Allmänt

Regeringen föreslår ändringar i diskrimineringslagen (1325/2014), lagen om diskriminerings- och jämställdhetsnämnden (1327/2014), lagen om diskrimineringsombudsmannen (1326/2014) och lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006). 

Bakgrunden till de ändringar som föreslås i propositionen är det som står i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering om att en delreform av diskrimineringslagen ska genomföras under regeringsperioden. Dessutom har det skrivits in i programmet att det föreskrivs om förpliktande jämställdhets- och likabehandlingsplaner också inom småbarnspedagogiken. 

Syftet med diskrimineringslagen, som trädde i kraft 2015, var att förenhetliga förbudet mot diskriminering och att olika diskrimineringsgrunder ska omfattas av ett enhetligt rättsskydd inom alla livsområden. Enligt en utredning från 2020 har diskrimineringsgrunderna enligt olika lagar inte en helt enhetlig ställning. Myndigheternas befogenheter enligt diskrimineringsgrund försvårar bland annat identifieringen av flerfaldig diskriminering eller leder till att flerfaldig diskriminering behandlas endast delvis. Dessutom hänförs flerfaldig diskriminering till olika rättsskyddskanaler. 

Syftet med de ändringar som föreslås i propositionen är att utveckla och förbättra rättsskyddet och rättssäkerheten i anslutning till likabehandling och förbud mot diskriminering. Ett ytterligare mål är att effektivisera främjandet av likabehandling och att förtydliga bestämmelserna om rimliga anpassningar så att de bättre än för närvarande motsvarar FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess tolkningsrekommendationer. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att det är nödvändigt och viktigt att utveckla bestämmelserna om likabehandling och rättsskydd. Utskottet anser att den föreslagna regleringen förnyar jämlikhetsregleringen så att den bättre än för närvarande uppfyller kraven i bestämmelserna om jämlikhet och förbud mot diskriminering i 6 § 1 och 2 mom. i grundlagen och bestämmelserna om jämlikhet och förbud mot diskriminering inom Europeiska unionen och enligt internationella människorättskonventioner. Utskottet stöder lagförslagen, men med följande ändringsförslag och kommentarer. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar att det även efter de ändringar som nu föreslås finns en stark och tydlig åtskillnad mellan arbetslivsrelaterade ärenden och andra tillsyns- och rättsmedel. Utskottet anser det vara viktigt att vidareutveckla regleringen om likabehandling och rättsskydd så att olika diskrimineringsgrunder omfattas av ett enhetligt rättsskydd inom alla livsområden. 

Främjande av likabehandling

I propositionen föreslås preciseringar i myndigheternas och utbildningsanordnarnas skyldigheter att främja likabehandling och till diskrimineringslagen fogas en ny 6 a §, där det föreskrivs om skyldigheterna för anordnare av småbarnspedagogik att främja likabehandling. Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna och tilläggen. 

Arbetsgivarens skyldighet att främja likabehandling preciseras så att arbetsgivaren enligt den ändring som föreslås i 7 § 1 mom. vid bedömningen av likabehandling ska beakta olika diskrimineringsgrunder och beakta att de uppfylls också vid anställning. Enligt det föreslagna 2 mom. ska arbetsplatsens likabehandlingsplan innehålla en redogörelse för slutsatserna av den bedömning som avses i 1 mom. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet betonar att bedömningen av hur likabehandling uppnås och konsekvenserna för befolkningsgrupperna samt bedömningen och planeringen av åtgärder som främjar likabehandling på arbetsplatserna ska genomföras regelbundet, så att myndigheterna och anordnaren och serviceproducenten av utbildning och småbarnspedagogik samt arbetsgivaren i realtid kan vidta behövliga åtgärder för att främja likabehandling. 

Främjande av likabehandling inom småbarnspedagogik. Likabehandlingsplaneringen och skyldigheten att främja likabehandling föreslås i enlighet med 6 a § i lagförslag 1 bli utvidgade till att gälla även anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter. Skyldigheten gäller såväl offentlig som privat småbarnspedagogik och även förskoleundervisning när den sker inom ramen för småbarnspedagogiken. 

Enligt motiveringen till 6 a § 3 mom. (s. 69) har också sådana privata serviceproducenter inom småbarnspedagogiken som regelbundet har färre än 30 anställda skyldighet att utarbeta en likabehandlingsplan. Utskottet noterar att denna skyldighet inte framgår av föreslagna författningstexten. Utskottet föreslår att bestämmelsen preciseras på det sätt och på de grunder som närmare framgår nedan av detaljmotiveringen. 

