådet, är också kommittén för de ständiga representanternas ställföreträdare (Deputy Permanent Representatives’ Committee, DPRC) där förberedande samråd om beslut kan föras innan ärendet lämnas till Nordatlantiska rådet för beslutsfattande, en insatskommitté (Operations Policy Committee, OPC) där Natos militära insatser behandlas och Natos militära organisation ges närmare politisk styrning samt kommittén för försvarspolitik och försvarsplanering (Defence Policy and Planning Committee, DPP), som stöder Nordatlantiska rådet i alla frågor som gäller försvaret och som bland annat svarar för Natos försvarsplaneringsprocess. Andra tematiska kommittéer är bland annat politiska kommittén (Political Committee), partnerskapskommittén (Partnership and Cooperative Security Committee) och styrgruppen för resurspolitik och planering (Resource Policy and Planning Board, RPPB), som stöds av budgetkommittén (Budget Committee) och investeringskommittén (Investment Committee), flera kommittéer för vapenkontroll, resilienskommittén (Resilience Committe) och kommittén för civil underrättelseinhämtning (Civilian Intelligence Committee, CIC). Utvecklingen av alliansens krishanteringsåtgärder samt Nordatlantiska rådets beslutsfattandemekanismer och övningar stöds av en egen kommitté (Council Operations and Exercise Committee, COEC). 

Nordatlantiska rådets och kommittéernas arbete bereds av tjänsteapparaten vid Natos högkvarter. Liksom kommittéstrukturen är tjänsteapparaten indelad i en civil struktur (International Staff, IS) och en militär struktur (International Military Staff, IMS). Det ovan beskrivna beslutsfattandet på politisk-strategisk nivå, beredningen av beslutsfattandet och den politiska styrningen av den militära verksamheten sker vid Natos högkvarter i Bryssel. Den egentliga militära planeringen och verksamheten sker i Natos militära strukturer.  

3.2  Natos militära kommandostruktur och hierarki

Natos militära kommandostruktur består av permanenta multinationella staber på strategisk, operativ och taktisk nivå. Kommandostrukturen utgörs av följande två staber på strategisk nivå: insatsstaben Allied Command Operations (ACO), som är verksam i Europa, samt transformationsstaben Allied Command Transformation (ACT), som finns i Förenta staterna och verkar därifrån. Högsta befälhavaren för Natos styrkor i Europa (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR), som ansvarar för planeringen, genomförandet och ledningen av Natos insatser, leder insatsstaben. Natos befälhavare med ansvar för utvecklingen av Natos förmågor (Supreme Allied Commander Transformation, SACT) leder transformationsstaben.  

Natos insatsstab för den strategiska nivån ansvarar för planeringen och genomförandet av Natos militära insatser. Insatsstaben (Supreme Headquarters Allied Powers Europe, SHAPE) finns i Mons i Belgien. Den har tre underställda staber för gemensamma insatser på operativ nivå (Joint Force Command, JFC). De finns i Neapel i Italien, Brunssum i Nederländerna och Norfolk i Förenta staterna. SHAPE har också tre underställda staber för försvarsgrenar på taktisk nivå (Single Service Commands), det vill säga Allied Land Command (LANDCOM) i Izmir i Turkiet för landverksamhet, Allied Air Command (AIRCOM) i Ramstein i Tyskland för flygverksamhet och Allied Maritime Command (MARCOM) i Northwood i Storbritannien för marin verksamhet. Joint Support and Enablement Command (JSEC) i Ulm i Tyskland ansvarar för mottagandet av truppförstärkningar och materiel och för styrningen av truppförstärkningarna och materielen till användarna. 

Natos styrkor består av armékårsstaber i olika grader av beredskap (Graduated Readiness Force (Land), GRF (L)), luftoperationscenter i ständig beredskap (Combined Air Operations Centre, CAOC), stående flottstyrkor (Standing NATO Maritime Groups, SNMG) samt de trupper som medlemsstaterna har ställt under Natos operativa ledning.  

Ställandet av medlemsstaternas trupper under Natos ledning omfattar två skeden. Det första skedet omfattar en formell process för truppanskaffning (Force Sourcing Process) där SHAPE lägger fram militära krav för medlemsstaterna när det gäller antal trupper och slag av trupper som Natos insatser eller Natos operativa planer förutsätter. Varje medlemsstat fattar beslut i enlighet med sitt eget nationella förfarande om vilket truppkrav den avser att uppfylla och underrättar SHAPE om det. SHAPE sammanställer medlemsstaternas trupperbjudanden och väljer ut trupperna samt fastställer beredskapskrav för dem. Efter detta ställer medlemsstaten truppen i beordrad beredskap, upprätthåller den under överenskommen tid och beordrar vid behov truppen till uppdrag och transporterar den till uppdraget. 

Det andra skedet av att ställa truppen under Natos ledning omfattar överföring av befogenheten att leda truppen och beordra den till uppdrag (Transfer of Authority, TOA) från den nationella ledningen till Natos befälhavare. Befogenheten att leda överförs när truppen har beordrats till uppdraget och den är beredd att inleda det. Medlemsstaterna beslutar nationellt genom hurudan process befogenheten att leda överförs. Den överförda befogenheten kan också begränsas till att gälla endast ett visst geografiskt område och vid behov en begränsad tid. 

I och med Natomedlemskapet blir Finlands territorium en del av ansvarsområdet (Area of Responsibility, AOR) för högsta befälhavaren för Natos styrkor i Europa. Nato kommer därmed att också beakta Finlands försvar i sina operativa planer. Finlands nationella försvarsplan samordnas med Natos operativa planer. I och med medlemskapet kommer Finlands territorium också att kunna anslutas till insatsområdet för staben för gemensamma insatser (Joint Operations Area, JOA). Det ovannämnda kan leda till att man på Finlands territorium planerar använda Natotrupper som är avsedda för olika verksamhetsmiljöer (domain). En del av dessa Natotrupper kan vara finländska och en del från Natos medlemsstater. På Finlands territorium kan det alltså i framtiden finnas både Natotrupper under Natos operativa ledning och nationella trupper under den nationella operativa ledningen. 

3.3  Natos system för krisrespons

Natos system för krisrespons (NATO Crisis Response System, NCRS) är en central del av Natos förmåga att förebygga och hantera kriser. Den helhet som styr höjningen av alliansens beredskap samt alliansens reaktion gäller utöver militära aktörer också civila aktörer. Syftet med systemet är att säkerställa beredskapen och stödet för övergripande beslutsfattande i krissituationer av alla slag. Det utgör samtidigt en strukturell ram för Natos planering av krisrespons och en modell som medlemsstaterna kan beakta i sitt eget beslutsfattande om krisrespons.  

Beslutsfattandet i enlighet med Natos system för krisrespons sker genom medlemsstaternas konsensus i Nordatlantiska rådet och med hjälp av Natos ovan beskrivna struktur för beslutsfattande och kommando. Systemet för krisrespons förenar Nordatlantiska rådets beslutsfattande och medlemsstaternas nationella beslutsfattande och stöder sig på beredningen i Natos militära och civila strukturer. Systemet för krisrespons omfattar en strukturell modell för beslutsfattandet, det vill säga Natos krisresponsprocess (NATO Crisis Response Process, NCRP) samt olika slags på förhand förberedda strukturer, verksamhetsmodeller och verksamhetsarrangemang som kan tas i bruk vid behov.  

NCRP-processen, som genomförs i sex steg, omfattar verksamhet i anslutning till systemet för krisrespons. Verksamheten sträcker sig från förhandsvarningar och identifiering av krissituationer – via utvärdering och planering – till genomförande och uppföljning av och beslutsfattande om eventuella insatser. I centrum står de beslut som fattas av Nordatlantiska rådet och som bereds och stöds av Natos kommittéers och militära strukturers beredning och rekommendationer. Nordatlantiska rådets centrala beslut gäller Natos verksamhet, påbörjande av planering av krisrespons, inledning av krisresponsinsatser, uppföljning av insatser och förlängning av dem. Processen för beslutsfattande i Nordatlantiska rådet kan påskyndas om situationen kräver det. Den politiska styrningen innehas av Nordatlantiska rådet och därigenom kvarstår möjligheten för medlemsstaterna att bilda ståndpunkter. 

För att säkerställa krisberedskapen övas verksamheten i Natos system för krisrespons regelbundet genom övningar i beslutsfattande och samråd (Crisis Management Exercise, CMX) och andra övningar. I dessa övningar i beslutsfattande deltar såväl Natos högkvarter som myndigheterna i alliansens medlemsstater samt i enlighet med de allierades separata beslut partnerländer och internationella organisationer och sammanslutningar, såsom EU. Systemet för krisrespons stöder sig också starkt på Natos arbete inom standardisering och logistik, så att behövlig krisrespons kan genomföras effektivt. 

3.4  Natos regelverk

De bindande dokument som Nato har godkänt under sin historia kallas för ”acquis” (regelverket). Regelverket omfattar Nordatlantiska rådets beslut på ambassadörs-, minister- och stats- och regeringschefsnivå. Besluten är till exempel förklaringar från toppmöten, strategiska koncept, politiska riktlinjer, beslut om inledande av insatser och inrättande av Natos byråer samt beslut om personal- och ekonomiförvaltning. Dessutom ingår i regelverket vissa juridiskt bindande fördrag, som nya medlemmar förutsätts förbinda sig till, såsom avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor (Status of Forces Agreement, Nato SOFA), protokollet om status för de internationella militära högkvarter som inrättats enligt Nordatlantiska fördraget (Parisprotokollet), avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal (det så kallade Ottawaavtalet), avtalet om status för tredjestaters delegationer och representanter vid Nordatlantiska fördragsorganisationen (det så kallade Brysselavtalet), avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om informationssäkerhet, Natos avtal om ömsesidigt säkerställande av sekretess för försvarsrelaterade uppfinningar för vilka patent sökts, Natos avtal om förmedling av teknisk information för försvarsändamål samt avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om samarbete avseende information om kärnvapenförsvar. Innehållet i avtalen i fråga beskrivs kortfattat i avsnitt 14. 

Som medlemsstat ska Finland förbinda sig till de avtal som nämns ovan, och Finland har i sina anslutningsdiskussioner bekräftat att man gör det. Det bör dock noteras att som Natos partnerland tillämpar Finland de facto redan genom avtalshänvisningar avtalet mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor och Parisprotokollet efter att ha anslutit sig till avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i partnerskap för fred om status för deras styrkor (Status of Forces Agreement) och det första (FördrS 64 och 65/1997) och det andra tilläggsprotokollet (FördrS 72–74/2005, 27/2009) till det avtalet. År 2012 ingick Finland och Nato en ömsesidig överenskommelse om informationssäkerhet (FördrS 7 och 8/2013), med stöd av vilken Finland redan för närvarande behandlar säkerhetsklassificerad information från Nato. 

Nordatlantiska rådet har genom sina beslut inrättat vissa organisationer och byråer, som är underställda Nordatlantiska rådet och vars uppgifter särskilt gäller samarbete i anslutning till upphandling, logistik och underhåll. Alla medlemsstater deltar inte i arbetet i alla organisationer eller byråer som inrättats av Nordatlantiska rådet. En ny medlemsstat förväntas delta i den verksamhet som bedrivs av Natos upphandlings- och underhållsbyrå (NATO Support and Procurement Agency, NSPA) och i verksamheten i dess organisations (NATO Support and Procurement Organisation, NSPO) ledningsgrupp samt i den verksamhet som bedrivs av Natos byrå för informationssystem (NATO Communication and Information Agency, NCIA) och i verksamheten i dess organisations (NATO Communication and Information Organisation, NCIO) ledningsgrupp. När det gäller de andra byråerna bedömer medlemsstaten själv sitt behov av att delta. 

Nya medlemsstater förväntas också ansluta sig till Natos DIANA-initiativ (Defence Innovation Accelerator for the North Atlantic), som antogs vid toppmötet i Madrid. Syftet med DIANA är att förutse den tekniska utvecklingen inom försvars- och säkerhetssektorn samt att på det akademiska området och inom företagssektorn söka innovationer kring väsentlig teknik. DIANA är ett nätverk som består av befintliga nationella testcentrum. Enligt planerna ska DIANA inleda sin verksamhet före 2023. I och med medlemskapet har Finland också möjlighet att ansluta sig till Natos nya innovationsfond (NATO Innovation Fund, NIF), som är kopplad till DIANA-initiativet.  

