Regeringens kulturpolitiska redogörelse behandlar upprätthållandet av kulturens grund samt förnyandet och livskraften av kulturen. Dessutom behandlas de verksamhetsförutsättningar som de kulturella och kreativa sektorerna behöver för att kunna öka deras samhälleliga inflytande fram till 2040-talet. En plan för genomförandet av redogörelsen utarbetas senare, och därför är det fortfarande öppet hurdana konkreta åtgärder som regeringen kommer att föreslå för att förbättra sektorns verksamhetsförutsättningar. Hittills har regeringen i första hand försvagat dem. Å ena sidan har regeringen gjort direkta nedskärningar i konsten och kulturen. Å andra sidan inverkar också försämringarna av arbetstagarnas rättigheter och nedskärningarna i den sociala tryggheten negativt både på möjligheterna att skapa konst och kultur och på möjligheterna att få ta del och njuta av konst och kultur då köpkraften också försämras.
Mera offentligt stöd i stället för nedskärningar
Sammantaget försvagas kulturens livskraft av de redan genomförda nedskärningarna i det offentliga stödet för kultursektorn, och således motsvarar de alltså inte målsättningen i redogörelsen. Mindre inhemska aktörer måste stödjas mer än de i nuläget stöds för att Finlands egen kultur- och konstproduktion ska förbli livskraftig ända in på 2040-talet. Inom kulturen, liksom inom andra sektorer, är huvudtrenden att marknaden koncentreras till globala plattformsbolag. Som sakkunniga påpekade kan man med offentlig finansiering säkerställa att det produceras kultur och konst i Finland på ett mångsidigt sätt och inte bara på kommersiella grunder. Det finns också aktörer inom konsten, till exempel teatrar, som får finansiering via statsandelssystemet för scenkonst, vilket förutsätter att aktören inte eftersträvar vinst. Det är viktigt att även allmännyttiga och icke-vinstdrivande kulturaktörer även fortsättningsvis får offentligt stöd. En oberoende, fri och samhälleligt ställningstagande konst stöder också den finländska demokratin. Kulturarbetarnas obundenhet måste alltså säkerställas vid fördelningen av det offentliga stödet.
Kulturarbetarnas försörjning måste tryggas
Inom de kreativa branscherna är det typiskt att inkomsterna består av flera källor, till exempel kortvariga anställningar, arbetsersättningar, försäljnings- och biljettintäkter, upphovsrättsersättningar och arvoden. Detta beaktas bristfälligt i vårt nuvarande system för social trygghet. Den sociala tryggheten för dem som arbetar inom de kreativa sektorerna måste förbättras också på annat sätt än genom den kombinationsförsäkring som regeringen nu planerar. För det första måste man se till att den som tecknar en kombinationsförsäkring också omfattas av försäkringsskyddet. Hur begreppet företagare i bisyssla tolkas bör förtydligas i arbetslöshetsmyndigheternas tolkningsanvisningar. Rätten till förmånen får inte gå förlorad om man arbetar samtidigt både som löntagare och som företagare. Detta bör garanteras. För det andra är det viktigt att utveckla konstnärsstipendiesystemet för att förbättra den sociala tryggheten för upphovsmännen inom branschen, såsom Centret för konstfrämjande också betonar. För konstnärer som arbetar med stöd av stipendium räcker inte stipendiebeloppet nödvändigtvis till för att täcka levnadskostnaderna samt kostnaderna för det konstnärliga arbetet. Centrala utvecklingsobjekt är alltså att höja nivån på stipendierna och binda dem till levnadskostnadsindexet samt att öka antalet stipendieår. Möjligheterna att teckna arbetslöshetsförsäkring för stipendier bör utredas. Den som arbetar med stöd av stipendiet ska ha rätt till inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning.
Upphovsrätt och artificiell intelligens
För de kreativa sektorerna är en stark upphovsrätt en grundförutsättning för att det ens i princip ska vara ekonomiskt lönsamt att skapa nytt. Konstnären ska betalas en rättvis ersättning för arbetet. Redogörelsen lyfter inte tillräckligt fram upphovsrätten eller behovet att utveckla lagstiftningen. Användningen av generativ artificiell intelligens orsakar problem ur upphovsrättens synvinkel. Upphovsrättslagstiftningen bör uppdateras så att den motsvarar de utmaningar som artificiell intelligens medför. Såsom Muusikkojen liitto föreslår borde man alltid få tillstånd från innehavaren av upphovsrätten innan skyddat material får användas för att utbilda artificiell intelligens.
Likabehandling och tillgänglighet i stället för differentieringsutveckling
Kulturpolitiken bör också säkerställa att varken socioekonomisk bakgrund eller familjens kulturella kapital är avgörande faktorer i möjligheten att bli en aktiv aktör inom eller upplevare av konst och kultur. Tillräcklig offentlig finansiering är nyckeln till att garantera tillgången till kultur och konst. Flera av regeringens åtgärder har dock höjt priset på att få njuta av kulturen. Till exempel höjningen av mervärdesskatten på vissa tjänster från 10 till 14 procent har drabbat kultursektorn särskilt hårt, och medfört högre beskattning av inträdesbiljetter och böcker. Mervärdesskatten är en regressiv skatt, eftersom den påverkar låginkomsttagarna mer än höginkomsttagarna. Dessutom blir teatrarna tvungna att höja biljettpriserna på grund av nedskärningarna i det offentliga stödet.
Konst och kultur måste allt mer nå ut till de områden där människor bor och rör sig. Man måste åtgärda den regionala differentieringen av kultur och konst. Redogörelsen ger inte tillräckliga medel för detta. Regeringens nedskärningar i kulturen hotar att försämra den regionala tillgången till kulturtjänster.
Det finns en uppenbar konflikt mellan målen i den kulturpolitiska redogörelsen och i regeringens politik. Till följd av regeringspolitiken finns det en risk för att kultur och konst i allt högre grad blir underhållning för höginkomsttagare i städer och att kulturens innehåll allt oftare bestäms av stora globala företag och artificiell intelligens. Samtidigt blir konstnärernas och kulturproducenternas arbetsliv och försörjning allt osäkrare.