1.1  Lagen om pension för arbetstagare

2 §. Centrala definitioner. I paragrafen föreskrivs det om de centrala definitionerna i lagen. I 1 mom. 4 punkten hänvisas det till den ändrade lagen om vuxenutbildningsstöd (1276/2000) och den upphävda lagen om olycksfall i militärtjänst (1211/1990) samt den upphävda trafikförsäkringslagen (279/1959). Det föreslås att i 1 mom. 4 punkten ändras hänvisningen till lagen om vuxenutbildningsstöd så att den gäller lagen om vuxenutbildningsförmåner samt hänvisningen till lagen om olycksfall i militärtjänst så att den gäller lagen om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom (1521/2016) och lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016). 

Hänvisningen till dagpenning enligt trafikförsäkringslagen ersätts med en hänvisning till tillfällig ersättning för inkomstbortfall enligt den nya trafikförsäkringslagen (460/2016), som trädde i kraft vid ingången av 2017. I trafikförsäkringslagen föreskrivs det inte om dagpenningar, utan ersättningarna är ersättning för inkomstbortfall. Ersättningen för inkomstbortfall är tillfällig innan den fastställs och blir fortlöpande. Förmån för oavlönad tid tjänas in endast på basis av tillfällig ersättning för inkomstbortfall. 

12 §. Ålderspensionens belopp. I paragrafen föreskrivs det om ålderspensionens belopp och uppskovsförhöjning. I det gällande 3 mom. fastställs det att om ålderspensionen börjar senare än vid ingången av kalendermånaden efter den under vilken arbetstagaren har uppnått den lägsta åldern för ålderspension, kan pensionen bli föremål för uppskovsförhöjning. Avsikten med bestämmelsen är att arbetstagaren inte ska ha rätt till uppskovsförhöjning efter det att ålderspension enligt någon av arbetspensionslagarna har beviljats. Med arbetspensionslagarna avses de lagar som räknas upp i 3 § i lagen om pension för arbetstagare. Pension från utlandet utgör således inte ett hinder för uppskovsförhöjning. Partiell förtida ålderspension är inte sådan ålderspension som avses här så den utgör inte heller ett hinder för uppskovsförhöjning. Det föreslås att ordalydelsen i 3 mom. preciseras så att den motsvarar avsikten med bestämmelsen. 

13 §. Begynnelsetidpunkten för ålderspension. I paragrafen föreskrivs det om begynnelsetidpunkten för ålderspension. Enligt det gällande 1 mom. börjar ålderspensionen vid ingången av kalendermånaden efter den under vilken arbetstagaren har uppnått den ålder som berättigar till ålderspension och slutat i det arbete på basis av vilket han eller hon ansöker om ålderspension. Ålderspension kan beviljas retroaktivt, dock inte utan giltigt skäl för längre tid än för de tre månaderna före månaden för ansökan om pension. I det gällande 2 mom. fastställs det att om arbetstagaren fortsätter arbeta efter att ha uppnått den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten, beviljas ålderspension från ingången av den kalendermånad som följer på ansökan om pension. 

Före den 1 januari 2017 beräknades uppskovsförhöjningen på basis av den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten Av denna orsak har pension inte beviljats retroaktivt efter det att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten har uppnåtts. I nuläget beräknas uppskovsförhöjningen på basis av åldersklassens lägsta ålder för ålderspension. Efter denna ändring, som trädde i kraft den 1 januari 2017, finns det inte längre någon grund för att ålderspension inte kan beviljas retroaktivt efter det att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten har uppnåtts. 

Det föreslås att det i 2 mom. tas in ett omnämnande av att ålderspension kan beviljas också retroaktivt, dock inte utan giltigt skäl för längre tid än för de tre månaderna före månaden för ansökan om pension efter det att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten har uppnåtts. Bestämmelsen behövs av den orsaken att det efter att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten har uppnåtts inte krävs att ett anställningsförhållande ska avslutas för att man ska kunna få pension, i motsats till en situation enligt 1 mom. 

18 §. Ålderspensionen och dess belopp efter partiell förtida ålderspension. I paragrafen föreskrivs det om hur ålderspensionens belopp beräknas efter partiell förtida ålderspension. Enligt den gällande 1 mom. 3 punkten beräknas ålderspensionens belopp utifrån den pension som tjänats in under det år då den partiella förtida ålderspensionen började och därefter i anställningsförhållanden som avslutats före ålderspensionen började. 

Under tiden med partiell förtida ålderspension tjänas förmån in enligt lagen om pensionsersättning som skall betalas av statens medel för tiden för vård av barn under tre år eller för tiden för studier. Pension tjänas på samma sätt in på basis av de inkomster som ligger till grund för förmåner för oavlönad tid samt för tiden med invalidpension som börjat och upphört under tiden med partiell förtida ålderspension. Dessa delar av pensionen beaktas i den ålderspension som beviljas efter partiell förtida ålderspension. Det föreslås att ordalydelsen i 1 mom. 3 punkten preciseras så att den motsvarar avsikten med bestämmelsen. 

70 §. Arbetsinkomster som berättigar till pension. I paragrafens 2 mom. räknas det upp vissa prestationer som räknas som arbetsinkomst som utgör grund för pensionen. Det föreslås att till momentet fogas en ny 4 punkt enligt vilken i 33 b § 3 mom. i inkomstskattelagen avsedd dividend som grundar sig på en arbetsinsats ska betraktas som vederlag för arbete och räknas som arbetsinkomst som utgör grund för pension. 

Dividend som grundar sig på en arbetsinsats betraktas vid beskattningen som lön eller arbetsersättning som beskattas som förvärvsinkomst till den del grunden för dividendutdelningen är en arbetsinsats som dividendtagaren eller någon inom denna persons intressesfär har gjort. I 33 b § 3 mom. i inkomstskattelagen fastställs att utan hinder av vad som någon annanstans i lag föreskrivs om skatteplikt för dividender, utgör en dividend förvärvsinkomst, om grunden för dividendutdelningen enligt en bestämmelse i bolagsordningen, ett beslut av bolagsstämman, ett delägaravtal eller något annat avtal är en arbetsinsats som dividendtagaren eller någon inom denna persons intressesfär har gjort. Dividenden utgör inkomst för den vars arbetsinsats det gäller. 

Enligt 70 § 3 mom. 12 punkten i lagen om pension för arbetstagare betraktas som vederlag för arbete inte en vinstandel eller utdelning som en delägare i ett bolag har lyft. I lagen om pension för arbetstagare finns ingen bestämmelse om dividend som grundar sig på en arbetsinsats, vilket innebär att dividend som betalats till en delägare i ett bolag, även då dividenden grundar sig på en arbetsinsats, inte räknas som arbetsinkomst som utgör grund för pensionen. Dividend som grundar sig på någon annan än delägarens arbetsinsats, t.ex. en person inom delägarens intressesfär, betraktas när lagen om pension för arbetstagare tillämpas som arbetsinkomst som utgör grund för den persons pension vars arbetsinsats det gäller. 

Dividend som grundar sig på en arbetsinsats baserar sig på arbete, dvs. på en arbetsinsats. Dividend som grundar sig på en arbetsinsats är en prestation som kan jämföras med vederlag för arbete och som betalas i form av utdelning, dvs. dividend för en arbetsinsats. Vederlag för arbete försäkras enligt lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås således att dividend som grundar sig på en arbetsinsats ska räknas som arbetsinkomst som utgör grund för pensionen. 

Efter detta tillägg kommer det i lagen om pension för arbetstagare att på olika ställen i lagen föreskrivas om att olika prestationer som betalas i form av dividend räknas som arbetsinkomst som utgör grund för pensionen. Bestämmelser om dividend som grundar sig på en arbetsinsats och som omfattas av lagen om pension för arbetstagare kommer att finnas i den nya 4 punkten i 70 § 2 mom. och bestämmelser om dividend (utdelning) som inte omfattas av lagen om pension för arbetstagare i 3 mom. 12 punkten. För att förhållandet mellan bestämmelserna och tillämpningen av dem ska förtydligas, behöver 3 mom. 12 punkten preciseras så att det av bestämmelsen framgår att den tillämpas om inte något annat följer av 2 mom. 4 punkten. 

Den föreslagna nya bestämmelsen innebär att lagen om pension för arbetstagare omfattar sådan dividend och sådant överskott som delas ut för aktier eller andelar i aktiebolag och andelslag och på vilka bestämmelserna i 33 b § 3 mom. i inkomstskattelagen tillämpas. Dividend som grundar sig på någon annan än delägarens arbetsinsats, t.ex. en person inom delägarens intressesfär, betraktas när lagen om pension för arbetstagare tillämpas som arbetsinkomst som utgör grund för den persons pension vars arbetsinsats det gäller, och den nya bestämmelsen innebär därför till denna del ingen ändring jämfört med nuläget. Den föreslagna nya bestämmelsen ändrar inte på fastställandet av de inkomster som omfattas av lagen om pension för arbetstagare i fråga om annan dividend än den i bestämmelsen avsedda dividenden för en arbetsinsats. Dividend för en arbetsinsats kan vid beskattningen delas ut av aktiebolag, andelslag, inhemska sparbanker, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. 

Inkomst kan vara arbetsinkomst som utgör grund för pension enligt lagen om pension för arbetstagare endast i de situationer då personen som betalas inkomsten omfattas av tillämpningsområdet för lagen om pension för arbetstagare. Om personen omfattas av tillämpningsområdet för lagen om pension för företagare kan den till honom eller henne betalda dividend som grundar sig på en arbetsinsats inte vara inkomst enligt lagen om pension för arbetstagare. 

I 3 mom. 4 punkten föreskrivs det om förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption. 

Det föreslås att hänvisningen i punkten preciseras så att den gäller 66 § 3 mom. i inkomstskattelagen, inte hela paragrafen. Det är fråga om en teknisk ändring. 

Begreppet anställningsoption som används i inkomstskattelagen är dock innehållsmässigt mer omfattande än den anställningsoption som avses i lagen om pension för arbetstagare. Vid beskattningen kan en anställningsoption inbegripa t.ex. en aktiepremie som enligt lagen om pension för arbetstagare inte är en anställningsoption och som när lagen om pension för arbetstagare tillämpas endast under vissa förutsättningar inte omfattas av lagen. I lagen om pension för arbetstagare föreskrivs det separat om anställningsoptioner och aktiepremier. Lagens 70 § 3 mom. 4 punkt gäller anställningsoptioner och 70 § 3 mom. 5 punkten gäller aktiepremier. Det föreslås att ordalydelsen i momentets 4 punkt preciseras så att skillnaden mellan begreppet anställningsoption som används i lagen om pension för arbetstagare och begreppet anställningsoption som används vid beskattningen framgår tydligare. I punkten ska det tas in en precisering som hänvisar till 70 § 3 mom. 5 punkten och som klargör att bestämmelsen om anställningsoptioner i 4 punkten tillämpas, om inte något annat följer av bestämmelsen om aktiepremier i 5 punkten och det är fråga om en sådan premie som enligt 5 punkten betraktas som vederlag för arbete. Preciseringen motsvarar lagens syfte och den praxis som ska iakttas när arbetspensionslagarna tillämpas. 

Enligt den gällande 3 mom. 4 punkten betraktas en förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption inte som vederlag för arbete. Det föreslås att det i punkten tas in en ny bestämmelse enligt vilken en förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption dock, med avvikelse från den ovannämnda huvudregeln, under vissa förutsättningar är arbetsinkomst som utgör grund för pensionen. 

En förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption betraktas i princip inte som vederlag för arbete, eftersom värdet på den förmån som fås från anställningsoptionen fastställs på basis av utvecklingen av aktiens värde, och arbetstagarens arbetsinsats inte har någon direkt inverkan på beloppet av den förmån som fås från anställningsoptionen. När man avtalar om förmånen kan det inte på samma sätt som i fråga om lön göras en exakt bedömning av arbetstagarens behållning. 

Om aktiens avtalade teckningspris vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen dock är klart lägre än aktiens marknadspris, bildas beloppet av den förmån som fås från anställningsoptionen inte i huvudsak på basis av aktiernas framtida kursutveckling utan arbetstagaren får redan då optionsrätten överlåts en förmån med ett värde i pengar som kan bedömas exakt. Den förmån som arbetstagaren får vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen betraktas då som vederlag för arbete när lagen om pension för arbetstagare tillämpas. Förmånens belopp är skillnaden mellan aktiens avtalade teckningspris och aktiens gängse värde vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen. 

Det ska i lagen tas in ett preciserande omnämnande av den princip som ska iakttas när lagen om pension för arbetstagare tillämpas. Om den ovan beskrivna anställningsoptionsförmånen till underpris används inom ett år från det att optionen erhölls, ska förmånen räknas som inkomst enligt lagen om pension för arbetstagare. Om anställningsoptionsförmånen till underpris används först minst ett år efter det att optionen erhölls, anses arbetstagarens arbetsinsats inte ha någon direkt inverkan på den erhållna förmånens slutliga belopp och förmånen betraktas inte som vederlag för arbete. 

Den förmån som fås från en anställningsoption är arbetsinkomst som utgör grund för pensionen, om det avtalade teckningspriset för en aktie som tecknas med en anställningsoption är väsentligt lägre än aktiens gängse värde då optionen ges och förmånen används före det har gått minst ett år efter det att förmånen erhölls. Vad som avses med väsentlig skillnad ska fastställas från fall till fall. Aktiens avtalade teckningspris kan anses klart understiga aktiens gängse värde, om det avtalade teckningspriset är mindre än 50 procent av aktiens gängse värde då optionen gavs. 

Beloppet av den förmån som omfattas av lagen om pension för arbetstagare och som bildas av en anställningsoptionsförmån till underpris ska, liksom i nuläget, bedömas enligt tidpunkten för överlåtelsen av optionsrätten, men förmånen ska beaktas som inkomst enligt lagen om pension för arbetstagare först då optionsförmånen används, inte då optionen ges, såsom i nuläget. Arbetsgivaren ska då optionen används kontrollera om man vid överlåtelsen av optionen har avtalat om att aktiens teckningspris är väsentligt lägre än aktiens gängse värde vid tidpunkten då optionen ges och om optionsförmånen till underpris har använts före det har gått minst ett år från det att optionsförmånen gavs. I fråga om en anställningsoptionsförmån till underpris anses det förmånsbelopp som omfattas av lagen om pension för arbetstagare vara skillnaden mellan aktiens avtalade teckningspris och aktiens gängse värde vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen. Arbetsgivaren ska då anställningsoptionen används meddela den andel av förmånen som omfattas av lagen om pension för arbetstagare till inkomstregistret. 