Utvecklingen av Natos och Natoländernas samarbetsförmåga styrs och samordnas av NATO Standardization Office (NSO). NSO är underställd standardiseringskommittén (Committee for Standardization, CS), som styr Natos standardiseringsverksamhet. NSO rapporterar till både militärkommittén och standardiseringskommittén. 

Kompatibla trupper och funktioner är en nödvändighet för Natos förmåga att fullgöra sina uppgifter. Med kompatibilitet avses förmåga att samarbeta konsekvent, verkningsfullt och effektivt för att uppnå Natos taktiska, operativa och strategiska mål. Syftet med Natos standardiseringsverksamhet är att stödja uppnåendet, upprätthållandet och vidareutvecklingen av kompatibiliteten mellan Natos medlemsstaters styrkor och också mellan partnerländernas styrkor. Standarder som skapats i Nato används också i annat militärt samarbete i väst. Standardiseringen ses inte i sig som ett värde utan som ett verktyg för att uppnå kompatibilitet och därmed som ett centralt verktyg för genomförandet av Natos uppgifter, vilket förutsätter ett systematiskt fastställande av kraven, utveckling av lösningar och genomförande av dem.  

Natos standardisering genomförs genom standardiseringsavtal (Standardization Agreement, STANAG), genom vilka de Natoländer som godkänner avtalen kommer överens om att inleda verksamheten i fråga så att den styr den utvecklade standarden. Standarden kan gälla till exempel krav på utformning och provning av sprängladdningar för militärt bruk, planering och genomförande av humanitära multinationella biståndsinsatser som sker sjövägen eller sätt att ange signalbilder för nödsituationer både ombord på och utanpå militära luftfarkoster. Det finns sammanlagt över tusen standardiseringsavtal. Trots sitt namn är STANAG inte något internationellt avtal. 

I fråga om ett standardiseringsavtal bedömer medlemsstaten vilka konsekvenser införandet av standarden i fråga skulle få på nationell nivå med hänsyn till lagstiftning, doktrin, militärorganisation, utbildning, utrustning, ledning, personal och infrastruktur. Bedömningsprocessen kallas ratificering av standardiseringsavtalet. Processen resulterar i att medlemsstaten underrättar NSO om huruvida den har för avsikt att införa standarden i fråga samt på vilket sätt och med vilka dokument införandet sker. Alla medlemsstater tillämpar inte alla standardiseringsavtal och vid behov får en medlemsstat också införa nationella förbehåll för tillämpningen av standarden. 

4.1  Lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd

Lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017) innehåller bestämmelser om det förfarande som de högsta statsorganen ska följa vid fattande av beslut om att lämna eller begära internationellt bistånd. Lagen tillämpas på beslutsfattandet om lämnande av betydande internationellt bistånd till en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation samt på beslutsfattandet vid begäran om betydande bistånd av en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation. Vid övervägande om att lämna eller begära bistånd ska målen och principerna i FN:s stadga beaktas, liksom även övriga folkrättsliga regler som är förpliktande för Finland. 

Enligt lagens 1 § tillämpas lagen på de högsta statsorganens beslutsfattande, om det är fråga om bistånd 1) som grundar sig på situationer som omfattas av EU:s solidaritetsklausul eller 2) klausulen om ömsesidigt bistånd, eller 3) bistånd som inbegriper betydande militära resurser eller 4) som kan inbegripa användning av militära maktmedel, eller 5) bistånd som är betydelsefullt ur utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende eller 6) som är vittsyftande och principiellt viktigt. Flera rättsliga grunder kan bli tillämpliga samtidigt.  

Enligt regeringens proposition RP 72/2016 rd kan lagen tillämpas också när Finland deltar i samverkan inom ett territorium som inte lyder under någon stats suveränitet, såsom inom den ekonomiska zonen, på det fria havet eller i internationellt luftrum, eller när Finland begär bistånd till ett sådant territorium. 

Syftet med lagen har varit att säkerställa att Finland har en ändamålsenlig beslutsberedskap särskilt i fullgörandet av skyldigheterna enligt EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd.  

Syftet med lagen har likaledes varit att säkerställa att behövliga beslut kan fattas snabbt och effektivt när det gäller att lämna eller ta emot bistånd utan att de mekanismer som redan har inrättats för biståndet äventyras. 

Enligt 2 § 1 mom. i lagen fattas beslut om att lämna eller begära bistånd vid statsrådets allmänna sammanträde på föredragning av ministeriet i fråga. Om lämnandet av eller begäran om bistånd är en internationell fråga som är betydelsefull i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende, fattas beslutet till denna del av republikens president utifrån statsrådets förslag till avgörande. Bestämmelser om statsrådets behörighet att bereda beslut som fattas i Europeiska unionen och att besluta om Finlands åtgärder med avseende på besluten finns i grundlagen. Enligt paragrafens 2 mom. kan före det beslut som avses i 1 mom., efter att ärendet förberedelsevis har behandlats av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott vid ett gemensamt sammanträde eller av EU-ministerutskottet, ministeriet i fråga vidta förberedande åtgärder och beredskapsåtgärder för att lämna eller ta emot bistånd. 

Enligt lagens 3 § ska statsrådet innan ett beslut om lämnande av eller begäran om bistånd fattas höra riksdagens utrikesutskott, om biståndet kan inbegripa användning av militära maktmedel. Om beslutet gäller en särskilt krävande situation, ska statsrådet höra riksdagen genom att lägga fram en redogörelse till riksdagen i saken innan beslut fattas. 

I lagens 4 § föreskrivs det om ett skyndsamt förfarande i situationer där det är fråga om bistånd som grundar sig på EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd, eller om bistånd som inbegriper betydande militära resurser. Om det i exceptionellt brådskande situationer inte är möjligt att tillräckligt snabbt fatta ett beslut om att lämna eller begära bistånd mellan Finland och EU eller dess övriga medlemsstater, eller mellan Finland och de övriga nordiska länderna, kan ministeriet i fråga fatta beslut om lämnande av och begäran om bistånd. Beslut om huruvida biståndet ska fortsätta och upphöra ska fattas med iakttagande av förfarandet enligt 2 §. 

I lagens 5 § ingår en möjlighet att i brådskande situationer besluta om bistånd som inbegriper militära maktmedel. Om det inte är möjligt att tillräckligt snabbt fatta ett beslut om bistånd som inbegriper militära maktmedel, kan beslutet om att lämna eller begära bistånd fattas enligt det förfarande som föreskrivs i 5 § i exceptionellt brådskande och allvarliga situationer som handlar om att lämna eller begära bistånd mellan Finland och Europeiska unionen eller dess övriga medlemsstater, eller mellan Finland och de övriga nordiska länderna, och där biståndet är nödvändigt för att avvärja en överhängande terroristattack som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller en överhängande fara som utgör ett allvarligt hot mot rikets säkerhet och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. Då ska beslutet om att lämna eller begära bistånd fattas av statsrådets allmänna sammanträde eller republikens president på det sätt som föreskrivs i 2 § 1 mom. i lagen. Statsrådet ska lämna en utredning i ärendet till riksdagens utrikesutskott innan ett beslut om att lämna eller begära bistånd som inbegriper militära maktmedel fattas. Efter det att beslutet fattats ska ärendet dock omedelbart föreläggas riksdagen.  

De skyndsamma förfarandena enligt lagens 4 och 5 § har begränsats till bistånd mellan Finland och Europeiska unionen eller dess övriga medlemsstater eller mellan Finland och de övriga nordiska länderna.  

Den 29 september 2022 överlämnades till riksdagen regeringens proposition RP 193/2022 rd där det för tydlighetens skull föreslås att det till 1 §, som gäller lagens tillämpningsområde, vid sidan av lämnande av och begäran om internationellt bistånd fogas ”annan internationell verksamhet” och ”samverkan”. Fogandet av samverkan som begrepp till 1 § förtydligar möjligheten att tillämpa lagen också på beslutsfattande som gäller samverkan med Nato. Det föreslås att den geografiska avgränsningen stryks ur förfarandena för skyndsamt beslutsfattande (4 och 5 §), vilket gör det möjligt att tillämpa förfarandena för skyndsamt beslutsfattande också på andra länder än de nordiska länderna, Europeiska unionens medlemsstater eller Europeiska unionen. Dessutom föreslås det att förfarandet för skyndsamt beslutsfattande i fråga om militära maktmedel (5 §) ändras så att det blir mindre situationsspecifikt. Regeringens proposition innehåller också behövliga förslag till ändring av den sektorspecifika lagstiftningen, såsom lagen om försvarsmakten (551/2007), territorialövervakningslagen (755/2000) och värnpliktslagen (1438/2007). 

4.2  Lagen om militär krishantering

Lagen om militär krishantering (211/2006) gäller Finlands deltagande i internationell militär krishantering och i utbildnings- och övningsverksamhet som hänför sig till krishanteringen. Enligt 1 § i lagen kan Finland delta i militär krishantering som har bemyndigats av FN:s säkerhetsråd eller undantagsvis i annan internationell militär krishantering som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller till att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen med beaktande av målsättningen för och principerna i FN:s stadga samt övriga regler i den internationella rätten (militär krishantering). Lagen tillämpas inte på Finlands deltagande i sådana militära åtgärder som vidtas med stöd av artikel 51 i FN:s stadga. I artikel 51 i stadgan fastställs de åtgärder som staterna kan vidta för att utöva sin folkrättsliga rätt till självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av FN. 

Till 1 §, som gäller tillämpningsområdet, i lagen om militär krishantering fogades genom en lagändring (576/2015) som trädde i kraft den 1 juni 2015 en bestämmelse om sändande av militärpersoner på militära uppdrag i annan internationell krishantering. Syftet var att möjliggöra sändande av militärpersoner på militära uppdrag också i annan än militär internationell krishantering, såsom till exempel uppdrag som förbindelseofficer eller militär rådgivare i civila krishanteringsinsatser eller till FN:s så kallade politiska insatser. Ett ytterligare syfte var att möjliggöra Finlands deltagande i krishantering med soldater i situationer som inte kan anses vara sådan militär krishantering som avses ovan, men där uppdraget trots det kräver Försvarsmaktens specialkunskap (RP 297/2014 rd). 

Beslut om Finlands deltagande i eller utträde ur sådan krishantering som avses i lagens 1 § fattas av republikens president utifrån statsrådets förslag till avgörande. På samma sätt beslutar republikens president om försättande av en militär avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet) och om utsändande av den.  

Statsrådet ska innan det lägger fram sitt förslag till avgörande beroende på fallet höra riksdagens utrikesutskott eller, om förslaget till avgörande gäller ett militärt särskilt krävande krishanteringsuppdrag eller ett uppdrag som inte baserar sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, förelägga den en redogörelse i saken. Om förslaget till avgörande gäller Finlands deltagande med högst tio personer i militär krishantering, ska statsrådet innan förslaget till avgörande läggs fram ge riksdagens utrikesutskott en utredning i saken. Innan ett förslag till avgörande om upprättande av en beredskapsenhet läggs fram ska statsrådet höra riksdagen genom att förelägga den en redogörelse i saken. När beslutet om att sätta in en beredskapsenhet fattas, ska statsrådet höra riksdagens utrikesutskott. 

Enligt lagen om militär krishantering kan försvarsministeriet börja vidta sådana berednings- och beredskapsåtgärder som hänför sig till deltagandet efter att ärendet förberedelsevis har behandlats av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott vid ett gemensamt sammanträde före beslutet om Finlands deltagande i den militära krishanteringen. 

Lagen innehåller bestämmelser om den militära krishanteringspersonalens status. Lagen innehåller också bestämmelser om grunderna för och begränsningarna i användningen av maktmedel i militär krishantering. 

4.3  Annan central lagstiftning avseende propositionen

4.4  Bedömning av lagstiftningen

Den gällande lagstiftningen tillåter anslutning till nordatlantiska fördraget och till avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal. Inga nödvändiga ändringar behöver göras i den nationella lagstiftningen till följd av avtalsförpliktelserna.  

