2
Nuläge och bedömning av nuläget
2.1
Allmänt om utkomststödet
Utkomststödet är en stödform inom socialvården som är avsedd att vara tillfällig och som beviljas i sista hand utifrån en behovsprövning. Det är avsett för situationer där en person eller familj av någon orsak inte klarar av att betala sina nödvändiga löpande utgifter. Av denna anledning beviljas stödet för en kort tid, det vill säga huvudsakligen endast för en månad åt gången. Stödet beviljas för att täcka vissa utgifter i vardagen.
Utkomststödet är förankrat i grundlagens 19 § 1 mom., som gäller den sociala tryggheten. I 19 § 1 mom. i grundlagen tryggas vars och ens rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Det är fråga om en stödform som beviljas i sista hand, och förutsättningarna för att få detta stöd utreds genom individuell behovsprövning.
Syftet med utkomstskyddet, i förhållande till den övriga sociala tryggheten, är att i sista hand tillfälligt komplettera det övriga systemet och stödet i särskilda situationer. Utkomststöd kan beviljas för brådskande stödbehov, förändringar i livet eller överraskande exceptionella utgifter. Det beviljas ofta kortvarigt och sporadiskt samt i mindre belopp åt gången som komplement till andra inkomster. I vissa fall kan det på grund av en komplicerad personlig situation uppstå ett långvarigt behov av utkomststöd, när de övriga förmånerna inte utgör ett tillräckligt skydd.
I 1 § 1 mom. i lagen om utkomststöd definieras utkomststödet som ett ekonomiskt stöd inom socialvården som beviljas i sista hand i syfte att trygga en persons och familjs utkomst och främja möjligheterna att klara sig på egen hand. Med hjälp av utkomststödet tryggas minst den oundgängliga utkomst som en person och familj behöver för ett människovärdigt liv.
Utkomststödet består av grundläggande utkomststöd, som verkställs av Folkpensionsanstalten, samt kompletterande och förebyggande utkomststöd, som socialvården inom välfärdsområdet ansvarar för. Utkomststödet fastställs utifrån en bedömning av de disponibla inkomsterna och de nödvändiga utgifterna, som beräknas enligt lag. Detta verifieras genom en beräkning, där man beaktar personens och familjens sammanlagda inkomster samt utgifter enligt lagen om utkomststöd. Denna beräkning anger huruvida familjen har rätt till utkomststöd och till hur stort belopp det i så fall ska betalas. Det grundläggande utkomststödet och det kompletterande utkomststödet hänger ihop med varandra bland annat på så sätt att den beräkning som utarbetats av Folkpensionsanstalten utnyttjas som grund för det kompletterande utkomststödet.
Ingen redogörelse behöver uppvisas om de utgifter som täcks med det grundläggande utkomststödets grunddel, och utgifternas kalkylmässiga storlek har fastställts på förhand i lagen enligt familjetyp (7 och 9 §). De utgifter som täcks med grunddelen anses innefatta utgifter för kost samt andra utgifter som hänför sig till en persons och familjs dagliga uppehälle och som fastställts i lag. De så kallade övriga grundutgifterna innefattar exempelvis hälso- och sjukvårdsutgifter och boendeutgifter (7 a och 7 b §). I fråga om dessa utgifter ska en separat redogörelse uppvisas. Beaktandet av utgifterna är förknippat med prövning, eftersom utgifterna godkänns till den del de är av behövlig storlek. Vilka utgifter personen och familjen de facto har, av alla de utgifter som ingår i beräkningen av utkomststödet, kräver också en bedömning. I förarbetena till lagen om utkomststöd har det konstaterats att de övriga grundutgifterna i praktiken i allmänhet beaktas enligt deras faktiska storlek, om de inte anses oskäliga (se t.ex. RP 358/2014 rd, s. 32).
2.2
Bestämmelserna om beaktande av boendeutgifter i lagen om utkomststöd
I 7 a § i den gällande lagen om utkomststöd föreskrivs det om beaktandet av boendeutgifter. Genom en lagändring (1023/2022) delades den tidigare gemensamma bestämmelsen om övriga grundutgifter upp i två paragrafer, av vilka 7 a § gäller boendeutgifter och 7 b § hälso- och sjukvårdsutgifter samt övriga utgifter som ska beaktas till behövligt belopp. Samtidigt preciserades det i 1 mom. vilka utgifter som ska beaktas som boendeutgifter. I övrigt kvarstod momentet oförändrat. Enligt 7 a § 1 mom. i lagen om utkomststöd ska följande boendeutgifter beaktas som grundutgifter till behövligt belopp:
1) boendeutgifter som avses i 9 § i lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014),
2) nödvändiga underhållsutgifter för andra ägarbostäder än ägarbostäder i bolagsform,
3) uppvärmningskostnader,
4) utgifter för hushållselektricitet,
5) hemförsäkringspremier,
6) separat betalda vattenavgifter,
7) nödvändiga utgifter som hänför sig till inflyttning i en bostad.
Om boendeutgifterna för den som ansöker om utkomststöd överskrider ett belopp som kan anses behövligt i fråga om de utgifter som avses i 1 mom. 1–3 punkten, ska sökanden enligt 7 a § 2 mom. anvisas att skaffa en förmånligare bostad. Dessutom ska sökanden anvisas att ta kontakt med kommunen för att reda ut bostadsfrågan. Sökanden ska för att skaffa sig en förmånligare bostad ges en tillräcklig tidsfrist som beaktar hans eller hennes faktiska behov. Folkpensionsanstalten ska under denna tid beakta stödmottagarens boendeutgifter till deras fulla belopp. Detta moment gäller inte en sådan sökande av utkomststöd som redan tidigare i fråga om samma bostadsbehov har fått en anvisning och en tidsfrist för skaffande av en förmånligare bostad.
Om sökanden inte har någon reell möjlighet att på sin bostadsort skaffa en bostad som avses i 2 mom., kan boendeutgifterna enligt 3 mom. beaktas till sitt fulla belopp även efter den utsatta tidsfristen.
Vid beviljande av utkomststöd ska boendeutgifterna enligt den gällande lagen godkännas till ett belopp som på bostadsorten i fråga måste betraktas som behövligt, om personens eller familjens boendeutgifter överstiger detta belopp. Ett undantag utgör en situation där sökanden inte har någon reell möjlighet att på sin bostadsort skaffa en bostad till ett pris som måste betraktas som rimligt.
Enligt 27 e § i lagen om utkomststöd, som trädde i kraft i början av 2023, ska välfärdsområdena tillsätta regionala delegationer för utkomststödsärenden som har till uppgift att lägga fram förslag och ge utlåtanden för utvecklande av handläggningen av utkomststödsärenden och om frågor som gäller genomförande av samarbete inom välfärdsområdet. I delegationen ska det ingå företrädare för Folkpensionsanstalten och välfärdsområdets socialvård. De regionala delegationerna för utkomststödsärenden kan främja tillämpningen av paragrafen om boendeutgifter i lagen om utkomststöd genom att intensifiera samarbetet mellan Folkpensionsanstalten och de aktörer som ansvarar för boendefrågor i regionen.
2.3
Lagstiftning om finansiering av utkomststödet
Bestämmelser om finansiering av utkomststödet finns i lagen om utkomststöd. Finansieringen av det grundläggande utkomststödet genomförs med stöd av 5 a § i lagen om utkomststöd så att staten betalar förskott till Folkpensionsanstaltens allmänna fond för social trygghet för att trygga Folkpensionsanstaltens betalningsberedskap. Bestämmelser om fonden finns i 12 d § i lagen om Folkpensionsanstalten (731/2001).
Kommunernas andel av kostnaderna för det grundläggande utkomststödet är 50 procent och den beaktas i efterhand med stöd av 5 b § genom en motsvarande minskning av den statsandel för basservice som ska betalas till kommunerna. Bestämmelser om beviljande av statsandel finns i lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009). Bakgrunden till kommunernas och statens delade ansvar för finansieringen av det grundläggande utkomststödet är den reform av finansieringen av arbetsmarknadsstödet som genomfördes 2006, då man ville uppmuntra kommunerna till att ta ansvar för sysselsättningen. Kommunerna blev till vissa delar ansvariga för kostnaderna för arbetsmarknadsstödet till långtidsarbetslösa. Samtidigt åtog sig staten att svara för hälften av kostnaderna för det grundläggande utkomststöd som intogs i utkomststödet. Före det finansierades utkomststödet helt och hållet via statsandelssystemet för kommunal basservice. För det kompletterande och förebyggande utkomststödet som kommunernas socialvård svarar för har kommunerna däremot fått finansiering som en del av den övriga socialvården via statsandelssystemet för basservice. De utgifter för utkomststöd som betalats respektive år avdras från kommunernas statsandel det andra året efter utfallsåret.
Bestämmelser om välfärdsområdenas finansiering finns i lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021). Välfärdsområdet ansvarar för finansieringen av det kompletterande och förebyggande utkomststödet som en del av organiseringen av social- och hälsovården.
Enligt 29 § i lagen om statsandel för kommunal basservice genomförs kommunens finansieringsandel av utgifterna för det grundläggande utkomststödet så att kommunens statsandel minskas med ett belopp som motsvarar kommunens andel av det grundläggande utkomststöd som betalats ut på årsnivå i kommunen. För beräkning av minskningen av statsandelen för det grundläggande utkomststödet ska Folkpensionsanstalten årligen före utgången av april lämna finansministeriet uppgift om grundläggande utkomststöd som föregående år betalats ut i respektive kommun, minskat med grundläggande utkomststöd som avses i 19, 46 och 51 § i lagen om främjande av integration (1386/2010) och som gäller tidsperioden i fråga.
