2.1  Allmänna bestämmelser

I art. 1 fastställs regler för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Reglerna berör straffrätten samt offrens rättigheter, skydd av offer och stöd till offer.  

I art 2 föreskrivs om medlemsstaternas förpliktelser att när de genomför åtgärderna enligt direktivet ta hänsyn till personer som löper ökad risk att utsättas för våld och särskilda risker.  

I art. 3 definieras på vilka brott direktivet ska vara tillämpligt. Sådana brott är de brott som avses i art. 2 i direktivet, de våldshandlingar mot kvinnor eller i nära relationer som är kriminaliserade enligt andra unionsrättsakter samt varje annan våldshandling mot kvinnor eller i nära relationer som är kriminaliserad enligt nationell rätt. Exempel på sådana i nationell rätt nämnda gärningar ges i stycke 4 i skälen till direktivförslaget. 

I art. 4 definieras vissa begrepp som används i direktivförslaget. 

2.2  Bestämmelser om hur brotten definieras och om straff

Art. 5 gäller våldtäktsbrott. Enligt artikeln ska medlemsstaterna vara skyldiga att kriminalisera gärningar som innebär uppsåtlig sexuell penetrering som sker utan samtycke. Enligt artikeln ska samtycke inte anses föreligga om kvinnan inte har lämnat det av egen fri vilja, eller på grund av sitt fysiska eller mentala tillstånd inte har kunnat ge uttryck för en egen fri vilja. Eftersom det i FEUF art. 83.1, som utgör rättsgrunden för förslaget, till denna del hänvisas enbart till utnyttjande av kvinnor och barn, skulle bestämmelsen till följd av rättsgrunden gälla enbart brott mot kvinnor (se nedan avsnitt 4).  

Art. 45 gäller våldtäkt mot barn. Bestämmelsen innebär en ändring av art. 3 i övergreppsdirektivet. Med barn avses enligt definitionen i art. 4 h i förslaget varje person som är under 18 år. 

Enligt art. 6 ska medlemsstaterna säkerställa att det är straffbelagt att uppsåtligt stympa en kvinnas könsorgan eller tvinga eller förmå en kvinna att genomgå sådant. Enligt skälen till direktivförslaget ska sådan stympning omfatta handlingar som utförs av icke-medicinska skäl. Brottsrekvisitet ska omfatta alla handlingar som fysiskt skadar kvinnans könsorgan (punkt 16 i skälen). Ordalydelsen i artikeln motsvarar ordalydelsen i art. 38 i Istanbulkonventionen, som gäller stympning av en kvinnas könsorgan.  

Enligt art. 7 ska medlemsstaterna säkerställa att det är straffbelagt att uppsåtligt göra intima bilder eller annat material som visar en annan persons sexuella handlingar tillgängliga utan den berörda personens samtycke. Detsamma ska gälla sanningsenliga bilder eller annat material som har manipulerats att framstå på nyss nämnt sätt. Handlingen ska vara straffbelagd om bilderna eller det övriga materialet med hjälp av informations- eller kommunikationsteknik görs tillgängligt för ett stort antal slutanvändare. Det ska också vara straffbelagt att hota att sprida sådant material för att tvinga en person till något.  

Enligt art. 8 ska medlemsstaterna säkerställa att nätstalkning är straffbelagt. Det ska således vara straffbelagt att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik uppträda hotfullt eller skrämmande mot en person, ställa en person under övervakning och att uppmuntra ett stort antal slutanvändare att åsamka personen fysisk eller psykisk skada. 

Art. 9 gäller uppsåtliga nättrakasserier. Medlemsstaterna ska säkerställa att det är straffbelagt att uppsåtligt tillsammans med tredje part initiera en attack mot en annan person genom att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik göra hotfullt eller kränkande material tillgängligt och därmed åsamka den attackerade personen betydande psykisk skada. Det ska också vara straffbelagt att tillsammans med tredje part delta i sådana attacker.  

Enligt art. 10 ska medlemsstaterna säkerställa att de straffbelägger uppsåtliga gärningar i syfte att med hjälp av informations- och kommunikationsteknik uppmana till våld eller hat mot en grupp personer eller en medlem av en grupp som definieras med hänvisning till kön eller genus genom att till allmänheten sprida material med en sådan uppmaning. 

Enligt art. 11 ska medlemsstaterna säkerställa att anstiftan och medhjälp till något av de brott som avses i artiklarna 5–9 är straffbelagd. Dessutom ska de säkerställa att försök att begå våldtäkt eller stympning av kvinnors könsorgan så som avses i artiklarna 5 och 6 är straffbelagda. 

I art. 12 föreskrivs om förpliktelser som gäller straffen för de brott som definieras i direktivet. Enligt art. 12.1 ska påföljderna för alla de avsedda brotten vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Enligt art. 12.2 ska maximistraffet för våldtäkt som avses i art. 5 vara minst åtta års fängelse, och minst tio års fängelse om brottet begicks under sådana försvårande omständigheter som avses i art. 13. Enligt art. 12.3 ska dessutom den som begått ett brott som avses i art. 5 och som tidigare dömts för brott av samma karaktär förpliktas att delta i ett sådant behandlingsprogram som avses i art. 38. Enligt art. 12.4 ska maximistraffet för sådan stympning av könsorgan som avses i art. 6 vara minst fem års fängelse och under de försvårande omständigheter som avses i art. 13 minst 7 års fängelse. Maximistraffet för nätstalkning som avses i art. 8 och offentlig uppmaning till brott som avses i art. 10 ska enligt art. 12.5 vara minst två år fängelse. Enligt art. 12.6 ska sådan delning av material som avses i art. 7 och sådana trakasserier som avses i art. 9 vara minst ett år fängelse. 

I art. 13 anges de förhållanden som ska anses försvårande, såvida de inte redan utgör en del av brottsrekvisitet. Försvårande omständigheter är att brottet har upprepats (a), har begåtts mot en person i utsatt ställning (b), har begåtts mot ett barn (c), eller i närvaro av ett barn (d), har begåtts av två eller flera personer tillsammans (e), har föregåtts eller åtföljts av extremt våld (f), har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot (g), har begåtts med bruk av våld eller hot om våld eller med bruk av tvång, (h), har haft allvarliga följder (i), gärningspersonen har tidigare dömts för samma slags brott (j), brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner (k), har begåtts av en familjemedlem eller en person som bodde tillsammans med brottsoffret (l), har begåtts av en person som har missbrukat sin förtroendeställning, sin makt eller sitt inflytande (m), brottet spelades in och gjordes tillgängligt av gärningspersonen (n) eller brottsoffret har drogats (o).  

Art. 14 gäller utsträckning av domsrätten till brott som avses i art. 5–11. Enligt art. 14.1 ska medlemsstaterna utsträcka sin domsrätt till att gälla brott som har begåtts inom medlemsstatens territorium eller gärningsmannen är en av dess medborgare. Enligt art. 14.2 ska en medlemsstat ha möjlighet att utsträcka sin domsrätt till att även omfatta brott som har begåtts mot en av dess medborgare eller en person som har sin hemvist inom dess territorium eller som har begåtts av en person som har sin hemvist inom dess territorium. I art 14.3 preciseras att medlemsstaterna ska säkerställa att deras domsrätt omfattar situationer i vilka brottet begås med hjälp av informations- och kommunikationsteknik till vilken åtkomsten skett från deras territorium. Enligt art. 14.4 får en medlemsstat inte ställa som villkor för sin domsrätt att gärningarna ska vara straffbara i det land där de har utförts, när gärningsmannen är en av dess medborgare. Enligt art. 14.5 får en medlemsstat inte heller ställa som villkor för sin domsrätt att brottsanmälan har gjorts i det land där gärningen begicks. 

Art. 15 gäller preskriptionstiden för utredning, åtalsrätt och domsrätt av brotten. För våldtäkt som avses i art. 5 ska preskriptionstiden var minst 20 år från det att brottet har begåtts och för ett sådant stympningsbrott som avses i art. 6 vara minst 10 år från det att brottet har begåtts. Preskriptionstiden för delning av material som avses i art. 7 och nättrakasserier som avses i art. 9 ska vara minst 5 år från det att det att brottet har upphört eller brottsoffret har fått kännedom om det. För nätstalkning som avses i art. 8 och offentlig uppmaning som avses i art. 10 ska preskriptionstiden vara minst sju år från det att brottet har upphört eller brottsoffret har fått kännedom om det. Om brottsoffret är ett barn ska preskriptionstiden tidigast börja löpa från det att brottsoffret uppnår 18 års ålder. 

2.3  Bestämmelser om skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning

Art. 16 i förslaget gäller anmälan om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Artikeln innehåller bestämmelser om att anmälan ska kunna göras på ett enkelt och lättåtkomligt sätt. I artikeln finns också bestämmelser om situationer där barn anmäler brotten. Dessutom föreskrivs i artikeln att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att de regler om tystnadsplikt som den nationella lagstiftningen uppställer inte utgör ett hinder för att göra en anmälan till behöriga myndigheter om en fara som uppstår till följd av att en person utsätts för något av de brott som omfattas av direktivet, eller, om offret är ett barn, göra en anmälan även när det finns rimlig anledning att anta att en allvarlig våldshandling som omfattas av direktivet har begåtts eller att ytterligare allvarliga våldshandlingar kan förväntas.  

Art. 17 gäller utredning och väckande av åtal för våld mot kvinnor och våld i nära relationer. I artikeln föreskrivs sakkunskap och effektiva utredningsverktyg, behandling och överföring av brottsanmälningar samt registrering och utredning av anklagelser. I artikeln förpliktas medlemsländerna att säkerställa att utredning eller lagföring av våldtäktsbrott (art. 5) inte är beroende av anmälan eller angivelse av brottsoffret och att det straffrättsliga förfarandet fortsätter även om den personen har tagit tillbaka sin anmälan eller sin straffyrkande. I artikeln föreskrivs också om skyldighet att omgående hänvisa brottsoffren till stödtjänster inom hälso- och sjukvården.  

