Propositionens innehåll

I regeringens proposition RP 179/2024 rd om ändring av utlänningslagen och lagar som har samband med den föreslås det att den som arbetar i Finland med ett uppehållstillstånd för arbetstagare i fortsättningen ska söka nytt arbete inom tre månader (huvudregeln) eller sex månader (särskilda grupper) om arbetet som utgör grunden för uppehållstillståndet upphör i förtid. Enligt förslaget har arbetsgivaren också skyldighet att meddela myndigheten när arbete som är grund för ett uppehållstillstånd har upphört i förtid. Skyldigheten är förenad med hot om sanktioner. Dessutom utvidgas rätten att arbeta med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare till att gälla branscher där det har konstaterats råda brist på arbetskraft i hela Finland. 

Tidsgränsen på tre eller sex månader

De föreslagna tidsgränserna för att hitta nytt arbete är för strama. Flera av remissinstanserna var eniga om detta. Lagförslaget kommer att försvaga Finlands konkurrenskraft och göra landet mindre attraktivt för utländska experter samt förvärra bristen på kompetent arbetskraft. Redan nu råder det konkurrens mellan olika länder om utländska experter och regeringens proposition försvagar Finlands ställning i denna konkurrens. 

Propositionen berör personer som redan befinner sig i landet och som kan ha haft arbetstillstånd i Finland en längre tid. De befinner sig redan i landet och har lärt känna det finländska arbetslivet och den finländska kulturen. De har redan integrerats i Finland och har också möjlighet att få arbete lättare än de som precis kommit hit för att arbeta. En del har också kommit hit med sin familj. 

Dessa personer kan till exempel på grund av det dåliga konjunkturläget ställas inför en situation där anställningsförhållandet upphör av orsaker som inte beror på dem. I en sådan situation kan det till exempel i glesbygdsområden vara svårt att hitta nytt arbete. Dessutom är det överallt i Finland mycket svårt att realisera egendom på så kort tid, till exempel sälja en ägarbostad. 

Lagändringen skapar osäkerhet också för hela familjen, eftersom de övriga familjemedlemmarnas uppehållstillstånd ofta är beroende av anknytningspersonens uppehållstillstånd på grund av arbete. Ovissheten om framtiden gör det svårare för familjen att integreras i det nya landet och det är svårt att göra upp framtidsplaner. Dessutom höjs tröskeln för att ta med familjen och för att integreras. 

Möjligheterna att få arbete inom tre eller sex månader är beroende av bland annat ansökningsprocessernas längd och det allmänna sysselsättningsläget. För arbetssökande med ett främmande språk som modersmål är arbetssöknings- och rekryteringsprocesserna långa, atypiska anställningsförhållanden vanliga och sysselsättningsförutsättningarna överlag mer känsliga för konjunkturvariationer. Det svaga konjunkturläget kan leda till att det dröjer länge att få nytt arbete eftersom det finns ett överutbud av arbetskraft och färre lediga arbetsplatser. 

Undersökningar visar att omkring 55 procent av arbetslöshetsperioderna bland personer med uppehållstillstånd på grund av arbete varade längre än tre månader. Omkring 40 procent av arbetslöshetsperioderna varade längre än ett halvår. Också för infödda finländare är det svårt att hitta nytt arbete inom tre månader. Exempelvis hade 55,3 procent av alla som fick inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning år 2022 varit arbetslösa i mer än tre månader. Det tar alltså ungefär lika lång tid för infödda finländare och arbetskraftsinvandrare att få arbete under en arbetslöshetsperiod. 

Därför skulle det vara förnuftigt att uppehållstillståndet är lika långt för alla, dock längre än tre månader. Det skulle också vara tydligt för invandrarna, arbetsgivarna och dem som beviljar uppehållstillstånd. I Danmark och Norge kan du till exempel få visum för att söka jobb i sex månader efter att du anmält dig som arbetslös. Nästan alla remissinstanser har förordat en längre skyddstid. 