2.4
Lagstiftning om bostadsförhållanden och boenderådgivning
Enligt 19 § 4 mom. i grundlagen ska det allmänna främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Också rätten till bostad ska i huvudsak tillgodoses på individens eget initiativ. (RP 309/1993 rd, s. 77)
Enligt 5 § i lagen om utvecklande av bostadsförhållandena (919/1985) ska kommunen inom sitt område skapa allmänna förutsättningar för utvecklande av bostadsförhållandena. Kommunen ska se till att åtgärderna för att utveckla boendeförhållandena inriktas särskilt på att förbättra bostadslösa och bristfälligt boende personers bostadsförhållanden. Kommunen ska utveckla bostadsförhållandena inom sitt område så att medlemmar av kommunen som blivit utan bostad och som inte utan oskäliga svårigheter på egen hand kan skaffa sig bostad kan beredas skäliga boendeförhållanden.
I praktiken utvecklas bostadsförhållandena med hjälp av den områdesplanering som baserar sig på markanvändnings- och bygglagen (132/1999, från 1.1.2025 lagen om områdesanvändning) samt med hjälp av markpolitiken. Enligt 5 § i markanvändnings- och bygglagen är målet för områdesplaneringen att utgående från en interaktiv planering och tillräcklig bedömning av konsekvenserna främja förutsättningarna bland annat för en tillräcklig bostadsproduktion. Kommunen kan också med hjälp av till exempel placeringen av tomter och villkor för tomtöverlåtelsen styra bostadsbyggandet så att det är tillräckligt och mångsidigt för olika behov.
Dessutom låter kommunerna bygga hyresbostäder till skäligt pris med statligt stöd, och de administrerar också sådana hyresbostäder via husbolag som de äger. Staten understöder byggande, anskaffning och ombyggnad av hyres- och bostadsrättsbostäder avsedda för boende som valts på sociala grunder genom att betala räntestöd för lån som tagits för detta ändamål. Ett räntestödslån innebär också alltid en fyllnadsborgen av staten. Räntestödslånen har ersatt aravalånen, som tidigare beviljades med stöd av aravalagen och de lagar som föregick den. Det finns alltjämt en bostads- och lånestock som finansieras med aravalån. Syftet med boenderådgivning är att trygga boendet genom att förebygga och lösa boenderelaterade problem och ge vägledning i frågor som gäller boendet.
Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA) har understött kommuner, hyreshusbolag och allmännyttiga sammanslutningar med ambitionen att inleda och utveckla boenderådgivningen alltsedan 2009. Bestämmelser om detta understöd finns i den gällande lagen om stöd för boenderådgivning till kommunerna 2023–2027 (1036/2022). För närvarande tillhandahålls boenderådgivning med statligt understöd i drygt 30 kommuner, som sysselsätter sammanlagt 73 boenderådgivare. Dessa boenderådgivare vägleder boende oberoende av bostadsform och bostadsbestånd.
2.5
Statistik över utkomststödsklienter
År 2022 beviljades cirka 273 932 hushåll och 400 455 personer utkomststöd. Det motsvarar 7,2 procent av hela befolkningen. Sammanlagt 95 000 av alla dem som bodde i ett hushåll som fick utkomststöd var under 18 år. Antalet hushåll som får utkomststöd minskade med 5 procent och antalet personer med 6 procent 2021 jämfört med året innan. Andelen personer under 18 år minskade med 6,7 procent jämfört med året innan.
År 2022 fick totalt 251 958 hushåll grundläggande utkomststöd som utbetalas av Folkpensionsanstalten, och i dessa hushåll bodde 355 426 personer, det vill säga 6,4 procent av hela befolkningen. Antalet hushåll som fick grundläggande utkomststöd minskade med 6 procent från året innan och antalet hushåll som fick kompletterande utkomststöd minskade med 4 procent.
Fler än tre fjärdedelar av alla hushåll som får grundläggande utkomststöd är enpersonshushåll. Dessa hushåll utgörs huvudsakligen av ensamboende. Ungefär en femtedel av alla mottagare av grundläggande utkomststöd är barnfamiljer. Majoriteten av dessa är barnfamiljer med en vuxen. Behovet av grundläggande utkomststöd är störst inom de unga åldersklasserna. I synnerhet åldersgruppen 18–24 år är överrepresenterad bland stödmottagarna. Samtidigt utbetalas stöd till unga i allmänhet endast en kort tid, medan stödbehovet bland äldre personer i arbetsför ålder ofta kan bli långvarigt. Detta är ett vanligt fenomen när det gäller särskilt arbetslösa, men också ensamboende, barnfamiljer och föräldra- eller vårdlediga personer som får utkomststöd. Personer i pensionsålder får utkomststöd mer sällan än andra åldersgrupper. Folk- och garantipensionen samt bostadsbidraget för pensionstagare ligger på en högre nivå jämfört med de övriga grundskyddsförmånerna. Därför har pensionstagare sällan rätt till utkomststöd.
Av alla hushåll som fått utkomststöd fick 39 procent stöd i mindre än 3 månader, 32 procent stöd i 4–9 månader samt 29 procent stöd i mer än 10 månader.
Omkring hälften av alla hushåll som får grundläggande utkomststöd har en arbetslöshetsförmån, och ofta också allmänt bostadsbidrag, som inkomstkälla. Sammanlagt fyra av fem hushåll som får grundläggande utkomststöd får också allmänt bostadsbidrag. I synnerhet i huvudstadsregionen är det många gånger så att det grundläggande utkomststödet behövs för att täcka höga boendekostnader. I ungefär en tredjedel av de hushåll som får stöd saknar antingen den sökande eller hans eller hennes make primära förmåner och förvärvsinkomster. De får till exempel inte utkomstskydd för arbetslösa men i allmänhet nog ändå skattefria stöd, såsom allmänt bostadsbidrag eller underhållsstöd. Andelen utkomststödshushåll som får förvärvsinkomster (löne- eller företagarinkomst) är cirka 9 procent. Vanligast är det med förvärvsinkomster bland barnfamiljshushåll med två vuxna. Nästan en fjärdedel av dem hade förvärvsinkomster 2022.
De grupper av utkomststödsmottagare som är särskilt framträdande är ensamboende män och ensamförsörjande kvinnor. Totalt 10,7 procent av alla hushåll som fick utkomststöd, det vill säga 29 304 hushåll, var hushåll med ensamförsörjare. Omkring tre fjärdedelar av alla som fick utkomststöd (211 421) var ensamboende. År 2022 utgjorde ensamboende män 46,2 procent av alla hushåll som fått utkomststöd, och andelen ensamboende kvinnor var 31,0 procent. Största delen av dessa familjer bor i huvudstadsregionen och i stora tillväxtcentrum.
Institutet för hälsa och välfärds statistikrapport 26/2023 (Utkomststöd 2022): Utkomststödet - THL
Folkpensionsanstaltens informationspaket om utkomststödet: Informationspaket om utkomststödet | FPA:s faktaportal
2.6
Utgifter för utkomststödet 2022
År 2022 uppgick bruttokostnaderna för utkomststödet till 758,8 miljoner euro. Reellt sett minskade utgifterna med 7,4 procent jämfört med 2021. Sammanlagt beviljades 701,6 miljoner euro i grundläggande utkomststöd, 30,6 miljoner euro i kompletterande utkomststöd och 22,3 miljoner euro i förebyggande utkomststöd. De ersättningar för arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som betalas i form av utkomststöd uppgick till cirka 4,2 miljoner euro.
År 2022 utbetalades i genomsnitt 462 euro i månaden per hushåll i grundläggande utkomststöd. Det genomsnittliga grundläggande utkomststödet per person uppgick till 384 euro i månaden.
Bruttoutgifterna för det grundläggande utkomststödet minskade med 7,8 procent från året innan. Bruttoutgifterna för det kompletterande utkomststödet minskade med 6,6 procent. Bruttoutgifterna för förebyggande utkomststöd ökade med 6,1 procent jämfört med året innan och ersättningarna för arbetsverksamhet i rehabiliterande syfte ökade med 1,9 procent.
År 2022 fördelade sig bruttoutgifterna för utkomststöd enligt följande: grundläggande utkomststöd cirka 92,5 procent, kompletterande utkomststöd 4,0 procent och förebyggande utkomststöd 2,9 procent. Uppgifterna bygger på Institutet för hälsa och välfärds statistikrapport 26/2023 (Utkomststöd 2022): Utkomststödet - THL
Omkring hälften av det grundläggande utkomststöd som utbetalats är avsett att täcka boendeutgifter. År 2022 utbetalades cirka 325,9 miljoner euro i grundläggande utkomststöd för att täcka boendeutgifter. Uppgifterna grundar sig på Folkpensionsanstaltens fickstatistik: Fickstatistik 2023 (helsinki.fi)
Relativt sett finns det största antalet mottagare av grundläggande utkomststöd i Vanda och Kervo välfärdsområde och i Helsingfors. Det minsta antalet mottagare av detta stöd finns i de olika landskapen i Österbotten, Lappland och Kajanaland samt i Satakunta. Uppgifterna grundar sig på Folkpensionsanstaltens forskningsblogg: Data paljastaa, mitä Kelan etuuksia maksetaan missäkin päin Suomea – tulevaisuudessa vertailua tehdään kaupunginosien tasolla asti - Tutkimusblogi
2.7
Utkomststödsmottagarnas boende
Signe Jauhiainen och Markus Kainu, forskare vid Folkpensionsanstalten har kartlagt var utkomststödsmottagarna bor. Forskningen visar att de till 35–80 procent, beroende på staden, bor i förorter. Andelen utkomststödsmottagare som bor i förorter är störst i Vanda, hela 80 procent. Också i Esbo och Helsingfors bor drygt 70 procent av utkomststödsmottagarna i en förort. I Jyväskylä och Uleåborg bor de till 60–70 procent i förorter. I Seinäjoki, Lahtis, Kuopio, Villmanstrand och Björneborg bor högst hälften av utkomststödsmottagarna i förorter. I Vasa och Björneborg bor en fjärdedel av alla hushåll som får utkomststöd i centrum av staden. I Björneborg, Villmanstrand och Joensuu är andelen utkomststödsmottagare som bor i småhusområden och randområden större än i andra städer.
