I propositionen föreslås det att bokföringslagen och revisionslagen ändras. Genom förslaget genomförs ett direktiv av Europaparlamentet och rådet som gäller offentlig landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter och vissa andra nyckeltal som beskriver affärsverksamheten för vissa internationellt verksamma företag och deras filialer (nedan direktivet om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter).
Att de multinationella koncernerna måste ange sina uppgifter om skattebetalning och andra centrala affärsuppgifter specifikt per land har varit en av de viktigaste reformerna i regleringen för att eliminera storföretagens aggressiva skatteplanering och stärka samfundsskattebasen, som har genomförts stegvis i Europa och på andra håll i världen efter den globala finanskrisen, till stor del på basis av arbete som utförts inom OECD. Till exempel många icke-statliga organisationer och forskare har aktivt tagit upp idén om landsspecifik bokföring sedan början av 2000-talet.
Den landsspecifika rapporteringen till skattemyndigheterna blev obligatorisk också i Finland redan vid ingången av 2017 till följd av EU-reglering (14 d § i lagen om beskattningsförfarande). I samband med riksdagsbehandlingen av lagförslaget lämnade företrädarna för socialdemokraterna, De gröna och Vänsterförbundet en reservation till finansutskottets betänkande (FiUB 18/2016 rd). I reservationen ingick följande uttalande:
”Riksdagen förutsätter att Finland i EU främjar en gemensam lagstiftning där offentligheten för land-för-land-rapporter utvidgas bland annat till bolagets egen webbplats, där tillämpningsområdet för land-för-land-rapporterna utvidgas till alla bolag som är skyldiga att anmäla internprissättning (omsättningsgräns 50 miljoner euro), där information måste presenteras i större omfattning (inklusive affärsvinst), där tidsfristen för att lämna anmälan fastställs till 6 månader och där sanktionerna för försummelser är mer ändamålsenliga än i nuläget.”
Den nu aktuella propositionen grundar sig på ett EU-direktiv vars första version offentliggjordes 2016 och det slutliga direktivet 2021. Direktivet och lagförslaget tillgodoser också det regleringsbehov i fråga om offentlighet som efterlysts i den föreslagna klämmen ovan.
Syftet med regleringen som förpliktar till offentliggörande av landsspecifika bokföringsuppgifter är att öka öppenheten, insynen och ansvarstagandet i den multinationella företagsverksamheten och att förebygga aggressiv skatteplanering. Tanken är att en uppdelning efter land synliggör arrangemang för att på ett konstlat sätt överföra skulder, tillgångar och vinster inom en multinationell koncern för att minimera skatterna. Offentlighet är viktigt för att inte bara skattemyndigheterna utan också forskare, icke-statliga organisationer, journalister, andra experter och allmänheten ska kunna bedöma om de multinationella företagens skattebetalning är korrekt.
Skatteflykt från storföretagens sida drabbar de stater som förlorar skatteintäkter och deras medborgare samt mindre och hederliga företag, när skattesmitande aktörer får konkurrensfördelar i förhållande till dem.
Rapporteringens omfattning och nationell tilläggsreglering
Direktivet om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter ålägger multinationella företag att i samband med sitt bokslut årligen offentliggöra följande uppgifter per land för EU-länderna: verksamhetens art, antalet anställda, nettoomsättningen inklusive omsättningen för närstående parter, vinst eller förlust före skatt, inkomstskatter som uppburits i den staten under innevarande år, betalda inkomstskatter och beloppet av vinstmedel som uppburits. När det gäller länder utanför EU ska uppgifterna lämnas på koncernnivå, så då ska de inte rapporteras per land. Dessutom kräver Europeiska kommissionen landsspecifik rapportering av länder utanför EU som den anser vara uppenbara skatteparadis eller stater som tillämpar finansiell sekretess.
Rapporteringskravet gäller EU-företag med en årlig omsättning på minst 750 miljoner euro. Det gäller också medelstora och stora dotterföretag som är etablerade i EU och som kontrolleras av en koncern utanför EU (”yttersta moderföretag”) vars omsättning överstiger 750 miljoner euro. Ett sådant dotterföretag ska årligen offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifterna för koncernens moderföretag. Motsvarande skyldighet gäller också medelstora och stora filialer till sådana företag, om koncernen i fråga inte har något sådant medelstort eller stort dotterföretag inom EU som berörs av skyldigheten.
