1.1
Lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter
1 §. Lagens syfte. Genom den föreslagna lagen utfärdas de kompletterande bestämmelser som behövs för genomförandet av Europeiska unionens förordning om invasiva främmande arter. I förordningen föreskrivs det om åtgärder för att förhindra och hantera spridningen av sådana främmande arter som på unionens nivå definieras som invasiva. Utöver genomförandet av förordningen föreskrivs det i den föreslagna lagen om åtgärder för att förebygga och minska de skadliga verkningar som orsakas av andra främmande arter än de som hör till förordningens tillämpningsområde. Lagens rubrik föreslås därför bli lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter (nedan lagen om främmande arter).
2 §. Definitioner. I paragrafens 1 moment hänvisas det till de definitioner i artikel 3 i förordningen om invasiva främmande arter som behövs vid tillämpningen av lagen. Begreppens innehåll redogörs det för i avsnitt 2.4 i allmänna motiveringen.
De skyldigheter att vidta åtgärder och övriga skyldigheter som föreskrivs för medlemsländerna i förordningen om invasiva främmande arter gäller invasiva främmande arter som ska tas in i den unionsförteckning som avses i artikel 4.1 i förordningen. En definition om detta finns i paragrafens 2 mom. 1 punkten. Bestämmelserna om fastighetsägares och aktörers skyldigheter i 4 och 5 § i den föreslagna lagen samt en del av lagens bestämmelser om tvångsmedel och straff gäller de invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen. Dessa bestämmelser ska också gälla invasiva främmande arter av nationell betydelse, vilka enligt den föreslagna 11 § ska definieras genom förordning av statsrådet.
Förutom att förhindra avsiktlig import och användning av invasiva främmande arter samt avsiktligt utsläppande i naturen av dessa arter är målet med förordningen om invasiva främmande arter också att förhindra oavsiktlig spridning av arterna t.ex. med kontaminerade produkter och olika material. I lagen ska det därför föreskrivas en skyldighet för yrkesmässiga aktörer att se till att invasiva främmande arter inte kan spridas ut i miljön i samband med deras verksamhet. Enligt paragrafens 2 mom. 2 punkten avses med aktör en fysisk eller juridisk person, som yrkesmässigt producerar, lagrar, släpper ut på marknaden, transporterar, förmedlar eller säljer eller på annat sätt överlåter en produkt eller material som en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen på motiverade grunder kan antas spridas med. De invasiva främmande arterna har många olika spridningssätt och spridningsvägar, och det kan inte förutsättas att aktörerna i samtliga fall ska vara beredda på att de sprider sig. Omsorgsplikten ska gälla sådana produkter och material med vilka det utifrån allmänt tillgänglig information är sannolikt att en invasiv främmande art sprider sig. Syftet är att forskningsinstitut och berörda rådgivnings- och intresseorganisationer i samarbete ska öka vetskapen om oavsiktlig spridning och förhindrande av den hos aktörerna inom branscher som är centrala när det gäller spridningen av främmande arter.
3 §. Förbud mot att släppa ut främmande arter i miljön. I paragrafen föreskrivs det ett allmänt förbud mot att släppa ut främmande arter i naturen. Paragrafen motsvarar till stor del den gällande 43 § i naturvårdslagen där det föreskrivs om begränsning av spridningen av arter av främmande ursprung. Naturvårdslagens 43 § gäller både invasiva och icke invasiva främmande arter. Förordningen om invasiva främmande arter och de bestämmelser som gäller genomförandet av den ska ersätta de begränsningar som det föreskrivs om i 43 § i naturvårdslagen när det gäller invasiva främmande arter. De bestämmelser som gäller sådana främmande arter som inte hör till tillämpningsområdet för förordningen om invasiva främmande arter föreslås bli flyttade från naturvårdslagens 43 § till 3 § i den föreslagna lagen.
I den föreslagna 3 § 1 mom. avses med främmande art i enlighet med artikel 3 i förordningen om invasiva främmande arter levande exemplar av en art, underart eller lägre taxonomisk enhet av djur, växter, svampar eller mikroorganismer som introduceras utanför sitt naturliga utbredningsområde, inbegripet alla delar, gameter, frön, ägg och förökningskroppar av dessa arter samt hybrider, sorter eller raser som kan överleva och sedan reproducera sig. Enligt paragrafens 1 mom. får en sådan främmande art inte hållas, födas eller odlas, planteras, sås eller på annat motsvarande sätt behandlas så att den kan komma ut i naturen.
Den definition av främmande art som ges i förordningen om invasiva främmande arter är bredare än den definition av främmande ursprung som ges i 43 § i den gällande naturvårdslagen. Enligt 37 § 3 mom. i naturvårdslagen tillämpas de bestämmelser i 43 § som gäller växter och växtarter för närvarande också på svampar och svamparter. I enlighet med definitionen av främmande art kommer förbudet att släppa ut sådana arter i naturen att utvidgas, så att det också gäller mikroorganismer samt gameter, frön, ägg och förökningskroppar av arterna och vilken del som helst av arterna som kan reproducera sig.
Enligt 43 § 1 mom. i den gällande naturvårdslagen får en djurart av främmande ursprung, om vilken det inte föreskrivs i jaktlagen eller i lagen om fiske, inte släppas ut i naturen, om det finns anledning att befara att detta kan ge upphov till ett permanent bestånd. Enligt 2 mom. i den paragrafen får växtarter av vilka det inte finns vilt levande permanenta bestånd i Finland inte planteras eller sås utanför gårdar, åkrar, byggda områden eller andra områden som tagits i särskilt bruk, inte heller i naturliga vattendrag, om det finns anledning att befara att detta kan ge upphov till ett permanent bestånd. Enligt det föreslagna 3 § 1 mom. ska regleringen skärpas så att det oberoende av konsekvenserna alltid ska vara förbjudet att släppa ut främmande arter i miljön.
Enligt gällande 42 § i jaktlagen kan Finlands viltcentral bevilja tillstånd för att sätta ut fågel- eller däggdjursarter av främmade ursprung i frihet om åtgärden inte medför skada på naturen eller de vilda djuren. För att bättre hantera risker som orsakas av främmande arter ska 42 § i jaktlagen ändras så att ett tillstånd endast kan beviljas för att sätta ut i frihet fågel- och däggdjursarter som hör till vilt av främmande ursprung. Andra fågel- eller däggdjursarter som anses vara främmande arter ska således omfattas av det totala förbudet mot att släppa ut en främmande art i miljön enligt 3 § i lagen om främmande arter.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkten ska förbudet mot att släppa ut en främmande art i naturen inte gälla plantering eller sådd av växtarter på gårdar, åkrar eller byggda områden. Bestämmelsen motsvarar den gällande 43 § i naturvårdslagen, med den skillnaden att det inte längre ska vara tillåtet att plantera eller så en främmande växtart på andra områden som tagits i särskilt bruk, såsom vägrenar eller rastplatser vid landsvägar. Enligt 2 punkten i momentet ska förbudet liksom för närvarande inte heller gälla plantering eller sådd av träd i skogsbrukssyfte. För tydlighetens skull ersätts dock uttrycket i skogsbrukssyfte med en hänvisning till skogslagen. Enligt 8 a § 2 mom. i skogslagen ska en markägare som vill anlägga ett plantbestånd med trädslag som inte hör till Finlands naturliga flora uppge detta i anmälan om användning av skog som lämnas till Finlands skogscentral.
