Ekonomisk tillväxt är fortfarande bara en dröm; investeringsprogrammet genererar ingen tillväxt
Budgetpropositionen för 2025 innehåller utgiftsnedskärningar på cirka 1,8 miljarder euro. Dessutom minskar ersättningarna för kommunernas skatteinkomstbortfall med cirka 0,3 miljarder euro. Trots detta ökar anslagen med nästan en miljard euro jämfört med budgeten för 2024.
Trots regeringens stora utgiftsnedskärningar kommer statens penninganvändning alltså att minska i mycket liten utsträckning nästa år, till skillnad från vad man kan sluta sig till av den offentliga debatten om anpassningen. Skuldsättningen fortsätter, det tas en rekordstor skuld, och regeringen Orpo når inte sina mål på den här punkten heller.
Regeringens åtgärder handlar snarare om omfördelning av utgifter än om en egentlig minskning av utgifterna. Därför kommer också underskottet i nästa års budget att vara nästan lika stort som i år. Regeringens mål i fråga om att förbättra sysselsättningen och ekonomin uppnås inte, men nackdelarna realiseras bland annat i form av en massiv ökning av den ekonomiska utsattheten, urholkning av klimatmålen och försenad tillväxtstart. Finländarna är de som får lida av detta, både nu och i framtiden.
Enligt de sakkunniga som ekonomiutskottet hört är bland annat tillväxtprognosen ett instabilt underlag för regeringens budget. Risken för den ekonomiska tillväxten i Finland under de kommande åren orsakas av de strukturella problemen i energisystemet i euroområdet – särskilt i Tyskland, som är ett viktigt exportland för Finland – samt av vårt underläge i den tekniska utvecklingen, till exempel inom bilindustrin. Å andra sidan hotar anpassningarna av de offentliga finanserna under de kommande åren i alla stora EU-medlemsländer, men också i många små länder, att bromsa upp tillväxten mer än vad som anges i finansministeriets och kommissionens bedömningar. Omfattande anpassningsåtgärder i kombination med motstånd mot de gemensamma investeringar som föreslagits av bland annat Mario Draghi hotar att fördjupa roten till de ekonomiska problemen och den svaga tillväxten i Europa, dvs. den svaga produktivitetsutvecklingen.
I tillväxtpolitiken nöjer sig regeringen med att öka FoU-satsningarna i enlighet med det parlamentariska samförstånd som nåddes under den föregående regeringen. Men till skillnad från den parlamentariska överenskommelsen fokuseras finansieringen mycket snävt på företagsstöd samtidigt som den långsiktiga finansieringen av grundforskningen får en mindre del än vad som avtalats. Man strävar efter att påskynda investeringarna också genom särskilda åtgärder bland annat genom att lindra samfundsskatten för så kallade gröna investeringar som inleds 2025. Men vilken effekt det har på investeringarna har dock ifrågasatts och de fiskala effekterna realiseras först nästa valperiod.
Staten strävar också efter att öka kapitalinvesteringarna i företag. För detta ändamål överförs 300 miljoner euro till Finlands Industriinvestering, varav 100 miljoner 2025. Effekterna av denna åtgärd, som i sig är ett steg i rätt riktning men sannolikt inte kommer att räcka till, kommer att klarna när Industriinvesterings nya industripolitiska uppdrag fastställs i större detalj. Regeringen har som ambition att stärka förutsättningarna för tillväxt genom offentliga investeringar i infrastruktur. Investeringarna ska finansieras genom försäljning av statlig egendom. Det är tveksamt om de tillväxtpolitiska åtgärderna är tillräckliga och i synnerhet om de är effektiva när det gäller att avsevärt stärka tillväxten. I synnerhet tillväxtåtgärderna saknar utbildningsinsatser som främjar tillgången på kompetent arbetskraft och arbetskraftsinvandringen.
I budgetpropositionen för 2025 ingår i investeringsprogrammet 200 miljoner för att åtgärda det eftersatta underhållet och 26 miljoner i anslag för investeringsprogrammets projekt 2025 samt 70 miljoner för att kompensera FPA-ersättningar för besök hos privatläkare.
