I den nya läropliktslagen stadgas att en läropliktig ha rätt till inkvarteringsersättning om vissa kriterier uppfylls. Kriterierna uppfylls om bland annat färdvägen från den läropliktiges hem till närmaste gymnasium eller yrkesläroanstalt överstiger 100 kilometer och om den läropliktige inte har möjlighet att bo i läroanstaltens avgiftsfria internatboende. 

Den här gränsdragningen vid 100 kilometer orsakar problem i skärgården och på glesbygden där fungerande kollektivtrafik saknas. På dessa områden borde resetiden kunna beaktas för att bevilja en läropliktig inkvarteringsersättning. Speciellt i skärgårdsförhållanden där färdvägen även består av färjor och förbindelsebåtar blir resetiden orimligt lång till närmaste gymnasium eller yrkesläroanstalt även om avståndet i kilometer inte överskrider 100 kilometer. 

Houtskär i Åbolands skärgård är ett exempel: Från Houtskär till närmaste gymnasie- och yrkesskoleutbildning är färdvägen under 100 km men längs vägen finns 3—5 landsvägsfärjor och resetiden med buss till och från läroanstalten blir närmare 5 timmar per dag. För dem som bor i byar längre bort från Houtskär centrum, där bussen startar, tillkommer resan till och från bussen. Därtill även väntetid på bussen eftersom kollektivtrafiken i skärgården inte går så ofta. I praktiken är det alltså inte ett alternativ att pendla utan eleven måste flytta till orten där gymnasiet eller yrkesläroanstalten finns. 

I de fall att gymnasier inte erbjuder internat hamnar gymnasieeleverna i en ojämlik ställning jämfört med elever på yrkesläroanstalt. I till exempel Pargas där Houtskär-eleverna utför studierna på andra stadiet erbjuds internat för dem som går i yrkesläroanstalt men inte för gymnasieeleverna.  

Syftet med den nya läropliktslagen är att studierna på andra stadiet ska bli avgiftsfria för de ungdomar som omfattas av den utvidgade läroplikten och att öka jämlikheten i utbildningen. Det här syftet uppfylls inte gällande inkvarteringsersättningen.