Socialdemokraterna stöder de anslagsökningar i regeringen Orpos budgetproposition för 2025 som stärker Finlands inre säkerhet. Vi betonar att en stark inre säkerhet är en förutsättning för ett välmående samhälle. Därför är det viktigt att säkerställa resurserna och verksamhetsförutsättningarna för de myndigheter som svarar för den inre säkerheten, bland annat polisen, räddningsväsendet, Nödcentralsverket, Gränsbevakningsväsendet och Tullen. För att kunna säkerställa en jämlik säkerhet i samhället i hela landet krävs det att myndighetsverksamheten är effektiv och har tilldelats tillräckliga resurser. Samtidigt betonar socialdemokraterna att det är viktigt att de tjänster som kommunerna och välfärdsområdena ordnar fungerar för att samhället ska förbli sammanhållet och säkert. Detta stöder också säkerhetsmyndigheternas arbete. 

Vi välkomnar det att regeringen Orpo förbinder sig att fortsätta det arbete för att öka antalet poliser som inleddes redan av regeringen Marin. Vi anser att målet att öka antalet poliser till 8 000 före utgången av valperioden pekar i rätt riktning och välkomnar det. Ytterligare steg kommer att tas för att nå detta mål nästa år. Med tanke på utmaningarna i omvärlden för de myndigheter som svarar för den inre säkerheten är det också viktigt att regeringen som en del av balanseringsåtgärderna inom statsfinanserna ställer upp mildare produktivitets- och effektivitetsmål för dessa myndigheter än för andra förvaltningsområden. Vi fäster uppmärksamhet vid att produktivitets- och effektivitetsmålen kan utgöra utmaningar också för de myndigheter som svarar för den inre säkerheten i och med att driftskostnaderna ökar. 

Trots att vi välkomnar flera av anslagsökningarna innehåller regeringens budgetproposition för 2025 också betydande brister med tanke på den inre säkerheten, kommunerna och välfärdsområdena samt en kontrollerad och rättvis invandring. Vi behandlar närmare dessa smärtpunkter nedan i denna avvikande mening från den socialdemokratiska utskottsgruppen. Ur kommunernas och välfärdsområdenas synvinkel anser vi att det är särskilt problematiskt att regeringen inte erbjuder kommunerna eller välfärdsområdena utsikter och arbetsro för långsiktig utveckling av verksamheten. Socialdemokraterna fäster uppmärksamhet vid följande problem och brister i propositionen i fråga om kommunerna, välfärdsområdena, invandringen, integrationen och myndigheterna för den inre säkerheten. Samtidigt efterlyser vi långsiktighet av regeringen när det gäller säkerställandet av resurserna för de myndigheter som svarar för den inre säkerheten. Detta har också riksdagens förvaltningsutskott efterlyst tidigare. 

Kommunerna

Kommunernas ställning och roll har genomgått en historisk förändring i och med att reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet genomfördes. I praktiken hör hälften av kommunernas tidigare uppgifter och finansiering för närvarande till de välfärdsområden som inlett sin verksamhet, med undantag av vår huvudstad Helsingfors. 

Efter social- och hälsovårdsreformen måste kommunerna bland annat finansiera sina investeringar med mindre inkomstfinansiering än tidigare, vilket förutsätter att kommunerna planerar sina investeringar noggrannare än tidigare. I växande städer och stadsregioner är investeringsbehoven dock stora på grund av den ökande befolkningsmängden. Även om kommunernas största och svårast förutsägbara utgiftspost har avlyfts från kommunernas ansvar, fortsätter utmaningarna med att förutse utvecklingen i kommunernas ekonomi också under de kommande åren. Situationen underlättas inte av att regeringen har beslutat att framskjuta genomförandet av statsandelsreformen som har stor betydelse för kommunerna. Beslutet om att senarelägga reformen minskar nog inte de många utmaningarna med att förutse kommunernas framtidsutsikter. 

Socialdemokraterna anser det vara viktigt att kommunernas förutsättningar att ordna och producera tjänster och deras förmåga att investera tryggas i den förändrade situationen. Regeringen måste jämna vägen för kommunerna nu när social- och hälsovårdsreformen är genomförd och sträva efter att minska oförutsägbarheten i kommunernas omvärld. Regeringen måste vara en partner för kommunerna i stället för att genom sina åtgärder öka utmaningarna för kommunerna i den situation som nu råder. Man måste beakta att kommunernas ökade anpassningstryck oundvikligen leder till att kommunerna antingen höjer skatterna eller gallrar i sina tjänster. Om kommunernas handlingsutrymme inskränks ytterligare, riktas direkta anpassningar med största sannolikhet till kommunernas största utgifter, dvs. fostran och undervisning. Då man tryggar kommunernas ekonomi tryggar man således samtidigt också ordnandet av fostran och undervisning. 

Från början av 2025 överförs ansvaret för ordnandet av sysselsättnings- och näringstjänsterna på kommunerna. Socialdemokraterna stöder reformen som syftar till att föra sysselsättnings-, närings- och företagstjänsterna närmare kommuninvånarna och arbetsgivarna. Reformen kan dock inte lyckas utan att staten aktivt stöder kommunerna i genomförandet av reformen. Vi anser det vara ytterst oroväckande att överföringen av arbets- och näringstjänsterna från staten till kommunerna och sysselsättningsområdena är betydligt underfinansierad. Regeringen Orpo håller på att bryta mot löftena om att överföringen av ansvaret för ordnandet av tjänsterna från staten till kommunerna skulle vara kostnadsneutral. Många kommuner måste genast i början av året välja om de vidtar anpassningsåtgärder inom sysselsättningstjänsterna eller någon annanstans, vilket kommer som en tråkig överraskning för många kommuner. Detta är ett faktum som regeringen snart måste inse. 

