1. Lagen om militär underrättelseverksamhet

2 §. Förhållande till annan lagstiftning.

I 2 § 3 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet finns en hänvisning enligt vilken bestämmelser om övervakning av underrättelseverksamheten finns i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Utifrån paketet om tillsyn över underrättelseverksamheten ska närmare bestämmelser om den parlamentariska tillsynen ges i riksdagens arbetsordning. Grundlagsutskottet konstaterar att hänvisningen i fråga om den parlamentariska tillsynen måste justeras med en hänvisning också till riksdagens arbetsordning. Försvarsutskottet föreslår att en sådan hänvisningsbestämmelse fogas till 2 § 3 mom. 

3 §. Syftet med den militära underrättelseinhämtningen.

I 2 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet föreskrivs om syftet med den militära underrättelseinhämtningen. Syftet är att inhämta och behandla information om yttre hot för att försvarsmakten ska kunna utföra sina uppgifter enligt 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkterna a och b samt 3 och 4 punkten i lagen om försvarsmakten och stödja den högsta statsledningens beslutsfattande. Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen med dess hänvisningar är svårtydd. Den tillämpade lagstiftningstekniken tillåter dessutom att det faktiska syftet med den militära underrättelseinhämtningen ändras utan att lagen om militär underrättelseverksamhet ändras. Enligt grundlagsutskottets uppfattning måste den militära underrättelseinhämtningen definieras uttömmande och inte enbart genom hänvisningar. Av 3 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet framgår inte den princip som grundlagsutskottet förutsatte i sitt betänkande (GrUB 4/2018 rd), det vill säga att bestämmelsernas tillämpningsområde måste avgränsas till inhämtning av information om militär verksamhet som riktar sig mot Finland eller som är av betydelse med tanke på Finlands säkerhetsmiljö. Regleringen bör därför preciseras. 

Utifrån det som sagts ovan föreslår försvarsutskottet att Försvarsmaktens uppgifter enligt 3 § nämns uttryckligen i bestämmelsen och inte genom författningshänvisningar. Bestämmelsen preciseras också i övrigt på det sätt grundlagsutskottet förutsätter. Vidare föreslår utskottet att bestämmelsen ändras så att information får inhämtas inte bara om militär verksamhet utan också om hot som allvarligt äventyrar samhällets vitala funktioner, det vill säga så som det föreslås i 4 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet. 

4 §. Föremål för den militära underrättelseinhämtningen.

I 4 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet föreskrivs om föremålen för den militära underrättelseinhämtningen. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtandet att det bedömningen av lagförslagets nödvändighet enligt motiven till lagstiftningsordning bör beakta att de föreslagna nya metoderna för underrättelseinhämtning får användas för att inhämta information bara om sådana föremål som uttömmande redovisas i lagen. I 4 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet har likväl föremålen för den militära underrättelseinhämtningen inte alls definierats uttömmande och regleringen är ställvis problematiskt öppen. Det gäller åtminstone punkterna 5—7 till den del verksamheten inte förutsätts hota säkerheten allvarligt. Grundlagsutskottet menar att dessa punkter måste preciseras så att det i varje enskilt fall krävs att hoten är allvarliga. 

I lagstiftningstekniskt avseende vill grundlagsutskottet fästa försvarsutskottets uppmärksamhet vid att uttrycket får inhämtas i början av 4 § i lagförslaget inte är lyckat, eftersom det refererar till förutsättningarna för användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik, om vilka det föreskrivs i 11 § i lagförslaget. Utskottet menar att det vore bättre att det i 4 § föreskrivs att föremål för militär underrättelseinhämtning är de verksamheter som där anges, och att det i 11 § uttömmande föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. 

Grundlagsutskottet konstaterar vidare att det i 4 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet inte uttryckligen förutsätts att det är frågan om underrättelseinhämtning om militär verksamhet. Enligt detaljmotiven till bestämmelsen kan militär underrättelseinhämtning också gälla verksamhet som allvarligt hotar samhällets vitala funktioner. Således omfattas bestämmelsen i sin helhet inte av den inskränkningsgrund avseende militär verksamhet som avses i 10 § 4 mom. i grundlagen. I stället blir det aktuellt att tillämpa en inskränkningsklausul som går ut på att det genom lag ska kunna föreskrivas om nödvändiga begränsningar i meddelandehemligheten för att inhämta information om sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Enligt lagreservationen ska hotet mot den nationella säkerheten vara allvarligt. Därmed är kravet på allvarlighetsgrad i fråga om den icke-militära verksamheten alltför lågt ställt i förhållande till 10 § 4 mom. i grundlagen och måste höjas i bestämmelsen. Det kan exempelvis göras genom att förutsätta att hot som äventyrar det finska försvaret eller samhällets vitala funktioner ska vara allvarliga. Den här ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår att 4 § preciseras på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter. 

5 §. Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna (Ny).

I grundlagsutskottets utlåtande noteras att de synpunkter som betonas i 10 § 4 mom. i grundlagen allmänt taget påverkar också tolkningen av bestämmelserna om befogenheter till militär underrättelseinhämtning. Med hänsyn till den speciella karaktär som lagen om militär underrättelseverksamhet har, finns det anledning att i lagen om militär underrättelseverksamhet ta in en liknande bestämmelse om respekt för de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som den i 1 kap. 2 § i polislagen. Också lagutskottet föreslår i sitt utlåtande ett sådant tillägg. Försvarsutskottet föreslår att det till 1 kap. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet fogas en ny bestämmelse om respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Den nya paragrafen leder till förändringar i paragrafnumreringen i lagförslag 1. 

6 (5) §. Proportionalitetsprincipen.

I 5 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet finns bestämmelser med anknytning till proportionalitetsprincipen. Enligt bestämmelsen ska den militära underrättelseinhämtningens åtgärder vara försvarbara i förhållande till hur viktiga och nödvändiga de uppgifter är som erhålls genom informationsinhämtningen och till hur brådskande det är att erhålla uppgifterna, till det eftersträvade målet för den militära underrättelseinhämtningen, till föremålet för den militära underrättelseinhämtningen, till den kränkning av rättigheter som andra orsakas av att en underrättelseåtgärd används samt till andra omständigheter som påverkar saken. 

Bestämmelsens utformning är enligt grundlagsutskottet delvis misslyckad. En av de omständigheter som påverkar proportionalitetsbedömningen är enligt bestämmelsen den kränkning av rättigheter som andra orsakas av att en underrättelseåtgärd används. Uttrycket kränkning av rättigheter syftar i ett konstitutionellt språkbruk på förbjudna ingrepp i den enskildes rättigheter. Det kan vid underrättelseinhämtning inte vara frågan om sådana förbjudna ingrepp, utan det måste utifrån proportionalitetsprincipen avgöras i vilka situationer det överhuvudtaget är möjligt att ingripa i någons rättigheter. Bestämmelsen måste på denna punkt preciseras så att det föreskrivs om exempelvis inskränkning eller begränsning av rättigheter i stället för om kränkning av rättigheter. 

Det finns enligt grundlagsutskottet dessutom skäl att komplettera 5 § i lagförslaget med ett krav på att en åtgärd för militär underrättelseinhämtning faktiskt är lämplig för syftet. Lagutskottet gör i sitt utlåtande samma anmärkning. En inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna kan inte vara relevant för sitt syfte och därmed nödvändig, om den inte ens i teorin kan nå upp till det godtagbara mål som den bygger på. En åtgärd för militär underrättelseinhämtning bör i vilket fall ha tillräckliga faktiska möjligheter att nå upp till de godtagbara mål som ställts upp för den militära underrättelseinhämtningen. De militära underrättelsemyndigheterna måste också, på samma sätt som i fråga om andra förutsättningar för militär underrättelseinhämtning, anföra tillräckliga grunder för att metoden är lämplig. 

Försvarsutskottet föreslår därför att bestämmelsen får följande lydelse: "Den militära underrättelseinhämtningens åtgärder ska vara försvarbara i förhållande till hur viktiga de uppgifter är som erhålls genom informationsinhämtningen och till hur brådskande underrättelseuppdraget är, till det eftersträvade målet för den militära underrättelseinhämtningen, till föremålet för den militära underrättelseinhämtningen, till den begränsning av rättigheter som andra orsakas av att en underrättelseåtgärd används samt till andra omständigheter som påverkar saken. Åtgärden bör även ge tillräckliga faktiska möjligheter att nå upp till de godtagbara mål som ställts upp för den militära underrättelseinhämtningen." Utskottet anser att nödvändighetskravet är onödigt och kan slopas, eftersom detta regleras i bestämmelserna om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning (12 §). 

7 (6) §. Principen om minsta olägenhet.

I 6 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet föreskrivs om principen om minsta olägenhet. Enligt bestämmelsen får det genom användning av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning och får ingen orsakas större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt för utförande av uppdraget. Bestämmelsen måste enligt grundlagsutskottets och lagutskottets uppfattning kompletteras med ett krav på att underrättelseinhämtningen gör intrång på meddelandehemligheten så riktat och begränsat som möjligt. Det motsvarar också den princip som framgår av förarbetena till 10 § i grundlagen, det vill säga att grundlagen inte heller i fortsättningen kan anses tillåta allmän, oriktad och heltäckande övervakning av datatrafiken i underrättelseverksamhet. 

Grundlagsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas en bestämmelse om att ingrepp i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden som görs i samband med underrättelseinhämtning alltid ska ske så riktat och begränsat som möjligt. 

9 (8) §. Förbud mot diskriminerande underrättelseverksamhet.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att inriktningen av en åtgärd inom den militära underrättelseinhämtningen inte får grunda sig enbart på uppgifter om en persons ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politiska verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning eller sexuella läggning. Grundlagsutskottet noterar att de grunder som nämns i bestämmelsen i och för sig i hög grad baserar sig på de förbjudna särbehandlingsgrunder som anges i 6 § 2 mom. i grundlagen. I föreslagna 8 § nämns dock inte kön. Till skillnad från grundlagsbestämmelsen är 8 § formulerad som en uttömmande förteckning, och motsvarar inte bestämmelserna om diskrimineringsförbud i 6  § 2 mom. i grundlagen eller artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Avvikelsen motiveras inte i propositionen. För att förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste 8 § kompletteras med ett förbud mot diskriminering på grund av kön och förteckningen över diskrimineringsgrunder i samma paragraf utformas så att den inte är uttömmande. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande också att enligt andra meningen i 8 § får en åtgärd inom den militära underrättelseinhämtningen inte grunda sig enbart på de omständigheter som nämns där. Meningens juridiska innebörd är enligt grundlagsutskottet oklar och rentav tvivelaktig. Enligt motiven kan det i vissa situationer vara nödvändigt att avgränsa inriktningen av en åtgärd på grund av sådana uppgifter som avses i bestämmelsen, till exempel utifrån nationalitet. Det förutsätter enligt motiven dock objektiva och tillräckliga grunder. Till den här delen är paragrafen och dess motiv sinsemellan motstridiga, eftersom exempelvis nationalitet i bestämmelsens uttryckligen anges vara en förbjuden grund för inriktning av en åtgärd. Uttrycket enbart kan också tolkas som ett berättigande att inrikta underrättelseinhämtningen utifrån de nämnda, förbjudna diskrimineringsgrunderna, om bara inriktningen inte grundar sig endast på någon av de nämnda grunderna. Eftersom syftet med bestämmelsen är att säkerställa att inriktningen av underrättelseinhämtningen inte är diskriminerande, måste formuleringen av bestämmelsen justeras så att den motsvarar detta syfte. 