Majoriteten av utkomststödsmottagarna, 80 procent, flyttar inte under den tid som de får utkomststöd. Totalt 15 procent flyttar en gång och 5 procent två till fyra gånger. En knapp procent av stödmottagarna flyttar mer än fyra gånger under den tid som de får utkomststöd. Denna ytterst lilla grupp står dock för 19 procent av samtliga flyttningar i forskningsmaterialet. Upprepade flyttningar är typiskt för mycket få hushåll som får utkomststöd. Totalt 40 procent av alla flyttningar sker inom samma stad och områdesklass. Det är mer sällsynt att ett hushåll flyttar under en kort utkomststödsperiod än under längre stödperioder. Sammanlagt 93 procent av de hushåll som fått utkomststöd under en kortare tid än 12 månader och 63 procent av dem som fått utkomststöd i mer än 12 månader flyttar inte under utkomststödsmånaderna.
Andelarna hushåll som flyttar varierar endast i obetydlig grad enligt olika bakgrundsvariabler. Hushåll med främmande språk som modersmål flyttar något oftare än andra hushåll. Ensamförsörjande barnfamiljer är den grupp av hushåll som flyttar oftast. Det verkar inte vara någon större skillnad mellan dem som bor i så kallade ARA-hyresbostäder som byggts med statligt stöd och andra utkomststödsmottagare när det gäller flyttningsfrekvensen.
Uppgifterna i detta avsnitt 2.7 bygger på forskningsprojektet ”Muuttoliike ja sosiaalipolitiikka lähiöiden väestörakenteen ja sosiaalisten ongelmien muokkaajina”. Forskarna Timo Kauppinen och Susanna Mukkila från Institutet för hälsa och välfärd har i det projektet undersökt hur hela befolkningen fördelar sig i olika regioner och konstaterat att boende i förorter är ett allmänt fenomen bland hela befolkningen. Utkomststödsmottagare bor dock mer sällan i centrum jämfört med hela befolkningen. Forskningsresultaten ger vid handen att utkomststödsmottagare i regel bor i områden där boendekostnaderna är skäliga. De flesta har ett permanent boende, och det är sällsynt att ett hushåll flyttar upprepade gånger, eftersom det försämrar boendets varaktighet och tryggheten.
Samma forskning visar att höghus- och småhusområdena utanför centrum i de stora städerna har särutvecklats från varandra när det gäller låginkomstgraden under åren 1997–2019. Låginkomstgraden har i regel ökat i höghusförorterna men bibehållits oförändrad eller minskat i småhusområdena. Även andra observationer har gjorts om den ökande regionala differentieringen enligt inkomstnivå.
Signe Jauhiainen och Markus Kainu har skrivit om utkomststödsmottagarnas boende i Folkpensionsanstaltens forskningsblogg: Jauhiainen Signe - Tutkimusblogi (kela.fi)
2.8
Folkpensionsanstaltens anvisningar om boendeutgifternas behövliga storlek
Enligt 4 § i lagen om utkomststöd är det Folkpensionsanstalten som ansvarar för beviljandet och utbetalningen av grundläggande utkomststöd. I den regeringsproposition som gällde överföringen av grundläggande utkomststöd på Folkpensionsanstaltens ansvar (RP 358/2014 rd, s. 33) konstaterades följande om boendeutgifter: ”Skäliga boendeutgifter beaktas i allmänhet enligt deras faktiska belopp. I sin verksamhet kan Folkpensionsanstalten i praktiken när den bedömer vilket belopp av boendeutgifter som är av behövlig storlek skaffa referensuppgifter från kommunerna om kommunspecifika boendeutgifter och använda dessa uppgifter vid bedömningen av vilken nivå av boendeutgifter i varje kommun och område som kan räknas som godtagbara i det grundläggande utkomststödet.” I den föregående regeringspropositionen som ledde till en ändring av lagen om utkomststöd konstaterades det att Folkpensionsanstalten kallar den ovan nämnda gränsen för boendeutgifter som den anser skäliga för boendenormen (RP 127/2022 rd, s. 49).
Folkpensionsanstalten har utarbetat tillämpningsanvisningar om bedömningen av boendeutgifter som ska anses vara behövliga vid beviljandet av utkomststöd, och dessa har uppdaterats senast den 29 juni 2023. För bedömningen av boendeutgifternas behövliga storlek, den så kallade boendenormen, har Folkpensionsanstalten utarbetat anvisningar om gränserna för godtagbara boendeutgifter enligt kommun 2023, där det fastställs vad som högst kan anses som behövliga boendeutgifter i varje kommun.
Utöver det belopp som fastställts i förteckningen godkänns också en viss vattenavgift per person. Förutom de kostnader som hör till de normenliga boendeutgifterna beaktar Folkpensionsanstalten i sin beviljandepraxis separat också utgifter för hushållsel och hemförsäkringspremier. Folkpensionsanstalten har fastställt vägledande gränsvärden för vattenavgifter, hushållsel och hemförsäkringar till stöd för handläggningen. Dessa utgifters rimlighet bedöms separat från boendeutgifternas normenliga belopp. Detsamma gäller nödvändiga utgifter som hänför sig till inflyttning i en bostad. Utgifternas rimlighet bedöms separat för varje faktura.
Folkpensionsanstaltens fastställda boendenormer bygger på de boendenormer som tillämpades i kommunerna 2016. Folkpensionsanstalten samlade in uppgifter om de kommunspecifika boendenormerna från kommunerna med hjälp av en enkät under hösten 2016, och majoriteten av kommunerna besvarade enkäten. Totalt 32 kommuner lämnade inte in någon information om boendenormerna eller hade inte fastställt boendenormer överhuvudtaget. Om boendenormen i en kommun inkluderade en vattenavgift avdrogs 22 euro per person från det belopp som kommunen uppgett.
Utöver de boendenormer som kommunerna hade fastställt för 2016 beräknades för kommunerna en så kallad percentil för fastställandet av boendeutgifter av behövlig storlek. Percentilen byggde på uppgifter om dem som fick allmänt bostadsbidrag i september 2016. Percentilerna beräknades per kommun enligt hushållsstorlek utifrån uppgifter om mottagarna av allmänt bostadsbidrag och avrundades med en euros noggrannhet enligt följande:
Enpersonshushåll: 70-percentil, det vill säga 70 procent av dem som får allmänt bostadsbidrag i kommunen bor i en billigare bostad än vad percentilen anger.
Två, tre och fyra personers hushåll: 60-percentil, det vill säga 60 procent av dem som får allmänt bostadsbidrag i kommunen bor i en billigare bostad än vad percentilen anger.
Beräkningen av boendeutgifter av behövlig storlek bygger på följande slutledning:
Om kommunens norm är mindre än percentilen, ska kommunens norm användas.
Om kommunens egen percentil eller den landskapsspecifika percentil som tillämpats utgående från ett litet antal observationer understiger kommunens norm med mindre än 10 procent, ska percentilen användas.
Om percentilen understiger kommunens norm med mer än 10 procent ska ett medelvärde av percentilen och kommunens norm användas.
Om kommunen saknar en egen norm eller om Folkpensionsanstalten saknar information om kommunens norm, ska percentilen användas.
För fem personers hushåll och större hushåll tillämpas det tillägg per ytterligare medlem i hushållet som fås via kommunernas normer eller via det allmänna bostadsbidraget.
De boendeutgifter av behövlig storlek som anges i Folkpensionsanstaltens anvisningar har fastställts för hushåll som består av en till fyra personer. Varje ytterligare person i hushållet utökar det godtagbara beloppet med ett fast belopp. I och med att Folkpensionsanstalten fastställer utgifterna på detta sätt bibehölls de flesta kommunspecifika boendenormerna på samma nivå eller en något högre nivå när Folkpensionsanstalten tog över ansvaret för det grundläggande utkomststödet. I vissa kommuner sjönk boendenormerna i förhållande till den nivå som kommunen tidigare godtagit.
Folkpensionsanstalten följer på årsbasis hur hyresnivån utvecklas. Boendenormerna justeras årligen, och justeringen görs utifrån de genomsnittliga hyror som de sökande uppgett. Boendenormerna har höjts med 3 eller 5 procent för de kommuner där de genomsnittliga hyrorna översteg Folkpensionsanstaltens boendenorm. Folkpensionsanstaltens fastställda boendenormer publiceras på Folkpensionsanstaltens webbsidor, och även uppdateringarna av boendenormerna publiceras på webbsidorna kring årsskiftet.
År 2018 höjdes boendenormerna i 30 kommuner med 3 procent för hushåll som består av två eller flera personer. De anmälda genomsnittliga hyrorna översteg boendenormen enligt Folkpensionsanstaltens anvisningar framför allt i stora och medelstora städer. Boendenormerna för enpersonshushåll höjdes inte 2018 i någon annan stad än Åbo, där nivån var betydligt lägre än i andra kommuner av motsvarande storlek. Ur statistisk synvinkel fanns det inget behov av att höja boendenormerna för enpersonshushåll, eftersom de anmälda genomsnittliga hyrorna överensstämde väl med Folkpensionsanstaltens boendenormer eller låg rentav på en betydligt lägre nivå.
År 2019 granskades särskilt boendenormerna i kommunerna i huvudstadsregionen. Det finns inte tillräckligt med förmånliga hyresbostäder i kommunerna i huvudstadsregionen, och handledningen av klienter som söker en förmånligare bostad belastar såväl kommunens socialarbetare som boenderådgivningen och klienterna. År 2019 beslutade man att på försöksbasis sammanslå boendenormerna för Esbo, Vanda, Grankulla och Helsingfors till en enda kommungrupp. Som ny gemensam boendenorm valde man den högsta nivån för varje hushållsstorlek som hade tillämpats under 2018 i de ovannämnda kommunerna, varvid nivån inte sjönk i någon kommun.