Vi är också oroade över de betydande försämringar i finansieringen av integrationsfrämjande tjänster som regeringen Orpo har gjort. Dessa nedskärningar skärs direkt ned av kommunerna och de har också indirekta konsekvenser som på längre sikt kan bli dyra för samhället. Från början av 2025 övergår huvudansvaret för främjandet av integration på kommunerna när lagstiftningen om främjande av integration förnyas. Regeringen beslutade vid ramförhandlingarna att göra betydande tilläggsinbesparingar i främjandet av integrationen utöver de förkortade ersättningstiderna för kalkylerade ersättningar till kommunerna som det beslutats om redan tidigare. Nedskärningarna på 58 miljoner euro i integrationsfrämjande åtgärder berör särskilt kommuner och städer med ett stort antal klienter inom integrationstjänsterna. Situationen är ohållbar om främjandet av integration inte kan genomföras så effektivt och ändamålsenligt som möjligt i kommunerna på grund av nedskärningar i finansieringen. Nedskärningarna i integrationen är en del av regeringens misslyckade invandringspolitik. Detta innebär att integrationen av invandrare hotar att försämras ytterligare. Utöver nedskärningarna i finansieringen genomför regeringen inga betydande reformer som skulle förnya integrationstjänsterna. Socialdemokraterna betonar betydelsen av effektiva integrationstjänster. Effektiva integrationstjänster stärker förutsättningarna för sysselsättning av invandrare, språkkunskaperna och kännedomen om samhället. 

Inom den kommunala ekonomin görs också andra betydande direkta nedskärningar i statsbudgeten för nästa år. Den i regeringsprogrammet fastställda nedskärningen på en procentenhet av indexhöjningen av statsandelen för kommunal basservice genomförs redan för andra året i rad. Den försvagande effekten av regeringens indexbroms på kommunerna är cirka 25 miljoner euro per år. Dessutom minskas statsandelarna till kommunerna med 23 miljoner euro till följd av regeringens avveckling av normer. Eftersom avvecklingen av kommunala normer inte sker ännu i början av 2025 är det fråga om en ren nedskärning, inte en minskning av uppgifterna. Vi stöder målet om avveckling av kommunala normer. Avvecklingen bör dock ske så att både de normer som avvecklas och den finansiering som minskas går hand i hand. Nu blir det inte så i verkligheten. 

Kommunerna har dessutom ett stort ansvar för att ordna kvalitativ utbildning samt höja och upprätthålla kompetensnivån. Budgetpropositionen innehåller många försämringar som direkt riktar sig mot denna viktiga kommunala uppgift. Regeringen skär ned yrkesutbildningen på andra stadiet med upp till 120 miljoner euro. Vi anser att regeringens nedskärningar av yrkesutbildningen är ohållbara i en tid då Finland bör satsa på utbildning och utveckling och upprätthållande av kompetensen genom hela arbetslivet och livet. 

Välfärdsområdena

Välfärdsområdenas ekonomi har under de första verksamhetsåren präglats av bland annat hög inflation, snabbt ökade kostnader för köpta tjänster, personalbrist samt verkställda löneförhöjningar. Socialdemokraterna kan inte acceptera att regeringen har kastat in handduken när det gäller att stödja välfärdsområdena under de första svåra åren. Välfärdsområdena får inte lämnas ensamma med utmaningarna. 

Socialdemokraterna förutsätter att välfärdsområdena garanteras genuina förutsättningar att ordna högkvalitativa, rättidiga och kostnadseffektiva social-, hälsovårds- och räddningstjänster för medborgarna. Regeringen har de facto inte på något sätt kommit välfärdsområdena konkret till mötes i ett läge där välfärdsområdena under inledandet av verksamheten har stött på sådana utmaningar som det inte gick att förutse när finansieringsmodellen infördes. Det är ett välkänt faktum att en stor del av kostnadsökningen i välfärdsområdena beror på löneutvecklingen inom social- och hälsovårdssektorn under de senaste åren, den allmänna prisstegringen och på den ökade användningen av inhyrd arbetskraft till följd av den dåliga tillgången på personal. Det hjälper dock inte alls att skylla på social- och hälsovårdsreformen i denna situation. 

Regeringen har också själv försvårat välfärdsområdenas verksamhet genom att direkt skära ned på social- och hälsovården. Bland annat skrotar regeringen vårdgarantin och försämrar personaldimensioneringen inom dygnetruntvården, trots att köerna har förkortats och personaldimensioneringen uppfyllts i många välfärdsområden. Nu slopas finansieringen till dessa genom nedskärningarna, vilket ytterligare försvårar välfärdsområdenas verksamhet och ordnandet av tjänster. Snabb tillgång till vård skulle spara kostnader på längre sikt, men nu ges välfärdsområdena inte genuint ekonomiska möjligheter till detta. 

Enligt lagen om välfärdsområden ska ett underskott i välfärdsområdets balansräkning täckas inom högst två år från ingången av det år som följer efter det att bokslutet fastställdes. Detta innebär att välfärdsområdenas underskott enligt gällande lagstiftning måste täckas senast 2026. Vid förvaltningsutskottets utfrågningar denna höst har företrädare för välfärdsområdena lyft fram behovet av att förlänga skyldigheten att täcka underskottet med 1—2 år. Det skulle ge välfärdsområdena mer tid att täcka underskottet, och på det sättet kunde de undvika de allra kortsiktigaste sparåtgärderna. Åtgärden skulle också skapa arbetsro och förutsättningar att göra anpassningar på ett kontrollerat sätt i välfärdsområdena. 