I paragrafens 3 mom. 5 punkt föreskrivs det om aktiepremier. Det föreslås att termen fondbörs uppdateras i enlighet med lagen om handel med finansiella instrument (1070/2017). I stället för termen fondbörs ska termen reglerad marknad och termen multilateral handelsplattform användas. Definitioner av dessa termer finns i lagen om handel med finansiella instrument. Ändringen av termerna är en teknisk ändring. 

Det föreslås dessutom att ordalydelsen i momentets 5 punkt preciseras så att det av bestämmelsen tydligt framgår att värdet på en förmån som fås i form av en premie ska fastställas på basis av värdeutvecklingen av de aktier som avses i bestämmelsen under en tid på minst ett år från det att premien utlovas till det att den ges (ett års väntetid). Preciseringen motsvarar den princip som uttrycks i förarbetena till lagen (RP 45/2005 rd) och den praxis som ska iakttas när lagen om pension för arbetstagare tillämpas. 

Granskningstiden för den väntetid på ett år som avses i bestämmelsen om aktiepremier anses börja från det att premien utlovas och upphöra när premien ges. En premie anses ha getts när personen får äganderätt till premien. Överlåtelsebegränsningen som gäller aktier inverkar inte på tidpunkten då premien ges. Den tolkning av när premien utlovas och ges som beskrivs ovan motsvarar etablerad praxis vid tillämpningen av lagen om pension för arbetstagare. 

Om en aktiepremie dock belastas efter överförandet av äganderätten, t.ex. av en villkorlig återbetalningsskyldighet som hänför sig till anställningsförhållandets kontinuitet eller uppfyllande av arbetsgivarbolagets resultatmål och dessutom av en begränsning av rätten att överlåta aktien, anses aktiepremien ha getts först när den villkorliga återbetalningsskyldigheten och överlåtelsebegränsningen upphör och personen äger aktiepremien och kan förfoga över den. 

74 §. Oavlönad tid som berättigar till pension. I paragrafen föreskrivs det om oavlönad tid som berättigar till pension. Det föreslås att det i paragrafen görs ändringar som beror på de omarbetade bestämmelserna om arbetsinkomst i sjukförsäkringslagen. I paragrafens 5 mom. föreslås dessutom en ändring som gäller pension från utlandet. 

I det gällande 3 mom. fastställs att för tiden med dagpenningförmåner enligt sjukförsäkringslagen tjänas pension in på basis av arbetsinkomsten enligt sjukförsäkringslagen. Den rehabiliteringspenning som Folkpensionsanstalten betalar bestäms i regel på samma sätt som sjukdagpenning enligt sjukförsäkringslagen, vilket innebär att också för tiden med rehabiliteringspenning tjänas pension in på basis av den arbetsinkomst som utgör grund för förmånen. I och med de omarbetade bestämmelserna om arbetsinkomst finns det i sjukförsäkringslagen och lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner inte längre några bestämmelser om arbetsinkomst, utan dagpenningsförmånerna och rehabiliteringspenningen beräknas på basis av årsinkomsten. 

Det föreslås att 3 mom. ändras så att rätten till pension för tiden med dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen och rehabiliteringspenning enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner i fortsättningen baserar sig på den årsinkomst som avses i sjukförsäkringslagen. Bestämmelser om årsinkomst finns i 11 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen. Med årsinkomst avses inkomsterna under de 12 kalendermånaderna före kalendermånaden före begynnelsetidpunkten för arbetsoförmågan eller rätten till förmån. Årsinkomsten kan inbegripa löneinkomst, företagarinkomst, försäkringslön, ersättning för inkomstbortfall samt förmånsbaserad inkomst som beräknats på basis av en förmån. Rätten till pension förutsätter att årsinkomsten inbegriper löneinkomst enligt 11 kap. 3 § i sjukförsäkringslagen eller företagarinkomst enligt 11 kap. 4 § i sjukförsäkringslagen till minst ett belopp som motsvarar den nedre gräns för försäkringsskyldigheten som anges i lagen om pension för arbetstagare. Bestämmelser om detta föreslås i 4 mom. 

I 3 mom. fastställs det vilken andel av den inkomst som utgör grund för förmåner för oavlönad tid som ska beaktas. För att ändringen ska kunna genomföras på ett kostnadsneutralt sätt så att den inte inverkar på arbetspensionsutgiften föreslås det att koefficienterna ska ändras. 

Bestämmelser om rätten till pension för tiden med föräldradagpenning enligt sjukförsäkringslagen finns i 3 mom. 1 punkten. För tiden med moderskaps-, särskild moderskaps-, faderskaps- eller föräldrapenning ska 121 procent av årsinkomsten enligt sjukförsäkringslagen beaktas för den tid för vilken förmånen har betalats till arbetstagaren, och 21 procent för den tid för vilken förmånen har betalats till arbetsgivaren. I nuläget är motsvarande koefficienter 117 procent och 17 procent. 

Paragrafens 3 mom. 5 punkt har upphävts genom lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare (1203/2009). Det föreslås att den upphävda punkten ska ersättas med de bestämmelser om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringspenning som finns i den gällande 7 punkten. Av den årsinkomst som utgör grund för rehabiliteringspenningen ska 55 procent beaktas för tiden med rehabiliteringspenning enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner. I nuläget beaktas 65 procent av den arbetsinkomst som ligger till grund för rehabiliteringspenning. 

Det föreslås att 3 mom. 6 punkten ändras så att hänvisningen till lagen om vuxenutbildningsstöd ändras till en hänvisning till lagen om vuxenutbildningsförmåner. 

I 3 mom. 7 punkten föreskrivs det om rätten till pension för tiden med rehabiliteringspenning enligt arbetspensionslagarna eller den rehabiliteringspenning som Folkpensionsanstalten betalar eller tiden med ersättning för inkomstbortfall som beviljats enligt bestämmelserna om rehabilitering inom ramen för olycksfallsförsäkring eller trafikförsäkring. Det föreslås att bestämmelserna om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringspenning ska flyttas till den upphävda 5 punkten. 

Bestämmelser om rätten till pension för tiden med sjukdagpenning, partiell sjukdagpenning och specialvårdspenning finns i 3 mom. 8 punkten. Enligt den gällande bestämmelsen beaktas 65 procent av den arbetsinkomst som ligger till grund för förmånen. Det föreslås att punkten ändras så att för tiden med sjukdagpenning och specialvårdspenning beaktas 62 procent av årsinkomsten enligt sjukförsäkringslagen för den tid för vilken förmånen har betalats till arbetstagaren. Den inkomst som ligger till grund för partiell sjukdagpenning är hälften av den inkomst som ligger till grund för sjukdagpenning, liksom i nuläget. 

Det föreslås att det i 4 mom. tas in en bestämmelse om att tiden med dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen och den rehabiliteringspenning som Folkpensionsanstalten betalar ska berättiga till pension endast under förutsättning att den årsinkomst som ligger till grund för förmånen inbegriper löneinkomst eller företagarinkomst enligt sjukförsäkringslagen. Löneinkomsten eller företagarinkomsten ska uppgå till minst den nedre gräns för försäkringsskyldigheten som anges i 4 § 3 mom. 1 punkten i lagen om pension för arbetstagare. År 2019 är denna gräns 59,36 euro per år. 

Det gällande 4 mom. innehåller i nuläget en specialbestämmelse som gäller föräldradagpenning till ett belopp som motsvarar minimidagpenning. I momentet fastställs att om en förmån som avses i 3 mom. 1 punkten på grund av att förvärvsinkomster saknas eller att de har varit låga har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, anses som den inkomst som ligger till grund för förmånen 741,96 euro i månaden (nivån 2019). Dessutom fastställs det i 4 momentet att om förmånen på grund av återgång till arbetet har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, anses som den inkomst som ligger till grund för förmånen beloppet av den minimidagpenning som betalats till arbetstagaren. 

I praktiken berättigar föräldradagpenning alltså i nuläget till pension trots att man inte har någon arbetsinkomst som ligger till grund för dagpenning. Om föräldradagpenningen på grund av återgång till arbetet har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, anses som den inkomst som ligger till grund för förmånen beloppet av minimidagpenning. Om föräldradagpenning på grund av att förvärvsinkomster saknas eller att de har varit låga har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, ligger ett fast eurobelopp till grund för förmånen (741,96 euro per månad 2019). 

Eftersom det föreslås att den årsinkomst som ligger till grund för förmånen ska beaktas endast då årsinkomsten inbegriper minst löne- eller företagarinkomst till ett belopp som motsvarar den nedre gränsen för försäkringsskyldigheten enligt lagen om pension för arbetstagare, föreslås det att ordalydelsen i bestämmelsen ändras. Om föräldradagpenningen på grund av återgång till arbetet har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, anses som den inkomst som ligger till grund för förmånen fortfarande beloppet av minimidagpenning. Bestämmelser om detta finns i den sista meningen i momentet. Bestämmelsen ska preciseras så att den gäller uttryckligen de föräldradagpenningar som avses i paragrafens 3 mom. 1 punkt. Bestämmelser om hur förvärvsarbete och eget arbete inverkar på föräldradagpenningens belopp finns i 11 kap. 11 § i sjukförsäkringslagen. 

I andra situationer än de situationer som gäller återgång till arbetet betraktas som inkomst som ligger till grund för föräldradagpenning alltid minst 741,96 euro per månad (2019) oberoende av beloppet av den löneinkomst och företagarinkomst som ingår i årsinkomsten. Således ligger ett fast eurobelopp till grund för den intjänade pensionen bl.a. i de situationer där föräldradagpenning har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning på grund av att årsinkomsterna har varit låga. Ett fast eurobelopp ligger till grund för den intjänade pensionen också då förmånen har betalats till ett större belopp än minimidagpenning, men årsinkomsten inte inbegriper löne- eller företagarinkomst till ett belopp som motsvarar den nedre gränsen för försäkringsskyldigheten. 

I 5 mom. i den gällande paragrafen anges att på grundval av inkomst som ligger till grund för en förmån tjänas inte pension in för den tid för vilken arbetstagaren har erhållit pension enligt arbetspensionslagarna, en motsvarande utländsk förmån eller en förmån på grundval av anställning i en internationell organisation eller en institution inom Europeiska unionen. Under tiden för partiell förtida ålderspension och familjepension tjänas likväl pension in också på grundval av den inkomst som ligger till grund för förmånen. 

Enligt de bestämmelser som infördes i samband med pensionsreformen 2017 inverkar en löpande pension från utlandet inte på eventuell rätt till uppskovsförhöjning och utgör inte ett hinder för en högre pensionstillväxt under övergångsperioden eller rätt till partiell förtida ålderspension. Av denna orsak är det ändamålsenligt att pension från utlandet inte heller utgör ett hinder för pension som tjänas in för oavlönad tid. I nuläget får man det inte tillräckligt med information om förmåner som betalas från utlandet, vilket innebär att en sådan förmåns inverkan på en förmån för oavlönad tid är beroende av pensionssökandens egen anmälan. Det föreslås att 5 mom. ändras så att bestämmelsen inte utgör ett hinder för att pension tjänas in för oavlönad tid för vilken arbetstagaren har erhållit en utländsk förmån eller en förmån på basis av anställning i en internationell organisation eller inom Europeiska unionen. När informationsgången mellan EU-länderna i framtiden förbättras kan det finnas behov av att på nytt granska utländska pensioners inverkan på arbetspension som tjänas in i Finland. 

76 §. Inkomst som pension för återstående tid grundar sig på. Enligt paragrafens 1 mom. beaktas som den inkomst som pension för återstående tid grundar sig på utöver arbetsinkomster enligt arbetspensionslagarna också de inkomster som ligger till grund för i 74 § avsedda förmåner för oavlönad tid och som arbetstagaren har erhållit under de fem kalenderår som föregick det år under vilket arbetsoförmågan började. I 2 mom. föreskrivs det om till vilket belopp den inkomst som utgör grund för förmåner för oavlönad tid beaktas. Enligt 2 § 1 punkt beaktas inkomst som ligger till grund för moderskaps-, särskild moderskaps-, faderskaps- eller föräldrapenning till det belopp som nämns i 74 § 3 mom. I 3 mom. anges det dessutom att om moderskaps-, särskild moderskaps-, faderskaps- eller föräldradagpenning på grund av att förvärvsinkomster saknas eller att de har varit låga har betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, beaktas 523,61 euro i månaden när inkomsten för återstående tid bestäms (741, 96 euro per månad enligt nivån 2019). Har förmånen på grund av återgång till arbetet betalats till ett belopp som motsvarar minimidagpenning, beaktas den minimidagpenning som har betalats till arbetstagaren när inkomsten för återstående tid bestäms. 

Bestämmelser om motsvarande specialbestämmelser som gäller föräldradagpenning i fråga om pension som tjänas in för oavlönad tid finns i 74 § 4 mom. Således föreslås att det i 76 § 2 mom. 1 punkten tas in en hänvisning till 74 § 4 mom. och att 76 § 3 mom. upphävs som onödigt. När inkomst för återstående tid bestäms beaktas inkomst som ligger till grund för moderskaps-, särskild moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning till det belopp som anges i huvudregeln enligt 74 § 3 mom. eller de specialbestämmelser som nämns i 4 mom., beroende på vilken av bestämmelserna som ska tillämpas på fallet i fråga. I den pension som tjänas in för oavlönad tid och i inkomsterna för återstående tid ska således samma inkomst beaktas. 

Enligt 4 mom. beaktas när inkomsten för återstående tid bestäms såsom inkomst 1 483,91 euro (nivån 2019) för varje hel månad för vilken arbetstagaren under granskningstiden har fått grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. I 5 mom. fastställs att också den dagpenning som avses i sjukförsäkringslagen beaktas på det sätt som avses i 4 mom., om den har beviljats till samma belopp som den grunddagpenning som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Efter det att de omarbetade bestämmelserna om arbetsinkomst trädde i kraft finns det i sjukförsäkringslagen inte längre någon bestämmelse enligt vilken dagpenning ska beviljas till samma belopp som grunddagpenning. Det föreslås att 5 mom. ändras så att dagpenning enligt sjukförsäkringslagen beaktas på det sätt som avses i 4 mom., om den årsinkomst som ligger till grund för dagpenningen inbegriper grunddagpenning enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa, men inte löneinkomst eller företagarinkomst till samma belopp som den nedre gränsen för försäkringsskyldigheten enligt lagen om pension för arbetstagare. 

81 §. Engångsförhöjning av invalidpension. I paragrafen finns bestämmelser om engångsförhöjning av invalidpension. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen läggs en engångsförhöjning till arbetstagarens invalidpension från ingången av det kalenderår före vilket det har gått fem kalenderår sedan pensionen började. Förhöjningen läggs inte till, om arbetstagaren har fyllt 56 år. Engångsförhöjning läggs inte till rehabiliteringstillägg. Enligt 2 mom. räknas engångsförhöjningen ut på basis av det sammanlagda beloppet av arbetstagarens löpande pensioner enligt arbetspensionslagarna för den privata sektorn. Förhöjningen bestäms enligt arbetstagarens ålder vid ingången av året för förhöjningen. Förhöjningsprocenten är 25, om arbetstagaren vid ingången av året för förhöjningen är 23—31 år. Förhöjningsprocenten sjunker med 1,0 procentenheter för varje levnadsår. 