I fråga om de övriga kommunerna höjdes inte boendenormerna för 2019, eftersom de maximala boendeutgifterna för allmänt bostadsbidrag höjdes för 2019 (2017 och 2018 hade de inte ändrats) och det konstaterades att höjningarna kommer att påverka boendeutgifterna inom utkomststödet. Överlag steg hyrorna enligt Statistikcentralen med 1,1 procent under 2018.
För 2020 höjdes boendenormerna i fyra kommuner, där de genomsnittliga anmälda hyrorna översteg Folkpensionsanstaltens boendenorm. Dessutom visste man att det förändrade sysselsättningsläget i Nystad och Äänekoski skulle medföra högre priser på hyresbostäder. I Nystad höjdes boendenormerna med 3 procent för alla hushållstyper, och i Äänekoski, Kervo och Tusby höjdes de med 3 procent för hushåll som består av fler än två personer. År 2020 genomfördes dessutom en sammanslagning av kommunerna Valtimo och Nurmes. Valtimos egen boendenorm slopades och man övergick till att tillämpa normen i Nurmes i fråga om klienterna inom utkomststödet i Valtimo.
För 2021 höjdes boendenormerna i fyra kommuner, där de genomsnittliga anmälda hyrorna översteg Folkpensionsanstaltens boendenorm. I Uleåborg och Tusby höjdes boendenormerna med 3 procent för alla hushållstyper, och i Borgå höjdes de med 3 procent för hushåll med fler än två personer. I Träskända var höjningsbehovet större. Där höjdes boendenormen för enpersonshushåll med 3 procent, medan boendenormen för hushåll med fler än två personer höjdes med 5 procent.
Folkpensionsanstalten har utvecklat boendenormerna i samarbete med kommunerna och sedan 2021 fört diskussioner med dem om boendenormernas nivå. I fråga om några kommuner har boendenormerna ändrats årligen.
Folkpensionsanstalten såg över boendenormerna våren 2023, och då konstaterades det inte finnas något tryck på att höja dem. Situationen bedöms på nytt i början av hösten 2023, och då fattas beslut om eventuella höjningar. De eventuella höjningarna berör enskilda kommuner och påverkar således inte de totala kostnaderna nämnvärt.
Folkpensionsanstalten har enligt sina anvisningar beaktat boendeutgifterna till fullt belopp om boendeutgifterna enligt anvisningarna överstigs endast obetydligt. Som obetydlig överskridning har Folkpensionsanstalten betraktat en överskridning på högst 5 procent. På grund av energikrisen har man sedan november 2022 betraktat en överskridning på 8 procent som en obetydlig överskridning.
2.9
Bedömning av nuläget
I 7 a § 2 mom. i lagen om utkomststöd föreskrivs det att om boendeutgifterna överskrider ett belopp som kan anses behövligt ska sökanden anvisas att skaffa en förmånligare bostad. Det finns inga bestämmelser om det belopp som kan anses vara behövligt i fråga om boendeutgifter vare sig på lag- eller förordningsnivå. Som det har konstaterats i förarbetena till lagen har Folkpensionsanstalten kunnat utnyttja referensuppgifter som begärts av kommunerna i sin bedömning av vilka nivåer på boendeutgifter som kan anses vara godtagbara inom det grundläggande utkomststödet i respektive kommun och område. Folkpensionsanstalten har tagit fram de ovannämnda kommunspecifika boendenormerna för detta ändamål och utnyttjat dem i sitt beslutsfattande. Referensuppgifterna om boendeutgifterna ska dock inte betraktas som absoluta uppgifter, utan lagen lämnar också utrymme för prövning från fall till fall. I den gällande lagen konstateras att sökanden för att skaffa sig en förmånligare bostad ska ges en tillräcklig tidsfrist som beaktar hans eller hennes faktiska behov. Under denna tidsfrist ska boendeutgifterna beaktas till fullt belopp. Om sökanden inte har någon reell möjlighet att på sin bostadsort skaffa en bostad som avses i 2 mom., kan boendeutgifterna beaktas till sitt fulla belopp även efter den utsatta tidsfristen.
I Folkpensionsanstaltens tillämpningspraxis har boendeutgifter godkänts till ett lägre belopp än det faktiska beloppet, det vill säga enligt normen, men i många situationer har sökandens familj dock haft särskilda skäl som medfört högre boendeutgifter, och då har dessa godkänts. I flera situationer har sökanden inte lyckats hitta en förmånligare bostad på sin ort, varför boendeutgifterna har godkänts till sitt faktiska belopp. Vid Folkpensionsanstalten är godkännandet av boendeutgifter förknippat med mycket administrativt arbete. Vidare har det inte nödvändigtvis varit effektivt att hänvisa sökande till kommunen för att deras bostadsärende ska utredas.
I Helsingforsregionen och i andra stora tillväxtcentrum är efterfrågan på hyresbostäder stor, vilket påverkar priserna för boende. När efterfrågan är som allra störst är alla lediga bostäder på den privata hyresbostadsmarknaden inte nödvändigtvis tillgängliga för dem som får utkomststöd, utan de går ofta till andra hyrestagare. Om en sökande som får utkomststöd vill söka en bostad någon annanstans än i sin hemkommun är han eller hon i praktiken tvungen att kontakta varje kommun separat, eftersom hyreshusbolagen och eventuella boenderådgivare i regel verkar inom den egna kommunen. Dessutom måste den sökande i så fall separat ansöka om en bostad från de privata hyreshusbolag som har ARA-bostäder och från det fritt finansierade bostadsbeståndet.
Enligt ARA:s guide för val av hyresgäster är bostadsbehovet, förmögenheten och inkomsterna jämbördiga kriterier vid fastställande av en företrädesordning för sökandena. Undantag från företrädesordningen får inte basera sig på skäl som anknyter till personen, språk, medborgarskap eller kultur. I vissa fall kan kommunens invånare emellertid ges företräde som sökande. Kommuntillhörighet kan vara en avgörande faktor när hyresgäster väljs till ARA-bostäder om vilka en eller flera kommuner har den faktiska bestämmanderätten i fall där man med inga andra kriterier för val av hyresgäst kan skilja de sökande åt. Enligt förteckningen över brådskande bostadsbehov i ARA:s guide kan grunden ”ska flytta till en ort där personen har fått anställning eller studieplats” leda till prioritetsklass 1. Däremot kan grunden ”de nuvarande boendekostnaderna är klart för höga i förhållande till familjemedlemmarnas inkomster och förmögenhet” leda till prioritetsklass 3. I guiden för val av hyresgäster i huvudstadsregionen finns ett tillägg, enligt vilket den sökande kan anses höra till prioritetsklass 2 om skillnaden är orimlig.
ARA:s guide för val av hyresgäster s. 18-21, länk: Guide för val av hyresgäster (ara.fi)
6
Remissvar
Lagförslaget var ute på remiss mellan den 29 augusti och den 18 september 2023. Alla remissvar kan läsas i webbtjänsten utlåtande.fi, (Utlåtande - Utlåtandetjänsten) samt i statsrådets informationstjänst för projekthantering (länk till Projektfönstret på statsrådets webbplats) på adressen: Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 7 a § i lagen om utkomststöd - Social- och hälsovårdsministeriet (stm.fi).
Det kom in 73 yttranden om propositionen. Yttranden om propositionen har lämnats av finansministeriet, justitieministeriet, miljöministeriet, justitiekanslern, riksdagens biträdande justitieombudsman, diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen, ombudsmannen för äldreomsorgen, Folkpensionsanstalten samt följande välfärdsområden: Kajanalands välfärdsområde, Österbottens välfärdsområde, Egentliga Tavastlands välfärdsområde, Norra Savolax välfärdsområde, Satakunta välfärdsområde, Kymmenedalens välfärdsområde, Mellersta Finlands välfärdsområde, Södra Österbottens välfärdsområde, Norra Österbottens välfärdsområde, Egentliga Finlands välfärdsområde, Lapplands välfärdsområde, Mellersta Nylands välfärdsområde, Birkalands välfärdsområde, Helsingfors social-, hälsovårds- och räddningssektor samt Västra Nylands välfärdsområde. Även följande aktörer lämnade ett yttrande: Pikassos Oy, Kompetenscentrumet inom det sociala området i huvudstadsregionen Socca, Hyvil Oy, Tammerfors stad, Villmanstrand stad, Finlands Kommunförbund rf, Institutet för hälsa och välfärd, Statens ekonomiska forskningscentral, Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA), Y-Säätiö sr, Kohtuuhintaisten vuokra- ja asumisoikeustalojen omistajat - KOVA ry, Vailla vakinaista asuntoa ry, Vuokralaiset VKL ry, KAS bostäder Ab, Suomen Vuokranantajat ry, Rikoksettoman elämän tukisäätiö sr, Suomen velalliset ry, Hyvinvointiala Hali ry, Förbundet för Ensamstående Föräldrar rf, Närståendevårdarnas förbund rf, Finlands Svenska Författareförening RF, Ungdomssektorns Takorganisation i Finland Allians rf, Förbundet för mänskliga rättigheter, Suomen köyhyyden vastainen verkosto EAPN-Fin, Mannerheims Barnskyddsförbund rf, Invalidförbundet rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Rädda Barnen rf, Fackorganisationen för högutbildade inom socialbranschen Talentia rf, Amnesty International Finländska sektionen rf, Centralförbundet för Barnskydd, Nätverket för stjärnfamiljer, Kirkkohallitus Takuusäätiö sr. SOSTE Finlands social och hälsa rf och Synskadades förbund rf.