Socialdemokraterna anser att regeringen bör ge välfärdsområdena mer tid att täcka underskotten genom att förlänga skyldigheten att täcka underskott. Detta har SDP framfört sedan hösten, men regeringen har ännu inte tagit fasta på förslaget. Det nuvarande kravet på att underskotten ska täckas senast 2026 är orealistiskt, vilket har framförts också vid förvaltningsutskottets sakkunnigutfrågning. När den ursprungliga lagen om välfärdsområdenas finansiering stiftades kunde man inte veta att det skulle ske så här stora förändringar i omvärlden under områdenas första år. Också av detta skäl är det motiverat att förlänga skyldigheten att täcka underskott. Socialdemokraterna betonar behovet av en aktiv tillsyn över lagstiftningen om finansieringen av välfärdsområdena, och förutsätter att regeringen reagerar på eventuella smärtpunkter under valperioden. För medborgarna är det dock fråga om de allra viktigaste tjänsterna i vardagen. 

Den inre säkerheten

Regeringens plan för de offentliga finanserna för de kommande åren innehåller ett betydande program för effektivisering av den offentliga förvaltningen. De första konsekvenserna av programmet realiseras nu i statsbudgeten för 2025. Effektiviseringsprogrammet kommer att ha en negativ inverkan på den offentliga förvaltningen inom de olika sektorerna. De myndigheter som svarar för den inre säkerheten är inte heller helt skyddade mot effektiviseringsåtgärder. Regeringens nedskärningar i den offentliga förvaltningen bör jämkas så att den erkänt effektiva finländska statsförvaltningen förblir funktionsduglig och att till exempel den inre säkerheten inte äventyras. Vi är oroade över bland annat skatteförvaltningens uppskattningar av de skadliga ekonomiska konsekvenserna av sparåtgärder inom skatteförvaltningen. 

Vi anser det vara välmotiverat att regeringen som en del av effektiviseringen av den offentliga förvaltningen har mildrat anpassningskravet hos myndigheterna för den inre säkerheten. Alla myndigheter som ansvarar för den inre säkerheten får dock detta vindskydd på lika villkor. Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om planen för de offentliga finanserna betonat att målet att effektivisera Tullen bör jämkas till nivån för andra myndigheter som svarar för den inre säkerheten. För närvarande blir Tullen föremål för ett krav på effektivisering som motsvarar de andra myndigheter som lyder under finansministeriet. Detta trots att Tullen i likhet med polisen och Gränsbevakningsväsendet är en central myndighet som svarar för den inre säkerheten. Regeringen bör därför behandla alla PTG-myndigheter jämlikt i sina effektivitetsmål. 

När det gäller budgetpropositionen för 2025 uttrycker vi vår största oro över situationen inom polisen och Gränsbevakningsväsendet. Skyddspolisen och Gränsbevakningsväsendet har i förvaltningsutskottets sakkunnigyttranden lyft fram bristerna i deras anslagsutsikter. Socialdemokraterna kräver att regeringen tar itu med dessa missförhållanden. Gränsbevakningsväsendet har framfört att finansieringsunderskottet för dess omkostnader är cirka 25 miljoner euro nästa år. Gränsbevakningsväsendets anpassningsbehov förutsätter nedskärningar inte bara i anskaffningen av material och materiel utan också i den operativa verksamheten och den utbildning som stöder den. Gränsbevakningsväsendets situation är ohållbar med beaktande av det världspolitiska läget som bland annat har lett till hybridpåverkan vid östgränsen. 

Det säkerhetspolitiska läget och osäkerheten om Rysslands åtgärder vid Finlands östgräns innebär att det är mycket viktigt att Gränsbevakningsväsendet tillförsäkras tillräckliga resurser under hela ramperioden. Detta måste göras på ett sätt som tryggar både antalet anställda och den tekniska kapaciteten. Socialdemokraterna uppmanar regeringen att agera snabbt så att Gränsbevakningsväsendet inte under de kommande åren blir tvunget att göra kortsiktiga nedskärningar av sin verksamhet. 

Socialdemokraterna oroar sig också för att polisens kostnader ökar och att regeringen inte reagerar tillräckligt på det. Kostnadsökningen och den offentliga förvaltningens produktivitetsåtgärder innebär att polisen befinner sig i en svår situation. Vi förutsätter att regeringen jämkar de produktivitets- och effektiviseringsåtgärder som den riktat mot polisen. Regeringen måste också noggrant följa upp att kostnadsökningen inte leder till att personal- eller polistjänsterna minskas. Samtidigt är det viktigt att se till att målet på 8 000 poliser nås före 2027. 

Regeringen har som mål att öka antalet räddningspersoner som utbildas så att det 2032 finns 1 000 nya räddningspersoner. Socialdemokraterna kräver att bristen på räddningspersoner ska åtgärdas snabbare än vad regeringen har som mål. Vi föreslår att antalet utbildade räddningspersoner utökas så att målet på 1 000 nya räddningspersoner uppnås redan 2030. Samtidigt är vi oroade över att Räddningsinstitutet är föremål för en betydande anslagsminskning i en situation där man försöker lösa bristen på räddningspersonal. Regeringen bör minska dessa försämringar. Regeringen måste också beakta att det är svårt att öka antalet räddningspersoner inom den operativa verksamheten på grund av den strama ekonomiska situationen i välfärdsområdena. Socialdemokraterna betonar också vikten av att trygga avtalsbrandkårsverksamheten. 

Invandring

Finland behöver arbetskraftsinvandring för att kunna reagera på utmaningarna med den åldrande befolkningen och stärka de offentliga finanserna på lång sikt. Ur Finlands synvinkel är det viktigt att arbetskraftsinvandringen kan främjas på ett kontrollerat och socialt hållbart sätt. Behovet av arbetskraftsinvandring blir alltså bara större, men de lagändringar som regeringen Orpo föreslår hotar att försvaga Finlands hållkraft och attraktionskraft i ögonen på de internationella experter som kunde komma hit. I synnerhet regeringens förslag om en regel med högst tre och sex månaders arbetslöshet har väckt stort motstånd särskilt bland företagen och näringslivet. Även om regeringen fortsätter med Talent Boost-åtgärdsprogrammet, kan man inte dra full nytta av det och de goda åtgärder som ingår i det, om man samtidigt försvagar Finlands attraktionskraft som målland för arbetskraftsinvandring. Samtidigt bör regeringen säkerställa att prövningen av tillgången på arbetskraft fungerar och att arbetsrelaterat utnyttjande effektivt kan förebyggas i Finland. 