Den föreslagna skyddstiden på tre månader ansågs vara för kort enligt Centralhandelskammaren, Business Finland, diskrimineringsombudsmannen, NTM-centralen i Nyland, utvecklings- och förvaltningscentret, Suomen startup-yhteisö ry, Finlands Näringsliv, STTK rf, FFC rf, Företagarna i Finland rf, Työn ja talouden tutkimus LABORE, Akava rf, Ingenjörsförbundet rf, Fackförbundet Pro rf, Industriförbundet rf, Valmet Automotive Oyj Uusikaupunki, Servicefacket PAM rf och Teknikens Akademiker TEK. 

Förtydligande av lagstiftningen

Med tanke på de berörda parterna och myndighetstolkningen är det bra att bestämmelserna om återkallande av uppehållstillstånd på grund av arbete förtydligas. Hittills har arbetsgivarna i varierande mån meddelat att anställningsförhållanden har upphört, och ofta har myndigheten inte fått någon information alls. Situationen har försatt arbetstagarna i en ojämlik ställning. 

Inkomstregistret och anmälan till det bör utvecklas så att det blir lättare för myndigheterna att verifiera arbete som utförts i Finland. Det förutsätter också den minimiinkomstgräns på 1 600 euro som fastställts i regeringens proposition RP 68/2024 rd. 

Arbetsrelaterat utnyttjande

Flera remissinstanser lyfte fram att utvisningsregeln kan leda till ökat arbetsrelaterat utnyttjande. Risken för utnyttjande kan öka om personen för att förlänga uppehållstillståndet måste ta emot vilket arbete som helst på vilka anställningsvillkor som helst. Dessutom kan arbetsgivarens skyldighet att informera att arbete som baserar sig på arbetsrelaterat uppehållstillstånd upphör göra arbetstagarens mera beroende av arbetsgivaren. När uppehållstillståndet för arbetstagare är starkare kopplat till ett anställningsförhållande, får arbetsgivaren betydande makt i förhållande till arbetstagaren. 

Arbetsrelaterat utnyttjande är ett växande fenomen på den finländska arbetsmarknaden. De fall som har uppdagats inom flera branscher har visat att det inte handlar om enskilda fall utan om ett större problem. Därför kan man inte enbart förutsätta att arbets- och näringsministeriet och Migrationsverket följer situationen utan man måste genom olika åtgärder se till att utnyttjandet av arbetstagare bättre kan förhindras. 

Lönedumpning bör kriminaliseras så att företagen inte kan uppnå konkurrensfördelar genom att betala för låga löner till arbetstagarna. Dessutom bör fackföreningarna ges rätt att väcka talan för att bättre försvara arbetstagarnas rättigheter, särskilt i fråga om utsatta arbetstagare, såsom arbetskraftsinvandrare. 

Tillgångsprövning

Enligt propositionen behåller regeringen systemet för tillgångsprövning i dess nuvarande form. Tillgången på arbetskraft prövas i fråga om arbetstagarens ansökan om uppehållstillstånd när tillståndet ansöks för första gången. Dessutom prövas tillgången på arbetskraft även på ansökan om fortsatt tillstånd, om tillstånd ansöks för en annan bransch än den som det första tillståndet beviljades för. Om anställningsförhållandet har varat över nio månader och upphör, undviker den som söker fortsatt uppehållstillstånd för arbetstagare tillgångsprövningen och kan söka arbete inom de branscher där det har konstaterats råda brist på arbetskraft i hela landet. 

Skillnaderna mellan de regionala riktlinjerna och den riksomfattande förteckningen blir inte tillräckligt tydliga, och de kan påverka systemet med tillgångsprövning negativt. Finansministeriet konstaterade redan i sitt remissvar om lagförslaget att det inte tydligt framgår av propositionen vilket mervärde de riksomfattande riktlinjerna har i förhållande till de befintliga regionala riktlinjerna. 