Art. 18 gäller individuell bedömning för att fastställa brottsoffers skyddsbehov. Artikeln innebär att den individuella bedömning som ska göras enligt art. 22 i brottsofferdirektivet ska vara mer omfattande när det gäller våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Den individuella bedömningen ska fokusera på den risk som gärningspersonen eller den misstänkte utgör och ta hänsyn till brottsoffrets individuella omständigheter samt brottsoffrets egen redogörelse och bedömning av situationen. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillräckliga skyddsåtgärder vidtas på grundval av den individuella bedömningen. Brottsoffrens närstående ska förutsättas ha särskilda skyddsbehov utan att behöva genomgå bedömningen.  

Art. 19 gäller individuell bedömning av brottsoffers stödbehov. Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter bedömer brottsoffrets och dess närståendes individuella behov med beaktande av den individuella bedömning som avses i art. 18.  

Art. 20 gäller hänvisning till stödtjänster. Enligt denna artikel ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänsterna kontaktar offret och erbjuder stöd, om det i de bedömningar som avses i art. 18 och 19 har fastställts föreligga särskilda stöd- eller skyddsbehov eller om brottsoffret begär stöd. Barn som är brottsoffer ska kunna hänvisas till stödtjänster utan föregående samtycke från den person som har föräldraansvar. Styckena 4 och 5 i artikeln gäller lämnande av offrens personuppgifter till stödtjänsterna och lagring av personuppgifterna. 

Art. 21 gäller akuta förbudsåtgärder och kontaktförbud. Enligt artikeln ska behöriga myndigheter i situationer av överhängande fara för brottsoffrets eller dess närståendes hälsa och säkerhet förelägga gärningspersonen av, eller en person som misstänks för, de våldshandlingar som omfattas av direktivet att under tillräckligt lång tid lämna brottsoffrets eller dess närståendes bostad, och förbjuda gärningspersonen eller den misstänka personen att gå in i bostaden eller besöka brottsoffrets arbetsplats eller att på något sätt kontakta brottsoffret eller dess närstående. Sådana förelägganden ska ha omedelbar verkan och inte vara beroende av om brottsoffret gjort en brottsanmälan. I artikeln förutsätts att behöriga myndigheter kan utfärda kontaktförbud för att erbjuda brottsoffer eller deras närstående långvarigt skydd mot alla våldshandlingar som omfattas av detta direktiv, bland annat genom att förbjuda eller begränsa vissa farliga beteenden hos en gärningsperson eller misstänkt. Artikeln förpliktar också de behöriga myndigheterna att informera brottsoffer om att det är möjligt att ansöka om akuta förbudsåtgärder och kontaktförbud. I artikeln finns också bestämmelser om påföljder för överträdelser av akuta förbudsåtgärder, kontaktförbud eller skyddsorder. 

Art. 22 gäller skydd av brottsoffrets privatliv. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att frågor, undersökningar och bevisning i samband med brottsutredningar och domstolsförfaranden som rör brottsoffrets tidigare sexuella beteende eller andra aspekter av brottsoffrets privatliv inte ska vara tillåtna, dock utan att detta påverkar rätten till försvar. 

Art. 23 gäller riktlinjer för brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheter. Enligt denna artikel ska medlemsstaterna utfärda riktlinjer för behöriga myndigheter som deltar i straffrättsliga förfaranden när det gäller fall av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Artikeln innehåller också bestämmelser om riktlinjernas innehåll. 

Art. 24 gäller nationella organs och jämställdhetsorgans roll. Enligt artikeln ska medlemsstaterna utse ett eller flera organ och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att de ska kunna utföra de uppgifter som föreskrivs i artikeln, såsom att erbjuda brottsoffren bistånd och rådgivning samt offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Medlemsstaterna ska också säkerställa att de nämnda organen kan företräda brottsoffren eller stödja dem i rättegångar.  

Art. 25 gäller åtgärder för att avlägsna visst onlinematerial. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det material som avses i art. 7–10 och som gäller nätbrott skyndsamt avlägsnas. Sådana åtgärder ska innefatta en möjlighet för deras behöriga rättsvårdande myndigheter att på brottsoffrets begäran utfärda bindande rättsliga förelägganden för relevanta leverantörer av förmedlingstjänster att avlägsna sådant material eller göra det oåtkomligt. 

I artikeln finns också bestämmelser om utfärdande av interimistiska förelägganden och föreläggandenas giltighetstid, förlängning och ogiltigförklaring. Dessutom finns det bestämmelser om det förfarande när föreläggandena utfärdas och om rättsmedel. Medlemsstaterna ska säkerställa att det faktum att materialet avlägsnas eller görs oåtkomligt inte hindrar behöriga myndigheter från att inhämta eller säkra den bevisning som krävs för att utreda och åtala de brott som har samband med materialet. 

Art. 26 gäller skadestånd från gärningspersoner. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer har rätt att begära fullt skadestånd från gärningspersoner för skador som är en följd av alla former av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. I artikeln finns bestämmelser om rätt att få ett beslut om skadestånd medan det straffrättsliga förfarandet fortfarande pågår, om vad skadeståndet ska omfatta samt om preskriptionstiden för framställande av skadeståndsanspråk.  

2.4  Bestämmelser om stöd till brottsoffer

I art. 27 finns bestämmelser om specialiserat stöd till brottsoffer. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att de specialiserade stödtjänster som avses i art. 9.3 i brottsofferdirektivet finns tillgängliga för personer som utsatts för de våldshandlingar som omfattas av det nu föreslagna direktivet. I artikeln finns närmare bestämmelser om de specialiserade stödtjänsternas innehåll och de sätt på vilka tjänsterna ska erbjudas. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns tillräckliga resurser för att tillhandahålla stödtjänsterna.  

Art. 28 gäller specialiserat stöd till personer som utsatts för sexuellt våld. I artikeln förutsätts att medlemsstaterna ska tillhandahålla lämpligt utrustade och lätt tillgängliga akutmottagningar för personer som utsatts för våldtäkt eller sexuellt våld. I artikeln finns även närmare bestämmelser om innehållet i tjänsterna, avgiftsfrihet, tillgänglighet, resurser samt kapacitet att fungera under kristider.  

Art. 29–30 gäller specialiserat stöd till personer som utsatts för kvinnlig könsstympning eller sexuella trakasserier i arbetslivet. Enligt bestämmelserna i förslaget ska medlemsstaterna säkerställa bland annat att det finns sakkunskap, att brottsoffrens specialbehov beaktas samt att det finns tillgång till rådgivning. 

Art. 31 gäller telefonlinjer som erbjuder service för brottsoffer som avses i artikeln. Enligt artikeln ska det inrättas nationella stödlinjer som är bemannade dygnet runt. Stödlinjerna ska även göras tillgängliga för slutanvändare med funktionsnedsättning. Telefontjänsterna ska i hela EU nås genom det harmoniserade EU-numret 116 016. 

Art. 32 gäller skyddade boenden och andra tillfälliga boenden. Enligt artikeln ska sådana skyddade boenden och andra lämpliga tillfälliga boenden som föreskrivs i art. 9.3 a i direktiv 2012/29/EU tillgodose de särskilda behoven hos kvinnor som utsatts för våld i nära relationer och sexuellt våld. I artikeln finns också bestämmelser om hur dessa boenden ska vara utrustade samt om deras tillgänglighet, resurser och kapacitet att fungera under kristider. 

Art. 33 gäller stöd till barn som är brottsoffer. Specifikt lämpligt stöd ska ges så snart behöriga myndigheter har rimlig anledning att anta att barnen kan ha utsatts för, bland annat genom att ha bevittnat, våld mot kvinnor eller våld i nära relationer. Stödet till barn ska vara specialiserat, åldersanpassat och ta hänsyn till barnets bästa. Barn som är brottsoffer ska få åldersanpassad sjukvård, emotionellt, psykosocialt, psykologiskt och utbildningsmässigt stöd, samt annat lämpligt stöd som är särskilt anpassat till situationer där det har förekommit våld i nära relationer. Om det är nödvändigt att tillhandahålla tillfälligt boende ska barn i första hand placeras tillsammans med andra familjemedlemmar 

Art. 34 gäller barns säkerhet. Medlemsstaterna ska inrätta och upprätthålla säkra platser som möjliggör kontakt under säkra förhållanden mellan ett barn och en person med föräldraansvar som även är gärningsperson av, eller misstänks för, våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, i den mån denna person har umgängesrätt. Medlemsstaterna ska säkerställa att det sker under tillsyn av utbildad personal i lämplig utsträckning och med hänsyn till barnets bästa. 

Art. 35 gäller riktat stöd till riskgrupper och brottsoffer som löper ökad risk att utsättas för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, till exempel papperslösa kvinnliga migranter och kvinnliga fångar. I artikeln finns närmare bestämmelser om hur dessa specialgrupper ska ägnas uppmärksamhet när stödtjänster ges. I artikeln finns också bestämmelser om att säkerställa att personer på förläggningar och i förvar kan anmäla fall av våld mot kvinnor eller våld i nära relationer  

2.5  Bestämmelser om förebyggande åtgärder

I 36 art. föreskrivs om medlemsstaternas förpliktelser att vidta åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor och våld i nära relationer. 

Art. 37 gäller utbildning av yrkesutbildad personal och till sådan personal riktad information. Utbildningen av den yrkesutbildade personal som avses i bestämmelsen ska vara fortgående och obligatorisk. I artikeln föreskrivs också om utbildning av personer i arbetsledande ställning på arbetsplatsen. 

Enligt art. 38 ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det inrättas riktade och effektiva behandlingsprogram för att förebygga och minimera risken att personer utövar våld mot kvinnor och våld i nära relationer eller att de återfaller i sådana brott. Även personer som fruktar att de skulle kunna göra sig skyldiga till sådana brott ska kunna delta i behandlingsprogrammen. 

2.6  Bestämmelser om samordning och samarbete

Enligt art. 39 ska medlemsstaterna anta och genomföra samordnad politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Medlemsstaterna ska också utse eller inrätta ett offentligt organ som ska ansvara för att samordna, genomföra, övervaka och utvärdera åtgärderna. Organet ska även samordna, analysera och sprida insamlingen av data som avses i art. 44. 