I sakkunnigyttranden till utskottet lyftes det också fram att handläggningstiderna för arbets- och utbildningsrelaterade uppehållstillstånd kommer att bli klart längre än för närvarande senast 2027—2028 till följd av de betydande nedskärningarna i finansieringen av Migrationsverket. Denna riktning kan inte anses vara ändamålsenlig, eftersom man tidigare har strävat efter att förkorta handläggningstiderna genom flera åtgärder. Korta handläggningstider är en viktig del av servicehelheten för arbetskraftsinvandring. Redan under den föregående riksdagsperioden påskyndades processerna kring arbetskraftsinvandring och antalet arbetskraftsinvandrare ökade. Regeringen bör inte tappa bort detta arv från regeringen Marin. 

En betydande del av besparingarna inom inrikesministeriets förvaltningsområde gäller Migrationsverket. I budgeten för 2025 innebär detta en nedskärning på nästan 14 miljoner euro, dvs. över 13 procent, i Migrationsverkets omkostnader. Anpassningsbehovet är exceptionellt stort jämfört med de myndigheter inom andra förvaltningsområden som är föremål för avsevärt större utgiftsnedskärningar än inrikesministeriet. Samtidigt har regeringen till riksdagen lämnat flera lagförslag som kommer att öka Migrationsverkets arbetsbörda. 

Migrationsverket har i sin utredning till förvaltningsutskottet framfört att nedskärningarna kommer att ha en kraftig inverkan på ämbetsverkets uppgifter före utgången av ramperioden. Detta beror på att arbetskrafts- och studieinvandringen förutspås hålla sig på en hög nivå också under de närmaste åren, samtidigt som Migrationsverkets uppgiftsfält utvidgas, Finlands säkerhetspolitiska miljö förblir svår och verket måste verkställa en exceptionellt omfattande mängd ny nationell och europeisk migrationslagstiftning. Dessa faktorer i omvärlden kommer tillsammans med regeringens invandringspolitik att vara svåra att förena med ämbetsverkets försvagade ekonomi. 

För att etablera sig i landet och integreras i samhället krävs aktiva integrationstjänster och att dessa tilldelas tillräckliga resurser. Socialdemokraterna anser därför att regeringens nedskärningar i integrationsfrämjande åtgärder försvagar invandrarnas möjligheter att utbilda sig, skaffa arbete och få de tjänster som de behöver för att de så effektivt och smidigt som möjligt ska kunna integreras i det finländska samhället. Det är beklagligt att regeringen har valt försvagandet av integrationen som ett ideologiskt mål. På detta sätt kommer regeringen att öka de negativa följder av och problem med invandringen som regeringen hävdar att den vill motverka. 

När det gäller förvaltningsutskottets ansvarsområde kan man konstatera att regeringens budgetproposition för 2025 gör det allt svårare att infria de löften som skrivits in i regeringsprogrammet. Sparandet med den så kallade osthyvelmetoden har blivit ett värde sig som redan börjat urholka fundamentet för det finländska samhället, såsom de tjänster som människorna behöver och den övergripande säkerheten i Finland. Detta är en följd av regeringens ekonomiska politik och sysselsättningspolitik som utarmar landet och leder till oändliga besparingar och skatteskärpningar. 

Ett annat problem är enligt vår mening att regeringsprogrammet är som en urklippsbok. Samlingspartiet och Sannfinländarna har vardera fyllt regeringsprogrammet med sina egna ideologiska mål och bakat in dem i högtidliga löften. När det gäller Samlingspartiet innebär det att boendet, tjänsterna och beslutsfattandet koncentreras och att budgetfinansieringen riktas till de starkaste regionerna. Sannfinländarna åtstramar för sin del utlänningslagarna och strafflagstiftningen, vilket medför extra kostnader för säkerhetsmyndigheterna och hela rättsvårdskedjan utan att regeringen ger extra finansiering för dem. Svårigheterna ökar av att säkerhetsmyndigheterna inom inrikesministeriets förvaltningsområde med stöd av det produktivitetsprogram som fastställdes vid regeringens budgetmangling är skyldiga att vidta också betydande besparingar på kort tid, vilket måste påverka deras kapaciteter. 

När det gäller den regionala utvecklingen anser vi också att det är obegripligt hur bristfälligt regeringen har bedömt de totala regionalekonomiska konsekvenserna av sina beslut. Regeringen har uppenbarligen inte velat göra någon helhetsbedömning av hur många av dess åtgärder för anpassning av de offentliga finanserna, andra beslut och ändringar i regionutvecklingspolitiken som kommer att drabba samma områden och människogrupper. Regeringen, som är förblindad av den ideologiska centraliseringspolitiken, håller exceptionellt kraftigt på att öka ojämlikheten mellan regionerna samt människor och företagare som bor där. Hittills har i synnerhet hela östra Finland, som drabbats hårdast av Rysslandsanktionerna, lämnats åt sitt öde. Det är oansvarigt med tanke på hela Finlands livskraft och säkerhet. 

Vi godkänner inte heller regeringens oförmåga eller uppenbara likgiltighet när det gäller att trygga den lagstadgade basservicen för alla finländare oberoende av boningsort, särskilt när det gäller social- och hälsovårdstjänster samt kulturella rättigheter, vilka välfärdsområdena och kommunerna ansvarar för. 

Regeringen bör inse att svåra tider kräver att man värnar om den nationella sammanhållningen och enigheten, och det sista som behövs är att folket delas itu, vilket regeringens politik kommer att leda till. I dagens situation krävs det helt enkelt att hela Finland hålls livskraftigt och bebott. 

