2.1.1  2.1.1 Strafflagstiftningen

Terroristbrott kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen (34/1889) som gäller terroristbrott. Enligt 1 § 1 mom. i det kapitlet ska för brott som begåtts i terroristiskt syfte den dömas som i terroristiskt syfte och så att gärningen är ägnad att allvarligt skada en stat eller en internationell organisation gör sig skyldig till 1) olaga hot, falskt alarm, i 24 kap. 4 § 2 mom. avsett grovt brott mot offentlig frid eller i 44 kap. 10 § avsedd straffbar användning av kärnenergi, 2) uppsåtligt framkallande av fara, uppsåtligt sprängämnesbrott, brott mot bestämmelserna om farliga föremål eller offentlig uppmaning till brott enligt 17 kap. 1 §, 3) grov stöld eller grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel som lämpar sig för kollektivtrafik eller godstransport, sabotage, trafiksabotage, äventyrande av andras hälsa, grov skadegörelse, grovt skjutvapenbrott eller exportbrott som avser försvarsmateriel, 4) brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen eller uppsåtlig grov miljöförstöring, som har begåtts på det sätt som avses i 48 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten, 5) grov misshandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott eller kapning, 6) dråp under förmildrande omständigheter eller 7) dråp. Punkternas numrering beror på de olika straffskalor som ingår i dem. Enligt den lindrigaste straffskalan ska gärningsmannen dömas till fängelse i minst fyra månader och högst tre år. I 2 mom. finns ett separat omnämnande om mord som begåtts i terroristiskt syfte. Enligt 3 mom. är försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte straffbart.  

Definitionen av terroristiskt syfte, som är väsentlig för tillämpningen av 34 a kap. 1 § i strafflagen och även med tanke på rekvisiten för de övriga terroristbrotten, ingår i 34 a kap. 6 § 1 mom. i strafflagen. Enligt momentet har en gärningsman ett terroristiskt syfte om han eller hon har för avsikt att 1) injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, 2) obehörigen tvinga regeringen eller någon annan myndighet i en stat eller en internationell organisation att göra, tåla eller underlåta att göra något, 3) obehörigen upphäva eller ändra en stats konstitution eller allvarligt destabilisera en stats rättsordning eller tillfoga statsekonomin eller de grundläggande samhällsstrukturerna i en stat synnerligen stor skada, eller 4) tillfoga en internationell organisations ekonomi eller de övriga grundläggande strukturerna i en sådan organisation synnerligen stor skada.  

Till förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte gör sig enligt 34 kap. 2 § i strafflagen den skyldig som i avsikt att begå ett brott som avses i 1 § 1 mom. 2—7 punkten eller 2 mom. 1) med någon annan kommer överens om att begå eller gör upp en plan för att begå ett sådant brott, 2) tillverkar, innehar, skaffar, transporterar, använder eller överlåter explosiva varor, kemiska eller biologiska vapen eller toxinvapen, skjutvapen eller farliga föremål eller ämnen, eller 3) skaffar anordningar, ämnen, formler eller ritningar som behövs för att tillverka en kärnladdning eller ett kemiskt eller biologiskt vapen eller ett toxinvapen.  

Enligt 34 a kap. 3 § i strafflagen ska för ledande av terroristgrupp den dömas som leder en terroristgrupp i vars verksamhet har begåtts ett sådant brott som avses i 1 § 1 mom. 2—7 punkten eller 2 mom. eller ett straffbart försök till ett sådant brott eller ett sådant brott som avses i 2 §. I dessa situationer ska den som lett en terroristgrupp också separat dömas för det nämnda brottet.  

Enligt 34 a kap. 4 § 1 mom. i strafflagen gör sig den skyldig till främjande av en terroristgrupps verksamhet som i avsikt att främja en terroristgrupps brottsliga verksamhet enligt 1 eller 2 § eller som med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet 1) utrustar eller försöker utrusta en terroristgrupp med explosiva varor, vapen, skjutförnödenheter eller ämnen eller förnödenheter som är avsedda för tillverkning av sådana eller med andra farliga föremål eller ämnen, 2) för en terroristgrupp skaffar eller försöker skaffa eller till en terroristgrupp överlåter lokaler eller andra utrymmen som den behöver eller fordon eller andra hjälpmedel av synnerlig vikt för gruppens verksamhet, 3) skaffar eller försöker skaffa information som, om den kommer till terroristgruppens kännedom, är ägnad att allvarligt skada en stat eller en internationell organisation, eller förmedlar eller överlåter sådan information till eller röjer sådan information för en terroristgrupp, 4) har hand om en terroristgrupps viktiga ekonomiska angelägenheter eller ger ekonomiska eller juridiska råd som är av synnerlig vikt för gruppens verksamhet, eller 5) begår ett brott som avses i 32 kap. 6 eller 7 §. I dessa paragrafer kriminaliseras penningtvätt och grov penningtvätt. Straff för främjande av en terroristgrupps verksamhet utdöms inte om gärningen redan är straffbar enligt 1 eller 2 § eller om lika strängt eller strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag. Av motiveringen till bestämmelsen som gäller straffets stränghet (RP 188/2002 rd, s. 55) framgår att flera brott enligt 1 § går före 4 § och att också 3 och 5 § ska tillämpas primärt i förhållande till 4 §.  

I 34 a kap. 4 a § i strafflagen kriminaliseras meddelande av utbildning för ett terroristbrott. Enligt paragrafen ska den dömas till straff som i avsikt att främja brottslig verksamhet enligt 1 eller 2 § eller som med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet ordnar, försöker ordna eller meddelar utbildning i tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen, skadliga eller farliga substanser, eller på något annat motsvarande sätt ordnar, försöker ordna eller meddelar utbildning, om gärningen inte utgör brott enligt 1 eller 2 § eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag. När straffskalan motsvarar den som ingår i 4 §, kan man i fråga om straffbestämmelsens subsidiaritet hänvisa till vad som konstateras i samband med den paragrafen.  

Enligt 34 a kap. 4 b § i strafflagen är deltagande i utbildning för ett terroristbrott straffbart. Enligt bestämmelsen är det straffbart att en person i avsikt att begå ett brott som avses i 1 § 1 mom. 2—7 punkten eller 2 mom. utbildar sig på det sätt som avses i 4 a § i tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen, eller skadliga eller farliga substanser, eller i användning av andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker. Också denna straffbestämmelse är subsidiär i förhållande till 1 och 2 §.  

Enligt 34 a kap. 4 c § i strafflagen ska för rekrytering för ett terroristbrott den dömas som i avsikt att främja brottslig verksamhet enligt 1 eller 2 § eller som med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet grundar eller organiserar en terroristgrupp eller värvar eller försöker värva medlemmar till en terroristgrupp eller annars värvar personer för att begå ett terroristbrott som avses i 1 eller 2 §, om gärningen inte utgör brott enligt 1 eller 2 § eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag.  

Finansiering av terrorism kriminaliseras i 34 a kap. 5 § i strafflagen. Enligt 1 mom. gör sig den skyldig till detta brott som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera, eller med vetskap om att de skall användas till att finansiera något av de brott som anges i en av momentets fem punkter. Enligt lagens förarbeten (RP 43/2002 rd, s. 15 och 28 samt RP 18/2014 rd, s. 29) förutsätter straff för finansiering av terrorism inte att tillgångarna faktiskt används för förövande av ett terroristbrott eller att det skulle föreligga ett samband mellan finansieringen och ett visst terroristbrott t.ex. i fråga om gärningstiden eller gärningsorten. I början av 2015 ändrades 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen så att också den döms för finansiering av terrorism som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera ett brott som avses i 1—4 eller 4 a—4 c §. Såsom finansiering av terrorism är det således straffbart att finansiera de andra terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen. Enligt 3 mom. är försök till finansiering av terrorism straffbart. Enligt 4 mom. ska det som föreskrivs i paragrafen inte tillämpas om gärningen utgör brott enligt 1 mom. 1—5 punkten eller försök till eller medverkan till ett sådant brott eller utgör brott enligt 1, 2 eller 4 b §, eller om strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag.  

I 34 a kap. 5 a § i strafflagen kriminaliseras finansiering av terroristgrupp. Enligt 1 mom. ska för det nämnda brottet den dömas till straff som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar till en terroristgrupp som avses i 6 § 2 mom. med vetskap om gruppens karaktär som terroristgrupp. Enligt 2 mom. är försök straffbart. Enligt 3 mom. är paragrafen subsidiär i förhållande till 5 § eller 46 kap. 1—3 § eller till sådana andra bestämmelser någon annanstans i lag där ett lika strängt eller strängare straff bestäms för gärningen.  

Brotten i 34 a kap. i strafflagen är straffbara endast när de begås uppsåtligen. Detta framgår utöver av att det i bestämmelserna inte separat i enlighet med 3 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen nämns det slag av tillräknande som krävs också av att det i bestämmelserna för den straffbara verksamheten uppställs vissa förutsättningar som gäller gärningens syfte eller gärningsmannens vetskap genom att använda uttryck som "i avsikt att begå", "i avsikt att främja", "med vetskap om att" och "för att finansiera". Utifrån de formuleringar som använts är det fråga om uppsåt av högre grad.  

Med tanke på de nu aktuella kriminaliseringsförpliktelserna, och med beaktande av vad som föreskrivs i 34 a kap. 1 § i strafflagen om brott som begåtts i terroristiskt syfte, kan följande bestämmelser bli relevanta: 21 kap. 6 a § i strafflagen där förberedelse till dråp, mord, dråp under förmildrande omständigheter och grov misshandel kriminaliseras, 25 kap. 4 a § i strafflagen där förberedelse till tagande av gisslan kriminaliseras, samt 34 kap. 9 § i strafflagen, där förberedelse till allmänfarliga brott (sabotage, trafiksabotage, grovt sabotage, äventyrande av andras hälsa och grovt äventyrande av andras hälsa) kriminaliseras.  

De konkreta gärningar som kan bli straffbara som förberedelse individualiseras på ett noggrant avgränsat och detaljerat sätt i punkterna i de nämnda förberedelseparagraferna. Enligt 21 kap. 6 a § 1 mom. i strafflagen bestraffas den som för att begå något av de brott som avses i 1—3 eller 6 § 1) innehar ett skjut- eller eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt redskap eller ett redskap som är särskilt lämpat som redskap vid brottet, 2) kommer överens med någon annan om att begå ett ovannämnt brott eller gör upp en detaljerad plan för att begå brottet, eller 3) lejer eller befaller någon annan att begå eller på annat sätt anstiftar ett ovannämnt brott eller lovar eller erbjuder sig att begå brottet.  

Enligt 25 kap. 4 a § i strafflagen döms för förberedelse till tagande av gisslan den som för att begå ett brott som avses i 4 § 1) innehar ett skjut- eller eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt redskap eller ett redskap som är särskilt lämpat som redskap vid brottet, 2) skaffar särskild information som behövs för begående av brottet, 3) ställer i ordning eller skaffar ett utrymme som behövs för att begå brottet, eller 4) kommer överens med någon annan om att begå brottet eller gör upp en detaljerad plan för att begå brottet.  

