Allmänt

(1) I statsrådets redogörelse till riksdagen granskas förändringarna i Finlands omvärld och säkerhet och hur det förändrade säkerhetsläget påverkar ekonomin, resiliensen, försörjningsberedskapen, den inre säkerheten, cybersäkerheten, hybridpåverkan och den kritiska infrastrukturen. Redogörelsen kompletterar statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (SRR 4/2020 rd), försvarsredogörelsen (SRR 8/2021 rd), redogörelsen för den inre säkerheten (SRR 4/2021 rd) samt redogörelsen för EU-politiken (SRR 7/2020 rd). 

(2) Försvarsutskottet fokuserar på Finlands internationella försvarssamarbete och betydelsen av olika samarbetsformer i det nya säkerhetsläget, utvecklandet av den nationella försvarsförmågan samt frågor som gäller försörjningsberedskapen och cybersäkerheten. 

(3) Rysslands invasion av Ukraina har inneburit en grundläggande förändring i Finlands och Europas omvärld och säkerhetspolitiska miljö, står det i redogörelsen. Ryssland har genom sitt agerande visat att landet inte respekterar andra staters suveränitet och territoriella integritet, landet har kränkt FN-stadgan och brutit mot den europeiska avtalsbaserade säkerhetsordningen. Utskottet instämmer i redogörelsens bedömning att Rysslands anfallskrig är ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet. 

(4) Regeringens bedömning är att Rysslands invasion av Ukraina har långtgående följder för den säkerhetspolitiska miljön i Europa och Finlands närområden. Säkerhetsläget i Europa och Finland är mer oroväckande och svårare att förutse än någonsin efter kalla krigets slut. Att det handlar om långvariga förändringar är ett av de viktigaste argumenten för att ompröva Finlands nuvarande lösningar, i synnerhet den militära alliansfriheten, i det dramatiskt förändrade säkerhetsläget. Det finns inga utsikter för att relationerna med Ryssland, som för ett brutalt anfallskrig, ska kunna normaliseras på länge. 

(5) I redogörelsen står det att Rysslands krav och militära insatser för att förändra den europeiska säkerhetsarkitekturen också påverkar Finlands handlingsutrymme inom utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. De ökade spänningarna försvagar också säkerheten och dess förutsebarhet i Östersjöregionen. Utskottet ser det som en befogad bedömning att om en väpnad konflikt skulle bryta ut i Europa eller i Östersjöregionen skulle det i hög grad påverka Finland och Finland skulle ha svårt att ställa sig utanför den. 

(6) Försvarsutskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att Rysslands anfallskrig mot Ukraina tydligt har visat att vapenmakt är en central del av Rysslands metodarsenal och att landet är berett att använda omfattande militärt våld, också mot civila mål, för att nå sina politiska syften. Utskottet påpekar att kriget i Ukraina på ett otäckt sätt konkretiserar Rysslands mål om att den europeiska säkerhetsstrukturen ska bygga på intressesfärer, vilket lyftes fram redan i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen 2020 och försvarsredogörelsen 2021. 

(7) Utskottet betonar att det till Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik hör att upprätthålla en nationell rörelsefrihet samt valmöjligheter. Det inbegriper möjlighet att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato. Beslut ses alltid över i realtid med beaktande av förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Utskottet konstaterar att möjligheten att söka medlemskap i Nato har ingått i Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser sedan 2004. 

(8) Utskottet anser att de centrala stöttepelarna för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har försvunnit i och med det anfallskrig som Ryssland inlett. Det gäller både den regelbaserade internationella världsordningen och möjligheten att bedriva en traditionell konstruktiv grannskapspolitik gentemot Ryssland. Det starka nationella försvaret och det täta internationella försvarssamarbetet såväl bilateralt som multilateralt är det vi har kvar av det traditionella tänkesättet. Dessa stöttepelare räcker inte längre i det förändrade säkerhetspolitiska läget, och därför lyfter redogörelsen fram olika alternativ för hur trovärdigheten i Finlands försvar kunde vidareutvecklas. 

(9) Vid en samlad bedömning fokuserar Finlands linje på att garantera säkerheten, det suveräna beslutsfattandet, handlingsutrymmet och samhällets funktionsförmåga. Det står klart att Finland självständigt fattar sina egna utrikes- och säkerhetspolitiska beslut, men framför allt i frågan om Natomedlemskap ser utskottet det som nödvändigt att samarbeta intensivt med Sverige. 

(10) För närvarande är det militära läget lugnt i Finlands närområde och det riktas inget omedelbart militärt hot mot Finland, står det i redogörelsen. Vi har emellertid beredskap i det fall att väpnat våld eller hot om våld riktas mot Finland eller om våld används för politisk påtryckning. Vi har enligt redogörelsen också beredskap om ett väpnat angrepp riktas enbart mot Finland. Utskottet konstaterar att användning av militära maktmedel enbart mot Finland är det mest extrema scenariot som innebär de största utmaningarna i den nationella försvarsplaneringen. 

(11) Trots att försvarsmaktens prestationsförmåga är god och försvaret målmedvetet har utvecklats i tiotals år, har det krig som Ryssland för i Ukraina åter visat att det är omöjligt att skydda civila mål mot fjärrverkande vapen. Ett centralt mål för Finlands säkerhetspolitik har i redogörelserna varit att säkerställa att Finland inte råkar i en militär konflikt, vilket accentueras i det förändrade säkerhetsläget. Kort sagt handlar det om vilka försvarsarrangemang som ger största möjliga avskräckande effekt. 

Stärkande av den nationella försvarsförmågan och resiliensen

(12) Finland behöver en stark nationell försvarsförmåga i alla situationer och i alla säkerhetspolitiska alternativ, står det i redogörelsen. Utskottet lägger vikt vid denna aspekt: ingen form av fördjupat försvarspolitiskt samarbete eller ens ett medlemskap i Nato kan innebära att man under några omständigheter prutar på upprätthållandet av det nationella försvaret. Utskottet påpekar att det också i det Nordatlantiska fördragethttp://atlanttiseura.fi/WP/wp-content/uploads/2012/07/Ett_Nytt_Nato1.pdf anges en skyldighet att upprätthålla den nationella försvarsförmågan. Skrivningen finns i artikel 3: ”För att effektivare nå målen i detta fördrag upprätthåller och utvecklar fördragsparterna, separat och tillsammans, egna och gemensamma färdigheter att bemöta väpnade anfall med de metoder som en kontinuerlig och effektiv utveckling av de egna färdigheterna och ömsesidigt bistånd medför.” 

(13) Finland har satsat långsiktigt på det nationella försvaret. Utskottet anser att den praxis som tillämpats under denna och föregående valperiod, att försvarsfrågorna behandlas i en separat redogörelse, är en bra och fungerande modell. Detta är motiverat också mot bakgrund av att försvarsredogörelsen drar upp riktlinjer för upprätthållandet och utvecklandet av Finlands försvarsförmåga inom en tidsram på 8–10 år, över valperioderna. 