Försvarsutskottet föreslog i betänkandet FsUB 4/2018 rd följande lydelse: "Inriktningen av åtgärderna inom den militära underrättelseinhämtningen ska göras på ett icke-diskriminerande sätt." Dessutom föreslog utskottet att paragrafrubriken ändras till Förbud mot diskriminerande underrättelseverksamhet. Grundlagsutskottet konstaterade i utlåtandet GrUU 76/2018 rd att bestämmelsen av vägande konstitutionella skäl nödvändigt måste formuleras uttryckligen som ett förbud mot diskriminering. Försvarsutskottet föreslår att paragrafen ändras på det sätt grundlagsutskottet föreslår: "Inriktningen av en åtgärd inom den militära underrättelseinhämtningen får inte utan godtagbart skäl grunda sig på en persons kön, ålder, ursprung, nationalitet, bosättningsort, språk, religion, övertygelse, åsikt, politiska verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuella läggning eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person." 

10 (9) §. Definitioner.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt första utlåtande att inhämtningen av information i datatrafiken enligt 65 § 1 mom. och 67 § 1 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet grundar sig på användningen av sökbegrepp. I bestämmelserna definieras likväl inte vad som avses med sökbegrepp eller grupper av sökbegrepp. Begreppet sökbegrepp är av högsta vikt vid inriktningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. I lagen om militär underrättelseverksamhet måste det därför, och med hänsyn till kravet på noggrann avgränsning och exakthet samt de grundrättighets- och människorättsaspekter som anknyter till underrättelseinhämtning som avser datatrafik, föreskrivas om grunderna för ett godtagbart sökbegrepp. Detta förutsätts också av Europadomstolens praxis om förutsägbarhet för rättsverkningar som följer av bestämmelser som ingriper i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. 

Det finns enligt grundlagsutskottet anledning att i lagen om militär underrättelseverksamhet mer precist definiera vad som avses med en grupp av personer och vilka kriterierna är för att anse att vissa personer utgör en grupp. Grundlagsutskottet påpekar att de kriterier som anges i propositionsmotiven erinrar om de kriterier som i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen anges för en organiserad kriminell sammanslutning. Med hänsyn till kraven på noggrann avgränsning och exakthet är det motiverat att i lagen om militär underrättelseverksamhet införa en motsvarande definition av grupp av personer. 

Försvarsutskottet föreslog i betänkandet FsUB 4/2018 rd att det till bestämmelsen fogas definitioner av sökbegrepp och grupper av sökbegrepp. Av definitionerna ska framgå grunderna för varför de är godtagbara. I fråga om sökbegrepp är en grund för godtagbarheten att det så exakt och avgränsat som möjligt kan selektera den datatrafik som är föremål för underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Grunden för godtagbarheten för en kategori av sökbegrepp är förutom den nämnda arten hos ett sökbegrepp som hör till en enskild kategori också att sökbegreppen inom kategorin beskriver samma frågekomplex och har ett tillräckligt nära samband. Försvarsutskottet föreslog dessutom att uttrycket grupp av personer definieras mer exakt, så att det avser en grupp av minst tre personer som under en viss tid utgör en strukturerad sammanslutning och handlar i samförstånd eller har ett gemensamt mål. Till följd av de föreslagna nya punkterna måste också numreringen av övriga punkter justeras. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt andra utlåtande att bestämmelserna lämnar öppna de innehållsliga grunder med stöd av vilka sökbegrepp kan bestämmas. Regleringen bör därför kompletteras. Försvarsutskottet omfattar det som sägs i en utredning för försvarsministeriet och konstaterar att det är svårt att definiera sökbegreppen i detalj, eftersom de uppgifter som används är av mycket varierande slag och kan förändras snabbt när tekniken utvecklas. 

Försvarsutskottet föreslår att det till definitionen av sökbegrepp fogas en bestämmelse enligt vilken ingrepp i skyddet för hemligheten för förtroliga meddelanden endast får göras i den omfattning som är nödvändig med hänsyn till underrättelseinhämtningen. Utskottet understryker i fråga om sökbegrepp att också principbestämmelserna i lagen om militär underrättelseverksamhet ska iakttas i all militär underrättelseverksamhet. Synnerligen viktig i det här sammanhanget är principen om minsta olägenhet (7 §). Försvarsutskottet föreslog i sitt tidigare betänkande att det till paragrafen, på det sätt som grundlagsutskottet föreslagit, fogas en bestämmelse om att ingrepp i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden som görs i samband med underrättelseinhämtning alltid ska ske så riktat och begränsat som möjligt. En viktig avgränsning finns också i 70 §, till vilken försvarsutskottet fogade en bestämmelse om att underrättelseinhämtning som avser datatrafik är den metod för underrättelseinhämtning som ska väljas i sista hand. 

I fråga om exakta och noga avgränsade sökbegrepp framhåller försvarsutskottet särskilt att det i 71 § föreskrivs om underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer. När tillstånd söks hos tingsrätten ska bland annat motiveringerna till de sökbegrepp och kategorier av sökbegrepp anges (71 § 3 mom. 5 punkten). 

11 (10) §. Militärunderrättelsemyndigheter.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att uttrycket försvarsgrenarna bör förtydligas. Försvarsutskottet föreslår att det i bestämmelsen ersätts med det etablerade begreppen armén, marinen och flygvapnet. Paragrafhänvisningen i 2 mom. måste justeras, eftersom paragrafnumreringen ändras. 

Utskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., där det förtydligas att uppgifterna inom den militära underrättelseinhämtningen vid huvudstaben utförs av och de befogenheter som anknyter till dem utövas av tjänstemän vid huvudstaben som förordnats för uppdraget.Utskottet påpekar att en närmare definition av myndigheterna dessutom är relevant med hänsyn till åtskiljandet av den militära underrättelseinhämtningen och brottsbekämpningen. 

12 (11) §. Allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning.

Grundlagsutskottet konstaterar att 11 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet gäller de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om en för alla metoder för underrättelseinhämtning gemensam förutsättning för användning, det vill säga att det med fog kan antas att man genom metoden kan få information med avseende på ett underrättelseuppdrag. Det är enligt propositionsmotiven fråga om ett krav på resultat som förutsätter en motivering. Med underrättelseuppdrag avses ett uppdrag som huvudstabens underrättelsechef ger en militärunderrättelsemyndighet för att inhämta underrättelseinformation om ett föremål för militär underrättelseinhämtning. Grundlagsutskottet konstaterar att militär underrättelseinhämtning handlar om att inhämta information om militär verksamhet, men betydelseinnehållet i uttrycket militär verksamhet är obestämt och har inte definierats i den föreslagna lagen. Grundlagsutskottet har framhävt behovet av att tolka begränsningsgrunden restriktivt. 

Vid en konstitutionell bedömning av den allmänna förutsättning för användning av en metod för underrättelseinhämtning i 11 § 1 mom. i lagförslaget måste enligt grundlagsutskottet för det första uppmärksamhet fästas vid att användningen av metoder för underrättelseinhämtning allmänt taget har lösgjorts från och avlägsnat sig från en konkret misstanke om brott. I sitt betänkande om ändringen av grundlagen framhöll grundlagsutskottet kraftigt det nödvändighetskrav som ingår i grundlagsbestämmelsen. Grundlagsutskottet konstaterar att en inskränkning av hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är tillåten bara om det inte är möjligt att inhämta information genom mindre ingrepp. Av detta följer enligt grundlagsutskottets uppfattning att det måste ställas upp ett nödvändighetskrav som allmän förutsättning för underrättelseverksamheten. Det här tillägget är ett villkor för att förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet påpekar även att underrättelseverksamhetens särprägel och den föreslagna regleringens stora räckvidd talar för att 11 § 1 mom. i lagförslaget preciseras också på så sätt att det till förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning fogas ett krav på att den information som kan antas inhämtas är viktig. Därigenom kan också användningen av metoderna för underrättelseinhämtning inriktas bättre och med beaktande av proportionalitetsprincipen. 

Grundlagsutskottet konstaterar också att de nya befogenheter som tillåter de mest djupgående ingreppen i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden nämns i 11 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet. De i bestämmelsen nämnda befogenheterna får utövas endast om verksamheten allvarligt hotar den nationella säkerheten. I bestämmelsen nämns inte inhämtande av basstationsuppgifter. Även om den befogenheten inte direkt inriktas på meddelandets innehåll, ser grundlagsutskottet det som ändamålsenligt att den av skäl som följer av 10 § i grundlagen fogas till bestämmelsen. 

Vidare konstaterar grundlagsutskottet att det föreslås att det delvis föreskrivs på olika sätt om förutsättningarna för varje enskild metod för underrättelseinhämtning. Enligt 20 § 3 mom. i lagförslaget är exempelvis systematisk observation tillåten, om det med fog kan antas vara av synnerlig vikt för att få information med avseende på ett underrättelseuppdrag. En motsvarande bestämmelse ingår i 24 § 2 mom. om teknisk avlyssning, 26 § 2 mom. om optisk observation och 32 § 3 mom. om teleavlyssning. I fråga om täckoperation och bevisprovokation genom köp har tröskeln i stället fastställts genom ett nödvändighetskrav. En förutsättning för underrättelseinhämtning avseende datatrafik som riktas mot andra än statliga aktörer är enligt 67 § 1 mom. på motsvarande sätt att underrättelseinhämtningen kan antas vara nödvändig för att inhämta information med avseende på ett underrättelseuppdrag. 

Med hänvisning till detta föreslår försvarsutskottet att det till 11 § 1 mom. i lagförslaget fogas ett nödvändighetskrav och en precisering enligt vilken den information som inhämtas ska vara viktig. Om ett nödvändighetskrav fogas till paragrafen om de allmänna förutsättningarna, bör bestämmelserna om nödvändighet strykas i 4 kapitlets paragrafer om de särskilda förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning (41 § om täckoperation, 45 § om bevisprovokation genom köp och 67 § om underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer). Eftersom grundlagsutskottet i sitt utlåtande har kopplat nödvändighetskravet till 10 § 4 mom. i grundlagen — som inte skyddar statliga aktörer — konstaterar försvarsutskottet att uttalandet i klämmen inte kan anses kräva att ett nödvändighetskrav ställs upp för underrättelseinhämtning som riktas mot en statlig aktör. Försvarsutskottet föreslår därför att det till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken en allmän förutsättning för användning av metoder för underrättelseinhämtning som riktas mot statliga aktörer är att informationen behövs med avseende på ett underrättelseuppdrag. 