Bestämmelserna i den gällande paragrafen är innehållsmässigt motstridiga. Tidsgränsen på fem år enligt 1 mom. strider mot den nedre åldersgräns som nämns i 2 mom. Den nedre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten enligt arbetspensionslagarna ändrades från och med den 1 januari 2017 så att försäkringsskyldigheten börjar från 17 års ålder. Invalidpension kan således börja tidigare, vilket innebär att engångsförhöjningen kan beräknas från en tidigare tidpunkt än förut. Det kan inte anses motiverat att fastställa en precis nedre åldersgräns eftersom sjukdagpenning kan föregå begynnelsetidpunkten för invalidpension. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att förhöjningsprocenten är 25, om arbetstagaren vid ingången av året för förhöjningen är högst 31 år. Förhöjningsprocenten sjunker med 1,0 procentenheter för varje därpåföljande levnadsår. Den föreslagna ändringen ska tillämpas på pensioner vars pensionsfall är den 1 januari 2017 eller därefter. 

91 §. Minskning av efterlevandepension i särskilda fall. I paragrafen finns bestämmelser om minskning av efterlevandepension i särskilda fall. Den gällande paragrafen förhindrar att efterlevandepensionen för en efterlevande make som får partiell förtida ålderspension minskas i särskilda fall. Enligt 88 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare ska när efterlevandepensionen minskas den kalkylerade pensionen betraktas som arbetspensionen för en efterlevande make som får partiell förtida ålderspension. De verkliga inkomsterna för en efterlevande make som får partiell förtida ålderspension kan dock vara väsentligt mindre än den kalkylerade pension som den efterlevande maken tjänat in. Av denna orsak bör det vara möjligt att minska efterlevandepensionen på basis av den efterlevande makens verkliga inkomster också då den efterlevande maken får partiell förtida ålderspension. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att partiell förtida ålderspension inte hindrar att efterlevandepensionen minskas i särskilda fall. 

Paragrafens 1 mom. ska ändras så att efterlevandepension kan minskas i särskilda fall också då den efterlevande maken får partiell förtida ålderspension. 

92 §. Förmåner som dras av från pension. Paragrafen innehåller bestämmelser om förmåner som dras av från pension. I 1 mom. 5 punkten i den gällande paragrafen finns en hänvisning till den upphävda lagen om olycksfall i militärtjänst. Det föreslås att 1 mom. 5 punkten ändras så att hänvisningen gäller lagen om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom och lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag. 

94 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. Paragrafen innehåller bestämmelser om inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. I 1 mom. i den gällande paragrafen finns en hänvisning till den upphävda lagen om olycksfall i militärtjänst. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen gäller lagen om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom och lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag. 

95 §. Regressrätt. I paragrafen föreskrivs om regressrätt. Enligt 2 mom. i den gällande paragrafen har pensionsanstalten rätt att av den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik få tillbaka invalidpension, familjepension och rehabiliteringsförmån som pensionsanstalten betalat, om arbetstagarens arbetsoförmåga eller förmånslåtarens död orsakas av ett skadefall som ska ersättas enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Pensionsanstalten har rätt till ersättning till högst det belopp som den som lidit skada eller förmånstagaren är berättigad till enligt lagen om ansvar i spårtrafik. 

När ersättning för inkomstbortfall enligt lagen om ansvar i spårtrafik bestäms ska arbetspension dras bort från ersättningen för inkomstbortfall, eftersom inkomstbortfall inte anses ha uppkommit till den del den skadelidande har rätt till arbetspension. Om arbetspension inte ännu har beviljats när ersättningen för inkomstbortfall bestäms, kan arbetspensionen inte minskas. 

I arbetspensionslagarna och lagen om ansvar i spårtrafik finns ingen bestämmelse enligt vilken arbetspensionsanstalten kan innehålla den del av arbetspensionen som pensionssökanden redan har erhållit som ersättning av en aktör enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Om arbetspension beviljas retroaktivt efter det att ersättning för inkomstbortfall enligt lagen om ansvar i spårtrafik beviljats, måste arbetspensionsanstalten betala pensionssökanden arbetspension till fullt belopp, och därefter på basis av regressrätt ansöka om ersättning av den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Detta kan leda till att ersättningen enligt lagen om ansvar i spårtrafik återkrävs av förmånstagaren. 

För att en pensionsanstalt i de ovannämnda situationerna inte ska vara tvungen att särskilt ansöka om ersättning på basis av regressrätt eller inte alls får någon ersättning av aktören enligt lagen om ansvar i spårtrafik föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. I momentet ges en pensionsanstalt rätt att innehålla den del av en invalidpension, familjepension eller rehabiliteringsförmån som pensionssökanden redan har fått som ersättning av en aktör enligt lagen om ansvar i spårtrafiken. Enligt ikraftträdandebestämmelsen ska bestämmelsen tillämpas på situationer där ett skadefall enligt lagen om ansvar i spårtrafik har inträffat den 1 januari 2017 eller därefter, eftersom bestämmelserna om pensionsanstalternas regressrätt har trätt i kraft vid ingången av 2017. 

101 §. Pensionsansökan. I paragrafen föreskrivs det om ansökan om pension. Pension ska sökas hos pensionsanstalten på en blankett. 

Det föreslås att ordalydelsen i 1 mom. preciseras. I momentet ska det fastställas att pension ska sökas genom en ansökan. Termen blankett hänvisar till en pappersblankett. Ansökan görs i nuläget ofta elektroniskt. 

Dessutom föreslås det att de olika ansökningsalternativen preciseras. Huvudregeln är att pension söks hos pensionsanstalten genom en skriftlig ansökan. Pensionsskyddscentralen fastställer innehållet i ansökan så att de uppgifter som behövs för avgörandet av ett pensionsärende ska uppges i ansökan. I praktiken söks pension oftast genom en ansökan vars uppgifter arbetspensionsanstalterna och Kela gemensamt har kommit överens om. Om pensionsanstalten redan har tillgång till alla de uppgifter som behövs för att pensionen ska kunna avgöras, är det dock möjligt att ansöka om pension också på något annat sätt än genom en gemensamt överenskommen ansökan. Med på något annat sätt avses t.ex. pensionsanstaltens egen ansökan. 

I särskilda fall kan det också vara möjligt att muntligt ansöka om pension. Detta kan vara fallet t.ex. när en pensionstagare som har uppnått den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten ansöker om pension som tjänats in vid sidan av pensionen. En muntlig ansökan kan göras t.ex. så att den person som tar emot pensionsansökan med pensionssökanden per telefon går igenom de uppgifter som behövs vid ansökan om pension och som vanligen uppges i ansökan. Om pension söks genom pensionsanstaltens egen ansökan eller på något annat sätt ska pensionsanstalten säkerställa att sökandens vilja att ansöka om pension är verifierbar, om det uppstår oklarheter kring ansökan om pension och sökanden nekar till att ha ansökt om pension. 

Det föreslås att 3 mom. i paragrafen ändras så att bemyndigandet att utfärda förordning slopas omnämnandena av blanketter och intyg. Bemyndigandet att utfärda förordning möjliggör att det genom förordning av statsrådet utfärdas detaljerade bestämmelser om ansökan om pension. Närmare bestämmelser om ansökan om pension finns i statsrådets förordning om verkställighet av lagen om pension för arbetstagare (874/2006). 

106 §. Arbete enbart i branscher som omfattas av arbetspensionslagarna för den privata sektorn. I paragrafen föreskrivs det om vilken pensionsanstalt inom den privata sektorn som behandlar en pensionsansökan när arbetstagaren har försäkrade inkomster enligt denna lag i flera pensionsanstalter inom den privata sektorn. Enligt det gällande 106 § 1 mom. avgörs pensionsansökan av den pensionsanstalt inom den privata sektorn i vilken arbetstagarens arbetsinkomster enligt arbetspensionslagarna för den privata sektorn varit försäkrade till det största beloppet under de två senaste kalenderåren. 

Det föreslås att momentet ska ändras så att i fortsättningen granskas inte arbetsinkomsten under de två senaste kalenderåren, utan den avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn är oberoende av förmånen den pensionsanstalt i vilken arbetstagarens arbetsinkomster är försäkrade under högst en kalendermånad senast före den månad då pensions- eller rehabiliteringsansökan blir anhängig. Med arbetsinkomst som försäkrats under den senaste kalendermånaden avses fullständigt registrerade inkomster för en månad. Med fullständigt registrerade arbetsinkomster för en månad avses här på vilket sätt inkomstuppgifter förs in i inkomstregistret, som togs i bruk vid ingången av 2019 och som förs av Skatteförvaltningens Inkomstregisterenhet, såsom de löneuppgifter som meddelats av arbetsgivaren. Enligt lagen om inkomstdatasystemet (53/2018) ska de uppgifter som ska föras in meddelas till inkomstregistret i regel senast den femte kalenderdagen efter betalningsdagen. De inkomster som ska beaktas när den avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn bestäms är alltså de inkomster som betalats under den senaste kalendermånaden och som ska ha meddelats till inkomstregistret senast den femte dagen i den därpåföljande månaden. Enligt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ska bestämmelsen tillämpas på en pensionsansökan som blir anhängig den 1 januari 2020 eller därefter. 

108 §. Förhandlingsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om förhandlingsskyldigheten i situationer där Keva som sista pensionsanstalt behandlar ett invalidpensionsärende. Om Keva när den avgör en ansökan om invalidpension tillämpar den definition av arbetsoförmåga som tar fasta på yrke och som finns i pensionslagen för den offentliga sektorn, ska Keva när vissa förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls förhandla med pensionsanstalten inom den privata sektorn före beslut fattas. 

Det föreslås att de i 1 mom. angivna förutsättningarna för tillämpning av ett förhandlingsförfarande ska ändras. En förutsättning för ett förhandlingsförfarande är liksom i nuläget att Keva som är sista pensionsanstalt ska begära att den avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn ger en bedömning före Keva avgör arbetstagarens rätt till invalidpension med stöd av 33 § 1 mom. 1 punkten i pensionslagen för den offentliga sektorn. Det nämnda momentet gäller definitionen av arbetsoförmåga som tar fasta på yrke. 

Dessutom föreslås det som en ny förutsättning att arbetstagaren vid tidpunkten för pensionsfallet ska ha parallellt arbete inom den privata och den offentliga sektorn. Pensionsanstalterna har på basis av en ömsesidig överenskommelse redan under flera års tid tillämpat ett förhandlingsförfarande också i situationer där en person har parallellt arbete inom både den privata och den offentliga sektorn, dock inte om det parallella arbetet har varit arbete som närståendevårdare. Med tanke på förhandlingsförfarandet har detta setts som viktigare än de grundläggande situationer enligt den gällande lagen där anställningen inom den privata sektorn kan ha upphört redan flera år tidigare. I fortsättningen är ovannämnda parallellitetssituation en nödvändig förutsättning för att förhandlingsskyldighet ska uppstå. Det föreslås att en bestämmelse om detta tas in i den nya 2 punkten i 1 mom. 

Enligt det gällande 1 mom. är en förutsättning för förhandlingsförfarandet att arbetstagaren för arbete inom den privata sektorn har tjänat in pension till ett belopp av minst 974,92 euro (nivån 2019). Viktigare än att granska beloppet av den pension som arbetstagaren tjänat in har dock i praktiken varit att utreda beloppet av inkomsterna från en parallell anställning inom den privata sektorn, eftersom pensionsanstalten inom den privata sektorn särskilt i parallellitetssituationer kan få ett betydande kostnadsansvar för den fonderade delen av invalidpension. Av denna orsak föreslås en ny 3 punkt i momentet enligt vilken en förutsättning är att arbetstagaren har arbetsinkomster som är försäkrade enligt pensionslagarna för den privata sektorn till ett belopp av minst 17 807,01 euro (nivån 2019) under de två senaste kalenderåren av den granskningstid som avses i 76 §. I praktiken betyder denna förutsättning samtidigt att arbetstagarens invalidpension inbegriper rätt till pension för återstående tid enligt 76 § och att arbetspensionsanstalten blir ansvarig för kostnaderna för invalidpensionen under de förutsättningar som anges i 175 §. Enligt förslaget ska alla de förutsättningar som föreslås i paragrafens 1 mom. 1—3 punkt uppfyllas före ett förhandlingsförfarande kan tillämpas. Om pensionstagaren har många parallella anställningar inom den privata sektorn, ska Keva lämna begäran om bedömning av arbetstagarens arbetsförmåga till den pensionsanstalt inom den privata sektorn som är avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn på basis av inkomsterna. 

109 §. Behörigheten för den pensionsanstalt som betalar pension eller fattat förhandsbeslut när ny pension beviljas. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i 4 mom. tas in en ny bestämmelse om behörigheten för den pensionsanstalt som fattat förhandsbeslut. När en pensionsanstalt efter ett förhandsbeslut som avses i 27, 39 eller 53 e § i denna lag avgör en pension eller ett arbetspensionsärende som baserar sig på förhandsbeslutet, ska den pensionsanstalt inom den privata sektorn som fattat förhandsbeslut om ärendet eller Keva fatta också det egentliga beslutet. Enligt ordalydelsen i den gällande lagen kan den pensionsanstalt som fattat ett förhandsbeslut om rehabilitering, delinvalidpension eller arbetslivspension vara en annan pensionsanstalt än den som fattar det slutliga beslutet, eftersom den avgörande pensionsanstalten i regel bestäms på basis av arbetstagarens försäkrade arbetsinkomster under en granskningstid på två år. 

Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det ändrade innehållet i paragrafen. Det föreslås att paragrafens gällande 4 mom. ska bli nytt 5 mom. utan ändringar i innehållet. 

111 §. Pensionsskyddscentralens beslutanderätt och närmare bestämmelser. Det föreslås att 3 mom. ändras så att hänvisningen till granskningstiden på två år enligt 106 § slopas. I propositionen föreslås det att 106 § ska ändras så att den avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn i fortsättningen bestäms på basis av inkomsterna under en månad och inte på basis av inkomsterna under de två senaste kalenderåren. 

128 §. Sökande av ändring. I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring. Enligt 1 mom. finns för sökande av ändring besvärsnämnden för arbetspensionsärenden och försäkringsdomstolen. I slutet av momentet föreskrivs det om förordnande av medlemmar till besvärsnämnden för arbetspensionsärenden. Det föreslås att omnämnandena av förordnande av medlemmar till besvärsnämnden för arbetspensionsärenden slopas som onödiga, eftersom uttömmande bestämmelser om besvärsnämnden för arbetspensionsärendens medlemmar finns i lagen om besvärsnämnden för arbetspensionsärenden (677/2005). Dessutom ska det i momentet tas in en informativ hänvisning till lagen om rättegång i försäkringsdomstolen (677/2016). 