Remissinstanserna fäste framför allt vikt vid individuell prövning, barnets bästa, arbetsbördan inom välfärdsområdets socialvård samt läget på bostadsmarknaden i synnerhet i de största städerna. Med anledning av remissvaren har propositionen ändrats så att förteckningen i underpunkterna till 3 mom. inte är uttömmande, utan 6 punkten lyder ”någon annan med 1–5 punkten jämförbar grundad anledning”. Dessutom kan tidsfristen för sökanden att skaffa en förmånligare bostad enligt 4 mom. förlängas av grundad anledning. I 3 mom. 1 punkten har uttrycket särskilda behov hos ett barn ersatts med uttrycket barnets bästa. Med anledning av ändringarna har också motiveringen till propositionen preciserats. Syftet med ändringarna är att denna proposition inte ska leda till en ökad arbetsbörda inom välfärdsområdets socialvård. Vidare har motiveringen till lagstiftningsordningen preciserats, liksom även motiveringen till konsekvensbedömningarna. Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2024.
7
Specialmotivering
7 a §. Boendeutgifter. 7 a § 1 mom. 1 punkten i lagen om utkomststöd ändras så att hänvisningen till 9 § i lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014) stryks. Punkten preciseras så att det nämns att termen boendeutgifter kan avse hyra för hyresbostad. Vidare kan termen avse även följande utgifter: skötselvederlag för ägarbostad, extra vederlag, vederlag för tomtarrende och den andel av kapital- eller finansieringsvederlaget som används för att täcka ränteutgifterna för bolagslån. Med boendeutgifter avses också månatliga räntor på personliga lån för anskaffning av ägarbostad eller bostadsrätt. Vidare innefattar utgifterna i fråga om alla boendeformer även bastuavgifter. Boendeutgifternas omfattning motsvarar nuvarande tillämpningspraxis, men utgifterna räknas upp i större detalj än tidigare i paragrafen. Punkterna 2–5 kvarstår oförändrade. Dessutom preciseras 7 punkten genom ett tillägg där det nämns att nödvändiga utgifter som hänför sig till inflyttning i en bostad kan godtas endast om inflyttningen gäller en bostad i fråga om vilken utgifterna överensstämmer med 2 och 3 mom.
Det föreslås att det i paragrafens 2 mom. ska föreskrivas att bestämmelser om det behövliga beloppet av sökandens boendeutgifter enligt 1 mom. 1–3 punkten utfärdas genom förordning av statsrådet. I 1 mom. 1–3 punkten i lagen om utkomststöd avses en sådan bostadshyra som anges i 1 punkten, vilken enligt förslaget ska ändras, samt skötselvederlag för ägarbostad och månatliga räntor på personliga lån för anskaffning av ägarbostad eller bostadsrätt. Vidare avses nödvändiga underhållsutgifter för andra ägarbostäder än ägarbostäder i bolagsform (2 punkten) och uppvärmningskostnader (3 punkten). I den planerade förordningen ska det behövliga beloppet av boendeutgifter fastställas enligt sökandens bostadsort och familjestorlek. Utkastet till förordning finns som bilaga till denna proposition. Det behövliga beloppet av boendeutgifter baserar sig på utvecklingen av de genomsnittliga boendeutgifter som mottagarna av Folkpensionsanstaltens grundläggande utkomststöd uppgett för Folkpensionsanstalten. Dessutom har Folkpensionsanstalten vid behov fört en diskussion med kommunerna om boendeläget i kommunerna. Detta förfarande ska i fortsättningen etableras på statsrådsnivå utifrån förordningen. Det behövliga beloppet av boendeutgifter justeras årligen. Folkpensionsanstalten gör årligen före utgången av oktober en framställning till social- och hälsovårdsministeriet om justering av de belopp som anges i förordningen.
Paragrafens 3 mom. är nytt till sitt innehåll. Om sökanden har en särskild grund för att bo i den bostad för vars boendeutgifter han eller hon söker utkomststöd, kan boendeutgifterna beaktas till sitt fulla belopp under den tid som grunden i fråga är aktuell. Då ska sökanden inte anvisas att skaffa en förmånligare bostad. Det är fråga om särskilda grunder som gäller personen i fråga och hans eller hennes livssituation och som kan vara långvariga. Folkpensionsanstalten tillämpar redan nu motsvarande grunder i beviljandet av utkomststöd för boendeutgifter. Enligt bestämmelsen behöver inte sådana boendeutgifter godkännas som saknar en koppling till en särskild grund. Om en person till exempel på grund av en funktionsnedsättning behöver ett extra rum behöver inte boendeutgifter som överstiger detta behov godkännas.
En grund som enligt 3 mom. 1 punkten i lagförslaget ska beaktas är barnets bästa, om det bor ett barn i samma hushåll som sökanden, vilket talar för att familjen ska bo kvar i sin nuvarande bostad. Omkring en fjärdedel av alla dem som bor i ett hushåll som får utkomststöd är under 18 år. Det är viktigt att de åtgärder som vidtas för att korrigera underskottet i statsfinanserna inte äventyrar barnets bästa. Med stöd av denna punkt kan man beakta olika faktorer som påverkar barnets bästa och som talar för att familjen ska bo kvar i den nuvarande bostaden. Det är motiverat att bo kvar i den nuvarande bostaden för att barnet inte ska behöva byta skola eller plats för småbarnpedagogik, i synnerhet om barnet dessutom har ett behov av särskilt stöd som erbjuds i den nuvarande skolan eller småbarnspedagogiken och det är förenligt med barnets bästa. Ett annat exempel är om det finns ett stödnätverk av personer som faktiskt deltar i barnets vård eller hobbyer och som främjar familjens välbefinnande och ork i vardagen.
Enligt 2 punkten kan en grund för att boendeutgifterna ska godkännas till sitt fulla belopp vara behov av extra utrymme som föranleds av särskild vård av sökanden eller sökandens familjemedlem eller av sökandens eller familjemedlemmens funktionsnedsättning, eller ändringar som gjorts i bostaden i enlighet med lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987). Till exempel en ensamboende person med funktionsnedsättning kan behöva hjälpmedel som kräver extra utrymme, vilket innebär att personens bostad kan vara större än vad som i allmänhet i bedömningen av en ensamboende persons boendeutgifter kan anses vara behövligt. Exempel på hjälpmedel som kräver extra utrymme är andningsapparater eller rullstolar. Behov av extra utrymme kan även föranledas av anlitandet av en personlig assistent. Om en person använder hjälpmedel eller har svårt att röra sig kan han eller hon behöva bo i en bostad som är tillgänglig. Ofta har Folkpensionsanstalten redan i samband med beviljandet av andra förmåner skaffat uppgifter om exempelvis personens användning av hjälpmedel och vårdbehov, och därför behöver klienten i allmänhet inte lämna in dessa uppgifter separat.
Enligt 3 punkten är behov av bostadsutrymme som föranleds av tillgodoseendet av ett barns umgängesrätt enligt ett avtal som fastställts av ett kommunalt organ eller ett välfärdsområde, eller genom ett domstolsbeslut en sådan grund som avses i momentet. Enligt samma punkt ska också behov av bostadsutrymme som föranleds av ordnandet av umgänge med ett barn som placerats utom hemmet eller omhändertagits med stöd av barnskyddslagen (417/2007) beaktas. Faktorer som ska beaktas i tillämpningen är bland annat antalet barn, barnens ålder och träffarnas frekvens. I prövningen godkänns enligt Folkpensionsanstaltens gällande tolkningspraxis i regel ett extra rum, eftersom det inte kan anses vara motiverat att det ska finnas ett separat rum för varje barn vars umgängesrätt ska tillgodoses. Även de situationer där barnets boende har ordnats som växelvist boende ska beaktas.
En grund för att kostnaderna ska godkännas till sitt fulla belopp är enligt 4 punkten sökandens eller dennas familjemedlems svaga hälsotillstånd, av någon annan orsak nedsatta funktionsförmåga eller ålder över 80 år, som gör det svårt att byta bostad. Det kan vara orimligt att kräva att en person vars förmåga att klara av vardagliga sysslor är nedsatt på grund av en funktionsnedsättning, dåligt hälsotillstånd, hög ålder eller någon annan orsak ska söka en annan bostad som ger honom eller henne motsvarande förutsättningar att klara av vardagen som den nuvarande bostaden. Ett hinder för bostadsbyte kan till exempel vara att det inte finns någon bostad att få i ett hus med hiss. Klienten ska lägga fram en utredning över sitt svaga hälsotillstånd eller sin nedsatta funktionsförmåga. Den föreslagna särbehandlingen av personer över 80 år bygger på forskningsrön som visar att funktionsförmågan hos äldre personer ofta försvagas kraftigt uttryckligen efter 80 års ålder. Även om den äldre inte har nedsatt kondition kan det tära på livskvaliteten och välbefinnandet att flytta bort från en bostad som varit den äldres hem kanske i flera decennier och från bekanta grannar och en bekant närmiljö. Detta kan inte anses vara en rimlig konsekvens av strävan efter att uppnå målen med lagen. Undantagsgrunden tillämpas också på en sökande vars familjemedlem uppfyller de förutsättningar som anges i bestämmelsen. I lagen om utkomststöd avses med familj i gemensamt hushåll boende föräldrar, en förälders minderåriga barn, äkta makar samt två personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden (3 §).
Enligt 5 punkten är en grund för att boendeutgifterna ska godkännas till ett större belopp än huvudregeln att sökanden bor i en bostad som omfattas av boendeservice som ordnas av välfärdsområdet. Med boendeservice avses de olika boendeformer som avses i socialvårdslagen (1301/2014). I 5 punkten avses boende på en enhet som producerar boendeservice eller någon annan boendeform som ordnas av välfärdsområdet. En stödbostad eller bostad i en enhet för serviceboende har ordnats för sökanden på grund av att han eller hon behöver relaterade tjänster till stöd för sin livssituation. Med andra ord har man redan efter prövning kommit fram till att sökanden inte klarar av att bo i en vanlig bostad. Sökanden har inte heller någon möjlighet att påverka de boendeutgifter som han eller hon orsakas av bostaden.