Försvarsutskottet konstaterar att den ovan föreslagna ändringen av 4 § 2 mom. uttryckligen gäller verksamhet som allvarligt hotar det finska försvaret eller samhällets vitala funktioner. Eftersom militär underrättelseinhämtning överhuvudtaget inte får riktas mot annan verksamhet än militär verksamhet eller verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten, är det alltså inte möjligt att använda befogenheter till militär underrättelseinhämtning i några andra situationer. Det är därför onödigt att i 11 § 2 mom. ställa upp som allmän förutsättning för vissa befogenheter att verksamheten allvarligt hotar den nationella säkerheten. Försvarsutskottet föreslår att 2 mom. stryks. 

Enligt 9 § 10 punkten i propositionens lagförslag 1 avses med statlig aktör en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör samt den som är i dennes tjänst eller lyder under och styrs av denne, Försvarsutskottet konstaterar att definitionen av statlig aktör alltså täcker också en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör. Därmed är det onödigt att använda uttrycket "eller en aktör som är jämställbar med en sådan" i 1 mom. i paragrafen om allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Försvarsutskottet föreslår att uttrycket stryks som obehövligt i 1 mom. 

Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande frågan om skydd för hemfriden, som behandlas närmare också den allmänna motiveringen i detta betänkande. Grundlagsutskottets ställningstagande att utrymmen som används för boende av permanent natur bör ställas utanför lagens tillämpningsområde påverkar många paragrafer, däribland den om de allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt moment (3 mom.) där det föreskrivs att metoder för underrättelseinhämtning inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. 

I 115 § i lagförslaget föreskrivs det om de frågor som det ska kunna föreskrivas närmare om genom förordning av statsrådet eller försvarsministeriet. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (se närmare detaljmotiven till 115 §) att det hör till praxis att placera bestämmelser om bemyndigande att utfärda förordning i anslutning till respektive grundläggande bestämmelse. Med hänvisning till grundlagsutskottets ställningstagande föreslår försvarsutskottet att det till paragrafen om de allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning fogas ett nytt 5 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om organiserandet av användningen av metoder för underrättelseinhämtning vid en militärunderrättelsemyndighet, om den tjänsteman som ansvarar för användningen av metoder för underrättelseinhämtning och om tjänstemän som använder metoder för underrättelseinhämtning får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får det utfärdas närmare bestämmelser om vem som ska förordna de tjänstemän som leder och övervakar användningen av metoder för underrättelseinhämtning och de tjänstemän som använder metoderna. Genom förordning får det dessutom föreskrivas om behörighetsvillkor för dessa tjänstemän. 

14 (13) §. Begäran om information.

Eftersom paragrafnumreringen i lagen om militär underrättelseverksamhet ändras måste paragrafens hänvisningsbestämmelse justeras. I den finska språkdräkten ändras "ulkoasiainministeriö" till "ulkoministeriö", eftersom ministeriet bytte namn den 1 januari 2018. Ändringen påverkar inte den svenska språkdräkten. Utskottet föreslår att det nya officiella namnet på finska används i paragrafen. 

15 (14) §. Samordning av underrättelseverksamheten.

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om organiserandet av samordningen av underrättelseverksamheten får utfärdas genom förordning av statsrådet. Utskottet påpekar att organiserande av samordningen i det här sammanhanget avser praktiska arrangemang. Genom förordningen kan det föreskrivas vilka myndigheter som ska delta i samordningen. I den finska språkdräkten ändras "ulkoasiainministeriö" till "ulkoministeriö", eftersom ministeriet bytte namn den 1 januari 2018. Ändringen påverkar inte den svenska språkdräkten. Utskottet föreslår att det nya officiella namnet på finska används i paragrafen. 

16 (15) §. Tillsynen över den militära underrättelseinhämtningen.

Paragrafhänvisningen i 1 mom. måste ändras. 

17 (16) §. Samarbete med skyddspolisen.

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt bemyndigandet får det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av samarbetet mellan en militärunderrättelsemyndighet och skyddspolisen. Med organiserande av samarbetet avses de praktiska arrangemangen för samarbetet, exempelvis regler för i vilka uttryckliga situationer samarbete krävs, vilka former samarbetet ska ha och vilka som ska delta i samarbetet och vilka uppgifter deltagarna har. 

18 (17) §. Samarbete med andra myndigheter och sammanslutningar.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det enligt ordalydelsen i bestämmelsen förblir mycket öppet vad samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och sammanslutningarna kan innebära och vilka sammanslutningar bestämmelsen gäller. I motiven till bestämmelsen konstateras det bara att samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och sammanslutningarna också kan ha samband med ett företags säkerhet och förhindrande av företagsspioneri. I motiven hänvisar regeringen också till att det i dessa situationer ska fästas särskild uppmärksamhet också vid vilken ställning ett företag har när det gäller försvaret och om företaget t.ex. deltar i upprätthållandet av samhällets vitala funktioner. Det förblir enligt grundlagsutskottet bland annat oklart hur den föreslagna regleringen förhåller sig till grundlagens 124 § om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Bestämmelsen om samarbete med sammanslutningar i 17 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet måste enligt grundlagsutskottet antingen strykas eller i väsentlig grad preciseras i fråga om samarbetets innehåll och vilka som är parter i samarbetet. Ändringen bör göras på ett sätt som respekterar 124 § i grundlagen. Ändringen är ett villkor för att lagförslaget till lag om militär underrättelseverksamhet ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet lyfter också fram att 17 § inte gäller utlämnande av personuppgifter, enligt motiven till bestämmelsen. Den avgränsningen framgår dock inte av bestämmelsen. Utskottet påpekar att begreppet personuppgifter är vidsträckt. Om avsikten är, i strid med det som sägs i förarbetena, att det med stöd av bestämmelsen ska vara möjligt att trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till en sammanslutning, måste den föreslagna bestämmelsen preciseras. Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, inte ens om den är knuten till nödvändighetskriteriet. Det måste därför i föreslagna 17 § anges betydligt mer exakt vilken krets av sammanslutningar som har rätt att få uppgifter, för att förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Alternativt måste bestämmelsen preciseras så att den avgränsning som anges i motiven tydligt framgår, det vill säga att sekretessbelagda personuppgifter inte får lämnas ut med stöd av paragrafen. Försvarsutskottet bör dessutom bedöma huruvida det är lämpligt att det inte uppställts högre krav på utlämnande av uppgifter till sammanslutningar än på utlämnande av uppgifter till myndigheter. 

Kommunikationsutskottet noterar i sitt utlåtande att utlämnande av uppgifter enligt 17 § i lagförslaget förutsätter att utlämnandet är nödvändigt bland annat för att skydda den nationella säkerheten. Med hänsyn till Cybersäkerhetscentrets betydelse för den övergripande säkerheten i samhället föreslår kommunikationsutskottet för försvarsutskottet att Cybersäkerhetscentret ska kunna få uppgifter med stöd av 17 § också om det behövs för att skydda den nationella säkerheten, det vill säga också om det inte är nödvändigt för säkerheten. Det skulle ge den underrättelsemyndighet som beslutar om utlämnande större rörelsefrihet. Försvarsutskottet instämmer i kommunikationsutskottets ståndpunkt angående betydelsen av ett myndighetssamarbete med Cybersäkerhetscentret. 

Enligt försvarsutskottets uppfattning är det i 1 mom. frågan om situationer där myndigheterna handlar inom ramen för sina egna, lagfästa befogenheter, så regleringen är i det avseendet oproblematisk med tanke på 124 § i grundlagen. Utskottet konstaterar att tröskeln för att lämna ut uppgifter till myndigheter är lägre än för att lämna ut uppgifter till företag och andra sammanslutningar. Utskottet föreslår att 1 mom. preciseras så att militärunderrättelsemyndigheterna för att genomföra sitt uppdrag trots sekretessbestämmelserna kan lämna ut andra uppgifter än personuppgifter, om utlämnandet av uppgifterna är nödvändigt med avseende på försvaret av landet eller för att skydda den nationella säkerheten. Till momentet fogas också ett omnämnande av att bestämmelser om utlämnande av personuppgifter finns i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. 

I 2 mom. föreskrivs om utlämnande av uppgifter till företag och sammanslutningar som det är nödvändigt att försvarsmakten samarbetar med för att utveckla och upprätthålla kapaciteten inom militär underrättelseinhämtning. En del av de sammanslutningar som avses i paragrafen är offentligrättsliga samfund, om vilka det föreskrivs i lag. Hit hör bland andra Statens informations- och kommunikationstekniska center Valtori och Suomen Turvallisuusverkko Oy. Utskottet hänvisar i det här sammanhanget till sitt betänkande om försvarsredogörelsen (FsUB 4/2017 rd), där det konstateras att försvarsmakten i europeisk jämförelse har en exceptionell uppsättning samarbetsarrangemang med olika partner. Utskottet påpekar att försvarsmakten under de senaste 10—15 åren har genomgått en process där den ökat fokuseringen på sin huvudsakliga uppgift, landets försvar, och samtidigt lagt ut avsevärda delar av stödfunktionerna på entreprenad. 

Strategiskt partnerskap är den mest intensiva formen av samarbete mellan försvarsmakten och serviceproducenter inom privata sektorn. Utgångspunkten är en avtalsbaserad, stabil, hållbar och långvarig samarbetsrelation som består också i undantagsförhållanden. Det är kännetecknande för strategiskt partnerskap att parterna har gemensamma utvecklingsmål och att de har beredskap och utvecklar sina rutiner för verksamhet både i fredstid och i krissituationer. Strategiska partners inom olika försvarsgrenar är exempelvis Millog, Patria och Insta, men strategisk partnerskapsverksamhet bedrivs också till exempel inom kosthåll med Leijona Catering. Partnerskap skiljer sig från strategiskt partnerskap främst i fråga om beredskap för undantagsförhållanden. Utgångspunkten är en avtalsbaserad, hållbar, förutsebar och långvarig samarbetsrelation som i regel består också i undantagsförhållanden, vilket kräver ett särskilt samarbetsengagemang av serviceproducenten. Partnerskapet inbegriper dock inte i princip några betydande särskilda krav på beredskap eller verksamhet i undantagsförhållanden. 

Det är enligt försvarsutskottet därför klart att militärunderrättelsemyndigheterna av skäl som anknyter till försvaret av landet och den nationella säkerheten måste samarbeta inte bara med andra myndigheter utan också med företag och andra sammanslutningar. Det är alltså frågan om samarbetspartners som stöder, upprätthåller och utvecklar försvarsmaktens verksamhet och kapaciteter. Utskottet framhåller att samarbetet med företag och sammanslutningar till sin art inte får vara sådant att det strider mot grundlagens 124 § om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. 