Enligt 34 kap. 9 § i strafflagen är det fråga om förberedelse till allmänfarligt brott när gärningsmannen i avsikt att begå ett brott som nämns i 1—5 § innehar en bomb, en annan sprängladdning, en farlig anordning eller ett farligt ämne, eller i avsikt att begå ett kärnladdningsbrott 1) skaffar eller försöker skaffa, eller innehar eller försöker inneha ämnen som behövs för tillverkning av en kärnladdning, 2) skaffar eller försöker skaffa, tillverkar eller försöker tillverka, eller innehar eller försöker inneha anordningar som behövs för tillverkning av en kärnladdning, eller 3) skaffar formler eller ritningar som behövs för tillverkning av en kärnladdning.  

Med tanke på de kriminaliseringsförpliktelser som nu är aktuella är också bestämmelserna om medverkan i 5 kap. i strafflagen av betydelse. Enligt 5 kap. 3 § bestraffas var och en som gärningsman, om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott. Enligt 5 kap. 6 § döms den för medhjälp som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det.  

Enligt 1 kap. 1 § 1 mom. 1 strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland. Enligt 10 § 1 mom. anses ett brott vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Om brottet stannade vid försök, anses enligt 2 mom. det vara begånget även där den rekvisitsenliga följden antingen sannolikt eller enligt gärningsmannens uppfattning skulle ha framträtt om brottet skulle ha fullbordats. 

Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. 1 strafflagen tillämpas finsk lag på brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Enligt 3 mom. jämställs med finsk medborgare 1) den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är varaktigt bosatt i Finland, samt 2) den som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige.  

Enligt 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen är terroristbrott, dvs. de brott som avses i 34 a kap. i strafflagen, internationella brott. Enligt momentet tillämpas finsk lag oberoende av lagen på gärningsorten även på terroristbrott som har begåtts utanför Finland. Detta innebär att de terroristbrott som kriminaliseras i kapitlet omfattas av Finlands jurisdiktion oberoende av gärningsorten, dess lagstiftning eller gärningsmannen.  

2.1.2  2.1.2 Hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel

I 5 kap. i polislagen (872/2011) föreskrivs om hemliga metoder för inhämtande av information som får användas för att förhindra och avslöja brott i hemlighet för dem som de riktas mot. Enligt 1 § 2 mom. avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Enligt 3 mom. avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. I 10 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011) föreskrivs om hemliga tvångsmedel som finns tillgängliga vid utredning av brott i situationer där tröskeln för inledande av förundersökning redan har överskridits.  

Bestämmelserna i 5 kap. i polislagen och i 10 kap. i tvångsmedelslagen är enhetliga i så stor utsträckning som möjligt. Detta gäller också de metoder som finns till förfogande, vilka är teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning, teknisk observation av utrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, användning av informationskällor och kontrollerade leveranser. Det finns skillnader mellan kapitlen när det gäller förutsättningarna för användningen av hemliga metoder för inhämtande av information respektive hemliga tvångsmedel.  

Bestämmelserna i 5 kap. i polislagen och i 10 kap. i tvångsmedelslagen är konstruerade på så sätt att grunden för att använda dessa tvångsmedel och metoder för det första är att det finns ett visst brott som ska förhindras, avslöjas eller utredas (ett så kallat grundbrott). När det gäller förhindrande och utredning av brott bestäms de brott som omfattas av möjligheten att använda ett tvångsmedel eller en metod utifrån brottets maximistraff eller på den grunden att brottet separat till sin brottsbenämning nämns i den tvångsmedels- eller metodspecifika bestämmelsen. I bestämmelserna föreskrivs dessutom om särskilda förutsättningar för användning av tvångsmedlen eller metoderna (t.ex. synnerlig vikt för utredning av ett brott). Enligt 5 kap. 3 § i polislagen får hemliga metoder för inhämtande av information endast användas för att avslöja vissa namngivna brott.  

För att avslöja brott får befogenheterna enligt 5 kap. i polislagen användas när det gäller terroristbrott med undantag för i 34 a kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen avsedda brott som begåtts i terroristiskt syfte samt deltagande i utbildning för ett terroristbrott och finansiering av terroristgrupp, om bland de sistnämnda gärningen inte är så allvarlig att den förutsätter fängelsestraff. En motsvarande avgränsning av vissa terroristbrott i fråga om förhindrande av brott gäller teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, viss optisk observation, teknisk spårning av en person, teknisk observation av utrustning och täckoperationer (tillåtet i datanät för förhindrande av alla terroristbrott). Kontrollerade leveranser får inte användas när det brott som ska förhindras är ett i 34 a kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen avsett brott som begåtts i terroristiskt syfte, förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, deltagande i utbildning för ett terroristbrott och finansiering av terroristgrupp.  

Med tanke på de tillgängliga befogenheterna för utredning av brott är situationen i fråga om 10 kap. i tvångsmedelslagen i stor utsträckning densamma som i fråga om 5 kap. i polislagen. Vid utredning av brott är det dessutom möjligt att använda bostadsavlyssning, men möjligheten att använda detta tvångsmedel gäller inte brott som avses i 34 a kap. 1 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen som begåtts i terroristiskt syfte, deltagande i utbildning för ett terroristbrott och finansiering av terroristgrupp.  

Inhämtande av information för förhindrande av brott har samband med att myndigheternas befogenheter i framtiden kan utvidgas till att också gälla situationer där förhindrande av brott enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen ännu inte är för handen. Inrikesministeriet tillsatte den 1 oktober 2015 ett projekt för att lägga fram förslag till lagstiftning om civil underrättelseverksamhet. Enligt tillsättningsbeslutet är projektets viktigaste mål att förbättra den nationella säkerheten. Uppdraget är att sammanställa ett utkast till en regeringsproposition som skulle skapa en författningsgrund för personbaserad underrättelseinhämtning utomlands, spaning i datasystem och datatrafikspaning. De bestämmelser som ska beredas inom projektet kommer i enlighet med tillsättningsbeslutet att harmoniseras med det projekt som gäller militär underrättelseverksamhet och som pågår samtidigt. Mandatperioden för projektet om civil underrättelseverksamhet fortgår till utgången av 2016.  

2.2.1  2.2.1 Lagstiftningen i vissa stater

Vid genomförande av internationella kriminaliseringsförpliktelser har information om andra staters straffbestämmelser inte samma värde som jämförelsematerial som när behovet att kriminalisera gärningar från rent nationella utgångspunkter bedöms, varvid man kan ta modell av lagstiftningslösningar som är allmänna i andra stater eller som annars visat sig vara lyckade. Genomförandet av förpliktelser förutsätter att lagstiftningen till sitt innehåll minst uppfyller deras krav.  

Nyttan av en internationell jämförelse uttryckligen när det gäller terroristbrott försvagas också av iakttagelsen att det är kännetecknande för olika staters bestämmelser om dessa brott att lagstiftningstekniken varierar mellan straffbestämmelser som är avfattade på ett detaljerat sätt och straffbestämmelser som är avfattande på ett mer generellt sätt. Det finns också skillnader i fråga om i vilken grad t.ex. bestämmelserna om förberedelsebrott, försök och medverkan blir tillämpliga. När man talar om gränsöverskridande brottslighet, såsom resebrott, är också utformningen av statens lagstiftning om straffrättens territoriella tillämpningsområde relevant. Jämförelsen med andra staters lagstiftning försvåras i det aktuella fallet också av att bedömningen av behovet av ändring av lagstiftningen fortfarande pågår i flera stater.  

Trots dessa förbehållsamma utgångspunkter granskas nedan situationen i vissa jämförelsestater som traditionellt anses vara av betydelse för Finland. I uppgifterna tangeras också hemliga metoder för inhämtande av information, trots att jämförbarheten i fråga om dem försvåras utöver av olikheterna i brottsrekvisiten också av att metoderna för inhämtande av information avviker från varandra såväl avseende metodernas namn som deras innehåll.  

Sverige 

Straffbestämmelser om terroristbrott finns i flera lagar. I underpunkterna i 3 § i lagen om straff för terroristbrott (2003:148) uppräknas brott som utgör terroristbrott när de begåtts i förhållanden enligt 2 §. För dessa gärningar döms fängelse i minst fyra år och högst 18 år, i vissa fall fängelse på livstid. I mindre allvarliga fall utsträcker sig skalan från fängelse i två år till fängelse i sex år. Enligt 4 § i den aktuella lagen döms för försök, förberedelse eller stämpling till samt underlåtenhet att avslöja terroristbrott till ansvar enligt 23 kap. i brottsbalken.  

Finansiering av terrorism kriminaliseras i lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (2002:444). Med särskilt allvarlig brottslighet avses de brott som anges i 2 § i lagen. Med särskilt allvarlig brottslighet avses också terroristbrott enligt 2 § i lagen om straff för terroristbrott. Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för särskilt allvarlig brottslighet ska bestraffas enligt 3 § i lagen som gäller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Straffet är fängelse i högst två år, i grova fall minst sex månader och högst sex år.  

Bestämmelser om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet ingår i en speciallag om dessa gärningsformer (lag om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet; 2010:299). Också de brott som avses i 2 § i lagen om straff för terroristbrott omfattas av tillämpningsområdet för denna lag. Straffet för de gärningar som avses i lagen är fängelse i högst två år.  

I Sverige har genom en lag som trädde i kraft i början av april 2016 lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet ändrats så att en ny 5 b § har fogats till lagen. Sålunda har de kriminaliseringsförpliktelser som följer av resolutionen och tilläggsprotokollet blivit beaktade. I paragrafen kriminaliseras det att en person reser eller påbörjar en resa till ett annat land än det där han eller hon är medborgare i syfte att begå ett särskilt allvarligt brott eller förbereda det eller att tillhandahålla eller motta utbildning som avses i 5 eller 5 a §. De paragrafer till vilka det hänvisas gäller tillhandahållande och mottagande av utbildning för förövande av ett särskilt farligt brott. Straffet är fängelse i högst två år. Enligt 7 § som redan finns i lagen utdöms inte straff för resebrott, om det endast funnits obetydlig fara för att gärningen skulle leda till förövande av särskilt allvarlig brottslighet eller om gärningen med hänsyn till andra omständigheter är att anse som ringa.  

Enligt motiveringen i regeringspropositionen Prop. 2015/16:78 fullbordas brottet när resan påbörjas. Det är fråga om ett sådant brott när en person är på väg till en flygplats eller tågstation för att därifrån fortsätta sin resa till ett annat land. Att endast köpa en biljett är inte tillräckligt. Försök till resebrott är inte straffbart, trots att resolutionen också förpliktar att kriminalisera försök. Detta förklaras av att brottet fullbordas i ett tidigt skede.  

Samtidigt fogades till lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall en ny 3 a §, enligt vilken finansiering av resebrott är straffbart. Straffet är fängelse i högst två år. I lindriga fall utdöms inget straff.  

I 27 kap. i rättegångsbalken ingår bestämmelser om hemliga tvångsmedel som får användas vid förundersökning av brott, dvs. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation (18 §), hemlig övervakning av elektronisk kommunikation (19 §), hemlig kameraövervakning (20 a §) och hemlig rumsavlyssning (20 d §). Resebrott är grundbrott för de tre förstnämnda tvångsmedlen. Däremot kan hemliga tvångsmedel inte användas för att förhindra resebrott. Annars är förhindrande i och för sig möjligt vid vissa allvarliga brott med stöd av en speciallag (lag om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott; 2007:979).  

