Regeringen Orpo-Purras plan för de offentliga finanserna för 2025–2028 lägger grunden för nedskärningar i de offentliga utgifterna som syftar till att skapa privat tillväxt. Nedskärningar i de offentliga utgifterna leder inte till ekonomisk tillväxt. Vid utfrågningen konstaterades det att nedskärningarna minskar den ekonomiska tillväxten med 0,5 procentenheter 2025 och 2026. 

Ekonomisk tillväxt kan skapas bland annat genom en fungerande affärsverksamhet i företagen, god ledning, kompetent arbetskraft, satsningar på utbildning, FoUI, en förutsägbar affärs- och verksamhetsmiljö och en ekonomisk politik som stöder den ekonomiska tillväxten. I Finland har produktivitetsökningen under de senaste 15 åren varit nära noll. Företagens investeringar har inte ökat trots att företagens konkurrenskraft har underlättats genom olika åtgärder, bland annat 2015 års konkurrenskraftslösning, genom vilken socialskyddsavgifter överfördes på arbetstagarna. Utdelningen från företagen har dock ökat, men den har inte kanaliserats till investeringar. 

Vid balanseringen av de offentliga finanserna bör man använda en utgifts- och inkomstanpassning som fördelar balanseringen av ekonomin rättvisare. I regeringens plan för de offentliga finanserna för de kommande åren ser vi endast utgiftsnedskärningar och skattehöjningar som försämrar medborgarnas vardag. Dessa åtgärder kommer inte att öka den ekonomiska tillväxten och produktiviteten. Höjningen av den allmänna mervärdesskattesatsen drabbar mest de svagaste, som använder merparten av sina inkomster till obligatoriska utgifter såsom mat, boende och transporter. 

De försämringar i arbetslivet som regeringen redan har gjort (begränsning av strejkrätten) och planerat, bland annat att utvidga lokala avtal till icke-organiserade företag utan skyldigheter, kommer att leda till problem inom många branscher och öka instabiliteten på arbetsmarknaden, vilket försvagar sysselsättningstillväxten. Ingripandet i arbetsmarknaden och förhandlingssystemet har inga sysselsättningskonsekvenser som kan påvisas genom FM:s kalkyler. 

Sysselsättning

Regeringen Orpo-Purra eftersträvar genom sina så kallade sysselsättningsåtgärder 100 000 ytterligare sysselsatta, med hjälp av vilka de offentliga finanserna antas bli stärkt med över 2 miljarder euro. Finansministeriet har uppskattat att det antal ytterligare sysselsatta som regeringen eftersträvar kommer att förverkligas först på lång sikt. 

Regeringens sysselsättningspolitik grundar sig enbart på nedskärningar i den sociala tryggheten och förhoppningar om att nedskärningarna i den sociala tryggheten kommer att skapa arbete för människorna. Sakkunniga lyfte fram att bedömningen av sysselsättningseffekterna har varit bristfällig i propositionerna och beräkningarna. Det har varit fallet vid beaktandet av korseffekterna till exempel när det gäller slopandet av barnförhöjningarna och nedskärningarna av bostadsbidraget. Ett mer heltäckande beaktande av korseffekterna skulle klart minska nedskärningarnas sysselsättande effekt. 

När det gäller sysselsättningsskyldigheten har bedömningen av sysselsättningseffekterna dessutom varit vilseledande, eftersom den minskade offentliga sysselsättningen inte har beaktats i dem. När det gäller att slopa sysselsättningsskyldigheten har man således endast beaktat den ökade sysselsättningen på den öppna arbetsmarknaden, men inte den minskade sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Detta ger en felaktig bild av sysselsättningseffekten, eftersom beredskapsarbetarna räknas som sysselsatta i Statistikcentralens arbetskraftsundersökning på samma sätt som andra som utför lönearbete. I propositionen konstateras det att sysselsättningsskyldigheten påverkar rätten till inkomstrelaterad dagpenning för cirka 8 500 personer, vilket torde motsvara ungefär antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn. Det innebär att en ändamålsenlig beaktande av sysselsättningsskyldigheten och en saklig bedömning av korseffekterna minskar sysselsättningseffekten med nästan 9 000 personer. 

Regeringen saknar fullständigt faktiska sysselsättningsåtgärder för att förbättra de arbetssökandes ställning på arbetsmarknaden och öka produktiviteten. Satsningar på utbildning (bl.a. omfördelning av vuxenutbildningsstödet), förbättring av resurserna för arbetskraftsservicen, minskning av ofrivilligt deltidsarbete, satsningar på sysselsättning av äldre, förbättring av arbetslivskvaliteten (bl.a. genom att minska sjukfrånvaron) och främjande av arbetskraftsinvandring är faktiska metoder för att påverka sysselsättningsgraden och därigenom den ekonomiska tillväxten. Också satsningar på arbetshälsa främjar produktivitetsökningen. Vi har också en stor brist på arbetskraft inom vissa branscher, och det beror på det låga antalet utbildningsplatser inom dessa yrken. De bör utökas. 