EU:s direktiv om ett kombinerat tillstånd

Propositionen hänför sig också till det direktiv om ett kombinerat tillstånd som lyder under EU-lagstiftningen. Direktivet ska sättas i kraft nationellt senast den 21 maj 2026. Direktivet innehåller bestämmelser om minimivillkor för skyddstiden. Enligt artikel 11.4 a i direktivet får uppehållstillstånd inte återkallas under tre månader efter att arbetstagaren har blivit arbetslös och under sex månader om arbetstagaren har hunnit arbeta i minst två år. Enligt direktivet om ett kombinerat tillstånd får en medlemsstat dock tillåta en innehavare av ett kombinerat tillstånd att vara arbetslös under en längre period. 

I Finland införs i och med den aktuella propositionen en skyddstid på tre månader som motsvarar minimitiden i direktivet, även om skyddstiden kunde ha varit längre. Det är viktigt att följa hur andra länder agerar utifrån direktivet, eftersom andra länder kan gynnas i konkurrensen om internationella experter ifall de inför längre skyddstider. 

Uppföljning

Propositionen har redan konstaterats ha negativa konsekvenser för arbetskraftsinvandrarnas bild av Finland. Det är dessutom viktigt att följa upp om det arbetsrelaterade utnyttjandet ökar och vidta åtgärder utifrån uppföljningen. 

Företagarna i Finland konstaterade i sitt yttrande att arbetsgivarens informationsskyldighet i samband med att en utländsk arbetstagares anställningsförhållande upphör ökar den administrativa bördan för arbetsgivaren och att skyldigheten inte är nödvändig med tanke på myndighetstillsynen. Företagarna i Finland påpekade också att arbetsgivaren redan nu med stöd av 82 § i utlänningslagen är skyldig att försäkra sig om en utländsk arbetstagares rätt att arbeta och skyldig att underrätta arbets- och näringsbyrån om att en utländsk arbetstagare har anställts (från och med den 1 januari 2025 Migrationsverket). Den föreslagna ändringen utvidgar arbetsgivarens anmälningsskyldighet till att också gälla situationer där anställningsförhållandet upphör. 

Regeringen föreslår att lagen ändras så att arbetsgivaren blir skyldig att underrätta Migrationsverket om ett anställningsförhållande för en tredjelandsmedborgare upphör. Informationsskyldigheten har i hög grad bedömts med avseende på traditionella anställningsförhållanden och exempelvis inhyrd arbetskraft har inte alls beaktats. 

En tredjelandsmedborgare kan stå i anställningsförhållande till flera olika arbetsgivare och även ha korta anställningsförhållanden under sin vistelse. Denna aspekt beaktas inte i propositionen. Centerns utskottsgrupp anser därför att lagförslaget kommer att öka byråkratin oskäligt mycket samt kostnaderna för företagen inom rekryteringsbranschen. Samtidigt medför ändringen oskäligt mycket extra arbete för Migrationsverket. 

Finlands näringsliv rf konstaterar i sitt yttrande att Migrationsverket har rätt att utnyttja uppgifterna i inkomstregistret. Bland de obligatoriska uppgifterna i registret finns uppgifter om löneutbetalning nästan i realtid: betalaren meddelar uppgifter om betalda prestationer inom fem dagar från betalningstiden. Som kompletterande uppgifter kan man lämna uppgifter om bland annat anställningsförhållandets längd. Från flera lönebetalningssystem överförs också de kompletterande uppgifterna automatiskt till inkomstregistret. Uppgiften om att anställningsförhållandet upphör kan anmälas till inkomstregistret till och med på förhand. 

Därför skulle det vara ändamålsenligt att arbetsgivarna inte har någon informationsskyldighet utan att den ersätts med en uppföljning som baserar sig på Migrationsverkets inkomstregister. Det skulle avsevärt minska den administrativa bördan för företagen. En annan möjlighet är att arbetsgivarens informationsskyldighet slopas, om tredjelandsmedborgaren får nytt arbete inom 14 dygn från det att det föregående anställningsförhållandet har upphört. 