I propositionen ingår ett förslag om att ändra 42 § i jaktlagen så att Finlands viltcentral fortfarande ska kunna bevilja tillstånd för import och utsättande i frihet av vilt och viltbestånd av främmande ursprung. I paragrafens 2 mom. 3 punkten ska därför ingå en hänvisning till 42 § i jaktlagen. Liksom för närvarande ska det enligt momentets 4 punkt vara tillåtet att i enlighet med lagen om fiske i naturliga vatten sätta ut fisk- eller kräftarter som anses vara främmande arter. Enligt momentets 5 punkt får man fortfarande använda makroorganismer som anses vara främmande arter för biologisk bekämpning eller pollinering i enlighet med 9 a och 9 b § i lagen om skydd för växters sundhet (702/2003).
De avvikelser från förbudet mot utsläppande i miljön som det avses i paragrafens 2 mom. 25 punkter ska alltså endast gälla sådana främmande arter som inte ingår i unionsförtäckningen eller i den nationella förteckningen om invasiva främmande arter.
Enligt 43 § 3 mom. i den gällande naturvårdslagen kan miljöministeriet meddela de föreskrifter som behövs för att begränsa spridningen av en växtart eller djurart av främmande ursprung, om det är känt att arten lätt sprider sig i naturen och det finns grundad anledning att befara att den kan bli skadlig för hälsan eller bli till skada för de ursprungliga arterna i Finland. Förutsättningarna för meddelande av föreskrifter motsvarar de grunder enligt vilka det i enlighet med den föreslagna 11 § får föreskrivas genom förordning av statsrådet att en art är en invasiv främmande art av nationell betydelse. Därför kan det inte längre meddelas föreskrifter av ministeriet i ärendet. Spridningen av dessa arter kan begränsas effektivast genom information och rådgivning om främmande arter och deras spridningssätt samt metoder att begränsa t.ex. växtarters spridning utanför gårdsplaner.
4 §. Fastighetsägares eller fastighetsinnehavares omsorgsplikt. Enligt förslaget är fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren (nedan fastighetsägaren) skyldig att se till att skäliga åtgärder vidtas för att utrota eller innesluta invasiva främmande arter som förekommer på en fastighet. Fastighetsägare kan genom sin aktivitet i betydande grad bidra till att i synnerhet invasiva främmande växtarter inte får fäste på fastigheten och inte sprider sig från fastigheten och ut i miljön. Bestämmelsen innebär också förbud mot att t.ex. placera trädgårdsavfall som innehåller en invasiv främmande art i miljön utanför fastigheten.
Fastighetsägarens skyldighet gäller de invasiva främmande arter som ingår i den unionsförteckning som antagits av kommissionen samt invasiva främmande arter av nationell betydelse, som det ska föreskrivas om genom förordning av statsrådet i enlighet med 11 § i den föreslagna lagen.
Avsiktlig uppfödning eller odling av invasiva främmande arter är förbjuden enligt artikel 7.1 i förordningen (arter som ingår i unionsförteckningen) och 11 § i den föreslagna lagen (arter av nationell betydelse). Den som bryter mot förbudet kan enligt 17 § i förslaget föreläggas att rätta till sitt förfarande. Omsorgsplikten enligt den föreslagna 4 § gäller däremot situationer där en invasiv art har spridit sig på fastigheten på naturlig väg eller annars oavsiktligt, inte till följd av fastighetägarens avsiktliga förfarande.
I förordningen om invasiva främmande arter ingår ingen allmän förpliktelse t.ex. för markägarna att utrota förekomster av invasiva arter. I förordningen åläggs inte heller medlemsstaterna att ovillkorligen vidta utrotningsåtgärder, utan åtgärdernas innehåll ska bestämmas med beaktande av bl.a. deras kostnader i förhållande till den nytta som fås. Detta ska också beaktas när man förskriver om fastighetsägarens omsorgsplikt. Dessutom ska definieras de grunder på vilka fastighetsägarna kan förpliktas att vidta kostsamma åtgärder för att förebygga sådana skadliga inverkningar som de inte själva bär ansvar för. Skyldigheten begränsar också fastighetsägarens rätt att bestämma över användningen av fastigheten på ett sätt som kan kränka egendomsskyddet enligt grundlagen.
På ovan sagda grunder ska fastighetsägaren enligt förslaget vara skyldig att utrota en invasiv art endast när förekomst eller spridning av den invasiva främmande arten kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller medföra fara för hälsa eller säkerhet. Skyldigheten förutsätter också att förekomsten kan utrotas eller inneslutas med skäliga åtgärder.
Skadan på biologisk mångfald måste vanligen bedömas från fall till fall. Vid bedömningen ska hänsyn tas till naturvärdena på det område som den invasiva främmande arten kan sprida sig till samt områdets användning och andra omständigheter som kan öka eller minska sannolikheten för spridning. Risken för spridning kan variera beroende på hur olika invasiva arter klarar sig under klimatförhållandena i Finland och även mellan förekomster av samma art i olika delar av landet. Trots att de sällsynta och hotade arterna och de skyddade naturtyperna utgör endast en del av den biologiska mångfalden, orsakas de allvarligaste och svårast återställbara skadorna på biologisk mångfald troligen på skyddsområden och deras närområden, från vilka arterna kan sprida sig till det skyddade området, eller på områden där de invasiva arterna kan skada en hotad art eller en skyddad naturtyp.
Fastighetsägarens skyldighet att utrota invasiva främmande arter eller att innesluta dem gäller inte fåglar eller däggdjur. Förekomsten av fåglar och däggdjur begränsar sig i allmänhet inte till en enskild fastighet på samma sätt som förekomsten av växter och andra organismer. Avlivning av djur regleras också genom djurskyddslagen (247/1996). Trots att bestämmelserna i djurskyddslagen gäller alla djur, kräver i synnerhet avlivning av däggdjur och fåglar i enlighet med lagens krav specialkunnande.
Utrotning av en invasiv främmande art eller inneslutning av den kan beroende på art kräva åtgärder som i tekniskt och ekonomiskt avseende är väldigt olika. Det är fastighetsägarens skyldighet att vidta åtgärder som anses skäliga. Enligt det föreslagna 3 mom. ska det vid bedömningen av vad som är skäligt beaktas huruvida det finns allmänt använda metoder för att utrota den invasiva främmande arten eller för att begränsa dess spridning, såsom mekaniska, biologiska eller kemiska bekämpningssätt. På skälighetsbedömningen inverkar också kostnaderna för åtgärderna. Att t.ex. i stor omfattning byta ut jordmassor på en fastighet för att utrota en växtart som hör till de invasiva främmande arterna kan med avseende på kostnaderna visa sig oskäligt. I stället för utrotning kan skyldigheten då bli att vidta åtgärder för att förhindra att den främmande arten sprider sig.
Vid skälighetsbedömningen ska också beaktas den nytta som kan fås ut av åtgärderna. Skyldigheten gäller åtgärder genom vilka en förekomst av en invasiv främmande art kan utrotas eller inneslutas på ett kostnadseffektivt sätt, så att omständigheter utanför fastigheten, t.ex. andra förekomster av arten i miljön, inte omintetgör de resultat som fås till stånd genom åtgärderna.