Jobbkanalen Ab, som grundats för att förbättra sysselsättningen bland partiellt arbetsföra, står också på regeringens nedläggningslista. I stället för att upphöra borde Jobbkanalen Ab:s verksamhet ha utvecklats, och det borde ha utretts varför Jobbkanalen Ab inte har agerat på önskat sätt. De partiellt arbetsföra har dock en genuin vilja att delta på arbetsmarknaden och deras kompetens bör därför tas i bruk inom branscher med brist på arbetskraft. 

Sysselsättningsutvecklingen under det senaste året har varit dålig. Jämfört med april 2023 finns det 41 000 fler arbetslösa och 17 000 färre sysselsatta och antalet sysselsatta kvinnor minskade med 18 000. Bland unga under 25 år ökade arbetslösheten med över 5 000, bland dem som varit arbetslösa i över ett år, således långtidsarbetslösa med nästan 7 700, och bland utländska arbetslösa med något under 6 300. 

Arbetskraftsinvandring

I planen för de offentliga finanserna identifieras lägesbilden i fråga om Finlands försvagade försörjningskvot och konstateras det att befolkningen fortsätter att åldras snabbt under de följande decennierna utan högre fruktsamhet eller en betydande ökning av invandringen. 

Arbetskraftsinvandring är därför ett viktigt sätt att svara på den försämrade försörjningskvoten och stärka Finlands offentliga finanser. För närvarande är regeringens åtgärder för att främja arbetskraftsinvandring dock otillräckliga och regeringen försvårar lockandet av internationella experter till Finland genom flera lagändringar, såsom en tremånaders arbetslöshetsbestämmelse. I stället behövs tydliga mål och satsningar på att öka arbetskraftsinvandringen. För att man verkligen ska lyckas främja arbetskraftsinvandring måste regeringens linje vara enhetlig, konsekvent och hela regeringen måste erkänna arbetskraftsinvandringens betydelse för Finlands framtid. I annat fall kan åtgärder för att främja arbetskraftsinvandring gå förlorade. 

Jämlikhet och likvärdighet

Det finländska arbetslivet ska vara en bra och trygg plats för alla. Nackdelarna med regeringens lagstiftningsreformer drabbar klart fler kvinnor och barn och leder till att jämställdheten mellan kvinnor och män försämras. De konsekvensanalyser ur jämställdhetsperspektiv som gjorts i samband med ingångna och kommande lagförslag borde ha gjorts särskilt nu när betydande strukturella reformer genomförs under regeringsperioden, bland annat på arbetsmarknaden och den inom den sociala tryggheten. 

Det är också ytterst viktigt att konsekvenserna av de nedskärningar som regeringen har för avsikt att genomföra i sin helhet bedöms bättre än i propositionen utifrån den inriktning, det kön, de åldersgrupper, den etniska bakgrund och den funktionsnedsättning som nämns ovan. De korseffekter av oskäliga nedskärningar som drabbar samma människor upprepade gånger måste också bedömas på rätt sätt. 

Nedskärningarna kan till skillnad från regeringens statiska kalkyler leda till beteendeeffekter, genom vilka sysselsättningen försämras och i verkligheten också jämställdhetsutvecklingen avbryts och försämras. Vid genomförandet av planen för de offentliga finanserna måste man i fråga om lagförslagen göra en konsekvensanalys ur jämställdhetsperspektiv i tillräcklig omfattning för att jämställdhetsutvecklingen inte ska stanna upp och försämras. 

Arbetarskydd och bekämpning av grå ekonomi

Regeringen har för avsikt att genomföra ett produktivitetsprogram för statsförvaltningen, som trots sitt namn är ett program för nedskärning av vitala myndighetsfunktioner. Avsikten är att arbetarskyddsmyndigheternas resurser ska skäras ned och de kommer att ha en stor försvagande effekt på tillsynen över arbetarskyddet. Arbetarskyddsmyndigheternas lagstadgade uppgifter har ökat i fråga om tillsynen över former av arbetsrelaterat utnyttjande (människohandel, ocker och bedrägeri). Det ökade behovet av övervakning av användningen av utländsk arbetskraft samt de utmaningar som nya former av tvångsarbete medför (plattformsekonomi, lättföretagsamhet, sammankoppling och uppsplittring av underentreprenader till allt mindre helheter) har ytterligare ökat arbetsbelastningen. 