Utskottet föreslår att 2 mom. preciseras så att militärunderrättelsemyndigheterna, trots sekretessbestämmelserna kan lämna ut sådana identifieringsuppgifter som anknyter till sabotageprogram och som behövs för utvecklingen av metoder och system för underrättelseinhämtning eller andra uppgifter än personuppgifter, om utlämnandet av uppgifterna är nödvändigt med avseende på Försvarsmaktens verksamhet eller för att skydda den nationella säkerheten. 

Paragrafhänvisningen i 3 mom. måste justeras, eftersom paragrafnumreringen ändras. Därutöver bör bemyndigande att utfärda förordning i 115 §, som gäller organiserande av samarbete, flyttas till paragrafen som nytt 4 mom. i enlighet med grundlagsutskottets ståndpunkt. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och andra myndigheter och företag samt om vilka som ska delta i samarbetet och vilka uppgifter dessa ska ha. Genom förordning får det också utfärdas närmare bestämmelser om vilka sådana företag och andra aktörer som är av stor betydelse för försvaret av landet och den nationella säkerheten som kan delta i samarbetet. Vidare får det genom förordning utfärdas närmare bestämmelser om aktörernas särskilda ansvarsområden inom ramen för samarbetet. Det står enligt utskottet klart att företagen inte kan ges uppgifter som innebär utövande av offentlig makt, utan det är exempelvis frågan om att aktörerna kan dela med sig information om sina egna uppgifter och funktioner i syfte att bidra till att skapa en lägesbild. 

Utskottet föreslår också att paragrafrubriken preciseras så att den bättre beskriver de aktörer med vilka myndigheterna kan samarbeta (Samarbete med andra myndigheter och med företag och andra sammanslutningar). 

19 (18) §. Samordning av hemlig informationsinhämtning.

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket bestämmelser om organiserandet av samordningen av informationsinhämtningen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser exempelvis om hur de som deltar i samarbetet samordnar användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Vidare får det genom förordning utfärdas bestämmelser om vilka aktörer som ska stå i kontakt med varandra när det i känslig verksamhet uppstår överraskande situationer. Det får exempelvis utfärdas bestämmelser om särskilda samarbetsgrupper och deras verksamhet. 

20 (19) §. Internationellt samarbete.

Enligt 19 § 1 mom. 1 punkten kan militärunderrättelsemyndigheterna i enlighet med Finlands nationella intressen i anknytning till sina uppgifter eller för att skydda den nationella säkerheten utbyta underrättelseuppgifter med utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. I paragrafens 5 mom. finns en hänvisning, enligt vilken det vid utlämnande och mottagande av sådana uppgifter som avses i bestämmelsen dessutom ska iakttas vad som särskilt anges om detta i internationella fördrag som är förpliktande för Finland eller föreskrivs i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet. Enligt motiven till bestämmelsen avses med internationella förpliktelser främst internationella fördrag som gäller informationssäkerhet och som Finland redan har ingått med flera betydande samarbetsparter. 

Enligt grundlagsutskottet måste regleringen preciseras så att det av lagen uttryckligen framgår att information inte får lämnas ut till eller tas emot i samarbete med en stat som kan antas göra sig skyldig till systematiska människorättskränkningar eller där metoderna för underrättelseinhämtning inte följer de standarder som fastställts i de internationella människorättskonventionerna. En sådan ändring är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Avgränsningen kan enligt grundlagsutskottets uppfattning göras exempelvis så att det i bestämmelsen hänvisas till att internationella avtal som är bindande för Finland ska följas vid utlämnande och mottagande av information och genom att uttryckligen förbjuda internationellt samarbete och utbyte av information, om det finns grundad anledning att misstänka att någon på grund av samarbetet eller utlämnandet av information riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. 

Av motiven till 19 § framgår att paragrafen inte gäller utbyte av personuppgifter. Enligt föreslagna 19 § 5 mom. finns närmare bestämmelser om utlämnande av personuppgifter i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. Grundlagsutskottet anser dock att hänvisningen till närmare bestämmelser möjlighet till en tolkning enligt vilken bestämmelserna i 19 § utgör en grund för utbyte av personuppgifter. Om avsikten med 19 § i lagförslaget, i motsats till det som sägs i motiven, är att ge myndigheterna rätt att trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till utländska underrättelse- och säkerhetstjänster, måste den föreslagna regleringen till följd av grundlagens 10 § 1 mom. om skydd för privatlivet och personuppgifter preciseras så att den följer grundlagsutskottets ovan nämnda praxis för bestämmelser som rör rätten att få och att lämna ut myndighetsuppgifter trots sekretess. Alternativt måste bestämmelsen i 19 § preciseras så att den avgränsning som anges i motiven tydligt framgår, det vill säga att sekretessbelagda personuppgifter inte får lämnas ut med stöd av paragrafen. Möjligheten att trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter måste också i det fallet definieras särskilt för varje typ av informationsinnehåll eller bindas till ett nödvändighetskrav. Ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

En behörig tjänsteman från en främmande stat har enligt 19 § 3 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet med ett beslut av huvudstabens underrättelsechef rätt att på finskt territorium för skötsel av militärunderrättelsemyndigheternas uppgifter samarbeta med en tjänsteman vid en militärunderrättelsemyndighet samt under dennes uppsikt och övervakning använda de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 20, 22, 41, 45, 49 och 63 §. Till de metoder som avses hör exempelvis täckoperation (41 §), bevisprovokation genom köp (45 §) och behandling av data (63 §). 

I motiven till bestämmelsen hänvisar regeringen till att dessa metoder för underrättelseinhämtning innebär endast ett litet ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna och ingen av metoderna inkräktar på hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. I propositionen sägs att täckoperationer och bevisprovokation genom köp anses vara de hårdaste metoderna för hemligt inhämtande av information, eftersom villkoren för att få använda dem är synnerligen strikta. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att ordalydelsen i 63 § i lagförslaget verkar tillåta insamling och lagring av data i ett mycket omfattande område av kommunikationsnätet. Det står enligt grundlagsutskottet klart att de föreslagna befogenheterna således inte innebär enbart obetydliga ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket påstås i motiven. Bestämmelserna om en främmande stats tjänstemans verksamhet har betydelse med avseende på Finlands suveränitet enligt 1 § i grundlagen. I sin praxis i fråga om inskränkningar i suveräniteten har grundlagsutskottet fäst vikt vid befogenhetens art och möjligheterna att självständigt utöva bemyndiganden. I föreslagna 19 § har befogenheterna för en främmande stats tjänsteman begränsats på det sätt som beskrivits ovan. Denne får enligt 19 § använda metoder för underrättelseinhämtning i samarbete med en tjänsteman vid en militärunderrättelsemyndighet samt under dennes uppsikt och övervakning Av bestämmelsens ordalydelse måste det dock klarare framgå att en främmande stats tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som den militära underrättelsemyndigheten meddelar. Dessutom måste regleringen kompletteras med bestämmelser om tjänsteansvar för en tjänsteman från en främmande stat. 

I 2 mom. i paragrafen föreskrivs det om situationer där tjänstemän vid militärunderrättelsemyndigheterna på en annan stats territorium deltar i samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och en utländsk underrättelse- eller säkerhetsmyndighet. Grundlagsutskottet noterade — vilket också propositionen ger uttryck för — att underrättelseinhämtning utomlands i vissa fall även kan uppfylla rekvisitet för någon gärning som är straffbar enligt den aktuella statens strafflag. I propositionen ingår likväl ingen bedömning av det godtagbara i detta eller av följderna för tjänstemannen. Grundlagsutskottet anser att försvarsutskottet noggrant bör granska tjänstemannens rättsliga ställning i sådana situationer och bland annat överväga om en tjänsteman utan dennes samtycke kan förordnas att delta i sådan verksamhet som avses i paragrafen. 

Försvarsutskottet konstaterar att militärunderrättelsemyndigheterna enligt 19 § om internationellt samarbete kan lämna ut information trots sekretessbestämmelserna, om utlämnandet av informationen inte strider mot ett nationellt intresse. Utlämnande av uppgifter inom ramen för internationellt samarbete bör för det första grunda sig på militärunderrättelsemyndighetens uppdrag. I praktiken kan det vara fråga om teknik och taktik som gäller metoderna för underrättelseinhämtning, uppgifter om skadliga program eller analyser av säkerhetsrisker eller annan sådan information som inte strider mot ett nationellt intresse. Utskottet understryker att utlämnande av uppgifter alltid måste ligga i det nationella intresset. Vid en bedömning av det nationella intresset bör man beakta också sådana omständigheter som kan vara till nackdel för det nationella intresset. Det ligger exempelvis inte i Finlands nationella intresse att till en främmande stats underrättelsemyndigheter lämna ut information om finländska företags företagshemligheter eller information som kan försämra tillgången till de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för personer som vistas på finskt territorium. Försvarsutskottet påpekar att utlämnande av uppgifter inom ramen för internationellt samarbete också i övrigt måste följa de föreslagna bestämmelserna och anknyta till ett underrättelseuppdrag som utförs av militärunderrättelsemyndigheterna. Utskottet konstaterar att ett underrättelseuppdrag ytterst grundar sig på de prioriteringar som görs i samråd mellan republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet. Prioriteringarna för underrättelseverksamheten kan anses vara att bevaka Finlands intressen, och en underrättelseverksamhet som följer prioriteringarna kan anses ligga i Finlands intresse. 

Med anledning av grundlagsutskottets nämnda ställningstaganden föreslår försvarsutskottet att 1 mom. 1 punkten preciseras så att det i lagen föreskrivs om utbyte av andra uppgifter än personuppgifter i det internationella samarbetet. Till följd av förbudet mot utlämnande av personuppgifter anser försvarsutskottet att nödvändighetskravet i 1 mom. 1 punkten kan ändras till ett krav på att uppgifterna behövs. I fråga om 3 mom. föreslår utskottet att bestämningen från en främmande stat ersätts med uttrycket utländsk. Till samma moment fogas en bestämmelse om att en utländsk tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som skyddspolisen meddelar. Vidare måste paragrafhänvisningarna i momentet ändras till följd av den ändrade paragrafnumreringen. Till 5 mom. fogas förslagsvis ett nytt 5 mom. med en bestämmelse som förbjuder internationellt samarbete om det finns grundad anledning att misstänka att en person på grund av samarbetet eller utlämnandet av uppgifter riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. Enligt en hänvisning i 6 mom. finns det bestämmelser om utlämnande av personuppgifter i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. Utskottet föreslår att uttrycket närmare i 6 mom. stryks. 