(14) Den materiella beredskapen inom alla tre försvarsgrenar är god, och de omfattande tilläggsinvesteringar som gjorts i planen för de offentliga finanserna 2023–2026 förbättrar ytterligare den materiella beredskapen, särskilt när det gäller ammunition. Utskottet instämmer i redogörelsens bedömning att Rysslands invasion av Ukraina har visat att utgångspunkterna för utvecklandet av vår försvarsförmåga har varit korrekta. Försvarsförvaltningen bör därför få särskilt beröm för den höga nivån på den finländska försvarsplaneringen. Försvarsmakten har till exempel cirka 1 500 artillerivapen och därmed det största artilleriet i Västeuropa. Utskottet påpekar att kriget i Ukraina har framhävt vikten av höghöjdsluftvärnsförmåga och en mer omfattande användning av obemannade luftfartyg inom Försvarsmakten. Utskottet påskyndar genomförandet av dessa projekt. 

(15) Utskottet betonar att en god försvarsvilja och värnplikt utgör grunden för Finlands försvarsstrategi. Värnpliktssystemet producerar en bred reserv, vilket gör det möjligt att försvara hela landet. Av Finlands krigstida styrka på 280 000 personer är 95 procent reservister. Sammanlagt finns det cirka 900 000 utbildade reservister. En absolut förutsättning för att upprätthålla reservkompetensen är att det hålls tillräckligt många repetitionsövningar. Utskottet välkomnar att planen för de offentliga finanserna 2023–2026 avsevärt ökar antalet repetitionsövningar så att 28 000–29 000 reservister kan utbildas årligen. Genom denna höjning återgår man till nivån för ungefär 10 år sedan. 

(16) Försvarsmaktens repetitionsövningsverksamhet stöds på ett värdefullt sätt av den frivilliga försvarsutbildningen, som också ska få resurstillskott. Utskottet konstaterar att frivillig försvarsutbildning är mycket kostnadseffektiv verksamhet: med en budget på några miljoner euro kan Försvarsutbildningsföreningen årligen ordna 100 000 utbildningsdagar. En smidig och ändamålsenlig lagstiftning är en förutsättning för föreningens verksamhet. Utskottet påskyndar ett lagprojekt med syfte att i större utsträckning än för närvarande möjliggöra användning av Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets skjutvapen i utbildning som ordnas av Försvarsutbildningsföreningen. Ikraftträdandet av en eventuell blyförordning i EU får inte försämra reservistorganisationernas och det frivilliga försvarets verksamhetsförutsättningar och övningsverksamhet. Försvarsutbildningsföreningens och reservistorganisationernas verksamhet bör beaktas som en del av den förebyggande militära försvarsförmågan och försvarslösningen. 

(17) Med tanke på hela den samhälleliga beredskapen är det också viktigt att utveckla samarbetet mellan och lagstiftningen om säkerhetsmyndigheterna. Utskottet gör en grundlig bedömning av ett närmare samarbete mellan Försvarsmakten, polisen och Gränsbevakningsväsendet i sitt betänkande om försvarsredogörelsen (FsUB 4/2021 rd, styckena 28–40) och i sitt utlåtande om den inre säkerheten (FsUU 8/2021 rd, styckena 15–21). Utskottet betonar att om resurserna hos de centrala myndigheter som är verksamma inom området för inre och yttre säkerhet är bristfälliga hos någon aktör, har detta en betydande negativ inverkan också på andra säkerhetsmyndigheters funktionsförmåga när det gäller att bemöta olika slags hot. Det handlar om en helhet där det inte får finnas en enda svag länk. 

(18) Utskottet understryker att Finland även framöver behöver en stark nationell försvarsförmåga i alla situationer och i alla säkerhetspolitiska alternativ. En god försvarsvilja är ett absolut villkor för att det försvarssystem som baserar sig på reservistsystemet också ska fungera i praktiken. Ukraina är ett bra exempel på att ett land som försvarar sig med underlägsna resurser kan orsaka angriparen betydande förluster när tron på de gemensamma krafterna är stark. 

(19) Enligt 127 § i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. Finlands försvarssystem måste utvecklas på ett sätt som ger kvinnor bättre möjligheter att delta i försvarsuppgifter. 

(20) Utskottet konstaterar att det inte är motiverat att fortsätta med den nuvarande linjen som bygger på militär alliansfrihet utan betydande tilläggssatsningar på försvaret. Enligt utredning till utskottet har Sverige gjort en liknande bedömning. Utskottet konstaterar att våra försvarsutgifters BNP-andel 2023 enligt Natos kriterier är cirka 2,2 procent, alltså 5,7 miljarder euro. 

(21) Samhällsekonomiskt sett är det inte hållbart att försvarsutgifterna höjs väsentligt från denna nivå. Som militärt alliansfritt land måste Finland dock göra detta för att tröskeln för att använda vapenmakt mot Finland ska kunna höjas ytterligare. Utskottet påpekar att inte ens en betydande ökning av försvarsbudgeten garanterar att en tillräcklig avskräckande effekt uppnås. Kriget i Ukraina har dessutom visat att hotet om kärnvapen har gett Ryssland handlingsfrihet i konventionell krigföring utan rädsla för att väst direkt ska stödja Ukraina. Som militärt alliansfritt land gäller samma konstellation också Finland. 

Det internationella försvarssamarbetets betydelse för Finlands försvar

Europeiska unionens roll som försvarspolitisk aktör

(22) I redogörelsen konstateras att Europeiska unionen är Finlands viktigaste referensram samt värde- och säkerhetsgemenskap och att Finland reagerar på Rysslands agerande som en del av unionen. I och med Rysslands angrepp mot Ukraina har relationerna mellan EU och Ryssland skadats i grunden och är nu allt svårare att hantera. Ryssland har meddelat att Finland och alla EU-länder inkluderats på en lista över så kallade ”ovänligt sinnade länder”. Utifrån inkommen utredning konstaterar utskottet att relationerna mellan EU-länderna och Ryssland kommer att vara kyliga en lång tid oberoende av vad som slutligen händer under kriget i Ukraina. Ur Rysslands synvinkel är EU en organisation som består av fientliga länder. 

(23) EU:s betydelse som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk aktör har stärkts under kriget i Ukraina, och EU har visat stor konsensus och enighet framför allt i fråga om ekonomisk makt och sanktionspolitik. Ett mycket viktigt EU-beslut var också vapenstödet till Ukraina genom europeiska fredsfaciliteten (European Peace Facility). Värdet av stödet har hittills varit cirka 1,5 miljarder euro. EU stöder Ukraina också på många andra sätt, exempelvis ekonomiskt och i motverkandet av cyberhot. EU-länderna stöder Ukraina även bilateralt. 

(24) Utskottet välkomnar att EU efter att kriget bröt ut har intagit en avsevärt synligare roll också som försvarspolitisk aktör. I redogörelsen formuleras detta som att EU har en viktig roll i att möjliggöra europeiskt försvarssamarbete och som aktör inom den övergripande säkerheten. Utskottet instämmer i denna bedömning och anser att mervärdet av EU är betydande särskilt när det gäller att reagera på olika cyber- och hybridhot. Utskottet konstaterar i detta sammanhang att det i sitt utlåtande om EU-redogörelsen (FsUU 3/2021 rd) grundligt har bedömt vissa viktiga initiativ inom EU:s försvarsdimension (det permanenta strukturerade samarbetet, den årliga processen för utvärdering av försvaret, Europeiska försvarsfonden, strategisk kompass). 