Arbetarskyddsmyndigheten är viktig vid bekämpningen av arbetsrelaterade fenomen inom den grå ekonomin i samarbete med andra myndigheter. Dessutom tjänar arbetarskyddsmyndigheternas insats i bekämpningen av arbetsrelaterade fenomen inom den grå ekonomin i samarbete med andra myndigheter flerfaldigt in till staten de medel och årsverken som placerats i den. 

Det främsta sättet att konsolidera de offentliga finanserna är enligt regeringsprogrammet att påskynda tillväxten inom ekonomi och sysselsättning. Genom sina sysselsättnings- och tillväxtåtgärder eftersträvar regeringen 100 000 nya sysselsatta och en offentlig ekonomi stärkt med cirka två miljarder euro. Centern fäster stor vikt vid dessa mål och åtar sig att genomföra dem i sina egna alternativ. För närvarande ser det ut som om regeringens politik inte leder till de mål som regeringen fastställt. I Finland ökar nu bara arbetslösheten, konkurserna och skulden, inte ekonomin och människornas välfärd. 

En lika dyster bild av vår situation som beskrivits ovan målas i statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna för 2025–2028. 

Finansministeriet förutspår i planen att ekonomin inte växer alls i år utan är jämnt 0 procent. För nästa år beräknar finansministeriet en tillväxt på 1,6 procent. Det är oroväckande att den ekonomiska tillväxten efter nästa år enligt prognosen åter avtar. År 2026 väntas tillväxten vara 1,5 procent, år 2027 1,3 procent och år 2028 är den nere i 1,1 procent. 

I planen för de offentliga finanserna konstateras också att minskningen av befolkningen i arbetsför ålder och den svaga utvecklingen av arbetade timmar per arbetstagare minskar arbetsinsatsens tillväxteffekt på den ekonomiska produktionen. Produktionen minskar också när ökningen av deltagargraden och den strukturella arbetslösheten avtar och utvecklingen av befolkningen i arbetsför ålder börjar minska arbetsinsatsen i slutet av granskningsperioden. 

Finansministeriet förutspår att sysselsättningsgraden sjunker något i år och återgår till utgångsnivån 2023 under 2025. Mot slutet av ramperioden fortsätter sysselsättningen att öka och blir 76,1 procent 2028, medan siffran i utgångsläget 2023 var 73,2 procent. 

Centern uttrycker oro över regeringens åtgärder som direkt eller indirekt försämrar deltagandet i arbetet. Regeringen har slopat skyddade delar av förmånerna, varvid incitamenten för deltidsarbete kan minska. 

Centern påpekar att alla i arbetsför ålder på grund av sin livssituation, sitt hälsotillstånd eller närståendes vård- och omsorgsbehov inte har möjlighet eller förutsättningar att arbeta på heltid. Deltidsarbete är lika viktigt, värdefullt och värt att understöda i situationer där heltidsarbete inte är möjligt. Det är också fråga om att förändra arbetslivets attityder och till exempel söka individuella lösningar. 

Avskaffandet av vuxenutbildningsstödet försvagar tillgången på arbetskraft

Centern understödde inte att vuxenutbildningsstödet slopas, eftersom slopandet av stödet kommer att förvärra bristen på arbetskraft ytterligare särskilt inom de kvinnodominerade branscherna för social- och hälsovård och småbarnspedagogik och försvåra ordnandet av lagstadgade tjänster både i kommunerna och välfärdsområdena. 

Centern föreslår i stället att vuxenutbildningsstödet revideras så att stödet riktas effektivare än för närvarande till branscher med brist på arbetskraft. Då skulle vuxenutbildningsstödet även i fortsättningen möjliggöra omskolning och vidareutbildning, särskilt inom de branscher där arbetstagarna måste ha en viss examen för att uppfylla de formella kvalifikationskraven. 

Yrkena inom kommun- och välfärdssektorn är mestadels reglerade och behörighetsvillkoren för dessa yrken förutsätter också examensinriktad tilläggsutbildning och fortbildning. Man har under de senaste åren kompletterat lagstiftningen som preciserar personaldimensioneringen och behörighetsvillkoren inom den offentliga sektorn, vilket i sin tur ökar behovet av att avlägga examina. 