Fastighetsägarens skyldighet att vidta åtgärder gäller oftast invasiva främmande arter som förekommer på en fastighets landområde. En framgångsrik och kostnadseffektiv utrotning eller inneslutning av en invasiv främmande art i vattendrag eller havsområden är i allmänhet inte möjlig med fastighetsspecifika metoder, med undantag för vattenväxter på strandzonen.
Bestämmelsen förutsätter att fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren är medveten om vilka invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen och vid behov också känner igen arterna. För dem som omfattas av skyldigheten innebär detta dock inget oskäligt krav att ta reda på information, eftersom försummelsen av att vidta åtgärder inte är förenat med något direkt hot om påföljd. I sista hand blir fastighetsägaren medveten om förekomsten av en invasiv främmande art och sin skyldighet att utrota den, om NTM-centralen uppmanar honom eller henne att vidta åtgärder innan eventuell användning av de tvångsmedel som det föreskrivs om i 17 §.
5 §. Aktörers omsorgsplikt. Invasiva främmande arter kan få mycket stor spridning via olika produkter och material. Man vet att t.ex. jätteloka ofta sprider sig med kontaminerat jordmaterial. Invasiva främmande arter kan komma ut i miljön också med växtplantor som ska säljas. I paragrafen föreskrivs det därför att de yrkesmässiga aktörer som definieras i den föreslagna 2 § 2 mom. 2 punkten är skyldiga att se till att invasiva främmande arter inte kan sprida sig utanför det område som aktören innehar med produkter och material som behandlas i verksamheten.
Yrkesmässiga aktörer ska också omfattas av den skyldighet för fastighetsägare eller fastighetsinnehavare att vidta åtgärder som föreslås i 4 §. För en fastighetsägare gäller skyldigheten dock endast om man på förhand kan anta att spridning av en invasiv främmande art orsakar betydande skada för bl.a. den biologiska mångfalden. Om en invasiv främmande art sprider sig t.ex. med plantor eller jordmaterial som har kontaminerats av arten, är det inte möjligt att separat bedöma vilka konsekvenser spridningen har för den biologiska mångfalden på varje enskilt ställe där jordmaterialet eller plantorna används. Av denna anledning och också med hänsyn till försiktighetsprincipen är det inte motiverat att på det sätt som i den föreslagna 4 § begränsa aktörernas omsorgsplikt.
Om det inte är tekniskt eller ekonomiskt möjligt att rengöra materialet från en invasiv främmande art, kan aktören kanske inte alls använda materialet. Eftersom sådana förluster kan anses höra till de sedvanliga riskerna med näringsverksamhet, föreskrivs det inte om någon ersättning för den skada som aktören orsakas.
Syftet med förslaget är inte att överföra ansvaret för förhindrande av spridning av en invasiv främmande art från aktören till någon som en vara överlåts till endast för lagring eller transport. Ansvaret för att en invasiv främmande art sprids under lagring eller transport förblir alltså hos den aktör som har överlåtit varan eller materialet. I paragrafens 2 mom. föreskrivs därför att aktörens omsorgsplikt inte gäller situationer där varan eller materialet lagras eller transporteras för någon annans räkning.
6 §. Allmän styrning. Enligt förslaget ska jord- och skogsbruksministeriet styra och följa verkställigheten av lagen i samarbete med kommunikationsministeriet och miljöministeriet. Enligt EU:s förordning är syftet med hanteringen av invasiva främmande arter att minimera de skador som dessa arter medför för naturens mångfald och de ekosystemtjänster som baserar sig på den samt människors hälsa, säkerhet och ekonomi. Jord- och skogsbruksministeriets uppgifter i hanteringen av invasiva främmande arter grundar sig på den behörighet som har föreskrivits för ministeriet vad gäller hållbar och mångsidig användning, skötsel och skydd av de förnybara naturresurserna. Jord- och skogsbruksministeriet ska styra och följa verkställigheten av den föreslagna lagen inom ministeriets förvaltningsområde. Verkställigheten omfattar också den rapportering till kommissionen som det föreskrivs om i artikel 24 i förordningen samt förfarandena bl.a. för anmälan och information till kommissionen och övriga medlemsstater i enlighet med artiklarna 10, 17 och 18 i förordningen.
Till kommunikationsministeriets ansvarsområde hör i synnerhet åtgärder genom vilka man begränsar spridningen av invasiva främmande arter via landsväg och järnväg samt med fartyg som används i handelssjöfart. Miljöministeriet styr inom sitt ansvarsområde NTM-centralerna och Finlands miljöcentral i frågor som gäller skydd av naturen och den biologiska mångfalden.
7 §. Myndigheter. Enligt 3 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009) sköter NTM-centralerna de uppgifter som särskilt föreskrivits för dem bl.a. inom skydd och ett hållbart nyttjande av naturens mångfald. Enligt den föreslagna paragrafen ansvarar NTM-centralen för tillsynen över efterlevnaden av förordningen om invasiva främmande arter och den föreslagna lagen, med undantag för kontrollen av införsel till unionens territorium av invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen eller som är av nationell betydelse. NTM-centralen ska också ansvara för tillsynen över efterlevnaden av de skyldigheter som föreskrivs för fastighetsägare och fastighetsinnehavare samt aktörer i de föreslagna 4 och 5 §.
NTM-centralen ska fatta beslut om vidtagande av de snabba åtgärder som avses i artikel 17 i förordningen om invasiva främmande arter. Enligt den artikeln ska NTM-centralen inom tre månader från tidig upptäckt se till att det vidtas åtgärder genom vilka populationen kan avlägsnas fullständigt och permanent. Informationen om tidig upptäckt fås från det övervakningssystem som Naturresursinstitutet ska förvalta. Om NTM-centralen anser att det inte är tekniskt möjligt eller kostnadseffektivt att utrota arten, ska den i enlighet med artikel 18 i förordningen om invasiva främmande arter inom två månader från upptäckten av arten besluta att avstå från snabba åtgärder. NTM-centralen ska meddela kommissionen om de snabba åtgärderna och resultaten av dem eller alternativt om sitt beslut att avstå från åtgärder. Det system för informationsstöd som avses i artikel 25 ska användas för anmälan till kommissionen.
För att effektivisera användningen av resurserna och säkerställa tillgången till behövlig särskild sakkunskap ska en del av uppgifterna koncentreras till vissa NTM-centraler genom förordning av statsrådet i enlighet med 5 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009).
Tullen ska ansvara för tillsynen över den införsel som avses i artikel 15 i förordningen om invasiva främmande arter. Tullen hör till de myndigheter enligt artikel 15.3 i förordningen som i Finland ansvarar för den officiella tillsynen i enlighet med den EU-lagstiftning som avses i den punkten. I enlighet med artikel 15 ska Tullen utföra övervakning som består av kontroller av handlingar och identitet samt vid behov fysiska kontroller och genom vilken avsiktlig införsel i unionens territorium av invasiva främmande arter som ingår i unionens förteckning förhindras. Artikel 15 gäller inte oavsiktlig införsel av dessa främmande arter, och Tullen ska därmed inte övervaka eventuell införsel av främmande arter som ingår i unionsförteckningen till unionens territorium t.ex. tillsammans med andra importvaror.