Norge 

Straffbestämmelser om terroristbrott finns i 18 kap. i strafflagen (straffeloven). I 131 och 132 § kriminaliseras terroristhandlingar och grova terroristhandlingar. Enligt de nämnda paragraferna är det straffbart att i terroristiskt syfte begå vissa brott som föreskrivs annanstans i lagen. Straffet är fängelse i högst 21 och högst 30 år. Enligt 133 § som gäller terroristsammanslutningar är det straffbart att planera eller förbereda en terroristhandling tillsammans med någon annan person (fängelse i högst tre eller tio år) och enligt 134 § är det straffbart att framföra hotelser om att begå en terroristhandling (fängelse i högst tio eller tjugoett år). Enligt 135 § i strafflagen är finansieringsgärningar som främjar gärningar enligt 131, 134 och 137 § straffbara som finansiering av terrorism (fängelse i högst tio år).  

I 136 § i strafflagen ingår bestämmelser om uppmaning, rekrytering och meddelande av utbildning för terroristhandlingar (fängelse i högst sex år). Enligt 136 a § är det straffbart att delta i en terroristorganisation (att grunda, delta i, rekrytera medlemmar till eller ge ekonomiskt eller annat materiellt stöd till en terroristorganisation). Straffbarhet i fråga om det sistnämnda brottet kräver dessutom att organisationen genom olagliga medel har vidtagit åtgärder för att fullgöra sitt syfte. Straffet är också fängelse i högst sex år för denna gärning.  

Försök till terroristbrott enligt 18 kap. i strafflagen är straffbart. Enligt 131 § 3 mom. som gäller terroristhandlingar uppnås tröskeln för försök i fråga om det nämnda brottet i ett tidigare skede än vid sedvanligt försök. Enligt momentet bestraffas för försök den som har avsikt att begå en i 1 mom. i den nämnda paragrafen eller i 132 § avsedd gärning och som företar handlingar som främjar eller pekar på det brottet. Genom detta moment som gäller försök kriminaliseras alltså en gärning av förberedande natur.  

I Norge har man med anledning av resolutionen inte gett sig in på att ändra eller komplettera bestämmelserna om terroristbrott i strafflagen. De nuvarande bestämmelserna har ansetts uppfylla de förpliktelser som resolutionen uppställer, åtminstone till största delen. I regeringspropositionen Prop. 44 L (2015—2016) som gavs i december 2015 föreslås ändringar i strafflagen i fråga om privatpersoners deltagande i väpnade konflikter.  

I den norska straffprocesslagen (straffeprosessloven) ingår bestämmelser om hemliga tvångsmedel. Enligt 202 a § kan kameraövervakning genomföras på allmänna platser när brott misstänks för vilket ett fängelsestraff på över sex månader kan följa (alla terroristbrott). Övervakning av kommunikation som avser innehållet i kommunikationen kan enligt 216 a § användas vid utredningen av ett sådant brott, för vilket fängelse i minst tio år kan dömas ut, samt vid utredningen av vissa i 1 mom. i paragrafen genom paragrafhänvisningar angivna brott. Bland de brott som det hänvisas till finns inte terroristbrott, varför en del av dem på grund av sitt lägre maximistraff inte omfattas av möjligheten att använda övervakning. Enligt 216 b § kan annan övervakning av kommunikation användas när ett brott utreds för vilket fängelse i högst fem år kan dömas ut. Denna förutsättning uppfylls i fråga om alla terroristbrott. Hemlig rumsavlyssning får enligt 216 m § i straffprocesslagen användas vid utredning av vissa terroristbrott (brott som avses i 131 och 134 § i strafflagen) och vissa andra brott.  

Enligt 222 d § i straffprocesslagen kan ovan konstaterade hemliga tvångsmedel användas också i vissa situationer där det finns grunder att anta att någon kommer att begå ett brott. Bland terroristbrotten gäller detta de brott som avses i 131, 133 och 134 § i strafflagen. Enligt 17 d § i polislagen (politiloven) får metoderna i fråga användas också i det skede som föregår en förundersökning, om det föreligger grunder för att undersöka om någon förbereder verksamhet som avses i de nämnda paragraferna.  

Danmark  

Straffbestämmelser om terroristbrott finns i 13 kap. i strafflagen (straffeloven). I 114 och 114 a § i det kapitlet kriminaliseras såsom terroristhandlingar förövande i terroristiskt syfte av vissa andra brott som kriminaliseras i den aktuella lagen eller i vissa situationer som anges i internationella konventioner mot terrorism (maximistraffen är fängelse på livstid och fängelse i högst sex år). Enligt 114 b § i strafflagen är såsom finansiering av terrorism straffbara finansieringsgärningar genom vilka en sådan person, grupp eller sammanslutning finansieras som begår eller som avser begå terroristhandlingar, dvs. gärningar enligt 114 och 114 a §. Straffet för denna gärning är fängelse i högst tio år.  

Enligt 114 c § i strafflagen är det straffbart att värva en person att föröva i 114 eller 114 a § avsedda gärningar eller att främja förövandet av dem eller att ansluta sig till en grupp eller sammanslutning för att främja förövandet av ett sådant brott. Enligt denna paragraf är det också straffbart att låta sig värvas för att föröva en i 114 eller 114 a § avsedd gärning. Maximistraffen för gärningar enligt 114 c § är fängelse i sex och tio år. Enligt 114 d § är det straffbart att meddela utbildning i att föröva eller främja i 114 och 114 a § avsedda gärningar samt att delta i utbildning för förövande av dessa brott. Maximistraffen för meddelande av utbildning är beroende på fallet fängelse i sex och tio år. I 114 e § kriminaliseras dessutom det att någon i övrigt främjar verksamheten hos en sådan person, grupp eller sammanslutning som begår eller som har till syfte att begå gärningar som avses i 114 eller 114 a § (maximistraffet är fängelse i sex år). Med stöd av 21 § i strafflagen är alla terroristbrott straffbara på försöksstadiet. Gärningar som syftar till att främja att brottet fullbordas eller åstadkoms är straffbart som försök.  

I oktober 2014 fick det permanenta strafflagsrådet (straffelovrådet) i uppdrag att bedöma strafflagstiftningen när det gäller deltagande i och värvning för utländska väpnade konflikter. I samband med detta blev det aktuellt med en bedömning av om resolutionen förutsätter ändringar eller preciseringar i bestämmelserna om terrorism i strafflagen. Rådets betänkande publicerades i maj 2015. I betänkandet föreslås inga lagstiftningsändringar avseende terroristbrott.  

Enligt 781 § i rättegångslagen (lov om rettens pleje) får tvångsmedel mot kommunikation, t.ex. medel som motsvarar Finlands teleavlyssning, teleövervakning och teknisk avlyssning, bl.a. användas vid utredning av brott som kriminaliseras i 13 kap. i strafflagen. Enligt 791 a § i rättegångslagen får observation som motsvarar Finlands optiska observation användas om det brott som utreds enligt lag kan bestraffas med ett fängelsestraff. Detta villkor är uppfyllt vid alla brott som kriminaliseras i det ovan nämnda kapitlet. I situationer där målpersonen befinner sig i en bostad eller en motsvarande lokal är förutsättningen för observation dock att brottet kan bestraffas med fängelse i minst sex år, vilket är fallet vid alla terroristbrott.  

Tyskland 

Bestämmelser om terroristbrott finns i strafflagen (Strafgesetzbuch). I 129 a § kriminaliseras bildande av terroristiska sammanslutningar (Vereinigung) och kriminaliseringen täcker utöver grundandet också medlemskap i sådana sammanslutningar. Avsikten ska vara att begå mord, dråp eller folkmord eller vissa andra brott, t.ex. brott mot hälsa, eller att inrikta verksamheten på förövande av sådana brott. Straffet är beroende på fallet fängelse i minst ett år och högst tio år eller fängelse i minst sex månader och högst fem år. Enligt 129 b § i strafflagen tillämpas 129 a § i princip också på sammanslutningar som finns utomlands.  

I 89 a § i strafflagen kriminaliseras förberedelse till allvarligt våldsbrott som äventyrar staten. Sådan förberedelse som avses i paragrafen är t.ex. det att en person meddelar eller deltar i utbildning i tillverkning och användning av vapen eller sprängämnen. Enligt 3 mom. gäller straffbarheten i princip också situationer där förberedelserna har gjorts utomlands. På grund av resolutionen kompletterades paragrafen sommaren 2015 genom att foga ett nytt 2 a mom. till den. Enligt det momentet bestraffas en person som reser utomlands från Tyskland för att delta i terroristisk utbildning. Straffet för förberedelse till ett våldsbrott som allvarligt äventyrar staten är fängelse i minst sex månader och högst tio år, mindre allvarliga fall bestraffas med fängelse från tre månader till fem år.  

Enligt 89 b § i strafflagen är det straffbart att etablera kontakt till en sammanslutning i syfte att få i 89 a § avsedd utbildning och att upprätthålla denna kontakt. Också detta brott gäller gärningar som förövas utomlands. Straffet är böter eller fängelse i högst tre år.  

Till strafflagen fogades sommaren 2015 en separat paragraf om finansiering av terrorism (89 c §). Enligt paragrafen är sådana finansieringsgärningar straffbara som vidtas med vetskap om att tillgångarna används för förövande av vissa brott som individualiseras i paragrafen eller i syfte att tillgångarna ska användas på detta sätt. Dessa brott är t.ex. brott mot liv, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I fråga om de gärningar som finansieras hänvisas också till gärningar enligt 89 a § 2 a stycket, dvs. till det nya resebrottet. Straffet för finansiering av terrorism är fängelse i minst sex månader och högst tio år, för ringa gärningar fängelse i minst tre månader och högst fem år.  

Enligt 91 § i strafflagen är det straffbart göra en sådan text tillgänglig, som är ägnad att främja förövandet av allvarliga brott som äventyrar staten. Straffet är böter eller fängelse i högst tre år. I ringa fall kan domstolen avstå från att utdöma straff.  

2.2.2  2.2.2 Lagstiftningen i Europeiska unionen

Enligt 2002 års rambeslut ska vissa gärningar kriminaliseras när de begåtts i terroristiskt syfte (artikel 1). Detsamma gäller ledande av terroristgrupp och deltagande i gruppens verksamhet (artikel 2). I rambeslutet ingår också kriminalisering av brott som har anknytning till terroristverksamhet samt förpliktelser som gäller anstiftan, medhjälp och försök (artikel 3 och 4). Dessa kriminaliseringsförpliktelser har uppfyllts genom att stifta lagen om ändring av strafflagen 17/2003, genom vilken ett nytt 34 a kap. om terroristbrott fogades till strafflagen.  

Artikel 1 i rådets rambeslut om ändring av rambeslutet om bekämpande av terrorism (EUT L 330, 9.12.2008, s. 21—23), genom vilken artikel 3 och 4 i 2002 års rambeslut ersattes, innehåller kriminaliseringsförpliktelser som gäller offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften, utbildning för terroristsyften samt medhjälp, anstiftan och försök. Det senare rambeslutet förutsatte inte ändringar i lagstiftningen i Finland, eftersom de ändringar i lagstiftningen som rambeslutet krävde redan hade införts när Finland anslöt sig till Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (lagen om ändring av 34 a kap. i strafflagen 1370/2007).  