Försvarsutskottet anser att deltagande i internationellt underrättelsesamarbete på en främmande stats territorium inte förutsätter samtycke av tjänstemannen. I 2 mom. föreskrivs uttryckligen att tjänstemännen ska iaktta stationeringslandets lagstiftning och de villkor som staten i fråga ställer. Därmed utsätts tjänstemännen inte för sådana risker som vid underrättelseinhämtning enligt 62 § i lagförslaget. Försvarsutskottet föreslår för övrigt att det till den paragrafen fogas en bestämmelse om att av tjänstemannen inhämta uttryckligt samtycke till att delta i ett underrättelseuppdrag. 

21 §. Tjänsteansvar för en utländsk tjänsteman (Ny).

Enligt grundlagsutskottet måste det av bestämmelsens ordalydelse klarare framgå att en främmande stats tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som militärunderrättelsemyndigheten meddelar. Dessutom måste regleringen kompletteras med bestämmelser om tjänsteansvar för en tjänsteman från en främmande stat. Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det straffrättsliga tjänsteansvaret för en tjänsteman från en främmande stat måste framgå av den föreslagna lagen om militär underrättelseverksamhet. Det är dock motiverat att de egentliga bestämmelserna om tjänsteansvar inkluderas i de bestämmelser i strafflagen till vilka lagförslagets bestämmelser hänvisar. Det behövs enligt lagutskottet inga separata bestämmelser om skadeståndsansvar för en tjänsteman från en främmande stat, eftersom tjänstemannen handlar under militärunderrättelsemyndighetens uppsikt och övervakning. Ett eventuellt skadeståndsansvar påförs därmed i första hand försvarsmakten, antingen direkt eller på grundval av principalansvar. 

Enligt grundlagsutskottet måste det av bestämmelsens ordalydelse klarare framgå att en främmande stats tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som militärunderrättelsemyndigheten meddelar. Försvarsutskottet konstaterar att detta krav beaktas genom den föreslagna ändringen av 20 § 3 mom. 

Försvarsutskottet föreslår att det i en ny paragraf föreskrivs om tjänsteansvar för en behörig tjänsteman från en främmande stat, och att uttrycket utländsk tjänsteman, i enlighet med terminologin i 40 kap. i strafflagen, används i stället för tjänsteman från en främmande stat. Utskottet konstaterar att 20 § i lagförslag 1 till sitt innehåll motsvarar föreslagna 5 a kap. 57 § i polislagen, med undantag av hänvisningen till internationella fördrag. 

Försvarsutskottet påpekar att hänvisningen till internationella fördrag behövs, eftersom exempelvis NATO/PfP SOFA tillämpas i territorierna för Natoländerna och de länder i partnerskapet för fred som har tillträtt avtalet, däribland Finland. NATO/PfP SOFA har blivit ett etablerat sätt att ordna styrkornas och personalens juridiska status när de vistas på en annan avtalsparts territorium. Också inom EU har ett motsvarande EU SOFA-avtal gjorts, men det har ännu inte rätt i kraft internationellt. Avtalen innehåller föreskrifter som gäller bl.a. formaliteter vid ankomsten till landet, rätt att bära vapen, användning av jurisdiktion, rätt till skadestånd och avstående från det i vissa fall samt privilegier och befrielser. 

Med hänvisning till lagutskottets utlåtande konstaterar försvarsutskottet att bestämmelser om brott som begås av eller mot utländska underrättelsetjänstemän i Finland bör införas i de bestämmelser där det konstateras för vilka brott och under vilka förutsättningar bestämmelserna om tjänstebrott och brott mot tjänsteman ska tillämpas på utländska tjänstemän (16 kap. 20 § och 40 kap. 12 § i strafflagen). Bestämmelser om brott mot tjänsteman finns i 16 kap. i strafflagen och bestämmelser om brott som begås av tjänsteman i 40 kap. i strafflagen. Utifrån tillämpningsbestämmelserna i de nämnda kapitlen kan man sluta sig till vilka brott som i det nu aktuella sammanhanget är relevanta, det vill säga vilka brott som utländska tjänstemän kan utsättas för eller begå när de utför underrättelseuppdrag i Finland.Utskottet noterar att samma hänvisningar till strafflagen bör införas i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Försvarsutskottet konstaterar att lämpliga hänvisningar till strafflagen för båda propositionernas del beaktas i förvaltningsutskottets betänkande om den civil underrättelseinhämtningen. 

22 (20) §. Observation och systematisk observation.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det inte framgår av lagtexten att underrättelseverksamhet som riktas mot en grupp av personer skulle ha en sekundär karaktär. Grundlagsutskottet menar att underrättelseinhämtningen ska göra intrång på meddelandehemligheten så riktat och begränsat som möjligt. För att säkerställa att underrättelseverksamheten inriktas korrekt är det enligt utskottet motiverat att det i de ifrågavarande bestämmelserna uttryckligen nämns att underrättelseinhämtning riktad mot en grupp av personer är sekundär. 

Försvarsutskottet konstaterar att det i detaljmotiven till 9 § har föreslagit att definitionen av grupp av personer förklaras. I fråga om 1 mom. i paragrafen om observation och systematisk observation föreslår utskottet att det till bestämmelsen fogas att observation kan riktas mot en grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. Försvarsutskottet föreslår i enlighet med grundlagsutskottets krav att 4 momentets bestämmelse om rätt att rikta observation mot utrymmen som används för stadigvarande boende stryks, eftersom denna avgränsning finns angiven i 12 § om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. 

23 § (21) Beslut om systematisk observation.

Utskottet föreslår att det till 3 mom. 2 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

24 (22) §. Förtäckt inhämtande av information.

Utskottet föreslår att 1 mom. ändras så att åtgärden kan riktas mot en grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. Till följd av grundlagsutskottets nämnda ställningstaganden föreslår försvarsutskottet att 3 mom. stryks. 

25 (23) §. Beslut om förtäckt inhämtande av information.

Utskottet föreslår att det till 2 mom. 2 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

26 (24) §. Teknisk avlyssning.

Utskottet föreslår att 1 mom. preciseras så att åtgärden kan riktas mot en grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. Vidare föreslår utskottet att bestämningen stadigvarande i 2 mom. ersätts med uttrycket av permanent natur. 

27 (25) §. Beslut om teknisk avlyssning.

Försvarsutskottet föreslår att första meningen i 1 mom. ändras så att beslut om teknisk avlyssning fattas av domstol på yrkande av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman, när avlyssningen riktas mot ett annat utrymme som är skyddat av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen än ett utrymme som används för boende av permanent natur eller mot en person som berövats sin frihet. Utskottet föreslår att det till 4 mom. 2 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

28 (26) §. Optisk observation

Utskottet föreslår att 1 mom. preciseras så att åtgärden kan riktas mot en grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. Vidare föreslår utskottet att bestämningen stadigvarande i 2 mom. ersätts med uttrycket av permanent natur. 

29 (27) §. Beslut om optisk observation.

I 27 § i lagen om militär underrättelseverksamhet finns bestämmelser om beslut om optisk observation. Enligt 1 mom. ska beslut om optisk observation av en person som har berövats sin frihet fattas av domstol på yrkande av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman. Lagutskottet noterar i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen avviker från vad som föreskrivs i 5 kap. 20 § i polislagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska beslut om optisk observation fattas av domstolen på yrkande av en anhållningsberättigad polisman, om observationen riktas mot ett hemfridsskyddat utrymme eller en annan plats som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen eller mot en person som berövats sin frihet på grund av brott. Det betyder att domstolens beslutanderätt är mer begränsad i 27 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet än i gällande 5 kap. 20 § i polislagen. Lagutskottet anser att nämnda 27 § bör justeras så att den till denna del i högre grad motsvarar gällande lagstiftning. 

Försvarsutskottet föreslår att första meningen i 27 § 1 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet ändras så att beslut om optisk observation fattas av domstol på yrkande av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman, när observationen riktas mot ett annat utrymme som är skyddat av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen än ett utrymme som används för boende av permanent natur eller mot en person som berövats sin frihet. Utskottet föreslår att det till 4 mom. 2 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

32 (30) §. Teknisk observation av utrustning.

Eftersom paragrafnumreringen i lagen om militär underrättelseverksamhet ändras måste hänvisningsbestämmelsen i 2 mom. justeras. 

35 (33) §. Inhämtande av information i stället för teleavlyssning.

Eftersom paragrafnumreringen i lagen om militär underrättelseverksamhet ändras måste hänvisningarna i 1 och 2 mom. justeras. 

37 (35) §. Teleövervakning.

Enligt 3 mom. kan militärunderrättelsemyndigheterna ges tillstånd till teleövervakning av en teleadress eller teleterminalutrustning som någon annan än en statlig aktör innehar eller annars använder, om detta kan antas vara av synnerlig vikt för att få information med avseende på ett underrättelseuppdrag. Försvarsutskottet föreslår att bestämningen med fog fogas till momentet. 

39 (37) §. Inhämtande av basstationsuppgifter.

I 37 § 2 mom. i lagförslaget föreskrivs angående förutsättningarna för inhämtande av basstationsuppgifter endast att militärunderrättelsemyndigheterna kan beviljas tillstånd att inhämta sådana basstationsuppgifter som är behövliga med avseende på ett underrättelseuppdrag. Inhämtande av basstationsuppgifter berörs av den allmänna förutsättningen för användning av metoder för underrättelseinhämtning i 11 § 1 mom., enligt vilken det med fog kan antas att man genom metoden kan få information med avseende på ett underrättelseuppdrag. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att inhämtande av basstationsuppgifter som metod för underrättelseinhämtning alltså uppenbarligen kan användas under tämligen vaga förutsättningar, eftersom kravet på behövlighet i 37 § 2 mom. inte avgränsar den information som är föremål för metoden på samma sätt som exempelvis relevanskravet i 5 kap. 11 § 2 mom. i polislagen. I detaljmotiven konstateras det att det är frågan om såväl "nödvändig" (i den finska språkdräkten: tarpeellisista) som "väsentlig" (i den finska språkdräkten: olennaisista) information. Enligt grundlagsutskottets uppfattning står det klart att information som är behövlig för uppdraget är ett vidare uttryck än information som är väsentlig eller av betydelse för uppdraget. Försvarsutskottet måste ändra bestämmelsen så att befogenheten avgränsas till uppgifter som är av betydelse eller synnerlig betydelse för genomförandet av underrättelseuppdraget. 

Försvarsutskottet föreslår att bestämningen behövliga i 2 mom. ersätts med uttrycket av betydelse. 

40 (38) §. Beslut om inhämtande av basstationsuppgifter.