Kontrollen i enlighet med artikel 15 i förordningen riktas mot varupartier som är märkta med de koder som nämns i unionsförteckningen enligt den kombinerade tulltaxe- och statistiknomenklaturen. Tullen ska stoppa varupartier som är märkta med en kod som nämns i förteckningen för att utreda om varan är en sådan främmande art som ingår i unionsförteckningen. Om en vara ingår i unionsförteckningen och det för import av den inte finns ett sådant tillstånd som avses i artikel 8 i förordningen om invasiva främmande arter, kan varan inte hänföras till ett tullförfarande eller hanteras i ett friområde eller frilager.
Identifieringen av invasiva främmande arter i samband med import hör till de sakkunnigtjänster som ska utföras av Finlands miljöcentral och som det föreskrivs om i den föreslagna 8 §. Om identifieringsresultatet visar att arten ingår i unionsförteckningen, ska Tullen avbryta hänförandet till tullförfarande eller ta varan i beslag. I praktiken blir Tullen i allmänhet tvungen att ta den invasiva främmande arten i beslag och förstöra den vid tullkontrollen. Om importören har beviljats ett i artikel 8 i förordningen avsett undantagstillstånd för import av en art som ingår i unionsförteckningen, ska Tullen kontrollera tillståndet och dess giltighet innan varan övergår till fri omsättning. Vid kontroll av den icke-kommersiella importen av invasiva främmande arter till EU-området, såsom resandeinförsel och postförsändelser ska Tullen också följa ovan nämnda förfarande. Kontrollåtgärderna ska vara likadana med dem som används för kontroll av andra icke-kommersiella varor.
Enligt det föreslagna 7 § 3 mom. är Regionförvaltningsverket i Södra Finland den tillståndsmyndighet som avses i artiklarna 8 och 9 i förordningen, och det utövar tillsyn över att de tillstånd som det har utfärdat iakttas.
8 §. Naturresursinstitutets och Finlands miljöcentrals uppgifter. Naturresursinstitutet ska i samband med verkställigheten av den föreslagna lagen sköta de uppgifter som hör till institutets verksamhetsområde enligt lagen om Naturresursinstitutet (561/2014) och statsrådets förordning om Naturresursinstitutet (715/2014). Enligt 1 § 2 mom. 4 punkten i förordningen ska Naturresursinstitutet följa förekomsten av främmande arter och producera information för bekämpningen av invasiva främmande arter, om uppgiften inte åligger någon annan myndighet.
Naturresursinstitutet ska koordinera informationsinsamlingen från övriga informationsproducenter såsom Skogsstyrelsen, kommunerna och medborgarna och för sin del producera information för det övervakningssystem för invasiva främmande arter som avses i artikel 14 i förordningen om invasiva främmande arter. Naturhistoriska centralmuseet Luomus sköter den tekniska driften av övervakningssystemet som en del av dess informationstjänst Finlands Artdatacenter. Naturresursinstitutet ska behandla de varningar om tidig förekomst av invasiva främmande arter som övervakningssystemet ger för att bedöma om det behöver vidtas sådana snabba åtgärder som avses i artikel 17 för att utrota arten.
Enligt förslaget ska Finlands miljöcentral inom sitt ansvarsområde producera de sakkunnigtjänster som behövs för verkställigheten av lagen. Finlands miljöcentrals centrala sakkunniguppgift blir att sköta identifieringen av de invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen vid den importkontroll som Tullen utför i enlighet med artikel 15 i förordningen om invasiva främmande arter. Avsikten är att Finlands miljöcentral för identifieringen av arter som ingår i unionsförteckningen ska ha tillgång till ett nätverk av experter och institutioner från Finland och övriga EU-länder som en begäran om identifiering vid behov kan styras till.
9 §. Planer. Jord- och skogsbruksministeriet ska godkänna handlingsplanen enligt artikel 13 i förordningen om invasiva främmande arter. I planen ska utredas prioriterade spridningsvägar och mekanismer genom vilka främmande arter som ingår i unionsförteckningen oavsiktligt kan föras via Finland in på unionens territorium, samt åtgärder för att förebygga oavsiktlig introduktion och spridning. I planen ska också ingå en tidplan för åtgärderna. Utarbetandet av planen har inletts i mars 2015 med medel ur jord- och skogsbruksministeriets forsknings- och utvecklingsanslag.
Jord- och skogsbruksministeriet ska också godkänna planen om hanteringsåtgärder enligt artikel 19 i förordningen om invasiva främmande arter. I planen ska ingå en utredning om de invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen som har stor spridning i Finland, en bedömning av riskerna som arterna medför samt ett förslag till åtgärder som lämpar sig för hantering av arterna med hänsyn till deras konsekvenser bl.a. för människors hälsa och andra arter än de som åtgärderna gäller samt dessas livsmiljö. I utredningen ska också preliminärt bedömas kostnaderna för åtgärderna och kostnadernas förhållande till nyttan av dem samt vilka arter och vilka förekomster av dem som hanteringsåtgärderna i prioritetsordning ska riktas mot. Utredningen utgör en väsentlig kunskapsbas för övervakningssystemet för främmande arter, för de hanteringsåtgärder som avses i förordningen om främmande arter och den föreslagna lagen och för övervakningen av efterlevnaden av förordningen om främmande arter och lagen.
Förslagets utgångspunkt är att åtgärderna för hantering av invasiva främmande arter inte i första hand ska genomföras som myndighetsarbete. Om det utifrån den föreslagna 4 § inte kan förutsättas att ägaren eller innehavaren till ett område vidtar hanteringsåtgärder, ska de ministerier som styr genomförandet av förordningen om invasiva främmande arter dock bedöma om genomförandet av artikel 19 i förordningen förutsätter åtgärder av myndigheterna. Som grund för bedömningen används Naturresursinstitutets utredning om den främmande artens utbredning, de risker som den medför samt de tillgängliga åtgärdernas kostnadseffektivitet.
Enligt 26 artikel i förordningen om invasiva främmande arter ska medlemsstaterna när de upprättar handlingsplaner enligt 13 artikel och fastställer hanteringsåtgärder enligt artikel 19 se till att allmänheten på ett tidigt stadium ges en faktisk möjlighet till deltagande i förberedande, ändringar eller översyn på ett likadant sätt som avses i artikel 2.3 andra stycket i direktiv 2003/35/EG, alltså det så kallade direktivet om rätt till deltagande. Enligt artikel 2 i direktivet ska medlemsstaterna se till att allmänheten informeras om förslag till planer eller program och att allmänheten har rätt att framföra sina åsikter om dem. Man bör ta vederbörlig hänsyn till resultatet av allmänhetens deltagande och informera allmänheten om godkända planer eller program. Med allmänheten avses en eller flera fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar, organisationer eller grupper av dessa.
Enligt förslaget ska av de myndigheter och intressegrupper vilkas rätt eller fördel ärendet berör ges tillfälle begäras utlåtande om utkasten till planer. Ett tillfälle att avge utlåtande ska också ges till de riksomfattande föreningar och stiftelser som avses i 186 § i miljöskyddslagen (527/2014) vars syfte är att främja miljöskydd, hälsoskydd eller naturvård eller trivseln i boendemiljön och vars verksamhetsområde planerna berör. Dessutom skall information om utkasten ges i det allmänna datanätet så att vem som helst kan framföra sina åsikter i frågan. Även information om en godkänd plan eller ett godkänt program tillsammans med motivering samt om hur de framförda åsikterna har blivit beaktade skall ges i det allmänna datanätet.