I enlighet med vad som konstateras ovan lade Europeiska kommissionen i början av december 2015 fram ett förslag till direktiv som ersätter 2002 års rambeslut. Genom det nya direktivet ska medlemsstaterna förpliktas att kriminalisera bl.a. utlandsresor för terroristsyften, inbegripet organisering eller annat underlättande av sådana resor samt finansiering av sådana resor (artikel 9—11). Det resebrott som ingår i förslaget avviker från vad som anges i resolutionen. Enligt artikel 9 i förslaget ska medlemsstaterna kriminalisera resor till ett annat land i syfte att föröva eller främja förövandet av ett terroristbrott enligt artikel 3, deltagande i en terroristgrupps verksamhet enligt artikel 4 eller tillhandahållande eller mottagande av utbildning för terroristsyften enligt artikel 7 och 8. Enligt motiveringen till förslaget är avsikten med artikel 9 att genomföra artikel 4 i tilläggsprotokollet vilket Europeiska unionen har undertecknat. Samtidigt konstateras dock att förslaget avviker från artikeln i tilläggsprotokollet t.ex. på det sättet att kriminaliseringsförpliktelsen också ska täcka resor till länder där gärningsmannen är medborgare eller bosatt. Gärningens närmare avgränsning i fråga om gärningsmannen och gärningsorten ska bestämmas enligt artikel 21 i förslaget till direktiv, vilken gäller behörighet och lagföring. Behandlingen av förslaget till direktiv har inletts i Europeiska unionen i januari 2016. 

2.4.1  2.4.1 Innehållet i kriminaliseringsförpliktelsen avseende resor

Enligt punkt a i det operativa stycket är gärningsmän för resebrott för det första medlemsstaternas medborgare (”their nationals”). Enligt punktens ordalydelse ska medlemsstaterna kriminalisera sina medborgares resor oberoende av om resan börjar i landet i fråga eller inte. Detta är konsekvent utifrån att staters jurisdiktion i allmänhet också omfattar brott som dess medborgare har förövat utomlands. Dessutom täcker kriminaliseringsförpliktelsen övriga personer som reser ut från medlemsstatens territorium (”other individuals who travel … from their territories”). Målet för resan är en annan stat än den stat där resanden är bosatt eller medborgare (”to a State other than their States of residence or nationality”). Till exempel sådana situationer faller utanför kriminaliseringsförpliktelsen där en person som varaktigt bor i Finland inleder sin resa utanför Finland, eller där en finsk medborgare eller en person som varaktigt bor i Finland reser till Finland för att här föröva ett terroristbrott, dvs. i praktiken alltså återvänder hit.  

Enligt punkt a i det operativa stycket kan syftet för resebrott vara förövande (”perpetration”), planering ("planning") eller förberedelse ("preparation") av terroristhandlingar (”terrorist acts”) eller deltagande ("participation") i förövandet av terroristhandlingar. Enligt punkten kan resorna också företas i syfte att tillhandahålla eller motta terroristutbildning (”providing or receiving terrorist training”).  

I resolutionen fastställs inte de terroristhandlingar som utgör syftet för utlandsresan och som resanden avser föröva, planera, förbereda eller delta i. I början av det operativa stycket hänvisas det visserligen till resolution 1373 (2001) som innehåller en förpliktelse att ställa inför rätta sådana personer som deltar i att finansiera, planera, förbereda, föröva eller stödja terroristhandlingar. Inte heller i den resolution till vilken det hänvisas och som gäller kriminalisering av finansiering av terroristhandlingar och frysning av terroristtillgångar definieras dock terroristhandlingar som utgör grunden för de nämnda åtgärderna.  

I operativa stycke 3 i Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1566 (2004) som gäller terroristbrott behandlas brott som är relevanta för resolutionen. Av stycket framgår för det första att dessa brott begås för att orsaka död eller allvarlig kroppsskada eller för att ta gisslan. Brotten syftar till att åstadkomma fruktan bland allmänheten, en människogrupp eller bland befolkningen eller att tvinga en regering eller internationell organisation att göra något eller underlåta att göra något. Enligt det operativa stycket fastställs omfattningen av dessa brott på basis av de terrorismrelaterade konventionerna och protokollen.  

Också utifrån vad som konstateras i resolution 1566 (2004) ska den inom Förenta nationerna ingångna internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism (FördrS 74/2002) beaktas. Artikel 2.1 i den konventionen förpliktar att kriminalisera finansiering av de brott som omfattas av tillämpningsområdet för de konventioner och protokoll som anges i bilagan till konventionen. Enligt stycket ska också finansiering av vissa andra gärningar som orsakar död eller allvarlig kroppsskada kriminaliseras när gärningens karaktär eller kontext är sådan att dess syfte är att injaga fruktan hos befolkningen eller tvinga regeringen eller en internationell organisation att göra eller underlåta att göra något.  

Trots att det inte är fråga om en egentlig begreppsdefinition, går det att sluta sig till vad som i Förenta nationernas verksamhet avses med "terroristhandling" av artikel 2.1 i internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism och av operativa stycke 3 i resolution 1566 (2004). I varje fall ges medlemsstaterna i någon mån spelrum i fråga om vad de anser utgöra sådana brott i detta sammanhang.  

Av 34 a kap. 5 § 1 mom. i strafflagen framgår de brott där en kriminalisering av deras finansiering har ansetts motsvara den kriminaliseringsförpliktelse som uppställs i artikel 2.1 i internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism. Trots att det är 2002 års rambeslut som ligger som grund för bestämmelsen om brott som begåtts i terroristiskt syfte i 34 a kap. 1 § i strafflagen, motsvarar de brott som täcks av den paragrafen i väsentlig grad till sina brottsbenämningar de brott vars finansiering är straffbar enligt 5 § 1 mom. Förutsättningen för straffbarheten för de brott som kriminaliseras i 1 § är också att brottet har begåtts i terroristiskt syfte. Enligt 6 § 1 mom. har en gärningsman ett terroristiskt syfte t.ex. om han eller hon har för avsikt att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller obehörigen tvinga regeringen eller någon annan myndighet i en stat eller en internationell organisation att göra, tåla eller underlåta att göra något. Också denna definition motsvarar till väsentliga delar det terroristiska syfte som anges i artikel 2.1 i konventionen och i resolution 1566 (2004). På dessa premisser är det motiverat att i resolutionens nationella genomförande anse att det med terroristhandling enligt punkt a i det operativa stycket avses brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § i strafflagen.  

När det gäller gärningar som främjar terroristhandlingar och som anges som syfte för de resor som avses i punkt a i det operativa stycket, blir planering eller förberedelse av sådana terroristhandlingar eller deltagande i förövandet av dem i detta sammanhang till sitt innehåll oklara, eftersom dessa gärningar inte definieras i resolutionen eller i Förenta nationernas verksamhet i övrigt. Detsamma gäller tillhandahållande eller mottagande av utbildning. Av detta följer att medlemsstaterna i Förenta nationerna enligt prövning kan avgränsa de gärningar som utgör syftet för resorna.  

I detta sammanhang går det inte att dra en sådan slutsats om det deltagande ("participating") som anges i punkt a i det operativa stycket att det skulle innebära olika former av medverkan enligt 5 kap. i strafflagen. I sig är det klart att förövande eller deltagande i förövandet av i en punkten avsedd terroristhandling kan innebära ett brott som såsom medgärningsman har begåtts i terroristiskt syfte enligt 5 kap. 3 § i strafflagen. De övriga terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen har i enlighet med brottsrekvisitet en karaktär av brott som främjar brott som begåtts i terroristiskt syfte. När det operativa styckets ordalydelse beaktas och det att det är fråga om en gärning av förberedelsekaraktär vars straffbarhet har stor räckvidd, kan man som utgångspunkt för den fortsatta analysen hålla att de gärningar som resan kan ha som syfte utöver brott som begåtts i terroristiskt syfte ska omfatta förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (2 § omfattar också uppgörande av plan), meddelande av utbildning för ett terroristbrott (4 a §) och deltagande i utbildning för ett terroristbrott (4 b §).  

Punkt a i det operativa stycket ger inget klart svar på frågan vid vilken tidpunkt resebrottet fullbordas. Enligt punkten ska kriminaliseringen gälla resor till en stat (”who travel … to a State”). Det är relevant att lösa denna fråga för att kunna avfatta rekvisitet på ett exakt avgränsat sätt och för att kunna dra gränsen mellan en fullbordad gärning och ett försök. I avsaknad av rättskällor som skulle styra tolkningen får frågan lösas genom nationell prövning.  

Enligt det första alternativet fullbordas brottet redan när resan inleds eller åtminstone i något skede under resans lopp och enligt det andra alternativet fullbordas brottet först vid ankomsten till det land där terroristbrottet avses bli begånget. Om man väljer det första alternativet, ska resan bestraffas som ett fullbordat brott oberoende av om personen som företar resan någonsin anländer till landet i fråga. Ett sådant slutresultat kan inte anses vara motiverat. Också punktens ordalydelse stöder snarare en tolkning enligt vilken resanden ska anlända i den stat som utgör föremålet för resan.  

Vid bedömning av frågan ska det dessutom beaktas att också försök till resebrott ska kriminaliseras enligt punkt a i det operativa stycket. Definitionen på och den praktiska utsträckningen av försök till ett brott varierar från stat till stat. Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen har en gärning framskridit till ett försök till brott när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Enligt momentet föreligger försök till brott också när en sådan fara inte orsakas, om faran har uteblivit endast av tillfälliga orsaker. Med fara avses i den nämnda bestämmelsen konkret fara att brottet fullbordas (RP 44/2002 rd, s. 138/II). Med beaktande av utrymmet för nationell prövning och de nationella gränserna för försök är det motiverat att tolka punkt a i det operativa stycket så att resebrottet först fullbordas när resanden anländer i den stat där terroristbrottet avses bli begånget. Under resans lopp är det ännu fråga en gärning på försöksstadiet.  

2.4.2  2.4.2 Behovet att komplettera strafflagstiftningen

Liksom det framgår av ovanstående beskrivning av den finska lagstiftningen har gärningar som främjar förövandet av brott som begåtts i terroristiskt syfte eller som annars bidrar till dess förövande i 34 a kap. i strafflagen i betydande omfattning kriminaliserats antingen som ett egentligt förberedelsebrott (2 §) eller som brott av förberedande natur. Dessutom är förberedelse straffbart t.ex. vid vissa brott mot liv och hälsa, tagande av gisslan samt vid allmänfarliga brott. I 5 kap. i strafflagen finns bestämmelser om medverkan till brott utifrån vilka t.ex. medgärningsmannaskap och medhjälp bestraffas.  

När det bedöms om de befintliga straffbestämmelserna täcker den kriminaliseringsförpliktelse som ingår i punkt a i det operativa stycket, ska den straffrättsliga legalitetsprincipen som föreskrivs i 8 § i grundlagen beaktas. Enligt principen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Också 3 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen ger uttryck för legalitetsprincipen. Enligt momentet får en person betraktas som skyldig till ett brott endast på grund av en gärning som uttryckligen var straffbar enligt lag när den begicks. Legalitetsprincipen innefattar ett krav om precision i lagstiftningen. Enligt principen ska brottsrekvisitet för varje brott anges tillräckligt exakt i lagen för att det utifrån bestämmelsens lydelse ska gå att sluta sig till om en åtgärd eller försummelse är straffbar (GrUU 29/2001 rd, s. 3/II och GrUU 26/2002 rd, s. 2/I). Kravet på precision och exakt avgränsning för brottsrekvisit hör också till de allmänna förutsättningarna för användning av straffrätten (LaUU 9/2004 rd, s. 2/I och LaUB 15/2005 rd, s. 5/I). Av legalitetsprincipen följer också att utvidgande tolkningar av straffbestämmelser som går utanför rekvisitets ordalydelse inte är möjliga. Av det sagda följer att sådana resor som avses i punkt a i det operativa stycket klart ska omfattas av den nuvarande straffrättsliga regleringen för att kriminaliseringsförpliktelsen enligt punkten ska vara uppfylld utan komplettering av lagstiftningen.  