Enligt 38 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet kan tillstånd för inhämtande av basuppgifter beviljas för en viss tidsperiod. Europadomstolen har i sin praxis gällande metoder för underrättelseinhämtning förutsatt att användningen av dem avgränsas i tid. Av skäl som följer av 19 § i grundlagen måste bestämmelsen enligt grundlagsutskottet preciseras så att den uttryckligen föreskriver om befogenhetens maximala varaktighet. Ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår därför att 2 mom. ändras så att tillstånd kan ges och beslut fattas för högst sex månader åt gången. Utskottet påpekar att inhämtande av basstationsuppgifter kan gälla också förfluten tid, vilket bör beaktas i bestämmelsen. 

42 (40) §. Installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara.

Enligt 40 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet får anordningar, metoder och programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning installeras i utrymmen som används för stadigvarande boende endast om domstolen har gett tillstånd till det på yrkande av huvudstabens underrättelsechef eller på yrkande av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman. Grundlagsutskottet uppmärksammar i sitt utlåtande att åtgärden inte motiveras med omständigheter som kan anses utgöra tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna eller utredning av brott enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Bestämmelsen strider därmed mot 10 § i grundlagen och måste strykas ur lagförslaget. Eftersom det i fråga om olika befogenheter i lagförslaget föreskrivs att utrymmen som används för stadigvarande boende ställs utanför befogenhetens tillämpningsområde, måste också 40 § 2 mom. kompletteras med ett uttryckligt omnämnande i lag om att utrymmen som används för boende av permanent natur ställs utanför befogenhetens tillämpningsområde. En sådan ändring är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det i propositionen om civil underrättelseinhämtning finns en bestämmelse som motsvarar 40 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet (RP 202/2017 rd, lagförslag 1, 5 a kap. 16 §). Lagutskottet ser det som motiverat att bestämmelserna i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik respektive lagen om militär underrättelseverksamhet är enhetliga. Lagutskottet har därför föreslagit för försvarsutskottet att det i slutet av 40 § 1 mom. i lagförslaget infogas en bestämmelse om att anordningar, metoder och programvara inte får installeras eller avinstalleras i utrymmen som används för boende av permanent natur.  

Försvarsutskottet föreslår således att 2 mom. stryks och att det till 1 mom. fogas en bestämmelse som motsvarar lagutskottets förslag. 

43 (41) §. Täckoperation.

Bestämmelserna om täckoperationer i 41 § 3 mom. och om bevisprovokation genom köp i 45 § 4 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet strider enligt grundlagsutskottet mot 10 § i grundlagen. 

Grundlagsutskottet föreslår att 1 mom., på samma sätt som redan påpekats i fråga om andra bestämmelser, preciseras så att åtgärden kan riktas mot en grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. Utskottet föreslår att 2 mom. preciseras så att grunderna för när täckoperationer kan riktas mot en person eller en grupp av personer framgår tydligare; det vill säga att verksamheten måste planenlig, organiserad, yrkesmässig, fortsatt eller upprepad. Utskottet föreslår att 3 mom. stryks i enlighet med grundlagsutskottets utlåtande. 

Motiven till att beslut om täckoperation och bevisprovokation genom köp får fattas av underrättelsechefen i stället för av tingsrätten ges i de allmänna motiven ovan. 

44 (42) §. Framställning om och plan för en täckoperation.

Utskottet föreslår att det till 1 mom. 2 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

45 (43) §. Beslut om en täckoperation.

Utskottet föreslår att det till 3 mom. 5 punkten fogas att åtgärden kan riktas mot en tillräckligt specificerad grupp av personer, i det fall att en viss person inte kan identifieras. 

47 (45) §. Bevisprovokation genom köp.

Enligt 45 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet avses med bevisprovokation genom köp ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som en militärunderrättelsemyndighet gör i syfte att ta om hand eller hitta ett föremål, ett ämne eller egendom som har samband med ett underrättelseuppdrag. Enligt detaljmotiven till bestämmelsen kan bevisprovokation genom köp komma på fråga till exempel när det gäller sådant material som används för framställning av falska handlingar och som underrättelsetjänsten i en främmande stat kan tänkas använda. 

Grundlagsutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamheten vid att när sådana befintliga befogenheter som stiftats för att polisen ska kunna utreda brott anvisas för andra ändamål, måste också innehållet i befogenheterna granskas. Exempelvis bevisprovokation genom köp har i grundlagsutskottets praxis karakteriserats som en okonventionell befogenhet, som innebär att polisen ges rätt att utan tjänsteansvar bryta mot vissa straffrättsliga förbud. Grundlagsutskottet har understrukit att en sådan myndighetsverksamhet i sig är konstitutionellt relevant med avseende på principen om förvaltningens lagbundenhet. Relevant i fråga om bevisprovokation genom köp är att principen bland annat kan anses innebära att en offentlig myndighet inte utan synnerligen vägande skäl och exakt angivna förutsättningar får ges nya befogenheter att utföra uppgifter som annars är straffrättsligt straffbara även om de utförs av en myndighet. 

Enligt grundlagsutskottets uppfattning verkar det som om bestämmelserna om bevisprovokation genom köp täcker också sådana normala civilrättsliga rättshandlingar som inte är problematiska med tanke på laglighetsprincipen och för vilka det inte kan påvisas något konstitutionellt behov av att reglera och bedöma dem som okonventionella. Försvarsutskottet bör noggrant utreda vilka slags åtgärder som ska kunna vidtas på grundval av bestämmelserna om bevisprovokation genom köp och vid behov förtydliga bestämmelserna. Grundlagsutskottet konstaterar dessutom att bestämmelserna om bevisprovokation genom köp i en bostad enligt 45 § 4 mom. strider mot 10 § i grundlagen. De måste därför strykas ur lagförslaget. 

Försvarsutskottet konstaterar att bevisprovokation genom köp kan behövas i en situation där användningen av en metod för underrättelseinhämtning kräver att militärunderrättelsemyndigheten måste inhämta ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som det normalt är olagligt att köpa eller inneha. Det kan vara frågan om exempelvis botnät, som består av kapade hemdatorer, eller skadeprogram som inte finns allmänt eller kommersiellt tillgängliga. Syftet med bevisprovokation genom köp är inom underrättelseverksamheten inte att utföra en civilrättslig rättshandling, utan att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik underrättelseinhämtning att den som utsätts för bevisprovokation genom köp inte är medveten om att köparen är en militärunderrättelsemyndighet. Det betyder att bevisprovokation genom köp inte kan utföras genom att öppet uppge sig för att vara en militärunderrättelsemyndighet eller en tjänsteman vid en sådan, utan köpet måste ske genom hemlighållande av köparens identitet. 

Försvarsutskottet föreslår att nödvändighetskravet i 2 mom. stryks; det är obehövligt, eftersom saken beaktas i förslaget till ändring av 12 § om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår kulturutskottet att 4 mom. stryks. 

51 (49) §. Användning av informationskällor.

I 49 § i lagförslag 1 föreskrivs det om användning av informationskällor och i 50 § om betalning av arvode till informationskällan. I 51 § finns bestämmelser om beslut om styrd användning av informationskällor. Förslaget innehåller till skillnad från 5 kap. 41 § i polislagen och 10 kap. 39 § 5 mom. i tvångsmedelslagen ingen bestämmelse om registrering av uppgifter om informationskällor. Grundlagsutskottet anser att det i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet bör införas en grundläggande bestämmelse om registrering av informationskällor. 

Försvarsutskottet föreslår att det till 51 § fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket uppgifter om användning av informationskällor får registreras i ett personregister. På behandlingen av uppgifterna tillämpas lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. Som tidigare sagts, måste den lagen träda i kraft samtidigt som lagen om militär underrättelseverksamhet. Utskottet föreslår dessutom att en paragrafhänvisning ändras i 5 mom. 

53 (51) §. Beslut om styrd användning av informationskällor.

Enligt 3 mom. 2 punkten ska den med användningen av Försvarsmaktens underrättelsetjänsts metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogna tjänsteman som ansvarar för genomförandet av underrättelseuppdraget anges i beslutet. Enligt utredning till utskottet avviker utformningen av förslaget från andra bestämmelser om befogenheter för så kallad personbaserad underrättelseinhämtning och från vad som föreslås i motsvarande bestämmelse i lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning. Försvarsutskottet föreslår därför att bestämmelsen preciseras på följande sätt: "Den med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogna tjänsteman vid militärunderrättelsemyndigheten som ansvarar för genomförandet av underrättelseinhämtningen." 

54 (52) §. Platsspecifik underrättelseinhämtning.

I 52 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet föreslås bestämmelser om platsspecifik underrättelseinhämtning. Den platsspecifika underrättelseinhämtningen riktas i enlighet med definitionen mot platser eller utrymmen. I motiven till paragrafen konstateras det att platsspecifik underrättelseinhämtning i regel genomförs i hemlighet så att platsens ägare, innehavare eller någon annan person inte känner till att militärunderrättelsemyndigheten besöker platsen. Med hänvisning till grundlagsutskottets tidigare noterade ståndpunkt föreslår försvarsutskottet att uttrycket utrymme som används för stadigvarande boende i 1 mom. ändras till utrymme som används för boende av permanent natur. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att domstolens förhandstillstånd för platsspecifik underrättelseinhämtning inte ersätter efterhandskontrollen, eftersom den som är föremål för åtgärden inte kan delta i det beslut som fattas på förhand. Av skäl som följer av 21 § i grundlagen och artikel 13 i Europakonventionen är det enligt grundlagsutskottet nödvändigt att föreskriva om efterhandskontroll också i anknytning till den situation som avses här. 

Att underrätta föremålet för platsspecifik underrättelseinhämtning om underrättelseinhämtningen kan, enligt inkommen utredning i frågan, till följd av föremålets karaktär, i sig utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten eller åtminstone vara ägnat att utgöra ett hot. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att den platsspecifika underrättelseinhämtning som aves i lagförslaget inte gäller husrannsakan, eftersom utrymmen som används för permanent boende enligt det som sägs ovan måste ställas utanför tillämpningsområdet för samtliga metoder för underrättelseinhämtning. Bedömningen av behovet av efterhandskontroll måste dessutom beakta att det i regel uttryckligen är domstolen som fattar beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning, vilket inte är fallet när det gäller husrannsakan enligt tvångsmedelslagen. Domstolen bedömer redan på förhand, i samband med behandlingen av tillståndsärendet, förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Det avviker från efterhandskontrollen i fråga om husrannsakan, där domstolen i efterhand bedömer förutsättningarna för husrannsakan och det förfarande som tillämpats vid husrannsakan. 