Enligt art. 40 ska medlemsstaterna inrätta lämpliga mekanismer för att säkerställa effektiv samordning och samverkan mellan relevanta myndigheter, byråer och organ samt andra relevanta organisationer och enheter.  

Enligt art. 41 ska medlemsstaterna samarbeta med organisationer i det civila samhället och samråda med dem, i synnerhet när det gäller att tillhandahålla stöd till brottsoffer samt forskning- och utbildningsprogram. 

Enligt art. 42 ska medlemsstaterna underlätta självreglerande åtgärder som vidtas av leverantörer av förmedlingstjänster i samband med direktivet, i synnerhet åtgärder för att stärka deras interna mekanismer att motverka det online-material som avses i art. 25.1 och förbättra utbildningen av berörda anställda i hur de brott som avses i den artikeln kan förebyggas, samt hur personer som utsatts för dessa brott kan bistås och stödjas.  

Enligt art. 43 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att främja samarbete med varandra i syfte att förbättra genomförandet av direktivet. I artikeln finns också bestämmelser om samarbetets närmare innehåll. 

I art. 44 föreskrivs att medlemsstaterna på grundval av gemensamma disaggregeringar ska föra statistik om de brott som avses i direktivet och överföra dessa data till kommissionen (Eurostat). 

Art. 45 gäller ändring av övergreppsdirektivet. Innehållet i bestämmelsen har behandlats närmare ovan. 

2.7  Slutbestämmelser

I art. 46–52 finns slutbestämmelser om att medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som föreskriver en högre skyddsnivå än den som följer av direktivet, om medlemsstaternas skyldighet att till kommissionen rapportera om genomförandet av direktivet, om förhållandet mellan direktivet och andra unionsrättsliga rättsakter och om retroaktivitetsförbud. Dessutom finns sedvanliga bestämmelser om att direktivet ska införlivas med nationell lagstiftning och sättas i kraft samt om att direktivet riktar sig till medlemsstaterna.  

3.1  Strafflagstiftningen

Bestämmelser om straff för de brott som definieras i art. 5–11 i direktivet finns i olika kapitel i strafflagen (39/1889).  

Om sexualbrott föreskrivs i 20 kap. i strafflagen. Enligt 1 § i 20 kap. ska den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag dömas för våldtäkt (1 § 1 mom.). För våldtäkt döms också den som genom att utnyttja någons hjälplösa tillstånd har samlag med honom eller henne (1 § 2 mom.). Straffskalan är fängelse i minst ett år och högst sex år. I fall där våldtäkten är mindre allvarlig, är straffskalan fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.  

I 2 § i kapitlet föreskrivs om grov våldtäkt. Kvalificeringsgrunderna för grov våldtäkt är förekomst av grovt våld, användning av vapen eller annat livsfarligt hjälpmedel, det sätt på vilket brottet har begåtts och att brottsoffret har varit yngre än 18 år. För att bestämmelsen ska bli tillämplig förutsätts det dessutom att våldtäkten även bedömd som helhet är grov. Straffskalan för grov våldtäkt är fängelse i minst två och högst tio år.  

Enligt 10 § 1 mom. i 20 kap. avses med samlag inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan eller anus eller tagande av en annans könsorgan i sin kropp.  

Definitionen av våldtäkt i 20 kap. § 1 i strafflagen grundar sig inte på avsaknad av samtycke och av ordalydelsen framgår inte uttryckligen att det ska dömas för våldtäkt redan vid samlag enbart på den grunden att den andra inte har velat delta i det (RP 13/2022 rd s. 35). Därför kan man anse att art. 5 i direktivförslaget ger anledning att ändra lagstiftningen. I RP 13/2022 rd föreslås att strafflagens bestämmelse om våldtäktsbrott ska ändras så att brottet baseras på avsaknad av samtycke. Detta genomförs genom att ett centralt rekvisit för våldtäkt enligt 20 kap. 1 § i strafflagen blir samlag med en person som inte deltar frivilligt. Propositionens motivering innehåller också en precisering av straffbestämmelsens tillämpningsområde på ett sätt som av väsentlig betydelse med hänsyn till art. 5 i direktivförslaget (RP 13/2022 rd s. 94–101). Om den förslagna bestämmelsen om våldtäkt träder i kraft i den lydelse som den har i propositionen, kan den anses uppfylla kraven i art. 5 i direktivförslaget.  

Samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år bestraffas enligt 20 kap. 7 § i strafflagen huvudsakligen som grovt sexuellt utnyttjande av barn, utan någon bedömning av om barnet har gett sitt samtycke till handlingen. I så kallade incestfall är åldersgränsen för skyddet 18 år. När offret för en våldtäkt inte har fyllt 18 år, döms gärningen i allmänhet som grov våldtäkt, för vilket maximistraffet är fängelse i 10 år. När brottet uppfyller såväl rekvisitet för grovt sexuellt utnyttjande av barn som rekvisitet för grov våldtäkt, döms gärningen som grov våldtäkt mot barn (7 b §), för vilket maximistraffet är fängelse i 12 år.  

Art. 45 i direktivförslaget, genom vilket art. 3 i övergreppsdirektivet skulle komma att ändras, förutsätter att samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år bestraffas med högst 12 år fängelse. När offret är ett barn i åldern 16–17 år, ska maximistraffet vara minst 10 år fängelse, om barnet inte av fri vilja har samtyckt till akten. Straffskalorna i strafflagen når inte riktigt upp till de maximistraff som föreskrivs i direktivförslaget i situationer där ett samlag med ett barn som inte har fyllt 16 år inte uppfyller rekvisitet för grov våldtäkt mot barn eller grovt sexuellt utnyttjande av barn. Enligt stycke 13 i skälen till övergreppsdirektivet bör ”det maximala fängelsestraff som föreskrivs i detta direktiv för de brott som avses i direktivet gälla åtminstone för de allvarligaste formerna av dessa brott”. Enligt bestämmelserna i strafflagen är de föreslagna maximistraffen möjliga i de allvarligare fallen. Följaktligen kan det anses att de ovan refererade bestämmelserna uppfyller de förpliktelser som föreskrivs i art. 45 i direktivförslaget. I regeringens proposition RP 13/2022 rd föreslås en ytterligare skärpning av straffskalorna för sexualbrott mot barn. Även de bestämmelser som föreslås i propositionen kan anses uppfylla de förpliktelser som följer av art. 45 i direktivförslaget.  

I den finska strafflagen eller annan finsk lagstiftning finns inga specialbestämmelser som kriminaliserar kvinnlig könsstympning. En gärning genom vilken man skär bort eller stympar kvinnors eller flickors könsorgan på det sätt som avses i art. 6 a i direktivförslaget kan bedömas som misshandel enligt 21 kap. 5 § i strafflagen eller grov misshandel enligt 21 kap. 6 § i samma lag och enligt straffrättens allmänna läror (RP 155/2014 rd. s 51 och LaUB 6/2020 s. 7). För misshandel döms den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd. Grov kan misshandeln bli till exempel om det vid misshandeln används eggvapen eller offret tillfogas svår kroppsskada. Straffet för misshandel som inte klassificeras som grov är böter eller fängelse i högst två år och straffet för grov misshandel är fängelse i minst ett och högst tio år. Enligt den lära om delaktighet som ligger till grund för 5 kap. i strafflagen kan en person som utför en handling som avses i art. 6 b i direktivförslaget göra sig skyldig till misshandel också utan att direkt utföra misshandeln, om personens verksamhet dock på det hela taget har varit av avsevärd betydelse för att brottet har genomförts. Den finska lagstiftningen kan anses uppfylla de skyldigheter som art. 6 i direktivförslaget ställer för medlemsstaterna att se till att de gärningar som avses i bestämmelsen är straffbelagda.  

I stycke 16 i skälen till direktivförslaget finns ett uttalande om att ”detta brott (bör) hanteras specifikt och på lämpligt sätt i straffrätten”. Syftet med detta uttalande kan anses vara att kvinnlig könsstympning bör nämnas särskilt i den nationella strafflagstiftningen, till exempel i en särskild bestämmelse som reglerar detta brott. Riksdagen har 6.11.2020 i enlighet med lagutskottets betänkande LaUB 6/2020 rd förutsatt att statsrådet snarast möjligt vidtar åtgärder för att i strafflagen tydligare kriminalisera könsstympning av flickor och kvinnor och under denna valperiod förelägger riksdagen de lagförslag som behövs. Justitieministeriet har inlett lagberedning som syftar till detta.  

Bestämmelser om kränkning av integritet och frid samt om ärekränkning finns i 24 kap. i strafflagen. I 8 § i 24 kap. föreskrivs att för spridande av information som kränker privatlivet ska dömas den som obehörigen genom ett massmedium eller genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Enligt paragrafen bestraffas brottet med böter. I 8 a § i samma kapitel finns en bestämmelse om en grov form av samma brott, som enligt paragrafen bestraffas med böter eller fängelse i högst två år.  

Enligt 9 § i 24 kap. bestraffas den för ärekränkning som framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, eller på något annat sätt förnedrar någon. Enligt paragrafen bestraffas brottet med böter. I 10 § i samma kapitel finns en bestämmelse om en grov form av samma brott, som enligt paragrafen bestraffas med böter eller fängelse i högst två år. I bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet och i bestämmelserna om ärekränkning finns inskränkningar som med yttrandefriheten som grundval begränsar bestämmelsernas tillämpningsområde när det är frågan om acceptabel kritik av en person som innehar en viktig post eller om att angelägenheter av allmän betydelse debatteras i offentligheten. 

Enligt 1 a § i 24 kap. i strafflagen bestraffas den för brott mot kommunikationsfrid som i syfte att störa skickar meddelanden eller ringer till någon annan upprepade gånger så att gärningen är ägnad att orsaka denne betydande störning eller olägenhet. 