I de exakt avgränsade bestämmelserna i 34 a kap. i strafflagen som behandlats ovan och i de relevanta bestämmelserna om förberedelsebrott (21 kap. 6 a §, 25 kap. 4 a § och 34 kap. 9 § i strafflagen) nämns inte som gärningssätt separat resor i syfte att begå något annat brott. I synnerhet i fråga om terroristbrott ska man lägga märke till att resande enligt punkt a i det operativa stycket är en gärning som föregår förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, meddelande av utbildning för ett terroristbrott och deltagande i utbildning för ett terroristbrott.  

En resa kan ses som en handling av förberedande natur i förhållande till ett terroristbrott som begås senare. Bestämmelsen i 34 a kap. 2 § i strafflagen som gäller förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte täcker endast förberedelse till brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § 1 mom. 2—7 punkten. Rekvisitet i den aktuella paragrafen har därtill också avfattats på ett exakt avgränsat sätt. Trots att resor kan utgöra en del av en plan för förövande av brott som begåtts i terroristiskt syfte, innebär en resa inte uppgörande av en plan enligt 2 § 1 punkten.  

Det är tänkbart att resor i syfte att begå ett visst terroristbrott enligt 34 a kap. i strafflagen skulle ge uttryck åt ett försök att begå ett sådant brott. Ovan har innehållet i 5 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen behandlats och det att ett med stöd av bestämmelsen relevant försök förutsätter konkret fara för att brottet fullbordas.  

Ett försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte är straffbart, men det är klart att tröskeln för försök inte ännu överskrids enbart genom att företa en resa. Då är det ännu inte fråga om inledande av en verkställighetshandling för brottet. Den straffrättsliga legalitetsprincipen ger inte heller till denna del utrymme för osäkra tolkningar. Dessutom ska det beaktas att försök till förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte och försök till deltagande i utbildning för ett terroristbrott inte är straffbart. Det finns ingen anledning att allmänt kriminalisera försök till dessa brott enbart av den orsaken att en viss eventuell uttrycksform av ett försök skulle bli straffbar, eftersom även andra försök samtidigt skulle bli straffbara och omfattningen av straffbarheten skulle utvidgas på ett oförutsebart sätt. I fråga om de nämnda brotten överskrids dessutom inte heller nödvändigtvis tröskeln för försök ännu när en resa företas i syfte att senare föröva dessa brott. Meddelande av utbildning för ett terroristbrott är straffbart redan på försöksstadiet, men överskridande av tröskeln för försök genom att företa en resa är förenat med de redan konstaterade förbehållen.  

Med stöd av vad som anges ovan är slutsatsen att den finska straffrättsliga regleringen inte täcker resor som företas för syften som anges i punkt a i det operativa stycket också med beaktande av att även försök till sådana resor ska vara straffbart.  

2.4.3  2.4.3 Förutsättningar för införande av en resekriminalisering

Förpliktelserna i resolutionen ska fullgöras bl.a. på ett sätt som respekterar de mänskliga rättigheterna. Trots att förpliktelser som baserar sig på FN-stadgan, dvs. också förpliktelserna enligt resolutionen, i enlighet med artikel 103 i stadgan i en konfliktsituation har företräde framför förpliktelser enligt andra internationella överenskommelser, kan man inte av detta sluta sig till att dessa förpliktelser t.ex. skulle åsidosätta bestämmelserna i internationella konventioner om mänskliga rättigheter.  

I Finland har bedömningen av förenligheten av nya kriminaliseringar med de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna samband med de allmänna förutsättningarna för användningen av strafflagstiftningen, vilka riksdagens lagutskott i olika sammanhang lyft fram och till vilka det hänvisas ovan. Till dem hör utöver de redan konstaterade kraven på precist formulerade och exakt avgränsade rekvisit också att det ska finnas en godtagbar grund för all strafflagstiftning, att det ska kunna påvisas att det föreligger ett vägande samhälleligt behov som förutsätter att ett nytt brottsrekvisit införs och att det rekvisit som ska införas har förebyggande verkan.  

Delvis överlappande med de allmänna förutsättningarna för användningen av strafflagstiftningen är kriminaliseringsprinciperna, enligt vilka strafflagstiftningen endast ska användas för att skydda intressen som kan anses vara viktiga, strafflagen är det sista medlet och de intressen som kan uppnås genom straff ska vara större än de olägenheter som de ger upphov till. En kriminalisering får inte heller skapa oöverstigliga bevisningsproblem eller bevisningsproblem som går att avgöras på ett godtyckligt sätt. Till strafflagen bör inte heller fogas bestämmelser vars efterlevnad i praktiken är omöjligt att övervaka och som redan på förhand kan bedömas vara ineffektiva.  

Trots att resolutionen är förpliktande till sin karaktär är det skäl att behandla den aktuella kriminaliseringen också i ljuset av de allmänna förutsättningarna för användningen av strafflagstiftningen och i ljuset av kriminaliseringsprinciperna, eftersom kriminaliseringen i vissa fall utsträcker sig till tiden t.o.m. långt innan ett brott som begåtts i terroristiskt syfte begås. Denna bedömning är också av betydelse när utsträckningen av resekriminaliseringen övervägs nedan. Eftersom resolutionen klart förpliktar att kriminalisera resor, är det inte motiverat att bedöma om man kunde ingripa i resorna på något annat sätt än genom straffrättsliga medel.  

Det resande som avses i punkt a i det operativa stycket är relevanta för Finland. Av avsnitt 2.3 som gäller situationen i Finland framgår att personer bosatta här reser till krisområden för att delta i terroristorganisationers verksamhet. Personer som har deltagit i utbildning som ger träning i våldsam verksamhet och annan verksamhet har också återvänt till Finland. Här har också de första terroristbrottmålen kommit upp för behandling i straffprocesser och dessa gäller också terroristbrott som misstänks ha begåtts utomlands.  

Frågor som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna behandlas närmare nedan i avsnittet om propositionens förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. Det är skäl att redan i detta sammanhang fästa uppmärksamhet vid några omständigheter. Av ställningstaganden som riksdagens grundlagsutskott gjort om terroristbrott framgår att terrorism handlar om brottslighet som ytterst allvarligt hotar samhällets grundläggande funktioner, rättsordningen och människors liv, hälsa och säkerhet. Med tanke på systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna finns det godtagbara och mycket vägande grunder att förhindra och avbryta sådan brottslighet (GrUU 26/2014 rd, s. 2/I). Resande har samband med 9 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilket var och en har rätt att lämna landet. Rätten att lämna landet tryggas också t.ex. i artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (FördrS 86/1998). Genom en kriminalisering av resebrott ska personer inte hindras från att lämna landet, utan det som kriminaliseras är att lämna landet eller att försöka lämna landet i syfte att begå ett terroristbrott. 

Det att användning av strafflagstiftningen är motiverat har också samband med att punkt a i det operativa stycket förutsätter att utöver fullbordade brott också försök till resebrott ska kriminaliseras. Den lagstiftningslösning som följer av förpliktelsen är med beaktande av brottets förberedande natur exceptionell i finska förhållanden, även om försök, i enlighet med vad som konstateras ovan, också till vissa andra brott som främjar förövande av brott som begåtts i terroristiskt syfte och t.o.m. försök till brott som främjar förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte är straffbart. Med tanke på straffbarheten av försök föreligger ingen betydande skillnad, i synnerhet i situationer där en person försöker resa för att direkt begå ett brott som begåtts i terroristiskt syfte.  

Enligt de riktlinjer som antogs i samband med reformen av straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd, s. 132/I) är en kriminalisering av försök desto mer motiverat ju allvarligare brott det är fråga om. I enlighet med vad som konstateras nedan ska maximistraffet för det nya brottet vara fängelse i två år, varför brottet inte kan anses vara ringa. Resorna framskrider ofta också i praktiken steg för steg så att det går att spjälka upp serien av gärningar i flera objektivt observerbara delgärningar. I samband med reformen av de allmänna lärorna ansågs detta utgöra motiveringen till att utsträcka straffansvaret till försöksskedet. Vid bedömningen av ansvar för försök ska dessutom beaktas att ansvarets räckvidd beror på den nationella regleringen och de rättskällor som styr dess tolkning. I enlighet med vad som konstateras ovan förutsätts för att tröskeln för försök ska överskridas i Finland att det föreligger konkret fara för att brottet fullbordas, varför den nedre gränsen för försök inte är låg i Finland. Av propositionens avsnitt med den internationella jämförelsen framgår att man i Sverige har kommit fram till att försök inte ska vara straffbart. Detta har dock samband med den ståndpunkt enligt vilket ett brott redan fullbordas när resan inleds och personen t.ex. är på väg till flygplatsen eller tågstationen. Betraktat från ett finskt perspektiv kan det anses vara mer motiverat att brottet befinner sig på försöksstadiet tills personen anländer till resedestinationen.  

Av de allmänna principerna för användningen av straffrätten och av kriminaliseringsprinciperna följer således att en kriminalisering ska förebygga gärningar, att den inte får vara förenad med betydande bevisningsproblem eller vara omöjlig att övervaka. En kriminalisering av resebrott skulle leda till att det blir möjligt att hindra en utlandsresa medan resanden ännu är i Finland senast när gärningen har avancerat till försöksstadiet. Det är inte endast fråga om möjligheter som passlagen (671/2006) och tvångsmedelslagen ger, utan också om att det i 5 kap. i polislagen finns bestämmelser om befogenheter som kan användas för att förhindra brott redan före ett försök. Om en person lämnar landet och om han eller hon till följd av resan i destinationen begår ett terroristbrott, ska han eller hon inte separat bestraffas för resan. Däremot kan han eller hon trots sin avsikt i vissa situationer avstå från att begå terroristbrottet, varvid brottet har självständig betydelse när han eller hon återvänder till Finland. Det är i varje fall troligt att en kriminalisering av resebrott och försök därtill har en preventiv inverkan på sådana resor, eftersom en potentiell resande i och med kriminaliseringen blir tvungen att på ett annat sätt än nu göra en avvägning av sin motivation för resan mot skadliga påföljder som resan eventuellt orsakar honom eller henne.  

I alla situationer kräver ingripanden i resebrott i praktiken att de finska myndigheterna har tillräckligt med uppgifter om resors syften och att de har tillträde till dessa uppgifter. Det är delvis fråga om sådant internationellt utbyte av underrättelseuppgifter och andra uppgifter som redan nu hänför sig till behandlingen av terroristbrott. Det är också fråga om att de myndigheter som förhindrar och utreder resebrott i hemlandet har tillräckliga medel till sitt förfogande, vilket ännu behandlas närmare nedan. Med tanke på den nya kriminaliseringen kommer de största utmaningarna att gälla avslöjande av gärningar och visande av resans avsikt. Men inte heller i detta hänseende avviker resebrottet på ett betydande sätt från andra terroristbrott. Man kan t.o.m. tänka sig att resebrottet t.ex. när det gäller researrangemang är förenat med sådana externt konstaterbara omständigheter som inte de andra terroristbrotten (t.ex. upprättande av en plan eller tillhandahållande av juridiska råd) nödvändigtvis är.  