(25) EU:s strategiska kompass som antogs i mars 2022https://www.defmin.fi/sv/aktuellt/eu_s_strategiska_kompass#a90f6bc2 är ett omfattande och konkret strategidokument där riktlinjerna för utvecklandet av unionens försvarssamarbete dras upp. Kompassen innehåller mål för samarbetet för att utveckla den militära kapaciteten, stärka resiliensen, effektivisera EU:s snabbinsatser och krishantering, öka den militära rörligheten samt förbättra den europeiska gemensamma strategiska kulturen och samverkansförmågan. EU:s snabbinsatser utvecklas fram till 2025 så att man utifrån medlemsländernas förmågor kan skapa en snabbinsats-kapacitet omfattande högst 5 000 soldater. 

(26) Natos roll som EU:s viktigaste partner och det transatlantiska samarbetet beaktas heltäckande i den strategiska kompassen. Relationen mellan EU och Nato behandlas i ett brett perspektiv och som samarbetsområden beaktas resiliens, hybridhot, rymden, säkerheten till havs, ny teknik samt militär rörlighet. I dokumentet uttrycks en önskan om undertecknande av en ny samarbetsförklaring mellan EU och Nato. Utskottet konstaterar att det i den strategiska kompassen inte föreslås att EU utvecklas till en organisation med gemensamt försvar. 

(27) Utskottet anser att det är ytterst viktigt med ett fungerande och nära samarbete mellan EU och Nato. Båda organisationerna har sina starka sidor. Militärt och ekonomiskt stöd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland är ett bra och konkret exempel på ett nära samarbete mellan organisationerna och även på vilka resultat samarbetet kan få. 

EU:s stöd- och biståndsklausul

(28) När man talar om försvar i Finland avser man territorialförsvaret eller försvaret av landet, medan man på andra håll i unionen med utvecklande av EU-försvaret närmast avser förmågan att inleda krishanteringsinsatser utanför unionen. Skrivningen om detta (artikel 42.1) i EU-fördragen lyder enligt följande: "Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den ska tillförsäkra unionen en operativ kapacitet som stöder sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda dessa resurser vid uppdrag utanför unionen för att bevara freden, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter ska genomföras med kapacitet som tillhandahålls av medlemsstaterna.” 

(29) Utskottet konstaterar att EU inte är en organisation med gemensamt försvar och heller inte håller på att utvecklas till en sådan. Att skapa överlappande strukturer i Europeiska unionen är inte politiskt eller ekonomiskt ändamålsenligt. Av unionsländerna hör 21 av 27 till Nato, och EU:s Natoländer genomför även i fortsättningen det gemensamma försvaret via Nato. EU har heller inga gemensamma kommando- eller truppstrukturer eller militär planering för försvaret av medlemsländerna. Utskottet påpekar att Natos primära roll i att genomföra det gemensamma försvaret tydligt framgår också av unionens stöd- och biståndsklausul, dvs. artikel 42.7: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det." 

(30) Artikeln om EU:s gemensamma försvar har verkställts endast en gång: Frankrike åberopade den för att få hjälp efter terrorattackerna i Paris 2015. Till följd av begäran ökade Finland bland annat antalet fredsbevarare i UNIFIL-insatsen i Libanon, vilket gjorde det möjligt för Frankrike att ta hem egna soldater från insatsen för uppdrag inom terrorismbekämpning. Vid granskningen av EU:s biståndsklausul bör det noteras att den direkt förpliktar EU-länderna till bilateralt bistånd och att EU:s politiska och militära organ inte har någon officiell roll i stödet och biståndet enligt EU:s grundfördrag (jfr aktivering av Natos artikel 5 genom gemensamt beslut av 30 Natoländer). I praktiken skulle situationen för ett EU-land som blivit utsatt för ett militärt angrepp säkert behandlas också inom EU-institutionerna i Bryssel. 

(31) Kriget i Ukraina har avsevärt ökat solidariteten mellan EU-länderna, noterar utskottet. Denna solidaritet syns också i att trovärdigheten hos EU:s stöd- och biståndsklausul framhävs. Enligt utredning till utskottet har klausulen faktisk betydelse i en situation där ett EU-land utsätts för ett militärt angrepp. Med tanke på att Ukraina som inte hör till EU får omfattande stöd i form av försvarsmateriel, skulle det stöd som det drabbade EU-landet får vara ännu mer omfattande. Utskottet anser att det största problemet med stöd- och biståndsklausulen inte är avsaknaden av konkreta element, utan tillräckligheten som förebyggande faktor som höjer tröskeln för militära angrepp. Klausulen kan inte jämställas med Natos skyldighet till gemensamt försvar. 

Finlands Natopartnerskap

(32) Finland anslöt sig till Natos partnerskap för fred 1994 och till processen för planering och utvärdering inom partnerskapet (Planning and Review process, PARP) 1995. Partnerskapssamarbetet har pågått i nästan 30 år och under denna tid har Finland blivit Natos närmaste partner tillsammans med Sverige. Kompatibiliteten åskådliggörs av att all försvarsmateriel som Finland köpt har varit Natokompatibel i åratal. Genom PARP-processen har Försvarsmaktens operativa kompatibilitet med Nato utvecklats genom partnerskapsmålen (Partnership Goals). Som partnerland har Finland sänt nationella experter till Natos sekretariat och förbindelseofficerare till alla centrala staber. 

(33) Finland har deltagit aktivt och med kraftiga satsningar i Natoledda krishanteringsinsatser på Balkan och i Afghanistan och har bland annat i början av 2000-talet som första partnerland lett en multinationell Natobrigad i Kosovo. Finland och Sverige har sedan 2014 deltagit i det progressiva EOP-partnerskapet (Enhanced Opportunities Partnership). Utöver Finland och Sverige är Georgien, Jordanien, Australien och Ukraina EOP-partners. När Ryssland anföll Ukraina aktiverade partnerländerna Finland och Sverige det så kallade MSI-formatet för fördjupat informationsutbyte och närmare konsultationer. I och med arrangemanget har informationsutbytet mellan Finland, Sverige och Nato fortsatt intensifierats. 

(34) Finland har utvecklat Natopartnerskapet från sina egna utgångspunkter och utnyttjat de partnerskapsverktyg och samarbetsprogram som Nato erbjuder för att stärka Finlands försvar. Utskottet konstaterar att inte ens ett nära partnerskapssamarbete med Nato ger några säkerhetsgarantier, och säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 är avsedda endast för Natoländer. Utskottet hänvisar i detta sammanhang till att Ukraina också hörde till EOP-länderna, men att detta inte hade något värde som avskräckning när Ryssland anföll Ukraina. 

Bilateralt och multilateralt försvarssamarbete

(35) Utöver EU- och Natosamarbetet är Nordefco, försvarssamarbetet mellan de nordiska länderna, en viktig multinationell samarbetsform. Strukturerna för samarbetet skapades 2009. Det nordiska försvarssamarbetet syns för närvarande bäst och mest konkret i Sveriges, Finlands och Norges gränsöverskridande flygvapensamarbete där flygvapnet i de olika länderna regelbundet övar tillsammans. Denna så kallade CBT-verksamhet (Cross-Border Training) är enligt utskottets mening ett gott exempel på ett praktiknära samarbete som gagnar samtliga parter. 