I 17 kap. 18, 18 a och 19 § i strafflagen finns bestämmelser om straff för den som tillverkar, håller tillgänglig, annars sprider eller innehar barnpornografiska bilder som föreställer barn under 18 år. Straffet för innehav av sådana bilder är böter eller fängelse i högst ett år, för spridning böter eller fängelse i högst två år och för grov spridning fängelse i minst fyra månader och högst sex år.  

Enligt 17 kap. 1 § i strafflagen bestraffas den för offentlig uppmaning till brott som genom ett massmedium eller offentligen i en folksamling eller genom en skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom uppmanar eller förleder till brott så att uppmaningen eller förledandet medför fara för att ett sådant brott eller straffbart försök därtill begås eller annars klart äventyrar den allmänna ordningen eller säkerheten. Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst två år.  

Om brott mot frihet föreskrivs i 25 kap. i strafflagen. Enligt 25 kap. 7 § straffas den för olaga hot som lyfter vapen mot någon eller på något annat sätt hotar någon med brott under sådana omständigheter att den hotade har grundad anledning att frukta för att hans egen eller någon annans personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara. Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst två år, om strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag.  

Enligt 7 a § i samma kapitel straffas den för olaga förföljelse som upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs. Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst två år, om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag. 

Enligt 8 § i samma kapitel straffas den för olaga tvång som rättmätigt med våld eller hot tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något. Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst två år, om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag. 

Om brott mot mänskligheten föreskrivs i 11 kap. i strafflagen. Enligt 11 kap. 10 § straffas för hets mot folkgrupp den som för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna. Straffet för brottet är böter eller fängelse i högst två år. I 10 a § i samma kapitel finns en bestämmelse om en grov form av samma brott, som enligt paragrafen bestraffas med fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. 

Om informations- och kommunikationsbrott föreskrivs i 38 kap. i strafflagen. Gärningar som bestraffas enligt bestämmelserna i detta kapitel är bland annat kränkning av kommunikationshemlighet (3 §), grov kränkning av kommunikationshemlighet (4 §), systemstörning (7 a §), grov systemstörning (7 b §), dataintrång (8 §), grovt dataintrång (8 a §), dataskyddsbrott (9 §) och identitetsstöld (9 a §). 

När brottet riktar sig mot en politisk aktör, kan även bestämmelsen i 14 kap. 5 § i strafflagen om kränkning av politisk handlingsfrihet bli tillämplig. I 16 kap. i strafflagen föreskrivs om brott mot myndigheter. Gärningar som bestraffas enligt bestämmelserna i detta kapitel är bland annat våldsamt motstånd mot tjänsteman (1 §), motstånd mot tjänsteman (2 §) och hindrande av tjänsteman (3 §).  

De ovan refererade straffbestämmelserna i strafflagen är i princip teknologineutrala, så att de kan bli tillämpliga oberoende av den utrustning och de tillvägagångssätt som används för en gärning som motsvarar brottsrekvisitet. Bestämmelserna är också könsneutrala, så att de i princip kan bli tillämpliga oberoende av brottsoffrets kön. Till denna del har bestämmelserna i strafflagen ett bredare tillämpningsområde än bestämmelserna i direktivförslaget.  

De nämnda straffbestämmelserna i strafflagen kan i stor utsträckning anses tillämpliga på de gärningar som ska vara straffbelagda enligt art. 7–10 i direktivförslaget. Bestämmelserna i direktivförslaget har dock inte ett till alla delar tydligt tillämpningsområde, varför det inte har varit möjligt att fullständigt bedöma deras inverkan på den finska lagstiftningen. Kriminaliseringsförpliktelserna i direktivförslaget förefaller till vissa delar förutsätta ändringar av lagstiftningen.  

De gärningar som gäller delning av intimt material så som avses i art. 7 i direktivförslaget är straffbelagda som spridande av information som kränker privatlivet, ärekränkning eller olaga tvång. Om bilden föreställer ett barn under 18 år, blir straffbestämmelserna i 17 kap. om barnpornografisk bild tillämpliga. Vissa av gärningarna i artikeln kan också motsvara brottsrekvisiten för sexualbrott i 20 kap. i strafflagen.  

I regeringens proposition RP 13/2022 rd föreslås att i 20 kap. 7 § i strafflagen ska föreskrivas att olovlig spridning av sexuell bild ska bestraffas som sexualbrott. Om lagen ändras på detta sätt, kommer bestämmelsen att motsvara den skyldighet för medlemsstater som föreskrivs i art. 7 i direktivförslaget till den del det är frågan om obehörig visning eller spridning av en bild eller bildupptagning av en vuxen person. Framställning av sådana bilder kunde bestraffas som sexuellt övergrepp (20 kap. 3–4 § i förslaget till ändring av 20 kap.) eller sexuellt antastande (20 kap. 6 § i förslaget till ändring av 20 kap.), som skulle komma att omfatta också andra gärningar än sådana som innefattar beröring. Även bestämmelserna om ärekränkning och olaga tvång kunde fortfarande bli tillämpliga på vissa av de gärningar som avses i art. 7.  

En gärning som avses i art. 8 a i direktivförslaget kunde bestraffas som olaga hot enligt 25 kap. 7 § i strafflagen eller olaga förföljelse enligt 7 a § i samma kapitel. Den sistnämnda straffbestämmelsen kunde även bli tillämplig på ett brott som avses i art. 8 b i artikeln. Vad art. 8 c angår, kunde en gärning som beskrivs i denna underpunkt vara straffbelagd med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 8 § i strafflagen om spridande av information som kränker privatlivet, såvida gärningen gäller sådan information. Rekvisitet för sistnämnda brott omfattar visserligen inte uppmuntran av slutanvändarna, men anstiftan till ett uppsåtligt brott är ändå straffbelagt enligt 5 kap. 5 § i strafflagen. Dessutom kunde de i artikeln nämnda brott som berör personuppgifter omfattas av bestämmelserna om straff för spridande av information som kränker privatlivet eller bestämmelserna i 38 kap. i strafflagen, som blir tillämpliga på olovlig behandling av personuppgifter.  

När det gäller en gärning som avses i art. 9 a i direktivförslaget, kan en handling genom vilken kränkande material görs tillgängligt för slutanvändare uppfylla rekvisitet för spridande av information som kränker privatlivet eller ärekränkning, som bestraffas enligt 24 kap. 9 §. Rekvisitet för dessa eller andra brott omfattar inte en gärning där hotande material görs tillgängligt för andra än den attackerade personen. Det är ändå inte klart om dessa bestämmelser tillräckligt väl skulle omfatta även sådan spridning av hotfullt material som avses i artikeln. När det gäller en gärning som avses i art. 9 b i artikeln, ska den som samstämmigt med en annan deltar i genomförandet av ett uppsåtligt brott bestraffas för medgärningsmannaskap enligt 5 kap. 3 § i strafflagen. Även om samstämmighet inte skulle föreligga, är var och en som deltar i brottslig verksamhet ändå ansvarig för sin egen andel, även i situationer där brottet har genomförts gemensamt. Av art. 9 a, till vilken art. 9 b hänvisar, framgår inte vilken slags attack det är frågan om, varför det är svårt att bedöma huruvida det är frågan om en gärning som är ett brott enligt strafflagen. 

I fråga om de gärningar som avses i art. 10 och som innebär offentlig uppmaning till våld eller hat mot en grupp personer eller en person som definieras med hänvisning till kön eller genus, kan bestämmelsen om offentlig uppmaning till brott bli tillämplig. I brottsrekvisitet för hets mot folkgrupp nämns sexuell läggning eller en därmed jämförbar annan omständighet som grunder för hot, förtal eller smädande, men av förarbetena till bestämmelsen (RP 317/2010 rd. s. 39–41) kan man inte sluta sig till att en sådan jämförbar grund skulle vara personens kön. Förpliktelsen i art. 10 att kriminalisera offentlig uppmaning till hat mot en grupp personer eller en person som definieras med hänvisning till kön eller genus förefaller således inte till alla delar vara uppfylld genom bestämmelserna i den gällande lagstiftningen. Till denna del är det dock inte alldeles klart vilka gärningar kriminaliseringsförpliktelsen omfattar, till exempel när det gäller vad som avses med uppmaning till hat.  

I 5 kap. i strafflagen föreskrivs om anstiftan till brott och delaktighet i brott. Enligt 5 § bestraffas anstiftan till uppsåtligt brott och enligt 6 § medhjälp till uppsåtligt brott. Bestämmelserna motsvarar förpliktelserna i art. 11.1 om kriminalisering av anstiftan och medhjälp. Enligt 1 § 1 mom. i 5 kap. i strafflagen bestraffas försök till brott endast om försöket är straffbelagt enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet. Försök till våldtäkt och grov våldtäkt är straffbelagt (20 kap. 1 § 4 mom. och 2 § 2 mom. i strafflagen; även enligt den föreslagna bestämmelsen om våldtäkt i RP 13/2022 rd är försök till brottet straffbelagt). Lagstiftningen uppfyller således de förpliktelser till kriminalisering av försök till våldtäkt om vilka föreskrivs i art. 11.2 i direktivförslaget. Även försök till misshandel och grov misshandel är straffbelagda (21 kap. 5 § 2 mom. och 6 § 2 mom. i strafflagen), varför även förpliktelsen att kriminalisera försök till kvinnlig könsstympning kan ses vara uppfylld.  

Uppfyllelsen av förpliktelserna att straffbelägga de gärningar som avses i art. 12 i direktivförslaget har i detta skede kunnat bedömas endast preliminärt utgående från vilka straffbestämmelser i strafflagen som kunde bli tillämpliga på de brott som avses i direktivet. Maximistraffet för en våldtäkt som inte klassificeras som grov är enligt strafflagen fängelse i sex år, vilket inte motsvarar maximistraffet enligt art. 12.2, där det föreskrivs vara tio år. Maximistraffet för grov våldtäkt är fängelse i tio år fängelse, vilket motsvarar den straffskala som enligt art. 12.2 ska tillämpas om brottet har begåtts under försvårande omständigheter. Av de försvårande omständigheter som uppräknas i art. 13 a–o är ändå flera sådana som inte i sig kvalificerar våldtäkten som grov. Dessa omständigheter kommer i stället att ha betydelse vid straffbestämningen enligt 6 kap. i strafflagen, eller också kan de motsvara rekvisitet för något annat brott (se RP 13/2022 rd 37–38 och RP 155/2014 rd s. 61–62). 

