I propositionen föreslås det att hälso- och sjukvårdslagen ändras tills vidare och temporärt samt att socialvårdslagen och lagen om genomförande av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och om införande av den lagstiftning som gäller reformen ändras. Enligt propositionen ska lagstiftningen om jour och operativ verksamhet inom hälso- och sjukvården ändras så att varje välfärdsområde i fortsättningen kan ha ett universitetssjukhus eller centralsjukhus som finns på en angiven ort och som får och är skyldigt att upprätthålla sådan jour dygnet runt inom flera specialområden som är tillgänglig för befolkningen och säkerställer sjukhusets verksamhet. Undantaget är HUS-sammanslutningen i Nyland som på basis av sitt beslut kan driva sådana sjukhus på fler än en ort. Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om på vilka orter det är möjligt att upprätthålla jour dygnet runt inom primärvården och på vilka orter det är möjligt att upprätthålla alternativt begränsad jour dygnet runt inom den specialiserade sjukvården. 

Förvaltningsutskottet koncentrerar sig i sitt utlåtande på de aspekter som social- och hälsovårdsutskottet i sin begäran om utlåtande har begärt av utskottet. Dessa är särskilt propositionens konsekvenser för välfärdsområdenas finansiering och självstyrelse. 

Sakkunniga har påpekat att lagberedningen är bristfällig och att bedömningarna av de operativa och ekonomiska konsekvenserna är bristfälliga. Det är ytterst problematiskt att en så betydande lagändring som inskränker välfärdsområdenas egen beslutanderätt och ytterst medborgarnas rätt att få hälso- och sjukvård på journivå grundar sig på bristfälliga eller rentav felaktiga uppgifter. 

Enligt vår uppfattning och utifrån remissvaren begränsar propositionen ytterligare välfärdsområdets redan tidigare rätt snäva självstyrande ställning. Att enskilda jourmottagningar inom primärvården anges i lagstiftningen binder på ett betydande sätt det enskilda välfärdsområdets metodarsenal för att se till att basservicen ordnas kostnadseffektivt och regionalt ändamålsenligt och med beaktande av områdets särdrag. Områdenas självstyrelse är redan nu mycket begränsad och i och med den nu aktuella propositionen fördjupas denna utveckling ytterligare. I sakkunnigyttrandena har det uttryckts en välgrundad oro över vart denna utveckling kommer att leda i framtiden. I propositionsmotiven och å andra sidan också i social- och hälsovårdsministeriets yttrande till utskottet uttrycks oro över områdenas egen beslutsförmåga. Vi vill påpeka att många områden under de senaste åren har tagit fram mycket ambitiösa lösningar på servicenätet och att det ytterst är rätt att området själv får placera sina tjänster på ett ändamålsenligt sätt. De bör därför framför allt ges ro att fatta beslut och ordna verksamheten, eftersom social- och hälsovårdsreformen enbart är i ett inledningsskede. 

Drivkraften bakom den föreslagna lagstiftningsändringen har framför allt varit de ekonomiska aspekterna och strävan att se till att det finns tillräckligt med personal. I och med ändringen minskas finansieringen av områdena oberoende av om detta medför genuina besparingar för områdena eller om tillgången på personal över huvud taget har varit förenad med utmaningar på de punkter där begränsningar nu införs. Genom propositionen inskränks sjukhusens jourverksamhet också vid de enheter där det inte har förekommit några problem med tillgången på personal. I bedömningen av propositionens ekonomiska konsekvenser har man enligt välfärdsområdenas yttranden också gjort klara fel, och sparpotentialen baserar sig inte på faktiska antaganden. Också till denna del är propositionen svagt motiverad och konsekvensbedömningarna bör förbättras avsevärt. 

För kommunerna och områdena är tillgången till och utbudet av tjänster en viktig livskrafts- och attraktionsfaktor. Tillräckliga och tillgängliga tjänster bidrar till att kommunerna och områdena kan såväl locka som hålla kvar invånare och företag, men de påverkar också de val som personalen vid social- och hälsovårdsenheterna gör i fråga om boningsort. De begränsningar som riktas mot sjukhusnätet försvagar områdenas livskraft, men också invånarnas möjligheter att få tjänster på lika villkor när det gäller tillgängligheten. Inte heller till denna del har konsekvenserna bedömts tillräckligt. 