Beslut om deltagande i det kollektiva försvaret i Finland eller utanför Finland i enlighet med artikel 5 i nordatlantiska fördraget ska fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. På deltagande i sådana åtgärder som avses i artikel 5 i nordatlantiska fördraget i situationer där Finland kan råka i en väpnad konflikt som kan karaktäriseras som krig, tillämpas det förfarande som enligt 93 § 1 mom. i grundlagen ska iakttas vid beslut om krig och fred. 

Beslut om deltagande i uppgifter inom Natos kollektiva försvar i fredstid fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd eller lagen om försvarsmakten. Även i fortsättning kommer beslut om deltagande i uppgifter inom Natos militära krishanteringsuppdrag att fattas med stöd av lagen om militär krishantering. På skickande av civila experter på uppdrag inom civil krishantering tillämpas lagen om civilpersoners deltagande i krishantering (1287/2004).  

Tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd omfattar redan för närvarande lämnande av bistånd till och begäran om bistånd av en internationell organisation. På motsvarande sätt kan de situationer som anges i 1 § i den lagen också tillämpas på begäran om eller lämnande av bistånd med stöd av nordatlantiska fördraget. Fogande av ”samverkan” (RP 193/2022 rd) till lagens 1 § förtydligar ytterligare möjligheten att tillämpa lagen på beslutsfattande som gäller samarbete med Nato. När Natomedlemskapet blir verklighet kan Nato uttryckligen fogas till lagens tillämpningsområde för tydlighetens skull.  

Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten har Försvarsmakten också till uppgift att delta i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt delta i territorialövervakningssamarbete samt i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. I lagen om försvarsmakten finns det också bestämmelser om befogenheter, användningen av maktmedel och personalens ställning. Bestämmelserna i fråga kan också tillämpas på kollektivt försvar enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget i Finland eller utanför Finland och på deltagande i uppgifter inom Natos kollektiva försvar i fredstid. När Natomedlemskapet blir verklighet kan dock till lagens 2 § för tydlighetens skull fogas till exempel en bestämmelse om deltagande i Natos kollektiva försvar och verksamhet. 

I beredningen har man beaktat bestämmelserna om kärnladdningar i 4 § i kärnenergilagen och 34 kap. 6 § i strafflagen. En anslutning till nordatlantiska fördraget förutsätter inte att bestämmelserna i fråga ändras. 

Det är motiverat att genomföra eventuella nationella lagstiftningsåtgärder i sak som gäller medlemskapet genom separata författningar. Författningsändringar kan göras stegvis. Trots att lagstiftningen inte nödvändigtvis behöver ändras till följd av anslutningen till nordatlantiska fördraget, kan det dock vara motiverat att bedöma och vid behov senare se över till exempel bestämmelserna om det nationella beslutsfattandet, inklusive militära kommandomål, Försvarsmaktens uppgifter och befogenheter, frågor som gäller användningen av Försvarsmaktens personal och värnpliktigas ställning samt lagstiftningen om territorialövervakningen.  

Finland måste ansluta sig till Natos övriga avtal inom 12 månader från deponeringen av Finlands anslutningsinstrument (se avsnitten 3.4 och 14). Nationella behov av att ändra lagstiftningen med anledning av andra avtal kan till exempel hänga samman med frågor som gäller beskattning och hälso- och sjukvård, och de behoven liksom resursbehoven utreds i separata regeringspropositioner i samband med anslutningen till avtalen i fråga.  

De behov av att ändra den nationella lagstiftningen som standardiseringsavtalen (STANAG) eventuellt medför utreds från fall till fall. I fråga om de lagstiftningsprojekt om teknisk säkerhet som för närvarande pågår (en lag om transport av farliga ämnen inom Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, en lag om militära explosiva varor) har man dels genom normgivningsbemyndiganden strävat efter att beakta tillämpningen av STANAG, dels genom att försvarsministeriet fattar beslut om beaktande av STANAG i Försvarsmaktens verksamhet. 

Med hänsyn till antalet STANAG och deras omfattning kan de i praktiken införlivas i den nationella lagstiftningen om behov uppstår efter anslutningen. Försvarsförvaltningen har inlett ett försök i syfte att skapa en nationell godkännandeprocess för STANAG. Försvarsmakten ska bedöma vilka som är viktigast och som ska godkännas i brådskande ordning. 

5.1  Beredning

Natos uppgifter och verksamhet hänför sig nationellt i huvudsak till utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Den nationella beredningen av Natoärenden sker genom tillämpning och utveckling av befintliga strukturer, förfaranden och verktyg, varvid samarbete och samordning säkerställs när det gäller både ärenden som behandlas nationellt och ärenden som behandlas i Europeiska unionen. I och med Natomedlemskapet ökar antalet ärenden av detta slag. 

Statsrådet och dess ministerier ansvarar för beredningen och genomförandet av åtgärder i anslutning till de internationella relationerna, inklusive Natoärendena. I lagen om statsrådet (175/2003) och i reglementet för statsrådet (262/2003) föreskrivs det om fördelningen mellan ministeriernas ansvarsområden av ärenden som hör till statsrådets behörighet. Statsministern leder i enlighet med 66 § i grundlagen statsrådets verksamhet och ser till att beredningen och behandlingen av de ärenden som hör till statsrådet samordnas. 

Bestämmelser om ministeriernas ansvarsområden och om fördelningen av ärenden mellan ministerierna har sammanförts i 3 kap. i reglementet för statsrådet. Enligt 10 § 1 mom. i reglementet för statsrådet behandlas ett ärende av det ministerium till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör. Enligt 12 § i reglementet för statsrådet svarar statsrådets kansli bland annat för biträdande av statsministern vid den allmänna ledningen av statsrådet samt vid samordningen av regeringens och riksdagens arbete. Till utrikesministeriets ansvarsområde hör enligt 13 § i reglementet för statsrådet jämsides med annat utrikes- och säkerhetspolitiken, utrikespolitiskt betydelsefulla internationella ärenden samt de internationella relationerna i allmänhet, samt biträdande vid samordningen av fördrag och andra internationella förpliktelser. Till försvarsministeriets ansvarsområde hör enligt 16 § i reglementet för statsrådet jämsides med annan försvarspolitik, landets militära försvar, samordning av totalförsvaret samt militär krishantering och fredsbevarande verksamhet. Till inrikesministeriets ansvarsområde hör enligt 15 § i reglementet för statsrådet jämsides med annat allmän ordning och säkerhet, polisförvaltningen, reglering av invandringen, internationellt skydd, räddningsväsendet, gränssäkerhet och nationell beredskap inom civil krishantering. Till inrikesministeriets uppgifter hör också civil underrättelseinhämtning, upprätthållande av civil beredskap samt befolkningsskydd. Enligt 4 § i försörjningsberedskapslagen ankommer utvecklandet av försörjningsberedskapen och samordningen av beredskapsförberedelserna på arbets- och näringsministeriet. Även andra grupper av ärenden som nämns i reglementet för statsrådet och andra ministeriers ansvarsområden har betydelse vid behandlingen av Natoärendet. Enligt 2 § 2 mom., som ändrats genom lag 1137/2014, i lagen om statsrådet ska ministerierna vid behov samarbeta vid beredningen av ärenden. Det ministerium till vars ansvarsområde ärendet huvudsakligen hör svarar för ordnandet av samarbetet. 

Enligt 11 § i reglementet för statsrådet ska varje ministerium behandla till det egna ansvarsområdet hörande internationella ärenden. Varje ministerium svarar inom sitt ansvarsområde för beredningen av de ärenden som hör till statsrådet och för att förvaltningen fungerar som sig bör.  

Största delen av beredningen av Natoärenden sker på tjänstemannanivå vid de behöriga ministerierna. Den högsta statsledningens beslutsfattande och dess konsekvens, riksdagens erhållande av information och möjligheter att påverka, samverkan mellan republikens president och statsrådet vid ledning av utrikespolitiken samt statsrådets och presidentens övriga samarbete grundar sig på sakenlig tjänstemannaberedning och tjänstemannaföredragning. Styrning och samordning på politisk nivå av tjänstemannaberedningen och fungerande forum för samordning på tjänstemannanivå är viktiga. 

De ärenden som hör till statsrådet behandlas och samordnas förberedelsevis i statsrådets ministerutskott och ministerarbetsgrupper samt vid regeringens överläggningar i olika former. 

I statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott ska förberedelsevis behandlas viktiga ärenden som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och viktiga ärenden av annat slag vilka gäller Finlands relationer till främmande makter, viktiga ärenden gällande den inre säkerheten i anslutning därtill samt viktiga ärenden som gäller totalförsvaret. Utskottet behandlar också frågor som gäller samordningen av ärenden som hör till dess uppgiftsområde (reglementet för statsrådet, 25 §). I enlighet med 3 § i lagen om statsrådet är statministern ordförande för utskottet och beslutar om sammankallande av sammanträde och fastställer de ärenden som ska behandlas vid det. Utskottet behandlar och samordnar de statsrådsärenden som hör till dess ansvarsområde. I och med Natomedlemskapet förväntas antalet ärenden som ska behandlas och behovet av samordning öka inom den beredning som hör till statsrådet. 

Ett centralt samarbetsforum inom utrikespolitiken är gemensamma möten mellan statsrådets ministerutskott för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president. Gemensamma möten mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president där republikens president leder ordet har blivit praxis. Republikens president eller statsministern kan ta initiativ till ett gemensamt möte (lagen om statsrådet, 24 §). Detta gäller också det skriftliga förfarandet i fråga om de gemensamma mötena mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president. Riktlinjerna för de centrala utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden som gäller Nato fastställs vid de gemensamma mötena mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president under ledning av republikens president i samverkan med statsrådet. 

De gemensamma mötena mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president är ett faktiskt forum för den högsta regeringsmaktens beredning och samverkan samt samarbete, gemensamma diskussioner och informationsutbyte. I grundlagsutskottets betänkanden och utlåtanden hänvisas det ofta till samarbete (GrUB 9/2010 rd, s. 6, GrUU 2/2010 rd, GrUB 10/1994 rd, s. 4/II (på finska), GrUB 10/1998 rd, s. 25/I, GrUU 36/2006 rd, s. 13/II–14/I och GrUU 13/2008 rd, s. 10/II). På det praktiska planet är också de inofficiella mötena mellan republikens president och statsministern och utrikesministern nödvändiga och bra samarbetsforum (GrUU 36/2006 rd, s. 14/I och GrUU 13/2008 rd, s. 10/II). Vid de gemensamma mötena mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president är det motiverat att behandla alla de betydande ärenden som enligt 93 § 1 mom. i grundlagen hör till republikens presidents uppgifter och behörighet som ledare av utrikespolitiken. Även vid behandlingen av Natoärenden framhävs vikten av samarbete mellan republikens president och statsrådet som en central princip för beredningen av utrikes- och säkerhetspolitiken och det utrikes- och säkerhetspolitiska beslutsfattandet (se likaså GrUB 9/2010 rd, s. 6).  

5.2  Beslutsfattande

Enligt 93 § 1 mom. i grundlagen leds Finlands utrikespolitik av republikens president i samverkan med statsrådet. Om krig och fred beslutar presidenten med riksdagens samtycke. Enligt 58 § i grundlagen, som gäller presidentens beslutsfattande, är huvudregeln att presidenten fattar formbundna beslut i statsrådet utifrån dess förslag till avgörande. Också när det är fråga om formbundna beslut inom utrikespolitikens område fattar presidenten vanligen beslut enligt denna huvudregel. De frågor där presidenten fattar beslut i statsrådet utan att statsrådet lägger fram förslag till avgörande räknas uttömmande upp i 58 § 3 mom. i grundlagen (RP 60/2010 rd). 

Enligt 128 § i grundlagen är republikens president överbefälhavare för Finlands försvarsmakt. Presidenten kan på framställning av statsrådet under undantagsförhållanden överlåta uppgiften på någon annan finsk medborgare. Enligt 58 § 5 mom. i grundlagen beslutar republikens president i militära kommandomål under medverkan av ministern i enlighet med vad som bestäms närmare genom lag. 