I lagstiftningen finns ingen bestämmelse som skulle förplikta en person som även tidigare har dömts för våldtäkt att delta i ett sådant behandlingsprogram som avses i art. 12.3 i direktivförslaget. I det finska systemet kan den som avtjänar ett straff frivilligt delta i program för att bryta våldscirkeln och andra program som syftar till att minska återfallsbrottsligheten.  

I art. 12.4 i direktivförslaget föreskrivs att maximistraffen för kvinnlig könsstympning ska vara 5 respektive 7 år. Denna förpliktelse uppfylls till den del som gärningarna kan betraktas som grov misshandel, för vilket maximistraffet enligt strafflagen är fängelse i tio år.  

I art. 12.5 i direktivförslaget föreskrivs att nätstalkning samt offentlig uppmaning till våld eller hat på nätet ska straffas med fängelse i minst två år. Denna förpliktelse uppfylls till den del som det är frågan om sådan olaga förföljelse samt offentlig uppmaning till brott som avses i strafflagen. För båda dessa brott är straffet böter eller fängelse i högst två år.  

I art. 12.6 i direktivförslaget föreskrivs att delning av intimt material och nättrakasserier ska bestraffas med fängelse i minst 1 år. Denna förpliktelse uppfylls delvis genom de straffbestämmelser som har refererats ovan. Direktivet kan förutsätta både nya kriminaliseringar och översyn av lagstiftningen om straffskalor. 

Förpliktelserna i art. 14 gällande domsrätt kan bedömas i stor utsträckning bli uppfyllda med stöd av bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen. Den omständighet som tydligast förutsätter ändringar i lagstiftningen är att det krav på dubbel straffbarhet som föreskrivs i 11 § i detta 1 kap. gäller även vissa sådana av finska medborgare begångna brott för vilka art. 14.4 i direktivförslaget inte tillåter ett sådant krav.  

När det gäller preskriptionsbestämmelserna i art. 15 i direktivförslaget är bestämmelserna om preskription i 8 kap. i strafflagen de viktigaste. Huvudregeln är att maximistraffet för ett brott bestämmer hur länge åtal får väckas för brottet. För vissa brott föreskrivs dessutom särskilda preskriptionstider. I kapitlet finns också bestämmelser om preskription som förhindrar utdömande av straff. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. preskriberas åtalsrätten inom tjugo år om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid över åtta år, tio år om det strängaste straffet är fängelse i över två och högst åtta år, fem år, om det strängaste straffet är fängelse i över ett och högst två år, och två år, om det strängaste straffet är fängelse i högst ett år, böter eller ordningsbot. Enligt 1 § 2 mom. preskriberas åtalsrätten för bland annat sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov våldtäkt mot barn tidigast då målsäganden fyller 28 år. Detsamma gäller våldtäkt, grov våldtäkt, tvingande till sexuell handling och sexuellt utnyttjande, som riktat sig mot en person som inte fyllt 18 år. I direktivförslaget förutsätts preskriptionstiderna i många fall vara längre än enligt 8 kap. i strafflagen, även om det i kapitlet föreskrivs om särskilda längre preskriptionstider för rätten att väcka åtal för sexualbrott mot barn. 

3.2  Skydd för offren och tillgång till rättsskydd

Artikel 16 punkt 1 i förslaget förutsätter att ett offer kan göra en anmälan om brott som gäller våld mot kvinnor eller våld i nära relationer på ett lätt och tillgängligt sätt även online eller med hjälp av informations- eller kommunikationsteknik och på samma gång framlägga bevis. Enligt 3 kap. 1 § i förundersökningslagen (805/2011) ska förundersökningsmyndigheten registrera anmälan utan dröjsmål när någon till en förundersökningsmyndighet anmäler ett brott eller en händelse som han eller hon misstänker vara ett brott. I lagen finns inga närmare bestämmelser om hur en brottsanmälan ska genomföras. Skyldigheten att registrera en anmälan om brott är inte beroende av på vilket sätt anmälan har gjorts (RP 222/2010 rd s. 175). Via en webbplats har offret eller någon annan person som anmäler ett brott en möjlighet att lämna bevis även om våldsbrott på internet i samband med anmälan.  

Enligt 13 § 4 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) föreskrivs om en inom hälso- och sjukvården yrkesutbildad persons rätt att oberoende av skyldigheten att iaktta sekretess till polisen anmäla uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ett hot mot liv eller hälsa eller för förhindrande av en hotande gärning, om han eller hon vid fullgörandet av uppgifter enligt denna lag har fått kännedom om omständigheter som ger skäl att misstänka att någon löper risk att bli utsatt för våld. Motsvarande bestämmelse ingår även i 18 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). I samma paragraf föreskrivs dessutom om rätten att överlämna sekretessbelagd information för brottsundersökning av ett redan begånget brott. Med stöd av 15 kap 10 § i strafflagen föreligger, om ett brott som omnämns i paragrafen är på färde, en skyldighet att medan brottet ännu kan förhindras underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet. Brott som omnämns i paragrafen är bland annat , våldtäkt, människohandel, sexuellt utnyttjande av barn, och grov misshandel.I 25 § i barnskyddslagen (417/2007) föreskrivs om skyldigheten att göra en barnskyddsanmälan och en polisanmälan, då det föreligger skäl att misstänka att ett barn utsatts för ett sexual- eller misshandelsbrott. Dessa bestämmelser verkar uppfylla kraven i artikel 16 punkt 3.  

Enligt 4 kap 7 § i förundersökningslagen ska en person som inte har fyllt 18 år vid förundersökning bemötas så som hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå förutsätter. Bestämmelsen kan delvis anses motsvara kraven i artikel 16 punkt 4. Förundersökningsmyndigheten ska enligt 3 kap 1 § i förundersökningslagen registrera en brottsanmälan oberoende av vem som har lämnat brottsanmälan. Bestämmelsen uppfyller kravet i punkt 4 om att ett barn ska kunna anmäla ett brott utan att anmälan förutsätter samtycke från barnets vårdnadshavare.  

Punkt 5 i artikeln förutsätts säkerställa att de myndigheter som har kontakt med offret som anmäler våldsbrott mot kvinnor eller våld i nära relationer förbjuds överlåta personuppgifter om offrets vistelsebakgrund åtminstone till dess att den i artikel 18 avsedda första personliga bedömningen har genomförts. 

De behöriga migrationsmyndigheterna i Finland är utöver Migrationsverket polisen och Gränsbevakningsväsendet. Därför skulle det vara problematiskt att utsträcka förbudet mot överlåtelse av informationen till samtliga migrationsmyndigheter. Andra myndigheter som har kontakt med offren har i princip varken rätt eller skyldighet att underrätta migrationsmyndigheterna om ett offer de har påträffat, även om myndigheten är medveten om att personen vistas illegalt i landet. I det fall att offret direkt anmäler sig hos polisen, får polisen i egenskap av migrationsmyndighet reda på offrets vistelsestatus. Man kan göra bedömningen att det skulle vara svårt att i dessa avseenden uppfylla direktivets krav.  

Artikel 17 i förslaget gäller undersökning och åtal. Med stöd av 3 kap 1 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten utan dröjsmål registrera en mottagen anmälan. Med stöd av 3 kap 3 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten förrätta en förundersökning, när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Enligt 3 kap 11 § i förundersökningslagen ska förundersökningen förrättas utan ogrundat dröjsmål. Åklagarna omfattas av 9 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019), enligt vilken åklagarens uppgift är att se till att det straffrättsliga ansvaret i de mål som han eller hon handlägger förverkligas utan dröjsmål. Samtliga bestämmelser om ovannämnda brott uppfyller kraven i artikel 17 punkterna 2 och 3 i förslaget. Oklart är emellertid vad som i förslaget avses med kravet i punkt 3 om effektiv undersökning utan dröjsmål av påståenden om våld mot kvinnor eller våld i nära relationer.  

Enligt artikel 17 punkt 4 ska behöriga myndigheter utan dröjsmål hänvisa offret till hälsovården eller stödtjänster i enlighet med artiklarna 27, 28 och 29 så att tjänsterna kan bidra till att säkra bevis, i synnerhet i fall av sexuellt våld där offret vill väcka åtal och anlita nämnda tjänster. I 4 kap 10 § i förundersökningslagen föreskrivs om att hänvisa offret till stödtjänster, om förundersökningsmyndigheten har bedömt att offret är i särskilt behov av skydd med stöd av 11 kap 9 § i förundersökningslagen eller att brottets natur eller offrets personliga förhållanden i övrigt förutsätter det. Bland annat omfattas sexualbrott och brott mot liv och hälsa väsentligen av bestämmelsens tillämpningsområde (RP 14/2013 rd, s. 36 och RP 66/2015 rd, s. 39). Polisstyrelsen har utfärdat en anvisning (POL-2020-28566) om polisens åtgärder i fall av familjevåld och våld i nära relationer samt våld mot kvinnor. I anvisningen ges närmare instruktioner om information till målsäganden och om hur målsäganden ska hänvisas till stödtjänster. Vid våldtäktsbrott hänvisar polisen offret till stödcentren för sexualbrott (Seri-stödcenter). 

Brott som avses i artikel 5 i förslaget, våldtäkt och grov våldtäkt är brott som faller under allmänt åtal (20 kap 11 § i strafflagen). Vid dessa brott förutsätts inte för förrättande av förundersökning eller väckande av åtal ett straffyrkande av målsäganden (3 kap 4 § i förundersökningslagen, 1 kap 2 och 6 a § i lagen om rättegång i brottmål, 689/1997, 1 kap 2 och 6 a §) och straffrättsprocessen kan fortgår, även om målsägande återtar sin anmälan. Bestämmelserna motsvarar kraven i artikel 17 punkt 5.  