Tillräcklig finansiering och arbetsro måste tryggas för välfärdsområdena

Människor har rätt till lagstadgad basservice oberoende av boningsort. Det är i sista hand statsmakten, det vill säga landets sittande regering, som har ett ansvar här. Med stöd av den så kallade finansieringsprincipen, som härletts ur grundlagen, måste det säkerställas tillräckliga resurser för de lagstadgade uppgifterna i välfärdsområdena, som ansvarar för social- och hälsovården och räddningsväsendet, samt för kommunerna som ansvarar för annan basservice. Genomförandet av finansieringsprincipen måste bedömas på välfärdsområdes- och kommunnivå i enlighet med grundlagsutskottets praxis. 

I Finland genomfördes 2023 en historiskt stor reform av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Lagarna om reformen godkändes i riksdagen i juni 2021. Då började välfärdsområdenas inledningsfas. År 2023 har välfärdsområdena övergått till att förnya tjänsterna. 

Välfärdsområdena har brottats med stora underskott. Tvärtemot vad regeringen påstår beror detta inte på att social- och hälsovårdsreformen är dålig, att förvaltningen är för stor eller på att beslutsfattarna i välfärdsområdena inte klarar av sina uppgifter. I en utredning som riksdagens finansutskott gjorde med sakkunniga vintern 2024 konstateras det att orsaken till underskotten är den kraftiga inflation som började i och med Rysslands anfallskrig i Ukraina, den dyra löneuppgörelsen för social- och hälsovårdssektorn, vårdskulden från coronapandemin, stafettläkarfirmornas höga arvoden, löneharmoniseringen och IKT-ändringskostnaderna. Det vill säga liknande orsaker som regeringen använder för att förklara sina svårigheter med att stoppa statens skuldsättning. 

Trots detta har regeringen hittills beslutat att minska finländarnas social-, hälsovårds- och välfärdstjänster med 2,25 miljarder euro fram till 2028. Finansieringen av välfärdsområdena skärs ned med 1,15 miljarder euro genom lagändringar. Dessutom förutsätter regeringen att välfärdsområdena genom egna åtgärder ska spara upp till 1,1 miljarder euro även om det i den utgifts- och strukturkartläggning som finansministeriet publicerade den 6 mars 2023 konstateras att det i praktiken är omöjligt att minska finansieringen av välfärdsområdena utan att social- och hälsovårdstjänsterna äventyras, om det inte görs motsvarande lättnader i uppgifterna eller skyldigheterna.” 

Eftersom regeringen inte ger välfärdsområdena någon flexibilitet att klara av de oförutsedda och stora kostnader som nämns ovan, har välfärdsområdena inga andra möjligheter än att söka efter snabba besparingar genom att gallra bland närservicen inom social- och hälsovården. Med sin oförmåga till flexibilitet urvattnar regeringen vårdreformens mål om att stärka social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå, varvid tyngdpunkten inte kommer att flyttas från de mest krävande vårdtjänsterna till tjänsterna på basnivå. Det skulle bli väldigt kostsamt såväl för människorna som för de offentliga finanserna. 

I budgetpropositionen för 2025 föreslås jämfört med i år cirka 1,6 miljarder euro netto i tilläggsfinansiering för välfärdsområdena. Det är dock inte fråga om genuin tilläggsfinansiering, utan om en korrigering av finansieringen för 2023 i efterhand. Regeringen kommer att avsevärt minska den årliga efterhandsfinansieringen från 2026 och de år som följer. 

I praktiken har regeringen inte gjort något för att stöda välfärdsområdena. Utöver besluten om nedskärningar i finansieringen har regeringen avslagit alla ansökningar om tilläggsfinansiering från välfärdsområdena. Regeringen har skurit ned de besparingar som uppkommer för välfärdsområdena när de lagstadgade uppgifterna lättas upp. Regeringen kommer att avsevärt höja klientavgifterna och gör en motsvarande nedskärning i den statliga finansieringen av välfärdsområdena. 

Centerns riksdagsgrupp har gett regeringen cirka 20 förslag på åtgärder som ska säkerställa en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena, svara på bristen på social- och hälsovårdspersonal och trygga arbetsfreden för dem som verkställer reformen. Tyvärr har regeringen varit kategoriskt negativ till våra förslag. 

Centerns utskottsgrupp anser att regeringen bör stödja välfärdsområdena, inte arbeta mot dem eller vara likgiltig inför dem. Välfärdsområdena har inlett verksamheten i ett svårt utgångsläge och de behöver därför arbetsro, tilläggstid för att täcka underskott, stöd av regeringen för att tygla stafettläkarfirmornas höga arvoden, hjälp för att lösa bristen på social- och hälsovårdsarbetare samt avveckling av normer som försvårar förnyelsen. Regeringen bör inte fatta beslut som försvårar en kontrollerad förnyelse av välfärdsområdena och som skapar osäkerhet i fråga om den personal inom social- och hälsovården som betjänar människorna. 

Den ökande ekonomiska divergensen mellan kommunerna måste stoppas

Enligt sakkunniga försämras den kommunala ekonomin i alla kommuner, men allra mest i kommungruppen med färre än 5 000 invånare. Mest oroväckande är att den ekonomiska differentieringen mellan kommunerna ökar. Den underlättas inte av att särskilt det största regeringspartiet Samlingspartiets eviga mål är att betrakta en minskning av antalet kommuner som ett värde i sig, eftersom det ekonomiska välståndet i Finland under årens lopp har koncentrerats regionalt. En sammanslagning av flera fattiga kommuner till en enda ändrar inte utvecklingen. Trenden kan brytas genom att det skapas förutsättningar för ekonomisk tillväxt i hela landet, men detta försummar regeringen. 