De ärenden som hör till statsrådet avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde eller i det ministerium som saken gäller. Vid statsrådets allmänna sammanträde avgörs i enlighet med 67 § i grundlagen vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. I enlighet med 12 § 2 mom. i lagen om statsrådet avgörs vid allmänt sammanträde bland annat övriga ärenden vars samhällspolitiska eller ekonomiska betydelse förutsätter det. Enligt 14 § i lagen om statsrådet kan ärenden som ankommer på ett ministerium i enskilda fall överföras till allmänt sammanträde, om de anses vara så vittsyftande eller principiellt viktiga att de ska avgöras vid allmänt sammanträde. Beslutet om överföring fattas då vid allmänt sammanträde på framställning av statsministern eller ministern i fråga. 

På beslutsfattande som gäller deltagande i Natos verksamhet tillämpas från fall till fall lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd, lagen om militär krishantering eller den sektorspecifika lagstiftningen, såsom lagen om försvarsmakten. Det har föreslagits (RP 193/2022 rd) att lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras. 

Republikens president tillsätter en delegation för Natos toppmöten utifrån statsrådets förslag till avgörande och beslutar om representation (93 § 1 mom. och 58 § 1 mom. i grundlagen). Republikens president är ordförande för delegationen. När republikens president deltar i Natos toppmöten sker det i samverkan med statsrådet. Av ministrarna deltar av tradition utrikes- och försvarsministrarna i toppmötena. Ministrarnas deltagande bidrar till uppkomsten av parlamentarisk ansvarstäckning.  

Enligt 93 § 3 mom. i grundlagen svarar för meddelanden till stater och internationella organisationer om utrikespolitiskt betydelsefulla ställningstaganden den minister vars ansvarsområde omfattar internationella förhållanden. Av bestämmelsen följer att utrikespolitiskt betydelsefulla ställningstaganden till Finlands företrädare utomlands och instruktioner till representationerna ska skickas via utrikesministeriet (RP 1/1998 rd). 

5.3  Riksdagens deltagande

Riksdagens rätt att få information och delta i Natoärenden tryggas med stöd av grundlagen och annan lagstiftning. Konstitutionen grundar sig på den i grundlagen föreskrivna principen för demokrati (2 § 1 mom.), enligt vilken riksdagen är det högsta statliga organet också i internationella frågor. Riksdagens ställning som det högsta statliga organet får i detta hänseende konkret innehåll genom det förfarande som tillämpas när skillnaden i synsätt mellan presidenten och statsrådet avgörs (58 § 2 mom.). Riksdagens påverkningsmöjligheter ska också tryggas på ett förutseende sätt. 

Statsrådet har det övergripande ansvaret för att riksdagen får information och för att trygga att riksdagen har möjlighet att delta. Enligt principen för parlamentariskt styrelseskick och bestämmelserna i 58 och 93 § i grundlagen har statsrådet också det övergripande ansvaret för beredningen av ärenden. 

Enligt 47 § i grundlagen har riksdagen rätt att av statsrådet få de upplysningar som behövs för behandlingen av ett ärende. Bestämmelsen omfattar både statsrådets skyldighet att på eget initiativ tillställa riksdagen behövlig information och skyldigheten att lägga fram sådan information som riksdagen ber om (RP 1/1998 rd, s. 98). Den minister som saken gäller ska se till att utskott eller andra riksdagsorgan utan dröjsmål får handlingar och andra upplysningar som de behöver och som finns hos myndigheterna.  

Utrikesutskottet ska med stöd av 97 § i grundlagen få utredningar av statsrådet om frågor som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Utifrån de utredningar som utrikesutskottet har fått kan det vid behov på eget initiativ ge ett yttrande till statsrådet. Enligt grundlagsutskottet ligger även skyldigheten att redogöra för presidentens utrikespolitiska agerande på statsrådet, som ska ha riksdagens förtroende (GrUB 9/2010 rd). Riksdagen har understrukit att statsrådet självmant ska hålla utrikesutskottet rättidigt och regelbundet underrättat om internationella frågor. Riksdagens roll som skiljedomare i eventuella konflikter kräver information över hela linjen redan när frågor bereds och diskuteras (GrUB 9/2010 rd och UtUU 5/2010 rd).  

Enligt grundlagsutskottets tolkning påverkas rätten att få information inte av att de upplysningar ett utskott behöver är sådana till sin juridiska karaktär att de borde hållas hemliga. Bestämmelser om utskottsmedlemmarnas tystnadsplikt finns i 50 § 2 och 3 mom. i grundlagen och i 43 a–43 c § i riksdagens arbetsordning (GrUU 30/2020 rd, s. 3). Bestämmelser om behandlingen av Natos säkerhetsklassificerade information ska beaktas vid behandlingen av informationen. Detta innebär till exempel verksamhetsmodeller i enlighet med Natos säkerhetsbestämmelser (inklusive lokal-, person- och informationshanteringslösningar samt tekniska lösningar i anslutning till dem) och utfärdande av intyg över säkerhetsutredning i tillämpliga delar.  

Riksdagens rätt att få information tryggas av ett stort antal andra förfaranden. Väsentliga bestämmelser är särskilt grundlagens bestämmelser om statsrådets meddelanden och redogörelser, statsministerns meddelande samt de berättelser som ska lämnas till riksdagen. I statsrådets redogörelser har det av tradition uppställts mål och fastställts prioriteringar för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik och försvarspolitik. Riktlinjerna för redogörelser av detta slag dras upp på förhand vid de gemensamma mötena mellan ministerutskottet för utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden och republikens president. 

Vid sidan av ovannämnda lagstiftningsbaserade förfaranden har det etablerats olika slag av parlamentarisk praxis för samarbetet mellan riksdagen och statsrådet. Parlamentarisk praxis kompletteras av annan vedertagen praxis, såsom möten mellan republikens president och ordförandena för riksdagens utskott och för partierna.  

Utrikesutskottet har ansett att statsrådets information också ska täcka in presidentens utrikespolitiska verksamhet, inbegripet viktiga resor och möten. Såsom utrikesutskottet har konstaterat är dess möten med presidenten en utmärkt kanal för diskussion och informationsutbyte. Vid sidan av regelbundna men relativt sällsynta möten vore det motiverat med systematisk skriftlig information från statsrådet (UtUU 5/2010 rd och UtUU 4/2020, s. 3).  

En väsentlig bestämmelse med hänsyn till den parlamentariska ansvarstäckningen i anslutning till ledningen av utrikespolitiken är också grundlagens 93 § 3 mom., som även gäller republikens president (RP 1/1998 rd). 

Riksdagen och utskotten informeras av statsrådet både före och efter om de ärenden som behandlas i Nordatlantiska rådet och vid minister- och toppmötena. De behöriga ministerierna har behov av att få information om den beredning som sker på lägre nivå än topp- och ministermötena, inklusive om det samarbete som sker på nivån för kommendören för försvarsmakten och andra militärpersoner, så att ministerierna kan vidta förberedelser inför ministermöten och se till att riksdagen informeras.  

Riksdagen deltar enligt gällande lagstiftning i beslutsfattande som gäller internationellt bistånd och internationell verksamhet samt militär krishantering. Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden konsekvent framhävt att riksdagens medverkan ska tryggas i alla beslutsförfaranden som gäller lämnande av sådant bistånd som inbegriper försvarsmaktens maktmedel (GrUU 64/2016 rd, s. 4) och att grunderna för beslutsfattandet om lämnande av bistånd och för villkoren för bistånd ska framgå av lag (GrUU 51/2006 rd, s. 3). Beslut om krig och fred fattas i enlighet med 93 § 1 mom. av republikens president med riksdagens samtycke. 

Även i fråga om andra sådana ärenden som bereds i Nato och som påverkar riksdagens budgetmakt eller utövande av lagstiftningsbehörighet finns det behov av att på ett förutseende sätt engagera riksdagen till exempel genom ett redogörelseförfarande eller planen för de offentliga finanserna. 

7.1  Konsekvenser för utrikes- och säkerhetspolitiken och Finlands försvar

Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska grundlinjer är stabila och förutsägbara. De utgår från goda bilaterala relationer, samverkan och påverkan inom Europeiska unionen samt från multilateralt samarbete som stöder sig på det regelbaserade internationella systemet och på folkrätten (SRR 4/2020 rd, s. 6). Anslutningen till nordatlantiska fördraget är en viktig del av denna helhet. När det gäller yttre förbindelser är Europeiska unionen Finlands viktigaste referensram och kanal för påverkan. 

De viktigaste konsekvenserna av en anslutning till nordatlantiska fördraget berör utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Som medlem i Nato förbinder sig Finland förutom till nordatlantiska fördraget också till Natos övriga överenskommelser och styrdokument samt deltar fullt ut i Natos verksamhet. Medlemskapet förutsätter i utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor en ståndpunktsbildning som sträcker sig utom partnerskapet. 

De principer som styr Natos verksamhet är den enskilda människans frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstaten. Finland fortsätter konsekvent bedriva sin utrikes- och säkerhetspolitik med rättighetsperspektiv och framhåller betydelsen av en regelbaserad internationell ordning och respekt för internationell rätt (SRR 1/2022 rd s. 3). 

Som medlem i Nato deltar Finland i den säkerhetspolitiska debatten i Nato och i utvecklandet av Natos roll som utrikes- och säkerhetspolitisk aktör, och Finland har också ett politiskt engagemang i alliansen. Ett Natomedlemskap innebär att Finland är med och fattar beslut om säkerhetspolitiska frågor som är centrala för Finland (SRR 3/2022 rd, s. 2). 

Finlands och Sveriges Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området (SRR 1/2022 rd, s. 25). 

Också som medlem av Nato ska Finland upprätthålla och framöver utveckla en stark egen försvarsförmåga och fortsätta det bilaterala och multilaterala försvarssamarbetet. Finland beslutar fortfarande själv om principerna för genomförandet av försvaret (SRR 1/2022 rd, s. 26). 

Som Natomedlem bereder sig Finland militärt på att uppfylla förpliktelsen enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget, inklusive bruk av vapenmakt. Finlands försvar samordnas så att det blir en del av alliansens kollektiva försvar, vilket innebär ett deltagande i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret. Den mest betydande konsekvensen är stärkandet av det finländska försvarets förebyggande förmåga. Om militära maktmedel riktades mot Finland som medlem i Nato, skulle Finland med stöd av alliansen försvara sig i enlighet med de arrangemang för kollektivt försvar som förberetts och övats på förhand (SRR 1/2022 s. 25). Samtidigt förbereder sig Finland på att delta i försvaret av Natos övriga medlemsstater. Som medlem deltar Finland på särskilt överenskommet sätt i Natos uppgifter i fredstid. Som medlem deltar Finland i Natos gemensamma försvarsplaneringsprocess samt i den operativa planeringen och de ledningsarrangemang som den förutsätter. Finland ansluter sig till Natos integrerade luft- och missilförsvarssystem samt deltar i utbytet av luft- och sjölägesbild och i ett fördjupat underrättelsesamarbete. Dessutom deltar Finland i Natos civila beredskapssamarbete och övningsverksamhet i större utsträckning än för närvarande. Finland fortsätter att delta i Natos krishanteringsinsatser. 

Som medlemsstat förbinder sig Finland till Natos kollektiva avskräckning och försvar. Nato har förbundit sig till vapenkontroll, nedrustning och förhindrande av spridning av vapen. Finland understöder ett stegvist framskridande i kärnvapennedrustningen som främjar säkerheten i alla länder. Finlands mål är att kärnvapenstaterna gör konkreta åtaganden i kärnvapennedrustningen och tar steg mot att minska det hot som kärnvapnen orsakar.  

Finlands medlemskap i Nato fördubblar Natos landsgräns med Ryssland. Relationerna mellan Nato och Ryssland blir också en del av Finlands relationer till Ryssland.  

I och med att Finland och Sverige blir medlemmar i Nato blir alla nordiska länder medlemmar i alliansen. Natomedlemskapet kan erbjuda möjligheter att intensifiera det bilaterala säkerhets- och försvarssamarbetet med Natos medlemsstater. Natomedlemskapet kan också öppna nya möjligheter för dialog med Natos partnerländer. Finland får tillträde till inofficiella sammansättningar där representanter för Natos medlemsstater utbyter information.  

