Enligt regeringens förslag ska utlänningslagen innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning, med stöd av vilket nivån på den föreslagna lönegränsen fastställs. Kriterierna, utifrån vilka lönegränsen fastställs, är dock alltför breda och vaga. Det försvårar bedömningen av vilka konsekvenser lönegränsen kommer att få, i och med att det inte har definierats exakt när lönegränsen höjs nästa gång och till vilken nivå. I propositionen konstateras det också att om lönegränsen inte stiger, kommer dess effekt av avta snabbt och vara noll senast år 2029. Förvaltningsutskottet bör således ändra lagförslaget så att lönegränsen med stöd av förordningen kan ses över årligen, så att bland annat inkomstutvecklingen beaktas. På så sätt skulle justeringen av lönegränsen också vara mer förutsägbar, vilket skulle minska osäkerheten för både arbetsgivare och utländska arbetstagare. 

Enligt propositionen ska lönegränsen fastställas till 1 600 euro i månaden i enlighet med regeringsprogrammet. Vid bedömningen av storleken på den lönegräns som införs bör man ännu utreda att utländska arbetstagare har en faktisk möjlighet att försörja sig med den lön som de förtjänar. Nivån är också lägre än den lägsta lönen enligt de nuvarande kollektivavtalen. Det har också förutspåtts att lönerna kommer att höjas i samband med kommande kollektivavtalsförhandlingar. Utgångsnivån för lönegränsen kan alltså bedömas vara rätt så låg. Det är också värt att notera att nivån på lönegränsen är anspråkslös när man jämför med våra grannländer. Till exempel i Estland är motsvarande lönegräns 1 685 euro och i Sverige omkring 2 370 euro. Lönegränsen innebär också en risk för att nivån på lönegränsen blir den högsta lön man är villig att betala till utländska arbetstagare. Lönen för utländska arbetstagare ska i första hand bestämmas på det sätt som fastställts i kollektivavtalet för respektive bransch när det gäller lönegrupper, arbetstagarens kunnande och erfarenhet samt heltidsarbete. Det som sägs ovan stöder enligt vår åsikt slutsatsen att nivån på lönegränsen bör granskas årligen genom en förordning och så att till exempel den allmänna löneutvecklingen tas i beaktande. 

Lönen ska överstiga lönegränsen kalkylmässigt under varje månad som uppehållstillståndet för arbetstagare är i kraft, och detta kontrolleras vid prövningen av fortsatt tillstånd. Det har dock varken klargjorts eller utretts vilka sammantagna konsekvenser detta krav och regeringens planerade regel med högst tre månaders arbetslöshet för utländska arbetstagare kommer att ha. Utöver arbetslöshet påverkas arbetstagarnas försörjning av olika branschspecifika särdrag. Lönen kan variera från månad till månad exempelvis på grund av olika arbetstids- och utjämningssystem. Det nuvarande förslaget till granskning av inkomsterna beaktar inte den faktiska helhet som arbetstagarens lön och arbetssituationen bildar. 

Förvaltningsutskottet bör ytterligare överväga om en granskning av om lönen är tillräcklig ska ske så att arbetstagarens lön i genomsnitt överskrider lönegränsen under tillståndets giltighetstid, i stället för varje månad. Dessutom bör de sammantagna konsekvenserna av den aktuella propositionen och den planerade propositionen med förslag till högst tre månaders arbetslöshet för utländska arbetstagare klargöras. Det bör också säkerställas att tillfällig arbetslöshet inte utgör ett hinder för fortsatt tillstånd, om sökanden redan har fått ny sysselsättning. 

Regeringen tänker i princip rätt när den vill kräva att arbetstagare som anländer till landet ska ha en faktisk möjlighet att försörja sig med den lön de förtjänar. Däremot kan jag inte godta den schablonmässiga inkomstgräns på 1 600 euro i månaden som regeringen föreslår att bestäms genom förordning av statsrådet. Den föreslagna lönegränsen beaktar inte sådana variationer i arbetets natur som förekommer inom olika branscher. Jag anser det mer motiverat att gränsen fastställs så att den motsvarar minimilönen enligt kollektivavtalet för respektive bransch. Om det inte finns något kollektivavtal ska gränsen vara minst 1 600 euro i månaden. 

Jag vill också påpeka att lönebeloppet också påverkas av andra faktorer. Arbetsplatserna inom till exempel landsbygdsnäringarna, trädgårdsbranschen och pälsdjursuppfödningen är placerade i glesbygdsområden, där boendekostnaderna är betydligt lägre än på tillväxtorterna. Det är, utöver lönsamheten, en av orsakerna till att minimilönerna inom dessa branscher på sina håll rör sig nära den föreslagna lönegränsen. 

Jag anser att man vid tillämpningen av gränsen bör ha prövningsrätt och möjlighet att bedöma den genomsnittliga inkomstnivån. I de inkomster som granskas ska man beakta totallönen, det vill säga också eventuella lönetillägg och naturaförmåner (enligt den nivå som skattemyndigheten fastställt). Begreppet lön avser inte enbart kontantlön och ofta erbjuder arbetsgivare på landsbygden också en bostad som bostadsförmån, eftersom arbetsplatsen finns på glesbygden. Detta måste vara möjligt också i fortsättningen. 