I samband med budgetmanglingen beslutades dessutom om fullmakter på 472 miljoner och 140 miljoner för affärsprojekt och spetsprojekt för ren energi. Dessa fullmakter syns i budgeten för de kommande åren som utgifter. Den i regeringsprogrammet ingående investeringshelhet av engångsnatur som uppgår till 4 miljarder euro ska finansieras genom statens kapitalinkomster, genom avveckling av överkapitaliseringen av onoterade statsägda bolag och genom intäktsföringar från Statens bostadsfond. Genom programmet omvandlas statens kapitalinkomster till trafikinfrastruktur. På längre sikt blir inkomstflödet från sådana investeringar ganska magert. Det är klart att den finansieringsmodell som regeringen driver för att finansiera trafikprojekt genom att realisera statens produktiva egendom inte är en hållbar lösning för framtiden. Ännu mer obegripligt är det att höjningen av FPA-ersättningarna för privatläkarbesök kallas investeringar.
Intäktsföringarna från statens bostadsfond kan i sin tur leda till ett behov av större budgetfinansiering i framtiden, eftersom de försämrar fondens förutsättningar att fullgöra sina åtaganden. Skrotningen av bostadsfonden försvagar också framtidens verktyg för en kontracyklisk politik, till exempel genom att stödja bostadsbyggande och renoveringar under lågkonjunkturer. Att regeringen inte reagerar på den akuta krisen inom nybyggnation, skrotar bostadsfonden och skär ner bostadsbidraget kommer sammantaget att få dramatiska konsekvenser för bostadsmarknaden de närmaste åren. Problemen på bostadsmarknaden kommer för sin del att försvaga arbetskraftens rörlighet och den ekonomiska tillväxten.
Energi- och klimatpolitik
Genom de ambitiösa klimatmålen skapas ny tillväxt och en marknad för teknik och lösningar med låga koldioxidutsläpp. Det är vad Finland verkligen behöver nu. För att de gröna investeringarna ska kunna genomföras krävs det dock en konsekvent och förutsägbar politik, inte spretiga styrmedel och en nyckfull omvärld som regeringen tyvärr har skapat genom sin politik.
Regeringens klimatåtgärder är inte i linje med de åtgärder som enligt klimatlagen skrivits in i klimatplanen på medellång sikt (KAISU) och de gör det svårare att minska utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn, det vill säga till exempel utsläppen från trafiken. Regeringens proposition med förslag till budgetlag om att bromsa upp höjningen av distributionsskyldigheten för biodrivmedel bedöms öka utsläppen avsevärt i förhållande till den utveckling av distributionsskyldigheten som det beslutats om tidigare. Dessutom hotar de kollapsade sänkorna inom markanvändningssektorn att generera en miljardnota för Finland, när vi i framtiden blir tvungna att köpa utsläppsenheter av andra EU-länder. Ökningen av klimatskulden oroar inte regeringen, utan det blir en fråga för framtida regeringar och i sista hand för de finländska skattebetalarna.
Särskild uppmärksamhet måste fästas vid kontinuiteten och kostnadseffektiviteten i finansieringen av den gröna omställningen. Det krävs också en kritisk utvärdering av en del av stöden, såsom elektrifieringsstödet till den energiintensiva industrin. Stödet för elektrifiering av den energiintensiva industrin, som nu ligger på 150 miljoner euro, styr inte i någon betydande grad till minskade utsläpp, utan fungerar snarare som ett direkt produktionsstöd. När elpriset åter är lågt har den energiintensiva industrin ett incitament att elektrifiera sina processer och stödet kan dras in redan i förtid. Den starka marknadsstyrningen och den tekniska utvecklingen uppfyller målen för stödet för elektrifiering, och det finns inte längre någon grund för offentligt stöd av samma slag som tidigare.
Utvecklingen och ibruktagandet av ny teknik har en central roll i utfasningen av fossila importerade bränslen, stävjandet av klimatförändringen och kommersialiseringen av ny teknik. Vi måste se till att FoUI-stöden i framtiden bidrar till att öka utbudet av ny ren teknik. För att påskynda och effektivisera den nödvändiga förändringen är det viktigt att stödja ny teknik i forsknings- och demonstrationsfasen. Efter utvecklingsfasen måste all teknik klara sig på en konkurrensutsatt marknad.