I regeringens proposition RP 179/2024 rd föreslås det att den som arbetar i Finland med uppehållstillstånd på grund av arbete ska hitta nytt arbete inom tre eller sex månader om arbetet upphör i förtid. Dessutom är arbetsgivaren skyldig att meddela när arbetet upphör. Vidare utvidgas rätten att arbeta med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare till att gälla branscher där det har konstaterats råda brist på arbetskraft i hela Finland. 

En skyddstid på tre eller sex månader är för kort

Den utvisningsregel på tre eller sex månader som regeringen föreslår är ett led i regeringens invandringspolitik som påverkar Finlandsbilden negativt, gör det svårare att lösa problemet med brist på kompetent arbetskraft och orsakar problem för dem som redan befinner sig i landet och som är en del av det finländska samhället. 

Remissinstanserna och de sakkunniga har i stor utsträckning ansett att de skyddstider på tre och sex månader som föreslås i propositionen är för korta. Rekryteringen kan ta väldigt länge, vilket innebär att enbart jobbsökningsprocessen kan ta längre än tre månader. Dessutom kan det till exempel finnas färre lediga arbetsplatser under sommartid, vilket kan göra det särskilt svårt att hitta nytt arbete på tre månader. Det blir hela tiden vanligare med lämplighetstester och flera intervjuer, vilket drar ut på rekryteringsprocesserna ytterligare i framtiden. 

Som diskrimineringsombudsmannen betonar i sitt yttrande kan det redan på grund av diskriminering vara särskilt svårt för invandrare att få arbete på så kort som tre månader. Det är tyvärr mycket vanligt i det finländska arbetslivet att rekryteringen görs på basis av till exempel ursprung och språkkunskaper. Diskrimineringen framhävs särskilt när personer från länder utanför EU söker arbete. Diskrimineringen kan fördröja processen med att få arbete och förlänga arbetslöshetsperioden. 

Utvisningsregeln drabbar personer som redan arbetar i Finland. Propositionen har redan nu ökat osäkerheten och oviljan hos utlänningar som arbetar i landet att arbeta kvar här. 

Propositionen har konsekvenser för barn och familjer

Tre- och sexmånadersregeln påverkar inte bara arbetstagarna utan också deras familjer. Till följd av utvisningsregeln blir det osäkert om man kan stanna kvar i Finland, vilket försvagar familjemedlemmarnas vilja att anpassa sig och integreras. Plötsliga förändringar i barnens sociala nätverk och verksamhetsmiljö och den osäkerhet som familjen står inför är inte i enlighet med barnets bästa. 

Utvisningsregeln kan också leda till ökat arbetsrelaterat utnyttjande. Samtidigt kan arbetsgivarens skyldighet att informera att arbete som baserar sig på arbetsrelaterat uppehållstillstånd upphör göra arbetstagarens mera beroende av arbetsgivaren. 

En människoorienterad invandringspolitik svarar också på bristen på arbetskraft

Den föreslagna utvisningsregeln är problematisk med tanke på Finlands ekonomi och sysselsättning. Propositionen försvagar Finlands attraktionskraft som målland för experter när deras rätt att arbeta och vistas här är förknippad med osäkerhet. Det lockar inte fler experter till Finland. 

Det är uppenbart att Finlands ekonomi inte kan fås in på ett hållbart spår utan betydande satsningar på invandring. Finland bör i fråga om arbetskraften ha som mål att tredubbla nettoinvandringen i förhållande till genomsnittet på 2000-talet. Man bör eftersträva minst 400 000 nya sysselsatta senast 2040. 

Man bör dock inte se på invandring helt och hållet utifrån ekonomisk statistik, utan man måste också se till människorna och deras behov och önskemål. Finland behöver nya invånare som kommer hit för att bosätta sig och skapa sig ett liv. Propositionen strider helt mot detta mål.