7.2  Ekonomiska konsekvenser

Natos årsbudget för 2022 är cirka 2,5 miljarder euro. Natos budgetstruktur innehåller flera element vars kostnader bestäms på olika sätt och den slutliga informationen om dem fås först när Finland har anslutit sig till Nato. De kostnader som presenteras här har beräknats på grundval av den information som ett land med observatörsstatus i Nato ges.  

Finansieringen av Natos egen verksamhet är indelad i gemensam finansiering (Common Funding), kundfinansiering, ländernas ömsesidiga finansiering (Joint Funding) och multinationell särskild finansiering (Multinational Funding Proper). Nato debiterar i regel medlemsstaternas betalningsandelar två gånger per år.  

Medlemsstaterna deltar i de olika delområdena av den gemensamma finansieringen med en andel som baserar sig på medlemsstatens bruttonationalinkomst (BNP) genast från och med det att anslutningen har godkänts. Natos budgetering styrs av organ där medlemsstaterna har sina representanter. På detta sätt säkerställs medlemsstaternas gemensamma beslut om fördelningen av finansieringen mellan medlemsstaterna. Den betalningsandel som fastställdes för Finland vid anslutningsförhandlingarna den 4 juli 2022 är enligt Natos beräkningar 0,9057 procent av Natos gemensamma finansiering fram till utgången av 2024. Den gemensamt finansierade budgeten består av en civil budget (Civil Budget), en militär budget (Military Budget) och ett program för säkerhetsinvesteringar (NATO Security Investment Programme, NSIP). NSIP skiljer sig från den gemensamt finansierade budgeten på så sätt att med programmet finansieras investeringar som gäller medlemsstaterna, också Finland kan beviljas sådan finansiering. I Finlands statsbudget betalas Natos civila budget av anslaget under utrikesministeriets huvudtitel ur moment 24.90.66 Vissa medlemsavgifter och finansiella bidrag. Om Finland ansluter sig till Nato från och med den 1 januari 2023 beräknas Finlands betalningsandelar av Natos gemensamma finansiering 2023 uppgå till sammanlagt cirka 27,4 miljoner euro (civila budgeten 4,2 miljoner euro, militära budgeten 20,8 miljoner euro och investeringsprogrammet 2,4 miljoner euro). I betalningsandelarna ingår i enlighet med Natos regler också en andel av den gemensamma finansieringen för 2024. Den finansiering av investeringsprogrammet 2023 som Nato har uppgett motsvarar inte den 0,9057 procent som satts upp för Finland, eftersom den slutliga finansieringen baserar sig på Finlands deltagande i finansieringen av olika projekt. Under de kommande åren kommer Finlands betalningsandel av NSIP-budgeten att öka tills den når den procentandel som tilldelats Finland. Vid toppmötet i Madrid i juni 2022 fattade Natos medlemsstater beslut om att öka Natos gemensamt finansierade budgetar, vilket också i och med medlemskapet är bindande för Finland och kommer att höja de årliga betalningsandelarna. De nationella försvarsbudgetarna och Natos gemensamt finansierade budgetar ska stå i rätt proportion till förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. 

På statsledningsnivå gjordes vid toppmötet i Wales 2014 ett åtagande (Defence Investment Pledge, DIP) om att använda minst 2 procent av bruttonationalprodukten (BNP) till försvaret. Vid toppmötet i Madrid 2022 stärktes detta ytterligare genom ett gemensamt åtagande av Natos medlemsstater. Som grund för BNP-kalkylen använder Nato OECD:s statistik, som också Finland i fortsättningen kommer att använda vid beräkningen av BNP-andelen av försvarsutgifterna. I försvarsutgifterna räknar Nato in utöver utgifterna inom försvarsministeriets förvaltningsområde (huvudtitel 27) även utgifterna för Försvarsmaktens militära och civila pensioner som hör till finansministeriets förvaltningsområde, utgifterna för underhåll av krishanteringsstyrkor som hör till utrikesministeriets förvaltningsområde samt av Gränsbevakningsväsendets utgifter de som anknyter till militärt försvar och gränsövervakning och som hör till inrikesministeriets förvaltningsområde. Medlemsstaternas nationella försvarsutgifter är således en viktig del av helheten för Natos kollektiva försvar. BNP-andelen av Finlands försvarsutgifter är enligt budgeten för 2022 (inkl. tilläggsbudgetarna) 1,87 procent, i budgetpropositionen för 2023 är den 2,38 procent och under ramåren 2024–2025 är nivån cirka 2 procent när man använder BNP-talet i finansministeriets ekonomiska prognos av den 9 augusti 2022. Från och med 2026 sjunker försvarsutgifternas andel klart till under 2 procent till följd av att betalningsandelarna för försvarsmaktens strategiska projekt minskar (F-35-jaktplanen och Flottilj 2020-projektet). För närvarande når inte alla medlemsstater Natos mål på 2 procent av BNP-andelen av försvarsutgifterna, men de har förbundit sig att uppnå målet senast den 31 december 2024 och håller redan nu på att avsevärt öka sina försvarsutgifter. Det förändrade säkerhetsläget och de förpliktelser som Natomedlemskapet medför innebär ett tryck på att öka försvarsutgifterna. 

Nato har dessutom andra program utanför den gemensamma finansieringen, i en del av dem ska Finland som medlem delta och om en del av dem kan det fattas beslut om deltagandet på nationell nivå. Sådana är åtminstone DIANA-initiativet och Innovationsfonden, genom vilka innovationsverksamhet i anslutning till försvaret stöds. DIANA-initiativet hör till de kostnader som ska betalas obligatoriskt och det finansieras med medel under försvarsministeriets huvudtitel ur moment 27.01.66 Medlemsavgifter och finansieringsandelar. Betalningsandelen beräknas uppgå till cirka 0,5 miljoner euro per år 2023–2030. Ett nationellt beslut om deltagande i Natos innovationsfond fattas senare. 

Utgående från respektive medlemsstats användning samlar Nato också in kundfinansiering för att täcka kostnaderna för de informationssystem och den infrastruktur som Nato förvaltar. Medlemsstaterna betalar också alla kostnader för lokalerna som de använder i Natos högkvarter och dylika kostnader. I lokalkostnaderna ingår också kostnader för de ändringar och omplaceringar som de kräver samt hyror för de befintliga lokalerna fram till flytten till de nya lokalerna. Detta gäller flytten av Finlands särskilda representation till Natos högkvarter, som medför både kostnader av engångsnatur och fortlöpande tilläggskostnader på grund av det betydande behovet av ytterligare lokaler. För närvarande beräknas flytten av Finlands särskilda representation föranleda utgifter av engångsnatur till ett belopp av sammanlagt 9,4 miljoner euro, varav 4,5 miljoner euro är ersättningar som ska betalas till Nato. Dessa utgifter budgeteras under moment 24.01.74 Husbyggen och 24.01.01 Utrikesförvaltningens omkostnader. När det gäller bestående kostnader pågår bedömningen ännu, men det kan uppskattas att de uppgår till 1–2 miljoner euro per år. Dessa kostnader preciseras när anslutningsprocessen framskrider. 

En viktig arbetsform inom Nato är att delta i olika kommittéer, arbetsgrupper och utvecklingsprojekt. I Nato finns sammanlagt cirka 400 olika kommittéer och arbetsgrupper, av vilka cirka 350 hör till ansvaret för försvarsministeriets förvaltningsområde. Ansvaret för de återstående cirka 50 kommittéerna och arbetsgrupperna fördelas mellan de övriga ministerierna, men för de flesta ansvarar utrikesministeriet. 

Anslutningen till Nato har betydande konsekvenser för personalen. Dessa kostnader ska täckas ur den nationella budgeten. Antalet anställda som arbetar med Natoärenden ska stärkas särskilt vid Finlands representation vid Nato, utrikesministeriet, försvarsministeriet, inrikesministeriet, Försvarsmakten, skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet och statsrådets kansli samt inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Det kan uppstå behov av extra personal också inom andra förvaltningsområden på grund av medlemskapet i Nato.  

Vid de inledande kartläggningarna har inom de förvaltningsområden som är mest centrala med tanke på verksamheten identifierats de omedelbara behoven av extra personal som Natomedlemskapet medför, sammanlagt cirka 110 uppgifter 2023, av vilka 15 årsverken vid Finlands representation vid Nato. Den årliga kostnadskalkylen för de identifierade tilläggsresurserna är cirka 12 miljoner euro och kostnaderna budgeteras för omkostnader under huvudtitlarna i fråga. Behovet av en nettoökning av personalresurserna inom de olika förvaltningsområdena preciseras när medlemskapet framskrider och de krav som ställs på Finland preciseras. 

Natomedlemskapet förutsätter dessutom att nationellt finansierad personal placeras i Natos högkvarter och militära kommandostruktur samt i andra Natostrukturer. Finland ska stegvis placera cirka 100 personer under sex års tid i den militära kommandostrukturen. Kostnadskalkylen för den personal som ska placeras i den militära kommandostrukturen är 31,25–40 miljoner euro, om den genomsnittliga årliga kostnaden för personal som sänds till Finlands beskickningar används som uträkningsgrund. År 2023 är målet att placera cirka 20 militärpersoner i Natos militära kommandostruktur. Dessutom kommer personal att sändas till Natos skolor, byråer och kompetenscentrum på basis av behov. Finlands försvarsmakt ska i fortsättningen placera personal i Natos militära kommandostruktur och truppstruktur, vid Natos byråer och den internationella militära staben vid Natos högkvarter. 

Utöver detta har Finland som mål att sända minst tio nationella specialsakkunniga till Natos strukturer (Voluntary National Contribution, VNC). Kostnadseffekten för dessa är cirka 2,5 miljoner euro/år och de budgeteras i regel för omkostnaderna inom utrikesministeriets, försvarsministeriets och inrikesministeriets förvaltningsområden. När genomförandet av medlemskapet framskrider måste antalet nationella specialsakkunniga och deras placering bedömas på nytt. Nationella specialsakkunniga ger erfarenhet av Natos verksamhet och främjar möjligheterna att skaffa kompetens för Natos egna sakkunniguppgifter på högre nivå.  

I anslutningen kommer utöver de nämnda kostnaderna att ingå tilläggskostnader av engångsnatur och bestående fasta kostnader som realiseras på kort sikt, bland annat när det gäller informationssäkerhetslösningar och lokalsäkerhet. Kostnaderna för informationsbehandlingsmiljön för Natomaterial beräknas på statsförvaltningsnivå uppgå till cirka 24 miljoner euro, varav 18 miljoner euro är kostnader för personal, utrustning och programvaror och 6 miljoner euro är kostnader för förbättring av lokalerna för informationsbehandling. Dessutom uppskattats det att anskaffningarna från och med 2025 kommer att medföra bestående årliga kostnader för underhåll till ett belopp av cirka 3 miljoner euro. De kostnader som presenteras ovan inbegriper inte utvecklingskostnaderna för det nationella informationssystem som behövs för elektronisk behandling av särskilt känsligt informationsmaterial, vilka på kort sikt beräknas uppgå till 5–10 miljoner euro beroende på vilken lösningsmodell som väljs. Modellerna för genomförande av informationsbehandlingsmiljön för Natomaterial och det nationella informationssystemet är för närvarande ännu föremål för nationell prövning och de permanenta kostnaderna för dem beror på vilken lösning som väljs. Kostnaderna preciseras i takt med att processen framskrider samt i och med att antalet åtkomstpunkter klarnar. De övriga eventuella tilläggskostnaderna i anslutning till informationsförmedling och lokalsäkerhet klarnar under flera år i takt med att Finlands anslutningsprocess framskrider. Tilläggsresurser behövs också till stöd för planeringen av systemen och framskridandet av en smidig ackrediteringsprocess samt för kontrollen och godkännandet av systemen (ackrediteringen). Dessa direkta eller indirekta kostnader som föranleds av medlemskapet finansieras med anslag under de olika huvudtitlarna i statsbudgeten under de moment som är förenliga med deras användningsändamål. 