Artikel 18 i förslaget kompletterar bestämmelserna i artikel 22 i offerdirektivet om den personliga bedömning som ska göras i fråga om de brottsoffer som omfattas av direktivförslagets tillämpningsområde. Målsägandens personliga bedömning för fastställande av särskilda skyddsbehov enligt artikel 22 i offerdirektivet regleras i kap 11 9 a § i förundersökningslagen. Med stöd av bestämmelsen bedöms, huruvida det föreligger ett behov av att verkställa de åtgärder som avses i 2 mom. i paragrafen i syfte att skydda målsäganden för ytterligare lidande i och med ärendets behandling i förundersökningen eller rättegången. Vid en personlig bedömning ska förundersökningsmyndigheten höra åklagaren, om målsägandens personliga förhållanden eller brottets natur förutsätter det (11 kap 9 a § 3 mom.). Efter avslutad förundersökning beslutar åklagaren om en eventuell omtagning av bedömningen. (11 kap 9 a § 4 mom.). 

Förslaget skiljer sig från den bedömning av skyddsbehovet som följer offerdirektivet på så sätt att den bedömning som följer förslaget skulle koncentrera sig på den potentiella risk förövaren eller den misstänkte utgör i form av upprepat våld, tillfogande av kroppsskada, väpnat våld, förövaren eller den misstänkte som sambor med offret, förövarens eller den misstänktes drog- eller alkoholmissbruk, utnyttjande av barn, mentala problem eller förföljelse (artikel 18 punkt 3). Utifrån en personlig bedömning skulle tillräckliga skyddsåtgärder vidtas, exempelvis försöksförbud meddelas som avses i artikel 21 och åtgärder för förebyggande av våld, särskilt de interventionsprogram som avses i artikel 36 (artikel 18 punkt 5). Förslaget skulle sålunda för de offer som omfattas av direktivets tillämpning förutsätta en mer utvidgad personlig bedömning än den som görs enligt 11 kap 9 a § i förundersökningslagen. En skillnad i jämförelse med nuvarande förfarande skulle också vara att bedömningen i varje förfarandefas skulle utföras i samarbete med relevanta behöriga myndigheter och relevanta stödtjänster (artikel 18 punkt 6) och de vars försörjning är beroende av offret skulle antas ha särskilda skyddsbehov (artikel 18 punkt 8).  

Artikel 51 i Istanbulkonventionen förutsätter en bedömning av yrkesutbildade personer om risken för våld, men direktivförslaget är mer exakt i detta avseende. Enligt Polisstyrelsens anvisning ska polisen i fall av familjevåld, våld i nära relationer och våld mot kvinnor bedöma hur allvarligt och upprepat våldet är inklusive dödlig fara, för att hantera riskerna och erbjuda brottsoffret trygghet och stöd genom samordnade åtgärder. Bedömningsprocessen kan enligt anvisningen genomföras med mångsidig yrkeskompetens.  

Enligt förundersökningsmyndighetens handbok för bedömning av skyddsbehov (inrikesministeriets publikation 14/2016) ska, i fall av misstanke vid förundersökningen om att våldet i en nära relation kan upprepas eller att offret av någon annan orsak riskerar att falla offer för allvarligt våld, en MARAK-riskbedömning genomföras. MARAK är en riskbedömning av allvarligt våld i parrelation och en multiprofessionell metod för hjälp till brottsoffer. Metoden koordineras på riksnivå av Institutionen för hälsa och välfärd. 

Den riskbedömning som polisens anvisningar innehåller motsvarar delvis den riskbedömning som förutsätts i artikeln, men en personlig, multiprofessionell bedömning som den föreslagna bedömning som även kan uppdateras föreskrivs inte i förundersökningslagen eller någon annan lag. I överläggningarna bör innehållet och de förvarandemässiga bestämmelserna i bedömningsförslaget i artikeln granskas mer ingående.  

I artikel 19 i förslaget förutsätts att en del av den personliga bedömningen i offerdirektivet även skulle omfatta de individuella behov som gäller det stöd som i kap 4 avses för offret och dem vars försörjning är beroende av offret. Om målsäganden med stöd av 11 kap. 9 a § bedöms vara i behov av särskilt skydd eller om brottets beskaffenhet eller målsägandens personliga omständigheter annars förutsätter det, ska förundersökningsmyndigheten fråga målsäganden om denne samtycker till att hans eller hennes kontaktuppgifter ges till en organisation som tillhandahåller stödtjänster för målsägande och, om målsäganden ger sitt samtycke, förmedla uppgifterna utan ogrundat dröjsmål. (4 kap 10 § i förundersökningslagen). Typer av brott som kan föranleda behov av särskilt skydd är i synnerhet sexuellt våld eller utnyttjande, våld i nära relationer och våld och könsrelaterat våld (RP 66/2015 rd s. 46). I nationell lagstiftning är hänvisning till stödtjänster därför relaterat till den personliga bedömning som följer offerdirektivet. I den personliga bedömning som görs med stöd av 11 kap 9 a § uppskattas emellertid inte brottsoffrets behov av stödtjänster eller offrets individuella behov av stöd som avses i 4 kap och inte heller behovet av stödtjänster för dem vars försörjning är beroende av offret. 

Enligt artikel 20 i förslaget bör medlemsstaterna säkerställa att stödtjänsterna kontaktar offren och erbjuder stöd, om det i de bedömningar som avses i artiklarna 18 och 19 skulle ha konstaterats särskilda skäl eller behov av stöd eller skydd eller om offret ber om stöd (artikel 20 punkt 1). Enligt inledningsdelens motiveringsavsnitt 32 skulle stödtjänsterna kunna kontakta offret även utan dennes samtycke. Vid behov borde man kunna hänvisa barnoffer, även vittnen, till stödtjänsterna utan förhandssamtycke från vårdnadshavaren (artikel 20 punkt 3). Enligt 4 kap 10 § i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten hänvisa målsäganden till stödtjänsterna om målsäganden med stöd av lagens 11 kap 9 a § bedöms vara i behov av särskilt stöd. Enligt bestämmelsen förutsätter hänvisning till stödtjänsterna emellertid att målsäganden samtycker till att hans eller hennes kontaktuppgifter förmedlas till en aktör som erbjuder stödtjänster. Socialvårdslagen (1301/2014) 35 § innehåller bestämmelser om hur socialvården kan kontaktas för en bedömning om behov av stöd. Bestämmelserna i paragrafen ovan gäller även polisen. 

I överläggningarna ska bedömas, om det är ändamålsenligt att möjliggöra kontakter med offret även i sådana fall där offret inte skulle ha gett sitt samtycke till förmedling av kontaktuppgifterna. I frågan måste även hänsyn tas till dataskydds- och annan tillämplig lagstiftning, som ställer begränsningar för överlåtelse av information. I överläggningarna ska dessutom en noggrannare bedömning göras om de bestämmelser som föreslagits för överföring och förvaring av personuppgifter (punkterna 4 och 5) jämte deras förhållande till dataskyddsbestämmelserna.  

Artikel 21 i förslaget gäller direkta besöksförbud, besöksförbud och skyddsorder. Med stöd av 1 § av lagen om besöksförbud (898/1998) kan besöksförbud meddelas för avvärjande av brott mot liv, hälsa, frihet eller frid eller hot om sådant brott eller för avvärjande av annat allvarligt trakasseri. Om den som känner sig hotad och den mot vilken förbudet avses gälla stadigvarande bor i en gemensam bostad, kan besöksförbud meddelas för avvärjande av brott mot liv, hälsa eller frihet eller hot om sådant brott (besöksförbud inom familjen). Ett normalt besöksförbud innebär att det är förbjudet att träffa den person som förbudet avses skydda. Det är likaså förbjudet att följa efter och iaktta den person som förbudet avses skydda (3 § 1 mom.). Besöksförbudet kan utvidgas till att också gälla vistelse i närheten av den stadigvarande bostaden, fritidsbostaden, arbetsplatsen eller ett med dessa jämförbart särskilt angivet ställe där den person vistas som förbudet avses skydda (3 § 3 mom.). Även ett besöksförbud inom familjen kan meddelas som ett normalt eller ett utvidgat förbud, varvid förbudets innehåll annars är detsamma som i andra besöksförbud, men med tillägget att den person som meddelats ett besöksförbud inom familjen ska lämna bostaden i vilken personen och den person som ska skyddas är permanent bosatta, och inte får återvända tillbostaden (3 § 2 mom.). Med stöd av 11 § i lagen kan besöksförbud även meddelas tillfälligt. En anhållningsberättigad tjänsteman kan på tjänstens vägnar meddela tillfälligt besöksförbud, om den som förbudet avses skydda har ett så uppenbart behov av skydd att det förutsätter att förbudet meddelas omedelbart och om det av vad som har framgått i ärendet kan dras slutsatsen att den som förbudet avses skydda, på grund av rädsla för den mot vilken förbudet avses gälla eller av andra orsaker inte själv förmår begära besöksförbud. Förundersökningsmyndigheten ska enligt 4 kap 18 § i förundersökningslagen utan ogrundat dröjsmål underrätta målsäganden om de metoder som står till buds för att skydda målsäganden mot hot mot hälsa eller säkerhet, bland annat om möjligheten att ansöka om besöksförbud (RP 66/2015 rd s. 42). En överträdelse av besöksförbudet är enligt bestämmelserna i 16 kap 9 a § i strafflagen en straffbar gärning. Straffet för en överträdelse av besöksförbudet är böter eller fängelse i högst ett år. Ovannämnda bestämmelser förefaller i hög grad motsvara kraven i artikel 21 i förslaget. 