Tillgången på formellt kompetenta arbetstagare kommer att försämras i och med att vuxenutbildningsstödet slopas. De negativa konsekvenserna av att stödet dras in drabbar inte bara offentliga tjänster utan också privata företag och aktörer inom den tredje sektorn och försvårar rekryteringen av kompetent arbetskraft. Enligt Näringslivets forskningsinstitut Etlas undersökning från 2021 är vuxenutbildningsstödets effekter på sysselsättningen och inkomsterna störst inom social- och hälsovården. Enligt arbets- och näringsministeriets Arbetskraftsbarometer (2023) råder det mest brist på närvårdare, sjukskötare, specialsakkunniga inom socialt arbete, lärare inom småbarnspedagogik och speciallärare. Vuxenutbildningsstödet används uttryckligen inom social- och hälsovårdsbranschen, räddningsväsendet, undervisningssektorn och småbarnspedagogiken, där behovet av kompetensutveckling är störst. 

Enligt ny statistik från Sysselsättningsfonden ökade antalet ansökningar om vuxenutbildningsstöd inom social- och hälsovårdssektorn 2023 jämfört med 2022. År 2023 fanns det sammanlagt 10 801 stödtagare som avlade studier inom social- och hälsovårdssektorn. Av dem hade 3 425 personer redan utbildning inom social- och hälsovården sedan tidigare, medan 7 376 personer sökte sig från en annan bransch för att studera inom social- och hälsovården. Antalet personer som arbetade inom social- och hälsovården men som skaffade sig ny utbildning inom en annan bransch var 2 218. 

År 2023 utbildade sig över 1500 personer inom småbarnspedagogiken och undervisningssektorn. Av dem var 91 procent sådana som bytte bransch. Också inom dessa branscher behövs det på grund av arbetets natur och lagstadgade uppgifter som kräver formella kvalifikationer tilläggsutbildning och fortbildning som baserar sig på examen och som antingen utvidgar det egna kunnandet eller där man ovanpå en tidigare examen avlägger examen på följande utbildningsnivå, såsom exempelvis när man studerar från närvårdare till sjukskötare, från socionom till socialarbetare eller från barnskötare inom småbarnspedagogik till lärare inom småbarnspedagogik. 

Vuxenutbildningsstödet har varit ett viktigt sätt att främja de anställdas arbetshälsa och förlänga tiden i arbetslivet. Vuxenutbildningsstödet har varit en effektiv kanal för kontinuerligt lärande och den har motiverat till att avancera i arbetslivet, utvecklas på eget initiativ och minska belastningen i det egna arbetet. 

Centern ser det som beklagligt att regeringen inte har gjort adekvata bedömningar av vilken inverkan indragningen av vuxenutbildningsstödet har på tillgången på kvalificerad personal inom olika branscher. Regeringen har inte heller i tillräcklig utsträckning bedömt vilka konsekvenser slopandet av stödet har för möjligheterna för personer med olika grundutbildning inom olika branscher att höja sin egen kompetens- och utbildningsnivå under arbetskarriären efter indragningen av vuxenutbildningsstödet. 

Vuxenutbildningsstödet har redan tidigare gjort det möjligt för personer med yrkesexamen inom social- och hälsovården att höja utbildningsnivån och avancera till nya uppgifter inom sektorn. I studierna inom social- och hälsovården är det i allmänhet inte möjligt att genomföra långvarig arbetslivspraktik om man samtidigt jobbar heltid. 

Centern anser det vara problematiskt att regeringen inte har lagt fram eller till riksdagen lämnat några konkreta förslag som tryggar vuxnas utbildning i fortsättningen. Centern anser att utvecklingen av det nuvarande vuxenutbildningsstödet bör fortsätta med en modell som särskilt beaktar de särskilda behoven inom de reglerade social- och hälsovården och fostrings- och undervisningsområdena, så att bristen på kompetent arbetskraft inom dessa branscher inte förvärras ytterligare. 

Vi anser det motiverat att mer specifikt än i nuläget avgränsa och omfördela vuxenutbildningsstödet. I stället för att stödet dras in bör villkoren för erhållande av stöd definieras på nytt till exempel genom att det fastställs en övre åldersgräns för stödtagarna, varvid tiden i arbetslivet efter stödperioden är längre än vad som för närvarande förutsätts i villkoren för vuxenutbildningsstöd, och genom att den genomsnittliga stödnivån sänks. Centerns mål är att behovet av stöd för vuxenutbildning halveras. (Den avvikande meningens förslag till ställningstagande 1).  

Slopandet av alterneringsledigheten

Centern motsätter sig förslaget att systemet med alterneringsledighet slopas. De ändringar som regeringen Orpo genomfört kommer få negativa ytterst konsekvenser för närståendevårdarna samt för förutsättningarna för närståendevård. 

På grund av det ökade behovet av vård får förutsättningarna för anhörig- och närståendevård inte försämras i en situation där antalet äldre ökar och välfärdsområdenas ekonomi även i övrigt är stram. Orpos regering har som mål att möjligheterna att kombinera närståendevård och förvärvsarbete förbättras. 