Kulturutskottet ansåg i sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (KuUU 24/2022 rd) att det är oklart vilka förutsättningar och möjligheter utbildningsanordnarna och anordnarna av småbarnspedagogik i praktiken har att bedöma konsekvenserna för olika befolkningsgrupper enligt 6 § 1 mom. och 6 a § i den föreslagna diskrimineringslagen. Utskottet föreslår därför att ordalydelsen i 6 och 6 a § preciseras så att utbildningsanordnare och de läroanstalter de är huvudmän för och anordnare av småbarnspedagogik och serviceproducenter inom småbarnspedagogiken "i mån av möjlighet" ska bedöma hur deras verksamhet påverkar olika befolkningsgrupper och hur likabehandling i övrigt uppnås i deras verksamhet. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar att syftet med de föreslagna bestämmelserna om bedömning av konsekvenserna för olika befolkningsgrupper i 6 och 6 a § i diskrimineringslagen är att precisera och förtydliga syftet och innehållet i bedömningen av hur likabehandling uppnås. För att likabehandling ska kunna bedömas är det viktigt att identifiera hur till exempel olika verksamhetssätt, strukturer och praxis konkret påverkar människor som hör till olika befolkningsgrupper. Arbets- och jämställdhetsutskottet anser inte att kulturutskottets ändringsförslag är behövliga. 

Rimliga anpassningar

Enligt 15 § 1 mom. i den gällande diskrimineringslagen ska en myndighet göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter. 

Enligt propositionen (s. 72—73) motsvarar den gällande formuleringen "att uträtta ärenden hos myndigheter" inte villkoren i funktionsrättskonventionen, eftersom formuleringen i fråga om rimliga anpassningar endast hänvisar till konkreta och externa ändringar, medan konventionen förutsätter möjlighet också till innehållsmässiga ändringar. Därför föreslås det i propositionen att uttrycket "uträtta ärenden hos myndigheter" i 15 § 1 mom. ändras till "ta del av myndigheters tjänster". 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att "ta del av myndigheters tjänster" snarare hänvisar till förutsättningarna för att få service än till sättet att tillhandahålla servicen och föreslår att ordalydelsen preciseras på det sätt som framgår av detaljmotiveringen så att det tydligare framgår att avsikten är att trygga möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att anlita myndighetstjänster som beviljas, ordnas för eller erbjuds dem. 

Lagmotion LM 42/2020 rd. I lagmotionen föreslås det att 15 § ändras så att anpassningarna kan omfatta såväl ändringar i den fysiska miljön och fysiska förnödenheter som sådana arrangemang och sådan hjälp som underlättar kognitiva prestationer. Utskottet konstaterar att kognitiv anpassning inte har uteslutits från de rimliga anpassningsåtgärder som förutsätts och anser att rimliga anpassningar i enlighet med syftet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och det omfattande begreppet funktionsnedsättning gäller alla personer med funktionsnedsättning oberoende av deras funktionsnedsättning. Därför föreslår utskottet att lagmotionen LM 2/2019 rd förkastas. 

Tillsynen över efterlevnaden av diskrimineringslagen i arbetslivet

Enligt 18 § i den gällande diskrimineringslagen övervakar diskrimineringsombudsmannen, diskriminerings- och jämställdhetsnämnden samt arbetarskyddsmyndigheterna efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndigheternas behörighet är inte allmän, utan tillsynsbehörigheten är beroende av diskrimineringsgrunden. I arbetslivet övervakas diskrimineringslagen av arbetarskyddsmyndigheterna. 

I propositionen föreslås det att diskrimineringsombudsmannens tillsynsbehörighet utvidgas så att diskrimineringsombudsmannen i fortsättningen ska kunna utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen också i arbetslivet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att det är viktigt och värt att understöda att diskrimineringsombudsmannens tillsynsbehörighet utvidgas till arbetslivsfrågor. 

I anslutning till justitieministeriet finns en självständig och oberoende diskriminerings- och jämställdhetsnämnd, som behandlar och avgör de ärenden som hör till den enligt diskrimineringslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens verksamhetsområde skiljer sig i fråga om diskrimineringsfrågor och jämställdhetsfrågor på så sätt att nämnden kan behandla arbetslivsfrågor som anknyter till jämställdhetslagen men inte arbetslivsfrågor som anknyter till diskrimineringslagen. Utskottet noterar att det i propositionen inte föreslås någon motsvarande ändring av diskriminerings- och jämställdhetsnämndens behörighet som i diskrimineringsombudsmannens behörighet och konstaterar att de föreslagna ändringarna till denna del inte motsvarar det mål som riksdagen anser vara viktigt, således att olika diskrimineringsgrunder ska ha samma rättsmedel och påföljder. 