2.4.4  2.4.4 Innehållet i resekriminaliseringen och dess subsidiaritet

I enlighet med vad som konstateras ovan förutsätter punkt a i det operativa stycket att det kriminaliseras att en finsk medborgare reser eller försöker resa från vilken stat som helst, eller att en person reser eller försöker resa från Finland till en sådan stat där resanden inte är medborgare eller varaktigt bosatt, för att i resans destinationsstat begå ett brott som begåtts i terroristiskt syfte, förberedelse till ett brott som begås i terroristiskt syfte, meddelande av utbildning för ett terroristbrott eller deltagande i utbildning för ett terroristbrott. Också försök ska kriminaliseras.  

Om den så vill får en medlemsstat i FN kriminalisera resebrott i större omfattning än vad punkten förutsätter. När kriminaliseringens räckvidd övervägs ska brottets exceptionella karaktär beaktas. Det är fråga om ett brott som utsträcker straffbarheten till ett skede som föregår förövandet av ett brott som begåtts i terroristiskt syfte. Detta skede kan, beroende på syftet med resan, vara t.o.m. mycket tidigt. Detta förordar en avgränsning av kriminaliseringen så att den så noggrant som möjligt följer resolutionen, dock samtidigt så att praktiska synpunkter blir beaktade.  

Gärningsmän för resebrott 

Enligt punkt a i det operativa stycket ska alltså åtminstone finska medborgare och personer som reser från Finland vara gärningsmän för resebrott och försök till resebrott. Med undantag för vissa brott som hänför sig till grupper av gärningsmän (t.ex. tjänstemän och krigsmän) skriver man inte in begränsningar som avser gärningsmän i straffbestämmelserna. De personer som omfattas av tillämpningen av straffbestämmelserna bestäms enligt bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen.  

I samband med genomförandet av 2002 års rambeslut föreskrevs i 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen att de brott som avses i 34 a kap. i strafflagen är internationella brott. Detta innebär att finsk strafflag får tillämpas på terroristbrott och att straff för dessa brott får dömas ut i finska domstolar oberoende av vem gärningsmannens är och var brottet begicks. Det behov att hålla sig nära resolutionens kriminaliseringsförpliktelse som beror på brottets exceptionella karaktär förordar också att kretsen av förövare så långt som möjligt ska motsvara vad som anges i resolutionen.  

Med brott som förövats av finska medborgare jämställs enligt 1 kap. 6 § 3 mom. i strafflagen brott som vissa andra personer har förövat. Detta gäller utöver personer som vid gärningstidpunkten var varaktigt bosatta i Finland eller när rättegången inleds är varaktigt bosatta i Finland (punkt 1 i momentet) också personer som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatta i Danmark, Island, Norge eller Sverige (punkt 2 i momentet). En fråga som behöver övervägas är om de personer som avses i momentet ska ingå i kretsen av gärningsmän. 

Det vore exceptionellt att personer som jämställs med finska medborgare inte skulle komma i fråga som gärningsmän. Personer som är varaktigt bosatta i Finland har oberoende sitt medborgarskap i allmänhet närmare anknytningspunkter till Finland än till den stat där brottet har förövats. Att avgränsa kretsen av förövare till enbart medborgare skulle möjliggöra det att personer som är varaktigt bosatta i Finland kunde kringgå Finlands jurisdiktion genom att inleda sin resa från ett annat land än från Finland. Det är i och för sig troligt att en betydande del av de personer som är varaktigt bosatta i Finland och som företar resor i terroristiskt syfte reser ut härifrån. En gärningsman skulle dock gå ostraffad, om resans avgångsland och destinationsland trots resolutionens förpliktande natur inte hade kriminaliserat gärningen eller om ingetdera landet av en eller annan orsak skulle utöva sin jurisdiktion. På basis av de brottsförebyggande myndigheternas internationella samarbete och informationsutbyte är det möjligt att också ingripa i resor som företas av i Finland varaktigt bosatta personer. Eventuella mellanstatliga tvister om utövande av jurisdiktion som redan de nuvarande terroristbrotten är förenade med och brottets begränsade betydelse som ett självständigt brott är inte sådana synpunkter utifrån vilka det vore skäl att avvika från huvudregeln enligt vilken brott förövade av i Finland varaktigt bosatta personer ska jämställas med brott som förövats av finska medborgare. Samma synpunkter gäller i stor utsträckning också i 1 kap. 6 § 3 mom. 2 punkten i strafflagen avsedda personer som påträffas i Finland och som är medborgare eller varaktigt bosatta i Danmark, Island, Norge eller Sverige, trots att deras band till Finland är svagare än bandet hos dem som är varaktigt bosatta i Finland.  

Brott som resebrott har som syfte  

I ljuset av punkt a i det operativa stycket ska de brott för vilkas förövande resan företas åtminstone omfatta brott som begåtts i terroristiskt syfte, förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, meddelande av utbildning för ett terroristbrott och deltagande i utbildning för ett terroristbrott (34 a kap. 1, 2, 4 a och 4 b § i strafflagen). Huruvida utlandsresor som företas för förövande av andra terroristbrott (ledande av terroristgrupp, främjande av en terroristgrupps verksamhet, rekrytering för ett terroristbrott, finansiering av terrorism och finansiering av terroristgrupp; 34 a kap. 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i strafflagen) också ska kriminaliseras är en fråga som bedöms nationellt.  

Det finns flera orsaker som talar för att de brott som resebrott har som syfte ska omfatta flera brott än endast de som kriminaliseras i 34 a kap. 1, 2, 4 a och 4 b i strafflagen. Också de andra terroristbrotten är brott av förberedande natur som främjar förövandet av brott som begåtts i terroristiskt syfte, varför det t.o.m. kan tolkas så att de ingår bland de brott som anges i punkt a i det operativa stycket såsom förberedelse till terroristhandlingar ("preparation"). De brott som kriminaliseras i 34 a kap. 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i strafflagen är sådana att det är möjligt att resa utomlands för att föröva dem. Detta gäller också finansieringsbrott, vilka kan förövas utöver genom att tillhandahålla tillgångar också t.ex. genom att insamla sådana utomlands. Av de uppgifter som gäller resor till konfliktområden och situationen avseende terroristbrott i Finland går det att sluta sig till att utlandsresor också kan företas för förövande av dessa andra terroristbrott.  

Man kan inte anse att de brott som kriminaliseras i 34 a kap. 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i strafflagen i princip skulle vara mindre relevanta än de gärningar som kriminaliseras i 2, 4 a och 4 b § i förhållande till det sätt på vilket de främjar förövandet av de brott som avses i 1 §, trots att det i konkreta situationer kan förekomma skillnader från fall till fall. Dessutom är de flesta av de terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i strafflagen utifrån sina straffskalor generellt sett också allvarligare brott än de terroristbrott som kriminaliseras i 2, 4 a och 4 b §. Man kan inte heller anse att det mellan de brott som kriminaliseras i å ena sidan 34 a kap. 2, 4 a och 4 b § i strafflagen och å andra sidan i 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i det kapitlet skulle gå att göra nämnvärd skillnad i det hänseende hur de brott som resorna har som syfte går att utreda och bevisa, vilket i och för sig ska beaktas när räckvidden för en kriminalisering övervägs. Också till denna del är skillnaderna fallspecifika. Det kan t.ex. vara svårt att bevisa en utlandsresa i syfte att utarbeta en plan till en terroristhandling (förberedelse enligt 2 § 1 punkten), men det kan finnas konkreta uppgifter om att personen avser resa utomlands för att värva medlemmar till en terroristgrupp (rekrytering enligt 4 c §).  

Resebrottets karaktär som ett brott som delvis föregår brott av förberedande natur är också i fråga om brott som utgör syftet för resan ett vägande skäl för att hålla fast vid det som absolut anses förutsättas i punkt a i det operativa stycket. Men redan frågan om vad resolutionen ska anses kräva i detta hänseende är öppen för olika tolkningar. Dessutom ska mot resebrottets exceptionella karaktär ställas synpunkterna i de två senaste styckena som förordar att alla terroristbrott ska tas med och som delvis anknyter till de allmänna förutsättningarna för användningen av strafflagstiftningen och kriminaliseringsprinciperna vilka behandlas i avsnitt 2.4.3. I synnerhet är det skäl att betona att de gärningar som straffbeläggs i 34 a kap. 3, 4, 4 c, 5 och 5 a § i strafflagen redan är allvarliga brott som främjar förövandet av brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § och som orsakar allvarlig skada för högt värderade rättsgoda.  

I propositionen föreslås det att syftet för resebrott ska vara att begå något annat terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen. Detta innebär också att det är naturligt att den paragraf som gäller det nya brottet placeras i 34 a kap. i strafflagen efter bestämmelserna om andra terroristbrott i en ny 5 b §.  

Förhållandet mellan resebrottet och bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen  

Enligt brottsrekvisitet för resebrott ska det alltså vara straffbart att en finsk medborgare eller en person som kan jämställas med finsk medborgare, eller någon från finskt territorium reser till en sådan stat där han eller hon inte är medborgare eller varaktigt bosatt. Redan i brottsrekvisitet ska det sålunda exceptionellt föreskrivas om sådana avgränsningar avseende gärningsmannen och gärningsorten som i allmänhet annars fastställs utifrån bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen som gäller tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Detta förhållande mellan brottsrekvisitet och bestämmelserna i det nämnda kapitlet väcker frågan om huruvida det i samband med införandet av bestämmelsen om resebrott samtidigt behövs en bestämmelse om brottets förhållande till bestämmelserna i kapitlet eller en ändring av bestämmelserna i kapitlet.  

Vid en bedömning i ett enskilt fall i enlighet med 1 kap. i strafflagen om en gärning omfattas av tillämpningsområdet för finsk straffrätt och om ärendet kan behandlas vid finsk domstol, utgör gärningen enligt brottsrekvisitet utgångspunkten för bedömningen. Bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen kan bli tillämpliga endast inom ramen för brottsrekvisitet.  

Relevant med tanke på terroristbrott är 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen, där för närvarande alla brott enligt 34 a kap. i strafflagen fastställs som internationella brott på vilka enligt bestämmelsen finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten. Detta innebär att terroristbrotten omfattas av den finska straffrättens tillämpningsområde oberoende t.ex. av var brottet har begåtts eller huruvida brottet är straffbart i gärningsstaten. Eftersom terroristbrotten är internationella brott tillämpas de övriga bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen som gäller gärningsmannen eller gärningsorten inte på dem, t.ex. 1 § om brott som har begåtts i Finland, 2 § om brott som har anknytning till finska fartyg eller 6 § om brott som har begåtts av finska medborgare.  

Om 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen ändrades så att resebrott inte omfattades av dess tillämpningsområde, borde av följdriktighetsskäl på motsvarande sätt ändringar införas i de övriga bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen med anledning av resebrottets exceptionella brottsrekvisit. Detta skulle åtminstone gälla bestämmelserna om kravet på dubbel straffbarhet (11 §). Ett fullbordat resebrott har inte begåtts inom finskt territorium i sin helhet och resebrott ska separat anges som brott som inte förutsätter krav på dubbel straffbarhet. 