Alterneringsledigheten har gjort det möjligt för en del av dem som utnyttjar alterneringsledigheten att vårda en närstående vars hjälpbehov ökar. Alterneringsledigheten har tryggat ekonomin så att man för en kortare tid har kunnat vara borta från förvärvsarbete för att fokusera på omsorgen av en närstående till exempel i en betungande livssituation. Alterneringsledigheten har varit ett andningshål för många närståendevårdare i situationer där det har varit krävande att kombinera förvärvsarbete och vård av en närstående. Det kan till exempel vara situationer där ett barn insjuknar i en kronisk sjukdom och det behövs en förälders närvaro under vården och för att ordna vården, men ännu vanligare är att det rör sig om kvinnor i medelåldern som tar hand om sina föräldrar eller svärföräldrar.Bättre ork i arbetet är en central faktor när det gäller att förlänga tiden i arbetslivet. Alterneringsledigheten främjar den alterneringsledigas arbetshälsa och ork att arbeta kvar. Alterneringsledigheten har också haft en betydande sysselsättningsfrämjande effekt för alterneringsvikarierna som har haft lättare att få arbete på den öppna arbetsmarknaden efter ett alterneringsvikariat. 

Centern anser att systemet med alterneringsledighet bör utvecklas i stället för att slopas. Systemet med alterneringsledighet bör riktas till de personer som vill kombinera närståendevården med sin rådande livssituation, till exempel när det gäller vård av ett sjukt barn eller en äldre närstående. Centern vill främja alla metoder för att stärka närståendevården, eftersom det är en kostnadseffektiv lösning för samhället och också en människovärdig och ofta önskad lösning för dem som vårdas. (Den avvikande meningens förslag till ställningstagande 2). 

Gradering av det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt arbetets längd

I regeringsprogrammet för regeringen Orpo har man kommit överens om att se över utkomstskyddet för arbetslösa så att incitamenten att arbeta blir starkare. Regeringen graderar nivån på det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt arbetslöshetens längd. Centern vill däremot gradera utkomstskyddet för arbetslösa enligt tiden i arbete före arbetslösheten. En längre tid i arbete före arbetslösheten ska berättiga till ett längre utkomstskydd för arbetslösa än en kort arbetshistoria. För närvarande och efter den föreslagna ändringen är varaktigheten för det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa densamma oberoende av hur länge personen har varit i arbetslivet före arbetslösheten. Centern anser inte att en sådan modell är tillräckligt sporrande och rättvis. 

Centerns mål är att genom reformen uppnå de konsekvenser för de offentliga finanserna som är av samma storleksklass som regeringen uppskattade att den kommer att uppnå med sin egen modell. Enligt arbetsgruppen för utveckling av utkomstskyddet för arbetslösa kan graderingen enligt arbetets längd stärka de offentliga finanserna med cirka 200 miljoner euro genom en modell där utkomstskyddet för arbetslösa för varje 5 månaders arbete inflyter 100 dagar och det maximala antalet är 400 dagar.Centerns mål är en modell där det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa inflyter redan från kortvariga arbetspass. Centern uppmuntrar regeringen att till riksdagen lämna en ny proposition om gradering av det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa enligt tiden i arbetslivet före arbetslösheten. (Den avvikande meningens förslag till ställningstagande 3).  

Rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa för alla som uppfyller villkoren

Centern vill också utvidga rätten till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa på lika villkor för alla sysselsatta. Centern anser att det strider mot försäkringsprincipen att alla sysselsatta blir tvungna att betala arbetslöshetsförsäkringspremie för sin lön, liksom alla arbetsgivare till löntagare, men att endast de som hör till en arbetslöshetskassa har rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa när arbetslösheten börjar, även om den som blivit arbetslös annars skulle uppfylla villkoren för inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa. 

I praktiken kan utvidgningen av det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa till en förmån som gäller alla sysselsatta genomföras exempelvis så att alla sysselsatta ska höra till en arbetslöshetskassa. Enligt en rapport som utredaren Mauri Kotamäki färdigställde 2018 (Kohti vakuuttavampaa ansioturvaa — Arvio ansiosidonnaisen työttömyysturvan kehittämismahdollisuuksista) uppgår finansieringsunderskottet till 228 miljoner euro med beaktande av kassornas ökade medlemsavgiftsinkomster. Av underskottet skulle 110 miljoner riktas till pensionssystemet. 