I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om ändringssökande hos besvärsnämnden för arbetspensionsärenden och i 3 mom. om ändringssökande hos försäkringsdomstolen. Det föreslås att momenten slås samman och att ordalydelsen i momenten preciseras till följd av att det stiftats en lag om rättegång i förvaltningsärenden. Hänvisningarna till förvaltningsprocesslagen korrigeras så att de gäller lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

I momenten ska dessutom omnämnandena av en part slopas. I ett beslut som en pensionsanstalt eller Pensionsskyddscentralen meddelat med stöd av denna lag får enligt det gällande 2 mom. en part söka ändring hos besvärsnämnden för arbetspensionsärenden. Enligt det gällande 3 mom. får en part söka ändring genom besvär hos försäkringsdomstolen i ett beslut som besvärsnämnden för arbetspensionsärenden meddelat. 

Avsikten med den bestämmelse om sökande av ändring som finns i 128 § i lagen om pension för arbetstagare är inte att begränsa besvärsrätten för den pensionsanstalt som fattat beslutet eller för Pensionsskyddscentralen till endast sådana situationer där en myndighet har ett på ställningen som part baserat intresse av att söka ändring. Den föreslagna ordalydelsen överensstämmer bättre med den terminologi som används i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, eftersom begreppet part inte används i de bestämmelser om besvärsrätt som finns i den lagen. Rätten att anföra besvär över en pensionsanstalts och Pensionsskyddscentralens beslut fastställs i enlighet med 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Rätten att anföra besvär över besvärsnämnden för arbetspensionsärendens beslut fastställs i enlighet med 109 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Enligt 7 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär över ett förvaltningsbeslut anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. I detaljmotiveringen till förarbetena till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (RP 29/2018 rd) fastställs att det i paragrafens 1 mom. föreskrivs om en parts besvärsrätt i förvaltningsärenden, som är en central princip inom förvaltningsprocessen. 

En myndighet får enligt det ovannämnda 7 § 1 mom. även anföra besvär över ett förvaltningsbeslut, om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. I förarbetena till lagen sägs att avsikten inte är att ändra omfattningen av myndigheters besvärsrätt jämfört med nuläget. Myndigheters rätt att anföra besvär över förvaltningsbeslut kan grunda sig på myndighetens ställning som part, på särskilda bestämmelser eller på den föreslagna allmänna bestämmelsen om tillsynsmyndighetens besvärsrätt. 

I 109 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs det om rätt att anföra besvär över beslut av förvaltningsdomstolar. Enligt 1 mom. i den paragrafen får besvär över ett beslut av en förvaltningsdomstol anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. 

Också den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet har enligt 2 mom. rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Enligt förarbetena medför bestämmelsen en ändring av den gällande lagstiftningen. För närvarande har den myndighet som fattat ett förvaltningsbeslut rätt att överklaga förvaltningsdomstolens beslut enbart med stöd av specialbestämmelser eller om besvärsrätten behövs på grund av det allmänna intresse som myndigheten bevakar. Myndighetens besvärsrätt behövs särskilt när den fråga som besvären gäller berör ärenden som behandlas hos denna myndighet i en större omfattning än enbart det enskilda fallet i fråga, och när ingen rättspraxis ännu finns att tillgå. Ett avgörande från den högsta rättsinstansen kan behövas också för att trygga en likvärdig behandling när förvaltningens eller förvaltningsdomstolarnas praxis i frågan är oenhetlig. 

Enligt regeringens proposition RP 29/2018 rd skapar man genom att ge den myndighet som fattat beslutet besvärsrätt samtidigt en möjlighet att få ett prejudikat av högsta förvaltningsdomstolen också i sådana fall där den regionala förvaltningsdomstolens beslut har varit positivt för parten. Därmed har parten inget intresse av att överklaga den regionala förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Ett sådant ärende kan inbegripa tolkningsfrågor som kräver ett vägledande avgörande av högsta rättsinstansen för att förtydliga och förenhetliga myndigheternas beslutspraxis. Förslaget klargör också försäkrings- och pensionsanstalternas besvärsrätt i ärenden som gäller lagstadgat utkomstskydd. 

En myndighet får enligt 109 § 2 mom. även anföra besvär över ett förvaltningsbeslut om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 6 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. Enligt förarbetena är avsikten inte att ändra nuvarande praxis, men bestämmelsens ordalydelse har justerats. 

Vad som i 128 § i lagen om pension för arbetstagare föreskrivs om sökande av ändring tillämpas enligt 163 § 5 mom. i den lagen även på ärenden som gäller försummelseavgift. Således får ändring sökas på det sätt som föreskrivs i 128 § också då det är fråga om ett beslut som Statskontoret meddelat i ett ärende som gäller försummelseavgift. 

När de gällande 2 och 3 mom. slås samman blir det gällande 4 mom. 3 mom. 

140 a §. Nytt avgörande av ett ärende med anledning av retroaktivt beviljad primär förmån eller annan pension. I paragrafen föreskrivs det om pensionsanstaltens rätt att avgöra ett ärende på nytt utan undanröjande av beslutet eller samtycke av part, om pensionstagaren retroaktivt, efter det att beslutet har meddelats, har beviljats en primär förmån eller pension som avses i 94 § i lagen om pension för arbetstagare eller sådan pension som avses i 91 § 3 mom. 

Tredje momentet i 91 § i lagen om pension för arbetstagare har upphävts. Bestämmelser om justering av efterlevandepension finns i nuläget i 91 a § 1 och 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att paragrafen ändras så att hänvisningen till 91 § 3 mom. korrigeras så att den gäller 91 a § 1 och 2 mom. 

175 §. Pensionsanstalternas ansvar för invalidpensionen. Paragrafen innehåller bestämmelser om ansvaret för de kostnader som beror på invalidpension. I paragrafens 1 mom. finns en hänvisning till 76 § 3 mom. som ska upphävas enligt denna proposition. Det föreslås att i 1 mom. stryks hänvisningen till 76 § 3 mom. 

182 §. Sysselsättningsfondens andel av arbetspensionskostnaderna. I paragrafen föreskrivs det om den avgift som arbetslöshetsförsäkringsfonden betalar till Pensionsskyddscentralen för att täcka ansvaret och kostnaderna för beaktande av arbetslöshets- och utbildningsperioder. I den gällande paragrafen nämns arbetslöshetsförsäkringsfonden. Arbetslöshetsförsäkringsfondens namn har ändrats till Sysselsättningsfonden. Det föreslås att paragrafen och paragrafens rubrik ändras så att arbetslöshetsförsäkringsfonden ändras till Sysselsättningsfonden och Sysselsättningsfondens avgift till Sysselsättningsfondens andel av arbetspensionskostnaderna. 

183 §. Utredning av kostnader. Enligt paragrafen utreder Pensionsskyddscentralen kalenderårsvis hur det ömsesidiga ansvaret mellan de pensionsanstalter som sköter verkställigheten av arbetspensionslagarna beträffande det föregående kalenderåret fördelar sig i fråga om de kostnader som avses i 174—181 § i lagen om pension för arbetstagare och den avgift för arbetslöshetsförsäkringsfonden som avses i 182 §. I 1 mom. i den gällande paragrafen nämns arbetslöshetsförsäkringsfonden. Det föreslås att 1 mom. ändras så att arbetslöshetsförsäkringsfondens avgift ändras till Sysselsättningsfondens andel av arbetspensionskostnaderna. 

189 a §. Arbetsinkomster som berättigar till pension vid försummelse av skyldigheten att ordna arbetspensionsförsäkring. Bestämmelsen är ny. Enligt den föreslagna paragrafen ska en arbetstagare inte ha rätt till pensionstillväxt på basis av sådana inkomster i fråga om vilka arbetsgivaren systematiskt har försummat sin skyldighet att ordna pensionsskydd eller sin anmälningsskyldighet, förutsatt att arbetstagaren har varit medveten om försummelsen och genom sitt eget förfarande har möjliggjort försummelsen och på så sätt också undvikit att betala arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift. 

Bestämmelsen gäller situationer där arbetsgivaren systematiskt har försummat skyldigheten att ordna pensionsskydd för arbetstagare enligt 141 eller 147 § i lagen om pension för arbetstagare eller anmälningsskyldigheten enligt 144 §. För att försummelsen ska kunna anses vara systematisk ska den ha en viss tidsmässig kontinuitet. En engångsförsummelse uppfyller inte kraven enligt lagen. Största delen av försummelserna av skyldigheten att ordna försäkringar är arbetsgivares olika anmälningsfel som är antingen oavsiktliga eller beror på oaktsamhet och som inte kan anses vara systematiska försummelser på det sätt som avses i paragrafen. Kortvariga brister samt försummelser av anmälningar av enskilda löneposter kan inte heller i fortsättningen inverka på tillväxten av arbetstagarens pensionsskydd. 

Paragrafen ska i praktiken vanligen tillämpas främst på sådana situationer där arbetsgivarens verksamhet är föremål för en straffrättslig bedömning. Situationer där man ingriper i pensionstillväxten med stöd av den föreslagna paragrafen leder ofta till en straffprocess i fråga om en arbetsgivare som har försummat försäkrings- eller anmälningsskyldigheten, eftersom försummelsen eventuellt uppfyller rekvisitet för arbetspensionsförsäkringsavgiftsbedrägeri. Bestämmelser om arbetspensionsförsäkringsavgiftsbedrägeri och grovt arbetspensionsförsäkringsavgiftsbedrägeri finns i 29 kap. 4 a och 4 b § i strafflagen (39/1889). Det föreslås dock inte att tillämpningen av paragrafen ska bindas till straffrättslig bedömning av arbetsgivarens försummelse eftersom alla avsiktliga försummelser av skyldigheten att ordna försäkring inte alltid behandlas i en straffprocess på grund av bl.a. gränserna i euro för en straffprocess. 

Till följd av den effektiviserade skatte- och försäkringstillsynen har det under detta årtionde kommit fram fler än tidigare sådana medvetna och systematiska försummelser av arbetsgivarskyldigheterna som syftar till betydande ekonomisk vinning genom bl.a. systematisk försummelse av skyldigheten att ordna arbetspensionsförsäkring. Misstankar om att skyldigheten att ordna försäkring har försummats väcks vanligen i samband med skattegranskning eller undersökning av ekonomiska brott, och Skatteförvaltningen eller polisen överför då ärendet till Pensionsskyddscentralen som utreder försäkringsbehovet och förmedlar fallet till pensionsanstalten. 

En förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att arbetstagaren har varit medveten om att arbetsgivaren har försummat skyldigheten att ordna arbetspensionsförsäkring. Enligt lagen om pension för arbetstagare ska arbetsgivaren i samband med löneutbetalningen innehålla arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift på arbetstagarens lön samt betala arbetspensionsförsäkringsavgiften i dess helhet till pensionsanstalten. I 2 kap. 16 § i arbetsavtalslagen (55/2001) fastställs det att lönen ska betalas in på det bankkonto som arbetstagaren har uppgett, och att lönen får betalas kontant endast av tvingande skäl. Enligt den paragrafen ska arbetsgivaren när lönen betalas ge arbetstagaren en uträkning, av vilken beloppet av lönen och de grunder enligt vilka den bestäms ska framgå. Arbetsgivaren ska ha ett av arbetstagaren undertecknat kvitto på betalning av lön kontant eller någon annan utredning som verifierar betalningen. En arbetstagare kan anses ha varit medveten om försummelsen av skyldigheten att ordna försäkring, om arbetstagaren har förstått att lönen har betalats svart utan förskottsinnehållning och utan innehållning av arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift. 

En arbetstagare har möjlighet att i inkomstregistret och arbetspensionsutdraget kontrollera att uppgifterna om de försäkrade inkomsterna är riktiga. I och med att det nationella inkomstregistret togs i bruk vid ingången av 2019 ska arbetsgivaren meddela sina arbetstagares löner till pensionsanstalten via inkomstregistret. En arbetstagare kan i inkomstregistret kontrollera arbetsgivarens löneanmälningar, och på så sätt försäkra sig om att grunden för beskattningen och pensionsförsäkringen är riktig. En arbetstagare inom den privata sektorn får ett arbetspensionsutdrag av pensionsanstalten vart tredje år. Arbetstagaren kan med hjälp av arbetspensionsutdraget kontrollera uppgifterna om de inkomster som ligger till grund för pensionen. I det förhandsifyllda skatteförslaget får arbetstagaren dessutom årligen information om de förvärvsinkomster som myndigheterna känner till, och av detta förslag framgår de inkomstuppgifter som Skatteförvaltningen och samtidigt också pensionsanstalterna har tillgång till. 

Enbart vetskap om att skyldigheten att ordna arbetspensionsförsäkring har försummats utgör inte en tillräcklig grund för att neka arbetstagaren pensionstillväxt. Det förutsätts dessutom att arbetstagaren genom sitt eget förfarande har möjliggjort försummelsen. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs det att arbetstagaren har varit medveten om och i samförstånd med arbetsgivaren om att försäkringen försummas och att arbetsgivares och arbetstagares lagstadgade pensionsförsäkringsavgifter inte betalas på lönen. 

Arbetstagaren kan inte genom sitt eget förfarande anses ha möjliggjort försummelsen endast på den grunden att arbetstagaren inte har kontrollerat sina uppgifter i inkomstregistret eller arbetspensionsutdraget. Arbetstagarens egen aktivitet för att reda ut sina egna uppgifter och rätta till dem utgör dock en betydande faktor när arbetstagarens förfarande bedöms. En arbetstagare kan anses ha möjliggjort en försummelse genom sitt eget förfarande t.ex. i en situation där lön i strid med arbetsavtalslagen har betalats kontant utan verifikat, och arbetstagaren inte senare har korrigerat de bristfälliga inkomsterna i sin personliga beskattning eller begärt att de brister som förekommer i arbetspensionsutdraget ska korrigeras. 

I fråga om arbetstagare har oegentligheter som gäller arbetspensioner inte kriminaliserats separat i strafflagen, eftersom ordnande av arbetspensionsförsäkring hör till arbetsgivarens skyldigheter. En arbetstagare som deltar i svartarbete kan göra sig skyldig till skattebedrägeri eller bedrägeri. När bestämmelsen tillämpas kan det dock inte förutsättas att arbetstagaren till följd av försummelsen har blivit föremål för straffrättsliga eller skattemässiga påföljder. Misstankar om att arbetstagare gjort sig skyldiga till oegentligheter behandlas av processekonomiska skäl vanligen inte i en straffprocess som skattebedrägeri, utan beskattningen rättas till i ett administrativt förfarande. 