En särskild grund enligt 6 punkten är någon annan med de övriga punkterna i momentet jämförbar grundad anledning att bo kvar i den bostad för vars boendeutgifter sökanden ansöker om utkomststöd. Denna punkt tillämpas när det är fråga om en exceptionell livssituation som ofta endast kan utredas genom samarbete med socialvården i välfärdsområdet. Som exempel kan nämnas en situation där personen har varit bostadslös en längre tid och följaktligen har utmaningar med livshanteringen. Då kan boendeutgifterna för en bostad som överstiger normen beaktas till fullt belopp, om Folkpensionsanstalten från välfärdsområdets socialvård får en utredning om att en plats för stödboende ska ordnas för personen, men att han eller hon står i kö. Det kan också finnas andra exceptionella livssituationer där det inte är skäligt att förutsätta att sökanden ska skaffa en ny bostad. I dessa situationer kan man i regel förutsätta att ett utlåtande om sökandens situation ska skaffas från socialvården, om ett sådant finns att få.
Det föreslagna 4 mom. gäller sökandens skyldighet att skaffa sig en förmånligare bostad. Det föreslås att om boendeutgifterna för den som ansöker om utkomststöd överskrider ett belopp som kan anses behövligt i sökandens boendekommun enligt 2 mom., ska sökanden anvisas att skaffa en förmånligare bostad. Personen kan söka en bostad även utanför sin nuvarande boendekommun. I så fall ska boendeutgifterna för bostaden på den eventuella nya bostadsorten vara förenliga med boendenormen för den nya boendekommunen.
Folkpensionsanstalten ska vid behov anvisa sökanden att ta kontakt med kommunen för att reda ut bostadsfrågan. Denna bestämmelse finns också i den gällande lagen, men enligt den föreslagna bestämmelsen ska sökanden anvisas vid behov. Kommunerna erbjuder också boenderådgivning, och i praktiken kan sökanden anvisas till denna. Vidare kan man behöva kontakta klienten och socialvården inom välfärdsområdet, om klienten enligt Folkpensionsanstaltens bedömning inte klarar av att förstå varför han eller hon behöver skaffa sig en förmånligare bostad samt om ett godkännande av boendeutgifterna till behövligt belopp i stället för till fullt belopp med tanke på klientens helhetssituation så gott som omedelbart skulle leda till obetalda hyror.
Det föreslås att den nya lagen ska innehålla mer specifika bestämmelser om tidsfristen. Sökanden ska ges en tidsfrist på tre månader för att skaffa sig en förmånligare bostad. Tidsfristen är ovillkorlig. Även i de anvisningar som Folkpensionsanstalten iakttar i nuläget gäller en principiell tidsfrist på tre månader. Under denna tid ska Folkpensionsanstalten beakta stödmottagarens boendeutgifter till deras fulla belopp. Det är särskilt viktigt att reservera tid för införskaffandet av en ny bostad till exempel när det gäller nya sökande av utkomststöd, som inte nödvändigtvis tidigare på något sätt har satt sig in i grunderna för beviljande av utkomststöd och som vid valet av sin nuvarande bostad inte kunde förutsättas ha förstått att ta i beaktande att de kan bli i behov av utkomststöd. Behov av utkomststöd kan uppstå plötsligt. En överraskande vändning i livet, till exempel arbetslöshet, allvarlig sjukdom som drabbar sökanden själv eller en familjemedlem, skilsmässa eller makens död, kan medföra ett stödbehov som sökanden aldrig tidigare har haft. Ur sökandens synvinkel är det inte skäligt att hans eller hennes boendeutgifter omedelbart beaktas till behövligt belopp, utan sökanden måste ges tid att anpassa sina boendeförhållanden efter den nya situationen.
Tidsfristen kan också förlängas av grundad anledning. Ibland kan tidsfristen på tre månader inte anses vara tillräcklig med tanke på sökandens omständigheter och situation. Jämfört med de särskilda grunder som anges i 3 mom. är det snarare yttre faktorer som kan motivera en förlängning av tidsfristen. Då är det i och för sig motiverat att skaffa en förmånligare bostad, men sökanden behöver få tilläggstid för detta. Till exempel efter en allvarlig kris som orsakar en plötslig förändring i livet, såsom en närståendes död och anpassningen till den nya situationen, kan sökanden behöva mer tid än tre månader på sig att omorganisera boendet. En lämplig anpassningstid i denna typ av förändringar i livet kan anses vara cirka sex månader. Dessutom kan det hända att sökanden trots aktiva försök inte har lyckats hitta en förmånligare bostad i sin boendekommun och att ingen sådan bostad har kunnat erbjudas sökanden inom tidsfristen på tre månader. Sökanden är skyldig att visa att han eller hon har använt alla metoder som funnits till förfogande för att skaffa en förmånligare bostad. Tidsfristen ska inte förlängas för en obestämd tid, utan Folkpensionsanstalten kan bedöma hur lång tilläggstid som är skälig i sökandens fall. I dessa situationer kan man behöva kontakta klienten och välfärdsområdets socialvård.
När tidsfristen löpt ut ska det belopp som med stöd av 2 mom. fastställts som behövligt i sökandens boendekommun godkännas som sökandens boendeutgifter. På motsvarande sätt som i den sista meningen i 7 a § 2 mom. i den gällande lagen om utkomststöd föreskrivs det i det föreslagna nya 3 mom. att momentet inte gäller en sådan sökande av utkomststöd som redan tidigare i fråga om samma bostadsbehov har fått en anvisning och en tidsfrist för skaffande av en förmånligare bostad. Med detta avses den anvisning som getts för sökandens nuvarande bostad. Om en person inte har ansökt om utkomststöd till exempel under de senaste tre månaderna men han eller hon tidigare i samband med ansökan om stöd har blivit uppmanad att skaffa en förmånligare bostad och valt att inte följa denna uppmaning, beaktas personens boendeutgifter inte till fullt belopp när beslutet utifrån den nya ansökan fattas.
12
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Propositionen är relevant med avseende på tillgodoseendet av de sociala rättigheterna enligt 19 § i grundlagen. Propositionen har främst samband med tryggandet av vars och ens rätt till oundgänglig försörjning och omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen samt med bedömningen av huruvida det finns godtagbara grunder för att försvaga denna rätt. Den har också kopplingar till rätten att välja bostadsort enligt 9 § 1 mom. i grundlagen. Vidare har propositionen konsekvenser för barnens rättigheter och för det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Propositionen har också kopplingar till främjandet av vars och ens rätt till bostad enligt 19 § 4 mom. i grundlagen och till tillgodoseendet av jämlikhet enligt 6 §.
Propositionen är också relevant med tanke på den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 78–80/2002), FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976), FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016).
Utkomststödet har nära samband med rätten till oundgänglig försörjning och omsorg som tryggas i grundlagens 19 § 1 mom. Enligt förarbetena till 19 § i grundlagen har bestämmelserna om rätten till oundgänglig försörjning och omsorg en nära anknytning till 7 § i grundlagen, som tryggar rätten till liv. Med oundgänglig försörjning och omsorg avses i grundlagen en ”sådan inkomstnivå och sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv”. Det handlar till exempel om att se till att den stödbehövande får den föda och har möjlighet till sådant boende som är en förutsättning för att hälsan och livskraften ska bevaras (RP 309/1993 rd, s. 73/II). I förarbetena till 19 § 1 mom. i grundlagen konstateras det också att syftet med bestämmelsen är att trygga miniminivån på förutsättningarna för ett människovärdigt liv, det vill säga ett s.k. existensminimum (RP 309/1993 rd s. 20/I).
Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen tillkommer denna subjektiva rättighet alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv. Hjälpbehovet utreds genom individuell behovsprövning, och för att få det krävs det att personen inte kan skaffa tillräcklig trygghet genom egen verksamhet eller får den i andra system för social trygghet eller av andra personer, såsom till exempel sin make eller sina föräldrar. Bestämmelsen avspeglar Finlands internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter och i synnerhet artikel 13.1 i den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 80/2002). Enligt den konventionsbestämmelsen ska personer som saknar och som inte genom egna ansträngningar eller på annat sätt kan skaffa sig tillräckliga medel för sin försörjning och som inte heller kan få sådana medel från andra källor, såsom socialförsäkringssystem, få nödvändig hjälp samt, vid sjukdom, den vård deras tillstånd kräver.
Trots att vars och ens rätt enligt 19 § 1 mom. i grundlagen är en subjektiv rättighet, behövs det för att alla ska kunna tillförsäkras denna rättighet i praktiken lagstiftning på lägre nivå, där det ingår bestämmelser om stödformer, förutsättningarna för att få stöd och behovsprövning samt procedurer (GrUU 25/1994 rd s. 10/II). Utkomststödet är en stödform som konkretiserar den rättigheten.
I samband med att lagen om utkomststöd stiftades granskade grundlagsutskottet sambandet mellan utkomststödet och 19 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 31/1997 rd s. 2–5). Enligt utskottet kan utkomststödet betraktas som en garanti för den oundgängliga försörjning och omsorg som krävs för ett människovärdigt liv enligt 19 § 1 mom. i grundlagen i den mån stödet ges i pengar. Samtidigt har man med hjälp av utkomstskyddssystemet velat trygga en socialt acceptabel levnadsstandard, som i de flesta fall går utöver den rättighet som garanteras i 19 § 1 mom. i grundlagen. Utkomststödets grunddel är enligt utskottet avsedd att räcka till för större utgifter än vad som krävs av en oundgänglig utkomst för att trygga ett människovärdigt liv. Utkomststödets (dåvarande) nivå skulle med andra ord inte uppfattas som en miniminivå enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet föreslog att ordet "oundgängliga" stryks i 1 § som beskriver utkomststödets syfte, och att följande mening fogas till paragrafen: ”Med hjälp av utkomststödet tryggas minst den utkomst som oundgängligen behövs för ett människovärdigt liv för en person och familj”. Riksdagen godkände 1 § i lagförslaget med den ändringen (ShUB 33/1997 rd). Enligt grundlagsutskottet är varken skyddet enligt 19 § 1 mom. i grundlagen eller utkomststödet avsedda att täcka sådana risksituationer som nämns i 19 § 2 mom. (tryggandet av grundläggande försörjning), trots att det i praktiken varit nödvändigt att betala stödet kontinuerligt som ett komplement till den primära trygghet som avses i 2 mom.