Reformen kan finansieras till exempel genom att finansieringsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa ses över så att kostnaderna täcks med arbetslöshetsförsäkringspremier. Den lönesumma som ligger till grund för försäkringspremierna uppgår till cirka 100 miljarder euro, vilket innebär att höjningen av arbetslöshetsförsäkringspremien för varje 0,1 procentenhet medför cirka 100 miljoner euro. Reformen kunde ha genomförts redan från början av året, när Sysselsättningsfonden i och med de senaste årens kraftiga sysselsättningsutveckling hade möjlighet att avsevärt sänka arbetslöshetsförsäkringspremierna. 

Centern förutsätter att regeringen skyndsamt bereder en reform som ska respektera försäkringsprincipen för alla sysselsatta och som innebär att alla som betalar arbetslöshetsförsäkringspremier har rätt till inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa på lika villkor. (Den avvikande meningens förslag till ställningstagande 4). 

Hur lönesubventionerat arbete tillgodoräknas i arbetsvillkoret

Centern uttrycker sin oro över vilka konsekvenser de lagändringar som regeringen beslutat om har för det lönesubventionerade arbetet. I fortsättningen tillgodoräknas lönesubventionerat arbete i regel inte alls i arbetsvillkoret. Lönesubventionerat arbete är arbete som arbetstagaren utför i ett anställningsförhållande och för vilket lönen betalas enligt kollektivavtal. Syftet med lönesubventionerat arbete är att främja sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Lönesubvention kan beviljas om en arbetslös arbetssökande har brister i yrkeskompetensen, om personen har fyllt 60 år och är långtidsarbetslös eller om han eller hon har en varaktig skada eller sjukdom som försämrar förutsättningarna att få arbete. 

Den lagändring som regeringen främjat försätter arbetstagare som arbetar i lönesubventionerat arbete i en annan ställning än andra arbetstagare. Ändringen kommer att göra det betydligt mindre attraktivt att arbeta med lönesubvention och därmed också i övrigt förlänga arbetslöshetsperioderna för personer som har svårare att få jobb samtidigt som behovet av och kostnaderna för social- och hälsovårdstjänsterna ökar. Ändringen inverkar negativt också på förutsättningarna för aktörer i små kommuner och tredje sektorn att få arbetstagare till exempel på landsbygden. 

Uppföljning av effekterna av regeringens politik

Centern anser det vara nödvändigt att regeringen följer lagändringarnas konsekvenser. Flera av regeringens lagändringar ökar avsevärt användningen av grundtrygghet och utkomststöd. Centern uttrycker bekymmer över att bedömningen av förändringarnas sammantagna konsekvenser är bristfällig. Konsekvenserna av förmånsnedskärningar är betydande särskilt för barnfamiljer och kommer därför sannolikt att öka barnfamiljsfattigdomen. Många lagändringar ökar också den regionala ojämlikheten. 

Vi anser att det är nödvändigt att regeringens sysselsättningsmål och konsolideringsmålen för de offentliga finanserna nås. Vi är emellertid oroade över om regeringen kommer att uppnå dessa mål. Därför bör regeringen kontinuerligt följa sysselsättnings- och ekonomiutvecklingen och vilka konsekvenser lagändringarna har för måluppfyllelsen samt vid behov vidta åtgärder. 

Arbetskraftsinvandring

Den stora stötestenen i regeringens sysselsättningspolitik hänför sig till arbetskraftsinvandring. De sakkunnigas budskap är klart: utan arbetskraftsinvandring kan Finlands ekonomi inte fås på en hållbar grund. 

Finland konkurrerar med andra europeiska länder om kompetent arbetskraft, och där sänder varje åtgärd som försvagar invandringen fel signal. Regeringen skärper till exempel villkoren för naturalisation och tvingar experter att lämna landet om de inte hittar en ny arbetsplats inom sex eller tre månader. Enligt en enkät som gjorts av nätverket Specialist in Finland är åtstramningen av villkoren för naturalisation nästan lika kritisk för internationella experter bosatta i Finland som den regel på tre och sex månader som regeringen planerar. 

I många europeiska länder bedrivs för närvarande en sysselsättningspolitik som är helt motsatt. Exempelvis Tyskland har beslutat att sänka kravet på boendetid från åtta till fem år, medan Finland håller på att höja det från fem till åtta år. 

I planen för de offentliga finanserna minskas också de ersättningar som betalas till kommunerna för främjande av integration. En försämrad integration kan på längre sikt också leda till att sysselsättningen försvåras. 

Utbildning och kompetens

Finland behöver mer välutbildat folk från daghem till företag inom grön teknik. Därför är regeringens betydande nedskärningar i utbildningen till exempel inom yrkesutbildningen ytterst skadliga. Nedskärningarna i yrkesutbildningen drabbar särskilt dem som vill byta yrke mitt i sin yrkeskarriär. Tvärtom bör det kontinuerliga lärandet stärkas i denna situation. Även om den modell för vuxenutbildningsstöd som är inriktad på ett begränsat antal sektorer är välkommen är den inte tillräcklig för att förbättra situationen. 