Viktigt med tanke på den föreslagna paragrafen är att det görs en bedömning av när en arbetstagare kan anses ha varit medveten om försummelsen av skyldigheten att ordna försäkring och möjliggjort den. Bedömningen ska göras skilt för varje arbetstagare. Om Skatteförvaltningen i samband med beskattningen av en arbetstagare anser att arbetstagaren inte ansvarar för att arbetsgivaren har försummat förskottsinnehållning (arbetstagaren blir inte föremål för skattepåföljder), kan det anses att arbetstagaren inte har varit medveten om arbetsgivarens brister i fråga om anmälning och försäkring i samband med lönebetalningen. När arbetstagarens medvetenhet om försummelsen och möjliggörandet av den bedöms ska arbetstagarens eventuella särskilda beroende av arbetsgivaren beaktas. Bestämmelsen ska inte tillämpas på situationer där det på grund av arbetstagarens särskilt underordnade ställning inte rimligen kan krävas att arbetstagaren vidtar åtgärder för att korrigera försummelserna av skyldigheten att ordna arbetspensionsförsäkring. 

Pensionsanstalten ska ha tillräckligt tydliga bevis på att förutsättningarna för förvägran av pensionstillväxt uppfylls. I praktiken gäller bestämmelsen främst sådana fall som kommer fram i samband med myndigheternas bekämpning av grå ekonomi, då det finns obestridliga bevis på försummelserna. Det material som utarbetats av skatte- och förundersökningsmyndigheterna har högt bevisvärde, och därför kan man när en arbetstagares förfarande bedöms ofta stödja sig på skattegranskningsberättelsen eller förundersökningsmaterialet. I dessa konstateras ofta klart och tydligt arbetstagarens medvetenhet om arbetsgivarens försummelser och de skattepåföljder som detta eventuellt innebär för arbetstagaren. När försummelser av skyldigheten att ordna försäkring utreds på uppdrag av Pensionsskyddscentralen och pensionsanstalterna kan det komma fram också andra sådana bevis som gäller arbetet, och på basis av vilka det kan bedömas att arbetstagaren har möjliggjort försummelsen av skyldigheten att ordna försäkring. Dessa bevis kan vara t.ex. att saknade inkomster meddelas i efterhand när fallet redan utreds. 

Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att arbetstagaren har undvikit att betala arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift. Om arbetstagaren med fog har kunnat tro att arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift har innehållits på hans eller hennes inkomster, kan bestämmelsen inte tillämpas. 

Om de förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls har arbetstagaren inte rätt till arbetspension till den del som pensionen baserar sig på de inkomster som inte har försäkrats på grund av försummelsen. Bestämmelsen kan inte användas för att ingripa i pensionstillväxt som grundar sig på andra inkomster. Eftersom inkomsterna inte beaktas som arbetsinkomster som berättigar till pension beaktas de inte heller som inkomster som ligger till grund för pension för återstående tid. 

Med stöd av paragrafen kan arbetstagaren på begäran få ett beslut om de inkomster som pension inte tjänas in på enligt denna paragraf. Besvär över beslutet får i enlighet med lagen om pension för arbetstagare anföras hos besvärsnämnden för arbetspensionsärenden och vidare hos försäkringsdomstolen. Arbetstagaren har också alltid möjlighet att begära ett i 75 b § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare avsett beslut om de i arbetspensionsutdraget angivna uppgifter som berättigar till pension. Pensionsskyddscentralen och pensionsanstalterna ska utreda riktigheten hos uppgifterna i arbetspensionsutdraget för de sex kalenderåren före det år då utdraget utfärdades. Uppgifter som är äldre än sex år kan dock rättas till om arbetstagaren själv kan uppvisa ett obestridligt bevis på de arbetsinkomster utifrån vilka han eller hon borde ha försäkrats. 

198 §. Rätt att få uppgifter för avgörande av ärenden och verkställighet av lagstadgade uppgifter. I paragrafen finns bestämmelser om pensionsanstalternas och Pensionsskyddscentralens rätt att få uppgifter. Enligt 1 mom. 1 punkten i den gällande paragrafen har pensionsanstalterna, Pensionsskyddscentralen och en besvärsinstans enligt lagen om pension för arbetstagare rätt att trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter av en arbetsgivare eller någon annan som betalar ersättning på basis av utfört arbete, en försäkrings- och pensionsanstalt som verkställer lagstadgad försäkring och av myndigheter och andra instanser på vilka offentlighetslagen tillämpas få de uppgifter som är nödvändiga för avgörande av ett anhängigt försäkrings-, pensions- eller förmånsärende eller som annars är nödvändiga vid verkställigheten av uppgifter som föreskrivs i lagen om pension för arbetstagare eller i lagen om Pensionsskyddscentralen, i Europeiska unionens grundförordning om social trygghet eller Europeiska unionens tillämpningsförordning om social trygghet eller i en överenskommelse om social trygghet. Det föreslås att i punkten ska även nämnas den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik så att pensionsanstalterna kan få uppgifter av aktörer enligt lagen om ansvar i spårtrafik i de situationer som avses i 95 § 2 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare och där en persons arbetsoförmåga eller död är en följd av ett skadefall som ska ersättas enligt lagen om ansvar i spårtrafik. 

Enligt den gällande bestämmelsen har alltså pensionsanstalterna, Pensionsskyddscentralen och besvärsinstanser rätt att få nödvändiga uppgifter av försäkrings- och pensionsanstalter som verkställer lagstadgad försäkring. Bestämmelsen kan inte tillämpas i en situation där betalningen av ersättning inte baserar sig på en lagstadgad försäkring, utan t.ex. på skadeståndslagen. Eftersom det inte finns några bestämmelser om ett allmänt lagstadgat försäkringssystem för utövare av spårtrafik, har pensionsanstalterna inte rätt att med stöd av 198 § i lagen om pension för arbetstagare av aktörer enligt lagen om ansvar i spårtrafik få uppgifter om de ersättningar som de har betalat. 

I 203—210 § i lagen om pension för arbetstagare finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter. Bestämmelserna gäller utlämnande av uppgifter inom en försäkringsgrupp, utlämnande av uppgifter för frivilligt grupptilläggspensionsskydd, utlämnande av uppgifter för utredning av brott och missbruk, pensionsanstalternas och Pensionsskyddscentralens rätt att lämna ut uppgifter på eget initiativ, utlämnande av uppgifter för arbetstagarnas grupplivförsäkring, vidareutlämnande av uppgifter, ansvaret beträffande den som vidareutlämnar uppgifter samt utlämnande av uppgifter med hjälp av teknisk anslutning. Ingen av de ovannämnda bestämmelserna ger pensionsanstalterna rätt att lämna ut uppgifter till en aktör enligt lagen om ansvar i spårtrafik. I lagen om ansvar i spårtrafik finns det inte heller några bestämmelser om utlämnande av uppgifter, utan det hänvisas till skadeståndslagen. I de bestämmelser som det hänvisas till finns inga bestämmelser om utlämnande av uppgifter. 

Enligt artikel 6.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) är behandling av personuppgifter laglig om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Att fastställa arbetspension är en rättslig förpliktelse och därför är utövande av regressrätten enligt lagen om ansvar i spårtrafik en lagstadgad uppgift inom arbetspensionssektorn. Bestämmelser om det utlämnande av uppgifter som möjliggör att regressrätten utövas bör dock finnas i lag. 

För att pensionsanstalternas regressrätt ska kunna utövas i fråga om aktörer enligt lagen om ansvar i spårtrafik krävs det i praktiken informationsutbyte mellan pensionsanstalterna och den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik. På pensionsansökningsblanketterna frågas det efter ersättningar enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Uppgifter om att det är fråga om en spårtrafikskada kan också fås ur läkarutlåtanden eller andra handlingar. Pensionsanstalterna ska själva begära att få ersättningsuppgifter av den instans som behandlar spårtrafikersättningar. 

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen har en pensionsanstalt rätt att trots sekretessbestämmelserna få de uppgifter som är nödvändiga för att utöva den rätt som avses i 95 § 2 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Dessa uppgifter är uppgifter om beloppet av den ersättning som har betalats med stöd av lagen om ansvar i spårtrafik och uppgifter om för vilken tid ersättning betalas, uppgifter om att en person har råkat ut för en spårtrafikskada, uppgifter om dagen för skadefallet och pensionstagarens, förmånstagarens och förmånslåtarens personuppgifter. 

Enligt 198 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen om pension för arbetstagare har pensionsanstalterna, Pensionsskyddscentralen och en besvärsinstans enligt lagen om pension för arbetstagare rätt att trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter av läkare och andra yrkesutbildade personer som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och av sådana verksamhetsenheter för hälso- och sjukvården som avses i 2 § 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) samt av den som verkställer rehabilitering och av andra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvården, socialserviceproducenter eller vårdinrättningar på begäran få av dessa uppgjorda utlåtanden och övriga uppgifter om den pensionssökandes journalhandlingar, rehabilitering, hälsotillstånd, vård och arbetsförmåga som behövs för att verkställa det försäkrings-, pensions- eller förmånsärende som avses i 1 mom. 1 punkten, om sökanden inte själv lämnar dessa uppgifter. 

Pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen får i nuläget de uppgifter om hälsotillstånd som de behöver för att avgöra ett förmånsärende antingen av den sökande själv i samband med förmånsansökan, av Folkpensionsanstalten med stöd av 198 § 1 mom. 1 punkten i lagen om pension för arbetstagare eller av aktörer inom hälso- och sjukvården med stöd av 198 § 1 mom. 2 punkten i lagen om pension för arbetstagare. Utgångspunkten i arbetspensionsärenden är att sökanden själv lämnar uppgifterna. Ärenden som gäller arbetspensionsförmåner blir anhängiga på ansökan av den som ansöker om en förmån, och sökanden ska till ansökan foga den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. I praktiken är det svårt för den som ansöker om en förmån att veta vilka uppgifter pensionsanstalten behöver för att avgöra pensionsärendet. Pensionsanstalten behöver också ofta tilläggsutredningar för att ärendet ska kunna avgöras på ett ändamålsenligt sätt. 

I praktiken är det svårt för den som lämnar ut uppgifterna att bedöma vilka uppgifter om hälsotillstånd som är nödvändiga för att avgöra ett förmånsärende. Därför föreslås det att momentet ändras så att det i momentet fastställs vilka utlåtanden om hälsotillstånd som en pensionsanstalt och Pensionsskyddscentralen kan få för avgörande av ett arbetspensionsärende. Den personuppgiftsansvariga ansvarar för lagenligheten hos utlämnandet av uppgifter. De mer detaljerade bestämmelserna hjälper den personuppgiftsansvariga att avgränsa vilka upp-gifter som får lämnas ut. 

Det föreslås att det i 1 mom. 2 punkten ska tas in en bestämmelse enligt vilken pensionsanstalterna och Pensionsskyddscentralen för avgörande av det pensions- eller förmånsärende som behandlas ska ha rätt att av de aktörer som nämns i punkten få de utlåtanden och handlingar som har upprättats för ett arbetspensions- eller rehabiliteringsärende. Denna bestämmelse ska finnas i den nya underpunkt a i 2 punkten. Utlåtanden som upprättats för ett arbetspensions- eller rehabiliteringsärende har upprättats uttryckligen för behandlingen av ett arbetspensionsärende, och dessa utlåtanden är därför i praktiken nödvändiga med tanke på avgörandet av ett pensionsärende. 

Som en ny underpunkt b i momentet föreslås en noggrant avgränsad uppräkning av vilka andra B-läkarutlåtanden som är nödvändiga för avgörandet av ett pensions- eller förmånsärende. En pensionsanstalt och Pensionsskyddscentralen har rätt att få också dessa utlåtanden för behandlingen av ett arbetspensionsförmånsärende. Sådana utlåtanden är B-läkarutlåtanden som upprättats för sjukdagpenning, partiell sjukdagpenning, rehabiliteringsstöd, partiellt rehabiliteringsstöd, invalidpension, delinvalidpension, arbetslivspension, möjligheter att fortsätta i arbetet eller yrkesinriktad rehabilitering samt omfattande B-läkarutlåtanden som gäller arbetsförmåga från de två åren före begäran om information. När en förmånsansökan blir anhängig kräver erhållande av de B-läkarutlåtanden som nämns ovan att en pensionsanstalt eller Pensionsskyddscentralen begär att få dem. I ärenden som gäller invalidpension, arbetslivspension eller rehabilitering måste uppgifter om sökandens hälsotillstånd behandlas. De utlåtanden som räknas upp i lagen är nödvändiga för behandlingen av dessa förmåner. 

Enligt 35 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare har en arbetstagare rätt till invalidpension, om hans eller hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada uppskattas vara utan avbrott nedsatt med minst två femtedelar åtminstone ett år. Sjukdagpenning är en primär förmån i förhållande till invalidpension. I princip är en sökande först berättigad till sjukdagpenning under ett års tid. Sjukdagpenning beviljas högst till slutet av kalendermånaden efter den månad då antalet dagar med dagpenning uppgår till 300 dagar (maximitid). Till sjukdagpenningens maximitid räknas alla dagar med sjukdagpenning som ackumulerats på basis av samma sjukdom under de två föregående åren. Folkpensionsanstalten fastställer med tanke på begynnelsetidpunkten för full invalidpension enligt arbetspensionslagarna primärtiden för sjukdagpenning när minst 150 sjukdagpenningsdagar som räknas till maximitiden förflutit. Primärtiden fastställs när antalet sjukdagpenningsdagar överstiger 150 dagar. Primärtiden och maximitiden sammanfaller i regel, om arbetsoförmågan efter det att primärtiden har fastställts fortsätter utan avbrott fram till det att primärtiden upphör. Om den försäkrades arbetsoförmåga dock inte förlöper utan avbrott efter det att primärtiden har fastställts, avviker primärtiden och maximitiden från varandra och sjukdagpenning kan betalas till slutet av maximitiden. 

Pensionsanstalten ska enligt 36 § i lagen om pension för arbetstagare när den behandlar en ansökan om invalidpension utreda en persons rätt till yrkesinriktad rehabilitering innan pensionsanstalten fattar beslut om invalidpension. Av denna orsak är det i samband med ansökan om invalidpension nödvändigt att pensionsanstalten vid bedömningen av rätten till invalidpension har tillgång till alla de B-läkarutlåtanden där man har tagit ställning till arbetsförmågan och hur personen orkar i arbetet. 