De årliga kostnaderna för medlemskapet i Nato och anslutningen till Natos administrativa organ och kommandostruktur uppskattas till 70–100 miljoner euro. I den kompletterande budgetpropositionen för 2023 ingår anslag på sammanlagt 57,1 miljoner euro i anslutning till ansökan om medlemskap i Nato. I den kompletterande budgetpropositionen har Finlands betalningsandel av Natos gemensamma finansiering i tre separata budgetar beaktats: den civila budgeten, den militära budgeten och investeringsprogrammet. Som Finlands betalningsandel av den civila budgeten föreslås ett anslag på 4,18 miljoner euro till utrikesministeriet under moment 24.90.66 Vissa medlemsavgifter och finansiella bidrag. Till försvarsministeriet föreslås under moment 27.01.66 Medlemsavgifter och finansieringsandelar ett anslag på 20,8 miljoner euro för Finlands andel av den militära budgeten och ett anslag på 2,4 miljoner euro för att täcka kostnaderna för programmet för säkerhetsinvesteringar i enlighet med Natos uppskattning. Sammanlagt föreslås 27,4 miljoner euro som Finlands betalningsandelar av Natos gemensamma finansiering 2023. Till försvarsministeriet föreslås dessutom för kostnader som föranleds av DIANA-initiativet ett anslag på 210 000 euro under moment 27.01.66 Medlemsavgifter och finansieringsandelar. Till statsrådets kansli föreslås under moment 23.01.01 Omkostnader för statsrådets kansli 290 000 euro för anskaffning av informationsteknik till Finlands representation vid Nato och 1,7 miljoner euro för gemensamma tjänster på statsrådsnivå. Till utrikesministeriet föreslås dessutom ett tillägg på cirka 1,6 miljoner euro för Natorelaterade uppgifter i beskickningsnätet under moment 24.01.01 Utrikesförvaltningens omkostnader, vilket motsvarar tio årsverken, och för flyttningen av Finlands särskilda representation vid Nato till Natos högkvarter föreslås ett anslag på 4,5 miljoner euro under moment 24.01.74 Husbyggen, vilket motsvarar den uppskattade engångsersättningen för de lokaler som erbjudits Finland i Natos högkvarter. Till Gränsbevakningsväsendet föreslås under moment 26.20.01 Gränsbevakningsväsendets omkostnader 1,2 miljoner euro för utgifter som föranleds av anslutningen till Nato. Till Försvarsmakten föreslås under moment 27.10.01 Försvarsmaktens omkostnader ett tilläggsanslag på 1 miljon euro, med vilket Nato-åtkomstplatserna i Försvarsmaktens ledningssystem utvidgas och datakommunikationsförbindelserna utvecklas. Dessutom föreslås det att Försvarsmaktens personalresurser i detta skede av medlemskapsprocessen stärks med 2,46 miljoner euro, det vill säga med 22 nya uppgifter. Anslaget anvisas under moment 27.10.01 Försvarsmaktens omkostnader. Dessutom föreslås att det att försvarsministeriets anslag under moment 27.01.01 Försvarsministeriets omkostnader ökas med 1,5 miljoner euro med vilket inrättandet av de 11 nya uppgifter som Natomedlemskapet medför täcks. För de beredningsuppgifter i fråga om Nato som hör till kommunikationsministeriets förvaltningsområde föreslås 260 000 euro (2 årsverken) för att stödja i synnerhet planeringen av den nationella helheten av informations- och kommunikationssystem samt säkerställa ett effektivt genomförande av auditeringen av datakommunikationssystemen. Vidare görs i finansministeriets anslag under moment 28.70.66 en reservation på 15,0 miljoner euro för kostnader för Natos informationssystem och andra Natobehov. Kostnaderna för 2023 är fortfarande förenade med osäkerhetsfaktorer och de kommer enligt behov att preciseras i tilläggsbudgetarna för 2023. När det gäller de följande åren preciseras kostnadseffekterna vid beredningen av planen för de offentliga finanserna för 2024–2027 samt i budgeterna för de åren. 

Anslutningen till Natos försvarsplaneringsprocess och genomförandet av de prestationsmål som gäller Finland i processen samt deltagandet i Natos operativa planering har konstaterats medföra betydande merkostnader som kan bedömas först när Finlands anslutningsprocess framskrider. Kostnader orsakas bland annat av Natos uppgifter i fredstid, multinationella förmågeprojekt, ledningssystem och beredskapskrav. Finlands medlemskap infaller i ett skede där de centrala faktorerna i Natos avskräckande effekt och försvar befinner sig i ett brytningsskede. Till exempel kommer den operativa planeringen och Natos truppstruktur att reformeras. Konsekvenserna bedöms som en del av granskningen av den nationella lagstiftningen. Dessutom kommer de ekonomiska konsekvenserna av ratificeringen av Natostandarderna för teknisk säkerhet att bedömas i samband med lagstiftningsarbetet. De ekonomiska konsekvenserna kommer att bedömas i samband med att planerna för de offentliga finanserna och budgetpropositionerna utarbetas. Det är inte möjligt att i detalj bedöma alla kostnadseffekter i detta skede.  

Nato strävar i enlighet med artikel 2 i Nordatlantiska fördraget efter att undanröja motsättningar i den internationella ekonomiska politiken och främja det ekonomiska samarbetet mellan länderna. Detta skapar möjligheter för den finländska ekonomi- och näringspolitiken. Finlands medlemskap i Nato förbättrar till exempel den nationella försvarsindustrins affärsmöjligheter. Natomedlemskapet anses öka företagens möjligheter till nätverkande, tillgång till information och internationellt samarbete. Natomedlemskapet erbjuder företagen en möjlighet att delta i upphandlingar och projekt som finansieras genom Natos budget samt förbättrar företagens möjligheter att delta i upphandlingar och projekt som genomförs via Natos olika byråer.  

7.3  Konsekvenser för personalen

Inom statsförvaltningen har man sedan inledningen av ansökningsskedet för Natomedlemskapet bedömt möjligheterna att utnyttja de nuvarande personalresurserna för Natorelaterade uppgifter med tanke på såväl de ekonomiska konsekvenserna, personalens tillräcklighet som verksamhetens kontinuitet. Sådana uppgifter har identifierats bland annat inom personal- och ekonomiförvaltningen, utbildningen, lagberedningen samt informationshanteringen och IKT. Inom ämbetsverken har interna arbetsarrangemang genomförts för omfördelningen av resurser. De krävande sakkunniguppgifterna ökar när Finland deltar i Natos beslutsfattande och i det ömsesidiga samarbetet med medlemsstaterna på ett täckande sätt via cirka 400 kommittéer och arbetsgrupper samt via Natos byråer. Personalen vid utrikesministeriet, försvarsministeriet och Försvarsmakten står för den största delen av detta samarbete. Också vid statsrådets kansli har man identifierat ökade personalbehov. En brådskande uppgift är att stärka Finlands representation vid Nato, vilket huvudsakligen gäller utrikesministeriets, försvarsministeriets och Försvarsmaktens personal. För att de operativa målen och förpliktelserna enligt medlemskapet ska kunna uppfyllas förutsätts det att sakkunskapen inom de sektorer som ansluter till Nato stärks. När det gäller att utveckla och befästa personalens kompetens ska omfattningen av utbildningsbehovet och inriktningen av den på olika yrkes- och sakkunniggrupper granskas regelbundet.  

Finlands anslutning till Natos truppstrukturer planeras efter att medlemskapet i Nato har säkerställts. Också till Natos högkvarter, till den internationella staben, internationella militära staben och andra staber, kommer tjänstemän eller militärpersoner att sändas för viss tid. På dessa urvalsprocesser ska befintliga mekanismer tillämpas. 

7.4  Konsekvenser för myndigheterna

I och med Natomedlemskapet uppkommer de viktigaste konsekvenserna för den nationella informationssäkerheten genom att olika funktioner ska ordnas på den nivå som Natos krav på informationssäkerhet förutsätter. Finland har ingått en överenskommelse med Nato om skydd av säkerhetsklassificerad information (1994) och ett kompletterande administrativt arrangemang (FördrS 7 och 8/2013), varför Finland redan för närvarande skyddar och behandlar Natos säkerhetsklassificerade information i enlighet med minimikraven och de grundläggande principerna i Natos säkerhetsbestämmelser. Kraven gäller säkerhetsledning, administrativ säkerhet, fysisk säkerhet, säkerhet för informationssystem samt företagssäkerhet. I och med medlemskapet ökar mängden säkerhetsklassificerad Natoinformation och behovet av att behandla den utvidgas till olika myndigheter, ministerier och företag. I och med medlemskapet kan Finland också få handlingar på Natos högsta skyddsnivå (Cosmic Top Secret) som i regel inte lämnas ut till aktörer utanför medlemsstaterna. Finland har i samband med anslutningsdiskussionerna förbundit sig att ansluta sig till avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om informationssäkerhet och avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om samarbete avseende information om kärnvapenförsvar. Den tekniska bilagan till avtalet om samarbete avseende information om kärnvapenförsvar (ATOMAL) innehåller säkerhetsbestämmelser för information om kärnvapenförsvar. Avsikten är att dessa avtal ska föreläggas riksdagen för godkännande genom separata regeringspropositioner. I samband med beredningen av regeringspropositionerna bedöms eventuella behov av ändringar i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) och i annan anknytande lagstiftning. Avsikten är också att utvärdera och uppdatera de kriterier som myndigheterna använder för bedömningen av informationssäkerheten.  

Medlemskapet i Nato kommer att öka mängden säkerhetsklassificerad Natoinformation i Finland. Nato rekommenderar i första hand elektronisk informationsöverföring och behandling av säkerhetsklassificerad information. Elektronisk informationsöverföring är också ur nationell synvinkel nödvändig för att säkerställa att det operativa samarbetet och beslutsfattandet är rättidigt. Vid inrättandet av elektroniska informationsbehandlingsmiljöer ska behoven för de olika ministerierna, Finlands beskickningar utomlands, republikens presidents kansli samt ämbetsverken och i synnerhet Försvarsmakten beaktas. Handlingar kommer att distribueras till olika förvaltningsområden, men särskilt märks ökningen inom Försvarsmakten och vid utrikesministeriet och försvarsministeriet. Det är nödvändigt att med så snabb tidtabell som möjligt utveckla en sådan nationell miljö för säkerhetsklass II (SK II-miljö) som är godkänd också för behandling av säkerhetsklassificerad information på Nato Secret-nivå. Genomförandet av den elektroniska behandlingsmiljön stöder sig delvis på beslutet om hur registerfunktionerna ska genomföras nationellt. Modellerna för genomförandet av en elektronisk informationsbehandlingsmiljö är för närvarande föremål för nationell prövning.  

Enligt Natos krav på informationssäkerhet får säkerhetsklassificerad information från och med nivån NATO CONFIDENTIAL behandlas och förvaras endast inom ett skyddsområde för åtkomsthantering som är fysiskt skyddat och godkänt av en myndighet. Information på nivån NATO RESERICTED ska behandlas inom ett sådant administrativt område som myndigheten har godkänt. Genomförandet av fysiska behandlingsmiljöer medför betydande kostnader inom hela statsförvaltningen. 

Enligt Natos säkerhetsbestämmelser ska alla Natos informationssystem och elektroniska behandlingsmiljöer för säkerhetsklassificerad information genomgå en process för godkännande (ackreditering). Detta gäller både nya system och befintliga system där man i och med medlemskapet avser att behandla Natos säkerhetsklassificerade information. För transport- och kommunikationsverket, som är nationell ackrediteringsmyndighet, uppstår behov av tilläggsresurser för att stödja planeringen av systemen, för att ackrediteringsprocessen ska framskrida smidigt och för kontrollen och godkännandet (ackrediteringen) av systemen. 

9.1  Nordatlantiska fördraget

Inledning. I inledningen till nordatlantiska fördraget bekräftar parterna sin tro på ändamålen och grundsatserna i FN:s stadga och sin vilja att leva i fred med alla folk och alla regeringar. Parterna är vidare fast beslutna att trygga sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, vilka grundar sig på demokratiska principer, principen om den enskilda människans frihet och rättsstatsprincipen. De strävar efter att främja stabilitet och välfärd i det nordatlantiska området. Genom nordatlantiska fördraget förenar parterna sina ansträngningar för ett kollektivt försvar och upprätthållandet av fred och säkerhet.  