Regeringen har för närvarande inte något nämnvärt energiomställningsincitament för hushållen, eftersom största delen av de stöd som riktas till hushållen och som påskyndat energiomställningen (inom miljöministeriets förvaltningsområde) skars ner redan i budgeten för 2024 och det inte heller utlovas mer anslag för dem nästa år.
Energistöd
Anslagen för energistöd minskar avsevärt. Samtidigt har den föregående regeringens framtidsinvesteringar av engångsnatur och finansieringsperioderna för Finlands program för hållbar tillväxt (RRF) avslutats. Fastän det fortfarande finns kvar anslag från RRF-projekten har bara 14 miljoner euro för 2025 reserverats för nya förbindelser för energistöd som stöder ibruktagande och kommersialisering av ny teknik samt investeringar i energieffektivitet. Energistödet utgör en del av den ekonomiska styrning som syftar till att styra energisystemet mot effektivare lösningar som är optimala med tanke på klimatet och miljön och som också har kommersiell potential.
Fullmakten för energistöd är mindre än det anslag som föreslogs i den senaste klimat- och energistrategin. Energistödets betydelse som styrmedel minskar således betydligt och försämrar inte bara effekten av regeringens övriga åtgärder utan också möjligheterna att nå klimatmålet. År 2023 beviljades energistöd till ett belopp av 296 miljoner euro för investeringar på 1,2 miljarder euro. Målet för 2025 är ett energistöd på 14 miljoner euro för att generera investeringar på 56–70 miljoner euro. Enligt budgetpropositionen genererar en euro som staten använder för denna stödform investeringar på uppskattningsvis 4–5 euro. När fullmakten för energistöd minskar, sjunker också volymen av de investeringar som kommer till genom hävstångseffekten.
Energistöd behövs särskilt för att främja införandet och kommersialiseringen av ny teknik och för att stödja investeringar i energieffektivitet. Energistödet uppgår inom investeringsprojekten till högst 30 procent och inom utredningsprojekten till högst 40 procent av de godtagbara kostnaderna. Dessutom kan stödet inom ett investeringsprojekt höjas med 10 procentenheter i fråga om ny teknik som ingår i projektet. Det behövs inget stöd för produktionsformer som utvecklats på den konkurrensutsatta marknaden, men utöver satsningar på forskning och utveckling är det viktigt att anslå medel till kommersialisering och demonstrationsprojekt som gäller ny teknik. Energistödet bör i fortsättningen utsträckas teknikneutralt exempelvis till utveckling av småskalig kärnkraft. Till grund för energistödsmodellen bör det framöver beredas ett mer omfattande teknikstöd för exempelvis investeringar i artificiell intelligens eller kvantberäkning.
FoU, tillgång på arbetskraft, högskoleutbildning
Regeringen har förbundit sig till det nationella målet att öka Finlands utgifter för forskning och utveckling (FoU-utgifterna) till 4 procent av bnp senast 2030. I enlighet med det nationella målet och den gällande FoU-finansieringslagen kommer statens FoU-finansiering att ökas till 1,2 procent i förhållande till bnp fram till 2030, under förutsättning att den privata sektorns insatser ökar till 2,67 procent av bnp. Bakgrunden till detta är den finansieringslag som godkändes under Marins regeringsperiod och som Orpos regering lyckligtvis inte har börjat skrota i sin sparkampanj. En genomslagskraftig allokering av FoU-satsningarna är en av de viktigaste åtgärderna under regeringsperioden med tanke på tillväxt och förnyelse. Vi har inte råd att misslyckas med det.
Regeringens FoU-politik utmanas dock av bristen på kompetent arbetskraft. En ökning av antalet FoU-experter är en förutsättning för att utöka en ambitiös FoU-verksamhet och utnyttja finansieringen effektivt. Uppskattningsvis behövs det årligen 2000 nya doktorer för forsknings- och utvecklingsuppgifter åren 2024—2030. Regeringen har inlett ett temporärt pilotförsök avseende doktorer för att tillgodose behovet. Visstidsresurserna för pilotförsöket är den enda post som universiteten får av den ökande FoU-finansieringen och trots fördelarna kommer den inte att räcka till. Universitetens och yrkeshögskolornas basfinansiering måste växa i samma proportion som basfinansieringen till andra FoU-aktörer.