Också regeringens kommunpolitik avspeglar den allmänna röda tråden i regeringspolitiken: centraliseringspolitik och styrning av offentliga medel till de rikaste regionerna. Till exempel regeringens ändring av fastighetsskatten i år belönade bara de centralaste delarna av Trängselfinland. De skatteintäkter som detta gav medförde att kommuner med värdefulla fastigheter inte har behövt höja kommunalskatten. Regeringen har inte erbjudit andra kommuner någon motsvarande handräckning. 

Differentieringen av kommunernas ekonomi syns tydligast i kommunernas inkomstskattesatser. År 2024 är skillnaden mellan kommunerna mätt med kommunalskattebördan redan över sex procentenheter. Ytterligheterna är 4,4 % och 10,8 %. Inför nästa år har nästan alla kommuner i Finland talat om behovet av medelstora eller betydande anpassningsåtgärder. Det finns sparbeting i kommuner av alla storlekar i hela Finland. I varannan kommun finns det ett tryck på att höja kommunalskattesatserna. Trycket på att höja skatten är betydande, eftersom cirka en fjärdedel av kommunerna uppger att höjningstrycket är större än 0,50 procentenheter. Kommunerna försöker undvika skattehöjningar fram till den sista dag då anpassningsåtgärderna riktar sig till de tjänster som invånarna behöver. 

Den effektivaste och snabbaste medicinen när det gäller att minska de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna är statsandelssystemet för kommunal basservice. I det nuvarande systemet ingår den så kallade utjämningen av statsandelarna som beräknas utifrån skatteintäkterna och genom vilket de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna jämnas ut i statsbudgeten. Målet är att för var och en trygga den lagstadgade basservicen oberoende av boningsort genom en skälig skatte- och avgiftsbörda. Av grundlagen följer att regeringen är skyldig att tillgodose detta (principen om finansieringsansvar). Det nuvarande utjämningssystemet för kommunernas statsandelar, som den föregående regeringen som leddes av Samlingspartiet urvattnade i samband med den statsandelsreform som trädde i kraft 2015, är mycket återhållsamt jämfört exempelvis med Sverige. Det är en av de främsta orsakerna till att de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna vidgas. De största regeringspartierna Samlingspartiet och Sannfinländarna har konsekvent motsatt sig kommunernas utjämningssystem av ideologiska skäl. I deras vågskålar finns det ingen plats för människors likställdhet och de tjänster som de behöver. 

Regeringen håller på att förnya statsandelssystemet för kommunerna. Det förnyade systemet ska träda i kraft vid ingången av 2026. Regeringen hade för avsikt att lämna ett utkast till reform på remiss i oktober. Regeringen meddelade den 22 oktober 2024 att den kommer att skjuta upp den för kommunerna brådskande och nödvändiga reformen med ett år även om alla utredningar som behövs för reformen enligt våra uppgifter var gjorda och det som återstod var att sända lagutkastet på remiss. Det kan inte vara fråga om annat än att regeringspartierna inte vill äventyra sin framgång i kommunalvalet i april 2025 genom aktualisera en debatt om ett reformförslag som i betydande grad påverkar den kommunala ekonomin. Vi anser att regeringspartierna inte håller sitt löfte till kommunerna – ett kommunförräderi. Med detta trick spelar Samlingspartiets och Sannfinländarnas regering ett motbjudande politiskt spel på bekostnad av dem som behöver kommunal service. 

På basis av sakkunnigutfrågningen skär regeringen nästa år ner den allmänna statsandelen till kommunerna med 145 miljoner euro utan att kommunernas uppgifter minskar i motsvarande grad. Samtidigt bryter regeringen sitt löfte om full kompensation för kommunernas nya uppgifter. En sparåtgärd på 37 miljoner euro riktas till finansieringen av arbets- och näringstjänsterna utan att kommunernas skyldigheter lindras med motsvarande belopp. 

Regeringen sparar också på integrationen av invandrare genom att överföra en del av kostnadsansvaret på kommunerna. Nästa år blir åtta kommuner tvungna att betala så kallade negativa statsandelar för att de ordnar lagstadgade tjänster. Regeringen har inte gjort något för att förbättra dessa kommuners ställning. 

Centerns utskottsgrupp anser att reformen av kommunernas statsandelssystem bör göras med målet att var och en oberoende av boningsort ska ha rätt till lagstadgad basservice med en skälig skatte- och avgiftsbörda. I nästa års budget bör finansieringsunderstödet enligt prövning till kommunerna höjas som ett svar på att kommunernas ekonomiska situation försvårats. Regeringen bör i enlighet med sina löften anvisa full finansiering för kommunernas nya uppgifter och skyldigheter och inte skära ned finansieringen utan motsvarande minskningar av skyldigheterna, vilket regeringen nu gör. Regeringen bör följa löftet i sitt regeringsprogram om att minska kommunernas lagstadgade uppgifter och skyldigheter. Regeringen bör sluta med att överföra kostnadsansvaret på kommunerna som en sparåtgärd inom statsfinanserna. 

Säkerhetsmyndigheterna bör tryggas tillräcklig finansiering och funktionsförmåga

Säkerhetsläget i Finland är mer utmanande än på länge på grund av förändringar i världspolitiken, cyberhot och narkotikabrottslighet. Säkerhetsmyndigheternas arbete utmanas inte bara av de allt mer omfattande och utmanande uppgifterna utan också av den allmänna höjningen av kostnadsnivån och tyvärr också regeringens sparåtgärder. 

Enligt sakkunniga har alla våra säkerhetsmyndigheter (polisen, Skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet och nödcentralerna) i olika grad svårigheter i fråga om den ökade arbetsmängden och de allt svårare arbetsuppgifterna. 

