Propositionen strider mot regeringsprogrammet.

I propositionen föreslås en bestämmelse i inkomstskattelagen om så kallat företagaravdrag. Fem procent av resultatet av näringsverksamhet, jordbruk och renskötsel får avdras i beskattningen. Motsvarande avdrag ska också gälla kapitalinkomster av skogsbruk. 

I propositionsmotiven hänvisas till regeringsprogrammet enligt vilket Finland ska göras till ett mer konkurrenskraftigt land också genom en reform av beskattningen av företagande, ägande och investeringar. I anslutning till det införs ett företagaravdrag för de företagsformer som inte omfattades av den sänkning av samfundsskatten som genomfördes 2014. 

Men ”företagaravdraget” står i strid med det beskattningsrelaterade spetsprojekt enligt vilket den bärande principen för beskattningen är bred skattebas och låg skattesats. De sakkunniga som skattedelegationen har utfrågat har konstaterat att ”företagaravdraget” urholkar skattebasen och komplicerar beskattningen ytterligare. En modell där endast en del av en inkomst är skattepliktig skulle vara exceptionell i skattesystemet och ifrågasätter självfallet äktheten i bestämningen av själva skattesatsen. Det konstateras generellt att samfundsskatten är alltför komplicerad, men regeringen gör den än mer svårbegriplig. Vid utfrågningen av sakkunniga konstaterades att expertgrupperna i skattefrågor — bland de viktigaste Hetemäkis arbetsgrupp från 2010 — inte har föreslagit företagaravdrag. Den ändring som regeringen föreslår motsvarar således inte den olägenhet i beskattningen som experterna noterar, utan är ett politiskt mål för Företagarna i Finland rf. Enligt experternas definition handlar det om en särskild skatteförmån som riktas till en viss grupp. 

Men utskottets knapphändiga betänkande beaktar inte yttrandena från de sakkunniga, utom när propositionen har gjorts om för att tjäna specialgruppers och intresseorganisationers behov. För dessa extrakostnader framställs ingen utgiftsbudget, utan det konstateras svepande att ”ändringarna har inga nämnvärda konsekvenser för statens skatteintäkter”. När man gör tillägg i miljonklass i avdraget som med avseende på de beräknade fördelarna redan i sig är dyrt (över 120 miljoner euro), kan beräkningen inte anses tillräcklig och tillägget kan inte anses ansvarsfullt. 

Enhetlighet i beskattningen av företagsformer

Propositionen baserar sig på det felaktiga antagandet att efter att samfundsskatten har sänkts råkar övriga bolagsformer i en ofördelaktig ställning som ska korrigeras genom ”företagaravdraget”. Flera sakkunnigyttranden som betänkandet förbigår anser att påståendet är felaktigt. 

Beskattningen av bolagsformer kan inte jämföras sinsemellan. Privata näringsidkare och personbolag undgår många administrativa krav som ställs på aktiebolag. De kan dra av 30 procent av löneutgifterna som driftsreservering och 30 procent av löneutgifterna räknas till nettoförmögenheten enligt vilken indelningen i förvärvsinkomst och kapitalinkomst görs. Jordbruk kan göra utjämningsavsättning och skogsbruk har skogsavdrag och utgiftsreservering. Olika företagsformer har olika skattebas. Också propositionen (s. 12) konstaterar att skillnaderna i skattesystem ”grundar sig på att företagsformernas verksamhet är olika, och en helt jämlik beskattning är omöjlig utan strukturella ändringar i systemet.” 

I sitt utlåtande om lagutkastet föreslog Statens ekonomiska forskningscentral att eventuella ändringar i bolagsbeskattningen ska ses som en helhet och avrådde från att genomföra en lösryckt åtgärd som komplicerar systemet och vars effekter inte är beräknade i detalj. 

I propositionen medges det i flera punkter att skillnaderna i beskattningen av olika bolagsformer beror på skillnader i bolagens verksamhet. Inkomsterna hos näringsidkare och personbolag avviker inte från löneinkomster, inkomstbildningen är mindre än inom aktiebolag i genomsnitt. När omsättningen växer är ett aktiebolag mer ändamålsenligt. 

Utfrågningen av sakkunniga visar att det inte går att se någon särskild spänning mellan olika samfundsformer eftersom de skattskyldiga i allmänhet fritt kan välja företagsform. Ingenting hindrar en företagare från att optimera sin beskattning genom att övergå från personbeskattning till aktiebolagsbeskattning. Även om det är sant att Finlands företagsfält domineras av aktiebolag, finns det ingen orsak att se det som ett problem. 

Det är vilseledande och egennyttigt att påstå att sänkt samfundsskatt skulle ha lett till sänkt skatt på aktiebolagsvinst. Samtidigt skärptes nämligen beskattningen av utdelningar. Vid beskattningen av vinst i aktiebolag utgör beskattningen av bolaget och delägaren en helhet. Också i propositionen (s. 13) konstateras att ”den totala skattebördan på vinst som icke-noterade aktiebolag delar ut till fysiska personer är i dag 26,0–26,8 procent.” Endast för en bråkdel av näringsidkarna eller personbolagen är beskattningen strängare — och eftersom det förutsätter full kapitalandel utan reservering ur lönemedel, kan ”olägenheten” endast gälla ensamföretagare med goda inkomster. 

Propositionen konstaterar (s. 13) att ”För det fåtal företag som omfattas av avdraget och har en stor företagsinkomst räknat i euro är skattebördan på företagsinkomsten ... större än den totala skattebördan på vinst från ett icke-noterat aktiebolag.” Skillnaderna i skattesats är således inte ens teoretiskt ett så betydande problem att detta lagförslag skulle vara befogat. Det handlar om en skatteförmån som erbjuds ”ett fåtal företag”. 

Förvärvsinkomstskatten är rätt jämförelsegrund.

En överväldigande majoritet av dem som har rätt till ”företagaravdraget” betalar inte ens tillnärmelsevis 26—26,8 procent i skatt, för att inte tala om 30 procent enligt den lägre skattesatsen för kapitalskatt, som vore förmånligare än skatt på förvärvsinkomst om de årliga förtjänsterna är över 39 000 euro per år.  

Propositionen visar att merparten av näringsidkarna (77 %), personbolagen (79 %) och jordbrukarna (77%) tjänar under 30 000 euro. 

Med så små inkomster är förvärvsinkomstbeskattning fördelaktigare för merparten av de som har rätt till ”företagaravdrag”. Enligt propositionen (s. 7) beskattas ”över 90 procent” av resultatet för näringsidkare och cirka 77 procent av resultatet för delägare i personbolag och 55 procent av jordbruksidkarnas inkomster som förvärvsinkomst.  

”På grund av de små inkomstbildningarna och den därav följande lätta beskattning av förvärvsinkomsterna är beskattningen av småföretag i nuläget lättare än samfundsskattesatsen, 20 procent, i en tydlig majoritet av fallen.” (s. 7) Av dem som har rätt till ”företagaravdrag” beskattas således tre fjärdedelar enligt förvärvsinkomst. Förslaget kan således också i detta avseende motiveras med olika beskattning för olika företagsformer, men riktigare är att jämföra den totala skattebördan för utdelning av ett aktiebolag och skatt på förvärvsinkomst. 

Propositionen konstaterar mycket riktigt (s. 7): ”Beskattningen av förvärvsinkomsterna har sedan mitten av 1990-talet systematiskt lättats upp med sammanlagt cirka tio procentenheter, vilket också har minskat beskattningen av småföretagsformerna. De största lättnaderna har dessutom riktats till de låga inkomstnivåerna, där merparten av näringsidkarna, personbolagen och jordbruksidkarna opererar.” 

Därför har det vid sakkunnigutfrågningen ställts frågan om de allmänna lättnaderna i beskattningen av förvärvsinkomst räcker, och det har framställts önskemål om att ifall regeringen vill gynna företagare beskattningsmässigt mer än löntagare, borde utskottets betänkande uttrycka det tydligare än propositionen gör. Detta har förbigåtts i betänkandet. 

Inkomstfördelningskonsekvenser

Av dem som har rätt till ”företagaravdrag” tjänar 150 000 eller cirka hälften under 10 000 euro. Medianinkomsten är således under 10 000 euro. Medelvärdet framgår inte av propositionen. Med en årsinkomst på 10 000 euro uppgår skattelättnaden enligt bedömningen till 50—150 euro per år. Summan dras således av det beskattningsbara resultatet. Enligt en schablonmässig uträkning ökar nettoinkomsten med en förvärvsinkomst på 10 000 euro med (800-[800*0,95]) 40 euro per år. 

Ju större skillnad mellan median och medelvärde, desto ojämnare fördelning. Enligt riksdagens utredningstjänst är medianen för skattelättnaden av ”företagaravdraget” 175 euro per år, och medelvärdet 430 euro per år. Skillnaden är signifikant. 

Propositionen konstaterar (s. 15) att de föreslagna ändringarna beräknas öka inkomstskillnaderna betydligt mätt med Ginikoefficienten. Skattelättnaden är störst för ”de få företag och deras ägare, som har stora inkomster och inte på det stora antalet företag och deras ägare, som har små inkomster.” 

Enligt riksdagens utredningstjänst (31.8.2016) går nästan hälften av ”företagaravdragets” summa, 55 miljoner euro, till den högsta inkomstdecilen. Till de två högsta decilerna hänförs 60 procent av ”företagaravdraget”, således 75 miljoner euro. 

Den högsta inkomstdecilen gynnas mest inte bara i eurobelopp utan också procentuellt. Den högsta inkomstdecilens nettoinkomst ökar procentuellt två gånger så mycket som den åttonde inkomstdecilen. Nyttan ökar i varje inkomstklass från första till tionde decilen. ”Företagaravdraget” ökar således regressiviteten i beskattningen av näringsidkare och personbolag. 

Om syftet är att sänka personföretagarnas beskattning till aktiebolagens nivå genomförs det bara i de cirka 20 procent av fallen där förvärvsinkomstens progression eller den andel som beskattas som kapitalskatt är större: således företagare och yrkesutövare med goda inkomster. 

Exempelvis apotekare (som fungerar lagstadgat som privata näringsidkare) får en skattelättnad på i genomsnitt över 10 000 euro, det vill säga tiotals gånger mer än genomsnittsnivån. Apotekareförbundet meddelar att apotekarnas genomsnittliga nettoförtjänst är 5700 euro per år. Enligt skatteuppgifterna kan inkomsten för den apotekare som har de största inkomsterna i landet öka med 25 000 euro per år. Andra grupper som har goda inkomster och som utövar sitt yrke i företagsform är privatläkare och advokater. 

I motsats till betänkandet fokuserade utfrågningen av sakkunniga på att fördelningen av ”företagaravdraget” är ojämn och orättvis. ”En skattebefrielse på fem procent till apotekare som åtnjuter privilegium är säkert inte den politiska beslutsfattarens främsta motiv.” 

”Företagaravdraget” inriktas så att det i praktiken inte hjälper en företagare med små inkomster men innebär en stor gåva utan motprestation för företagare som redan har stora inkomster. 

Incitament för företagande, sysselsättnings- och tillväxteffekter

Målet med propositionen är att i enlighet med regeringsprogrammet uppmuntra till att bedriva företagsverksamhet. Ändå konstateras det på sidan 12 att det föreslagna avdraget inte bedöms ”ha några betydande effekter på företagsverksamhetens tillväxt eller ökning av företagande.” 

Eftersom den stora majoriteten av dem som får ”företagaravdrag” får mindre än 100 euro per år till i nettoförtjänst, är incitamentet att inleda eller fortsätta företagsverksamhet obefintligt.  

”Företagaravdraget” sporrar inte heller de mest gynnade yrkesutövarna till företagsamhet. De verkar i ett expertyrke med goda inkomster som inom många branscher kan vara och även är lönearbete. Även om verksamheten har företagsform bär de inte en egentlig företagarrisk. 

Däremot stärker ”företagaravdraget” ytterligare motiven för att styra över inkomsterna från avlönat anställningsförhållande till yrkesutövare. 

Enligt utskottets betänkande har ”olika synpunkter” framförts om sysselsättningsverkningarna. Men varken i propositionen eller i de skriftliga yttrandena anses positiva sysselsättningsverkningar sannolika och tillväxteffekterna anses inte på något sätt betydande. 

Propositionen (s. 12) talar om ”eventuella, men som helhet sannolikt blygsamma tillväxteffekter” i de cirka 5000 företag vars resultat är över 100 000 euro per år. När förslaget ger dessa företag och deras ägare fördelar på tiotals miljoner kan det konstateras att som sysselsättnings- och tillväxtinvestering är ”företagaravdraget” en helt misslyckad och dyr metod. 

Statsministeriets svar på sakkunnigyttrandena sammanfattar: Det verkar uppenbart att de tillväxteffekter för företagsverksamheten som avdraget ger i fråga om de flesta företag blir blygsamma. 

Att jämföra skogsägande med företagsverksamhet

Lagförslaget beskriver felaktigt skogsbruk som företagsamhet (s. 8) trots att skogsinkomst är kapitalinkomst och inte företagsinkomst. Att äga skog bör jämföras med placeringsverksamhet. 

Det är ytterst problematiskt att egendomsinkomst hanteras som företagarinkomst trots att verksamhetens karaktär, inkomstbildning och beskattning avviker. Därför borde ”företagaravdraget” inte gälla skogsinkomst. 

Skogsinkomst (vinst av virkesförsäljning) är kapitalinkomster där förluster och kostnader inte hänförs separat till inkomstslaget utan de kan avdras från andra kapitalinkomster.  

Betänkandet innehåller motiveringen att utöver att ”företagaravdraget” görs enhetligt också för skogsägare, får beskattningen för skogsägare som går på förlust inte skärpas. Motiveringen är ohållbar. Utskottets ändring innebär att företagaravdraget alltid minskar ett positivt resultat i skogsbruket men förluster minskar inte företagaravdraget. Finansministeriet konstaterar i sitt svar att ”skogsbruket får företagaravdraget på gynnsammare villkor än övrig företagsverksamhet” — eller egentlig företagsverksamhet. 

När propositionens förslag till skogsgåvoavdrag dessutom också i övrigt lindrar skogsbeskattningen, är förmånen oskälig. Att jämföra kapital- och företagarinkomster försvagar logiken i beskattningssystemet. 

I fråga om samfällda skogar bör man instämma i finansministeriets åsikt: Det finns inga beskattningsrelaterade orsaker att bevilja samfällda skogar företagaravdrag eftersom deras beskattning redan nu har lindrats. 

Sammanfattning

”Företagaravdraget” har motiverats med en felaktig jämförelse mellan beskattningen av olika företagsformer. Dessutom jämför det felaktigt beskattningen av näringsidkare och delägare i personbolag med beskattningen av delägare i aktiebolag trots att den stora majoritetens inkomster beskattas i beskattning för förvärvsinkomst. 

”Företagaravdraget” gäller inte företagare med små inkomster utan ger företagare med stora inkomster oskäliga förmåner. Betydelsen som incitament för företagsamhet är obefintlig. 

I det nuvarande läget för statsfinanserna är det ansvarslöst med en förlust av skattemedel på upp till 123 miljoner euro som inte har någon nämnvärd sysselsättnings- eller tillväxtverkan. Att jämföra skogsägande med företagsverksamhet är inte befogat.  

Samma satsning bör riktas till små och medelstora företag för att förbättra deras omvärldsvillkor, för att sporra till genuin företagsamhet och för att gynna sysselsättning och tillväxt. Mycket effektivare vore rätt till avdrag för lönekostnader för en första utomstående anställd (LM 107/2106 rd) som framför allt skulle hjälpa ensamföretagare, samt höjning av den nedre gränsen för företagens momsplikt från nuvarande 10 000 euro i omsättning till 30 000 euro. 

Det företagaravdrag på 5 procent som regeringen föreslår är avsett att stödja företagande. Företagarstödet ska också omfatta personföretag, vilket avses ge samma fördelar som den tidigare sänkningen av samfundsskatten. En stor del av små- och mikroföretagen är personföretag och står i en nyckelställning när det gäller att stärka sysselsättningen. 

Nackdelen med ett jämnt, schablonmässigt företagaravdrag är att nyttan koncentreras hos stora och framgångsrika personföretag, exempelvis apotek, juridiska byråer och motsvarande. 

För att jämna ut inkomstfördelningseffekten bör företagaravdraget ha ett tak vid 50 000 euro. Alla personföretag kan alltså göra avdraget upp till den gränsen, men på inkomster över 50 000 euro beviljas inte längre företagaravdraget på 5 procent. Det eliminerar nyttan av avdraget för de mest framgångsrika företagen, men den sporrande effekten kvarstår oförändrad för övriga företag. Enligt beräkningar gjorda av riksdagens utredningstjänst skulle den här modellen öka skatteinkomsterna med cirka 23 miljoner euro. 

I propositionen föreslås det att inkomstskattelagen ändras. I lagen tas in en bestämmelse om ett så kallat företagaravdrag: privata näringsidkare (firmor, öppna bolag och kommanditbolag) samt ett avdrag på fem procent i beskattningen av jordbruk och renskötare när resultatet beaktas i beskattningen av en fysisk person eller ett dödsbo. Vid beskattningen av skogsbruk beaktas ett motsvarande avdrag. Med andra ord blir 95 procent av inkomsten skattepliktig för företagare och fem procent blir helt skattefritt. Företagarens återstående skattepliktiga inkomst delas som i dag upp i förvärvsinkomst och kapitalinkomst. 

Målet med propositionen är att i enlighet med regeringsprogrammet uppmuntra till att bedriva företagsverksamhet. Samfundsskatten sänktes 2014 och nu ska andra företagsformer likställas. 

Målet att stödja företagsamhet är välkommet. Ökningen av mängden småföretagare och självanställda har varit en av de starkaste trenderna i näringslivet under 2000-talet. De flesta av Finlands 300 000 företag är småföretag med under 10 personer. Antalet självanställda är redan cirka 180 000. Att beakta småföretagarnas särskilda situation har blivit nedprioriterat i jämförelse med andra politiska frågor i diskussionen om exempelvis pensionssystemet, social- och arbetslöshetsskydd, beskattning eller företagsstöd. 

Trots att regeringens syfte är riktigt, kan detsamma inte sägas om metodarsenalen. Företagaravdraget är en dyr, ineffektiv och ojämlik reform. 

Priset för företagaravdraget, över 120 miljoner, är högt i relation till effekterna som också enligt de effektbedömningar som ingår i propositionen är osäkra och blygsamma. Propositionen skulle också öka inkomstskillnaderna eftersom den främst skulle gynna den lilla minoritet av företagarna som tjänar mest. Över 40 procent (53 miljoner euro) av skattelättnaden skulle gälla den högsta inkomstdecilen och klart över hälften (73 miljoner euro) de två högsta decilerna. För en vanlig småföretagare blir nyttan blygsam. För fyra av fem personbolag blir den årliga inkomsten under 30 000 euro. En eventuell om också osäker och moderat tillväxt kan enligt regeringens bedömning ske främst i personföretag vars resultat överstiger 100 000 euro. Deras antal är cirka 5 000. 

Företagaravdraget skulle också minska skattebasen och komplicera skattesystemet. Beskattningen av olika inkomster skulle differentieras allt mer. 

Dessutom bör det noteras att beskattningen i regel inte är mer ”rättvis” för personföretag än för aktiebolag. Som det framgår av propositionens motivering: ”Merparten av småföretagens resultat beskattas som förvärvsinkomst. I genomsnitt över 90 procent av resultatet för näringsidkare och cirka 77 procent av resultatet för delägare i personbolag beskattades som förvärvsinkomst under skatteåret 2014. Beskattningen av förvärvsinkomster är lätt på låga och medelstora inkomstnivåer, på vilka merparten av småföretagen placerar sig. På grund av de små inkomstbildningarna och den därav följande lätta beskattning av förvärvsinkomsterna är beskattningen av småföretag i nuläget lättare än samfundsskattesatsen, 20 procent, i en tydlig majoritet av fallen. Den största nyttan räknat i euro av det föreslagna avdraget får det fåtal företag med stora inkomster vars inkomst av företagsverksamheten till stor del beskattas som förvärvsinkomst. Även företag med stora inkomster som huvudsakligen beskattas som kapitalinkomst drar nytta av avdraget.” 

Med avseende på rättvisa skatter bör man också beakta en sak som också har aktualiserats vid utskottets utfrågning av sakkunniga, nämligen att personbolag och jordbruksföretagare har tillgång till olika metoder för att jämna ut resultatet — såsom driftsreservering, utjämningsavsättning för jordbruksföretagare och utgiftsreservering och skogsavdrag för skogsbruksföretagare — som bidrar till att kompensera för den skillnad i skattegrad mellan aktiebolag och andra näringsidkare som nämns i propositionen. Vid jämförelsen mellan skattegrader bör också dessa skillnader i skattebas beaktas.  

Under de senaste decennierna har merparten av nya arbetstillfällen uppstått bland små och medelstora företag och i synnerhet bland mindre företag med under fem personer. Att underlätta för småföretag och stödja anställning av en första anställd syns således också i arbetslöshetsstatistiken.