Artikel 1. Parterna förbinder sig i enlighet med FN:s stadga att lösa eventuella internationella tvister i vilka de är parter med fredliga medel på sådant sätt att inte internationell fred och säkerhet eller rättvisa äventyras samt att i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål. 

Artikel 2. Parterna ska bidra till den fortsatta utvecklingen av fredliga och vänskapliga internationella förbindelser genom att stärka sina fria institutioner, öka förståelsen för de principer som de institutionerna bygger på och främja förutsättningar för stabilitet och välfärd. De ska sträva efter att undanröja motsättningar i sin internationella ekonomiska politik, och de ska främja ekonomiskt samarbete mellan enskilda eller alla parter. 

Artikel 3. Parterna förbinder sig, var för sig och tillsammans, till att genom kontinuerlig och effektiv egen beredskap och ömsesidigt bistånd, upprätthålla och utveckla sin individuella och kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp så att målen med fördraget effektivare ska uppnås. 

Artikel 4. Parterna förbinder sig till att samråda närhelst en part anser att någon parts territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas. 

Artikel 5. Artikeln innehåller den centrala bestämmelsen om kollektivt försvar i fördraget, det vill säga de så kallade säkerhetsgarantierna. Enligt artikeln är parterna ense om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla, och följaktligen enas parterna om att varje part, under utövande av den rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns i artikel 51 i FN-stadgan, i händelse av ett sådant väpnat angrepp ska bistå den eller de angripna parterna genom att individuellt och i samförstånd med de övriga parterna utan dröjsmål vidta de åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området. 

Alla sådana väpnade angrepp och alla de åtgärder som vidtas med anledning av dem ska omedelbart inberättas till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder ska avslutas när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.  

Artikeln förpliktar medlemsstaterna att bistå en annan medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp genom att vidta de åtgärder som de anser nödvändiga, inklusive bruk av vapenmakt. I artikeln definieras inte det exakta innehållet i biståndet. Som förberedelse för en situation där det kollektiva försvar som avses i artikeln aktiveras upprätthåller Nato en integrerad militär kommandostruktur, utarbetar operativa planer och genomför en gemensam försvarsplaneringsprocess och gemensamma övningar. 

Begreppet väpnat angrepp, som det hänvisas till i artikeln, ingår i artikel 51 i FN-stadgan. Det förbud mot bruk av våld som ingår i artikel 2.4 i FN-stadgan är en grundläggande norm inom internationell rätt. Artikel 51 i FN-stadgan bildar ett undantag från förbudet mot bruk av våld: en stat som utsätts för ett väpnat angrepp har enligt artikel 51 rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar. Bruk av våld och väpnat angrepp åtskiljs i allmänhet från varandra som begrepp. Ett väpnat angrepp i enlighet med artikel 51 i stadgan, till vilket det också hänvisas i artikel 5 i nordatlantiska fördraget, förutsätter särskilt allvarligt bruk av våld mot en annan stat. Detta har en avsevärd praktisk betydelse eftersom endast ett sådant väpnat angrepp utlöser rätten till självförsvar. Internationella domstolen har konstaterat att exempelvis små gränsskärmytslingar inte nödvändigtvis överstiger tröskeln för en angreppshandling och inte berättigar till självförsvar.  

Den definition av angreppshandling som godkändes av FN:s generalförsamling 1974 och som ingår i resolution 3314 (XXIX) innehåller en förteckning över gärningar som kan betraktas som en angreppshandling. Sådana är bland annat en invasion eller attack med väpnade styrkor mot en annan stats territorium, bombardemang av en annan stats territorium, blockad av en annan stats hamnar eller kust eller en attack mot en annan stats väpnade styrkor.  

Under de senaste åren har man diskuterat den rättsliga tolkningen av cyberangrepp och förhållandet till förbudet mot bruk av våld och begreppet väpnat angrepp enligt FN-stadgan. De flesta länder som offentligt har tagit ställning i frågan anser att ett cyberangrepp som till sin omfattning och sina verkningar kan jämföras med ett väpnat angrepp motsvarar ett väpnat angrepp och att ett sådant kan besvaras genom självförsvar. Vapenmakt som används i självförsvar får dock inte vara oproportionerlig eller överdimensionerad. Inget av de cyberangrepp som tills vidare har gjorts har hittills definierats som ett väpnat angrepp och ingen stat har i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan meddelat FN:s säkerhetsråd att den har vidtagit självförsvarsåtgärder efter att ha blivit föremål för ett cyberangrepp. 

Efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 har det ansetts att också angrepp som utförs av icke-statliga aktörer åtminstone i vissa exceptionella fall kan betraktas som ett sådant väpnat angrepp som berättigar den stat som utsatts för angreppet till självförsvar. Också FN:s säkerhetsråd hänvisade till staternas självförsvarsrätt i de resolutioner som rådet antog med anledning av terrorangreppen. 

Det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget har hittills aktiverats en enda gång, nämligen efter terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. I de politiska beslutshandlingarna från Natos toppmöten konstateras det att artikel 5 också kan åberopas som svar på ett allvarligt cyberangrepp eller hybridkrigföring. Aktiveringen av artikeln grundar sig i alla lägen alltid på Nordatlantiska rådets fallspecifika bedömning av situationen och på det beslut som medlemsstaternas fattar genom konsensus i Nordatlantiska rådet. 

Enligt 1 § 3 mom. i grundlagen deltar Finland i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället. Finlands deltagande i det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget motsvarar de nämnda målen i 1 § 3 mom. i grundlagen.  

För att Finland ska kunna förbinda sig till de skyldigheter som gäller det kollektiva försvaret enligt artikel 5 i nordatlantiska fördraget förutsätts det att Finland vid behov har beredskap att i Finland eller utanför Finland fullgöra de förpliktelser som anges i artikeln. Detta förutsätter att Finlands lagstiftning möjliggör att i en situation med ett väpnat angrepp kan Finland bistå en annan medlemsstat i Nato, även genom användning av vapenmakt, och vid behov ta emot bistånd från en annan medlemsstat i Nato.  

Beslut om deltagande i det kollektiva försvaret i eller utanför Finland i enlighet med artikel 5 i nordatlantiska fördraget kan fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. På deltagandet i verksamheten i fråga kan tillämpas de bestämmelser i lagen om försvarsmakten som gäller behörighet att lämna och ta emot internationellt bistånd, användningen av maktmedel och personalens ställning.  

På deltagande i åtgärder som avses i artikel 51 i FN-stadgan, där Finland kan råka i en väpnad konflikt som kan karaktäriseras som krig, tillämpas det förfarande som enligt 93 § 1 mom. i grundlagen iakttas vid beslut om krig och fred (RP 23/2008 rd och RP 72/2016 rd).  

Artikel 6. I artikeln fastställs det geografiska tillämpningsområdet för det kollektiva försvaret enligt artikel 5. Vid tillämpning av artikel 5 ska ett väpnat angrepp mot en eller flera parter avse ett väpnat angrepp mot en parts territorium i Europa eller Nordamerika, mot Frankrikes departement i Algeriet, mot Turkiets territorium eller mot de öar i det nordatlantiska området norr om Kräftans vändkrets som omfattas av en parts jurisdiktion, mot en parts styrkor, fartyg eller luftfartyg som befinner sig inom eller ovanför dessa territorier, andra sådana områden i Europa där en parts ockupationstrupper var stationerade den dag då fördraget trädde i kraft, Medelhavet eller det nordatlantiska området norr om Kräftans vändkrets. 

Definitionen av vilka territorier som artikel 5 är tillämplig på ändrades genom artikel 2 i protokollet till nordatlantiska fördraget om Greklands och Turkiets anslutning, som undertecknades den 22 oktober 1951, vilket beaktas i fotnoten till artikel 6 i den konsoliderade versionen av fördraget. Eftersom protokollet om Greklands och Turkiets anslutning, till skillnad från de övriga anslutningsprotokollen, också innehåller en materiell bestämmelse (artikel 2), föreslås det för riksdagen att den godkänner det nordatlantiska fördraget sådant det lyder ändrat genom anslutningsprotokollen. 

Nordatlantiska rådet meddelade den 16 januari 1963 att de relevanta bestämmelserna i nordatlantiska fördraget den 3 juli 1962 upphörde att vara tillämpliga på Frankrikes tidigare departement i Algeriet. 

Artikel 7. I artikeln bekräftas prioriteten för förpliktelserna gentemot FN. Fördraget inverkar inte, och ska inte tolkas som att det på något sätt inverkar, på de rättigheter och skyldigheter som de parter som är medlemmar i FN har i enlighet med FN-stadgan och inte heller på säkerhetsrådets huvudansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. I artikeln fastställs säkerhetsrådets primära behörighet, men med beaktande av att bestämmelsen har utformats som om den vore en tolkningsanvisning och den motsvarar Finlands förpliktelser avseende FN-stadgan kan den inte anses höra till området för lagstiftningen och kräva riksdagens samtycke. 

Artikel 8. Enligt artikeln förutsätts av varje part i fördraget att inga nu gällande internationella åtaganden mellan parten och någon annan part eller en tredjestat står i strid med bestämmelserna i nordatlantiska fördraget. Dessutom förbinder sig parterna att inte ingå några internationella åtaganden som står i strid med nordatlantiska fördraget. Bestämmelsen ska anses begränsa Finlands suveränitet, eftersom den inskränker Finlands möjligheter att behålla och i framtiden ingå internationella åtaganden som strider mot nordatlantiska fördraget. 

Vid anslutningssamtalen bekräftade Finland att Finland i enlighet med artikel 8 har förbundit sig att iaktta de internationella överenskommelser som är bindande för landet, däribland fredsfördragen i Moskva och Paris, överenskommelsen mellan Republiken Finland och Ryska federationen om grunderna för relationerna mellan länderna samt överenskommelserna om Ålands folkrättsliga ställning, det vill säga konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering och fördraget mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund angående Ålandsöarna. Åland är en del av Finlands suveräna territorium, och enligt bestämmelserna i överenskommelserna ska Finland försvara Ålands neutralitet. Ingen av dessa överenskommelser hindrar Finland att ansluta sig till försvarsalliansen, och de strider inte heller mot nordatlantiska fördraget eller skyldigheterna enligt artikel 5 i fördraget. För Ålands folkrättsliga ställning och hur den lyfts fram i anslutningssamtalen redogörs närmare i avsnitt 13. 

Artikel 9. I artikeln föreskrivs det om inrättande av Nordatlantiska rådet. Varje medlemsstat är företrädd i rådet som behandlar frågor som gäller genomförandet av fördraget. Rådet ska organiseras så att det när som helst kan sammanträda utan dröjsmål. Rådet ska inrätta biträdande organ efter behov och i synnerhet ska rådet omedelbart inrätta en försvarskommitté, som ska ge rekommendationer om åtgärder för genomförandet av artiklarna 3 och 5.  

Artikel 10. Bestämmelsen gäller anslutning av en ny medlem till Nato. Vilken som helst annan europeisk stat som har förutsättningar att främja principerna i nordatlantiska fördraget och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området kan genom enhällig överenskommelse mellan parterna inbjudas att ansluta sig till fördraget. En stat som bjudits in på detta sätt kan bli part i fördraget genom att deponera sitt anslutningsinstrument hos Amerikas förenta staters regering. Amerikas förenta staters regering ska underrätta varje part om deponeringen av varje sådant anslutningsinstrument. För Natoländernas anslutningshistoria redogörs i avsnitt 1.2 och för Finlands anslutning i avsnitt 1.5. 

Artikel 11. Bestämmelsen gäller ikraftträdandet av det nordatlantiska fördraget. Parterna ska ratificera Nordatlantiska fördraget och genomföra bestämmelserna i det i enlighet med sina konstitutionella förfaranden. Ratifikationsinstrumenten ska så snart som möjligt deponeras hos Amerikas förenta staters regering, som ska notifiera alla övriga signatärer om varje deponering. Fördraget träder i kraft mellan de stater som har ratificerat det så snart en majoritet av signatärerna, inklusive Belgien, Frankrike, Förenade kungariket, Förenta staterna, Kanada, Luxemburg och Nederländerna, har deponerat sina ratifikationsinstrument, och fördraget får med avseende på övriga stater verkan den dag då staterna i fråga deponerar sitt ratifikationsinstrument. Fördraget trädde i kraft den 24 augusti 1949, efter det att alla signatärstater hade deponerat sina ratifikationsinstrument. 