Regeringens beslut vid budgetförhandlingarna att inom ramen för det så kallade produktivitetsprogrammet rikta stora sparkrav också till alla säkerhetsmyndigheter inom inrikesministeriets förvaltningsområde för åren 2025—2028 hotar redan deras prestationsförmåga. Vi påpekar att produktivitetsprogrammet i praktiken innebär en nedskärning i varje säkerhetsmyndighets basfinansiering. Den ersätts inte av tidsbundna tillägg. Detta förhindrar det långsiktiga utvecklingsarbetet hos säkerhetsmyndigheterna. 

De snabba kraven på inbesparingar har redan lett till samarbetsförhandlingar vid åtminstone Skyddspolisen och Räddningsinstitutet i Kuopio, som utbildar brandmän och nödcentralsoperatörer. Vid Skyddspolisen är minskningsbehovet rentav 60 årsverken, dvs. var tionde arbetstagare. Inom Gränsbevakningsväsendet kan produktivitetsprogrammet leda till bland annat personalminskningar, stängning av gränsövergångsställen, gallring av behövliga materialanskaffningar samt sparande i bränslekostnaderna. Dessutom uppkommer det vid varje säkerhetsmyndighet utmaningar för personalens ork och välbefinnande i arbetet. 

Bakgrunden till finansieringssvårigheterna vid Räddningsinstitutet i Kuopio är regeringens beslut att börja finansiera Helsingfors räddningsskola ur statsbudgeten. Fram till i år finansierades den av Helsingfors stad och utbildade brandmän för huvudstadsregionens behov. En del av den tilläggsfinansiering som reserverats för Räddningsinstitutet i Kuopio styrdes till Helsingfors räddningsskola. Båda utbildningsanordnarna har sin egen administration, även om det minsta man kunde göra är att sammanslå Helsingfors räddningsskola, som är betydligt mindre, med Räddningsinstitutet i Kuopio, och på så sätt spara i administrationskostnaderna. 

Vi betonar också att det ökade antalet poliser måste leda till att nya tjänster inrättas också i glesbygden. 

Centerns utskottsgrupp anser att säkerhetsfrågorna i Finland bör granskas med tanke på den övergripande säkerheten. Liksom försvarsmakten behöver också de traditionella myndigheterna för den inre säkerheten (polisen, Skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet och Nödcentralsverket) stabila budgetutsikter. Samma behov finns också i bekämpningen av cyberhot. Utifrån utfrågningarna i utskottet befinner sig i synnerhet Skyddspolisen och Gränsbevakningsväsendet i den svåraste situationen. 

Betydande besparingar och effektiviseringar kan göras i kostnaderna för mottagningen av flyktingar och asylsökande

I den utgifts- och strukturkartläggning som finansministeriet publicerade den 6 mars 2023 konstateras det att en besparing på 100 miljoner euro kan uppnås genom en reform av mottagningen av flyktingar och asylsökande och effektivisering av uppehållstillståndsförfarandet. 

Av de kalkyler över styckkostnaderna som bifogats budgetpropositionen för nästa år kan man sluta sig till att regeringen ännu inte har gjort något åt detta. Minskningen av anslagen har grundat sig på antagandet att antalet personer som flyr kriget i Ukraina minskar. 

Centerns utskottsgrupp anser att regeringen i synnerhet i detta ekonomiska läge bör ta finansministeriets bedömning av sparpotentialen på 100 miljoner euro på allvar och effektivisera mottagningstjänsterna till exempel genom att öka inkvarteringen i kommunernas hyresbostäder eller utnyttja privat inkvartering i stället för dyra förläggningar. Regeringens linje verkar vara den motsatta. I årets tredje tilläggsbudgetproposition ber regeringen riksdagen om mer (skuld)pengar för mottagningsutgifter för flyktingar och asylsökande och för betalning av mottagningspenning, eftersom det utdragna kriget i Ukraina leder till att de som beviljats asyl ska flyttas från privat inkvartering till förläggningar med högre kostnader. 

Bekämpningen av svart ekonomi måste tas på allvar

Samlingspartiets och Sannfinländarnas regering är den första regeringen under detta årtusende som inte har ett program för bekämpning av svart ekonomi i regeringsprogrammet. I budgeten för i år skar regeringen ned sammanlagt 3,3 miljoner euro från bekämpningen av svart ekonomi, varav 1,9 miljoner euro gällde Skatteförvaltningen. 

Efter den offentliga debatten förra vintern ändrade sig regeringen dock och inledde ett programarbete för bekämpning av svart ekonomi i mars 2024. Det har inte anvisats någon särskild finansiering för detta i nästa budget. 

Vi anser att bekämpningen av svart ekonomi bör tas på allvar. Svart ekonomi består av brottslig verksamhet som leder till att staten går miste om skatteinkomster och att företag får en ojämlik ställning. Den likgiltighet som regeringen ursprungligen visade undergräver samhällsmoralen. 

Bekämpningen av svart ekonomi handlar om att hitta och finna fuskare. Enligt Skatteförvaltningen förekommer det bland annat i plattformsekonomin sådan skatteflykt som en effektiv bekämpning av svart ekonomi kan upptäcka. 

Centerns utskottsgrupp betonar att det för bekämpningen av svart ekonomi behövs ett smidigt samarbete mellan skatteförvaltningen, polisen, tullen, åklagarna och domstolarna, och att det måste finnas tillräcklig finansiering för detta. Enligt tidigare års erfarenheter har den tilläggsfinansiering som riktats till bekämpningen gett staten mångfaldiga inkomster. Behovet av öronmärkt tilläggsfinansiering ökar av att regeringens produktivitetsprogram tvingar de ovan nämnda centrala myndigheterna för bekämpning av svart ekonomi att göra betydande besparingar. 

Den kommunala ekonomin

Utifrån sakkunnigutfrågningen är det ganska klart att enskilda riktlinjer som stärker kommunernas ekonomi inte räcker till för att åstadkomma en neutral sammantagen effekt, eftersom kommunernas inkomster samtidigt är föremål för många nedskärningar i finansieringen och ett flertal linjeval som åtminstone lindrigt försvagar den kommunala ekonomin. 