När man vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen ska beakta de avgränsningar i brottsrekvisitet som gäller gärningsmannen och gärningsorten, föreligger dock inget behov att ändra 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen så att resebrott avgränsas från dess tillämpningsområde. Det att bestämmelsen lämnas oförändrad kan inte antas leda till oklarhet i situationer där straffbestämmelsen tillämpas. Det att innehållet i 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen lämnas i sin nuvarande form, varvid det täcker alla brott som avses i 34 a kap. i strafflagen, inklusive resebrott, har den fördelen att bestämmelsens början, där det talas om tillämpningen av finsk lag oberoende av lagen på gärningsorten blir tillämplig också i fråga om resebrott. Resolutionen kan inte anses möjliggöra att resebrottets straffbarhet görs beroende av om brottet är straffbart också i den stat som utgör målet för resan. Eftersom gärningen troligen inte heller ofta är straffbar i resans målland, talar också praktiska synpunkter för att dubbel straffbarhet inte ska förutsättas.  

Av orsaker som anges ovan ska resebrott bli ett i 1 kap. i strafflagen avsett internationellt brott med de inskränkningar som framgår av brottsrekvisitet.  

Resebrottets subsidiaritet  

Till grunderna för konkurrenssystemet hör att en person inte utöver ett fullbordat brott separat döms för en tidigare företagen straffbelagd gärning som främjar förövandet av samma brott, dvs. försök, förberedelse eller brott av förberedande natur. Också straffbestämmelserna i 34 a kap. i strafflagen uttrycker generellt det synsätt enligt vilket gärningsmannen inte separat bestraffas, om ett annat brott som förövandet av brottet främjar, vanligen ett brott enligt 1 eller 2 §, begås. Det är inte motiverat att avstå från detta synsätt heller i fråga om resebrott som är ett brott av förberedande natur. Detsamma gäller situationer där försök till det brott som resebrott har som syfte är straffbart och gärningsmannens verksamhet redan har framskridit till försöksstadiet. Det går inte att sluta sig till att resolutionen skulle hindra ibruktagande av en sådan avgränsning av straffbarheten. Det ska således inte utgå något separat straff för resebrott, om ett terroristbrott förövas i resans destinationsland.  

Trots att ett resebrott skulle ingå i det brott som resebrottet har som syfte och som sedermera förövas, fråntar det inte resebrottets betydelse som självständigt brott. Om det brott som resebrottet har som syfte av en eller annan orsak inte begås, kan gärningsmannen när resans syfte visats dock på grundval av ankomsten till destinationslandet dömas för ett fullbordat resebrott. När det nya brottets betydelse bedöms ska det också beaktas att försök ska vara straffbart. För att kunna utdöma straff i Finland för ett fullbordat brott förutsätts i sig att gärningsmannen återvänder till Finland eller att man lyckas få gärningsmannen utlämnad till Finland. Det att försök är straffbart leder dock till att det blir möjligt att förhindra en resegärning enligt brottsrekvisitet och också att utreda sådana brott i en förundersökning redan i ett rätt tidigt skede före utresan ur landet.  

2.4.5  2.4.5 Straffskala

Enligt det operativa stycket ska resebrottets straffbarhet på lämpligt sätt ("duly") återspegla brottets allvarliga natur. Det finns således ett betydande utrymme för nationell prövning i fråga om det nya brottets straffskala. 

När straffskalor för brott fastställs, används som grund den klandervärdhet, skadlighet och farlighet som den aktuella gärningens tänkbara uttrycksformer påvisar samt den skuld hos gärningsmannen som gärningstypen ger uttryck för. Man talar om brottets straffvärde. Till denna del ska den straffrättsliga proportionalitetsprincipen beaktas. Straffpåföljdens stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet (GrUU 26/2002 rd, s. 2/I). Straffskalan ska ställas i proportion till straffskalorna för andra brott, i detta fall i synnerhet straffskalorna för terroristbrott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen.  

Resebrott kan utöver förberedelsehandling för brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § i strafflagen också utgöra en förberedelsehandling för ett förberedelsebrott som föregår brott som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 2 § i strafflagen) eller ett brott som främjar förövandet av brott av förberedande natur. Brottets avstånd från brott som begåtts i terroristiskt syfte och som kan karaktäriseras som en terroristhandling varierar alltså från fall till fall, vilket förordar en viss bredd i skalan.  

Av resebrottets karaktär följer att maximistraffet bör understiga maximistraffet för de brott vars förövande kan utgöra syfte för resan. De lindrigaste av de maximistraff som bestäms i 34 a kap. i strafflagen är fängelse i tre år. Eftersom det i enlighet med vad som anges ovan inte döms ut något separat straff för resebrott, om det brott som resebrottet har som syfte har framskridit till försöksstadiet, ska i straffskalan också beaktas inverkan av ett försök till det brott som resebrottet har som syfte på straffskalan. Med stöd av 6 kap. 8 § i strafflagen kan straffet vid försök bestämmas till högst tre fjärdedelar av det maximala fängelsestraff som föreskrivs för brottet. När maximistraffet är fängelse i tre år kan vid försök alltså dömas ut fängelse i högst två år och tre månader. Av följdriktighetsskäl ska maximistraffet för resebrott vara lägre än detta. Å andra sidan ska straffskalan vara tillräckligt bred, eftersom syftet med resan kan vara att direkt föröva brott som begåtts i terroristiskt syfte och eftersom andra terroristbrott som utgör syfte för resebrott till sin skadlighet och farlighet i väsentlig grad kan avvika från varandra framför allt när det gäller sättet på vilket de främjar förövandet av brott som begåtts i terroristiskt syfte. På grundval av dessa synpunkter föreslås det att maximistraffet för resa i syfte att begå ett terroristbrott ska vara fängelse i två år.  

Också när det gäller brottets minimistraff ska det beaktas att resebrottet kan stå i ett rätt avlägset förhållande till ett brott som avses i 34 a kap. 1 § i strafflagen. Dessutom kan böter dömas ut för vissa i kapitlet avsedda terroristbrott som utgör syftet för resebrott. Detta gäller förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (2 §), deltagande i utbildning för ett terroristbrott (4 b §) och finansiering av terroristgrupp (5 a §). Dessa synpunkter talar också för att böter ska kunna utdömas för resa i syfte att begå ett terroristbrott. Straffskalan ska således utsträcka sig från böter till fängelse i högst två år.  

2.4.6  2.4.6 Finansiering av resebrott

Punkt b i det operativa stycket förpliktar medlemsstaterna att kriminalisera resebrott som avses i den föregående punkten. Vid en gärning enligt den punkten är det fråga om att det uppsåtligen ges eller samlas in tillgångar på vilket sätt som helst direkt eller indirekt på initiativ av medborgare eller på en stats territorium i syfte att finansiera, eller medvetna om att tillgångarna används till att finansiera, sådana personers resor som reser till ett annat land än det där de är bosatta eller medborgare för att begå, planera, förbereda eller delta i terroristhandlingar eller för att tillhandahålla eller motta terroristutbildning. 

Punktens beskrivning av finansieringsbrott motsvarar till väsentliga delar, med undantag för resebrott som föremål för finansieringen, beskrivningen av finansieringsbrott i inledningen till artikel 2.1 i Förenta nationernas internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism. Detta har avseende på att finansieringen ska framgå som uppsåtligt (i detta sammanhang "wilful") tillhandahållande eller insamlande av tillgångar, att finansieringen kan ske på vilket sätt som helst direkt eller indirekt och att finansieringen ska ske i syfte eller med vetskap om att tillgångarna används för förövandet av något särskilt definierat terroristbrott (i konventionen används härvid uttrycket ”with the intention that they should be used or in the knowledge that they are to be used”). Enligt konventionen ska finansieringen dessutom ske olagligt och de tillgångar som tillhandahållits eller insamlats ska helt eller delvis gå till finansieringssyftet.  

I Finland kriminaliserades finansiering av terrorism när Finland förberedde sig för anslutning till den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism. De bestämmelser som ursprungligen fanns i 34 kap. 9 b § i strafflagen överfördes i samband med stiftandet av 34 a kap. i strafflagen till 5 § i det kapitlet. Med beaktande av bakgrunden till införandet av paragrafen motsvarar beskrivningen av gärningssätten i paragrafen ("den som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera, eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera") beskrivningen av finansieringsbrott i inledningen till artikel 2.1 i den nämnda konventionen och med beaktande av vad som konstateras ovan också motsvarande beskrivning i punkt b i det operativa stycket. I samband med stiftandet av straffbestämmelsen om finansiering av terrorism ansågs det inte vara nödvändigt att i bestämmelsen ta med alla de gärningselement som anges i inledningen till artikel 2.1.  

I 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen kriminaliseras finansiering av andra terroristbrott än finansiering av terroristgrupp, vilket kriminaliseras separat i 5 a §. Enligt momentet ska den bestraffas som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera ett brott som avses i 1—4 eller 4 a—4 c §. Innehållet i 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen ändrades till denna lydelse genom lagen om ändring av 34 a kap. i strafflagen (1068/2014) som trädde i kraft i början av 2015. Till en början gällde momentet endast finansiering av brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § i kapitlet. Straffbarheten av ett finansieringsbrott enligt 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen förutsätter inte att det terroristbrott som finansieras begås och att tillgångarna de facto används för att begå ett sådant brott. Liksom det konstateras i lagens förarbeten i samband med gärningens subjektiva brottsrekvisit, behöver det terroristbrott som finansieras inte vara individualiserat t.ex. i fråga om gärningstid eller gärningsorten (RP 18/2014 rd, s. 29/II). 

En redogörelse för bakgrunden till ändringen av 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen ingår i lagens förarbeten (RP 18/2014 rd, s. 18 och 19). Under den tidigare lagen var det oklart hur finansiering av andra terroristbrott än det brott som avses i 1 § ska bedömas straffrättsligt. Vid tidpunkten för beredningen av den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, vilken utgör bakgrunden till 34 kap. 9 b § och efterföljande 34 a kap. 5 § i strafflagen, fanns det ännu inte andra kriminaliseringsförpliktelser avseende terroristbrott, vilket framgår av att finansiering av vissa brott i 34 a kap. 5 § 1 mom. i strafflagen kriminaliserades enbart utifrån deras brottsbenämningar. Ändringen av 2 mom. i den nämnda paragrafen betonar ytterligare att kriminaliseringen av finansiering gäller för fall där det ännu inte går att skapa ett samband till ett visst brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 1 § i strafflagen. Detta har också den internationella verksamhetsgruppen FATF (Financial Action Task Force) som är verksam i samband med OECD betonat i sin rekommendation om finansiering av terrorism. När det talas om finansiering av terrorism, är det naturligt att granska finansieringen uttryckligen såsom finansiering av andra terroristbrott. Genom finansieringen främjas i varje fall åtminstone indirekt förövandet av brott som begåtts i terroristiskt syfte.  

I enlighet med vad som konstateras ovan föreslås det att resebrottets straffskala ska gå från böter ända till fängelse i två år. Enligt 34 a kap. 5 § i strafflagen ska för finansiering av terrorism dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. För ett finansieringsbrott kan alltså i princip dömas t.o.m. betydligt strängare straff än för det finansierade resebrottet.  