10 §. Godkännanden. Enligt artikel 9 i förordningen om invasiva främmande arter måste en medlemsstat få kommissionens godkännande innan den beviljar tillstånd för användning av de invasiva främmande arter som avses i artikeln. För att godkännande ska fås förutsätts att det finns ett tvingande skäl relaterat till allmänintresset, inbegripet sociala och ekonomiska skäl. Enligt förslaget är det jord- och skogsbruksministeriet som fattar beslut om huruvida man ska ansöka om godkännande.
Den möjlighet för en medlemsstat att ansöka om godkännande som det föreskrivs om i förordningen om invasiva främmande arter ger ingen rättigheter, och ministeriet behöver alltså inte fatta något separat beslut om man väljer att inte ansöka om godkännande. Om ministeriet besluter att ansöka om godkännande, påverkar beslutet inte direkt någons rätt, skyldigheter eller fördelar på det sätt som avses i 6 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen. Det går därför inte att söka ändring i beslutet.
11 §. Invasiva främmande arter av nationell betydelse. Enligt artikel 12 i förordningen om invasiva främmande arter får medlemsstaterna upprätta en nationell förteckning över invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse. På de arter som ingår i den nationella förteckningen får medlemsstaterna tillämpa bl.a. motsvarande restriktioner som de som anges i artikel 7 i förordningen, såsom att förbjuda avsiktlig införsel av arterna samt uppfödning av arterna och utsläppande av dem på marknaden. Enligt artikel 3.4 i förordningen avses med en invasiv främmande art av medlemsstatsbetydelse en art vars utsättning och spridning enligt medlemsstaten orsakar sådana negativa effekter på dess territorium eller en del av det som kräver åtgärder på medlemsstatsnivå. Fast de negativa effekterna ska bedömas på grundval av vetenskapliga belägg, behöver dessa effekter inte vara fullt bekräftade. Enligt artikel 12 i förordningen får på invasiva främmande arter av nationell betydelse också tillämpas restriktioner enligt artikel 7, den tillsyn över avsiktlig import som det föreskrivs om i artikel 15 i förordningen, det system för undantagstillstånd som det föreskrivs om i artikel 8 och de planerings- och övervakningssystem och åtgärder som det föreskrivs om i artiklarna 13, 14, 16, 17, 19 och 20 i förordningen.
Som en invasiv främmande art av nationell betydelse betraktas enligt det föreslagna 11 § 1 mom. en invasiv främmande art som inte ingår i unionsförteckningen och som på grundval av tillgängliga vetenskapliga belägg kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller annan skada på vilda organismer eller fara för hälsa eller säkerhet. Såsom i fråga om de arter som ingår i unionsförteckningen ska skadligheten av de främmande arterna av nationell betydelse också bedömas främst på grund av den skada som arterna kan medföra på biologisk mångfald. Enligt artikel 3.4 i förordningen får medlemsstaten i den nationella förteckningen beakta även andra skadliga inverkningar som av den främmande arten orsakas på dess territorium. Såsom annan skada på vilda organismer enligt paragrafens 1 mom. kan betraktas t.ex. det att arten, om den råkar komma ut i frihet, kan korsa sig med i naturtillstånd levande arter, livnära sig på eller annars jaga vilda arter och därmed försvaga deras bestånd eller sprida sjukdomar som är skadliga för vilda arter. I ljuset av befintliga erfarenheter förenar sig en sådan möjlighet särskilt med importerade djur som hålls för sällskap och hobby och som kan rymma och komma ut i miljön. Trots att de förrymda individerna inte kan överleva i naturen under en lång tid kan de orsaka betydlig skada i synnerhet lokalt.
Ovan beskrivna risker som kan orsakas av fågel- och däggdjursarter av främmande ursprung hanteras för närvarande med hjälp av 42 § i jaktlagen. Enligt bestämmelsen förutsätter importen av fågel- och däggdjursarter av främmande ursprung ett tillstånd från Finlands viltcentral. Det finns ingen liknande tillsyn över importen av andra djurarter, såsom reptiler, amfibier, spindlar och insekter. Tillståndssystemet enligt 42 § i jaktlagen gäller alla fågel- och däggdjursarter av främmande ursprung, vilket är oändamålsenligt med tanke på riskhanteringen och tillsynen.
Syftet med förslaget är att förbättra hanteringen av risker från främmande arter genom att de arter som kan orsaka skaderisk förs in på den förteckning över invasiva främmande arter som det ska föreskrivas om genom förordning av statsrådet. Regleringen motsvarar också de mål som har satts upp i den nationella strategin för främmande arter. Samtidigt frångås det tillståndsförfarande i 42 § i jaktlagen som utgår från att förutsättningarna för införsel av främmande fågel- och däggdjursarter bedöms från fall till fall. I propositionen ingår nedan ett förslag till ändring av 42 § i jaktlagen.
Enligt artikel 3.4 i förordningen ska den skada som orsakas av en invasiv främmande art av medelemsstatsbetydelse bedömas på grundval av vetenskapliga belägg. I förordningen föreskrivs inte om några krav på de veteskapliga beläggen. Enligt förordningen behöver de negativa effekterna inte heller vara fullt bekräftade. Ovan beskrivna skadliga inverkningar på vilda organismer eller möjligheten av sådana inverkningar kan oftast med goda grunder påvisas på basis av allmänna vetenskapliga kriterier. I bestämmelsen har beaktats att medlemsstaterna enligt artikel 23 i förordningen kan behålla eller anta strängare nationella regler. Den föreslagna regleringen kan också anses vara motiverad i enlighet med försiktighetsprincipen som ligger till grund för miljöpolitiken i Europeiska unionen.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkten är det alltid förbjudet att släppa ut en invasiv främmande art av nationell betydelse i naturen. Enligt 2 mom. 2 punkten får en invasiv främmande art av nationell betydelse inte avsiktligt importeras från ett land utanför Europeiska unionen eller från en annan medlemsstat, inte heller hållas, födas eller drivas upp, transporteras, släppas ut på marknaden, förmedlas, säljas eller på något annat sätt överlåtas. Restriktionerna motsvarar de restriktioner som det föreskrivs om i artikel 7.1 i förordningen om invasiva främmande arter.
Enligt paragrafens 3 mom. ska det föreskrivas genom förordning av statsrådet om de arter som ska betraktas som invasiva främmande arter av nationell betydelse, eller om grupper av sådana arter. De restriktioner som det föreskrivs om i paragrafens 2 mom. 1 och 2 punkter ska därmed endast gälla arter som har specificerats i förordning av statsrådet.
Genom förordning får det föreskrivas att ett eller flera förbud som avses i 2 mom. 2 punkten eller skyldigheter som det föreskrivs om i lagens 4 och 5 § inte ska tillämpas på någon viss invasiv främmande art. Genom förordning kan också föreskrivas om avvikelser från förbuden för att tillåta användningen av främmande arter i visst syfte. Avvikelsen förutsätter att förbudet eller skyldigheten inte kan anses motiverad för att minska sådan i 1 mom. avsedd skada eller fara som arten orsakar. Detta kan kräva t.ex. att arten ska utnyttjas i samband med en verksamhet som regleras och kontrolleras i annan lag, såsom användningen av djur för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål. Villkoret kan också uppfyllas t.ex. när utrotningen av en främmande växtart i praktiken inte är möjlig på grund av stor utbredning, men man ändå vill begränsa artens spridning till nya områden genom att förbjuda handel med frön och avsiktlig odling av växten. Syftet är att man genom förordning ska kunna fastställa hanteringsåtgärderna mot en invasiv art så effektivt som möjligt med tanke på riskhantering. Vid behov kan utrotningsskyldigheten begränsas t.ex. till ett sådant biotopområde och kringliggande områden där artens spridning skulle orsaka särskild skada.