(36) Finlands internationella försvarssamarbete har under de senaste åren aktivt utvidgats genom ett bilateralt och multilateralt nätverk, där olika ramdokument för försvarssamarbete har utarbetats tillsammans med de centrala partnerna.https://www.defmin.fi/sv/ansvarsomraden/internationellt_forsvarssamarbete/internationella_fordrag#a90f6bc2 I början av förra valperioden hade Finland ett tidsbegränsat intentionsavtal om försvarssamarbete endast med Estland och Polen. I slutet av valperioden hade vi nio permanenta bilaterala försvarssamarbetsarrangemang (Sverige, Norge, Förenta staterna, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Polen, Estland och Japan). Finland, Sverige och Förenta staterna ingick dessutom ett trepartsarrangemang 2018, och 2020 ingick Finland, Sverige och Norge ett motsvarande arrangemang. 

(37) De samarbetsformer som beskrivs i olika ramdokument (Statement of Intent, Framework Document eller Memorandum of Understanding beroende på land) är i stor utsträckning identiska. I praktiken möjliggör dokumenten ett närmare samarbete till exempel inom övningsverksamhet, försvarspolitisk dialog, forskning och utveckling, materiel, krishantering, underrättelseverksamhet, lägesbild och tidig varning. 

(38) Dokumenten är inte juridiskt bindande för parterna och innehåller inga försvarsförbindelser mellan länderna. Utskottet betonar att man i Finlands försvarsplanering således inte i en krissituation kan räkna med dessa juridiskt icke-bindande avtalsarrangemang. Däremot har avtalen en betydande styreffekt på hur Finland konkret har bedrivit internationellt försvarssamarbete under de senaste åren och vad som eftersträvas med detta samarbete. 

(39) Utskottet ser det som nödvändigt att Finland utnyttjar möjligheterna till samarbetsarrangemang med olika partner fullt ut också i fortsättningen och fördomsfritt granskar möjligheterna att fördjupa samarbetet ytterligare. Utskottet betonar att ett centralt kriterium för deltagande i internationellt försvarssamarbete bör vara hur samarbetet stöder utvecklandet av Finlands nationella försvarskapacitet. Av det nuvarande omfattande samarbetsnätverket utkristalliseras med tiden de samarbetsformer och länder med vilka samarbetet ger det största mervärdet när det gäller att utveckla Finlands försvarsförmåga. 

(40) Utöver de bilaterala och multilaterala arrangemangen har Finland anslutit sig till multinationella samarbetsprojekt som leds av Tyskland (ramstatsgruppen/2018) respektive Frankrike (EI2/2018) och Storbritannien (JEF/2017). Alla dessa samarbetsformer är viktiga och kompletterar varandra. Den mest operativa samarbetsformen är projektet Joint Expeditionary Force, som leds av Storbritannien. I projektet deltar de nordiska länderna, de baltiska länderna, Storbritannien och Holland. Övningsverksamheten i anslutning till JEF-samarbetet har intensifierats under de senaste åren, och utskottet anser att detta är en positiv utveckling. Storbritanniens militära förmåga är bland de bästa i Europa, och samarbetet med likasinnade länder inom JEF-ramverket erbjuder möjligheter till ytterligare fördjupat samarbete. 

(41) Utskottet konstaterar att det internationella försvarssamarbetets roll i Finlands försvarspolitik förändras betydligt om Finland ansluter sig till Nato. Finlands Natomedlemskap skulle leda till att man genom militärt samarbete utanför alliansens strukturer framför allt eftersträvar ett effektivare genomförande av det gemensamma försvaret. Med hjälp av samarbetet skapas också alternativ för den händelse att Natos verksamhet i konflikter av någon anledning fördröjs. Genom försvarssamarbete är det möjligt att söka lösningar som skräddarsytts för intressena och behoven hos vissa stater och grupper av länder, utan den stelhet som oundvikligen präglar verksamheten i alliansens organisation. Ur Finlands synvinkel är det nödvändigt att vidareutveckla samarbetet med de nordiska länderna, Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. 

(42) Utskottet konstaterar att utvecklingen i Förenta staterna över tid kan bidra till att den transatlantiska länkens betydelse försvagas. Därför anser utskottet att det är ytterst viktigt att de europeiska Natoländerna satsar allt mer på sitt eget försvar och också på Europeiska unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Till exempel de betydelsefulla försvarsbeslut som fattats i Tyskland kommer klart att stärka Natos europeiska pelare de kommande åren. 

Sveriges och Förenta staternas betydelse som Finlands försvarspolitiska partner

(43) Sverige är Finlands viktigaste bilaterala partner inom försvarspolitiken. Försvarssamarbetet med Sverige bedrivs i fredstid, kristid, konflikter och krigstid. Inga begränsningar fastställs på förhand för ett fördjupat försvarssamarbete. Målsättningen är att skapa bestående förutsättningar för militär samverkan och gemensamma operationer mellan Finland och Sverige i alla förhållanden. Utvecklingen av samarbetet styrs av ett samförståndsavtal som ingicks 2018.https://www.government.se/49fadf/globalassets/government/dokument/forsvarsdepartementet/2018/mou-finnish-swedish-defence-cooperation-20180625.pdf I avtalet konstateras entydigt att det inte är fråga om en skyldighet till gemensamt försvar mellan Finland och Sverige (Section 2, punkt 3). 

(44) Utskottet konstaterar att försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige har utvidgats betydligt under de senaste åren och att det numera bedrivs inom alla försvarsgrenar. Att intensifiera samarbetet till en bilateral försvarsunion skulle kräva ett fördrag, och det har inte ansetts möjligt att ta ett sådant steg i någotdera landet. Utskottet påpekar att även om ett arrangemang på fördragsnivå kunde åstadkommas mellan länderna, bedöms Finlands och Sveriges sammanlagda försvarsresurser inte vara tillräckliga för att skapa en tillräcklig avskräckning och tröskel. För att arrangemanget ska vara trovärdigt krävs det att de stora Natoländerna deltar i samarbetet, och varken de viktigaste europeiska Natoländerna eller Förenta staterna har vilja eller intresse av att utveckla säkerhetsgarantiarrangemang för Natos strukturer med enskilda länder eller grupper av länder. 

(45) Förenta staterna är vid sidan av Sverige det finska försvarets viktigaste bilaterala samarbetspartner. Samarbetet är viktigt både med tanke på försvarspolitiken, utvecklingen av den militära kapaciteten och deltagandet i internationell militär krishantering. Genom det försvarspolitiska samarbetet upprätthålls och stärks de bilaterala relationerna inom försvaret, vilket också lägger grunden för det övriga försvarssamarbetet. Finska försvarsmakten har förbindelse- och utbytes-officerare i kommandostrukturerna i Förenta staternas armé. Dessutom studerar finländska officerare vid utbildningsinstitutioner inom Förenta staternas armé. 

(46) Det bilaterala försvarsmaterielsamarbetet med Förenta staterna är livsviktigt för finska försvarsmakten med tanke på vissa vapensystem som kräver teknisk spetskompetens. Förenta staterna är den ledande tillverkaren och utvecklaren av modern försvarsteknik. Det viktigaste målet för försvarsmaterielsamarbetet med Förenta staterna är att säkerställa tillgången till sådan modern försvarsmateriel som den nationella försvarsförmågan förutsätter och att trygga försörjningsberedskapen i en krissituation. 