Propositionen har också konsekvenser för beredskapen, vilket tyvärr har ägnats liten uppmärksamhet i propositionsmotiven. I de yttranden som lämnats till förvaltningsutskottet har det fästs uppmärksamhet vid att regleringen kan ha betydelse för den regionala beredskapen för störningar och undantagsförhållanden, när en viss typ av hälso- och sjukvårdsverksamhet i ett område koncentreras till endast en enhet. 

I enlighet med förvaltningsutskottets roll yttrar vi oss med avseende på välfärdsområdenas självstyrelse och finansiering. Vi ber riksdagens social- och hälsovårdsutskott att närmare bedöma i synnerhet om propositionen genomför dess mål att lösa bristen på personal inom social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå. Vi anser att den inte nödvändigtvis gör det, eftersom sjukhusen är en ”kronjuvel” för de flesta social- och hälsovårdsanställda. Sjukhusen ger möjlighet att specialisera sig och avancera i karriären, och vårdarbetarna byter inte gärna arbetsplats till ett annat sjukhus på tiotals eller hundratals kilometers avstånd från hemmet. Regeringen bör därför anstränga sig betydligt mer för att som stöd för välfärdsområdena stärka närservicen inom social- och hälsovården och stabilisera arbetsförhållandena för de anställda inom social- och hälsovården på basnivå. 

Utgångspunkten måste vara att genomförandet av social- och hälsovårdsreformen sträcker sig över flera valperioder. Tiden fram till juni 2021 utgjorde lagstiftningsfasen för de nya välfärdsområdena, som alla riksdagspartier i tur och ordning hade förbundit sig till under två olika regeringsperioder. Riksdagen godkände då lagstiftningen om denna historiskt stora reform. Tiden mellan 2021 och 2023 utgjorde inledningsfasen för välfärdsområdena. 

Den viktigaste fasen för social- och hälsovårdsreformen inleddes år 2023. Samlingspartiets och Sannfinländarnas regering har en central roll i denna reform – de kan välja mellan att vara eller inte vara ett stöd för välfärdsområdena. Det är de som har makten och ansvaret för att de mål som ställts upp för tjänsterna och för att stoppa kostnadsökningen inom social- och hälsovården uppnås. Utifrån den diskussion som förts i riksdagen och i offentligheten verkar det som om regeringen inte har förstått marschordningen för reformen och inte heller sitt eget ansvar. 

I anslutning till den nu aktuella propositionen utlovar regeringsprogrammet bland annat att det under 2024 ska föreskrivas om bestämmelser om helheten med sjukhus och jourer och att bestämmelserna ska beakta både långa avstånd och språkliga rättigheter. Helheten bereds i samarbete med välfärdsområdena och samarbetsområdena. Likaså lovar regeringen förbättra välfärdsområdenas möjligheter att välja det mest ändamålsenliga sättet att tillhandahålla de social- och hälsovårdstjänster som de ansvarar för. 

Tyvärr uppfyller inte heller denna proposition de löften som ges i regeringsprogrammet. Som vi har sett i den offentliga debatten grundar sig förslaget om placeringen av jourhavande sjukhus till största delen på politiska beslut och regeringspartiernas egen intressebevakning. 

Till skillnad från Centern litar regeringen uppenbarligen inte på välfärdsområdenas egna synpunkter och beslutsfattare. Vi delar inte heller propositionens ståndpunkt att områdena skulle ha haft svårigheter att själva fatta beslut om sjukhusens och jourens servicenätverk. Åtminstone i fråga om sjukhusen i Kemi och Nyslott uppstod svårigheterna när regeringen beslutade att avskaffa den särskilda finansiering av dessa sjukhus som den förra regeringen beslutade om när tvisten mellan de två sjukvårdsdistrikten löstes. 