Genom förordning av statsrådet kan också föreskrivas om en övergångsperiod under vilken förbuden enligt 2 mom. 2 punkten inte ska tillämpas på de individer av arter som man har fått i sin besittning före ikraftträdandet av förordningen. Detta kan vara motiverat för att undvika oskäliga konsekvenser av regleringen för medborgare och företag.
12 §. Tillståndsansökan och bestämmelser i tillståndet. Bestämmelser om de uppgifter som ska anges i ansökan om det tillstånd som avses i artiklarna 8 och 9 i förordningen om invasiva främmande arter finns i artikel 8.4 i förordningen. Vid handläggningen av tillståndsansökningarna ska de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen iakttas. Regionförvaltningsverket får enligt behov be Livsmedelssäkerhetsverket eller andra myndigheter om utlåtanden i ett ärende innan det avgörs. Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om de uppgifter som ska anges i ansökan utfärdas genom förordning av statsrådet.
Bestämmelser om beviljande av det tillstånd som avses i artikel 8 i förordningen om invasiva främmande arter finns i artikel 8.1 och 8.2 och bestämmelser om beviljande av det tillstånd som avses i artikel 9 finns i artikel 9.6. En förutsättning för beviljande av tillstånd är bl.a. att den invasiva främmande arten hålls och hanteras i sluten förvaring, att den personal som hanterar arten har lämpliga kvalifikationer och att rymnings- och spridningsrisken hanteras effektivt med hänsyn till artens biologi och spridningssätt. Den som ansöker om tillstånd ska utarbeta ett övervakningssystem och en beredskapsplan, inbegripet en plan för utrotning, som omfattar eventuella fall av att exemplar av en art slipper ut eller av spridning. Invasiva främmande djurarter ska vid behov märkas eller på något annat sätt effektivt identifieras med metoder som inte orsakar smärta, oro eller lidande som kan förhindras. I artikel 8 i förordningen föreskrivs det också om de krav som gäller för sluten förvaring. När tillståndsmyndigheten beviljar tillstånd ska den bedöma huruvida de ovannämnda förutsättningarna uppfylls. Myndigheten har också till uppgift att godkänna beredskapsplanen.
Enligt paragrafens 2 mom. får genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om de villkor som ska meddelas i tillstånden t.ex. för att hindra arter från att komma ut i miljön.
I lagen föreskrivs inte om något tillståndsförfarande för utnyttjande av invasiva främmande arter av nationell betydelse. Genom förordning av statsrådet enligt lagens 11 § 3 mom. kan det tillåtas att hålla eller uppföda eller odla en främmande art i ett visst syfte när detta sker i samband med en verksamhet som regleras och kontrolleras i annan lag.
13 §. Återkallande av tillstånd. Enligt artikel 8.5 i förordningen om invasiva främmande arter ska medlemsstaterna ge sina behöriga myndigheter befogenheter att när som helst, tillfälligt eller slutgiltigt, återkalla det i artikel 8 avsedda tillståndet. Enligt artikel 9.6 i förordningen gäller bestämmelsen också de tillstånd som avses i artikel 9. Ett tillstånd kan enligt artikel 8.5 återkallas, om oförutsedda händelser med negativ effekt på biologisk mångfald eller relaterade ekosystemtjänster inträffar. Ett återkallande av tillstånd ska enligt förordningen vara vetenskapligt motiverat, och om de vetenskapliga uppgifterna är otillräckliga, motiverat av försiktighetsprincipen och med beaktande av nationella administrativa bestämmelser.
Återkallande av ett tillstånd är en exceptionellt hård administrativ påföljd. Enbart de grunder som anges i artikel 8.5 i förordningen om invasiva främmande arter kan därför inte betraktas som tillräckliga för ett beslut om påföljd. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det därför om de grunder på vilka Regionförvaltningsverket i Södra Finland kan återkalla ett tillstånd som det beviljat med stöd av artikel 8 eller 9 i förordningen. Tillståndet kan återkallas, om det på ett väsentligt sätt har brutits mot föreskrifterna i tillståndet och situationen inte åtgärdas så att den blir förenlig med tillståndet inom en skälig tidsfrist, som regionförvaltningsverket har satt ut. Allmänt sett kan det anses att det på ett väsentligt sätt har brutits mot föreskrifterna, om verksamheten kan orsaka en konsekvens som inte är förenlig med förutsättningarna för beviljande av tillstånd.
I paragrafens 2 mom. hänvisas till de grunder för återkallande av tillstånd som det föreskrivs om i artikel 8.5 i förordningen och som vid sidan om 1 mom. ska tillämpas på återkallande av tillstånden enligt artiklarna 8 och 9.
Enligt paragrafens 3 mom. får närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid återkallande av tillstånd vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet.
14 §. Rätt att få uppgifter och utföra inspektion. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att NTM-centralen, Tullen och Regionförvaltningsverket i Södra Finland har rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter från varandra som är nödvändiga för tillsynen över att förordningen om invasiva främmande arter och den föreslagna lagen följs. Nämnda myndigheter ska på samma grunder ha rätt att få uppgifter av de aktörer som definieras i förslagets 2 § och av dem som bedriver verksamhet som enligt artiklarna 8 och 9 i förordningen förutsätter tillstånd eller verksamhet som avses i lagens 11 § 2 mom. 2 punkten.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att NTM-centralen och Regionförvaltningsverket i Södra Finland samt tjänstemän eller tjänsteinnehavare som dessa förordnat har rätt att under utförandet av tillsynsuppgifter röra sig på någon annans område och få tillträde till lokaler där man bedriver verksamhet som enligt förordningen förutsätter tillstånd eller som avses i lagens 11 § 2 mom. 2 punkten. De som utför tillsynsuppgifter har rätt att utföra inspektioner, undersökningar och mätningar samt ta prover t.ex. för att utreda en invasiv främmande arts utbredning.
De tillsynsåtgärder som avses i 2 punkten i paragrafen får inte utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur. Bestämmelsen utgår från att det i bekämpningen av invasiva främmande arter inte ingår något så vägande intresse som måste skyddas att det vore motiverat att utvidga tillsynen till områden som omfattas av hemfriden. Till den konstitutionella hemfrid som skyddas av bestämmelsen hör dock inte gården till en bostad eller utrymmen som används för annat än boende, eftersom det inte är fråga om hemfrid som skyddas av strafflagen.
I paragrafens 4 mom. hänvisas det till tullagen (1466/1994), där det finns heltäckande bestämmelser om Tullens befogenheter.
15 §. Anlitande av assistent vid tillsynen. NTM-centralen och Regionförvaltningsverket i Södra Finland kan enligt förslaget också låta personer som inte är i tjänsteförhållande utföra sådana tillsynsuppgifter som avses i 14 § 2 mom. Dessa uppgifter, såsom utförande av mätningar och tagning av prover, är praktiska åtgärder som tillsynen kräver, men som inte innefattar någon självständig beslutanderätt. Enligt förslaget ska den assisterande personen ha rätt att för utförandet av uppgifterna röra sig på någon annans område och få tillträde till de utrymmen som används i verksamheten. Bestämmelsen motsvarar 173 § i miljöskyddslagen (527/2014), där det föreskrivs bl.a. om NTM-centralens rätt att anlita en assistent för tillsynsuppgifter.