Sjukdagpenning kan betalas i flera olika perioder under en längre tid och det är vanligt att man växlar mellan perioder med sjukdagpenning och t.ex. åtgärder som stöder återgång till arbetet och som vidtagits med hjälp av rehabilitering. Utlåtanden som upprättats för sjukdagpenning och rehabiliteringsförmåner är således nödvändiga också vid behandlingen av en ansökan om invalidpension när det bedöms t.ex. från och med när en sjukdom har lett till nedsatt arbetsförmåga eller om det ännu är möjligt för pensionssökanden att återgå till arbetet med hjälp av rehabilitering. De uppgifter som behövs för bedömningen är utöver det utlåtande som upprättats för sjukdagpenning också de uppgifter som finns i de läkarutlåtanden som upprättats för invalidpension, rehabiliteringsstöd, yrkesinriktad rehabilitering eller möjligheter att fortsätta i arbetet samt uppgifterna i omfattande B-läkarutlåtanden om arbetsförmågan. 

Definitionen av arbetsoförmåga enligt arbetspensionslagarna är mer omfattande än enbart en medicinsk bedömning av en arbetstagares arbetsförmåga. Ett avgörande som gäller en förmån påverkas av många omständigheter som utifrån praktisk erfarenhet framgår av journalhandlingarna från de två senaste åren. Således är också andra utlåtanden än utlåtanden som upprättats uttryckligen för förmånsansökan nödvändiga vid bedömningen av rätten till förmånen. 

Bestämmelser om rätt till arbetslivspension finns i 53 a § i lagen om pension för arbetstagare. En förutsättning för att få arbetslivspension är att en persons arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom, lyte eller skada och att personens möjligheter att fortsätta i arbetet är bestående försvagade. Det krävs inte att arbetsförmågan varit nedsatt ett år utan avbrott och inte heller att primärtiden för sjukdagpenningen har uppnåtts. 

I samband med ansökan om arbetslivspension ska pensionsanstalten dock även bedöma sökandens rätt till invalidpension. Den nedsatta arbetsförmåga som arbetslivspension förutsätter bedöms utifrån medicinska undersökningar och undersökningsresultat samt andra utredningar på samma sätt som i invalidpensions- och rehabiliteringsärenden. Av denna orsak är alla B-läkarutlåtanden som upprättats för de ändamål som nämns ovan under de två senaste åren nödvändiga för att avgöra ett arbetslivspensionsärende eller alternativt ett invalidpensionsärende. 

Bestämmelser om rätt till arbetspensionsrehabilitering finns i 25 § i lagen om pension för arbetstagare. Rätten till arbetspensionsrehabilitering förutsätter att sökanden riskerar att bli arbetsoförmögen, vilket betyder att sökanden utan rehabiliteringsåtgärder skulle bli beviljad invalidpension under de närmaste åren. Rehabilitering är det primära alternativet i förhållande till invalidpension. 

I ett rehabiliteringsärende görs bedömningen av risken för arbetsoförmåga alltid utifrån sökandens individuella helhetssituation med beaktande av sökandens arbets- och funktionsförmåga och dess antagna utveckling under de närmaste åren. Pensionsanstalten gör bedömningen av risken för arbetsoförmåga på samma grunder som bedömningen av arbetsoförmågan i fråga om invalidpension. De B-läkarutlåtanden från de två senaste åren som upprättats för de ändamål som avses ovan utgör en nödvändig del av bedömningen. 

De bestämmelser som föreslås i 2 punkten hindrar inte att också andra handlingar som gäller hälsotillstånd fås vid behov. Eftersom de sökandes livssituation och hälsotillstånd varierar, föreslås att det i den nya 2 punkten underpunkt c på samma sätt som i nuläget ska föreskrivas om att pensionsanstalten och Pensionsskyddscentralen har rätt att få också andra nödvändiga uppgifter om hälsotillstånd och arbetsförmåga. När man fastställer t.ex. begynnelsetidpunkten för arbetsoförmågan kan det behövas uppgifter om pensionssökandens hälsotillstånd också från tidigare år än från de två åren före begäran om information. 

Paragrafens 1 mom. 2 punkt gäller utlämnande av personuppgifter, vilket innebär att bestämmelsen ska överensstämma med dataskyddsförordningen. Avgörande av invalidpension, arbetslivspension och ett rehabiliteringsärende enligt arbetspensionslagarna förutsätter att sökandens hälsotillstånd och funktionsförmåga bedöms. Den pensionsanstalt som avgör ärendet måste när den avgör ett sådant pensionsärende behandla uppgifter om sökandes hälsotillstånd. Behandlingen av personuppgifter om hälsotillstånd när ett arbetspensionsärende behandlas grundar sig på artikel 9.1 b i dataskyddsförordningen och de bestämmelser i dataskyddslagen (1050/2018) som kompletterar förordningen. Enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen är behandling av särskilda kategorier av personuppgifter förbjuden, om det inte finns en grund enligt artikel 9 för behandlingen. I artikel 9.2 b fastställs det att behandlingen är tillåten om den är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige eller den registrerade ska kunna fullgöra sina skyldigheter och utöva sina särskilda rättigheter inom arbetsrätten och på områdena social trygghet och socialt skydd, i den omfattning detta är tillåtet enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller ett kollektivavtal som antagits med stöd av medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder som säkerställer den registrerades grundläggande rättigheter och intressen fastställs. 

I 6 § i dataskyddslagen finns nationella bestämmelser om behandling av särskilda kategorier av personuppgifter. Enligt 1 mom. 1 punkten i den paragrafen tillämpas artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte när en försäkringsanstalt behandlar uppgifter som anstalten i försäkringsverksamheten fått om en försäkrads eller ersättningssökandes hälsotillstånd, sjukdom eller funktionsnedsättning eller sådana uppgifter om de vårdåtgärder eller andra därmed jämförbara åtgärder som avser den försäkrade och som behövs för att utreda anstaltens ansvar. I momentets 2 punkt anges dessutom att artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpas på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag eller som föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. Dessa bestämmelser berättigar till behandling av särskilda kategorier av personuppgifter när det lagstadgade arbetspensionsskyddet verkställs. 

Bestämmelser om ändamålsenliga åtgärder för att skydda den registrerades grundläggande rättigheter och intressen vid behandlingen av särskilda grupper av personuppgifter finns i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen. Som sådana skyddsåtgärder nämns t.ex. åtgärder för att det i efterhand ska kunna säkerställas och bevisas vem som har registrerat, ändrat eller överfört personuppgifter, åtgärder för att höja kompetensen hos den personal som behandlar personuppgifter och åtgärder för att fortlöpande säkerställa konfidentialitet, integritet, tillgänglighet och motståndskraft hos behandlingssystemen och tjänsterna i anknytning till behandlingen av personuppgifterna, inbegripet förmåga att återställa tillgängligheten och tillgången till uppgifterna i rimlig tid vid en fysisk eller teknisk incident. 

I artikel 5 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om principen för ändamålsbegränsning. Personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. 

Enligt artikel 6.4 i dataskyddsförordningen är utnyttjande av personuppgifter för andra ändamål än det ändamål för vilket de ursprungligen samlades in möjligt, om den registrerades samtycke eller behandlingen grundar sig på unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt som utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att skydda de mål som avses i artikel 23.1. I artikel 23.1 e i dataskyddsförordningen nämns som ett sådant mål en medlemsstats viktiga mål av generellt allmänt intresse, särskilt ett av en medlemsstats viktiga ekonomiska eller finansiella intressen, däribland penning-, budget- eller skattefrågor, folkhälsa och social trygghet. 

När patientuppgifter lämnas ut från hälso- och sjukvården till en pensionsanstalt för avgörande av ett pensionsärende är det fråga om utlämnande av uppgifter för andra ändamål än det ändamål för vilket de ursprungligen samlades in. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter om hälsotillstånd från en organisation inom hälso- och sjukvården till en pensionsanstalt ska därför finnas i en nationell lag på det sätt som förutsätt i artikel 6.4 i dataskyddsförordningen. I de föreslagna bestämmelserna är det fråga om utlämnande av lagstadgade uppgifter som är nödvändiga för att avgöra en socialförsäkringsförmån. Rätten att få uppgifter ska vara begränsad till de i lagen uppräknade utlåtanden som upprättats för socialförsäkringsförmåner och andra uppgifter som är nödvändiga för att avgöra ett ärende. Således kan de föreslagna bestämmelserna anses utgöra en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att säkerställa ett fungerande system för social trygghet. 

206 §. Pensionsanstalternas och Pensionsskyddscentralens rätt att lämna ut uppgifter på eget initiativ. Paragrafen innehåller bestämmelser om pensionsanstalternas och Pensionsskyddscentralens rätt att lämna ut uppgifter. I 1 mom. 5 punkten i den gällande paragrafen nämns arbetslöshetsförsäkringsfonden. Det föreslås att paragrafens 1 mom. 5 punkt ändras så att arbetslöshetsförsäkringsfonden ändras till Sysselsättningsfonden. 

Till 1 mom. ska det fogas en ny 8 punkt där det föreskrivs om pensionsanstalternas rätt att lämna ut uppgifter till den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik för att fastställa innehållet i den rätt som avses i 95 § 2 och 3 mom. i situationer där en persons arbetsoförmåga eller död är en följd av ett skadefall som ska ersättas enligt lagen om ansvar i spårtrafik. 

Att få ersättning av en aktör enligt lagen om ansvar i spårtrafik torde i de flesta situationer förutsätta att pensionsanstalten har möjlighet att meddela aktören enligt lagen om ansvar i spårtrafik den betalda pensionens belopp, vilken tid pensionen gäller samt tillräckliga identifieringsuppgifter om pensionssökanden, förmånstagaren och förmånslåtaren och också uppgifter om att personen i fråga har råkat ut för ett skadefall enligt lagen om ansvar i spårtrafik samt uppgifter om vilken dag skadefallet inträffade. Med stöd av 8 punkten kan pensionsanstalten meddela de uppgifter som är nödvändiga för att fastställa innehållet i regressrätten till aktören enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Att verkställa arbetspensioner är en lagstadgad förpliktelse och därför är utövande av regressrätten enligt lagen om ansvar i spårtrafik en lagstadgad uppgift inom arbetspensionssektorn. 

I vissa situationer kan pensionsanstalten behöva lämna ut också läkarutlåtanden om en person eller andra liknande omfattande uppgifter om hälsotillstånd till den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik. I artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen fastställs det att behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter i princip är förbjuden. Enligt artikel 9.2 b i är behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter dock tillåten, om den är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige eller den registrerade ska kunna fullgöra sina skyldigheter och utöva sina särskilda rättigheter inom arbetsrätten och på områdena social trygghet och socialt skydd, i den omfattning detta är tillåtet enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt. Uppgifter om hälsotillstånd är uppgifter om särskilda kategorier av personuppgifter. 

I grundlagsutskottets nyare utlåtanden har man tagit ställning till i synnerhet behandlingen av känsliga uppgifter. Utskottet har framhållit att lagstiftningen om behandling av känsliga personuppgifter bör vara så tydlig och begriplig som möjligt (GrUU 14/2018 rd och GrUU 71/2018 rd). 

En pensionsanstalt har enligt den föreslagna bestämmelsen inte rätt att lämna ut andra uppgifter om hälsotillstånd än uppgifter om att en person har råkat ut för en spårtrafikolycka och vilken dag olyckan inträffade. För utlämnande av andra uppgifter om hälsotillstånd behövs personens samtycke. I de sällsynta enskilda fall där den som lidit skada inte själv har ansökt om ersättning av den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik och det därför att behövligt att uppgifter om hälsotillståndet lämnas ut till aktören enligt lagen om ansvar i spårtrafik för att pensionsanstalten ska kunna utöva sin regressrätt, bör pensionsanstalten få samtycke till utlämnande av uppgifterna om hälsotillstånd antingen av personen själv eller av dödsboet. Utan samtycke kan pensionsanstalten inte inleda behandlingen av ärendet. 

1.2  Lagen om pension för företagare

2 §. Centrala definitioner. I paragrafens 1 mom. 9 punkt föreslås motsvarande ändringar som i 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

9 §. Ålderspensionens belopp. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 12 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

15 §. Ålderspensionen och dess belopp efter partiell förtida ålderspension. I paragrafens 1 mom. 3 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

68 §. Oavlönad tid som berättigar till pension. I paragrafens 3—5 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 74 § 3—5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

70 §. Inkomst som pension för återstående tid grundar sig på. I paragrafens 3 och 6 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 76 § 2 och 5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att 4 mom. upphävs på samma grunder som 76 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

75 §. Engångsförhöjning av invalidpension. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 81 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

84 §. Minskning av efterlevandepension i särskilda fall. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 91 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

85 §. Förmåner som dras av från pension. I paragrafens 1 mom. 5 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 92 § 1 mom. 5 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

87 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 94 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

88 §. Regressrätt. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som motsvarar det nya 3 mom. i 95 § i lagen om pension för arbetstagare. 

91 §. Pensionsansökan. I paragrafens 1 och 3 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 101 § 1 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

124 §. Att söka ändring. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 128 § i lagen om pension för arbetstagare. 

136 a §. Nytt avgörande av ett ärende med anledning av retroaktivt beviljad primär förmån eller annan pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 140 a § i lagen om pension för arbetstagare. 

142 §. Utredning av kostnader och beslut om kostnadsfördelning. Enligt paragrafen utreder Pensionsskyddscentralen de kostnader som avses i 139 och 141 § på det sätt som föreskrivs i 183 § i lagen om pension för arbetstagare. När kostnaderna utreds beaktas dock inte arbetslöshetsförsäkringsfondens avgift som avses i 182 § i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att 1 mom. i den gällande paragrafen ändras så att arbetslöshetsförsäkringsfonden ändras till Sysselsättningsfonden. 

152 §. Pensionsanstalternas och Pensionsskyddscentralens rätt att lämna ut uppgifter. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. till 1 mom. 4 punkten ska strykas. Punkten i fråga har upphävts genom lag 1420/2016. 

Det föreslås att i stället för den upphävda 4 punkten i 1 mom. ska en ny 4 punkt fogas till momentet på samma sätt som i fråga om 206 § 1 mom. 8 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

1.3  Lagen om pension för lantbruksföretagare

32 §. Ålderspensionens belopp. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 12 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

38 §. Ålderspensionen och dess belopp efter partiell förtida ålderspension. I paragrafens 1 mom. 3 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

74 §. Oavlönad tid som berättigar till pension. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 74 § 3 mom. 6 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

77 §. Beviljande av pension på tidigare grunder och engångsförhöjning av pension. I paragrafens 3 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 81 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

86 §. Pensionsansökan. I paragrafens 1 och 3 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 101 § 1 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

103 §. Att söka ändring. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 128 § i lagen om pension för arbetstagare. 

113 a §. Nytt avgörande av ett ärende med anledning av retroaktivt beviljad primär förmån eller annan pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 140 a § i lagen om pension för arbetstagare. 

137 §. Utredning av kostnader och beslut om kostnadsfördelning. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 142 § 1 mom. i lagen om pension för företagare. 

1.4  Lagen om sjömanspensioner

2 §. Centrala definitioner. I paragrafens 1 mom. 6 punkt föreslås motsvarande ändringar som i 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

11 §. Ålderspensionens belopp. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 12 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

13 §. Begynnelsetidpunkten för ålderspension. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 13 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

18 §. Ålderspensionen och dess belopp efter partiell förtida ålderspension. I paragrafens 1 mom. 3 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

78 §. Arbetsinkomster som berättigar till pension. I paragrafens 2 mom. och 3 mom. 4, 5 och 12 punkt föreslås motsvarande ändringar som i 70 § 2 mom. och 3 mom. 4, 5 och 12 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

80 §. Oavlönad tid som berättigar till pension. I paragrafen föreskrivs det om oavlönad tid som berättigar till pension. Det föreslås att paragrafens 3—5 mom. ändras på motsvarande sätt som 74 § 3—5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

82 §. Inkomst som ligger till grund för pension för återstående tid. I paragrafens 2 och 5 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 76 § 2 och 5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att 3 mom. upphävs på samma grunder som 76 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

87 §. Engångsförhöjning av invalidpension. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 81 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

96 §. Minskning av efterlevandepension i särskilda fall. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 91 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

97 §. Förmåner som dras av från pension. I paragrafens 1 mom. 5 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 92 § 1 mom. 5 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

99 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 94 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

100 §. Regressrätt. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som motsvarar det nya 3 mom. i 95 § i lagen om pension för arbetstagare. 

103 §. Pensionsansökan. I paragrafens 1 och 4 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 101 § 1 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

125 §. Att söka ändring. I paragrafen föreslås motsvarande ändringar som i 128 §. i lagen om pension för arbetstagare. 

137 a §. Nytt avgörande av ett ärende med anledning av retroaktivt beviljad primär förmån eller annan pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 140 a § i lagen om pension för arbetstagare. 

156 §. Pensionskassans ansvar för invalidpensionen. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 175 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

161 §. Ansvaret för Pensionsskyddscentralens kostnader och utredning av kostnaderna. I paragrafen fastställs att i fråga om pensionskassans ansvar för Pensionsskyddscentralens kostnader och i fråga om arbetslöshetsförsäkringsfondens avgift, utredning av kostnaderna, beslut om kostnadsfördelning samt pensionskassans och andra pensionsanstalters rätt att komma överens om kostnadsfördelningen tillämpas 180 och 182—185 § i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att den gällande paragrafen ändras så att arbetslöshetsförsäkringsfonden ändras till Sysselsättningsfonden. 

1.5  Pensionslagen för den offentliga sektorn

3 §. Centrala definitioner. I paragrafens 1 mom. 8 punkt föreslås motsvarande ändringar som i 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

12 §. Ålderspensionens belopp. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 12 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

13 §. Begynnelsetidpunkten för ålderspension. I paragrafen föreskrivs det om begynnelsetidpunkten för ålderspension. Enligt 1 mom. börjar ålderspensionen från ingången av månaden efter den månad då arbetstagaren har uppnått den ålder som berättigar till ålderspension och arbetstagarens anställning har upphört. 

I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om undantag i fråga om förutsättningen för avslutande av en anställning. Om en arbetstagare parallellt har en eller flera anställningar som omfattas av pensionslagen för den offentliga sektorn och han eller hon avslutar någon av dem för att gå i ålderspension, har han eller hon trots bestämmelsen i 1 mom. rätt till ålderspension inte bara för pension som tjänats in fram till begynnelsetidpunkten för ålderspensionen utan även för den anställning som fortgår. Dessutom förutsätts det inte att en anställning avslutas, om arbetstagaren har för avsikt att gå i ålderspension på basis av någon annan arbetspensionslag, och han eller hon har haft ett parallellt avtal om närstående- eller familjevård som omfattas av denna lag, något annat uppdragsförhållande eller har varit i ett förtroendeuppdrag. Arbetstagaren har rätt till ålderspension även för dessa uppgifter från samma tidpunkt, fastän han eller hon inte avslutar dem. 

Om en person endast har ett gällande uppdragsförhållande som närståendevårdare eller familjevårdare enligt pensionslagen för den offentliga sektorn, ett annat uppdragsförhållande eller ett förtroendeuppdrag, och personen inte avslutar en anställning för att gå i pension, kan ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn inte beviljas enligt de gällande bestämmelserna. En person kan t.ex. ha huvudsaklig arbetspension som har tjänats in under anställning hos staten, men arbetet hos staten kan ha upphört redan före pensionsåldern. Om personen efter detta t.ex. har valts till ett kommunalt förtroendeuppdrag eller börjat arbeta som närståendevårdare, kan personen trots att han eller hon har uppnått pensionsåldern inte beviljas ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn. För att rätta till de situationer som beskrivs ovan föreslås det att paragrafens 2 mom. ändras så att varken gällande uppdragsförhållanden eller gällande förtroendeuppdrag utgör ett hinder för att pension beviljas också i det fallet att en person inte avslutar ett anställningsförhållande när han eller hon går i pension. Erhållande av pension förutsätter dock alltid i enlighet med 10 § i pensionslagen för den offentliga sektorn att arbetstagaren har uppnått den ålder som berättigar till ålderspension. Den nya bestämmelsen ersätter sista meningen i det gällande 2 mom., vilken gäller andra parallella anställningar som inte är tjänste- eller arbetsavtalsförhållanden, eftersom den gällande bestämmelsen är onödig efter ändringen. 

I paragrafens 3 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 13 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

18 §. Ålderspensionen och dess belopp efter partiell förtida ålderspension. I paragrafens 1 mom. 3 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

31 §. Andra bestämmelser om rehabilitering. I 2 mom. föreskrivs det om andra bestämmelser om rehabilitering. I momentet hänvisas det felaktigt till 81 § i pensionslagen för den offentliga sektorn, vilket betyder att pension inte tjänas in på basis av arbete som utförts parallellt med rehabiliteringspenning. Detta har inte varit avsikten, utan avsikten har varit att hänvisa till 84 § i pensionslagen för den offentliga sektorn, där det föreskrivs om pensionstillväxt för tiden med invalidpension som upphört. Under tiden med rehabiliteringspenning tjänas pension in enligt 87 § i pensionslagen för den offentliga sektorn för oavlönad tid som berättigar till pension. Det föreslås att i 2 mom. korrigeras hänvisningen till 81 § i pensionslagen för den offentliga sektorn så att hänvisningen gäller 84 § i pensionslagen för den offentliga sektorn. 

36 §. Engångshöjning av invalidpension. I paragrafens 2 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 81 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

53 §. Arbetslivspensionens belopp. Enligt den gällande paragrafen är arbetslivspensionens belopp den pension som tjänats in fram till utgången av månaden före den då arbetslivspensionen började. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar innehållet i 16 § 1 mom. i pensionslagen för den offentliga sektorn. Enligt den föreslagna paragrafen är arbetslivspensionens belopp den pension som tjänats in fram till utgången av månaden före den då arbetslivspensionen började. Till följd av att betalningsprincipen ska stärkas föreslås det att i den intjänade pensionen ska i fortsättningen som arbetsinkomst beaktas de arbetsinkomster som betalats fram till begynnelsetidpunkten för arbetslivspensionen. I 58 § 1 mom. i pensionslagen för den offentliga sektorn föreskrivs det redan nu om att i arbetstagarens ålderspension beaktas pension som tjänats in på basis av arbetsinkomster som betalats efter det att arbetslivspensionen började, dvs. på basis av så kallad slutlön. 

74 §. Minskning av efterlevandepension i särskilda fall. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 91 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

85 §. Arbetsinkomster som berättigar till pension. I paragrafens 2 mom. och 3 mom. 4 och 12 punkt föreslås motsvarande ändringar som i 70 § 2 mom. och 3 mom. 4 och 12 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

87 §. Oavlönad tid som berättigar till pension. I paragrafens 3—5 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 74 § 3—5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

88 §. Inkomst som ligger till grund för pension för återstående tid. I paragrafens 2 och 4 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 76 § 2 och 5 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Det föreslås att 3 mom. upphävs på samma grunder som 76 § 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

96 §. Förmåner som dras av från pension. I paragrafens 1 mom. 5 punkt föreslås en motsvarande ändring som i 92 § 1 mom. 5 punkten i lagen om pension för arbetstagare. 

98 §. Inverkan på pensionsbeloppet av ändringar av en primär förmån eller pension. I paragrafens 1 mom. föreslås en motsvarande ändring som i 92 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

99 §. Retroaktiv rätt till ersättning från en försäkringsanstalt. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. på motsvarande sätt som i 95 § i lagen om pension för arbetstagare. 

106 §. Ansökan om pension. I paragrafens 1 och 3 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 101 § 1 och 3 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

119 §. Förhandlingsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om förhandlingsskyldigheten i situationer där Keva som sista pensionsanstalt behandlar ett invalidpensionsärende. Om Keva när den avgör en ansökan om invalidpension tillämpar definitionen av arbetsoförmåga som tar fasta på yrke, ska Keva när vissa förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls förhandla med pensionsanstalten inom den privata sektorn före beslut fattas. 

Det föreslås att de i 1 mom. angivna förutsättningarna för tillämpning av ett förhandlingsförfarande ska ändras. En förutsättning för ett förhandlingsförfarande är liksom i nuläget att Keva i egenskap av sista pensionsanstalt ska begära att den avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn ger en bedömning före Keva avgör arbetstagarens rätt till invalidpension på basis av 33 § 1 mom. 1 punkten. 

Dessutom föreslås som en ny förutsättning att arbetstagaren vid tidpunkten för pensionsfallet ska arbeta parallellt inom den privata och den offentliga sektorn. Pensionsanstalterna har på basis av en ömsesidig överenskommelse redan under flera års tid tillämpat ett förhandlingsförfarande också i situationer där en person har parallellt arbete inom både den privata och den offentliga sektorn, dock inte om det parallella arbetet har varit arbete som närståendevårdare. Med tanke på förhandlingsförfarandet har detta setts som viktigare än de grundläggande situationer enligt den gällande lagen där anställningen inom den privata sektorn kan ha upphört redan flera år tidigare. I fortsättningen är ovannämnda parallellitetssituation en nödvändig förutsättning för att förhandlingsskyldighet ska uppstå. Det föreslås att en bestämmelse om detta tas in i den nya 2 punkten i 1 mom. 

Enligt den gällande paragrafen är en förutsättning för ett förhandlingsförfarande att arbetstagaren har tjänat in pension på basis av arbete inom den privata sektorn till ett belopp av minst 974,92 euro (nivån 2019). Viktigare än att granska beloppet av den pension som arbetstagaren tjänat in har dock i praktiken varit att utreda beloppet av inkomsterna från en parallell anställning inom den privata sektorn, eftersom pensionsanstalten inom den privata sektorn särskilt i parallellitetssituationer kan få ett betydande kostnadsansvar för den fonderade delen av invalidpension. Av denna orsak föreslås en ny 3 punkt i momentet enligt vilken en förutsättning är att arbetstagaren har arbetsinkomster som är försäkrade enligt pensionslagarna för den privata sektorn till ett belopp av minst 17 807,01 euro (nivån 2019) under den två senaste kalenderåren av den granskningstid som avses i 76 § i lagen om pension för arbetstagare. I praktiken betyder denna förutsättning samtidigt att arbetstagarens invalidpension inbegriper rätt till pension för återstående tid enligt 76 § i lagen om pension för arbetstagare och att arbetspensionsanstalten inom den privata sektorn blir ansvarig för kostnaderna för invalidpensionen under de förutsättningar som anges i 175 § i lagen om pension för arbetstagare. Enligt förslaget ska alla de förutsättningar som föreslås i paragrafens 1 mom. 1—3 punkt uppfyllas före ett förhandlingsförfarande kan tillämpas. Om pensionstagaren har många parallella anställningar inom den privata sektorn, ska Keva lämna begäran om bedömning av arbetstagarens arbetsförmåga till den pensionsanstalt inom den privata sektorn som är avgörande pensionsanstalten inom den privata sektorn på basis av inkomsterna. 

De ändringar som föreslås i paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll de ändringar som föreslås i 108 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. Det föreslås att sista meningen i den gällande paragrafen överförs oförändrad till det nya momentet. 

120 §. Keva som sista pensionsanstalt vid beviljande av ny pension. I paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om behörigheten för den pensionsanstalt som fattat förhandsbeslut. Keva eller den pensionsanstalt inom den privata sektorn som fattat förhandsbeslut om ett ärende, ska när de efter ett förhandsbeslut som avses i 25, 37 eller 55 § avgör det egentliga beslutet om samma förmån också avgöra det egentliga beslutet. Enligt den gällande lagen kan den pensionsanstalt som fattat ett förhandsbeslut om rehabilitering, delinvalidpension eller arbetslivspension vara en annan pensionsanstalt än den som fattar det slutliga beslutet, eftersom den avgörande pensionsanstalten i regel bestäms på basis av arbetstagarens försäkrade arbetsinkomster under en granskningstid på två år. 

139 §. Sökande av ändring. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 128 § i lagen om pension för arbetstagare. 

150 §. Nytt avgörande av ett ärende med anledning av retroaktivt beviljad primär förmån eller annan pension. Det föreslås att paragrafen ändras på motsvarande sätt som 140 a § i lagen om pension för arbetstagare. 

151 §. Kevas rätt att få uppgifter för att avgöra ett ärende och verkställa lagstadgade uppgifter. I paragrafens 1 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 198 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

157 a §. Kevas rätt att lämna ut uppgifter till den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik. Paragrafen är ny. I paragrafen föreskrivs det om Kevas rätt att lämna ut uppgifter till den som är ersättningsskyldig enligt lagen om ansvar i spårtrafik, om uppgifterna är nödvändiga för att fastställa innehållet i regressrätten. Bestämmelsen motsvarar den nya 8 punkt som föreslås i 206 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

1.6  Lagen om Pensionsskyddscentralen

5 §. Ansvaret för Pensionsskyddscentralens kostnader. I paragrafen föreskrivs det om ansvaret för Pensionsskyddscentralens kostnader. Enligt 1 mom. har Pensionsskyddscentralen rätt att ta ut verksamhetsbaserade serviceavgifter för sina tjänster. De pensionsanstalter som har hand om pensionsskyddet enligt arbetspensionslagarna svarar för de kostnader som Pensionsskyddscentralens uppgifter enligt denna lag medför till den del som Pensionsskyddscentralens verksamhetsbaserade serviceavgifter och övriga avkastning inte räcker till för att täcka dem. 

I 2 mom. föreskrivs det närmare om hur pensionsanstalternas andel av Pensionsskyddscentralens kostnader fördelas mellan pensionsanstalterna. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att andelen av kostnaderna för Pensionsskyddscentralen och kostnadsandelsskulden ska hänföras separat till pensionsanstalterna inom den offentliga och den privata sektorn i förhållande till med vilken andel den service som producerats av Pensionsskyddscentralen hänförs till pensionsanstalterna inom den offentliga och den privata sektorn. 

Pensionsanstalterna ska täcka kostnaderna för Pensionsskyddscentralen enligt serviceandelarna i förhållande till de arbetsinkomster som är försäkrade i respektive pensionsanstalt. I fråga om Keva fördelas kostnaderna fortfarande mellan Keva, staten, kyrkans pensionsfond och Folkpensionsanstalten i förhållande till det finansieringsansvar som föreskrivs i 178 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare. Dessutom ska i Sjömanspensionskassans och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalts kostnadsandelar fortfarande beaktas särdragen i den service som hänför sig till dem. Tillsynen över att pensionsanstaltens service är försäkrad gäller inte Sjömanspensionskassan eller Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt. År 2018 var tillsynens andel av Pensionsskyddscentralens kostnader 9 procent av de kostnader som täcks med kostnadsandelen. Dessutom förekommer det i bl.a. vissa registertjänster och anvisningarna för hur lagen ska tillämpas mycket små skillnader i den service som ges Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt i förhållande till den övriga privata sektorn. Enligt den senaste bedömningen hänför sig cirka 90 procent av de övriga privata pensionsanstalternas tjänster till Sjömanspensionskassan och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt. Närmare bestämmelser om beräkningen av särdragen i Sjömanspensionskassans och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalts kostnadsandelar finns i kostnadsfördelningsgrunderna. 

Målet med ändringen är att Pensionsskyddscentralens kostnader ska fördelas noggrannare mellan pensionsanstalterna. Dessutom är avsikten att förenkla och förtydliga verkställandet av kostnadsandelarna. 

När det i lag finns tydligare bestämmelser om fördelningen av kostnadsandelar mellan pensionsanstalterna är det inte längre behövligt att utfärda närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet. Därför föreslås det att det bemyndigande att utfärda förordning som finns i slutet av momentet ska slopas. Således upphävs statsrådets förordning om beaktande av försäkrade arbetsinkomster vid beräkningen av vissa pensionsanstalters andel av Pensionsskyddscentralens kostnader. 

Närmare bestämmelser om beräkningen av kostnadsandelarna kan fortfarande utfärdas i de kostnadsfördelningsgrunder som social- och hälsovårdsministeriet fastställer. Enligt 3 mom. föreskrivs det närmare hur pensionsanstalternas kostnadsandelar ska räknas ut och verkställas i de kostnadsfördelningsgrunder som social- och hälsovårdsministeriet på framställning av Pensionsskyddscentralen fastställer med stöd av 183 § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare. 

Kostnadsfördelningsgrunderna utarbetas av Pensionsskyddscentralen i samarbete med pensionsanstalterna. Pensionsskyddscentralen framställer ändringar i grunderna samt värdet på Pensionsskyddscentralens kostnadsandelskoefficienter för social- och hälsovårdsministeriet för fastställande. Den föreslagna ändringen kräver att kostnadsfördelningsgrunderna och processerna för Pensionsskyddscentralens kostnadsfördelning ändras. Pensionsanstalternas kostnadsandelar ska bestämmas så att det finns skilda kostnadsandelar för offentliga och privata pensionsanstalter. Pensionsanstalternas årliga kostnadsandelar innehåller nödvändigtvis en bedömning. I kostnadsandelarna ska det ses till att Pensionsskyddscentralens medel räcker till för att täcka utgifterna för dess uppgifter och verksamhet samt för att upprätthålla en tillräcklig likviditet. Av denna orsak ska det i kostnadsfördelningsgrunderna bestämmas hur det överskott/underskott som kostnadsandelarna medför för Pensionsskyddscentralen ska hanteras, dvs. hur Pensionsskyddscentralens så kallade kostnadsandelsskuld ska hanteras. 

1.7  Lagen om besvärsnämnden för arbetspensionsärenden

3 §. Förordnande av ordförandena och medlemmarna. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att statsrådet förordnar vice ordförandena och de övriga medlemmarna med uppdraget som bisyssla på framställning av social- och hälsovårdsministeriet. Med stöd av reglementet för statsrådet handläggs och avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde förordnade av medlemmar i nämnder, som har andra än beredningsuppgifter. Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden arbetar inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde, och därför ska statsrådet fatta beslut på framställning av social- och hälsovårdsministeriet. 

1.8  Sjukförsäkringslagen

11 kap. Beloppet av dagpenningsförmånerna

3 §. Löneinkomst. Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med löneinkomst som innehåller årsinkomst enligt 2 §. I 2 mom. räknas vissa prestationer upp som betraktas som lön. Det föreslås att det i momentet tas in ett omnämnande av dividend som grundar sig på en arbetsinsats. Som lön ska enligt förslaget betraktas sådant vederlag för arbete som betalas som i 33 b § 3 mom. i inkomstskattelagen avsedd dividend som grundar sig på en arbetsinsats. 

Dividend som grundar sig på en arbetsinsats betraktas vid beskattningen som lön eller arbetsersättning som beskattas som förvärvsinkomst till den del grunden för dividendutdelningen är en arbetsinsats som dividendtagaren eller någon inom denna persons intressesfär har gjort. I 33 b § 3 mom. i inkomstskattelagen fastställs att utan hinder av vad som någon annanstans i lag föreskrivs om skatteplikt för dividender, utgör en dividend förvärvsinkomst, om grunden för dividendutdelningen enligt en bestämmelse i bolagsordningen, ett beslut av bolagsstämman, ett delägaravtal eller något annat avtal är en arbetsinsats som dividendtagaren eller någon inom denna persons intressesfär har gjort. Dividenden utgör inkomst för den vars arbetsinsats det gäller. 

Vid beskattningen kan dividend för en arbetsinsats delas ut av aktiebolag, andelslag, inhemska sparbanker, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. 

Dividend som grundar sig på en arbetsinsats baserar sig på arbete, dvs. på en arbetsinsats. Dividend som grundar sig på en arbetsinsats är en prestation som kan jämföras med vederlag för arbete och som betalas i form av utdelning, dvs. dividend för en arbetsinsats. Således är det motiverat att dividend som grundar sig på en arbetsinsats beaktas som löneinkomst som utgör grund för en dagpenningsförmån. 

Begreppet löneinkomst gäller i enlighet med 1 mom. endast lön som fåtts i ett anställnings- eller tjänsteförhållande. Om en person arbetar som företagare utgör den dividend som grundar sig på en arbetsinsats och som personen betalas inte sådan i paragrafen avsedd löneinkomst som beaktas i årsinkomsten. 

I 3 mom. föreskrivs det om prestationer som inte betraktas som i paragrafen avsedda löneinkomster. Momentets 4 punkt gäller den förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption. Det föreslås att hänvisningen i punkten preciseras så att den gäller 66 § 3 mom. i inkomstskattelagen, inte hela paragrafen. Det är fråga om en teknisk ändring. 

Begreppet anställningsoption som avses i inkomstskattelagen är innehållsmässigt mer omfattande än den anställningsoption som avses i sjukförsäkringslagen. Vid beskattningen kan en anställningsoption inbegripa t.ex. en aktiepremie. I sjukförsäkringslagen föreskrivs det separat om anställningsoptioner och aktiepremier. Lagens 11 kap. 3 § 3 mom. 4 punkt gäller anställningsoptioner och 3 mom. 5 punkten gäller aktiepremier. Det föreslås att ordalydelsen i momentets 4 punkt preciseras så att skillnaden mellan begreppet anställningsoption som används i sjukförsäkringslagen och begreppet anställningsoption som används vid beskattningen framgår tydligare. I punkten ska det tas in en precisering som hänvisar till 3 mom. 5 punkten och som klargör att bestämmelsen om en anställningsoption i 4 punkten tillämpas, om inte något annat följer av bestämmelsen om aktiepremier i 5 punkten och det är fråga om en sådan premie som enligt 5 punkten betraktas som vederlag för arbete. Preciseringen motsvarar lagens syfte och den praxis som ska iakttas när lagen tillämpas. 

Enligt den gällande 3 mom. 4 punkten betraktas en förmån som uppkommer genom att en anställningsoption utnyttjas inte som lön. Det föreslås att det i punkten tas in en ny bestämmelse enligt vilken en förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption dock, med avvikelse från den ovannämnda huvudregeln, under vissa förutsättningar är inkomst som betraktas som lön. 

En förmån som uppkommer genom användning av en anställningsoption betraktas i princip inte som lön eftersom värdet på den förmån som fås från anställningsoptionen bestäms på basis av utvecklingen av aktiens värde och arbetstagarens arbetsinsats inte har någon direkt inverkan på beloppet av den förmån som fås från anställningsoptionen. När man avtalar om förmånen kan det inte på samma sätt som i fråga om lön göras en exakt bedömning av arbetstagarens behållning. 

Om aktiens avtalade teckningspris vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen dock är klart lägre än aktiens marknadspris, bildas beloppet av den förmån som fås från anställningsoptionen inte i huvudsak på basis av aktiernas framtida kursutveckling utan arbetstagaren får redan då optionsrätten överlåts en förmån med ett värde i pengar som kan bedömas exakt. Den förmån som arbetstagaren får vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen, dvs. skillnaden mellan aktiens avtalade teckningspris och aktiens gängse värde vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen, ska då betraktas som vederlag för arbete. 

Det föreslås att det i lagen fastställs att om den ovan beskrivna anställningsoptionsförmånen till underpris används före det har gått ett år sedan optionen erhölls ska förmånen beaktas som löneinkomst. Om anställningsoptionsförmånen till underpris används först minst ett år efter det att optionen erhölls, anses arbetstagarens arbetsinsats inte ha någon direkt inverkan på den erhållna förmånens slutliga belopp och förmånen betraktas inte som lön. Bestämmelsen motsvarar tillämpningspraxis enligt lagen om pension för arbetstagare i fråga om arbetsinkomster som utgör grund för pensionen samt den föreslagna ändringen av lagen om pension för arbetstagare. 

Den förmån som fås från en anställningsoption är löneinkomst, om det avtalade teckningspriset för en aktie som tecknas med en anställningsoption är väsentligt lägre än aktiens gängse värde då optionen ges och förmånen används före det har gått minst ett år efter det att förmånen erhölls. Vad som avses med väsentlig skillnad ska fastställas från fall till fall. Aktiens avtalade teckningspris kan anses klart understiga aktiens gängse värde, om det avtalade teckningspriset är mindre än 50 procent av aktiens gängse värde då optionen gavs. 

Beloppet av förmånen som bildas av anställningsoptionsförmånen till underpris bedöms enligt tidpunkten för överlåtelsen av optionsrätten, men förmånen betraktas som lön först då optionsförmånen används. Arbetsgivaren ska då optionen används kontrollera om man vid överlåtelsen av optionen har avtalat om att aktiens teckningspris är väsentligt lägre än aktiens gängse värde vid tidpunkten då optionen ges och om optionsförmånen till underpris har använts före det har gått minst ett år från det att optionsförmånen gavs. Som förmånens belopp betraktas skillnaden mellan aktiens avtalade teckningspris och aktiens gängse värde vid tidpunkten för överlåtelsen av optionen. Arbetsgivaren ska då anställningsoptionen används anmäla förmånsbeloppet till inkomstregistret. 

I paragrafens 3 mom. 5 punkt föreskrivs det om aktiepremier. Det föreslås att termen fondbörs uppdateras i enlighet med lagen om handel med finansiella instrument. Termen fondbörs ska ersättas med termen reglerad marknad (= börsens huvudlista) och termen multilateral handelsplattform (= handelsplattformen First North). Definitioner av dessa termer finns i lagen om handel med finansiella instrument. Ändringen av termerna är en teknisk ändring. 

Det föreslås dessutom att ordalydelsen i 5 punkten preciseras så att det av bestämmelsen tydligt framgår att värdet på en förmån som fås i form av en premie ska fastställas på basis av värdeutvecklingen av de aktier som avses i bestämmelsen under en tid på minst ett år från det att premien utlovas till det att den ges (en s.k. ett års väntetid). Preciseringen motsvarar gällande praxis. 

Granskningstiden för den väntetid på ett år som avses i bestämmelsen om aktiepremier anses börja från det att premien utlovas och upphöra när premien ges. En premie anses ha getts när personen får äganderätt till premien. Överlåtelsebegränsningen som gäller aktier inverkar inte på tidpunkten då premien ges. 

Om en aktiepremie dock belastas efter överförandet av äganderätten, t.ex. av en villkorlig återbetalningsskyldighet som hänför sig till anställningsförhållandets kontinuitet eller uppfyllande av arbetsgivarbolagets resultatmål och dessutom av en begränsning av rätten att överlåta aktien, anses aktiepremien ha getts först när den villkorliga återbetalningsskyldigheten och överlåtelsebegränsningen upphör och personen äger aktiepremien och kan förfoga över den. 

Det föreslås att punkten i slutet av 3 mom. 11 punkten ändras till ett kommatecken. Det är fråga om en teknisk ändring som beror på att det föreslås att en ny 12 punk ska tas in i momentet. 

En ny 12 punkt ska tas in i 3 mom. och enligt den punkten ska den vinstandel eller utdelning som en delägare i ett bolag har lyft inte betraktas som lön, om det inte är fråga om dividend som grundar sig på en arbetsinsats enligt 2 mom. Bestämmelsen motsvarar tillämpningspraxis enligt sjukförsäkringslagen. Som lön betraktas inte heller i fortsättningen en sådan vinstandel eller utdelning som inte utgör vederlag för utfört arbete. 

1.9  Lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare (952/2019)

94 §. I samband med att patientförsäkringslagen (948/2019) stiftades ändrades 94 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare så att hänvisningarna till patientskadelagen (585/1986) har rättats till hänvisningar till den nya patientförsäkringslagen. Lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare (952/2019) träder i kraft den 1 januari 2021. För att de ändringar som nu föreslås i 94 § 1 mom. i lagen om pension för arbetstagare också ska gälla ordalydelsen i den bestämmelse som träder i kraft vid ingången av 2021, föreslås det att lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare ändras. I 94 § 1 mom. föreslås motsvarande ändringar som föreslagits i momentets nuvarande ordalydelse. 

1.10  Lagen om ändring av lagen om pension för företagare (953/2019)

87 §. I 87 § 1 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 94 § 1 mom. i lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare. 

1.11  Lagen om ändring av lagen om sjömanspensioner (954/2019)

99 §. I 99 § 1 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 94 § 1 mom. i lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare. 

1.12  Lagen om ändring av pensionslagen för den offentliga sektorn (956/2019)

98 §. I 98 § 1 mom. föreslås motsvarande ändringar som i 94 § 1 mom. i lagen om ändring av lagen om pension för arbetstagare.