I denna fråga har många, särskilt inom regeringspartierna, hänvisat till jourförordningen från 2017, som propositionen är en förlängning av. Vi noterar att omständigheterna då och nu skiljer sig avsevärt. Före social- och hälsovårdsreformen hade beslutanderätten i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna decentraliserats till kommunerna och sjukvårdsdistrikten. Sjukvårdsdistrikten ansvarade för social- och hälsovårdstjänsterna på specialnivå. Kommunerna svarade å sin sida för social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå och betalade räkningarna från sjukvårdsdistrikten, varvid en strängare styrning från statligt håll var motiverad. I och med social- och hälsovårdsreformen centraliserades ansvaret för att ordna social- och hälsovårdstjänster på basnivå och specialnivå till en enda beslutsfattande instans, välfärdsområdena, vilket i sin tur talar för att områdena bör ha större beslutanderätt bland annat i fråga om servicenätet inom sitt område. 

Välfärdsområdena och de sakkunniga som förvaltningsutskottet hört ansåg entydigt att välfärdsområdena inte har hörts och att regeringen har agerat på ett sätt som ytterligare tär på välfärdsområdenas tunna självstyrelse. Detta kan vi inte acceptera. 

Med tanke på välfärdsområdenas självstyrelse är det problematiskt att regeringen genom lagstiftning bestämmer var välfärdsområdena ska kunna ha jour dygnet runt. Avsikten är att slopa den möjlighet att ansöka om dispens som föreskrivs i den gällande lagen. 

Ändringen är problematisk också för att den snedvrider välfärdsområdenas rättsliga ansvar i förhållande till dem som behöver tjänster. Frågan är allvarlig, eftersom det allmänna enligt 19 § i grundlagen ska tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster och främja befolkningens hälsa. 

I praktiken dikterar regeringen genom lagstiftning för välfärdsområdena var de sjukhus som har jour ska vara belägna. I förhållande till de medborgare som behöver tjänster bärs ansvaret dock av beslutsfattarna i välfärdsområdena, trots att de inte haft prövningsrätt eller något val i placeringsfrågan eller ens möjlighet att ansöka om dispens. 

Det är av många skäl svårt att förstå ett så kraftigt och detaljerat utövande av lagstiftningsmakt. Välfärdsområdena har betydligt bättre sakkunskap än regeringen om människornas behov av tjänster, om de regionala förhållandena och om hur tjänsterna ska ordnas. Därför bör regeringen i första hand sätta upp målen utan att alltför detaljerat ingripa i hur målen nås. 

Utifrån sakkunnigutfrågningen framgick det också att välfärdsområdenas syn på propositionens konsekvenser skilde sig avsevärt från propositionens konsekvensbedömningar. De sakkunniga ansåg att sjukhusnätet är en ekonomisk fråga och en livskraftsfråga och att det är viktigt också med tanke på områdets attraktionskraft. Dessutom har sjukhuset stor betydelse som arbetsgivare och sysselsätter i hög grad också underleverantörer. 

Avslutningsvis betonar vi att propositionen baserar sig på en rapport publicerad i januari 2024 från en arbetsgrupp som tillsattes för drygt ett år sedan. Arbetsgruppen hade en alltför snäv tidtabell och lade endast fram förslag till effektivisering av verksamheten utan konkreta konsekvensbedömningar. Syftet var att lindra bristen på arbetstagare inom social- och hälsovården. Arbetsgruppen överlät åt lagberedningen att göra närmare uppskattningar av kostnaderna. 

I propositionen erkänner regeringen att det var mycket svårt att bedöma konsekvenserna. Det enda som är säkert är att regeringen utifrån propositionen kommer att skära ner finansieringen av välfärdsområdena med sammanlagt 30,6 miljoner euro 2026. Detta kan vi inte acceptera. 

Det kan ses som en stor svaghet att propositionen inte ens strävar efter att bedöma vilka nya betydande kostnader som gallringen av sjukhusnätet kommer att medföra. 

Som vi sade inledningsvis bär välfärdsområdena ansvaret för att människor som behöver tjänster får den vård de behöver. Propositionen minskar åtminstone välfärdsområdenas möjligheter att ordna och producera de tjänster som människorna behöver på ett kostnadseffektivt sätt. Reduceringen av sjukhusnätet kommer sannolikt att innebära betydande investeringsbehov för de återstående sjukhusen. Till skillnad från vad regeringen antar i sin proposition försvinner inte människorna och behovet av tjänster någonstans. I propositionen har man inte heller bedömt hur stora de extra kostnader blir när patienterna måste transporteras tiotals, om inte hundratals kilometer med ambulans till sjukhusen.