Vi behöver arbetskraftsinvandring. Regeringens politik understryker det motsatta, att utländska experter inte är välkomna. Det finns dock en uppenbar risk för att bristen på kompetent arbetskraft blir en tillväxtbegränsande faktor när man återhämtar sig från konjunkturnedgången, om nettomigrationen i fortsättningen stannar på en nivå på cirka 15 000 personer enligt finansministeriets prognos. Att etablera arbets- och studentinvandringen på en nivå av cirka 40 000 personer (medeltalet för åren 2021—2023 är 38 000) vore ett förnuftigt mål och politiken bör se till att möjliggöra den.
Senast vid ramförhandlingarna 2025 behövs det beslut om en långsiktig och bestående höjning av finansieringsnivån för universitetens verksamhet. Det är nödvändigt att stärka universitetens FoU-finansiering för att finländsk forskning inom alla sektorer hålls i skick och för att FoUI-målen kan uppnås. Det enklaste vore att anvisa tilläggsfinansiering för basfinansieringen av universiteten och rikta finansieringen till FoU-verksamhet genom en skrivning i budgeten. Den ökande FoUI-finansieringen riktas nu ineffektivt. Grundforskningen kräver tilläggsresurser.
I slutrapporten från den parlamentariska FoUI-arbetsgruppen föreslogs det entydigt att finansiering bör riktas också direkt till högskolorna i en form som påminner om basfinansieringen. En betydande ökning av FoU-satsningar på FoUI-verksamheten innan utbildningsnivån höjs leder till att investeringarna rinner ut i löner eller i dåligt genomförda projekt på grund av bristen på tillräcklig kompetens. Samma utmaning gäller tilläggssatsningarna inom doktorsutbildningen, vars genomslagskraft kunde vara större om satsningarna i början hade satsats på att öka antalet utbildningar på lägre och högre nivå. Eftersom lägre examina än doktorsutbildning inte kan omfattas av FoU-finansiering, bör regeringen se till att utbildningen får tillräcklig långsiktig finansiering på andra sätt.
Det är positivt att det anvisas 3,8 miljoner euro för 2026 för att öka antalet nybörjarplatser vid högskolorna. Antalet innebär inte att utbildningsnivån vänds uppåt i enlighet med målen, men det är ett litet steg i rätt riktning. Finland behöver fler högskoleutbildade. Det råder bred enighet om målet att 50 procent av 25–34-åringarna ska ha högskoleexamen, men det kommer inte att uppnås genom dessa beslut inom den närmaste framtiden. Andelen högskoleutbildade har i Finland legat kring 40 procent under hela 2000-talet och sjunkit under medelnivån i OECD-länderna. I regeringsprogrammet ingår riktlinjer för att öka andelen högskoleutbildade. Över de åtgärder som behövs för att höja utbildningsnivån måste det utarbetas en plan som sträcker sig över flera valperioder och som snabbt kan börja genomföras.
Verksamheten inom exportfrämjande tjänster måste säkerställas trots ändringarna
Omorganiseringen av export- och internationaliseringstjänsterna hotar att bli en kritisk utmaning med tanke på hur de ökande FoU-satsningarna ska nyttiggöras. Vid budgetmanglingen beslutades det att budgetfinansieringen av Business Finlands utrikesfunktioner överförs till utrikesministeriets förvaltningsområde vid ingången av 2025. Överföringen verkställs i samband med den kompletterande budgeten. Överföringen av finansieringen leder till att hela Business Finlands utrikesnätverk och eventuellt också personal inom lednings- och stödfunktioner i Finland snabbt överförs tillsammans med sina uppgifter från Business Finland-organisationen till utrikesministeriets förvaltningsområde. Insatserna för att främja företagens export får inte avbrytas på grund av de administrativa ändringarna, utan tjänsterna måste fungera trots ändringarna.
Den relativt sett största nedskärningen av Business Finlands omkostnader gäller resurserna för att främja turismen. Visit Finlands omkostnader minskar 2025 till 7,8 miljoner euro från nivån på 11,8 miljoner euro i år.
Det är positivt att budgeten innehåller en bevillningsfullmakt på 10 miljoner euro för produktionsincitamentet för den audiovisuella branschen. Tyvärr gör de nya finansieringsvillkoren för 2025 det svårt för finländska företag att dra nytta av incitamentet.