Enligt artikel 22 i förslaget ska medlemsstaterna säkerställa att frågor, undersökningar eller bevis som gäller offrets tidigare sexuella beteende inte tillåts i brottsutredningen eller domstolsförhandlingen. Enligt 17 kap 8 § i rättegångsbalken (4/1734) ska domstolen avvisa bevisning som gäller en omständighet som inte påverkar ärendet eller annars är onödig. En förundersökningsåtgärd och det ingripande i en persons rättigheter som den innebär ska vara försvarliga i relation till det brott som utreds, behovet av att utreda ärendet i fråga samt ålder, hälsa och andra motsvarande omständigheter som gäller den person som är föremål för åtgärden och övriga omständigheter som inverkar på saken. Vid förundersökning får det inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att syftet med förundersökningen ska kunna nås och en förundersökningsåtgärd ska vidtas så att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet. Parterna och andra som deltar i förundersökningen ska behandlas finkänsligt (4 kap 4–6 § i förundersökningslagen). Artikel 54 i Istanbulkonventionen innehåller delvis en förpliktelse som motsvarar artikel 22 i förslaget enligt vilken vid en civil- eller straffrättslig rättegång bevisning om offrets sexuella historia och beteende tillåts endast om bevisningen är till saken hörande och nödvändig. Artikel 22 i förslaget verkar gå längre än den ikraftvarande lagstiftningen, då bestämmelsen i artikeln inte har begränsats till frågor eller bevis som inte påverkar ärendet.  

Artikel 23 i förslaget gäller anvisningar för lagövervaknings- och justitiemyndigheter. Polisstyrelsen har utfärdat en anvisning om polisens åtgärder i fall av familjevåld och våld i nära relationer samt våld mot kvinnor. Nuvarande anvisningar för förundersökningsmyndigheter motsvarar delvis de krav som ställs i artikeln. I fråga om det förslag som gäller anvisningar för domstolarna ska det vid överläggningarna säkerställas att domstolarnas oavhängighet beaktas på behörigt sätt.  

Artikel 24 i förslaget gäller de nationella organens och jämställdhetsorganens roll. I Finland sköts de uppdrag som avses i punkt 1 i artikeln av ett eller flera organ som är myndigheter samt organisationer. Kommittén för bekämpning av våld mot kvinnor och familjevåld NAPE som verkar i samband med social- och hälsovårdsministeriet ett samordningsorgan som avses i artikel 10 i Istanbulkonventionen. Diskrimineringsombudsmannen har från och med 1.1.2022 verkat som rapportör om våld mot kvinnor. I egenskap av rapportör ger diskrimineringsombudsmannen inte rättshjälp men kan enligt egen prövning ge råd även till privatpersoner. Våldsoffer kan få rådgivning och samtalshjälp jämte andra stödtjänster från brottsofferstödet. I ett ärende där misstankar föreligger om sexuella eller könsrelaterade trakasserier som är förbjudna i jämställdhetslagen, kan en person även kontakta diskrimineringsombudsmannen. I punkt 2 i artikeln skulle det förutsättas att de organ som avses i punkt 1 kan bistå offren för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer eller stödja dem vid rättegångar. I Finland får som rättegångsombud eller rättegångsbiträde verka en advokat, ett offentligt rättegångsbiträde eller ett rättegångsbiträde som avses i lagen om rättegångsbiträden (715/2011) som har fått tillstånd att verka som rättegångsbiträde. I en rättegång om ett diskrimineringsärende kan diskrimineringsombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen biträda en person som har blivit föremål för diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen kan även biträda ett offer för människohandel i en rättegång. Övriga organ får inte bistå målsäganden i en rättegång. Domstolen kan med stöd av förundersökningslagen och lagen om rättegång i brottmål förordna en stödperson för målsägande. En stödperson med utbildning för uppdraget kan fås från stödtjänsten, exempelvis Brottsofferjouren.  

Det förfarande som avses i artikel 25 i förslaget, om avlägsnande av intimt och manipulerat material eller material som innehåller en annan persons personuppgifter och som delas för uppvigling i syfte att för vederbörande person orsaka fysisk eller ansenlig psykisk skada och för att via internet uppvigla till trakasserier på internet samt våld eller hat, har inte reglerats i finsk lagstiftning. Enligt artikel 25 i förslaget borde i medlemsstaternas lagstiftning föreskrivas att ett brottsoffer hos domstolen skulle kunna yrka på en bestämmelse om att den aktör som tillhandahåller en förmedlingstjänst på internet avlägsnar ovannämnt material eller hindrar tillgång till materialet. Artikel 25 i förslaget skulle även förutsätta en likadan bestämmelse i Finland. De aktörer som tillhandahåller en förmedlingstjänst på internet definieras i den bestämmelse om digitala tjänster (U 2/2021) som är under beredning inom EU. Dessa aktörer som tillhandahåller förmedlingstjänster är till exempel teleföretag som erbjuder tillträde till internet, till molntjänster, söktjänster på internet samt nätplattformar. Den föreslagna EU-regleringen är en nyhet, då en bestämmelse om att från tjänsteutbudet avlägsna dylikt material som avses i direktivet inte har införts i finsk lagstiftning. 

Artikel 26 i förslaget gäller yrkande om ersättning från förövarna. Finlands skadeståndslag (412/1974) utgår från att den som uppsåtligen eller av vållande förorsakar annan skada skall ersätta den. Ett brottsoffer har dessutom med stöd av brottsskadelagen (1204/2005) rätt att med statsmedel få ersättning för skador som vållats av ett brott. I fråga om de ersättningar som betalas med statsmedel har emellertid för vissa ersättningar fastställts ett maximibelopp. 

I punkt 5 i artikeln ingår bestämmelser om preskriptionstid för ersättningskrav. I Finland börjar i regel den allmänna preskriptionstiden på tre år enligt lagen om preskription av skulder (728/2003) eller annan tre års preskriptionstid som grundar sig på annat än på avtalsförhållande baserat skadestånd löpa från och med att den som lidit skada har fått eller borde ha fått reda på skadan och den ansvarige för skadan (4 § och 7 § 1 mom. 3 punkten i lagen om preskription av skulder). Skulder som grundar sig på ett brott anses emellertid inte vara preskriberade så länge åtal kan väckas för brottet eller så länge brottmålet är anhängigt vid domstol. (7 § 3 mom. i lagen om preskription av skulder). Av regleringen följer att preskriptionstiden för skadeståndsansvar för ett brott i sista hand bestäms från fall till fall utifrån regleringen om preskriptionstid för åtalsrätt räknat från den dag då brottet begicks (8 kap 1 § i strafflagen) och med beaktande av rättegångens längd. Efter att dom meddelats om skadestånd, preskriberas skulden enligt allmänna bestämmelser. 

Den reglering som grundar sig på lagen om preskription av skulder och på strafflagen kan anses uppfylla kraven i direktivet om fem och tio års preskriptionstider räknat från den dag då brottet begicks, åtminstone för de allvarligaste brottens del. Dessutom är reglering i 8 kap 1 § 5 mom. i strafflagen om preskriptionstid för åtalsrätt delvis överensstämmande med direktivförslagets särskilda preskriptionsbestämmelser om brott mot barn. Å andra sidan innehåller de nationella preskriptionsbestämmelserna inte några bestämmelser som motsvarar direktivförslagets särskilda preskriptionstider som grundar sig på brottsoffrets medvetenhet eller på att preskriptionstiden inte börjar löpa så länge som förövaren och offret bor i samma hushåll. Oklart är dessutom huruvida den nationella preskriptionslagstiftningen kan anses uppfylla direktivets krav på preskriptionstidens upphörande eller avbrott för den tid rättegången om brottet pågår. 

Direktivets tillämpningsområde för bestämmelserna om skadeståndsansvar och dess preskription, dess närmare innehåll och relation till den nationella preskriptionslagstiftningen förblir delvis oklara varför det är svårt att bedöma konsekvenserna av förslaget. Det är i alla fall möjligt att en detaljerad sammanjämkning av direktivets preskriptionsreglering med den nationella allmänna preskriptionslagstiftningen skulle kunna leda till en onödigt komplicerad speciallagstiftning som inte på bästa möjliga sätt skulle förverkliga direktivets syften. 

3.3  Bestämmelser om stöd till offren

Punkterna 1 och 2 i artikel 27 i förslaget gäller tillgängligheten till de särskilda stödtjänster jämte innehåll som avses i artikel 9 punkt 3 i offerdirektivet. Med dessa tjänster avses i Finland skyddshem samt andra tjänster för offer för sexuellt våld, könsrelaterat våld och våld i nära relationer. Dessa tjänster tillhandahålls i Finland av många olika aktörer. Det förefaller som om förutsättningarna i punkt 1 och punkt 2 i artikeln uppfylls inom det nuvarande tjänstesystemet. 

Punkt 3 i artikeln gäller tryggandet av tillräckliga resurser för tjänsterna. I Finland tillhandahålls en del av tjänsterna för brottsoffer av organisationer eller andra aktörer inom den tredje sektorn, vilkas finansiering inte är permanent.  

I punkt 4 i artikeln skulle det förutsättas att medlemsstaterna erbjuder skyddstjänster och specialiserade stödtjänster, så att offrens behov till fullo kan tillgodoses i samma lokaler eller så att dylika tjänster kan samordnas via en centraliserad kontaktpunkt eller tillhandahållas via en centraliserad kontaktpunkt på webben. Det förefaller som om Finland inte har en dylik i samma lokaler verksam kombination av tjänster eller kontaktpunkt som skulle samordna alla tjänster som nämns i artikeln. I Finland on emellertid webbplatser som till exempel rättsväsendets webbplats (rättsportalen.fi) som eventuellt kunde uppfylla de krav som ställs i punkt 4 i artikeln. I överläggningarna borde emellertid förslagets innehåll och relation till tjänstesystemen i Finland närmare övervägas. 

Punkt 6 i artikeln gäller skyldigheten att se till att de specialiserade stödtjänsterna fungerar i kristider. I Finland har stödtjänsterna till brottsoffren under de senaste tidernas kriser, som till exempel Covid-19 pandemin, till största delen fungerat normalt. Artikelns betydelse är emellertid i viss mån otydlig och borde förtydligas i överläggningarna. 

I artikel 28 i förslaget föreskrivs om särskilt stöd vid våldtäktskriscentra eller stödcentra för offer för sexuellt våld. Kraven i artikeln uppfylls i Finland.  