Dessutom bör det enligt lagutskottet beaktas att också underrättelsetillsynsombudsmannen enligt den föreslagna regleringen har rätt att delta i behandlingen av tillståndsärenden som rör metoder för underrättelseinhämtning. Ombudsmannen har också rätt att uttrycka sin åsikt om ansökan innan tingsrätten fattar beslut i ärendet. Det är enligt lagutskottet dessutom särskilt betydelsefullt att den föreslagna platsspecifika underrättelseinhämtningen uttryckligen är föremål för underrättelsetillsynsombudsmannens efterhandskontroll. Varje yrkande på användning av en metod för underrättelseinhämtning som föreläggs domstol och varje domstolsbeslut samt beslut fattat av en underrättelsemyndighet ska enligt förslaget lämnas till underrättelsetillsynsombudsmannen för kännedom. Ombudsmannen kan då reagera om något i ett yrkande eller beslut strider mot lagstiftningen. Klagomål kan dessutom anföras hos underrättelsetillsynsombudsmannen av var och en som varit föremål för underrättelseverksamhet och anser att man inom underrättelseverksamheten kränkt hans eller hennes rättigheter eller i övrigt gått lagstridigt tillväga. 

Vidare kan den som har varit föremål för underrättelseverksamhet eller som misstänker att han eller hon har varit föremål för underrättelseinhämtning begära att ombudsmannen undersöker lagenligheten i underrättelseverksamheten. Någon motsvarande tillsynsmekanism finns inte i fråga om husrannsakan. Underrättelsetillsynsombudsmannens tillsynsrätt begränsar inte heller de högsta laglighetsövervakarnas befogenheter. 

Lagutskottet anser i sitt utlåtande därför att det inte är motiverat eller nödvändigt att föreskriva om särskild efterhandskontroll i domstol när det gäller platsspecifik underrättelseinhämtning. Försvarsutskottet omfattar denna ståndpunkt och konstaterar att den föreslagna regleringen garanterar föremålet för platsspecifik underrättelseinhämtning eller innehavaren av platsen tillräckligt rättsskydd och möjlighet till efterhandskontroll. 

55 (53) §. Beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning.

Enligt bestämmelsen ska beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning fattas av domstol, när inhämtningen riktas mot en hemfridsskyddad plats. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att eftersom det i den föreslagna bestämmelsen inte anges några sådana grunder för åtgärden som kan anses utgöra tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna eller utredning av brott enligt 10 § 3 mom. i grundlagen, måste ordalydelsen i bestämmelsen preciseras så att den motsvarar syftet med bestämmelsen och så att det tydligt framgår att platsspecifik underrättelseinhämtning inte ens med domstolens tillstånd får riktas mot utrymmen som används för boende av permanent natur. Det är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår att 1 mom. preciseras så att domstolen beslutar om platsspecifik underrättelseinhämtning när den riktas mot en annan hemfridsskyddad plats än ett utrymme som används för boende av permanent natur. 

59 (57) §. Beslut om kopiering och om kopiering av försändelser.

Enligt paragrafen ska militärunderrättelsemyndigheterna i samband med militär underrättelseinhämtning ha rätt att kopiera ett dokument eller föremål för utförande av ett underrättelseuppdrag (54 §). Beslut om kopiering ska enligt 57 § fattas av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman. Grundlagsutskottet anser det motiverat beslut om kopiering — möjligen med undantag av brådskande fall — hänförs till domstol. 

Utifrån inkommen utredning konstaterar försvarsutskottet att kopiering kan utgöra ett intrång i en persons skydd för privatlivet, men i jämförelse med andra metoder för underrättelseinhämtning kan ingreppet anses vara ringa, och kopiering blir oftast aktuellt i samband med användning av någon annan metod för underrättelseinhämtning. Kopiering är allmänt tagen en sedvanlig metod som kan innebära exempelvis fotografering av en topografisk karta eller en schematisk bild. Bestämmelserna om informerande om kopiering är beroende av huruvida kopieringen gäller ett meddelande eller inte. Däremot anknyter kopiering av försändelser i (55 §) i princip till skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Det kan enligt försvarsutskottet därför anses motiverat att beslut om kopiering av försändelser hör till en domstol. Samma ståndpunkt framförs i lagutskottets utlåtande. 

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas nya 3 och 4 mom., där det föreskrivs om domstolens rätt att besluta om kopiering av försändelse och om det förfarande som ska tillämpas i brådskande fall. Paragrafens 1 mom. preciseras så att beslut om kopiering av annat än försändelser ska fattas av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen tjänsteman. Till momentet fogas också en hänvisning till 56 §. Utskottet föreslår också att paragrafrubriken preciseras. 

60 (58) §. Radiosignalspaning.

Försvarsutskottet föreslår att uttrycket försvarsgrenarna i 2 mom. ersätts med begreppen armén, marinen och flygvapnet. 

64 (62) §. Militär underrättelseinhämtning utomlands.

Till följd av att den underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden är känslig till sin natur är det enligt motiven dock i enskilda fall motiverat att det moment och den paragraf som nämns separat i det föreslagna 62 § 1 mom. inte alltid behöver tillämpas, vilket anges med uttrycket "får tillämpas". Detta ger huvudstabens underrättelsechef prövningsrätt att bedöma när bestämmelserna kan tillämpas och när det inte är motiverat att tillämpa dem. Till de bestämmelser som kan tillämpas enligt prövning hör exempelvis förbudet mot underrättelseinhämtning i 79 § i lagförslaget, enligt vilken metoder för underrättelseinhämtning inte får riktas mot sådan kommunikation som parterna i kommunikationen inte får vittna om eller som parterna har rätt att vägra vittna om med stöd av rättegångsbalken. Grundlagsutskottet anser att den skyldighet en tjänsteman enligt grundlagen har att också utomlands handla på ett sätt som inte kränker de grundläggande fri- och rättigheterna eller de mänskliga rättigheterna, inte kan grunda sig på omfattande prövningsrätt som föreskrivs genom en så öppen reglering. Försvarsutskottet anser att regleringen bör preciseras väsentligt. 

Försvarsutskottet menar att det huvudsakligen är fullt naturligt att de bestämmelser som avses i 62 § 1 mom. inte får tillämpas på militär underrättelseinhämtning utomlands. I 1 mom. hänvisas till 58 § 3 mom. om radiosignalspaning som avser meddelande från någon annan än en statlig aktör. Också 82 § 2 mom. i lagförslag 1 är nära kopplat till radiosignalspaning. Där föreskrivs om avbrytande av radiosignalspaning, om det framgår att radiosignalspaningen gäller innehållet i ett meddelande från någon annan än en statlig aktör. Utskottet konstaterar att exempelvis finska trupper som sänds ut till krisområden kan utsättas för hot också av andra än statliga aktörer. Radiosignalspaning kan ge information om dessa aktörer i ett område där det inte finns tillgång till allmänna datanät, och kommunikationen sker exempelvis genom satellitförbindelse. 

Försvarsutskottet föreslår därför en minskning av antalet bestämmelser som inte behöver tillämpas vid militär underrättelseinhämtning utomlands. Därmed kvarstår hänvisningar till 60 § 3 mom. (58 § 3 mom. i lagförslag 1) och 85 § 2 mom. (82 § 2 mom. i lagförslag 1) i paragrafen om underrättelseinhämtning utomlands. Lagens 79—80 § (76—77 § i lagförslag 1), 186 ) och 89 § (86 § i lagförslag 1) tillämpas inte på underrättelseinhämtning och användning av metoder för underrättelseinhämtning utomlands. Eftersom det till 12 § 3 mom. om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning har fogats ett förbud mot underrättelseinhämtning i utrymmen som används för boende av permanent natur, måste det också i 64 § finnas en hänvisning till detta. Försvarsutskottet föreslår dessutom att det till 2 mom. fogas en bestämmelse om att deltagande i underrättelseinhämtning förutsätter uttryckligt samtycke av tjänstemannen. 

65 §. Förbud mot allmän och oriktad övervakning av datatrafik (Ny).

Ordalydelsen i 63 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet (Behandling av tekniska data) verkar enligt grundlagsutskottets uppfattning tillåta insamling och lagring av data i ett mycket omfattande område av kommunikationsnätet, och utöver omnämnandet av kortvarig insamling i 63 § finns inga uttryckliga begränsande kriterier för insamlingen och lagringen av data. Den föreslagna regleringen kan till denna del anses ha drag av så kallad massövervakning, eftersom behandlingen av tekniska data i datatrafiken också enligt propositionsmotiven ska kunna ske kortvarigt och inriktas på all datatrafik som rör sig i en kommunikationsnätsdel. Eftersom grundlagens 10 § 4 mom. inte möjliggör allmän, oriktad och heltäckande övervakning av datatrafiken i underrättelseverksamheten, måste föreslagna 63 § till denna del preciseras med en uttrycklig bestämmelse om förbud mot allmän och oriktad övervakning av datatrafik. Alternativt kan ett sådant förbud tas in i lagens allmänna bestämmelser. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår att följande allmänna bestämmelse (ny 65 §) om förbud mot allmän och oriktad övervakning av datatrafik fogas till 4 kap. Av detta följer att 63 § inte behöver ändras. 

70 (67) §. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det av nödvändighetskravet i 67 § 1 mom. i lagförslaget framgår att underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska utgöra en sistahandsåtgärd vid underrättelseinhämtning som riktas mot datatrafiken hos andra än statliga aktörer. Enligt detaljmotiven till bestämmelsen avses med nödvändighetsförutsättning att underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska användas i sista hand, dvs. i praktiken om informationsinhämtning med någon annan metod än underrättelseinhämtning som avser datatrafik inte är möjlig. Grundlagsutskottet anser att det i ett så exceptionellt regleringssammanhang vore befogat att på det sätt som anges i motiven föreskriva att underrättelseinhämtning som avser datatrafik är en metod för underrättelseinhämtning som tillämpas i sista hand. 

Försvarsutskottet föreslår att 1 och 2 mom. kompletteras så att det tydligare framgår att underrättelseinhämtning som avser datatrafik är en metod för underrättelseinhämtning som tillämpas i sista hand. I det här sammanhanget konstaterar utskottet att det i 65 § föreslås ett förbud mot allmän och oriktad övervakning av datatrafik, och i 12 § om ett nödvändighetskrav när det gäller andra än statliga aktörer. 

71 (68) §. Beslut om underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer.

Enligt föreslagna 68 § om beslut om underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer kräver detta slag av underrättelseinhämtning i regel förhandstillstånd av domstol. Beslut om underrättelseinhämtning som avser datatrafik hos andra än statliga aktörer ska enligt 68 § 1 mom. fattas av domstol på yrkande av huvudstabens underrättelsechef. Om ärendet inte tål uppskov, får huvudstabens underrättelsechef besluta om underrättelseinhämtning som avser datatrafiken hos andra än statliga aktörer till dess domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ett sådant ärende ska föras till domstol för avgörande inom 24 timmar. Tillstånd kan enligt föreslagna 68 § 2 mom. ges för högst sex månader åt gången. I 3 mom. föreskrivs det dessutom om de omständigheter som ska nämnas i yrkandet och domstolsbeslutet. 