Jag välkomnar att man strävar efter att finländska arbetslösa ska få sysselsättning. Faktum är dock att utländsk arbetskraft är ett livsvillkor för vissa branscher. Bland annat finansministeriet har konstaterat att behovet av utländsk arbetskraft ökar i och med att de årskullar som är i arbetslivet blir mindre. Varje ledig arbetsplats som förblir utan en arbetstagare är ett hinder för en snabb ekonomisk tillväxt för Finland och kan rentav hota försörjningsberedskapen. 

Det är bra och välkommet att man strävar efter att de som kommer till Finland med uppehållstillstånd för arbetstagare ska få sådan lön för sitt arbete som de facto är tillräcklig att leva på. Tyvärr är propositionen bristfällig på många sätt och försätter många utländska arbetstagare i en oskälig ställning, både sådana som är på väg att flytta till Finland och sådana som redan bor här. 

För det första skulle en ny begränsning göra ställningen för den som flyttat till landet ännu mer osäker. Systemet med arbetsbaserat uppehållstillstånd är sedan tidigare komplicerat och saknar flexibilitet, och systemet är redan förenat med många begränsningar, såsom rätten att arbeta, prövningen av tillgången på arbetskraft och en strikt försörjningsförutsättning som måste uppfyllas varje månad. Samtidigt inskränks tillståndsmyndighetens och domstolarnas prövningsrätt när det gäller att beakta till exempel omständigheter som hänför sig till utlänningens privatliv och familjeliv. 

Dessutom beaktas inte i tillräcklig utsträckning propositionens konsekvenser för barnets rättigheter och ställning. Eftersom statsrådet kan besluta att höja lönegränsen med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning, kan konsekvenserna för barnen vara större än vad som bedöms i propositionen. I propositionen bör det därför vara möjligt att avvika från den fastställda lönegränsen för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, inklusive barnets bästa. 

I konsekvensbedömningen påpekas det att höjningen av inkomstgränserna minskar arbetskraftsinvandringen och att effekterna framför allt berör arbetsavtal på deltid. En höjning av inkomstgränserna skulle innebära att allt färre arbetsgivare kan anställa utländsk arbetskraft på deltid, vilket också ökar osäkerheten kring rekryteringen. Deltidsanställningar är dock viktiga eftersom de är ett sätt att komma in på arbetsmarknaden när man av en eller annan orsak inte har möjlighet att arbeta heltid. 

Dessutom är lönen för till exempel en praktik- eller introduktionsperiod i regel lägre än normal lön, varvid inkomsterna inte nödvändigtvis räcker till för att inkomstgränsen ska uppnås. De föreslagna ändringarna kan ytterligare försvåra möjligheterna att avancera i arbetslivet och få arbete med högre lön i Finland. 

Utgångspunkten ska vara att arbetstagare som kommer till Finland garanteras en lön som är tillräcklig för att leva på. Detta förutsätter, utöver iakttagande av kollektivavtal och lagar, att arbetstagaren kan erbjudas tillräckligt med arbetstimmar. Man bör sträva efter att minska ofrivilligt deltidsarbete i större utsträckning än vad som föreslås i propositionen, till exempel genom att stärka arbetsgivarnas skyldighet att erbjuda mertidsarbete. Propositionen löser inte heller de problem med arbetskraftsexploatering som man effektivare kunde ingripa i till exempel genom att effektivisera arbetarskyddstillsynen och ge fackförbunden rätt att väcka talan. 

Även om en lön som är tillräcklig för att leva på är en motiverad grund för beviljande av arbetsrelaterat uppehållstillstånd, kan en kategorisk lönegräns på 1 600 euro också medföra problem i synnerhet när den kombineras med regeringens övriga åtstramningar av invandringspolitiken, såsom den så kallade tremånadersregeln. Vid utskottets utfrågningar har det framkommit att det inte har gjorts någon bedömning av hur den aktuella propositionen och andra lagändringar som är under beredning sammantaget påverkar ställningen för utländska arbetstagare. 

Enligt propositionen är lönegränsen ett absolut villkor för att bli beviljad tillstånd och inga undantag är möjliga. Kravet som gäller lönegränsen avviker således från försörjningsförutsättningen enligt 39 § i utlänningslagen, från vilken det är möjligt att avvika om det finns exceptionellt vägande skäl, eller om barnets bästa kräver det. Bestämmelser om en motsvarande möjlighet till avvikelse bör övervägas också i samband med den nu aktuella propositionen. 

Också diskrimineringsombudsmannen rekommenderar i sitt yttrande till utskottet att det tas i beaktande att den som tillämpar lagen bör ha prövningsrätt att avvika från lönegränsen till exempel om det är oskäligt att inte bevilja tillstånd eller om tillgodoseendet av barnets bästa kräver det. Ett av kriterierna för undantag kunde också gälla personer som har etablerat sig i Finland och som med stöd av regeringens andra lagstiftningsprojekt hotas av utvisning redan efter tre månaders arbetslöshet. I en sådan situation kan det vara motiverat att tillämpa exempelvis en lägre lönegräns, om personen har möjlighet att få anställning på deltid och på det sättet kan undvika att bli utvisad. 

Också i propositionen har man lyft fram risker i anslutning till det föreslagna kravet som gäller lönegränsen. I och med de föreslagna ändringarna kan det vara möjligt att vissa företag försöker maskera anställningsförhållanden som företagsverksamhet, vilket är ett växande problem särskilt i fråga om utländsk arbetskraft. Dessutom har risken för missbruk av underleverantörskedjor och utstationerad arbetskraft lyfts fram. Dessa risker framhäver behovet av ett bredare åtgärdspaket för att eliminera utnyttjandet av utländsk arbetskraft.