Eftersom utkomststödet syftar till att trygga en socialt acceptabel levnadsstandard täcks genom stödet också sådana utgifter som inte ingår i en oundgänglig försörjning enligt grundlagen. Därav följer att 19 § 1 mom. i grundlagen inte som utgångspunkt hindrar en sänkning av utkomststödets nivå så länge som det i samband med sänkningen alltid bedöms på individnivå att ingens rätt till den oundgängliga försörjning som krävs för att människovärdigt liv äventyras. Vilket penningbelopp som ger det skydd som förutsätts i 19 § 1 mom. i grundlagen bestäms alltså i sista hand på individnivå, och det kan vara lägre än utkomststödets grunddel.
I propositionen är det i vissa fall fråga om dels bestämmelser som leder till att det utkomststöd som i nuläget beviljas stödmottagare minskar, dels en inskränkning av rätten till stöd som gäller alla som ansöker om stöd. Det är möjligt att under vissa förutsättningar genom vanlig lag föreskriva om inskränkningar av en grundläggande fri- och rättighet, men inskränkningarna ska vara noggrant avgränsade och tillräckligt exakt definierade. De får inte heller gälla den grundläggande fri- och rättighetens kärnområde. Grunderna för inskränkningarna ska dessutom vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte. Inskränkningarna får inte heller stå i strid med Finlands internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter. (GrUB 25/1994 vp.)
Lagstiftarens skyldighet att se till att bidragssystemet är sådant att det ger individen tillräckliga faktiska möjligheter att utöva sina rättigheter kan härledas ur den grundläggande karaktären hos den subjektiva rättigheten i 19 § 1 mom. i grundlagen och ur det allmännas skyldighet att enligt 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses (GrUU 31/1997 rd, s. 3). Bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna är förpliktande för det allmänna. Om förmåner som tillgodoser de grundläggande fri- och rättigheterna ändras kan bedömningen av huruvida ändringen kan tillåtas på konstitutionella grunder till tillämpliga delar göras på liknande grunder som vid bedömning av huruvida egentliga inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna kan tillåtas.
Enligt artikel 11.1 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976) erkänner konventionsstaterna vars och ens rätt till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Enligt artikel 2.1 i konventionen förpliktar sig varje konventionsstat att till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att de i konventionen inskrivna rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet genom alla därtill ägnade medel, och då i synnerhet genom åtgärder på lagstiftningens område. Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som övervakar genomförandet av ESK-konventionen, har utarbetat riktlinjer för hur förpliktelserna enligt konventionen och ändringar som görs i dessa ska tolkas.
Grundlagsutskottet har i sin etablerade praxis ansett att det vid dimensioneringen av de sociala rättigheterna ligger helt i linje med den handlingsskyldighet som ålagts lagstiftaren att den sociala tryggheten planeras och utvecklas enligt samhällets ekonomiska resurser och att man kan ta hänsyn till den rådande situationen inom samhällsekonomin och de offentliga finanserna vid dimensioneringen av förmåner som direkt finansieras av det allmänna (se t.ex. GrUU 6/2015 rd). Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis kan statsfinansiella sparmål under en lågkonjunktur vara en godtagbar grund för att i viss mån också göra ingrepp i nivån på de grundlagsfästa rättigheterna (se GrUB 25/1994 rd, s. 10/II, och t.ex. GrUU 25/2012 rd och GrUU 44/2014 rd). Inte heller då får bestämmelserna sammantaget äventyra tillgodoseendet av en grundläggande fri- och rättighet som tryggas i grundlagen (GrUU 10/2015 rd).
Inskränkningarna ska vara noggrant avgränsade och tillräckligt exakt definierade och det väsentliga innehållet i inskränkningarna ska framgå av lagen. Vidare ska inskränkningarna vara dikterade av något godtagbart och vägande samhälleligt skäl. Inskränkningarna ska också vara förenliga med kravet på proportionalitet. Målsättningarna med lagstiftningen ska stå i rätt proportion till de metoder som använts, och inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte. Inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna är med andra ord tillåtna bara om målet inte kan nås genom mindre ingrepp i rättigheterna. I bedömningen av godtagbarheten ska man även beakta de internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, och om det finns motsvarande bestämmelser om mänskliga rättigheter i de konventioner om grundläggande och mänskliga rättigheter som är bindande för Finland är dessa relevanta. Det är till exempel endast möjligt att godkänna sådana begränsningsgrunder i Finlands lagstiftning som är godtagbara enligt Europakonventionen.
Enligt grundlagens 19 § 3 mom. ska det allmänna stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Vid beviljande av utkomststöd ska det också beaktas hur nivån på stödet påverkar barnens välbefinnande i familjen. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 25/2012 konstaterat att de ovan angivna omständigheterna i anslutning till statsfinanserna också är tillämpbara vid bedömningen av förmåner som grundlagens 19 § 3 mom. förpliktar det allmänna att tillhandahålla som stöd. Sparmål i fråga om statsfinanserna har således under en ekonomisk lågkonjunktur kunnat betraktas som en godtagbar grund för att i viss mån ingripa i exempelvis nivån på barnbidrag, vilket den proposition som det ovannämnda utlåtandet gällde handlade om. Grundlagsutskottet betonade dock att regleringen som helhet inte får äventyra skyldigheten att tillhandahålla stöd enligt grundlagen. I lagförslaget har det tagits i beaktande att det inte är korrekt att tillämpa ett normenligt godkännande av boendeutgifter om detta får oskäliga följder för de barn som bor i familjen.
Övervakningsorganen för de internationella människorättskonventionerna har utfärdat ställningstaganden som gäller Finland. FN:s ESK-kommitté utfärdar allmänna kommentarer om hur bestämmelserna i konventionen ska tolkas (general comments). Kommitténs senaste slutsatser om Finland godkändes den 5 mars 2021 (E/C.12/FIN/CO/7). Kommittén fäste i sina slutsatser vikt vid den social tryggheten (artikel 9) och ansåg att de nedskärningar av förmåner och frysningar av folkpensionsindex som gjordes under 2015–2019 ledde till att förmånerna blev otillräckliga. Kommittén krävde att Finland framöver ska säkerställa att de sociala förmånerna bevaras på en tillräcklig nivå och att följande kriterier uppfylls när nedskärningar övervägs bland annat i samband med sparåtgärder i de offentliga finanserna: a) nedskärningarna är temporära och gäller endast under kristid; b) nedskärningarna är nödvändiga och proportionella, och det vore mer skadligt med tanke på individernas ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om andra verksamhetsprinciper följs eller om inga åtgärder vidtas; c) nedskärningarna inte får oproportionerliga konsekvenser för grupper som är i en mer utsatt ställning än andra och för marginaliserade grupper; d) nedskärningarna kombineras med andra åtgärder, såsom sociala inkomstöverföringar, för att lindra ojämlikhet som uppstår under kriser; och e) vid nedskärningar bevaras förmånens kärndel, som möjliggör en tillräcklig levnadsstandard för förmånstagarna. Vidare uppmanade kommittén Finland att ta del av den allmänna kommentaren nr 19 (2007) om rätten till social trygghet samt kommittéordförandens brev om sparåtgärder i de offentliga finanserna (2012) (E/2013/22-E/C.12/2012/3, annex VI (B)).
Europeiska kommittén för sociala rättigheter publicerade sitt senaste avgörande som gäller Finland den 15 februari 2023. Avgörandet gällde miniminivån på flera olika socialskyddsförmåner och utkomststödet. Kommittén konstaterade att nivån på Finlands sociala trygghet är för låg. Kommittén gör en rättslig bedömning av statens situation utifrån de uppgifter som fåtts genom klagomålet och de utredningar som lämnats med anledning av det. Kommittén konstaterade att det finns betydande skillnader mellan olika hushålls tillgång till bostadsbidrag och andra tilläggsförmåner. Kommittén hänvisade till statistiken Eurostat, som visar att 50 procent av medianinkomsten i Finland motsvarade 1 061 euro i månaden per person 2021. Således motsvarade 40 procent av medianinkomsten 848,50 euro i månaden per person 2021. Finland ska påvisa att alla stödmottagare, oberoende av vilken typ av hushåll de hör till, de facto har tillräckliga förmånsnivåer enligt artikel 12.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I fortsättningen behöver finska staten motivera ännu grundligare för Europeiska kommittén för sociala rättigheter på vilket sätt även andra grundutgifter förutom grunddelen, inklusive boendeutgifter, utgör en fast del av utkomststödet. Beaktandet av boendeutgifterna blir mer transparent och förutsägbart i och med denna proposition.
Det normenliga godkännandet av boendeutgifter enligt regeringspropositionen leder till att personerna måste hitta en förmånligare bostad eller fortsätta att bo i en dyrare bostad och ge avkall på sin övriga konsumtion. Om boendeutgifterna överstiger normen i obetydlig grad försvagas familjens ekonomi på ett sätt där familjen kan lyckas anpassa sina övriga utgifter. I dessa fall försvagas den rätt som tryggar individernas försörjning endast i obetydlig grad. Om boendeutgifterna däremot överstiger normen med stor marginal kan utkomststödsmottagarna inte antas klara av att täcka sina övriga utgifter. Detta beror på att den inkomstnivå som utkomststödet tryggar redan är mycket knapp, trots att målet är att den ska vara något högre än den nivå som avses i 19 § 1 mom. i grundlagen. I dessa fall måste personen hitta en förmånligare bostad, vid behov på en annan ort om en sådan bostad inte finns att få i personens egen kommun. I dessa fall ska det bedömas om det är godtagbart med tanke på tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna att det finns en risk för att rättigheten enligt 19 § 1 mom. i grundlagen inte tillgodoses om en person väljer att utöva sin rätt enligt 9 § 1 mom. i grundlagen att välja bostadsort (stanna kvar i sitt hem).