Artikel 29 i förslaget skulle gälla särskilt stöd för kvinnliga offer för könsstympning. I Finland genomförs behandlingen av offer för könsstympning på den offentliga hälsovårdens vårdcentraler enligt samma principer som annan hälsovård. Behandlingen av flickor eller kvinnor som genomgått könsstympning instrueras av det nationella handlingsprogrammet för bekämpning av könsstympning av flickor och kvinnor. Det förefaller som om nuvarande lagstiftning och rutiner uppfyller kraven i artikeln.  

Artikel 30 i förslaget gäller särskilt stöd för offer för sexuella trakasserier på arbetet. Ett offer för sexuella trakasserier på arbetet eller offrets arbetsgivare kan få rådgivning av arbetarskyddsmyndigheterna och jämställdhetsombudsmannen. Även företagshälsovården, arbetarskyddsfullmäktige eller förtroendemannen kan ge hjälp och råd. Arbetsgivaren kan med hjälp av arbetsrättsliga metoder anlitas för att bortskaffa trakasserier. Nuvarande lagstiftning förefaller att uppfylla kraven i artikeln.  

Artikel 31 i förslaget gäller telefontjänster avsedda för offer. I Finland har en jourtelefon inrättats som avses i punkt 1 i artikeln, Nollinjen, som är öppen dygnet runt. Telefontjänsten förutsätts i artikel 24 i Istanbulkonventionen och dess fortbestånd är sålunda säkerställt. I Nollinjen utreds möjligheten att tjänsten även kan omfatta teckenspråk. Om detta förverkligas, förefaller det som om Nollinjens tjänster även har beaktat personer med funktionshinder samt tillgänglighetskraven på ett sätt som förutsätts i punkt 2 i artikeln. Enligt punkt 4 i artikeln skulle tjänsten inom Europeiska unionen erbjudas på samma nummer116 016. Numret till Nollinjen är för närvarade 080 005 005. Finland undersöker som bäst möjligheterna för Nollinjen att ansluta sig till det paneuropeiska numret jämte kostnaderna för anslutningen. 

Artikel 32 i förslaget gäller det skydd offren ska erbjudas jämte annan temporär inkvartering. Med stöd av lagen om ersättning som betalas av statens medel till producenter av skyddshemstjänster (1354/2014) tillhandahålls i främsta rummet tjänster för personer som är utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld samt de minderåriga barn som följer med dem till skyddshemmet. Skyddshemstjänster kan även tillhandahållas av skäl som kan likställas med våld i nära relationer för personer i behov av hjälp, om hjälpen motsvarar offrets behov och hjälpen inte föranleder förfång eller fara för andra boende i skyddshemmet. Lagen om skyddshem säkerställer skyddshemstjänster för alla offer för våld i nära relationer, oberoende av personens funktionsnedsättning, bostadsområde och vistelsestatus i landet. Även asylsökande s.k. papperslösa personer har rätt till skyddshemstjänster och personens rätt till skyddshemstjänster påverkas inte av ålder, kön eller etnisk bakgrund. Andra boendetjänster som omnämns i artikeln föreskrivs inte i lagen om skyddshemstjänster. Socialvårdslagen fastställer att kommunen (nedan välfärdsområdet) ska anordna tjänster som motsvarar behoven för personer som bland annat utsatts för våld i nära relationer och familjevåld samt annat våld och kränkande behandling. Socialvård ska dessutom ordnas för de boendes behov. Finlands lagstiftning förefaller att uppfylla kraven i artikeln. 

Förutsättningarna i artikel 33 i förslaget för stöd till barnoffer kan uppfyllas inom nuvarande lagstiftning. Skydd och stöd för barn bestäms bland annat med stöd av lagen om vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983), socialvårdslagen, barnskyddslagen och hälsovårdslagen.  

Artikel 34 i förslaget förutsätter trygga lokaler för att möjliggöra kontakt mellan barn och vårdnadshavare. Enligt 27 § i socialvårdslagen är syftet med övervakning av umgänget mellan barn och förälder är att se till att den umgängesrätt som avses i 2 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt tillgodoses i enlighet med barnets intresse. Lagstiftningen förefaller att uppfylla kraven i artikeln. 

Artikel 35 i förslaget gäller riktat stöd till brottsoffer med särskilda behov och riskutsatta grupper. Enligt 1 punkten i artikeln skulle medlemsstaterna säkerställa att specifikt stöd ges till personer som löper ökad risk att utsättas för våld mot kvinnor eller våld i nära relationer, till exempel papperslösa kvinnliga migranter eller kvinnliga fångar. Förslaget lämnar det i viss mån oklart hurdant stöd artikeln avser och hur artikeln relateras till artikel 27. I .överläggningarna borde artikelns innehåll klargöras. 

Förutom vad som ovan konstaterats ska i överläggningarna allmänt övervägas huruvida nuvarande lagstiftning för offrens och förövarnas del med tillräcklig exakthet motsvarar direktivförslagets skyldigheter att anordna tjänsterna. Vid behov bör man bereda sig på att klarlägga behovet av en precisering av lagstiftningen (exempelvis i fråga om anordnande av social- och hälsovårdstjänster, uppskattning av brottsoffrets behov samt förpliktelserna till flermyndighetssamarbete). 

3.4  Förebyggande lagstiftning

Artikel 36 i förslaget gäller åtgärder för att förhindra våld mot kvinnor och familjevåld. I Finland har ett flertal åtgärder vidtagits för att förebygga våld mot kvinnor. Detaljerna i de skyldigheter artikeln innehåller behöver emellertid granskas i förhandlingarna. 

Artikel 37 i förslaget gäller utbildning och information för yrkesgrupper. Punkt 1 i artikeln gälleryrkesgrupper som sannolikt kan komma i kontakt med brottsoffer, såsom brottsbekämpande myndigheter, domare och åklagare. Punkt 2 i artikeln gäller utbildning av yrkesgrupper inom hälsovården. Enligt artikel 7 borde den utbildning som avses i punkt 1 och 2 vara regelbunden och obligatorisk. 

Utbildning som åtminstone delvis fyller kraven i artikeln tillhandahålls redan nu till ett flertal olika aktörer. I överläggningar borde en noggrannare bedömning göras om huruvida det är ändamålsenligt eller möjligt att förutsätta att den utbildning som avses i punkt 1 och 2 i artikeln ska vara obligatorisk, och vilken inverkan ett sådant förslag skulle ha hos olika yrkesgrupper. Förslaget skulle åtminstone för hälsovårdspersonalen förutsätta en förbättring av personalens förmåga att identifiera följder av kvinnlig könsstympning och åtföljande behandling. Förverkligandet av förslaget skulle förutsätta att ämnet i större utsträckning skulle införas i hälsovårdens grundutbildning, tilläggsutbildning för de yrkesutbildade samt en utveckling av vården av dem som utsatts för könsstympning. Högskolorna svarar emellertid självständigt för innehållet i grundexamina med stöd av grundlagen.  

Artikel 38 i förslaget förutsätter att interventionsprogram inrättas för att förebygga och minimera risken för brott eller för återfall i sådana brott. Program bör även tillhandahållas för personer som fruktaratt de kan begå våldsbrott. Punkt 1 i artikeln överensstämmer med nuläget i Finland. Även program som överensstämmer med punkt 2 i artikeln kan fås, men fortsatt tillgång till programmen kan på grund av osäker finansiering inte garanteras. 

3.5  Bestämmelser om samordning och samarbete

Artikel 39 i förslaget gäller samordnade verksamhetspolicyer och samordningsorgan. Artikelns innehåll motsvarar i stora drag bestämmelserna i artikel 7 och 10 i Istanbulkonventionen. Artikeln förefaller att gå längre än Istanbulkonventionen, då samordningsorganens uppdrag enligt förslaget även skulle omfatta regional och lokal nivå. Kommittén för bekämpning av våld mot kvinnor och familjevåld NAPE har inrättats som ett samordningsorgan som avses i artikel 10 i Istanbulkonventionen. 

I artikel 40 i förslaget skulle införas en bestämmelse om en förpliktelse att säkerställa en effektiv samordning och samverkan mellan relevanta myndigheter. I fråga om brott mot barn har man genom den så kallade lagen om ordnande (lag om ordnande av utredningar av sexual- och misshandelsbrott mot barn, 1009/2008, 4 §) avsett att säkerställa verksamhetsförutsättningarna för enheterna för rättspsykiatri och rättspsykologi för barn och unga. Enheterna verkar inom ett samarbete som omfattar ett flertal branscher och finansieras av statsunderstöd för utveckling av verksamheten. Den nuvarande verksamheten kan delvis anses motsvara de förutsättningar artikeln framhåller. Det tilltagande antalet anmälningar om våldshandlingar mot barn samt de förfaringssätt som håller på att tas fram har emellertid aktualiserat behovet av att uppdatera lagen i anslutning till myndighetssamarbete och utbyte av information. 

Artikel 41 i förslaget framhåller att medlemsstaterna bör samarbeta och samråda med organisationer i det civila samhället. Skyldigheten att samarbeta i syfte att förebygga våld och inom samtliga delområden bekämpa våld ingår i artiklarna 8 och 9 i Istanbulkonventionen. Kraven i artikeln kan uppfyllas inom ramen för nuvarande verksamhet.  

Enligt artikel 42 i förslaget ska medlemsstaterna underlätta självreglerande åtgärder som vidtas av leverantörer av förmedlingstjänster i samband med detta direktiv, i synnerhet åtgärder för att stärka deras interna mekanismer att motverka det onlinematerial som avses i artikel 25 punkt 1 och förbättra utbildningen av berörda anställda i hur de brott som avses i den artikeln kan förebyggas, samt hur personer som utsatts för dessa brott kan bistås och stödjas i överensstämmelse med artikel 25. Detta skulle vara ny lagstiftning Finland.  

Artikel 43 i förslaget gäller samarbetet mellan medlemsstaterna. Finland medverkar aktivt i det arbete som utförs av ämbetsverk och nätverk inom EU. Kraven i artikeln kan troligtvis uppfyllas inom ramen för nuvarande verksamhet och samarbete.  

Den statistik som avses i artikel 44 i förslaget kan delvis hämtas i Statistikcentralens samlingar av rättsstatistik. Det förekommer inget system för insamling av alla de uppgifter som avses i artikeln.