Bestämmelserna i direktivet om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter är lagtekniskt sett minimikrav, och EU-länderna kan nationellt genomföra mer ambitiösa bestämmelser än den miniminivå som direktivet medger. Finland kan alltså exempelvis sänka omsättningsgränsen eller förutsätta att mer heltäckande uppgifter blir offentliga. Detta kommer dock inte att ske.
Den enda egentliga bestämmelse i propositionen som överskrider miniminivån i direktivet gäller tidsfristen för rapportering, och också denna förbättring vill majoriteten i ekonomiutskottet stryka. Utskottet förlänger också tiden från två till fem år efter vilken ett företag ska offentliggöra uppgifter som tillfälligt inte har offentliggjorts, eftersom detta kunde ha medfört allvarlig ekonomisk skada för företagen. Vi stöder inte utskottets ändringar.
Vi anser däremot att det vore motiverat att i större utsträckning utnyttja det nationella handlingsutrymmet. Direktivet är ett välkommet steg framåt, men det kan inte i sin slutliga form anses uppfylla förväntningarna och förhoppningarna. Direktivet lämpar sig för ett alltför litet antal stora företag, dess geografiska täckning är otillräcklig och de uppgifter som krävs för direktivet räcker inte till för att bedöma om företagens skattebetalning är korrekt.
Som det framkommit också vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning kommer endast 30 procent av världens länder att omfattas av landsspecifik rapportering. Rapporteringsskyldigheten borde gälla koncernens alla verksamhetsländer och beskattningsområden.
På grund av den alltför höga omsättningsgränsen på 750 miljoner euro gäller rapporteringsskyldigheten inte 95 procent av EU-företagen, bland dem också en betydande del av storföretagen. I Finland omfattas endast 50 företag av regleringen. Med tanke på målen för den offentliga landsspecifika rapporteringen vore det mer ändamålsenligt med en tillämpningsgräns som till exempel är förenlig med redovisningsdirektivet och definitionen av stora företag i bokföringslagen. (Ett stort företag är ett företag som uppfyller minst två av dessa tre villkor: omsättningsgränsen 40 miljoner, balansräkningen 20 miljoner euro, antalet anställda minst 250.) Då ligger tröskeln för åliggande också i linje med den lagstiftning som gäller öppenhet och insyn i banksektorn och gruvsektorn. En motsvarande korrigering bör också göras i 14 d § i lagen om beskattningsförfarande, där det föreskrivs om de landsspecifika uppgifter som ska lämnas till myndigheterna.
Enligt propositionen har omsättningsgränsen inte sänkts i den nationella lagstiftningen, eftersom den nedre gränsen för Finland inte kan tillämpas på utländska koncerner som har filial i Finland och eftersom man inte vill avvika från den linje som man kommit överens om på EU-nivå. Vi anser att Finland bör vara en föregångare i arbetet mot urholkning av skattebaserna och i vidare bemärkelse när det gäller att främja företagsansvaret och öppenheten, varför det också i detta fall är motiverat med en nationell reglering som är mer ambitiös än miniminivån.
Även de i separat förordning definierade uppgifter som ska rapporteras bör utvidgas så att medborgare, journalister, forskare och organisationer får bättre förutsättningar att bedöma om storföretagens skattearrangemang är ändamålsenliga och hur skattebetalningen förhåller sig till företagens faktiska affärsverksamhet inom olika jurisdiktioner.
Den vanligaste motiveringen till genomförandet av miniminivån i regeringens och ekonomiutskottets betänkande är att eftersom Europeiska kommissionen före utgången av juni 2027 måste utreda hur rapporteringsskyldigheten fullgörs i EU-länderna och mer allmänt i OECD-länderna, bör en eventuell utvidgning av skyldigheterna bedömas i detta sammanhang. Det är i sig positivt att direktivet förpliktar kommissionen att undersöka direktivets effekter. Detta eller de övriga skäl som regeringen föreslår undanröjer dock inte grunderna för att Finland i regleringen av skatteansvaret och insynen i den sektorsövergripande företagsverksamheten bör stå i främsta ledet och uppvisa ambitioner som är högre än miniminivån. Det faktum att inte alla länder gör samma sak är inte heller ett skäl till passivitet. Det finns inga uppgifter om innehållet i kommissionens rapport. Finlands erfarenheter som föregångare i fråga om insyn kunde dock också ge värdefull information och erfarenhet för denna bedömning.
Regeringen bör också förbinda sig att på eget initiativ bedöma hur det nationella genomförandet av direktivet lyckas i förhållande till de mål som uppställts för det och offentliggöra en utredning om detta senast i början av 2027.