Detta drag i straffskalorna ingår redan i nuvarande 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen. Enligt momentet är det t.ex. straffbart att finansiera sådana terroristbrott, för vilka straffet kan vara böter eller fängelse i högst tre år. Detta har man också varit medveten om i de tidigare lagberedningsprojekt som har samband med kapitlet. Enligt motiveringen till bestämmelserna om finansiering av terrorism (RP 43/2002 rd, s. 29/I och RP 188/2002 rd, s. 57/I) ska straffet för ett finansieringsbrott ställas i proportion till hur allvarligt det terroristbrott som finansieras är. Vid straffmätningen för finansieringsbrott ska straffhotet för den gärning som finansieras beaktas, och det att straffet för finansiering av terrorism står i proportion till det straff som eventuellt följer på huvudgärningen och i synnerhet på medhjälp till den. I motiveringen konstateras också att man i fråga om lindriga gärningsformer kan tillämpa möjligheterna i strafflagen att döma ett straff som understiger straffskalan eller lämna gärningen obestraffad.  

Frågan om förhållandet mellan straffskalorna och straffvärdena för finansieringsbrott och de brott som finansieras behandlades grundligt i samband med att 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen utvidgades så att det täcker finansiering av alla terroristbrott (RP 18/2014 rd, s. 30 och 31/I). I motiveringen konstateras för det första att maximistraffet för det brott som finansieras i allmänhet utgör den övre gränsen för det straff som döms ut för finansiering av det brottet. När det gäller straffmätning och val av straffart framförs i motiveringen också möjligheten enligt 6 kap. i strafflagen att döma ut ett fängelsestraff som understiger minimistraffet i straffskalan, möjligheten att döma till böter även när det inte är möjligt enligt straffskalan och möjligheten att avstå från att döma ut ett straff. Finansieringsgärningens straffvärde och systematiska orsaker kan förutsätta ett sådant slutresultat. I samband med möjligheten att avstå från att döma ut ett straff konstateras det att brottsrekvisitet för finansiering av terrorism inte förutsätter något minimibelopp för de tillgångar som ges eller samlas in. T.ex. vid resekostnader kan beloppen uppgå till summor som kan karaktäriseras som t.o.m. mycket obetydliga.  

De synpunkter som framfördes i samband med ändringen av 34 a kap. 5 § 2 mom. i strafflagen är av betydelse i detta sammanhang när det bedöms om momentets tillämpningsområde ska utvidgas till det nya resebrottet. Det föreslås att kriminaliseringsförpliktelsen i punkt b i det operativa stycket ska genomföras så att nya 34 a kap. 5 b § om resebrott fogas till förteckningen över de paragrafer till vilka det hänvisas i 5 § 2 mom.  

2.4.7  2.4.7 Främjande av resebrott

Enligt punkt c ska kriminaliseras uppsåtligt ordnande eller annat främjande av, inbegripet rekrytering för, på medborgarnas initiativ eller på statens territorium, resor för sådana personer som reser till en annan stat än den där de är bosatta eller medborgare för att begå, planera, förbereda eller delta i terroristhandlingar eller för att tillhandahålla eller motta terroristisk utbildning.  

Enligt 5 kap. 6 § i strafflagen straffas den för medhjälp som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det. Medhjälpsansvar förutsätter alltså enligt bestämmelsen att huvudgärningen, dvs. resebrottet, åtminstone har framskridit till ett straffbart försök. Med stöd av 5 kap. 6 § i strafflagen kan redan enligt dess ordalydelse ("eller på annat sätt") många olika slags handlingar som främjar förövandet av brottet bli straffbara. Aktuella kan i detta fall framför allt bli researrangemang, såsom t.ex. anskaffning av biljetter och planering av reserutten, på ett sådant sätt att kravet på uppsåt uppfylls enligt 3 kap. 6 § i strafflagen i fråga om resans syfte hos den person som sköter arrangemangen. Den som gör sig skyldig till medhjälp kan samtidigt också göra sig skyldig till något annat brott såsom t.ex. förfalskning av resedokument.  

Av resolutionen går det inte att sluta sig till att det brott som främjar en resa ska vara självständigt i det hänseende att det är straffbart fastän inget resebrott eller ens ett straffbart försök till ett sådant brott skulle förövas. Till denna del finns det alltså utrymme för nationell prövning, inom ramen för vilken medhjälp enligt 5 kap. 6 § i strafflagen kan anses utgöra i punkten avsett ordande och annat främjande. Detta är också en kriminalpolitiskt ändamålsenlig tolkning som möjliggör en avgränsning av det straffbara beteendets omfattning på ett meningsfullt sätt. Redan resebrottet självt representerar en långt gående kriminalisering eftersom brottet också ska omfatta gärningar genom vilka förövande av ett brott som främjar brott som begåtts i terroristiskt syfte främjas. Om också främjande av ett sådant resebrott ännu borde straffbeläggas, oberoende av om resebrottet eller ett straffbart försök därtill begås, skulle vi ha en alltför långtgående kriminalisering.  

I punkt c i det operativa stycket nämns alltså också värvning. I punkten ingår ingen närmare beskrivning av brottet i fråga. Bestämmelsen i 34 a kap. 4 c § i strafflagen som gäller rekrytering för ett terroristbrott ska anses vara tillräcklig med tanke på punkten.  

2.4.8  2.4.8 Hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel

På det sätt som framgår av avsnitt 2.1.2 omfattas de brott som kriminaliseras i 34 a kap. i strafflagen, med undantag för de lindrigaste brott som begåtts i terroristiskt syfte, antingen utifrån sitt maximistraff eller utifrån en i bestämmelserna om inhämtande av information separat angiven brottsbenämning av möjligheten att använda alla hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel. I sig är maximistraffet eller brottsbenämningen inte ensamt avgörande, utan t.ex. vid utredning av brott ska förutsättningarna för användningen av hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. 2 § i tvångsmedelslagen och de tilläggsförutsättningar som anges i de tvångsmedelsspecifika bestämmelserna beaktas. 

I propositionen föreslås det att straffet för resebrott ska vara böter eller fängelse i högst två år. Bland de hemliga metoderna för inhämtande av information enligt 5 kap. i polislagen och de hemliga tvångsmedlen enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen skulle för förhindrande och utredning av resebrott och försök till resebrott enbart utifrån straffskalan komma i fråga teleövervakning med samtycke av den som innehar teleadressen eller teleterminalutrustningen, systematisk observation, optisk observation med undantag för vissa situationer, teknisk spårning med undantag för teknisk spårning av en person, täckoperationer i datanät, bevisprovokation genom köp och användning av informationskällor. De medel för inhämtande av information som anges i 5 kap. i polislagen får användas för avslöjande av brott om brottets benämning ingår bland dem som anges i 3 § i det kapitlet.  

Av de allmänna förutsättningarna för användningen av strafflagstiftningen och av kriminaliseringsprinciperna följer att en ny straffbestämmelse ska vara förebyggande, den får inte skapa oöverstigliga bevisningsproblem eller bevisningsproblem som går att avgöras på ett godtyckligt sätt och det får inte vara praktiskt omöjligt att övervaka iakttagandet av bestämmelsen. Dessa synpunkter avser sättet på vilket kriminaliseringen fungerar i praktiken; för att en kriminalisering ska fungera i praktiken ska myndigheterna för att förhindra, avslöja och utreda gärningar ha tillräckliga befogenheter som står i proportion till brottets allvarlighet och tar hänsyn till dess särdrag. Vid resebrott är det inte enbart fråga om konstatering av externt observerbara faktorer som hänför sig till resor, utan också om att utreda ett visst syfte för gärningen, vilket är kännetecknande vid terroristbrott. I enlighet med vad som konstateras ovan är denna avsikt i detta fall att begå ett terroristbrott. Hemliga metoder för inhämtande av information enligt polislagen och hemliga tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen ingriper beroende på metoden eller tvångsmedlet och det sammanhang där det används på ett varierande sätt i de grundläggande rättigheterna och friheterna hos den person som utgör föremålet för åtgärden. Privatlivet, hemfriden och meddelandehemligheten är skyddade med stöd av 10 § 1 och 2 mom. i grundlagen, dock så att det med stöd av 3 mom. kan bestämmas om undantag. En utvidgning av användningen av hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel så att de också gäller resebrott behandlas närmare i ljuset av de nämnda bestämmelserna i avsnittet om propositionens förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning.  

Också i detta sammanhang är det motiverat att tillägna sig den lagstiftningslösning som användes när straffbestämmelserna om terroristbrott ändrades senast. Då kriminaliserades deltagande i utbildning för ett terroristbrott och finansiering av terroristgrupp och straffet för båda brotten blev böter eller fängelse i högst tre år. Genom de ändringar i lagstiftningen som då infördes kopplades möjligheten att också använda andra hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel än de som följer av maximistraffet till att gärningen ska vara så allvarlig att den förutsätter fängelsestraff. Liksom det då konstaterades i lagens förarbeten (RP 18/2014 rd, s. 23/I), blir ett brott mot vilken ett tvångsmedel eller en metod riktas, genom en sådan avgränsning till sin grovhet jämförbart med de andra grundbrott som omfattas av tvångsmedlet eller metoden i fråga. I fråga om teleövervakning uppställdes dock inte något sådant villkor (5 kap. 8 § i polislagen och 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen). De nya brotten, försedda med den nämnda förutsättningen att gärningen ska kräva fängelsestraff, fogades också till förteckningen över brott i fråga om vilka med stöd av 5 kap. 3 § i polislagen metoderna i det kapitlet får användas för deras avslöjande.  

När det gäller hemliga tvångsmedel kan den föreslagna lagstiftningslösningen anses vara motiverad trots att möjligheten att använda dessa tvångsmedel vid resebrott är mycket begränsad. När resebrott i enlighet med vad som konstateras ovan först blir fullbordat när resanden anländer i destinationsstaten, är det i praktiken fråga om att utreda försök till resebrott i hemlandet och därigenom samtidigt om att hindra resan. Även försöket börjar först när resan börjar. Oberoende av det uppenbart snäva användningsområdet är det dock inte befogat att utesluta möjligheten att använda hemliga tvångsmedel.  

Den föreslagna straffskalan leder troligen till att det för resebrott döms relativt färre fängelsestraff än för de terroristbrott som har en straffskala som går från böter till fängelse i tre år och i fråga om vilka det för användningen av hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel har uppställts som villkor att gärningen ska vara så allvarlig att den förutsätter fängelsestraff. Hotet om fängelse ska dock inte heller vid resebrott sakna betydelse. På det straff som utdöms ska i synnerhet inverka det sätt på vilket resan främjar förövandet av ett brott som har begåtts i terroristiskt syfte.  

Med anledning av vad som konstateras ovan sluter sig regeringen till att föreslå en motsvarande lagstiftningslösning som den som tillägnades när terroristbrottsbestämmelserna senaste gång ändrades. Resebrott, försett med förutsättningen om fängelsestraff, ska fogas till följande bestämmelser i 5 kap. i polislagen: 3 § som gäller avslöjande av brott, 5 § som gäller teleavlyssning, 15 § som gäller förtäckt inhämtande av information och 17 § som gäller teknisk avlyssning samt till följande bestämmelser i 10 kap. i tvångsmedelslagen: 3 § som gäller teleavlyssning, 14 § som gäller förtäckt inhämtande av information och 16 § som gäller teknisk avlyssning. Till bestämmelserna i de nämnda paragraferna hänvisas i vissa andra bestämmelser som gäller hemliga metoder för inhämtande av information och hemliga tvångsmedel och på detta sätt blir också resebrott grundbrott för dessa andra tvångsmedel och metoder. Dessutom föreslås det att resebrott ska fogas till bestämmelserna om teleövervakning (5 kap. 8 § i polislagen och 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen).