Bakgrund och mål
Syftet med propositionen är att nationellt genomföra direktiv (EU) 2021/2167 om kreditförvaltare och kreditförvärvare (nedan kredithanteringsdirektivet). Syftet med regleringen är att främja andrahandsmarknaden för nödlidande krediter samt att öka efterfrågan på dem och höja deras marknadsvärde. Detta grundar sig på en strävan efter att minska andelen nödlidande krediter i bankernas balansräkningar i Europa och på så sätt minimera riskerna för banksektorn. En kredit anses vara nödlidande när den är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar eller när ett kredit-institut anser att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala krediten till fullt belopp utan att institutet tillgriper åtgärder, till exempel för att återvinna säkerheten.
Det föreslås att det stiftas en ny lag om kreditförvärvare och kreditförvaltare. Dessutom föreslås det ändringar i flera lagar som reglerar finansmarknaden samt i konsumentskyddslagen, lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet och lagen om ett positivt kreditupplysningsregister. Regleringen enligt kredithanteringsdirektivet borde ha införlivats i den nationella lagstiftningen före den 30 december 2023.
Utöver lagstiftningen som genomför kredithanteringsdirektivet föreslås det i propositionen en precisering av värdepappersmarknadslagen. I 7 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen, som gäller offentliggörande av bokslut och verksamhetsberättelse, föreslås en ändring som kompletterar genomförandet av EU:s ändringsdirektiv till öppenhetsdirektiv, dvs. direktiv 2004/109/EG. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna ändringen av värdepappersmarknadslagen är motiverad och påpekar att ändringen inte bedöms ha några direkta konsekvenser för värdepappersmarknadens funktion i Finland.
Bedömning av de viktigaste förslagen
Allmänt
Syftet med kredithanteringsdirektivet är att främja en fungerande andrahandsmarknad för nödlidande krediter i EU och undanröja hinder för överlåtelse av nödlidande krediter från kreditinstitut till kreditförvärvare. Direktivet innehåller också bestämmelser om skyddsmekanismer för överlåtelse av krediter i syfte att trygga kredittagarnas rättigheter. Den nationella lagstiftningen ska innehålla de bestämmelser som direktivet förutsätter i fråga om krav som gäller kreditförvärvare och kreditförvaltare. Med kreditförvärvare avses en fysisk eller juridisk person som förvärvar ett av ett kreditinstitut ingått nödlidande kreditavtal. Med kreditförvaltare avses den aktör som förvaltar krediten för kreditförvärvarens räkning. Den föreslagna regleringen gäller endast förvärv och förvaltning av kreditinstitutens nödlidande krediter.
Enligt propositionen ska en kreditförvärvare utse en kreditförvaltare att utföra kreditförvaltningsåtgärder när det gäller den kredit som beviljats konsumenten. En kreditförvärvare som är etablerad utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska utse en företrädare som är etablerad inom EES för att utföra kreditförvaltningsåtgärder. På motsvarande sätt får ett kreditinstitut överlåta en nödlidande kredit till en kreditförvärvare utanför EES endast om denna har utsett en företrädare som är etablerad inom EES.
Utgångspunkten för den föreslagna regleringen är att det inte föreslås några nationella skyldigheter som går längre än kraven i direktivet. Avsikten är att fullt ut använda det nationella handlingsutrymme som direktivet ger. Det innebär att direktivet inte tillämpas på advokater när de utför kreditförvaltningsåtgärder som en del av sitt yrke. Det nationella handlingsutrymmet utnyttjas också till den del att skyldigheterna enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism inte tillämpas på kreditförvaltare. Dessutom begränsas kreditförvaltarnas skyldighet att anmäla uppgifter till det positiva kreditupplysningsregistret till situationer där kreditgivarens rättigheter till följd av ett kreditavtal i enlighet med den föreslagna regleringen har överlåtits till kreditförvaltaren i fråga. Utskottet anser att dessa principer är motiverade.
Systemet för verksamhetstillstånd som gäller kreditförvaltare
Enligt kredithanteringsdirektivet krävs det ett verksamhetstillstånd av en behörig myndighet för att bedriva kreditförvaltningsverksamhet. Syftet med verksamhetstillståndskravet och förutsättningarna för verksamhetstillstånd är att säkerställa att direktivets mål uppnås både med tanke på en fungerande marknad och med tanke på gäldenärens rättigheter. I Finland är det tillåtet att tillhandahålla kreditförvaltningstjänster också med stöd av ett verksamhetstillstånd som beviljats i en annan EES-stat. Enligt förslaget ska Finansinspektionen vara den myndighet som beviljar verksamhetstillstånd.
Verksamhetstillstånd kan beviljas juridiska personer vars säte finns i Finland. Förutsättningarna för beviljande av verksamhetstillstånd är att de personer som hör till sökandens ledningsorgan har ett gott anseende och är tillförlitliga och sakkunniga. Till förutsättningarna hör också fungerande förvaltnings- och styrningssystem och verksamhetsprinciper som gäller intern kontroll och skydd av gäldenären. Ekonomiutskottet påpekar att kravet på ett verksamhetstillstånd och förutsättningarna i anslutning till det grundar sig på bestämmelserna i artikel 4 och 5 i kredithanteringsdirektivet. Bestämmelserna tillåter inget nationellt handlingsutrymme. Beviljandet av verksamhetstillstånd är inte förenat med prövningsrätt, utan verksamhetstillstånd ska beviljas om de förutsättningar som anges i direktivet är uppfyllda.
Påföljder och korrigeringsåtgärder
Enligt artikel 23 i kredithanteringsdirektivet ska medlemsstaterna föreskriva lämpliga administrativa påföljder och avhjälpande åtgärder. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Påföljderna ska utöver administrativa ekonomiska påföljder åtminstone omfatta möjligheten att återkalla en kreditförvaltares verksamhetstillstånd samt möjligheten att kräva avhjälpande åtgärder också av en företrädare för en kreditförvärvare utanför EES.
Med beaktande av direktivets ramvillkor föreslås det att det för överträdelse av de föreslagna bestämmelserna som gäller kreditförvärvare och kreditförvaltare kan påföras en administrativ påföljdsavgift enligt 40 § i lagen om Finansinspektionen. För försummelser och förseelser som bedömts vara lindrigare kan det påföras en ordningsavgift enligt 38 § i den lagen. I lagen om Finansinspektionen finns också detaljerade bestämmelser om ordningsavgiftens och påföljdsavgiftens belopp och hur avgiften bestäms, det vill säga vilka faktorer som inverkar på avgifternas storlek. Dessutom bör det beaktas att påförandet av en påföljd och bestämmande av påföljdens storlek i enskilda fall grundar sig på en helhetsbedömning. I lindrigare fall är det till och med möjligt att avstå från att påföra påföljd.
Bestämmelserna om påföljds- eller ordningsavgift föreslås inte gälla situationer där en kreditförvaltare efter det att verksamhetstillstånd har beviljats bryter mot förutsättningarna för beviljande av tillståndet. I en sådan situation ska den behöriga myndigheten i första hand uppmana kreditförvaltaren att avhjälpa de konstaterade bristerna i verksamheten. Vid behov kan Finansinspektionen också begränsa omfattningen av den tillståndsenliga verksamheten eller begränsa verksamheten för kreditförvaltarens ledning. Återkallande av ett verksamhetstillstånd är en sista utväg i dessa situationer.
I propositionen och i finansministeriets svar av den 28 februari 2025 påpekas det att påföljderna är nödvändiga och proportionerliga med avseende på lagens mål och genomförande samt skyddet av gäldenärens rättigheter. De föreslagna påföljderna är nödvändiga för att säkerställa att aktörerna iakttar de föreslagna bestämmelserna i sin verksamhet och målen för bestämmelserna kan inte uppnås på ett mindre ingripande sätt. Påföljderna bidrar också till en jämlik konkurrensmiljö. Utskottet anser att de föreslagna påföljderna och motiveringarna till dem i propositionen och finansministeriets svar är ändamålsenliga.
Förslagets förhållande till bestämmelserna om indrivningsverksamhet
Den föreslagna regleringen omfattar kreditförvaltning till den del det är fråga om sådana av ett kreditinstitut beviljade krediter som i enlighet med EU:s tillsynsförordning har klassificerats som nödlidande krediter. I propositionen föreslås det att Finansinspektionen ska vara behörig myndighet i fråga om dessa krediter. I övrigt tillämpas i fortsättningen de gällande bestämmelserna om indrivning, enligt vilka Regionförvaltningsverket i Södra Finland är behörig myndighet.
I några sakkunnigyttranden har det framförts att det föreslagna systemet med verksamhetstillstånd för kreditförvaltare överlappar det befintliga systemet för registrering av indrivningsverksamhet. Enligt ett sakkunnigyttrande bör den tillsyn som förutsätts i kredithanteringsdirektivet ordnas i samband med den nuvarande tillsynen, och då skulle Regionförvaltningsverket i Södra Finland också till denna del vara behörig myndighet. På så sätt kan man undvika onödiga överlappningar och minimera den administrativa bördan och kostnaderna.
I propositionen och finansministeriets svar anges det att de bestämmelser om kreditförvaltare som förutsätts enligt kredithanteringsdirektivet innehåller mer detaljerade krav än bestämmelserna om aktörer som bedriver indrivningsverksamhet och de förutsätter att tillsynsmyndigheten har betydligt mer omfattande befogenheter än vad Regionförvaltningsverket i Södra Finland för närvarande har för att sköta sina uppgifter enligt lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet. Finansinspektionen har däremot redan nu omfattande befogenheter för att sköta sina olika uppgifter. Befogenheterna uppfyller till stor del kraven enligt kredithanteringsdirektivet. Finansinspektionen har dessutom bred erfarenhet av att utöva dessa befogenheter och av uppgifter i anslutning till systemet för verksamhetstillstånd för företag på finansmarknaden. Kredithanteringsdirektivet inbegriper också skyldigheter som gäller kreditinstitut, i fråga om vilka Finansinspektionen enligt den gällande lagstiftningen är behörig myndighet. Ekonomiutskottet anser utifrån erhållen utredning att förslaget om att Finansinspektionen ska svara för beviljande av verksamhetstillstånd för kreditförvaltare och för tillsynen över att tillstånden iakttas är motiverat.
Enligt ett sakkunnigyttrande kommer den föreslagna regleringen och de kostnader den medför för företag sannolikt att minska antalet kreditförvaltare på marknaden. I yttrandet uttrycks också oro över att de kostnader som förslaget medför för kreditförvaltarna leder till att de kostnader som uppkommer för indrivning av förfallna krediter och som gäldenären ska betala också ökar. Utskottet anser att oron är befogad och framhåller därför att det är ytterst viktigt att det i propositionen inte föreslås några ytterligare nationella skyldigheter som går längre än kraven i kredithanteringsdirektivet. Vidare är det viktigt att det handlingsutrymme som direktivet medger utnyttjas fullt ut.
Det föreslås att 2 § i lagen om registrering av aktörer som bedriver indrivningsverksamhet (lagförslag 6) ändras så att den lagen inte tillämpas på verksamhet som avses i den nya lagen om kreditförvaltare och kreditförvärvare. Enligt ett sakkunnigyttrande innehåller den föreslagna bestämmelsen motstridigheter i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet för kreditförvaltningen. Utskottet hänvisar till finansministeriets svar och konstaterar att förslaget innebär att endast sådan kreditförvaltning som gäller kreditinstitutens nödlidande krediter lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Det är motiverat att precisera 2 § i lagförslag 6 på det sätt som föreslås i propositionen så att kreditförvaltningsverksamheten inte i sin helhet faller utanför lagens tillämpningsområde.
Konsekvenser för bestämmelserna i konsumentskyddslagen
I propositionen föreslås det att 7 kap. i konsumentskyddslagen (lagförslag 5) kompletteras med en ny 23 a § om information som ska lämnas om ändring av kreditavtal. Kreditgivaren ska innan de föreslagna ändringarna träder i kraft ge konsumenten den information som avses i paragrafens 1 mom. I ett sakkunnigyttrande påpekas det att det förblir oklart om bestämmelsen också ska tillämpas på ändringar som görs på konsumentens initiativ. Ekonomiutskottet konstaterar att förslaget och dess formulering är i linje med kredithanteringsdirektivet och EU:s konsumentskyddsdirektiv, och det framgår inte direkt av ordalydelsen i direktiven om bestämmelsen utöver ändringar som gjorts på kreditgivarens initiativ också är tillämplig på andra situationer. Utskottet hänvisar till finansministeriets svar och anser att informationsskyldigheten bör tillämpas i situationer där det ligger i konsumentens intresse att få den information som avses i bestämmelsen.
Enligt ett sakkunnigyttrande bör det tydligare framgå av de föreslagna bestämmelserna i konsumentskyddslagen att kreditgivaren i fråga om betalningsarrangemang som gäller återbetalningen av krediten ska beakta konsumentens individuella situation. Utskottet noterar att det i propositionen föreslås att 7 kap. 13 § 2 mom. 6 punkten i konsumentskyddslagen preciseras så att den kreditgivare som erbjuder betalningsarrangemang ska beakta konsumentens återbetalningsförmåga och andra omständigheter. Således förutsätter bestämmelsen uttryckligen att även aspekter som gäller konsumentens individuella situation ska beaktas när betalningsarrangemang erbjuds.
Ekonomiutskottet fäster uppmärksamhet vid att de föreslagna bestämmelserna om erbjudande av betalningsarrangemang grundar sig på det nya konsumentkreditdirektivet. Det direktivet ska genomföras senast den 20 november 2026 och det innehåller mer detaljerade bestämmelser om erbjudande av betalningsarrangemang än kredithanteringsdirektivet. Ekonomiutskottet instämmer i den synpunkt som framförts i propositionen och finansministeriets svar om att det är ändamålsenligt att bestämmelserna i det nya konsumentkreditdirektivet till denna del införlivas i det aktuella förslaget för att undvika flera på varandra följande ändringar.
Bevarande av uppgifter om kreditförvaltning
Enligt 19 § i lagförslaget om kreditförvärvare och kreditförvaltare ska uppgifter om kreditförvaltningsåtgärderna bevaras i minst fem år från det att kreditförvaltningsavtalet upphörde, dock högst tio år. Utskottet hänvisar till finansministeriets svar och de sakkunnigyttrande som utskottet fått och slår fast att bevaringstiden på tio år är för lång med beaktande av uppgifternas natur. Utskottet föreslår att bevaringstiden ska vara fem år. Dessutom föreslår utskottet att bevaringstiden på fem år i fråga om uppgifter som gäller gäldenären ska räknas från det att de kreditförvaltningsåtgärder som gäller krediten i fråga har upphört. De föreslagna ändringarna motiveras närmare i detaljmotiveringen.
Tidpunkten för ikraftträdandet
I några sakkunnigyttranden framförs det att det behövs en övergångsperiod på minst sex månader för bestämmelsernas ikraftträdande för att det ska vara möjligt att utföra kreditförvaltningsåtgärder också från det att lagen träder i kraft tills verksamhetstillstånden för kreditförvaltare beviljas. Enligt sakkunnigyttrandena skulle det medföra betydande olägenheter och direkta ekonomiska skador för kreditförsäljare, kreditförvärvare och de kreditförvaltare som väntar på verksamhetstillstånd om kreditförvaltningsåtgärderna avbryts eller framflyttas. Det skulle också leda till osäkerhet på marknaden.
I propositionen föreslås ingen övergångsperiod för ikraftträdandet av bestämmelserna. Kredithanteringsdirektivet borde ha tillämpats redan från och med den 30 december 2023, alltså är genomförandet av direktivet avsevärt försenat. Kommissionen har den 20 mars 2025 vid EU-domstolen väckt en överträdelsetalan mot Finland för underlåtenhet att genomföra direktivet, och de föreslagna bestämmelserna måste träda i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av de farhågor som framförts i sakkunnigyttrandena föreslår finansministeriet dock i en kompletterande utredning av den 24 mars 2025 en övergångsperiod på sex månader från det att lagstiftningen träder i kraft. På så sätt kan man säkerställa en kontrollerad övergång till det nya systemet med verksamhetstillstånd utan att behöva avbryta eller senarelägga kreditförvaltningsåtgärder till följd av den nya lagstiftningen. Ekonomiutskottet anser att de sakkunnigas ovan nämnda synpunkter och finansministeriets förslag är motiverade. Utskottet håller med finansministeriet om att övergångsbestämmelserna bör vara tidsmässigt och innehållsmässigt så noggrant avgränsade som möjligt för att kredithanteringsdirektivet ska kunna genomföras så effektivt som möjligt och för att minimera överträdelsen som gäller genomförandet. De föreslagna bestämmelserna motiveras närmare i detaljmotiveringen.
Övrigt
I ett sakkunnigyttrande påpekas det att det av förslaget inte framgår om regleringen är tillämplig på situationer där ett kreditinstitut fungerar som ombud för ett syndikat eller en sammanslutning av kreditgivare och sköter kreditförvaltningen för alla kreditgivares gemensamma räkning. Ekonomiutskottet hänvisar till finansministeriets svar och påpekar att kredithanteringsdirektivet inte tar ställning till sådana situationer. Finansministeriet bedömer i sitt svar att en nödlidande kredit som beviljats av kreditgivare som ingår i ett syndikat i princip omfattas av direktivets tillämpningsområde, om de kreditgivare som hör till syndikatet är kreditinstitut. EU-domstolen avgör i sista hand hur kredithanteringsdirektivet ska tillämpas i dessa situationer.