Artikel 12. Artikeln gäller översyn av fördraget. När fördraget har varit i kraft i tio år, eller när som helst därefter, ska parterna, om någon av dem begär det, samråda i syfte att se över fördraget, med beaktande av de faktorer som vid den tidpunkten påverkar freden och säkerheten i det nordatlantiska området, inklusive utvecklingen av globala och regionala avtal i enlighet med Förenta nationernas stadga för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Fördraget har inte ändrats under dess giltighetstid och ingen part har gjort några förbehåll till fördraget.  

Nato uppstod som en politisk organisation och dess militära struktur skapades 1951. Under sin historia har Nato kompletterat och vidareutvecklat sin organisation. Det har utifrån artikeln varit möjligt att utveckla Natos funktioner utan att det nordatlantiska fördraget har behövt ändras. 

Artikel 13. Bestämmelsen gäller uppsägning av fördraget. Fördraget trädde i kraft internationellt den 24 augusti 1949. När fördraget har varit i kraft i tjugo år kan en part upphöra att vara part ett år efter det att den har överlämnat sitt meddelande om uppsägning till Amerikas förenta staters regering som är depositarie för fördraget. Amerikas förenta staters regering ska underrätta de övriga parternas regeringar om deponeringen av varje meddelande om uppsägning. 

Artikel 14. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om depositarien för fördraget. Fördraget, vars texter på engelska och franska är lika giltiga, ska deponeras i Amerikas förenta staters regerings arkiv. Den regeringen ska sända övriga signatärers regeringar bestyrkta kopior. 

9.2  Protokollet till nordatlantiska fördraget om Republiken Finlands anslutning

Efter Finlands anslutningsdiskussioner undertecknade och ratificerade alla Natos medlemsstater Finlands anslutningsprotokoll. Finland är inte part i protokollet i fråga, men genom att ratificera anslutningsprotokollet godkände parterna i nordatlantiska fördraget Finlands anslutning till nordatlantiska fördraget. Finlands anslutningsprotokoll utgör en bilaga till nordatlantiska fördraget på samma sätt som anslutningsprotokollen för de stater som tidigare anslutit sig för att bli medlemmar av Nato.  

Inledning. Parterna i nordatlantiska fördraget konstaterar i inledningen att de är övertygade om att Republiken Finlands anslutning till fördraget kommer att stärka säkerheten i det nordatlantiska området. 

Artikel I. Enligt artikeln ska så snart protokollet har trätt i kraft Nordatlantiska fördragsorganisationens generalsekreterare på alla parters vägnar lämna Republiken Finlands regering en inbjudan att ansluta sig till nordatlantiska fördraget. I enlighet med artikel 10 i nordatlantiska fördraget blir republiken Finlands part i nordatlantiska fördraget den dag då Finland deponerar sitt anslutningsinstrument till nordatlantiska fördraget hos Amerikas förenta staters regering. 

Artikel II. Artikeln innehåller bestämmelser om protokollets ikraftträdande och depositariens uppgifter. Protokollet träder i kraft när varje part i nordatlantiska fördraget har meddelat Amerikas förenta staters regering om sitt godkännande av det. Amerikas förenta staters regering ska underrätta alla parter i nordatlantiska fördraget om dagen för mottagandet av varje sådant meddelande och om dagen för ikraftträdandet av protokollet. 

Artikel III. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om depositarien. Protokollet, vars engelska och franska texter är lika giltiga, ska deponeras i arkivet hos Amerikas förenta staters regering. Amerikas förenta staters regering ska sända bestyrkta kopior av protokollet till regeringarna för alla parter i nordatlantiska fördraget. 

11.1  Lagen om nordatlantiska fördraget

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse om att de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i nordatlantiska fördraget, sådant det lyder ändrat genom anslutningsprotokollen, ska gälla som lag, sådana som Finland har förbundit sig till dem. 

Anslutningsprotokollen innehåller i princip inga materiella bestämmelser. Definitionen av vilka territorier som artikel 5 är tillämplig på ändrades dock genom artikel 2 i protokollet till nordatlantiska fördraget om Greklands och Turkiets anslutning, som undertecknades den 22 oktober 1951, vilket beaktas i fotnoten till artikel 6 i den konsoliderade versionen av nordatlantiska fördraget. Med anledning av denna översyn hänvisas det i 1 § till det nordatlantiska fördraget ”sådant det lyder ändrat genom anslutningsprotokollen”. 

2 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse som gäller sättande i kraft av de bestämmelser som inte hör till området för lagstiftningen genom förordning av statsrådet. De bestämmelser i nordatlantiska fördraget som hör till området för lagstiftningen behandlas närmare i samband med behandlingsordningen. 

3 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse enligt vilken bestämmelser om ikraftträdandet av lagen utfärdas genom förordning av statsrådet. Det är nödvändigt att genom förordning föreskriva om ikraftträdandet för att lagen ska träda i kraft samtidigt som nordatlantiska fördraget träder i kraft för Finlands del.  

11.2  Lagen om avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse om att de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal ska gälla som lag, sådana som Finland har förbundit sig till dem. 

2 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse som gäller sättande i kraft av de bestämmelser som inte hör till området för lagstiftningen genom förordning av statsrådet. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal behandlas närmare i avsnitt 10.  

3 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse enligt vilken bestämmelser om ikraftträdandet av lagen utfärdas genom förordning av statsrådet. Det är nödvändigt att genom förordning föreskriva om ikraftträdandet för att lagen ska träda i kraft samtidigt som avtalet träder i kraft för Finlands del. 

15.1  Behovet av riksdagens samtycke

Enligt 94 § i grundlagen krävs riksdagens godkännande för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande.  

Nordatlantiska fördragsorganisationen innebär för Finland en ny typ av internationellt samarbete som inte helt kan jämföras med någon av de internationella organisationer eller överenskommelser som Finland sedan tidigare är medlem eller part i.  

Den mest betydande konsekvensen för Finland av ett Natomedlemskap är att Finland blir en del av Natos kollektiva försvar och omfattas av säkerhetsgarantier enligt artikel 5 (SRR 1/2022 rd – UtUB 5/2022 rd). Genom att ansluta sig till Nato vill Finland trygga republikens fortsatta självständighet och suveränitet. Grundlagsutskottet har hänvisat till fördragens särskilda betydelse bland annat i sina utlåtanden om avtalen om upprättandet av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen (se GrUU 15/1992 rd, GrUU 14/1994 rd och RP 1/1998 rd). När det gällde Nicefördraget och det konstitutionella fördraget omfattade grundlagsutskottet regerings ståndpunkt att fördragen var av så stor betydelse att de också av den orsaken bör godkännas av riksdagen (GrUU 38/2001 rd och GrUU 36/2006 rd). Även i fråga om Lissabonfördraget omfattade grundlagsutskottet denna ståndpunkt (GrUU 13/2008 rd). Det står klart att nordatlantiska fördraget kräver riksdagens godkännande i sin helhet med hänvisning till att det har avsevärd betydelse. 

Bestämmelser som kräver riksdagens godkännande av någon annan anledning är bland annat internationella förpliktelser som är bindande för riksdagens budgetmakt (exempelvis GrUU 45/2000 rd). Sådana förpliktelser har i praktiken snarast ansetts omfatta bestämmelser som kan orsaka Finland direkta utgifter. Riksdagens godkännande för nordatlantiska fördraget behövs dessutom eftersom det får konsekvenser för budgetmakten (GrUU 36/2006 rd, s. 3/II). 

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande bland annat för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis avser riksdagens befogenhet att godkänna internationella förpliktelser alla de bestämmelser i internationella förpliktelser som i materiellt hänseende hör till området för lagstiftningen. En bestämmelse i ett fördrag eller i en annan internationell förpliktelse ska anses höra till området för lagstiftningen 1) om bestämmelsen gäller utövande eller inskränkning av en grundläggande fri- eller rättighet som är tryggad i grundlagen, 2) om bestämmelsen i övrigt gäller grunderna för individens rättigheter eller skyldigheter, 3) om det enligt grundlagen ska föreskrivas i lag om den sak som bestämmelsen avser, 4) om det finns gällande bestämmelser i lag om den sak som bestämmelsen avser eller 5) om det enligt rådande uppfattning i Finland ska föreskrivas om saken i lag. Enligt grundlagsutskottet hör en bestämmelse i en internationell förpliktelse på dessa grunder till området för lagstiftningen oberoende av om den står i strid eller harmonierar med en bestämmelse som utfärdats genom lag i Finland (GrUU 11/2000 rd, GrUU 12/2000 rd och GrUU 45/2000 rd). 

I avsnitt 9 och 10 behandlas närmare de bestämmelser i nordatlantiska fördraget och avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal som hör till området för lagstiftningen och hur dessa förhåller sig till lagstiftningen i Finland. Både fördraget och avtalet innehåller bestämmelser som hör till området för lagstiftningen, och för att Finland ska förbinda sig till dem krävs därför riksdagens godkännande. 

Nordatlantiska fördraget  

Artiklarna 5, 6 och 8 i nordatlantiska fördraget hör till området för lagstiftningen och förutsätter därmed riksdagens godkännande. 

På fullgörande av skyldigheterna enligt artikel 5 tillämpas särskilt lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd, lagen om försvarsmakten och vid behov den bestämmelse i 93 § 1 mom. i grundlagen som gäller beslut om krig och fred. Den lagstiftning som anknyter till verkställigheten av artikel 5 behandlas närmare i bedömningen av lagstiftningen i avsnitt 4 och i motiveringen till artikel 5 i avsnitt 9.1. Denna lagstiftning har utfärdats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 64/2016 rd, GrUU 65/2016 rd och GrUU 17/2017 rd). 

I artikel 6 fastställs det geografiska tillämpningsområdet för artikel 5. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis hör bestämmelser om ett fördrags geografiska tillämpningsområde till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd).  

Artikel 8 förutsätter att parterna i fördraget inte har eller ingår internationella åtaganden som står i strid med bestämmelserna i nordatlantiska fördraget. Bestämmelsen begränsar Finlands suveränitet, eftersom den inskränker Finlands möjligheter att behålla och ingå internationella åtaganden som strider mot bestämmelserna i nordatlantiska fördraget.  

Även andra materiella bestämmelser i fördraget kan vara av betydelse för tolkningen av om fördraget hör till området för lagstiftningen. 

Avtalet om status för Nordatlantiska fördragsorganisationen, nationella representanter och organisationens internationella personal 

I motiveringen till avtalet behandlas bestämmelsernas förhållande till EU:s lagstiftning (se exempelvis artiklarna X och XII). Inga EU-rättsakter hindrar att Finland förbinder sig till avtalet, avtalet påverkar inte EU:s gemensamma regler, och bestämmelserna i avtalet avviker inte från dem. I EU-rättsakterna har man beaktat sådana internationella överenskommelser som likt det aktuella avtalet innehåller bestämmelser om privilegier och immunitet, såsom tull- och skattefrihet.  

Avtalet innehåller ett flertal bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och som därmed kräver riksdagens godkännande. 

Artikel I innehåller definitioner av centrala begrepp i avtalet. Sådana bestämmelser som indirekt påverkar tolkningen och tillämpningen av andra materiella bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen, hör också själva till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). 

Artikel IV innehåller bestämmelser om organisationens juridiska personlighet. I Finland föreskrivs det genom lag om juridisk personlighet med tillhörande rättsförmåga och juridisk handlingsförmåga (GrUU 38/2000 rd). 

Artiklarna III och V–XXIII innehåller ett flertal bestämmelser om privilegier och immunitet. Dessa bestämmelsers förhållande till lagstiftningen i Finland behandlas närmare i avsnitt 10. Bestämmelser om privilegier och immunitet för en internationell organisation och dess personal och andra personer som har samband med den hör till området för lagstiftningen och kräver därmed riksdagens godkännande (GrUU 38/2000 rd och GrUU 49/2001 rd). 

15.2  Behandlingsordning