Lönesubventionen till kommuner och samkommuner

Regeringen föreslår ändringar i bestämmelserna om beviljande av lönesubvention i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023), som träder i kraft vid ingången av 2025. Lönesubvention är ett stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande och som arbetskraftsmyndigheten kan bevilja arbetsgivare för lönekostnader. Syftet med lönesubventionerat arbete är att främja sysselsättningen för arbetslösa arbetssökande på den öppna arbetsmarknaden genom att förbättra deras yrkeskompetens. Med lönesubvention stöds också möjligheterna för arbetstagare med funktionshinder och långtidsarbetslösa som fyllt 60 år att få arbete och delta i arbetslivet. För närvarande kan bland annat kommuner, samkommuner och välfärdsområden beviljas lönesubvention. 

Regeringen föreslår att beviljandet av lönesubvention till kommuner och samkommuner begränsas så att de i fortsättningen kan beviljas lönesubvention endast för anställning av personer med funktionshinder eller långtidsarbetslösa personer som fyllt 60 år. Däremot ska det inte längre vara möjligt att bevilja lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen. Helsingfors stad kan emellertid fortfarande beviljas subvention också för detta ändamål till den del personen sysselsätts i sådana uppgifter som välfärdsområdena ansvarar för på annat håll i Finland, eftersom det inte föreslås några ändringar i beviljandet av lönesubvention till välfärdsområdena och välfärdssammanslutningarna. 

Den föreslagna ändringen baserar sig på regeringsprogrammet, enligt vilket sysselsättningsanslagen sänks med 37 miljoner euro från och med 2025 som en del av sparåtgärderna inom de offentliga finanserna. Avsikten är att kommunernas uppgifter ska minska i motsvarande grad. Enligt regeringsprogrammet ska regeringen se över lönesubventionen och rikta den särskilt till den privata och den tredje sektorn. Allokering av lönesubventioner till den privata sektorn har redan främjats genom tidigare ändringar i lagstiftningen. 

Av dem som var anställda med lönesubvention 2023 arbetade 44 procent i företag, omkring 30 procent inom den tredje sektorn, 24 procent hos kommuner och samkommuner samt omkring två procent hos välfärdsområden. År 2023 betalades omkring 155,5 miljoner euro i lönesubvention till företag och till arbetsgivare inom den tredje sektorn och omkring 78 miljoner euro till arbetsgivare inom den offentliga sektorn, främst kommuner. Största delen av lönesubventionerna beviljas för att förbättra yrkeskompetensen. På denna grund betalas kommunerna och samkommunerna uppskattningsvis 35 miljoner euro per år i lönesubvention, vilket är 10—20 miljoner euro mindre än tidigare. Enligt utredningar om lönesubventionens verkningsfullhet är verkningsfullheten sämst när lönesubvention beviljas den offentliga sektorn, står det i propositionsmotiven. 

Organiseringsansvaret för den offentliga arbetskraftsservicen överförs från staten till kommunerna vid ingången av 2025. Ordnandet av arbetskraftsservicen är ett nytt statsandelsåliggande för kommunerna, och i och med ändringen överförs sysselsättningsanslagen till statsandelarna för kommunal basservice. Enligt vad som föreslås minskar statsandelarna för kommunal basservice med 37 miljoner euro från och med 2025. De föreslagna ändringarna i lönesubventionen beräknas innebära att kostnaderna för att ordna arbetskraftsservice minskar med 35—53 miljoner euro per år. Enligt erhållen utredning minskar kommunernas kostnader åtminstone i övergångsskedet mindre än inbesparingen av statsandelar för basservice, så i fråga om 2025 motsvarar minskningen inte de kostnadsbesparingar som ändringarna ger. 

Utskottet påpekar att kommunerna har prövningsrätt när det gäller att ordna och anvisa resurser för arbetskraftsservice och att den arbetssökande i regel inte har subjektiv rätt till en viss tjänst. Arbetskraftsservicen ska dock ordnas i enlighet med de arbetssökandes servicebehov. Då en arbetslös arbetssökande i fortsättningen inte längre kan erbjudas lönesubventionerat arbete hos en kommun eller samkommun, kan efterfrågan på annan arbetskraftsservice öka, vilket innebär att kommunernas kostnader inte minskar på beräknat sätt. Om i sin tur lönesubventionerad arbetskraft har använts för att sköta kommunernas lagstadgade uppgifter eller kommunerna annars har fyllt ett permanent behov av arbetskraft med lönesubventionerat arbete och kommuner är tvungen att anställa arbetskraft utan lönesubvention i stället för den tidigare lönesubventionerade arbetskraften, minskar inte kommunernas kostnader på beräknat sätt heller i detta avseende. Kostnaderna för att ordna arbetskraftsservice påverkas således av de arbetssökandes servicebehov och av kommunernas beslut om huruvida annan arbetskraftsservice ska ordnas i stället för den lönesubvention som tidigare beviljats kommunsektorn samt av hur kommunerna i sista hand beslutar att tilldela resurser för olika tjänster. 

Utifrån inkommen utredning slår utskottet fast att kommunernas uppgifter inte nödvändigtvis minskar i motsvarande grad som kostnadsbesparingarna. Utskottet anser det vara viktigt att kommunernas arbetskraftsmyndigheter trots besparingarna har tillgång till ett tillräckligt urval av metoder för att främja sysselsättningen. Dessutom är det viktigt att sparmålen kan nås utan att man ingriper i möjligheten att bevilja personer som har en särskilt svag ställning på arbetsmarknaden lönesubvention. 

Föreslagna ändringar i beredskapslagen

I beredskapslagen (1552/2011) föreslås ändringar som gäller myndigheternas uppgifter och arbetspliktsregistret till följd av överföringen av ansvaret för att ordna arbetskraftsservice. Utskottet anser att ändringarna är motiverade. Förvaltningsutskottet konstaterar dock att arbetslivs- och jämställdhetsutskottet bör försäkra sig om att de föreslagna bestämmelserna om arbetsfördelningen mellan de gemensamt personuppgiftsansvariga och myndigheternas rätt att få uppgifter är tillräckligt tydliga. 

Utskottet konstaterar också i detta sammanhang att det finska samhällets kristålighet i enlighet med verksamhetsmodellen för den övergripande säkerheten grundar sig på förmågan att upprätthålla samhällets vitala funktioner under alla förhållanden. För att detta ska uppnås måste man se till att det finns tillräckliga förutsättningar för att utveckla kommunernas och välfärdsområdenas beredskap och resiliens (se också FvUU 16/2024 rd).