Den försörjningsnivå som tryggas via utkomststödet motsvarar dock inte helt den försörjningsnivå som rättigheten enligt 19 § 1 mom. i grundlagen garanterar. Det måste alltså avgöras från fall till fall om sökandens oundgängliga försörjning äventyras. Enligt propositionen utför Folkpensionsanstalten ingen tilläggsprövning av denna typ vid bedömningen av boendeutgifterna. Enligt propositionen ska emellertid beaktandet av boendeutgifter inom det grundläggande utkomststödet innefatta skälighetsprövning när det är fråga om särskilda grunder enligt det föreslagna 3 mom. eller en möjlighet enligt 4 mom. att av grundad anledning förlänga tidsfristen för skaffande av en förmånligare bostad. I dessa fall kan boendeutgifterna godkännas till fullt belopp. Vidare har de som ansöker om utkomststöd möjlighet att ansöka om kompletterande utkomststöd eller förebyggande utkomststöd via välfärdsområdet. I sista hand är det således möjligt att genom denna lagstiftning trygga sökandena minst en oundgänglig utkomst. Det kompletterande utkomststödet är avsett för situationer som föranleds av en persons eller familjs särskilda behov eller omständigheter. Det förebyggande stödet lämpar sig främst för situationer där boendet behöver tryggas snabbt och för en kort tid.
Enligt 19 § 4 mom. i grundlagen ska det allmänna främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Bestämmelsen tryggar inte denna rätt som en subjektiv rättighet. Rätten till bostad som en individuell rättighet för alla har inte i Finland heller tryggats genom bestämmelser på vanlig lagnivå. Propositionen leder till ett ökat behov av boenderådgivning. Det hör till Folkpensionsanstalten att ge råd om de olika stödformerna i anslutning till boendeutgifter. Rådgivningen om olika boendelösningar fördelar sig mellan olika aktörer, men främst mellan kommunerna och dem som erbjuder boenderådgivning. Personer som har utmaningar med livshanteringen, även de som är överskuldsatta och har förlorat sina kreditupplysningar, behöver högst sannolikt även andra stödåtgärder. För att de som kommer att omfattas av den normenliga tillämpningen inte ska hamna i en oskälig situation gäller det för de aktörer som ansvarar för boendet att agera effektivt och sträva efter att vägleda, handleda och hjälpa de grupper som de föreslagna ändringarna gäller i deras boendearrangemang.
Finland binds av Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (FördrS 59/1991 och 60/1991, på finska). Enligt artikel 3.1 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala värdfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.
Enligt 3 mom. 1 punkten i lagförslaget beaktas barnets bästa, om det bor ett barn i samma hushåll som sökanden. I specialmotiveringen anges hur bestämmelsen ska tillämpas. Med anledning av särskilda behov kan boendeutgifterna ersättas för den nuvarande bostaden.
Enligt 6 § 2 mom. i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I den föreslagna 3 mom. 4 punkten anges som särskild grund sökandens eller dennas familjemedlems svaga hälsotillstånd, av någon annan orsak nedsatta funktionsförmåga eller ålder över 80 år. Fastställande av åldersgränser ska ha godtagbara skäl med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna. I specialmotiveringen har åldersgränsen motiverats med att forskning visar att funktionsförmågan hos äldre personer ofta försvagas kraftigt uttryckligen efter 80 års ålder. Även om den äldre inte har nedsatt kondition kan det tära på livskvaliteten och välbefinnandet att flytta bort från en bostad som varit den äldres hem kanske i flera decennier och från bekanta grannar och en bekant närmiljö. Detta kan inte anses vara en rimlig konsekvens av strävan efter att uppnå målen med lagen. Bemötandet av dem som nämns i 4 punkten är behövligt också för att trygga tillgodoseendet av deras rättigheter, eftersom dessa personer har en särskilt utsatt ställning.
Sammanfattningsvis kan propositionens grundlagsenlighet motiveras med att de allra mest utsatta grupperna utesluts från det normenliga förfarandet med hjälp av de särskilda grunder som anges i 3 mom. Grunderna ska tillämpas med iakttagande av principen om grundrättighets- och människorättsvänlig lagtolkning. Vidare är det möjligt att med stöd av 4 mom. av grundad anledning förlänga tidsfristen för skaffande av en förmånligare bostad. Förutom lågkonjunkturen kan också sparmålet i fråga om statsfinanserna betraktas som en godtagbar grund för att i viss mån ingripa i nivån på utkomstförmånerna i en situation där en långvarig strukturell obalans råder mellan utgifterna och inkomsterna i de offentliga finanserna. Enligt finansministeriet är det underskott som ökar skulden i Finlands offentliga finanser omfattande, och det krävs således snabba och betydande åtgärder under de följande åren för att skuldkvoten ska kunna stabiliseras. Med hänsyn till det internationellt sett höga skattetrycket i Finland och målet att trygga förutsättningarna för ekonomisk tillväxt kan balanseringen enligt finansministeriet inte genomföras helt och hållet genom skatteåtstramningar. Regeringens mål att balansera upp de offentliga finanserna kräver också direkta sparåtgärder. Regeringen strävar efter att skapa en hållbar ekonomi så att det allmänna i fortsättningen bättre kan fullgöra sina skyldigheter. Syftet med propositionen är att styra dem som får utkomststöd till att välja skäligt prissatta bostäder. Även om boendeutgiftsnivån försvagas för vissa grupper till följd av propositionen bevaras ändå rätten till utkomststöd och möjligheten för alla att på en skälig nivå bo i en bostad som motsvarar deras behov. Det kan anses finnas en godtagbar samhällelig grund för de begränsningar som föreslås, och de valda metoderna torde kunna betraktas som nödvändiga för att målsättningarna med propositionen ska kunna uppnås. Parallellt med denna proposition bereds också ändringsförslag som gäller olika förmåner och som indirekt kan påverka användningen av utkomststöd. Social- och hälsovårdsministeriet bereder en separat promemoria om de samverkande effekterna för hushållen av de regeringspropositioner som lämnas till riksdagen hösten 2023. Promemorian överlämnas i samband med propositionerna.
Propositionen innefattar ett bemyndigande att utfärda en förordning om de boendeutgiftsbelopp som ska tillämpas vid beviljande av utkomststöd och som kan anses vara av behövlig storlek, och dessa belopp ska i förordningen fastställas per kommun. Bestämmelser om utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet finns i 80 § i grundlagen. Enligt 1 mom. ska genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Republikens president, statsrådet och ministerierna kan utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Lagen ska ge svar på de grundläggande frågorna, av lagen ska tydligt framgå vad det ska meddelas föreskrifter om och bemyndigandenas tillämpningsområde ska vara exakt avgränsat. Exempelvis i grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 10/2014 rd) betonas kraven på exakthet och noggrann avgränsning.
Den förordning som ska utfärdas med stöd av 7 a § 2 mom. i lagen om utkomststöd gäller boendeutgifternas maximibelopp i varje kommun. Vid beviljande av utkomststöd ska dessa belopp beaktas när tidsfristen löpt ut, såvida inte personens faktiska boendeutgifter av i lagen angivna särskilda skäl ska beaktas till ett större belopp än det normenliga beloppet. Det är fråga om en förordning som kompletterar lagen, och i en bilaga till förordningen ska det finnas en förteckning, indelad efter familjetyp, över boendeutgifternas belopp i varje kommun. I bestämmelsen om bemyndigande att utfärda förordning föreskrivs det att förordningen baserar sig på utvecklingen av de genomsnittliga boendeutgifter som mottagarna av Folkpensionsanstaltens grundläggande utkomststöd uppgett för Folkpensionsanstalten och som justeras årligen. Förordningen ska också innehålla bestämmelser om justeringen av utgifter. Förordningen ska ses över årligen utifrån Folkpensionsanstaltens förslag. Med tanke på detta är en ändring av statsrådets förordning en snabbare och mer flexibel metod för att utfärda en ny rättsnorm i frågan jämfört med att stifta en lag i riksdagen.
Ett utkast till förordning finns som bilaga till denna proposition inklusive en bilagetabell över boendeutgifter som kan godtas som behövliga i varje kommun. De kommunspecifika boendenormerna motsvarar de normer som Folkpensionsanstalten för närvarande tillämpar, men i riktgivande form. I denna proposition beskrivs det hur de normenliga maximibeloppen av boendeutgifter har fastställts vid Folkpensionsanstalten och hur de har justerats. Normerna bygger på utkomststödsmottagarnas faktiska hyror i de olika kommunerna. Utifrån dessa uppgifter har man kommit fram till en nivå för boendeutgifterna som har ansetts vara skälig i tillämpningen av utkomststödet. Vid behov har dessa uppgifter också diskuterats med kommunerna. Detta förfarande ska i fortsättningen etableras på statsrådsnivå. Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för beredningen utifrån de uppgifter som fåtts från Folkpensionsanstalten. Beredningen ska också innefatta samråd med den riksomfattande delegation för utkomststödsärenden som avses i 5 § i lagen om utkomststöd och de regionala delegationer som avses i 27 e §. Eftersom det föreskrivs om en möjlighet att avvika från de ovannämnda boendenormerna på särskilda i 7 a § 3 mom. angivna grunder och det dessutom är möjligt att få tidsfristen för tillämpningen av normen förlängd, är det inte fråga om helt absoluta normer. Med stöd av vad som anförts ovan kan inte normgivningsbemyndigandena i lagförslagen anses stå i strid med 80 § i grundlagen.
Den föreslagna lagen kan enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan.