1.1  Bakgrund

En arbetsgrupp som tillsatts av inrikesministeriet, justitieministeriet och undervisnings- och kulturministeriet föreslog i sitt betänkande (Ord är handlingar: Åtgärder mot hatretorik och nätmobbning effektiviseras. Inre säkerhet. Inrikesministeriets publikationer 2019:28) att man i lagrummet (i strafflagen) om straffskärpningsgrunden och i rekvisitet för hets mot folkgrupp ska lägga till kön. Enligt arbetsgruppens betänkande framkom det under arbetsgruppens arbete missförhållanden när det gäller huruvida strafflagen ger tillräckligt effektiva medel för att beakta hatretorik mot kvinnor. I nuläget nämns inte kön i straffskärpningsgrunderna eller i rekvisitet för hets mot folkgrupp.  

Enligt regeringsprogrammet Ett inkluderande och kunnigt Finland för statsminister Sanna Marins regering ska skärpningsgrunderna i 6 kap. 5 § i strafflagen kompletteras med en bestämmelse om att en skärpningsgrund är att brottet begås utifrån ett motiv som baseras på kön. 

Enligt regeringsprogrammet ska det vidare under regeringsperioden vidtas sådana förvaltningsövergripande åtgärder med vilka man i högre grad än i dag systematiskt ingriper i sådana trakasserier, hot eller att någon görs till måltavla, som hotar yttrandefriheten, myndighetsverksamheten, forskningen och informationsförmedlingen. Tillräckliga resurser samt expertis ska tryggas för bekämpning och utredning av de brott som nämns ovan. Systematisk uppföljning av läget kring diskriminering och hatbrott ska främjas nationellt och internationellt. 

I de rekommendationer som FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor, som inrättats i enlighet med konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, riktade till Finland år 2014 (CEDAW/C/FIN/CO/7) uppmanas till effektivisering av de åtgärder som ingriper mot hatretorik om etniska minoriteter samt kvinnor och flickor i massmedier, inklusive diskussionsforum på internet och sociala medier. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts vid justitieministeriet. Utkastet till regeringens proposition var ute på remiss från den 10 augusti till den 1 oktober 2020. Utlåtande begärdes av 55 instanser, bland annat de centrala ministerierna, rättsväsendet, åklagarväsendet, polisen, advokat- och juristorganisationer, kvinno- och mansorganisationer, Seta ry, jämställdhetsombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen, delegationen för jämställdhetsärenden, riksdagens justitieombudsman, justitiekanslersämbetet, medieorganisationer och forskare. Det gavs 40 utlåtanden om förslaget.  

Utlåtandena finns i justitieministeriets projektportal. 

2.1  Offrets kön i fråga om vissa slag av brott

Det finns ingen betydande skillnad mellan könen när det gäller målsägandes kön i brottmål (totalt sett). År 2019 var cirka 167 000 män målsägande i brottmål och cirka 135 000 kvinnor (Statistikcentralen, målsägandes kön, hela landet, brott och förseelser sammanlagt, år 2019). Däremot finns det skillnader mellan olika typer av brott.  

År 2019 gällde cirka 60 procent av misshandelsbrotten män. Enligt den översikt över brottsligheten som utkom 2018 var antalet män och kvinnor nästan lika stort vid brott rubricerade som lindrig misshandel, men i allvarligare våldsbrott var männens andel av offren betydligt större. Vid brott som rubricerades som rån var majoriteten av offren (73 procent) också män, vilket framgår av en genomgång av brottsstatistiken för 2018. (Rikollisuustilanne 2018, rikollisuuskehitys tilastojen ja tutkimusten valossa. Petri Danielsson (red.), Helsingfors universitet, statsvetenskapliga fakulteten, Institutet för kriminologi och rättspolitik, publikationsserien Katsauksia 36/2019, s.45). 

Våld i nära relationer drabbar kvinnor oftare än män. Under de senaste åren har cirka 3 000 män varit föremål för misstänkt våld i nära relationer (3 234 år 2019) och cirka 7 000 kvinnor (7 374 år 2019, Statistikcentralen, familjevåld och våld i nära relationer, anmälan om brott, 2019).  

Av de våldtäktsförbrytare som kom till polisens kännedom 2018 var 99,6 procent män och 0,4 procent kvinnor. Offrens könsfördelning var i praktiken den omvända: 97 procent kvinnor och tre procent män (Rikollisuustilanne 2018, s. 71). 

Det går emellertid inte att uttala sig om gärningarnas motiv för olika typer av brott. Gärningarnas motiv har däremot utretts i vissa separata undersökningar. I den uppföljning av brott mot liv som Institutet för kriminologi och rättspolitik, Polisyrkeshögskolan och inrikesministeriets polisavdelning inledde 2002 anges också motivet för gärningen (Helsingfors universitet, statsvetenskapliga fakulteten, Institutet för kriminologi och rättspolitik, publikationsserien Katsauksia 28/2018. Henkirikoskatsaus 2018. Martti Lehti). Bland motiven finns t.ex. fyllegräl, svartsjuka, mentala problem eller hämnd eller för att få slut på ett mobbningsförhållande. Kön finns inte med bland motiven.  

I Polisyrkeshögskolans uppföljning av hatbrott (Jenita Rauta: Poliisin tietoon tullut viharikollisuus Suomessa 2019, publikationsserien Poliisiammattikorkeakoulun katsauksia 16/2020, innehåller ett sammandrag på svenska) utreds i sin tur hur allmänt det är att brott där hat som motiv är en straffskärpningsgrund enligt gällande strafflag. 

2.2  Hat som motiv för en gärning

Hatbrott eller hatretorik är allmänna begrepp som inte används i strafflagen. Dessa begrepp används i den offentliga debatten för att beskriva ett visst fenomen. Hatbrott används som allmän benämning på brott som motiveras av en viss antipati som i allmänhet riktar sig mot en minoritet. Strafflagen reglerar inte fenomen, utan gärningar. Brottsrekvisiten omfattar enstaka gärningar (gärningstraffrätt) för vilka straffet förutsätter att gärningen uppfyller brottsrekvisiten i fråga och sådant tillräknande bestämmelsen förutsätter (uppsåt eller vållande). Bestämmelserna i strafflagen ska vara tydliga och exakta på det sätt som legalitetsprincipen förutsätter, så att gärningens straffbarhet är förutsägbar. Strafflagen identifierar och bedömer emellertid också gärningar utifrån deras motiv vid straffmätningen. 

Enligt den uppföljning av hatbrott som pågått från och med 2008 registrerade polisen under 2019 sammanlagt 899 anmälningar om misstänkta hatbrott, vilket framgår av Polisyrkeshögskolans publikation Poliisin tietoon tullut viharikollisuus Suomessa 2019. Detta är en procent mindre än under året innan. Något över hälften av anmälningarna om hatbrott 2019 gällde verbala kränkningar, hot eller trakasserier. Antalet fall av denna typ ökade (12 procent) jämfört med året innan. De näst flesta av brotten var misshandelsbrott, vars antal minskade (-10 procent) jämfört med 2018. Gärningar med hatmotiv kan också riktas mot egendom (8 procent). 

Största delen av polisanmälningarna (72,3 procent) gällde brott som enligt brottsmisstanken var offrets etniska eller nationella bakgrund. Andelen fall med anknytning till offrets religiösa bakgrund var 14,8 procent, andelen fall med anknytning till sexuell läggning 5,7 procent och andelen fall med anknytning till funktionsnedsättning 4,9 procent. Antalet anmälningar om hatbrott med anknytning till könsidentitet eller könsuttryck var 21 (2,3 procent).  

Trakasserier, hatretorik eller våld med anknytning till kön ingår för närvarande inte i hatbrottsutredningen. I ljuset av statistiken har man i utredningen 2019 dock utgående från kön granskat fall som innehåller något av motiven som ingår i definitionen av hatbrott i utredningen i fråga. I utredningen ingår statistik över kön för sakägare till hatbrott enligt brottskategori. 

Under granskningsåret var sakägarna i 64 procent av alla huvudbrott som innehöll hatmotiv en man och i 36 procent av fallen en kvinna. Motiven i båda grupperna var mycket likartade. Betraktat enligt brottstyp var de brott som begicks mot män oftast misshandelsbrott (42 procent), medan brott mot kvinnor oftast var ärekränkningar (35 procent). I ett av brottsfallen var sakägarens kön inte känt eller hade inte angetts. 

År 2019 meddelade tingsrätterna 22 domar i ärenden som polisen klassificerat som hatbrott. I 12 av dessa var den primära brottsrubriceringen hets mot folkgrupp. I tre av de tio återstående fallen var det primära brottet rubricerat som misshandel. I dessa fall hade hatmotivet samband med etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning och könsidentitet. I nio av fallen hade man yrkat på skärpning av domen på grund av hatmotivet. I tre av fallen skärpte tingsrätten domen. I ett fall anknöt hatmotivet till könsidentitet, i ett fall till etnicitet och i ett fall till etnicitet och religion (www.yhdenvertaisuus.fi/sv/hatbrottsstatistik, läst 16.3.2020). 

År 2018 uppgick antalet motsvarande domar till 26 (andra än fall som gällde hets mot folkgrupp), varav det primära brottet i 16 fall var misshandel och i fem fall olaga hot. I 9 av dessa 26 fall hade man yrkat på skärpning av domen på grund av hatmotivet. I fyra av fallen skärpte tingsrätten domen. I två av fallen gällde hatmotivet etnisk bakgrund, i ett fall religion och i ett fall sexuell läggning. Domen blev i två fall ovillkorligt fängelse, i ett fall övervakningsstraff och i ett fall villkorligt fängelse förenat med böter. (Viharikokset käräjäoikeuksissa 2018. Oikeusministeriö 2019, www yhdenvertaisuus. fi/viharikostilastoja; se även Hatbrott som behandlats vid tingsrätterna 2018. Justitieministeriet 2019, www.yhdenvertaisuus.fi/sv/hatbrottsstatistik). 

Av det material som samlats in om hovrätterna framgår att våldsbrottsligheten fram till 2019 har varit den vanligaste brottsligheten som omfattas av bestämmelsen om hatmotiv (Terhi Jyrkkiö-Shamsi: Viharikokset tuomioistuimissa – ns. vihamotiivi koventamisperusteena hovioikeuksien käytännössä. Valittuja kysymyksiä rikos- ja prosessioikeudesta II, red. Koponen-Lahti-Elo, publikationsserien Helsingin hovioikeuden julkaisuja 2019, s. 57). 

Under de senaste åren har det gjorts flera utredningar om förekomsten av s.k. hatretorik. Begreppet hatretorik är inte jämförbart i de olika undersökningarna eller utredningarna eller i de enkäter eller svar som hänför sig till dem. Inte heller begreppet sexualiserad hatretorik har någon motsvarighet i strafflagen. Utredningarna återspeglar således inte den straffrättsliga bedömningen. Utredningarna och undersökningarna ger dock en uppfattning om könsrelaterad hatretorik som fenomen.  

Enligt utredningar har hatretorik riktad mot kvinnor ökat betydligt som fenomen och den skiljer sig från hatretorik riktad mot män. I hatretorik riktad mot kvinnor är ett framträdande drag enligt utredningarna att kvinnan blir kallad hora eller förödmjukas genom att hennes kropp hånas eller kritiseras. Hatretorik mot kvinnor inbegriper ofta brutala och sexualiserade hot om dödande, våldtäkt eller annat våld och innehåller hotfulla kommentarer relaterade till utseende, sexualitet eller könsroller (Institutet för hälsa och välfärd. Jämställdhet mellan könen. Centret för jämställdhetsinformation. Sukupuolten tasa-arvo, Vihapuhe rajoittaa kohteensa oikeutta olla ja tulla kuulluksi – Me #EmmeVaikene. 28. marraskuuta 2017.). 

I jämställdhetsbarometern 2017 tillfrågades respondenterna för första gången om sådan hatretorik som de själva upplevde har anknytning till deras kön och som definierades som nedsättande eller hotfullt tal eller nedsättande eller hotfulla skriverier. Kvinnor rapporterar att de har upplevt könsrelaterad hatretorik oftare än män. Totalt uppgav 15 procent av kvinnorna och 8 procent av männen att de någon gång upplevt hatretorik med anknytning till kön. I yngre åldersgrupper hade könsrelaterad hatretorik upplevts oftare än i äldre åldersgrupper.  

Enligt barometern kan personer i särskilt utsatt eller synlig ställning bli tvungna att möta mer osakligt beteende eller hatretorik än andra. På basis av resultaten har minoritetstillhörighet gjort att särskilt kvinnor utsatts för hatretorik. Av de kvinnor som uppgav sig tillhöra en minoritet hade 27 procent upplevt könsrelaterad hatretorik, medan 9 procent av de män som uppgav sig tillhöra en minoritet hade upplevt motsvarande.  

På basis av sin position i arbetslivet hade kvinnor upplevt mer hatretorik än män vare sig de varit chefer, tjänstemän eller arbetstagare. Skillnaden var särskilt stor mellan kvinnor och män i chefsställning eller som hade ledande befattningar eller var högre tjänstemän. Av kvinnorna i en sådan ställning hade 15 procent blivit utsatta för hatretorik, medan knappt 4 procent av männen i samma ställning hade mött hatretorik.  

Omfattningen, karaktären och konsekvenserna av hatretorik som påverkar det samhälleliga beslutsfattandet har också undersökts inom ramen för ett forskningsprojekt. (Viha vallassa: Vihapuheen vaikutukset yhteiskunnalliseen päätöksentekoon. Valtioneuvoston selvitys- ja tutkimustoiminnan julkaisusarja 2017:57, innehåller ett sammandrag på svenska). Enligt undersökningen är hatretorik som riktar sig mot beslutsfattare ett växande problem. Det framkom att en tredjedel av de kommunala beslutsfattarna hade utsatts för hatretorik på grund av sitt arbete. Två tredjedelar av beslutsfattarna bedömde att hatretoriken hade ökat under de senaste åren. På basis av intervjuerna och de öppna svaren utsätts unga kvinnor och rasifierade oftare än andra för allvarliga hot. Enligt enkätsvaren upplever kvinnor betydligt mer hatretorik än män bland de finländska kommunala beslutsfattarna. De kvinnor som deltog i undersökningen berättade att hatretorik ofta har att göra med deras kön. Enligt enkätsvaren används hatretorik också medvetet för att utöva påtryckning i syfte att tysta ner en person eller påverka politiska åsikter.  

I engelskspråkiga länder och i Sverige, och under den senaste tiden i allt högre grad också i Finland, har det förts en offentlig debatt om manshat, dvs. så kallad misandri, och dess uttryck. Till exempel i sociala medier kan sådana nedsättande uttryck om män som kön eller om enskilda män användas som inte anses godtagbara om de uttalas om kvinnor som kön eller om en kvinna.  

2.3  Utmätning av straff och straffskärpningsgrunder i 6 kap. 5 § 1 mom. i strafflagen

I 6 kap. 3 § i strafflagen föreskrivs det om utgångspunkterna för bestämmande av straff. Enligt 1 mom. ska ett straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Enligt 2 mom. är de grunder som nämns i 4–8 § i kapitlet sådana som påverkar straffmätningen förutom de som föreskrivs någon annanstans i lag. 

Bestämmandet av straff grundar sig på den straffskala som föreskrivs i en bestämmelse om brottet i fråga. Med enhetligheten i straffpraxis i åtanke strävar man efter att säkerställa att likställighetsprincipen iakttas vid straffmätningen. När man strävar efter en enhetlig straffpraxis är det väsentligt att jämföra gärningen i fråga med andra liknande gärningar och beakta de straff som utmätts för gärningarna (HD 2015:12, punkt 8 och de avgöranden som nämns där).  

I 6 kap. 4 § i strafflagen föreskrivs det om den allmänna principen för straffmätning. Straffet ska mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. Brottets skadlighet och farlighet bedöms utifrån en följd som relateras till en brottsbeskrivning (RP 44/2002 rd, s. 190). Gärningsmannens skuld syftar å sin sida både på gärningens motiv och på den skuld som framgår av gärningen (HD 2008:85, punkt 4).  

Det bör noteras att gärningens motiv bör beaktas redan enligt 6 kap. 4 § i strafflagen genom den allmänna bestämmelsen om straffmätning. Motiven till gärningen fogades till bestämmelsen i samband med reformen av den allmänna straffläran, även om motiven till gärningen redan tidigare beaktades i skuldbedömningen. I lagtexten ville man tydligt ange att motiven till gärningen inte beaktas enbart när de uttryckligen nämns som en skärpningsgrund eller en grund för strafflindring. Detta eftersom man genom att inkludera motiven som grund för antingen skärpning eller lindring av straffet kan ta upp endast ett begränsat antal olika motiv. Skuldbedömningen inbegriper också bedömningen av gärningens motiv, eftersom det till exempel vid en analys av uppsåt är viktigt att gestalta gärningsmannens syften och ge en förklaring till dem. (RP 44/2002 rd s. 184, Jussi Tapani – Matti Tolvanen, Rikosoikeus. Rangaistuksen määrääminen ja täytäntöönpano, 3:e omarbetade upplagan, 2016).  

I 6 kap. 5 § 1 mom. i strafflagen föreskrivs det om straffskärpningsgrunder. Enligt momentet är straffskärpningsgrunderna 1) att den brottsliga verksamheten är planmässig, 2) att brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, 3) att brottet begås mot ersättning, 4) att brottet begås utifrån ett motiv som baseras på ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån ett annat motiv som är jämförbart med dessa, och 5) gärningsmannens tidigare brottslighet, om förhållandet mellan den tidigare brottsligheten och det nya brottet visar att gärningsmannen, med anledning av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lag. I 2 mom. definieras vad som avses med organiserad kriminell sammanslutning.  

Den skärpningsgrund som nämns i strafflagen lämpar sig allmänt för alla typer av brott och för brott som begåtts utifrån de motiv som nämns i strafflagen.  

I 6 kap. i strafflagen föreskrivs det också om val av straffart. De allmänna principerna och grunderna för straffmätning i 6 kap. som nämns ovan beaktas också vid valet av straffart utöver vad som i kapitlets underavdelning om val av straffart föreskrivs om de särskilda urvalsgrunder som gäller varje straffart (RP 44/2020 rd, s. 25/II). Tillämpningen av en skärpningsgrund kan således i enskilda fall leda till att t.ex. villkorligt fängelse döms ut som ovillkorligt.  

En omständighet som har beaktats när brottsbeskrivningen kom till får i princip inte tillmätas ny relevans vid straffmätningen (förbudet mot s.k. dubbelkvalifikation). Lagens förarbeten nämner diskriminering och hets mot folkgrupp som exempel (RP 44/2022 rd, s. 196, RP 317/2010 rd, s. 36/II).  

I bestämmelsen om skärpningsgrunden enligt 5 § 1 mom. 4 punkten används ett ganska neutralt uttryck för att ett brott begås av ett motiv som grundar sig på en viss omständighet. Lagen definierar inte motivets kvalitet. När det dock är fråga om en skärpningsgrund, dvs. en omständighet som leder till strängare straff, ska gärningsmannens attityd till föremålet för den gärning som nämns i lagen naturligtvis vara negativ, och i ljuset av flera omnämnanden i förarbetena till lagen är det i allmänhet fråga om den starkaste graden av negativ attityd, dvs. hat som riktas mot föremålet för gärningen. Ofta talas det i den juridiska litteraturen om hatmotiv. Det är fråga om negativt laddade känslor som avslöjar vissa drag hos upphovsmannen. Den straffrättsliga principen förutsätter dock att gärningsmannens personlighet och karaktärsdrag inte som sådana tas som grund för straffmätningen. Det negativa motivet ska framgå av gärningen (Jussi Tapani – Matti Tolvanen, Rikosoikeus. Rangaistuksen määrääminen ja täytäntöönpano. 3 omarbetade upplagan, 2016).  

Skärpningsgrunden i fråga om vissa av de motiv som räknas upp i 1 mom. 4 punkten har en gång i tiden angetts framför allt för att skydda olika minoritetsgrupper. Gärningar som motiveras av främlingsfientlighet eller fientlighet mot olika minoritetsgrupper ska bedömas strängare än genomsnittet. Brott som riktar sig mot minoritetsgrupper som är i behov av skydd är mer klandervärda än genomsnittet, eftersom de äventyrar ställningen, rättigheterna och tryggheten för dem som hör till dessa grupper på ett sätt som ofta överstiger den olägenhet som ett motsvarande brott i genomsnitt ger upphov till. Brott som begås av rasistiska motiv kan väcka allvarlig rädsla hos offret, eftersom han eller hon inte har blivit offer för ett brott av en slump, utan på grund av en allmänt iakttagbar egenskap som eventuellt även i fortsättningen kommer att utsätta honom eller henne för brott. På samma sätt som vid den ligarelaterade straffskärpningsgrunden (6 kap. 5 § 2 punkten i strafflagen) kan skärpningen motiveras med hotet om ökat rasistiskt våld. De rasistiska brotten är ofta dessutom välplanerade, i jämförelse med t.ex. fall av misshandel i samband med konfliktsituationer eller skadeståndsbrott av stundens ingivelse. Även detta utgör skäl för att behandla dessa brott strängare. (RP 44/2002 rd, s. 195.) 

Bestämmelsen i 5 § 1 mom. 4 punkten fick sin nuvarande form 2011 när det 2003 upprättade tilläggsprotokollet om kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur (ETS 189) till Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet (FördrS 60/2007) och rådets rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen (rådets rambeslut 2008/913/RIF) sattes i kraft nationellt. I den bestämmelse som ursprungligen gällde skärpningsgrunderna i 5 § 1 mom. 4 punkten kom ett rasistiskt motiv i fråga som skärpningsgrund endast när brottet riktades mot en person som hör till en viss folkgrupp uttryckligen på grund av att personen hörde till denna grupp. 

Rambeslutet förutsatte i första hand att rasistiska motiv ska betraktas som försvårande omständigheter oberoende av brottets art och oberoende av vem eller vad brottet riktar sig mot. Därför ströks i bestämmelsen omnämnandet av att gärningen riktar sig mot en person som har sådana egenskaper hos en viss grupp som utgör grund för att brottet begås, så i den nuvarande bestämmelsen nämns endast att gärningen begås utifrån ett motiv med de egenskaper som nämns i bestämmelsen. Den gällande skärpningsgrunden kan därmed i vissa exceptionella fall lämpa sig också när ett brott riktar sig mot en person som hör till en majoritetsgrupp, om brottet har begåtts med något av de motiv som avses i bestämmelsen (RP 317/2010 rd, s. 36).  

I motiveringen till lagändringen 2011 konstateras det att ett brott som begåtts med rasistiskt motiv kan vara lika klandervärt när det riktar sig mot någon annan person, t.ex. mot en person som motarbetar rasistiskt motiverad hets och rasistiskt våld eller mot en myndighet som utreder misstankar om ett rasistiskt brott. Som andra exempel nämner förarbetena till 2011 års lag att föremålet för brottet är en person som i egenskap av anställd vid en flyktingförläggning utför sina uppgifter eller en advokat som tillhör majoritetsbefolkningen och driver ett misstänkt brottsoffers sak eller en person som har börjat försvara en person som utsatts för ett våldsbetonat rasistiskt angrepp (RP 317/2010 rd, s. 36). I alla de exempel som nämns i förarbetena tillhör föremålet för brottet alltså en majoritetsgrupp eller majoritetsbefolkningen, men en drivande faktor för gärningen är fortfarande ett motiv som anknyter till en minoritetsgrupp, såsom rasism.  

Det tydligaste ställningstagandet för att skärpningsgrunden för hatmotiv ska tillämpas på brott som riktar sig mot en företrädare för en majoritetsgrupp uttryckligen på grund av att personen hör till en majoritetsgrupp finns i den ursprungliga regeringspropositionen från 2002. Enligt den kan bestämmelsen om skärpning i vissa exceptionella fall också tillämpas på brott som riktar sig mot en person som hör till en majoritetsgrupp, om brottet har begåtts uttryckligen på grund av denna grupptillhörighet (RP 44/2002 rd, s. 195/II).  

År 2011 fogades för tydlighetens skull också ett omnämnande av motiv med anknytning till sexuell läggning till bestämmelsen om hatmotiv som skärpningsgrund. Med motiv som grundar sig på de egenskaper som nämns särskilt i den gällande paragrafen jämställs dessutom andra motiv (”ett annat motiv som är jämförbart med dessa)”. Andra grupper som kan jämställas med de grupper som nämns i bestämmelsen och som behöver särskilt skydd kan enligt motiveringen anses vara t.ex. könsrelaterade minoriteter, såsom transpersoner och intersexuella personer samt personer som lider av någon viss sjukdom (RP 317/2010 rd, s. 37/II). Straffet har också i rättspraxis skärpts i fråga om brott som riktar sig mot företrädare för sådana könsrelaterade minoriteter som nämns ovan och bestämmelsens omnämnande av något annat motiv som är jämförbart med dessa har tillämpats (t.ex. Helsingfors tingsrätt 6.5.2019, R 17/3619). 

2.4  Juridiska personers straffansvar

Utöver bestämmelserna om skärpningsgrunder innehåller strafflagen också bestämmelser om juridiska personers straffansvar. I dessa grundar sig ansvaret på att gärningen riktar sig mot samma grupper som i bestämmelserna om skärpningsgrunder i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen. På grov ärekränkning och olaga hot där motivet för brottet är ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller en grund som är jämförbar med de nämnda grunderna tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar (24 kap. 13 § och 25 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen).  

Vad som bestäms om juridiska personers straffansvar tillämpas enligt 17 kap. 24 § 2 mom. 2 punkten också på offentlig uppmaning till grov ärekränkning eller olaga hot när motivet för uppmaningen eller förledandet är något av de hatmotiv som nämns ovan. 

Bestämmelserna utformades ursprungligen för att uppfylla de skyldigheter som tillkom i och med godkännandet av tilläggsprotokollet om kriminalisering av gärningar av rasistisk och främlingsfientlig natur till Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet och av rådets rambeslut om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen. I förarbetena till lagen i fråga konstateras det att bestämmelserna om juridiska personers straffansvar är avsedda för att understryka sammanslutningars ansvar för att övervaka verksamheten och förhindra brott inom den. För att en juridisk person ska kunna ställas till svars för ett brott begånget med ett rasistiskt motiv krävs det att den sammanslutning inom vilken brottet begås har en organiserad och systematisk verksamhet. Rasistiska brott är dock i allmänhet brott begångna av en enskild person eller en mer eller mindre organiserad grupp där det i normala fall inte är tänkbart att en juridisk person har straffansvar. Det konstaterades därför i motiveringen till lagen att juridiska personers straffansvar därför under finländska förhållanden bara kan aktualiseras i mycket sällsynta exceptionella fall (RP 317/2010 rd, s. 13–14) Enligt rättsstatistiken har bestämmelserna inte tillämpats.  

I samband med ett brott som innebär olaga hot, grov ärekränkning eller offentlig uppmaning till brott torde ett eventuellt hatmotiv som anknyter till offrets kön för närvarande kunna grunda straffansvaret för juridiska personer på ett sådant annat motiv som är jämförbart med dessa som nämns i de nuvarande bestämmelserna. Det finns dock ingen rättspraxis i fråga om detta. 

Utöver grov ärekränkning och offentlig uppmaning till brott kan det vara fråga om brott som har begåtts genom ett massmedium, och då tillämpas lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003, RP 54/2002 rd, s. 72). Lagen innehåller särskilda bestämmelser om ansvar, såsom en bestämmelse om chefredaktörens ansvar, utgivarens skadeståndsansvar och tvångsmedel som riktar sig mot utgivaren.  

2.5  Jämställdhetslagen och diskrimineringslagen

Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986, nedan jämställdhetslagen) förbjuder diskriminering på grund av kön. Lagen syftar också till att förebygga diskriminering på grund av könsidentitet eller könsuttryck. 

Lagen definierar också vad som avses med trakasserier på grund av kön i den lagen. Enligt 7 § 8 mom. i jämställdhetslagen avses med sådana trakasserier någon form av icke önskvärt beteende som har samband med en persons könstillhörighet, könsidentitet eller könsuttryck och som inte är av sexuell natur, men vars syfte är eller som leder till en kränkning av en persons psykiska eller fysiska integritet och skapar en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller tryckande stämning. Sådant beteende tar sig uttryck t.ex. i nedsättande yttranden om det motsatta könet och annan nedvärdering av det motsatta könet (RP 195/2004 rd, s. 28/II). 

Förbjuden diskriminering enligt lagen ska anses föreligga, om en arbetsgivare efter att ha fått vetskap om att en arbetstagare i sitt arbete har blivit utsatt för sexuella trakasserier eller andra trakasserier på grund av kön försummar att vidta de åtgärder som står till buds för att förhindra trakasserierna. Arbetsgivarens skyldighet gäller enligt förarbetena till lagen trakasserier som en arbetstagare utsätts för i sitt arbete. (RP 195/2004 rd, 35/II). 

Jämställdhetsombudsmannen eller en arbetsmarknadscentralorganisation kan föra sådan diskriminering på grund av kön som avses i bestämmelserna i jämställdhetslagen inför diskriminerings- och jämställdhetsnämnden för behandling och förlikning, förbud eller föreläggande av vite.  

I 8 § i diskrimineringslagen (1325/2014) förbjuds i sin tur diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person.  

I jämställdhetslagen definieras könsidentitet, med vilken avses en persons upplevelse av sin könstillhörighet. Med könsuttryck avses i den lagen att könstillhörigheten förs fram genom klädsel, uppförande eller på något annat motsvarande sätt. Vad som i jämställdhetslagen föreskrivs om diskriminering på grund av könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning tillämpas på motsvarande sätt på diskriminering på grund av att en persons fysiska könsegenskaper inte entydigt är en kvinnas eller en mans. 

2.6  Arbetarskyddslagen

I arbetarskyddslagen (738/2002) finns bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter i situationer där trakasserier och risken för våld förekommer på arbetsplatsen. Lagen tillämpas på arbete som utförs på grundval av arbetsavtal samt på arbete som utförs i tjänsteförhållande eller därmed jämförbar offentligrättslig anställning. I 8 § finns bestämmelser om arbetsgivarens allmänna omsorgsplikt. I 28 § i arbetarskyddslagen föreskrivs det att om det i arbetet förekommer trakasserier eller annat osakligt bemötande av en arbetstagare som medför olägenheter eller risker för arbetstagarens hälsa, ska arbetsgivaren sedan denna fått information om saken med till buds stående medel vidta åtgärder för att avlägsna missförhållandet.  

I 25 § i lagen föreskrivs det om arbetsgivarens skyldigheter att vidta åtgärder för att reda ut belastningsfaktor som äventyrar arbetstagarens hälsa och för att undvika eller minska risken för sådana faktorer. Belastning som äventyrar hälsan kan vara skadlig fysisk eller psykisk belastning.  

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att det till straffskärpningsgrunderna ska fogas ett omnämnande av gärningar där motivet baseras på offrets kön.  

Motiven är viktiga när det gäller att ge ett allmänt moraliskt omdöme om en gärning, eftersom de säger något om gärningsmannen själv, om hurdan han eller hon är och vad han eller hon har för syften. I strafflagen har man dock av hävd förhållit sig restriktivt till att ange bevekelsegrunder, dvs. motiv till handlingen, i lagstiftningen. Straffrätten reglerar handlingar, vilket ger anledning att förhålla sig restriktivt till sådana straffrättsliga omständigheter som leder till strängare straff beroende på gärningsmannens personlighetsdrag (RP 44/2002 rd, s. 191, Jussi Tapani & Matti Tolvanen, Rikosoikeus – rangaistuksen määrääminen ja täytäntöönpano. 3 omarbetade upplagan, 2016). 

Dessutom skiljer sig den allmänna moraldiskussionen och indignationen från ett faktiskt straffbeslut. Alla schatteringar i den moraliska debatten kan inte filtreras ner till straffrättsliga bestämmelser eller straffrättslig praxis. Det är stor skillnad mellan olika grader av moralisk indignation eller moraliskt fördömande och de fängelsestraff som mäts ut och eventuellt omfattar flera år. Att straff används och att straff skärps måste kunna motiveras med förnuftsmässiga och praktiska skäl. Detta skall kunna förutsättas också av de motivbaserade straffskärpande grunderna. Dessa måste tillräckligt ostridigt kunna bevisa gärningsmannens större skuld eller gärningens farlighet (RP 44/2002 rd, s. 191). 

Motiven till en gärning nämns för närvarande i den allmänna bestämmelsen om straffmätning och ingår i skuldbedömningen. Också hat riktat mot kön kan således redan nu beaktas vid skuldbedömningen. Dessutom är det möjligt att som ett sådant annat motiv som är jämförbart med de som nämns särskilt i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen beakta kön som grund för skärpning av straffet. Det finns dock inga uppgifter om rättspraxis i detta avseende. Att uttryckligen nämna offrets kön som ett motiv för gärningen i bestämmelsen om skärpningsgrunden i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen förtydligar således rättsläget jämfört med nuläget. 

Det är också i övrigt motiverat att i lagstiftningen bedöma hat riktat mot kön på samma sätt som rasism. Precis som när det gäller etniskt ursprung eller hudfärg har offret för ett motiv som baseras på kön inte utvalts till offer för brottet av en slump, utan på grund av en synlig egenskap som eventuellt även i fortsättningen kan komma att göra honom eller henne till föremål för brott. Detta kan leda till allvarlig rädsla hos offren för sådana brott.  

Skärpningsgrunden för ett strängare straff kan motiveras också med en ökad risk för våld eller ökat våld. Detta kan ske i enskilda fall, om samma offer först utsätts för lindrigare gärningar, såsom verbala kränkningar, som kan trappas upp till fysiskt våld eller hot om fysiskt våld. En atmosfär av hotande våld kan också öka på allmän nivå, om man varken genom lagstiftning eller på konkret nivå ingriper i gärningar där könsrelaterat hat utgör motivet. Alla dessa omständigheter talar för en strängare behandling av sådana brott. 

Brott som kränker individens frid, ära eller integritet av ett könsrelaterat skäl (t.ex. olaga hot, förföljelse) eller leder till skada på egendom är också särskilt skadliga, om den som är föremål för brotten inte längre vill delta i den offentliga debatten eller undviker att behandla vissa ämnen i offentligheten (s.k. chilling effect).  

Med kön avses kvinnor och män. Strafflagen är en könsneutral lag, och det finns inte några grunder för att placera män och kvinnor i olika ställning i bestämmelsen. I ljuset av utredningarna har det samhälleliga behovet av förslaget uppkommit för att understryka hur klandervärda sådana sexuellt färgade trakasserier, hot och gärningar som kränker privatlivet som är riktade mot i synnerhet kvinnor är, när de motiveras av kön och hat som riktas mot kön. Motsvarande gärningar som riktas mot det manliga könet är naturligtvis lika klandervärda.  

Det bör noteras att vilka som helst könsrelaterade uttryck eller gärningar som hänför sig till sexualitet trots det inte får leda till att den föreslagna nya skärpningsgrunden tillämpas. Det ska vara fråga om hatmotiv som allmänt har samband med kön på motsvarande sätt som i fråga om andra s.k. hatmotiv som anges i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen. De skärpningsgrunder som gäller för nuvarande hatmotiv lämpar sig inte, om gärningen t.ex. riktar sig mot en representant för en viss grupp av en slump. På motsvarande sätt sammanhänger motivet för t.ex. en våldsverkare oftast inte med offrets kön eller att tvinga offret till underkastelse på grund av dennes kön. Motivet kan vara till exempel hämnd, svartsjuka, situationen i parförhållandet, penningfrågor, skulder eller problem i samband med vårdnaden om barn. Likaså kan meningsskiljaktigheter i politiska frågor ibland resultera i sexuellt färgade kränkningar, vilket innebär att det kan vara svårt att urskilja det egentliga motivet för gärningen eller att det finns flera motiv.  

Med tanke på tillämpningen av ett könsrelaterat hatmotiv är det väsentligt att den misstänkte/förövaren antar att föremålet för gärningen är en man eller kvinna och att brottet begås utifrån detta antagande.  

För att få en uppfattning av hur könsrelaterade hatmotiv tar sig uttryck kan man i viss mån söka ledning i tidigare rättspraxis och rättslitteratur som gäller hatmotiv. Som ett hjälpmedel för att identifiera hatmotiv i polisens och åklagarnas utbildning har man använt indikatorer som beskriver hatmotiv. Indikatorerna kan användas i alla skeden av straffprocessen. Förundersökningen har stor betydelse när det gäller att i ett tidigt skede finna ett eventuellt hatmotiv. Hela straffprocessen gagnas av att ett eventuellt hatmotiv utreds redan från det att brottsanmälan gjordes. Polisen har sedan ingången av 2019 varit skyldig att informera åklagaren, om det är fråga om ett brott som misstänks ha ett motiv som avses i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen (Polisstyrelsens anvisning POL-2018-50758). 

I den handledning med information och exempel på hatretorik och hatbrott för lagtillämpare som justitieministeriet gett ut nämns i samband med undersökningen av hatmotiv, i synnerhet vid våldsgärningar, följande indikatorer som nedan har omarbetats med tanke på könsrelaterade hatmotiv (Information och exempel om hatbrott och hatretorik. Handbok för rättsväsendet. Justitieministeriet. s. 21-23).  

En indikator som kan bedömas är offrets eller vittnets uppfattning om motivet: misstänker offret eller vittnet att brottet motiverades av hat mot ett visst kön? En faktor som anknyter till offret kan vara att han eller hon är aktiv i frågor som gäller könstillhörighet. Den misstänktes beteende och kommunikation före det inträffade kan återspegla ett hatmotiv, bland annat om den misstänkte har lämnat kommentarer eller publicerat texter som anknyter till hatmotiv. Den misstänkte kan också vara aktiv i en ”hatgrupp” i sociala medier. Den misstänkte har eventuellt tidigare gjort sig skyldig till motsvarande gärningar eller misstänkts för sådana. Att gärningen sker under eller direkt efter en könsrelaterad sammankomst eller demonstration kan vara en indikation på hatmotiv. En sammanslutning som tar ställning till könsrelaterade frågor kan ha varit föremål för skadegörelse tidigare, eller så har offret eller en sammanslutning som offret tillhör kanske tidigare fått hotfulla meddelanden. Också brottsplatsen och brottstidpunkten kan vara en indikator. Platsen kan ha betydelse, om gärningen sker t.ex. nära eller riktar sig mot ett skyddshem eller en könsrelaterad sammanslutnings verksamhetslokaler. Ibland kan våldets art vara en indikator på motivet.  

I rättslitteraturen har man med stöd av rättspraxis ansett att rasistiskt färgade skällsord i samband med en gärning inte automatiskt leder till tillämpning av en skärpningsgrund, även om det kan ge upphov till en viss grad av misstanke eller presumtion om hatmotiv. Det som har betydelse är om det för gärningen har lagts fram något annat tillräckligt trovärdigt motiv. Nedsättande och förolämpande könsrelaterade uttryck ger således inte som sådana automatiskt uttryck för ett sådant hatmotiv riktat mot ett visst kön som tillämpningen av skärpningsgrunden förutsätter, även om skällsorden kan vara ärekränkande. I praktiken gör man ofta sig skyldig till könsrelaterade förolämpningar i ett upprört tillstånd, som ursprungligen har någon annan orsak eller bevekelsegrund än ett allmänt hat riktat mot ett visst kön. Det är således motiverat att tröskeln för att tillämpa den skärpningsgrund där könet utgör motiv för gärningen är hög i dessa fall.  

Alla som är införda i befolkningsregistret i Finland har för närvarande en anteckning om juridiskt kön, vilket är antingen kvinna eller man. Människors könsidentitet och könsuttryck varierar dock, och alla är inte entydigt kvinnor eller män. I 3 § i jämställdhetslagen definieras könsidentitet, med vilken avses en persons upplevelse av sin könstillhörighet. Med könsuttryck avses att könstillhörigheten förs fram genom klädsel, uppförande eller på något annat motsvarande sätt. Vad som i jämställdhetslagen föreskrivs om diskriminering på grund av könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning tillämpas på motsvarande sätt på diskriminering på grund av att en persons fysiska könsegenskaper inte entydigt är en kvinnas eller en mans. 

De begrepp som gäller könsmångfald och som används i jämställdhetslagen är dock inte vedertagna. I jämställdhetsombudsmannens berättelse till riksdagen 2018 (B 22/2018 rd, s. 75) konstateras det att människor använder många olika benämningar när de berättar om sin egen könsidentitet och hur de uttrycker sitt kön. Dessa benämningar och definitionerna av dem ändras med tiden och strafflagen är inte rätt instrument för att definiera fenomenen i fråga. I propositionen har man således kommit fram till att motiv för en gärning som anknyter till offrets könsidentitet, könsuttryck eller s.k. intersexualitet även i fortsättningen ska beaktas som ett sådant annat motiv som är jämförbart med de motiv som nämns i bestämmelsen om skärpningsgrunder i fråga om hatmotiv. I ljuset av det tydliga omnämnandet i förarbetena till lagen och i rättspraxis råder det ingen oklarhet om huruvida den skärpningsgrund som gäller hatmotiv på denna grund är tillämplig på fall där sexuell mångfald kommer till uttryck. 

Strafflagen innehåller förutom bestämmelsen om skärpningsgrunder också bestämmelser om juridiska personers straffansvar, där grunden för ansvaret är att gärningen riktas mot motsvarande grupper som nämns i bestämmelsen om skärpningsgrunder för hatmotiv. En juridisk person som för närvarande kan ställas till svars för ett yttrandefrihetsbrott som olaga hot, grov ärekränkning eller offentlig uppmaning till brott är sannolikt ett företag inom medie- eller förlagsbranschen. Såsom konstateras i avsnitt 2 i propositionen har diskussionsklimatet i den offentliga debatten enligt olika utredningar blivit hårdare under de senaste åren. Under de senaste åren har det också uppstått alternativa medier som utkommer i form av nätpublikationer och som bedriver hatkampanjer, vilket framgår av inrikesministeriets lägesrapport om våldsbejakande extremism (Våldsam extremism, lägesöversikt 2020, Inrikesministeriets publikationer 2020:8, s. 35, endast presentationsblad på svenska).  

Enligt utredningar har kvinnliga forskare och journalister varit föremål för en stor mängd könsrelaterade hot, kränkande uttryck och spridning av uppgifter om privatlivet. Också kommentarer som uttrycker manshat kommer till uttryck i diskussionerna i sociala medier. Dessa gärningar är dock i likhet med rasistiska brott i allmänhet brott som begås av vissa individer eller av icke-organiserade grupper. Det är sannolikt endast fråga om enstaka fall, men det är också möjligt att material där offret trakasserar utifrån ett hatmotiv som baseras på offrets kön systematiskt publiceras inom medie- eller förlagsbranschen eller av en juridisk person i branschen.  

Det finns ingen rättspraxis när det gäller att beakta hatmotiv som riktar sig mot kön som ett sådant annat motiv som är jämförbart med de grunder som nämns i bestämmelserna om juridiska personers straffansvar. För att förtydliga rättsläget är det motiverat att till dessa bestämmelser foga ett uttryckligt omnämnande av kön. Detta är också konsekvent med beaktande av det motsvarande tillägg som föreslagits till bestämmelsen om straffskärpning i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen.  

Det föreslås således att det till bestämmelserna om juridiska personers straffansvar för grov ärekränkning (24 kap. 13 § i strafflagen) och olaga hot (25 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen) fogas ett uttryckligt omnämnande av att motivet för gärningen är offrets kön. Omnämnandet av kön som motiv för en gärning fogas också till den bestämmelse om straffansvar för juridiska personer som gäller offentlig uppmaning till brott (17 kap. 24 § 2 mom. i strafflagen). Straffansvaret för juridiska personer ska tillämpas på offentlig uppmaning till brott när det brott som det uppmanas eller förleds till är grov ärekränkning eller olaga hot och motivet för uppmaningen eller förledandet är offrets kön.  

4.2  Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

I ljuset av de allmänna kriminaliseringsprinciperna bör man förhålla sig negativt till så kallade symboliska bestämmelser i strafflagen. Bestämmelserna i strafflagen ger dock uttryck för att vissa gärningar är klandervärda, vilket har framhävts genom bestämmelserna om straffskärpningsgrunder. En av propositionens viktigaste konsekvenser är att visa att hat riktat mot kön är klandervärt och på så sätt påverka attityderna.  

Garantier för och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män samt förbud mot diskriminering på grund av kön är en skyldighet som grundar sig på de människorättskonventioner som gäller i Finland, i synnerhet konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (FördrS 67 och 68/1986, CEDAW-konventionen eller kvinnokonventionen). Enligt regeringsprogrammet ska dessutom genomförandet av internationella människorättskonventioner främjas och stärkas, i synnerhet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (FördrS 52 och 53/2015, Istanbulkonventionen). Regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering innehåller därför flera separata åtgärder för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor. 

Enligt 4 § i jämställdhetslagen har myndigheternas skyldighet att i sin verksamhet främja jämställdheten fastställts och konkretiserats genom åtgärder som preciserar hur detta ska ske. Enligt bestämmelserna i jämställdhetslagen ska myndigheterna i all sin verksamhet främja jämställdheten mellan kvinnor och män på ett målinriktat och planmässigt sätt samt skapa och befästa sådana förvaltnings- och tillvägagångssätt som säkrar främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män vid beredningen av ärenden och i beslutsfattandet. Särskilt de omständigheter som hindrar jämställdheten bör förändras. 

Jämställdhetslagen innehåller också ett förbud mot indirekt diskriminering på grund av kön (7 § 3 mom.). Det innebär att personer försätts i olika ställning på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck med stöd av en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt, om personerna till följd av förfarandet i praktiken kan komma att missgynnas på grund av sitt kön. Också i jämställdhetsombudsmannens berättelse till riksdagen 2018 (B 22/2018 rd, s. 91) lyfts det fram att trakasserier, hatretorik och våld kan vara sexualiserade former av maktutövning som förekommer i många olika skepnader och som på olika sätt drabbar kvinnor, män och könsminoriteter. Dessutom konstateras att behandlingen av dessa fenomen som könsneutrala hindrar ett effektivt ingripande i dem. 

Bestämmelserna i strafflagen är könsneutrala, dvs. med kön avses i propositionen både män och kvinnor. Neutrala bestämmelser kan dock i praktiken ha sådana faktiska konsekvenser som nämns i jämställdhetslagen och som skiljer sig åt i fråga om män och kvinnor.  

Jämställdhetsbarometern 2017 (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 8/2018, innehåller ett sammandrag på svenska) återspeglar de attityder som ansluter sig till jämställheten mellan kvinnor och män. Nio av tio av de som svarat på barometern anser att det behövs ett mer aktivt deltagande av kvinnor inom politiken för att få in mångsidigare sakkunskap i politiken. Andelen av såväl kvinnliga som manliga respondenter som anser att könstillhörigheten saknar betydelse har ökat under den tid som jämställdhetsbarometern har innehållit denna fråga och det gäller inom alla de politiska delområden där frågan ställts. 

Kvinnor som är aktiva inom samhällsdebatten till exempel i egenskap av journalister, forskare eller politiker är dock enligt flera utredningar oftare än män utsatta för kränkande uttryckssätt med sexistiska övertoner. Det kan dock ofta vara svårt att specificera motiven för dem som gör sig skyldiga till sexuellt färgade kränkningar. Brott som kränker individens frid, ära eller integritet (olaga hot, förföljelse) är särskilt skadliga, om de avskräcker den som drabbas från att delta i den offentliga debatten eller gör att han eller hon undviker att behandla vissa ämnen i offentligheten (kallas ofta chilling effect).  

Största delen av alla brott riktar sig enligt Statistikcentralens uppgifter fortfarande mot män, och även den som utför gärningen är oftast en man (Sukupuolten tasa-arvo Suomessa, 2018, Statistikcentralen). Den totala brottslighet som män upplevt som offer är i detta avseende av sådan art att propositionen kan bedömas ha en synnerligen marginell effekt på den. Även män kan dock utsättas för hat och bitterhet, manshat, som riktar sig mot det manliga könet. Män kan bli föremål för manshat som yttrar sig i försök att tysta dem i den offentliga debatten, särskilt i frågor som gäller jämställdhet. I fråga om sådana brott står effekten, dvs. framhävandet av gärningens klandervärdhet, i samklang med den som gäller i fråga om motsvarande gärningar mot kvinnor. 

Propositionen bedöms i praktiken främja och förbättra i synnerhet kvinnors deltagande i samhällsdebatten i olika aktörsroller. De allmänna attityderna till alla former av sexuellt hat – vare sig det är fråga om gärningar som visar på kvinno- eller manshat – bedöms till följd av propositionen bli mer negativa än tidigare.  

4.3  Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Förslaget om offrets kön som grund för straffskärpning bidrar inte till att öka antalet kommande fall som går till förundersökning och inte heller antalet fall i åklagarnas eller domstolarnas verksamhet. Det är dock viktigt att man utreder eventuella hatmotiv ända från förundersökningen, så propositionen förutsätter i någon mån att poliser, åklagare och domare får utbildning på området. Utbildningen kan genomföras inom ramen för den nuvarande utbildningen om hatbrott och de nuvarande verksamhetsanslagen.  

När straffet bestäms bidrar skärpningsgrunderna till ett strängare straff inom ramen för den straffskala som föreskrivs för brottet. Skärpningsgrunden kan inverka både på valet av straffart och på straffmätningen.  

Det finns inga närmare systematiska forskningsrön om hur den skärpningsgrund som gäller gärningens motiv inverkar på straffmätningen. Skärpningsgrunderna tillämpas dock i allmänhet relativt sällan. I de utredningar som nämns i avsnitt 2.1 hade skärpningsgrunden i 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten i strafflagen tillämpats vid tingsrätterna i 9 fall 2018 och i tre fall 2019. Utifrån det antal fall som nämns ovan bedömer man att det vid tillämpningen av den föreslagna nya skärpningsgrunden blir fråga om en skärpning av enskilda straff i mindre än tio fall årligen.  

När det gäller fängelsestraff är det fråga om att straffen skärps med högst några månader. I enskilda fall kan grunden för skärpning också inverka på valet av straffart så att ett annars villkorligt fängelsestraff döms ut som ovillkorligt fängelse eller att villkorligt fängelse kombineras med böter som tilläggsstraff. Enskilda bötesstraff kan skärpas på grund av tillämpningen av skärpningsgrunden så att antalet dagsböter höjs. Obetalda böter som dömts ut av domstolen kan förvandlas till fängelse. Det kan således antas att propositionen med en viss fördröjning kan öka de enskilda förvandlingsstraffen för böter, men ökningen är inte betydande.  

Konsekvenserna för antalet fångar är således små och kan skötas inom ramen för Brottspåföljdsmyndighetens nuvarande omkostnader.  

Straffansvaret för juridiska personer kommer också i fortsättningen sällan att tillämpas. Propositionen bedöms inte till denna del ha några konsekvenser för myndigheternas verksamhet.  

4.4  Konsekvenser för företagen

I propositionen föreslås det att det till de motiv som kan utgöra grund för straffansvar för juridiska personer i fråga om vissa brott fogas ett omnämnande av offrets kön som motiv för gärningen. De gällande bestämmelserna har i praktiken inte tillämpats. Bestämmelserna är dock ägnade att understryka företagens och sammanslutningarnas ansvar och förebygga de nämnda brotten i juridiska personers verksamhet. Förslaget har inga nämnvärda kostnadseffekter för juridiska personer.