År 2025 är indexhöjningen i fråga om kommunernas statsandelar 3,4 procent och den därav följande ökningen av statsandelen 85 934 000 miljoner euro. I enlighet med regeringsprogrammet görs det 2024—2027 i indexhöjningen av statsandelen för kommunal basservice en minskning som motsvarar en procentenhet. År 2025 minskar avdraget statsandelen med 25 275 000 euro. 

Minskningen är i praktiken en nedskärning i kommunernas bildningstjänster, eftersom de utgör största delen av kommunernas utgifter. Indexnedskärningen försämrar alltså finansieringsförutsättningarna till exempel för småbarnspedagogiken, den grundläggande utbildningen och utbildningen på andra stadiet. För kommunernas funktionsförmåga är det ytterst viktigt att statsandelarna inte minskas. 

Integration

Ökningen av Finlands befolkning i arbetsför ålder beror på invandring. Det är alltså klart att vi även i fortsättningen kommer att behöva en betydande invandring varje år för att vi ska kunna förändra vår åldersstruktur och få tillräckligt med arbetskraft. 

Främjandet av integrationen och arbetskraftsinvandringen kräver dock anslag som regeringen tyvärr skär ned betydligt. Ansvaret för ordnandet av tjänsterna övergår från ingången av 2024 till kommunerna med ett underskott på 58 miljoner euro. 

Nedskärningen av de kalkylerade ersättningarna hotar kvaliteten på och tillgången till integrationstjänster, vilket i sin tur hotar att leda till att integrationen försvagas och att de samhälleliga problemen ökar. Nedskärningarna inverkar sannolikt också på kommunernas vilja att ta kvotflyktingar. Dessutom försvårar inbesparingar som gäller tolktjänsterna skötseln av invandrarnas ärenden, äventyrar rättssäkerheten och bromsar upp serviceprocessen. 

Undersökningar visar att en misslyckad integration kommer att bli dyr för samhället. På längre sikt ökar behovet av dyrare socialservice och utkomststöd till följd av att integrationen misslyckas. Satsningar på integration ökar för sin del invandrarnas möjligheter att få arbete och delta i samhällets verksamhet. 

Finansieringen av välfärdsområdena

Välfärdsområdenas generella finansiering ökar med cirka 1,6 miljarder euro, men största delen av finansieringen består av efterhandsjustering, det vill säga finansiering som täcker underskott från tidigare år. Efterhandsjusteringen korrigerar välfärdsområdenas ekonomi för långsamt i efterhand. På grund av den otillräckliga finansieringen är den ekonomiska planeringen besvärlig och välfärdsområdena blir tvungna att minska sin verksamhet. 

Enligt sakkunniga finns det en uppenbar risk för att regeringens kalkylerade besparingar inte genomförs fullt ut och med tillräckligt snabb tidtabell och att de således inte leder till faktiska totala besparingar eftersom de förorsakar andra kostnader i stället. Exempelvis beräknas minskningen av den kalkylerade finansieringen till följd av att de förlängda väntetiderna till primärvården generellt leda till en ökning av de övriga kostnaderna i välfärdsområdena. En höjning av klientavgifterna förbättrar däremot inte välfärdsområdenas ekonomi, om motsvarande andel regelbundet dras av på förhand från den finansiering som välfärdsområdena får. 

Den centrala delen av finansieringen av välfärdsområdena, välfärdsområdesindexet, har fastställts till 3 procent. Enligt sakkunnigyttrandena motsvarar detta inte den faktiska kostnadsökningen i välfärdsområdena. 

Det är ett tydligt värdeval att finansieringen av den offentliga social- och hälsovården i princip stramas åt och att målet för den exceptionella tilläggsfinansiering som i budgeten riktas till branschen är den privata sektorn till exempel när det gäller höjningen av FPA-ersättningar. Vänsterförbundet kan inte stöda den privata sektorn på bekostnad av den offentliga hälso- och sjukvården på detta sätt. 

Det är livsviktigt att trygga en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena, både med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och för att trygga tjänster som håller god kvalitet. För att balansera finansieringen och verksamheten bör skyldigheten att täcka välfärdsområdenas underskott förlängas till minst fyra år och kostnadsindexet för välfärdsområdena uppdateras så att det bättre motsvarar områdenas faktiska utgifter. Välfärdsområdena bör ges beskattningsrätt så att de kan utveckla sin verksamhet långsiktigt och ansvarsfullt. Det behövs också ändringar i välfärdsområdenas personalpolitik. 

Flyktingkvoten

Flyktingkvoten är ett kontrollerat sätt att hjälpa de mest utsatta flyktingarna. Den erbjuder en trygg och nödvändig väg till skydd, och ger möjlighet till en nystart för människor som ofta levt fler år på flyktingläger. Till kvotflyktingar väljs bland annat offer för tortyr, kvinnor som fått utstå våld, personer med funktionsnedsättning och barnfamiljer. Av de kvotflyktingar som Finland tagit emot har ungefär hälften årligen varit barn. 

Flyktingkvoten bör höjas från 500 till 2500. 

Bekämpning av svart ekonomi

Det bortfall som den svarta ekonomin orsakar den offentliga sektorn är stor: enligt olika uppskattningar uppgår den till minst 4—6 miljarder euro. Exempelvis uppgår skattebortfallet till följd av svartjobb till cirka 300—480 miljoner euro i förlorade skatter och socialförsäkringsavgifter. Bekämpningen av den svarta ekonomin förbättrar de offentliga finanserna, minskar skuldsättningen och ökar vårt ekonomisk-politiska svängrum. 

Satsningar på bekämpningen av svart ekonomi bör göras inom alla myndighetssektorer. Regeringen har i budgetpropositionen anvisat Polisen anslag för bekämpning av svart ekonomi, men lämnat Tullen och Skatteförvaltningen utan.