(47) Utskottet konstaterar att de bilaterala försvarspolitiska relationerna mellan Finland och Förenta staterna redan länge har varit mycket intensiva. Samarbetet med Förenta staterna fördjupades väsentligt i början av 1990-talet då Finland köpte 64 F-18-jaktplan. Beslutet i december 2021 att ersätta föråldrade Hornet-jaktplan med F-35 gör det möjligt att ytterligare fördjupa samarbetsrelationen. 

(48) I en militär konflikt skulle förväntningen vara att Finland får betydande stöd i form av materiel och underrättelseinformation av Förenta staterna. Utskottet konstaterar att inte ens djupgående bilaterala relationer i en krissituation garanterar att man inte kan rikta vapenmakt mot Finland om det inte finns säkerhetsgarantier godkända av Förenta staternas kongress. 

NATO

Nato som organisation

(49) Nato är en organisation för gemensamt försvar som grundades 1949 och vars uppgift är att garantera medlemsländernas frihet och säkerhet med politiska och militära medel. Kärnan i Nordatlantiska fördraget är dess femte artikel, genom vilken medlemsländerna förbinder sig till skyldigheten att lämna ömsesidigt stöd och bistånd: "Fördragsparterna kommer överens om att ett väpnat anfall på en eller flera fördragsparter i Europa eller Nordamerika ska anses som ett anfall mot dem alla och som en följd av detta kommer de överens att ifall ett dylikt väpnat anfall sker, bistår var och en av dem, genom att separat eller gemensamt utöva den försvarsrätt som har erkänts i artikel 51 i Förenta nationernas stadga, den eller de fördragsparter som blivit föremål för ett anfall, genom att omedelbart ensamt eller tillsammans med övriga fördragsparter vidta sådana åtgärder som parten bedömer vara nödvändiga, inklusive användning av vapenmakt, i syfte att återställa och upprätthålla säkerheten i det Nordatlantiska området. Varje väpnat anfall och alla åtgärder som vidtagits som en följd av det ska omedelbart anmälas till säkerhetsrådet. Åtgärderna i fråga ska upphöra när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet." 

(50) Terrorattackerna den 11 september 2001 på Förenta staternas territorium ledde till det första beslutet genom tiderna att tillämpa artikel 5 i Nordatlantiska fördraget. Attacken mot en medlem betraktades genom ett beslut av Nordatlantiska rådet den 12 september 2001 som ett angrepp mot alla. 

(51) Artikel 5 har inte testats i situationer där ett Natoland utsätts för väpnat våld. Utifrån inkommen utredning konstaterar utskottet att Förenta staterna kommer att ta ansvar för sina åtaganden i Nato. Orsaken är klar: om det inte går att lita på åtagandena enligt artikel 5 när det kommer till kritan, förlorar Förenta staternas globala säkerhetsgarantisystem sin trovärdighet. Förenta staterna har gett flera asiatiska länder, bland andra Sydkorea och Japan, skriftliga säkerhetsgarantierhttps://www.mofa.go.jp/region/n-america/us/q&a/ref/1.htmloch länderna förväntar sig stöd från Förenta staterna mot hot från Kina och Nordkorea i en krissituation. Om Nato-säkerhetsgarantierna förlorar sin trovärdighet, förlorar också dessa avtalsarrangemang sin betydelse. 

(52) Washingtonavtalet har i årtionden visat sig vara hållbart och flexibelt. Nato skapades för ett gemensamt försvar och mot gemensamma hot och fungerade framgångsrikt i fyra decennier utan att någonsin behöva använda militära maktmedel. Hotet från Sovjetunionen och Warszawapakten var konkret och tydligt. Den viktigaste dimensionen i Natos strategi var då den avskräckande effekten av den starka försvarsförmågan. 

(53) Efter Sovjetunionens och Warszawapaktens sönderfall var Nato en aktiv aktör i den militära krishanteringen i Bosnien och Kosovo samt Afghanistan. Utskottet konstaterar att Nato har litet intresse för långvariga och massiva krishanteringsuppdrag efter erfarenheterna från insatsen i Afghanistan (2002–2021). Dessutom har framför allt perioden efter ockupationen av Krim 2014 och det pågående kriget i Ukraina framhävt innebörden och betydelsen av Natos kärnuppgift, skyldigheten till gemensamt försvar i förhållande till alliansens övriga uppgifter såsom krishantering eller upprätthållandet av partnerskapen. 

(54) Nato är en internationell organisation som utvecklar medlemsstaternas och partnernas militära samarbetsförmåga genom standarder, instruktioner och övningar. Den erbjuder trupplanering och ledningssystem som krävs för internationella krishanteringsinsatser. I den ständigt föränderliga internationella situationen får Natos verksamhet en allt större betydelse också genom upprätthållandet av en intensiv dialog och samarbete med sådana länder och regionala grupper av länder som är viktiga med tanke på den europeiska säkerhetspolitiken. 

(55) Natos uppgifter definieras i ett strategiskt koncept som ses över med jämna mellanrum i enlighet med förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. Natos nuvarande strategiska koncept är från 2010 och vid toppmötet i Madrid i slutet av juni 2022 ska ett nytt koncept godkännas för alliansen. I det strategiska konceptet från 2010https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/pdf_publications/20120214_strategic-concept-2010-eng.pdf fanns en passus om att ett strategiskt partnerskap ska eftersträvas med Ryssland (stycke 33). I det nya konceptet kommer skrivningarna om Ryssland att vara totalt annorlunda på grund av kriget i Ukraina. När det gäller kärnvapen fastställer konceptet från 2010 att Nato förblir en kärnvapenallians så länge som kärnvapen existerar (punkterna 17–18), och denna infallsvinkel kommer inte att ändras i det nya strategiska konceptet. 

(56) Förenta staterna har för närvarande i fem allierade länder (Tyskland, Italien, Turkiet, Holland och Belgien) taktiska kärnvapen som är öronmärkta för Natos försvarsverksamhet och som främst har haft symbolisk betydelse de senaste årtiondena. Enligt de sakkunniga som utskottet har utfrågat har Förenta staterna inte visat något intresse av att placera kärnvapen i nya Natoländer. 

(57) Utskottet konstaterar att Natos kärnvapenpolitik i praktiken styr Natoländernas verksamhet i förhållande till olika forum för kärnvapennedrustning. Inget Natoland har anslutit sig till konventionen om kärnvapenförbud. Å andra sidan debatteras kärnvapnens roll kritiskt i Natoländerna, och många Natoländer är aktiva i debatten om ämnet. Utskottet anser att det är naturligt att Finland som eventuellt Natoland har kvar sin höga profil i olika nedrustningsfrågor, också i fråga om kärnvapennedrustning, utan att ifrågasätta Natos kärnvapenavskräckning. 

(58) Natos gemensamma försvar baserar sig på en integrerad militär kommandostruktur, en gemensam försvarsplaneringsprocess och övningar. Dessa arrangemang säkerställer att Nato också förmår försvara sina medlemsländer om behov uppstår. Alla Natos beslut fattas tillsammans i konsensus, vilket innebär att beslut kan fattas om inget medlemsland motsätter sig det. 