Anpassningsbördan är fortfarande orättvis

Regeringens nedskärningar riktas fortfarande orättvist. Höjningen av den allmänna mervärdesskatten från 24 till 25,5 procent riktas till låg- och medelinkomsttagare. Detta är orättvist särskilt i en situation där indexen för många förmåner har frysts genom tidigare beslut. 

Beskattningen kunde också ha stärkts på ett mer rättvist sätt. Regeringen rör inte heller i denna situation vid betydande direkta stöd och skattestöd som skadar miljön, även om gallringen av stöden inte har några stora negativa konsekvenser för sysselsättningen. Regeringen fastställer inte heller något pris för olägenheterna, även om man genom miljöskatter kan stärka både statshushållningens och miljöns tillstånd. Regeringen rör inte heller vid skatteskevheter, såsom beskattningen av utdelningar från onoterade bolag, trots att de sakkunniga rekommenderar en reform av systemet. 

Likabehandling och jämlikhet

Dessutom bör det noteras att redogörelsen om planen för de offentliga finanserna inte innehåller någon jämställdhetsrelaterad bedömning. Att utföra en högkvalitativ konsekvensanalys ur jämställdhetsperspektiv i rätt tid försummas upprepade gånger. De finanspolitiska riktlinjer på medellång sikt som på ett betydande sätt styr samhällets verksamhet har oundvikligen konsekvenser för jämställdheten. 

Som diskrimineringsombudsmannen påpekar finns det fortfarande behov av en färdplan för att stärka arbetslivsdelaktigheten för personer med funktionsnedsättning. För arbetet mot människohandel och våld mot kvinnor behövs inte bara resurser utan också strukturer, eftersom våld mot kvinnor fortfarande är ett centralt problem med avseende på de mänskliga rättigheterna och jämställdheten i Finland. Dessutom bör reformen av sysselsättningstjänsterna stärka jämlikheten i arbetslivet och man måste vinnlägga sig om att organen för jämlikhet kan fungera. Tillräckliga resurser måste tryggas för jämställdhetsombudsmannens verksamhet. 

Dessutom bör man i högre grad fokusera på att främja möjligheterna att förena arbete och familj samt på att bekämpa diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet. Arbetstagarnas familjeledigheter och de fungerande småbarnspedagogiska tjänster som samhället erbjuder är väsentliga i detta avseende. Trots reformen av familjeledigheterna har vården en könssegregerad karaktär och den inverkar särskilt på kvinnors möjligheter att delta i förvärvsarbete. En eliminering av diskriminering på grund av graviditet och familjeledighet på arbetsmarknaden skulle främja jämställdheten och kan bedömas ha positiva konsekvenser också för sysselsättningen. 

I planen för de offentliga finanserna föreslås också flera andra ändringar i välfärdsområdenas verksamhet och finansiering. Det är viktigt att bedöma vilka eventuella konsekvenser sänkningen av behörighetsvillkoren har för arbetsmarknadsställningen och löneutvecklingen för de kvinnor som arbetar som socialarbetare, till största delen kvinnor, inom den kvinnodominerade social- och hälsovårdssektorn. 

Regeringens politik handlar om en historisk förändring på systemnivå där den nordiska välfärdsstaten körs ner och den nordiska arbetsmarknadsmodellen närmar sig en östeuropeisk arbetsmarknadsmodell. Ramförhandlingarna och planen för de offentliga finanserna 2025–2028 för regeringen till en ny nivå av en radikal klasspolitik: besluten vid ramförhandlingarna drabbar framför allt de social- och hälsovårdstjänster som befinner sig i kris sedan tidigare och som behöver tilläggsfinansiering. Att försätta social- och hälsovården i krisläge har en betydande inverkan på finländarnas välfärd och hälsa, arbetstagarnas ställning, utbudet av arbetskraft och jämlikheten mellan dem. 

Enligt utredning till utskottet minskar efterfrågan på arbetskraft på grund av den svaga konjunkturen och antalet sysselsatta minskar samt antalet arbetslösa ökar 2024. Samtidigt höjer åtgärderna för att anpassa de offentliga finanserna konsumentpriserna, minskar den privata och offentliga konsumtionen och minskar på så sätt avsevärt den totala efterfrågan och sysselsättningen. Regeringen har också beslutat rikta anpassningsåtgärderna inom den offentliga ekonomin så att de på ett oskäligt sätt slår mot de finländare som har det sämst ställt och försämrar situationen särskilt för kvinnodominerade sektorer inom den offentliga sektorn. 