Den assisterande personen ska ha tillräcklig kompetens för uppgiften, med vilket avses utbildning och erfarenhet som motsvarar uppgiftens innehåll. Assistentens kompetens säkerställs genom introduktion i arbetet och övervakning av arbetet.
Den assisterande personen utför sina uppgifter under straffrättsligt tjänsteansvar. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. På en assisterande persons verksamhet tillämpas utan någon särskild bestämmelse allmänna förvaltningslagar, såsom förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) i överensstämmelse med bestämmelserna om tillämpningsområde i dessa lagar.
16 §. Fångst och dödande av fågel- eller däggdjursart som har kommit ut i miljön. I paragrafen föreskrivs det om metoder genom vilka en fågel- eller däggdjursart som hör till de invasiva främmande arterna kan avlägsnas från miljön. Bestämmelsen gäller invasiva fågel- och däggdjursarter som ingår i unionsförteckningen eller i en nationell förteckning. På fångst och dödande av dessa djur tillämpas de bestämmelser i jaktlagen som nämns i paragrafen. Enligt 48 § 1 mom. har den som äger eller innehar ett område rätt att fånga eller döda ett icke fredat djur som befinner sig på hans område. Enligt 2 mom. i den paragrafen har också en byggnads ägare eller innehavare samma rätt under vissa förutsättningar. I 49 § 1 mom. i jaktlagen föreskrivs det att icke fredade djur ska fångas eller dödas så att människor, husdjur, vilt eller fredade djur inte utsätts för fara.
Enligt paragrafens 2 mom. ska de bestämmelser i jaktlagen som nämns i 1 mom. också tillämpas på fångst och dödande av andra fåglar och däggdjur som anses vara främmande arter, förutsatt att det inte är fråga om vilt eller icke fredade djur enligt 5 § i jaktlagen.
Enligt paragrafens 3 mom. får den som fångar ovannämnda fåglar eller djur inte använda fångstredskap eller fångstmetoder som är förbjudna enligt 33 § 1 mom. i jaktlagen. Det finns dock två undantag. För fångst av arterna får man använda artificiella ljuskällor och anordningar för belysning av målet samt speglar och andra bländande anordningar samt även mekaniska anordningar som åstadkommer ljud.
17 §. Åtgärder vid överträdelser eller försummelser. NTM-centralen får meddela förelägganden för att rätta till ett förfarande som strider mot EU:s förordning om invasiva främmande arter eller den föreslagna lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter. Av de restriktioner som avses i artikel 7.1 i förordningen om invasiva främmande arter ska avsiktlig införsel av invasiva främmande arter till unionens territorium och transitering under tullövervakning inte omfattas av NTM-centralens tillsyn och förelägganden. Tillsynen över avsiktlig införsel ingår i den offentliga kontroll som avses i artikel 15 i förordningen och som sköts av Tullen.
I paragrafens 1 mom. 1 punkten avses med utsläppande på marknaden tillhandahållande av en invasiv främmande art för tredje part mot betalning. Enbart import av en art betraktas inte i sig som utsläppande på marknaden, och Tullens och NTM-centralens uppgifter i fråga om övervakningen av begränsningarna kommer därmed inte att överlappa varandra.
Enligt paragrafens 1 mom. 2 och 3 punkten kan NTM-centralen förelägga den som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper ut en invasiv främmande art eller en i 3 § 1 mom. avsedd främmande art i miljön att utrota den förekomst av den främmande arten som uppkommer till följd av detta. Genom förslaget uppfylls även det krav i artikel 21 i EU:s förordning om invasiva främmande arter enligt vilket medlemsstaterna ska sträva efter att täcka kostnaderna för de åtgärder som krävs för att förebygga och minimera de invasiva främmande arternas negativa påverkan i enlighet med principen att förorenaren betalar. Enligt momentets 4 och 5 punkt kan NTM-centralen förelägga en fastighetsägare eller fastighetsinnehavare och en aktör som avses i lagen att fullgöra sin skyldighet enligt 4 och 5 §.
Om utrotningsföreläggandet gäller en fågel- eller däggdjursart, ska NTM-centralen enligt paragrafens 3 mom. samtidigt bestämma på vilket sätt arten ska utrotas, med beaktande av bl.a. det som föreskrivs i föreslagets 16 §.
NTM-centralen får själv inleda ett sådant tillsynsärende som avses i paragrafen. Rätt att inleda ett ärende har enligt förslaget också en kommun eller en samkommun, på vars verksamhetsområde den fastighet som är föremål för föreläggandet är belägen eller där verksamheten huvudsakligen bedrivs, liksom en kommun till vars område de skadliga effekterna av en överträdelse kan utsträcka sig. Exempelvis kommunala miljöskyddsmyndigheter eller hälsoskyddsmyndigheter kan inleda ett ärende i egenskap av myndighet som övervakar allmänintresset. Även t.ex. Livsmedelssäkerhetsverket har den rätt att inleda ett ärende som grundar sig på bestämmelsen. Aktörer som sköter offenliga förvaltningsuppgifter och som ska övervaka allmänintresset i anknytning till ärendet är t.ex. Finlands skogscentral och Finlands viltcentral.
Privata aktörer har inte rätt att ansöka om att NTM-centralen meddelar ett föreläggande för att rätta till en överträdelse eller försummelse som avses i paragrafen. Genom de restriktioner som det föreskrivs om i artikel 7 i EU:s förordning om invasiva främmande arter och de förbud och skyldigheter som det föreskrivs om i 3, 4 och 5 § i lagen om främmande arter strävar man efter att förhindra skador på naturens mångfald och människors hälsa eller säkerhet. Naturens mångfald och människors hälsa och säkerhet är med tanke på hanteringen av främmande arter värden som bör skyddas som allmänintresse. Det är inte motiverat att definiera risken för att dessa värden skadas som en kränkning av en enskilds rättighet eller intresse. I paragrafen är det därmed fråga om användning av förvaltningstvång för att trygga allmänintresset. I ett tillsynsärende som gäller verkställighet av förordningen om invasiva främmande arter eller den föreslagna lagen är det inte heller fråga om sådant miljöbeslutsfattande som avses i direktivet 2003/35/EY eller det så kallade direktivet om rätt till deltagande och som förutsätter att allmänheten reserveras rätt att inleda ett ärende.
Det finns andra rättsmedel att använda mot kränkning av enskildas rättigheter eller intressen. För att avlägsna en risk för hälsan har den berörda parten möjlighet att använda sig av ett administrativt förfarande i enlighet med hälsoskyddslagen. Anspråk om förhindrande och ersättning av skada på egendom är det möjligt att framföra genom att väcka talan i domstol. Behandling och avgörande av ansökningar om förvaltningstvång från privata aktörer kunde också öka tillsynsmyndigheternas arbetsvolym utan att man skulle ha någon faktisk nytta av förfarandet i hanteringen av risker från invasiva främmande arter.