(59) Natos viktigaste beslutsfattande organ är Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC), som består av representanter för alla medlemmar i alliansen på ambassadörsnivå, ministernivå eller stats- och regeringschefsnivå. Varje medlemsstat deltar i beslutsprocessen på lika villkor, oberoende av medlemmens storlek eller dess politiska, militära eller ekonomiska styrka. Å andra sidan är det klart att Förenta staterna på grund av sina stora resurser kommer i första hand bland medlemmarna, och synpunkterna i Washington väger tungt när Nato ska fatta beslut. Förenta staternas medlemskap ger Nato överlägsna militära resurser. Förenta staternas försvarsutgifter är mer än dubbelt så stora som de övriga allierades sammanlagda försvarsutgifter. Natoländernas försvar stöder sig till många centrala delar på Förenta staternas resurser, i sista hand på Förenta staternas kärnvapen. 

(60) Nato har inga andra egna operativa trupper än de som medlemsländerna har anvisat alliansen. Nato förväntar sig att medlemmarna gör en viss satsning på alliansens gemensamma behov. Dessutom kan varje medlemsstat ha ett sådant nationellt försvarssystem som den anser vara bäst. Att ha kvar värnpliktssystemet i Finland som Natomedlem är således inget problem. Utskottet konstaterar att Natoländerna Turkiet och Grekland har omfattande allmän värnplikt. 

(61) Rysslands illegala annektering av Krim 2014 tvingade Nato att se över sina försvarsplaner för de östliga medlemsländerna. Efter 2016 har Nato inrättat fyra små multinationella stridsgrupper i de baltiska länderna och Polen. I mars 2022 beslutade Nato att inrätta nya avdelningar i Ungern, Slovakien, Bulgarien och Rumänien de närmaste åren. Enligt utredning har det krävts många års påverkansarbete av de nuvarande och framtida värdländerna för att få de här avdelningarna till de östliga medlemsländerna i alliansen. Det är beskrivande att de baltiska länderna anslöt sig till Nato 2004 och fick de multinationella stridsgrupperna till sitt territorium först 2016. 

(62) Det finns inget formellt förfarande för det fall att ett nytt medlemsland vill införa vissa begränsningar eller förbehåll för sin egen verksamhet i Nato. Norge och Danmark förklarade ensidigt vilka förbehåll de hade. Förklaringarna behandlades inte gemensamt i Nato och skrevs inte in i de gemensamma dokumenten. Norge och Danmark har inga förbehåll i fråga om Nordatlantiska fördraget, och det har inget annat medlemsland heller. I övrigt framför medlemsländerna sina nationella ståndpunkter som en del av Natos normala verksamhet och beslutsfattande, vid politiska och militära möten på olika nivåer. Den nationella självbestämmanderätten kvarstår, och Nato har ingen övernationell beslutanderätt. 

Konsekvenser av ett eventuellt Natomedlemskap för Finlands försvar

(63) Utskottet konstaterar att Natomedlemskapet och alliansens resurser för det bidrar till att förebygga risken för militära påtryckningar, hot om angrepp eller militära anfall mot Finland. Alliansens stöd ger Finland rörelsefrihet också i utvecklingen av det egna försvarssystemet, och medlemskapet skulle dessutom ha en betydande försörjningsberedskapsdimension. Natos medlemsländer har ordnat sin försörjningsberedskap för militär verksamhet i anslutning till Nato. Nato har ett kontor för försörjningsberedskap, NAMSA (NATO Maintenance and Supply Agency), samt kommittéer för försörjningsberedskap inom den civila sektorn. I och med ett medlemskap i Nato skulle Finland medverka i de försörjningsberedskapsarrangemang som avtalats inom alliansen. 

(64) Enligt utredning till utskottet är Natos arbetsgrupper och kommitté för civil beredskap det enda internationella forum där frågor kring försörjningsberedskap och civil beredskap behandlas på ett övergripande sätt och som ett element i säkerhets- och försvarssystemet, på samma sätt som i Finland. Natos planering fokuserar på att säkerställa de civila resurser och funktioner som behövs med tanke på det militära försvaret. Även andra vitala samhällsfunktioner beaktas i Natos planering. 

(65) Redogörelsen lyfter fram att artikel 8 i Nordatlantiska fördraget är viktig också med tanke på försörjningsberedskapen. Enligt artikeln får ett medlemsland inte ingå sådana förbindelser med någon tredje stat som står i strid med medlemsåtagandena. Om ett land som inte hör till Nato till exempel ingår ett avtal om försörjningsberedskapssamarbete i kristid med ett Natoland, är tillämpningen av detta avtal alltid sekundär i förhållande till eventuella behov hos andra Natoländer. Ett Natomedlemskap skulle alltså förbättra Finlands försörjningsberedskap. 

(66) Om Finland är medlem i Nato och utsätts för en militär attack eller hot om en sådan, kan Natotrupper på begäran av finska statsledningen anlända till landet för att bistå vid försvaret av Finland. Natotrupper kan i ett skärpt läge kallas till landet också i förebyggande syfte för att höja tröskeln för att inleda eller hota med krigshandlingar mot Finland. Finland avgör då själv vilka former av bistånd vi tar emot. De sannolika förmågeområden där Finland som Natoland skulle få stöd i en krissituation är underrättelse, ammunition, olika missiler samt luft- och sjöförsvar. Utskottet påpekar att Finlands armé hör till de starkaste i Europa, så arméförstärkningar skulle inte nödvändigtvis behövas ens i en krissituation. 

(67) Som medlem i Nato blir Finland inte mot sin vilja tvunget att ta emot främmande trupper, baser eller kärnvapen på sitt territorium. Finlands viktigaste insats som Natoland skulle vara förmågan att försvara sitt eget territorium. Utskottet påpekar i detta sammanhang att 4 § i kärnenergilagen (990/1987) förbjuder införsel av kärnladdningar samt framställning, innehav och sprängning av kärnladdningar i Finland. 

(68) På basis av ömsesidigheten blir Finland delaktigt i att upprätthålla stabiliteten och säkerheten i hela alliansområdet i enlighet med sina medlemskapsförpliktelser. Utskottet konstaterar att det under förra valperioden infördes lagstiftning om lämnande och mottagande av internationellt bistånd. I samband med den fogades till lagen om försvarsmakten en bestämmelse (551/2007, 12 b §) om vem som ska delta i biståndsuppdrag. Beväringar sänds inte ut i uppdrag och reservisternas deltagande ska alltid grunda sig på frivillighet (FsUB 2/2017 rd, se styckena 4–9). 

(69) Vid Natos trupplanering ombeds medlemsländerna ha trupper och kapaciteter som anses vara en skälig insats i enlighet med principen om en jämlik bördefördelning. Målen för kapacitetsarbetet i Nato kommer att avtalas med Finland i form av truppmål (Force Goals) inom försvarsplaneringsprocessen, i stället för de nuvarande partnerskapsmålen för planerings- och utvärderingsprocessen (Partnership Goals). Truppmålen gäller Försvarsmaktens truppstruktur i större omfattning än de nuvarande partnerskapsmålen. 

(70) Som Natoland skulle Finland på egen bekostnad placera uppskattningsvis 80–100 personer i Natos militära strukturer. Finland har redan nu förbindelseofficerare, knappt 20 personer, vid Natos staber. Utstationeringen av personal från det nya medlemslandet i Natos kommandostruktur ska genomföras stegvis, vilket innebär att ökningen av personalkostnaderna fördelas över flera år. Lönekostnaderna för cirka 100 personer beräknas uppgå till 15–20 miljoner euro per år. 