Sysselsättning och arbetsmarknad

Anpassningen och stärkandet av hållbarheten i de offentliga finanserna måste ske på ett sätt som inte orsakar oskäliga sociala skador och mänskligt lidande och som i konjunkturpolitiskt hänseende är förnuftigt. Regeringens överdimensionerade anpassningsåtgärder fördröjer den ekonomiska tillväxten med sammanlagt cirka 0,5 procentenheter 2025 och 2026. Den avtagande ekonomiska tillväxten försvagar efterfrågan på arbetskraft och minskar på så sätt ökningen av antalet sysselsatta och bromsar minskningen av antalet arbetslösa. Till följd av anpassningsåtgärderna är det relativa sysselsättningstalet 2025 uppskattningsvis 0,2 procentenheter lägre och det relativa arbetslöshetstalet 0,1 procentenheter högre. 

Den svaga sysselsättningsutvecklingen 2024 stärks av regeringens ovilja att stödja återhämtningen inom byggbranschen som befinner sig i fritt fall samt höjningarna av mervärdesskatten, som tär på köpkraften och försätter framför allt små företag i trångmål. Samtidigt har regeringens ensidiga arbetsmarknadspolitik lett till en kris på arbetsmarknaden och gör höstens arbetsmarknadsomgång exceptionellt krävande. Antalet arbetsdagar som gått förlorade till följd av strejker hotar att öka, även om regeringen på ett exceptionellt sätt har börjat begränsa strejkrätten. 

Enligt planen för de offentliga finanserna slopas statsunderstödet till Jobbkanalen Ab för specialuppgifter som främjar sysselsättningen av partiellt arbetsföra, och regeringen har inte föreslagit några kompensationsåtgärder för att främja sysselsättningen av partiellt arbetsföra. Vänsterförbundet anser att nedläggningen av Jobbkanalen Ab är ett fel och förutsätter tilläggssatsningar för att stödja sysselsättningen bland partiellt arbetsföra. 

Även om nedskärningarna i socialskyddet enligt planen för de offentliga finanserna motiveras med sysselsättning, har särskilt nedskärningarna i bostadsbidraget och slopandet av utkomstskyddets skyddade belopp negativa konsekvenser för incitamenten att arbeta. Regeringens åtgärder ökar också antalet mottagare av utkomststöd med upp till 100 000 personer, vilket innebär att de ekonomiska bidragsfällorna förvärras. 

Regeringens beslut att dra in vuxenutbildningsstödet är ett allvarligt misstag som hotar att ytterligare förvärra bristen på arbetskraft särskilt inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken. Regeringen har inte heller lämnat någon ersättande modell till riksdagen, och någon sådan finns ännu inte i sikte på flera år. Samtidigt skär regeringen också ned yrkesutbildningen och gör det på många sätt mindre attraktivt att flytta till Finland för att arbeta. 

Det produktivitetsprogram för statsförvaltningen som ingår i planen för de offentliga finanserna hotar att leda till betydande nedskärningar i tillsynen över arbetarskyddet, vilket kan försvaga arbetslivets kvalitet och öka mängden missbruk. Samtidigt kräver det tilltagande utnyttjandet av utländsk arbetskraft samt nya fenomen som plattformsekonomi och lättföretagande tvärtom tilläggsresurser för tillsynen över arbetarskyddet. 

Jämställdhet

I planen för de offentliga finanserna har det inte tagits in någon separat bedömning ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen har över huvud taget fortlöpande försummat att bedöma konsekvenserna för jämställdheten, och många av dess åtgärder, såsom slopandet av vuxenutbildningsstödet och alterneringsledigheten, riktar sig oproportionerligt mot kvinnor och kvinnodominerade branscher. 

De omfattande tilläggsnedskärningarna inom social- och hälsovården vid ramförhandlingarna försvagar tillgången till vård och hotar att förvärra de ökande jämställdhetsproblemen i det finländska samhället, det vill säga hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna. 

Regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten drabbar oproportionerligt hårt enföräldersfamiljer som kan förlora hundratals euro i månaden för sin försörjning. Detta gäller också ensamförsörjare som arbetar heltid och som inte genom tilläggsarbete kan kompensera för en betydande försämring av försörjningen utan i fortsättningen till och med blir beroende av utkomststöd. Detta i kombination med regeringens arbetarfientliga och kvinnofientliga arbetsmarknadspolitik, där man i namn av den så kallade exportmodellen i praktiken planerar ett löneförhöjningstak för kvinnodominerade branscher, bidrar till att öka fattigdomen bland arbetstagare och den allmänna utsiktslösheten inom kvinnodominerade branscher.