18 §. Beslagtagande och förstöring. NTM-centralen kan bestämma att en invasiv främmande art som någon i strid med förordningen om invasiva främmande arter eller med den föreslagna lagen innehar, ska förstöras. Vid behov kan NTM-centralen bestämma att en art ska tas i beslag för att förutsättningarna för förstöring ska kunna utredas. Bestämmelserna kan behövas förutom för verkställighet av de restriktioner som det föreskrivs om i artikel 7.1 i förordningen om invasiva främmande arter också för tillsynen över efterlevnaden av artiklarna 31 och 32 i förordningen. I artikel 31 föreskrivs det om rätten att hålla ett sällskapsdjur av en art som ingår i unionsförteckningen tills den dör av naturliga skäl, om det inte är fråga om kommersiellt ägande. Artikel 32 innehåller motsvarande övergångsbestämmelser för kommersiella lager.
Regionförvaltningsverket i Södra Finland kan på samma grunder besluta att en invasiv främmande art ska beslagtas och förstöras när verket övervakar efterlevnaden av de tillstånd som verket har beviljat i enlighet med artiklarna 8 och 9 i förordningen.
I paragrafens 3 mom. tas det in en hänvisningsbestämmelse till tvångsmedelslagen (806/2011) i fråga om beslag och förstöring av varor. Bestämmelser om tullens rätt att inspektera varan, också för att säkerställa efterlevnaden av förbud och restriktioner, finns i EU:s tullkodex, och bestämmelser om Tullens rätt att hålla kvar och omhänderta en vara finns i tullagen.
19 §. Ändringssökande. Ändring i beslut som NTM-centralen och regionförvaltningsverket i Södra Finland meddelat ska få sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen och vidare hos högsta förvaltningsdomstolen i enlighet med förvaltningsprocesslagen. Det beslut som överklagas kan vara ett beslut om åtgärder vid överträdelse eller försummelse som NTM-centralen eller regionförvaltningsverket fattat i enlighet med 17 § eller ett beslut om beslagtagande och förstöring som fattats i enlighet med 18 §. Ändring ska enligt förslaget också kunna sökas i ett beslut i ett tillståndsärende som regionförvaltningsverket fattat med stöd av artikel 8 eller 9 i förordningen om invasiva främmande arter eller ett beslut om återkallande av tillstånd som verket fattat i enlighet med 13 §.
NTM-centralens beslut enligt artikel 17 eller 18 i förordningen om vidtagande av snabba åtgärder påverkar inte direkt någons rättigheter, skyldigheter eller förmåner på det sätt som avses i 6 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen. Det går därför inte att söka ändring i beslutet.
Sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen i beslut som gäller administrativa tvångsmedel eller återkallande av tillstånd kan inte begränsas genom besvärstillståndsförfarande. Besvärstillståndsförfarande behöver inte heller tillämpas på tillståndsbeslut som regionförvaltningsverket fattat, eftersom antalet sådana beslut troligtvis blir litet.
20 §. Anmälan till förundersökningsmyndighet. NTM-centralen ska göra en anmälan till polisen eller Tullen om den har sannolika skäl att misstänka att en gärning som avses i 21 § har skett. Anmälan ska göras till Tullen om det är fråga om ett sådant brott som har samband med införsel som avses i 46 kap. i strafflagen (39/1889). Enligt 3 § 1 mom. 5 punkten i tullagen ska sådana brott behandlas som tullbrott. Om det är fråga om ringa förseelser behövs ingen anmälan, om inte allmänintresset kräver en närmare utredning av saken.
21 §. Straff. Enligt artikel 30 i förordningen om invasiva främmande arter ska en medlemsstat bestämma vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningens bestämmelser. Straffen ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. En straffbar handling kan i praktiken vara överträdelse av de restriktioner som det föreskrivs om i artikel 7.1.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om det straff som ska dömas ut för avsiktlig överträdelse av restriktioner och förbud som gäller annat än import. Dessa restriktioner och förbud föreskrivs det om i artikel 7.1 b–h i förordningen om invasiva främmande arter och i 11 § 2 mom. 2 punkten i den föreslagna lagen. Överlåtelse enligt paragrafens 1 mom. 1 punkten inbegriper det utbyte som avses i artikel 7.1 f i förordningen om invasiva främmande arter. Användning enligt 2 punkten i momentet innebär utnyttjande av en invasiv främmande art utan eget innehav och inbegriper också den tillåtelse av reproduktion, växande eller odling som avses i artikel 7.1 g i förordningen. Med sådan transport som avses i 2 punkten i momentet avses transport av en invasiv främmande art för egen räkning eller dess överlämnande för transport för egen räkning. Med utsläppande på marknaden enligt 3 punkten i momentet avses tillhandhållande av en invasiv främmande art för tredje part mot betalning.
Någon straffbestämmelse om de gärningar som avses i paragrafens 1 mom. finns inte i den gällande strafflagen. Rubriceringen för de straffbara gärningarna ska enligt förslaget vara brott mot bestämmelserna om invasiva främmande arter, för vilket det på basis av allmän straffpraxis kan anses att bötesstraff är en tillräcklig påföljd.
I paragrafens 2 moment föreskrivs om straffet för utsläppande i miljön av en invasiv främmande art eller en främmande art enligt lagens 3 § 1 mom. Gärningen ska vara straffbar också när arten släpps ut i miljön av oaktsamhet, vilket motsvarar nuvarande straffregleringen enligt 43 § i naturvårdslagen och 42 § i jaktlagen.
Paragrafens 3 mom. innehåller en bestämmelse som avser att förhindra sanktionskumulation. Om både vite och straff utdöms för samma överträdelse eller försummelse, är det i många fall fråga om en oskälig sanktionskumulation. Det är motiverat att låta bli att döma ut ett straff endast om även vite är utdömt.
En handling genom vilken en invasiv främmande art som ingår i unionens förteckning avsiktligt förs in eller försöks föras in i unionen utan ett tillstånd i enlighet med förordningen om invasiva främmande arter uppfyller rekvisitet för ett regleringsbrott som avses i 46 kap. 1–3 § i strafflagen. Enligt 46 kap. 1 § 1 mom. 9 punkten i strafflagen ska den som bryter mot eller försöker bryta mot en i Europeiska gemenskapernas förordningar om import och export föreskriven eller med stöd av nämnda rättsakter meddelad regleringsföreskrift dömas för regleringsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelser om straff för grovt respektive lindrigt regleringsbrott finns i 2 och 3 § i samma kapitel.
Enligt 11 § 2 mom. 2 punkten i förslaget ska det vara förbjudet att föra in en invasiv främmande art av nationell betydelse till EU:s territorium. Import eller försök till import som strider mot förbudet ska enligt förslaget vara straffbart som smuggling. Smuggling föreskrivs det om i 46 kap. 4 och 5 § i strafflagen. För lindrig smuggling kan böter dömas ut, och för smuggling kan böter eller fängelse i högst två år dömas ut. I strafflagens 46 kap. 6 och 6 a § föreskrivs det om straff för olaga befattningstagande med infört gods, såsom anskaffning eller förmedling av smuggelgods.
Bestämmelser om förverkandepåföljder i anslutning till utdömande av straff finns i 10 kap. i strafflagen.
22 §. Jord- och skogsbruksministeriets förordning. Enligt artikel 8.2 b i förordningen om invasiva främmande arter förutsätter beviljande av tillstånd för användning av en invasiv främmande art bland annat att verksamheten bedrivs av personal med lämpliga kvalifikationer enligt vad som fastställs av myndigheterna. Bestämmelser om behörighetskraven för personalen ska enligt förslaget utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.