(71) Finland bör också delta i Natos gemensamma budget, som uppgår till cirka 2,5 miljarder euro. Med Natos samfinansiering finansieras organisationens civila och militära budgetar samt programmet för säkerhetsinvesteringar. Utifrån Danmarks (1,3 procent) och Norges (1,6 procent) betalningsandelar skulle Finlands andel av Natos gemensamma budgethttps://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm vara 20–25 miljoner euro. 

(72) Dessutom bör Finland delta i Natos trupper i hög beredskap (Nato Response Force) som baserar sig på rotation, vilket antagligen kräver att extra personal anställs till Försvarsmakten på grund av Natos höga beredskapskrav. Finland deltar redan nu i NRF:s pool som kompletterar Natos snabbinsatsstyrkorhttps://puolustusvoimat.fi/sv/internationell-verksamhet/internationell-krishantering/natos-snabbinsats-styrkordär kravet på beredskapstid är lägre än för de egentliga trupperna. Integrationen av lednings- och signalsystemen medför också kostnader för Natomedlemskapet. Sammanfattningsvis noterar utskottet att den årliga direkta tilläggskostnaden för Natomedlemskapet kan beräknas uppgå till cirka 1—1,5 procent av Finlands nuvarande försvarsbudget. De slutliga kostnaderna klarnar först om och när medlemskapsförhandlingarna framskrider. 

(73) Nato har rekommenderat sina medlemsländer att använda 2 procent av bruttonationalprodukten till försvarsutgifter. Uppnåendet av detta mål granskas regelbundet inom försvarsplaneringsprocessen. Vid Natos toppmöte i Wales 2014 fastställdes målet på två procent för första gången som en riktlinje av Natos högsta politiska ledning. Därefter har engagemanget för målnivån (Defence Investment Pledge) i regel fastställts i förklaringarna från Natos toppmöten och ministermöten. Utskottet konstaterar att Finland också till denna del är Nato-kompatibelt och uppfyller rekommendationen på 2 procent under planperioden för de offentliga finanserna 2023–2026. 

(74) Om Finland blir medlem i Nato är det ytterst viktigt att utveckla det nordiska samarbetet både ur Finlands och Natos synvinkel. I och med Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap ges samarbetet mellan dem och Norge stor tyngd i den nordeuropeiska omvärlden i militäralliansens försvarsplanering. Om Finland däremot gick in för att ansöka om medlemskap medan Sverige skulle utebli, skulle detta medföra betydande praktiska problem för det bilaterala samarbetet, som nu således fördjupas utan begränsningar. Som medlemmar i Nato skulle Finland och Sverige fortsätta sina intensiva övningar och kunna gå längre med den operativa planeringen och arbetsfördelningen i anslutning till försvaret. Utskottet påpekar att det militära bistånd som Finland eventuellt skulle få vid en militär konflikt sannolikt skulle passera genom Sveriges eller Norges land- och havsområden samt luftrummet. Länderna är en konkret väg västerut för Finland. 

(75) Syftet med ett eventuellt Natomedlemskap är att maximera Finlands säkerhet, och det finns inget behov av att ställa några ramvillkor för ansökan om medlemskap i Nato. 

Cybersäkerhet

(76) Den nationella cyberrymden är inte bara en teknisk omvärld, utan på ett betydande sätt även en säkerhetspolitisk omvärld. I Finland ägs största delen av den kritiska infrastrukturen privat och delvis multinationellt och ägarna har ett viktigt ansvar för cybersäkerheten i den kritiska infrastrukturen. 

(77) Utskottet understryker varje ministeriums ansvar för att utveckla cybersäkerheten inom sitt eget förvaltningsområde. Samtidigt påpekar utskottet att Försvarsmakten i princip endast svarar för säkerheten i sina egna system och andra system som direkt påverkar försvarsförmågan. Utskottet har gått närmare in på Försvarsmaktens cyberförsvarsförmåga i sitt betänkande om försvarsredogörelsen (FsUB 4/2021 rd, styckena 41—54) och noterat att Försvarsmakten har mycket god förmåga att skydda sina egna kritiska nät som inte är anslutna till internet. Skyddskapaciteten har dimensionerats så att den så effektivt som möjligt stöder Försvarsmaktens uppgift att trygga den territoriella integriteten och försvara hela landet. Det finns däremot betydande brister i förmågan hos det övriga samhället, särskilt hos andra säkerhetsmyndigheter, att skydda sina egna kritiska system, och åtgärdandet av bristerna måste inledas omedelbart. 

(78) Den största utmaningen i den nuvarande modellen är enligt utskottet att sprida ansvaret mellan aktörerna. I Finland inrättades 2014 Cybersäkerhetscentret, som för närvarande är en myndighet underställd Transport- och kommunikationsverket och har till uppgift att utveckla och övervaka kommunikationsnätens och kommunikationstjänsternas funktionssäkerhet samt upprätthålla en nationell lägesbild av cybersäkerheten. 

(79) Förvaltningsområdena samarbetar för lite kring cybersäkerhet. Exempelvis har Cybersäkerhetscentret begränsade möjligheter att påverka cybersäkerhetsåtgärderna inom olika förvaltningsområden. Finland behöver en stark nationell strategisk modell och ett nationellt program för ledning av cybersäkerheten till stöd för en övergripande utveckling av cybersäkerheten och hanteringen av omfattande störningssituationer. Utskottet anser att det är nödvändigt att dra upp riktlinjer i frågan så snabbt som möjligt. 

(80) Cyberattacker är en del av Rysslands invasion av Ukraina, står det i den aktuella redogörelsen. Ryssland kommer sannolikt att utvidga sina cyber- och informationsoperationer från Ukraina till väst. Utskottet instämmer i denna bedömning och anser det vara ytterst viktigt att beredskaps- och utvecklingsåtgärder genomförs utan dröjsmål, särskilt i fråga om tryggandet av kritisk infrastruktur. Särskilt viktigt med tanke på beredskapen är det att säkerställa en heltäckande lägesbild i rätt tid som kan delas med alla som behöver den. Utan en heltäckande bild av cyberhotets karaktär går det inte att vidta effektiva motåtgärder. 

(81) I planen för de offentliga finanserna 2023–2026 föreslås flera olika åtgärder för att förbättra cybersäkerheten och stärka de kritiska informationssystemens funktion. Åtgärderna inleds omedelbart redan i år. I finansieringen har man betonat åtgärder med snabb och omfattande verkan, av vilka en del orsakar fortlöpande kostnader exempelvis för underhåll och personal. Under ramperioden uppgår den årliga tilläggsfinansieringen för att förbättra cybersäkerheten till cirka 40–56 miljoner euro. Utskottet anser att dessa satsningar på cybersäkerheten är nödvändiga och betonar att finansieringen utan dröjsmål måste kunna ökas, om de korrigerande åtgärderna visar sig vara dyrare än beräknat. 

Försörjningsberedskap

(82) Finland har ett internationellt sett unikt och välfungerande försörjningsberedskapssystem. Vid omfattande och allvarliga störningar kan man med hjälp av systemet identifiera konsekvenserna för försörjningsberedskapen i olika kriser samt med stöd av en enhetlig lägesbild begränsa störningens omfattning och förkorta dess varaktighet. Systemet utgår från en nätverksmodell baserad på samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn, men också från de enskilda förvaltningsområdenas ansvar för försörjningsberedskapen inom sin sektor och utformningen av försörjningsberedskapsorganisationens uppgifter och resurser i enlighet med samhällets aktuella behov. 