Enligt propositionen (s. 60) har man under beredningen av lagförslaget endast i korthet hunnit utreda möjligheterna att utvidga diskriminerings- och jämställdhetsnämndens behörighet till arbetslivet. I propositionen bedöms att en utvidgning av nämndens behörighet till arbetslivet kan ha flera konsekvenser bland annat för arbetsgivare och arbetstagare. Till skillnad från diskrimineringsombudsmannen kan nämnden meddela bindande beslut, såsom att förbjuda att diskrimineringen fortsätter eller upprepas. För att nämndens behörighet ska kunna utsträckas till arbetslivsfrågor förutsätts det enligt propositionen en mer djupgående utredning och konsekvensbedömning än vad som har gjorts i samband med delreformen av diskrimineringslagen. Enligt propositionen är det dock viktigt att frågan utreds i fortsättningen. 

Utskottet påpekar att grundlagsutskottet redan 2014 i sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet om diskrimineringslagen (GrUU 31/2014 rd) fäste uppmärksamhet vid skillnaderna i nämndens behörighet i diskrimineringslagen och jämställdhetslagen och konstaterade att skillnaderna i behörighet i praktiken kan visa sig vara problematiska särskilt vid handläggningen av fall där det förekommer multipel diskriminering. Också arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har vid behandlingen av diskriminering i olika sammanhang fäst allvarlig uppmärksamhet vid olikheterna i den rättsliga ställningen för offer för diskriminering och trakasserier och betonat vikten av att förbättra offrens rättsskydd inom alla livsområden och på alla diskrimineringsgrunder. (AjUU 11/2014 rd, AjUU 2/2022 rd) 

Utskottet beklagar att de utredningar som behövs för att genomföra reformen inte har gjorts och förutsätter att regeringen utreder en utvidgning av diskriminerings- och jämställdhetsnämndens behörighet i arbetslivsfrågor inom diskrimineringslagens tillämpningsområde (Utskottets förslag till uttalande). 

Gottgörelse

Enligt 23 § i diskrimineringslagen har den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier rätt att få gottgörelse av den myndighet, arbetsgivare, utbildningsanordnare eller tillhandahållare av varor eller tjänster som i strid med diskrimineringslagen har diskriminerat eller utsatt honom eller henne för repressalier. Gottgörelse ska krävas i tingsrätten och talan som gäller gottgörelse behandlas som tvistemål. Enligt undersökningar behandlas gottgörelseärenden utomordentligt sällan i allmänna domstolar, sannolikt på grund av de höga rättegångskostnaderna och den låga gottgörelsen. 

Grundlagsutskottet ansåg redan i sitt utlåtande till arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (GrUU 31/2014 rd) om diskrimineringslagen att den som utsatts för diskriminering bör få enkel tillgång till rättsmedel som också tillåter beslut om eventuell gottgörelse utan risk för stora kostnader och lång handläggningstid. Grundlagsutskottet såg det som viktigt att arbetslivs- och jämställdhetsutskottet utreder om frågor om gottgörelse i första instans kan behandlas i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet omfattade grundlagsutskottets ståndpunkt i sitt betänkande (AjUB 11/2014 rd), men ansåg då att bestämmandet av gottgörelse i diskriminerings- och jämställdhetsnämnden bör utredas separat. I samband med behandlingen av jämställdhetsombudsmannens berättelse till riksdagen 2022 (B 1/2022 rd) godkände riksdagen på förslag av arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUB 8/2022 rd) ett ställningstagande (RSk 40/2022 rd) där riksdagen förutsätter att statsrådet utreder möjligheterna att för att stärka rättsskyddet för offren för diskriminering utveckla diskriminerings- och jämställdhetsnämnden till ett rättsskyddsorgan med låg tröskel som kan bestämma att gottgörelse ska betalas. 

I propositionen föreslås det att 20 § i diskrimineringslagen ändras så att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden i stället för att bestämma endast kan rekommendera att gottgörelse betalas till den som blivit utsatt för diskriminering eller repressalier. Gottgörelse ska fortfarande krävas i tingsrätten. Enligt propositionen kan den föreslagna regleringen främja att diskriminerings- och jämställdhetsnämnden anlitas som rättsskyddsorgan med låg tröskel. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att den möjlighet att rekommendera betalning av gottgörelse som föreslås i propositionen inte fullt ut motsvarar målet att stärka enhetligheten och effektiviteten i de rättsmedel som står till offrets förfogande. Utskottet understöder dock förslaget och anser att rekommendationen om betalning av gottgörelse betonar gottgörelsens betydelse till följd av diskriminerande förfarande eller förfarande som strider mot förbudet mot repressalier, och kan uppmuntra en aktör som brutit mot bestämmelserna i diskrimineringslagen att betala ekonomisk gottgörelse. Rekommendationen kan också hjälpa parterna att nå förlikning till exempel om gottgörelsens belopp. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser att tillgången till effektiva rättsmedel för dem som misstänker diskriminering bör stärkas ytterligare. Utskottet påpekar att påföljderna för diskriminering, inklusive ersättning till brottsoffer, enligt artikel 15 i direktivet om etnisk diskriminering och artikel 17 i arbetslivsdirektivet ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.