(83) Även om modellen för Finlands försörjningsberedskap har utformats för att reagera uttryckligen på allvarliga störningar i samhället, måste vi i denna förändrade situation också bedöma om vår beredskap är tillräcklig totalt sett, står det i redogörelsen. Enligt utredning till utskottet är den materiella beredskapen fortfarande av central betydelse, men i takt med att den kritiska infrastrukturen och nätverken får allt större vikt håller tyngdpunkten inom försörjningsberedskapen på att förskjutas till tryggande av kristålighet (resiliens). Enligt erhållen utredning utmanar detta försörjningsberedskapsfondens bärkraft särskilt på lång sikt. 

(84) Försörjningsberedskapsverksamheten grundar sig på försörjningsberedskapsfonden, som står utanför statsbudgeten. Ur fonden finansieras säkerhetsupplag som är kritiska med tanke på samhällets funktion samt andra åtgärder som är viktiga för att trygga försörjningsberedskapen. Försörjningsberedskapsfondens viktigaste inkomstkälla är för närvarande försörjningsberedskapsavgiften. Avgiftsnivån fastställdes 1992 och har sedan dess inte justerats. Enligt erhållen utredning kommer trenden för försörjningsberedskapsavgiften att vara sjunkande, eftersom man övergår från fossila energikällor till andra energikällor. I och med att inflödet av försörjningsberedskapsavgifter minskar täcker de intäkter som i fortsättningen inflyter till fonden inte längre nödvändiga utgifter, utan fondens bärkraft är hotad. 

(85) Utskottet framhåller att fondens roll i att möjliggöra verksamhet och projekt bör garanteras så att verksamheten kan planeras på ett långsiktigt och målinriktat sätt utifrån en tryggad finansieringsbas. Detta är särskilt viktigt i det nya säkerhetsläget och när man förbereder sig på olika hot och risker som gäller försörjningsberedskapen. 

(86) Försörjningsberedskapens internationella villkor har förändrats i och med covid-19-pandemin och särskilt i och med kriget i Ukraina, noterar utskottet. Beträffande militär försörjningsberedskap har leveranstiderna för komponenter, råvaror och reservdelar förlängts ytterligare, priserna stigit och tillgången på vissa kritiska råvaror och transportkapacitet försämrats på grund av covid-19-pandemin och det förändrade läget på världsmarknaden som den gett upphov till. 

(87) Försvarsutskottet anser att en tillräcklig inhemsk försvarsmaterielproduktion är en helt nödvändig förutsättning för att den militära försörjningsberedskapen ska kunna tryggas. Enbart Försvarsmaktens upphandlingar kan inte upprätthålla den försvarsindustriella kompetensen i Finland, så därför är det viktigt att stödja och trygga finländska företags möjligheter att exportera försvarsmateriel samt reservdelar och underhåll. 

Sammanfattning

(88) I redogörelsen konstateras (s. 28) att Ryssland troligtvis kommer att föra fram sina krav på säkerheten i Europa även i fortsättningen. I en situation där Ryssland strävar efter att bygga upp sin intressesfär genom avtal och militära åtgärder, kan underlåtelse att reagera på den förändrade säkerhetspolitiska omgivningen leda till att Finlands internationella ställning förändras och att handlingsutrymmet inskränks. Utskottet instämmer i denna bedömning och konstaterar att vi med alla medel måste undvika en konstellation som under kalla kriget där Finlands egen suveränitet och handlingsfrihet kunde begränsas. 

(89) Utskottet konstaterar att Finlands säkerhetspolitiska omgivning förändrades i grunden den 24 februari 2022 när Ryssland anföll Ukraina. Förändringen kommer att vara långvarig. Det hänsynslösa agerandet, som helt och hållet nonchalerar rättsreglerna vid krig, visar att Ryssland är berett att tillgripa militärt våld för att driva sina intressen. Förtroendet för Ryssland som avtalspartner har rasat och situationen har i många EU-länder lett till en omvärdering av de grundläggande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska lösningarna. Synligast har detta återspeglats i Tysklands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. 

(90) Rysslands agerande tvingar också Finland att granska de grundläggande lösningarna. När det gäller den nationella försvarsförmågan är läget bra och hanterligt, det långsiktiga materiella utvecklingsarbetet i många decennier, den goda försvarsviljan och den allmänna värnplikten ger Finland handlingsutrymme och skydd. Å andra sidan är det klart att Finland som litet land inte ensamt på nationell nivå kan skapa en avskräckning som garanterar fortsatt fred. Då måste man se vad en stark nationell försvarsförmåga behöver som stöd. 

(91) Det nuvarande omfattande bilaterala och multilaterala försvarssamarbetsnätverket har visat sig vara nyttigt, och det är viktigt att Finland fortsätter att stödja stärkandet av EU:s försvarsdimension samt intensifierar det nordiska samarbetet – särskilt mellan Finland-Sverige-Norge – och samarbetet med de centrala Natoländerna. Detta samarbetsnätverk kan och behöver fördjupas, men inte ens ett fördjupat samarbete ger tillräckligt skydd och tillräcklig avskräckning för användning av vapenmakt mot Finland. Utskottet anser att det nordiska försvarssamarbetet är viktigt och konstaterar att en situation där alla nordiska länder hör till samma försvarsallians undanröjer hinder för samarbete och stärker därigenom det nordiska samarbetet och säkerheten. 

(92) Utskottet anser att ett Natomedlemskap är den bästa lösningen med tanke på Finlands säkerhet. Utskottet påpekar att inget Natoland har utsatts för ett militärt angrepp sedan 1949 inom det geografiska område som anges i Nordatlantiska fördraget (artikel 6). Ett Natomedlemskap skulle avsevärt öka avskräckningen för aggression från Ryssland och i en krissituation garantera att Finlands egen nationella försvarsförmåga stärks med alliansens betydande militära resurser. Medlemskapet skulle också avsevärt förbättra Finlands militära försörjningsberedskap. 

(93) Finlands Natomedlemskap skulle fördubbla alliansens landgräns med Ryssland och föra Nato närmare strategiskt viktiga områden i Ryssland (Kolahalvön, S:t Petersburg). Utskottet understryker att Finlands Natomedlemskap är en rent försvarsrelaterad lösning och inte är riktat mot någon. Utskottet instämmer i redogörelsens konstaterande att Finland också som medlem av Nato har som mål att upprätthålla fungerande relationer till Ryssland. Uppbyggandet av ett fungerande samarbetsförhållande beror framför allt på hur Ryssland kommer att reagera på Finlands Natomedlemskap och vilken politik Ryssland bedriver. Enligt redogörelsen bör Finland bereda sig på omfattande och svårförutsägbara påtryckningar och risker. Finlands nationella beredskap för olika störningsförsök är i sin ordning, och med hjälp av säkerhetsstöd från internationella partner är det möjligt och motiverat att målmedvetet gå vidare med medlemskapsprojektet. 

(94) Utskottet betonar att det vid ansökan om medlemskap i Nato inte finns något behov av att lämna några nationella förbehåll till ansökan: i alliansen bör man ha fullgoda rättigheter och skyldigheter. Genom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser är det naturligt att härefter staka ut de slutliga riktlinjerna för Finland som Natoland.