Grundlagsutskottet menar att det måste påvisas att underrättelseinhämtningen och eventuella individuella begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna i varje enskilt fall är ett effektivt och nödvändigt sätt att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten i situationen i fråga. I föreslagna 68 § förutsätts likväl inte helt tydligt någon skyldighet att påvisa dessa omständigheter. Det är motiverat att till 68 § 3 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet foga en punkt som uttrycker ett krav på att ange grunderna för att underrättelseinhämtning i det enskilda fall som avses i ansökan är effektiv och nödvändig. 

Försvarsutskottet föreslår att det till 3 mom. fogas en ny 3 punkt om de fakta som effektiviteten hos och nödvändigheten av en metod för underrättelseinhämtning grundar sig på. Till följd av den nya 3 punkten måste dessutom uttrycket de övriga fogas till 4 punkten. Numreringen av momentets underpunkter måste ändras till följd av detta. 

72 (69) §. Genomförande av den koppling som behandlingen av tekniska data och underrättelseinhämtning som avser datatrafik förutsätter.

På grund av den ändrade paragrafnumreringen måste hänvisningen i 1 mom. ändras. 

75 (72) §. Skyddande av militär underrättelseinhämtning.

I lagförslagets 72 § föreskrivs om skyddande av militär underrättelseinhämtning. Enligt föreslagna 72 § 1 mom. får militärunderrättelsemyndigheten använda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter, göra och använda falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt upprätta och använda falska handlingar, när det behövs för att förhindra att den militära underrättelseinhämtningen avslöjas. I den föreslagna bestämmelsen uppställs som förutsättning för skyddande att det är nödvändigt för att förhindra att den militära underrättelseinhämtningen avslöjas. Nödvändighetskravet är i linje med motsvarande bestämmelser i 5 kap. 46 § i polislagen och 10 kap. 46 § i tvångsmedelslagen. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att propositionsmotiven likväl behandlar en förutsättning enligt vilken skyddsåtgärder får vidtas när detta behövs för att förhindra att militär underrättelseinhämtning avslöjas. Grundlagsutskottet påpekar att lagtexten och dess motiv inte harmonierar med varandra. 

Försvarsutskottet anser att nödvändighetskravet i 1 mom. är motiverat. Utskottet föreslår därför att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om skyddande av militär underrättelseinhämtning får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hur skyddandet ska ordnas i praktiken vid militärunderrättelsemyndigheterna. Utskottet konstaterar att skyddandet alltid är en sensitiv verksamhet, så den tjänsteman som ansvarar för skyddandet förutsätts ha tillräcklig erfarenhet samt goda kunskaper och färdigheter inom området. Utskottet påpekar att olika personuppgiftsansvariga har en viktig roll i skyddandet. Närmare bestämmelser om samarbetet med personuppgiftsansvariga får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

76 (73) §. Beslut om skyddande av militär underrättelseinhämtning.

På grund av den ändrade paragrafnumreringen måste hänvisningsbestämmelsen i 1 mom. ändras. 

79 (76) §. Anmälan om en brottsmisstanke.

I 76 och 77 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet finns det bestämmelser om utlämnande av information som erhållits vid underrättelseinhämtning för brottsbekämpning. Utgångspunkten är att information som erhållits genom underrättelsebefogenheter inte får användas för andra ändamål än underrättelseuppdrag. Enligt motiven handlar bestämmelsen om vissa undantag från ändamålsbundenheten. Det handlar om en slags brandväggsbestämmelse.  

De föreslagna bestämmelserna har likheter med bestämmelserna om användningen av överskottsinformation. Grundlagsutskottet menar att det i bestämmelserna och motiven till dem förblir oklart varför regleringen inte konstruerats i enlighet med bestämmelserna om överskottsinformation i 10 kap. 55 och 56 § i tvångsmedelslagen och i 5 kap. 53 och 54 § i polislagen. Bestämmelserna om användning av överskottsinformation i polislagen och tvångsmedelslagen bygger på en modell enligt vilken överskottsinformation får användas vid utredning av brott när informationen gäller ett sådant brott för vars förhindrande det skulle ha varit tillåtet att använda det tvångsmedel som har använts då informationen har fåtts (5 kap. 54 § 1 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 1 mom. i tvångsmedelslagen). Överskottsinformation får dock också användas om användningen av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet, och om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år eller det är fråga om något av de brott som uttryckligen nämns i bestämmelserna (5 kap. 54 § 2 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen). Överskottsinformation får dessutom alltid användas för förhindrande av brott, för inriktning av förundersökningsmyndighetens verksamhet och som en utredning som stöder det att någon är oskyldig (5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 4 mom. i tvångsmedelslagen). 

Grundlagsutskottet konstaterar att bestämmelserna i 76 och 77 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet i det här avseendet kan anses vara problematiska, eftersom det inte tydligt framgår hur de förhåller sig till bestämmelserna om användning av överskottsinformation. Bestämmelserna är dessutom tämligen svåra att få grepp om. Vid bedömningen av regleringen måste enligt grundlagsutskottets uppfattning uppmärksamhet fästas för det första vid att underrättelseverksamhet till sin karaktär är annorlunda än användning av hemliga metoder att inhämta information enligt polislagen eller användning av hemliga tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen. Det betyder att frågan om bundenheten till ett användningsändamål accentueras när man bedömer regleringen om eventuell överskottsinformation eller information som påminner om sådan. Med tanke på skillnaderna mellan underrättelseverksamhet respektive utredning och avvärjande av brott bör det enligt grundlagsutskottet särskilt säkerställas att regleringen inte öppnar möjligheter att utnyttja underrättelseverksamheten för att kringgå polislagens bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information eller tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att när det gäller de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter är det viktigt att notera att det för användning av metoder för underrättelseinhämtning inte har fastställts och inte kan fastställas en straffskala för de brott som motiverar en metod för underrättelseinhämtning, det vill säga att det inte kan finnas något krav på hur allvarliga de brott som samtidigt nämns är, eftersom metoder för underrättelseinhämtning inte används inom brottsutredning. Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter för brottsbekämpning eller brottsutredning måste därför omfatta en ändamålsbegränsning; utlämnande av uppgifter ska alltså begränsas i tillräcklig grad utifrån hur allvarligt brottet är.  

Lagutskottet anser att frågan om hur den föreslagna regleringen ska bedömas är mer komplex än när det gäller överskottsinformation. Vid utlämnande av uppgifter som rör brottsmisstanke och som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning är det strängt taget inte fråga om bestämmelser som användning av överskottsinformation, utan om en så kallad brandväggsbestämmelse. I förhållande till denna har ändamålsbegränsningen en mer accentuerad ställning än överskottsinformation. Enligt lagutskottets uppfattning bör därför den föreslagna brandväggsbestämmelsen bedömas självständigt och avskilt från frågan om användning av överskottsinformation. Lagutskottet noterar att den föreslagna brandväggsbestämmelsen i många avseenden förutsätter strängare villkor för utlämnande av uppgifter än för användning av överskottsinformation.  

Som grundlagsutskottet och lagutskottet konstaterat i sina utlåtandet är underrättelseverksamhet till sin karaktär annorlunda än användning av hemliga metoder att inhämta information enligt polislagen eller användning av hemliga tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen. Med hänsyn till principen om ändamålsbegränsning kan en militärunderrättelsemyndighet inte ens bevara information som inhämtats genom en metod för underrättelseinhämtning, om informationen inte anknyter till underrättelseuppdraget. Dessutom förutsätter 81 § i lagförslaget att militärunderrättelsemyndigheten utplånar informationen utan dröjsmål, efter att det framgått att informationen inte behövs eller att den inte får användas för skötsel av uppdrag inom den militära underrättelseinhämtningen eller med avseende på landets försvar eller för att skydda den nationella säkerheten. Principen om ändamålsbegränsning kan jämställas med den i propositionen avsedda principen om ändamålsbundenhet. 

Å andra sidan menar försvarsutskottet att det med tanke på rättsordningen kan anses ohållbart att en finländsk tjänsteman inte under några omständigheter behöver underrätta den behöriga myndigheten om situationer som avses i 76 och 77 §. Därför tillåter 81 § 4 mom. i lagförslaget undantagsvis bevarande och lagring av information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning men som egentligen inte anknyter till det aktuella underrättelseuppdraget. Det är i dessa fall alltså inte frågan om utlämnande av överskottsinformation. Underrättelsemyndigheten får kännedom om den information som avses i bestämmelsen av en slump, och den anknyter inte nödvändigtvis till underrättelseuppdraget, eftersom förhindrande och utredning av brott inte hör till militärunderrättelsemyndigheternas uppgifter. 

I motiven till 76 § i lagförslaget sägs att militärunderrättelsemyndigheterna ska överlåta behövliga uppgifter om brottet. Hur behövliga de uppgifter är som ska överlåtas ska kunna bedömas först och främst ur den synvinkeln, vad som nödvändigtvis förutsätts för att förundersökning ska inledas. Överlåtelse av sådana uppgifter, såsom uppgifter om en händelse och parterna i den eller andra uppgifter som avses i 1 kap. 2 § 1 mom. i förundersökningslagen, kommer naturligtvis i fråga endast i den omfattning som militärunderrättelsemyndigheterna har fått dylik information genom användning av en metod för underrättelseinhämtning. 

Enligt 76 § 2 mom. i lagförslaget ska militärunderrättelsemyndigheterna få anmäla misstanke om ett begånget brott till centralkriminalpolisen, om det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst tre år. Tröskeln för anmälan är alltså en annan än i 5 kap. 54 § 2 mom. i polislagen. Även om en del av metoderna för underrättelseinhämtning är av samma typ som de hemliga metoder för inhämtande av information som avses i 5 kap. i polislagen, används de likväl för helt olika ändamål. Utskottet påpekar i fråga om utlämnande av information att också de krav på utlämnande av personuppgifter som anges i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten (RP 13/2018 rd) måste beaktas. 

Försvarsutskottet föreslår därför och med hänvisning till ändringsförslagen i lagutskottets utlåtande att 2 mom. i fråga om brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år kompletteras med ett krav på att anmälan kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. Det motsvarar vad som föreskrivs i 5 kap. 54 § 2 mom. i polislagen. Försvarsutskottet menar att den föreslagna bestämmelsen innebär en tillnärmning av regleringen om överskottsinformation i tvångsmedelslagen och polislagen. Harmoniseringen kan anses motiverad trots att det är frågan om olika situationer; slutresultatet i båda fallen kan vara att brott av en viss grovhetsgrad utreds i en straffprocess. Harmoniseringen stöds också av grundlagsutskottets ställningstaganden om bestämmelserna om användning av överskottsinformation. 

Huruvida en anmälan i vissa fall ska göras eller skjutas upp är enligt 3 mom. kopplat till hur viktig utredningen av brottet är med avseende på allmänna och enskilda intressen. Försvarsutskottet konstaterar att uttrycken enskilda och allmänna intressen är i viss mån oklara, även om de förklarats i motiven till bestämmelsen. Försvarsutskottet föreslår att momentet kompletteras med formuleringen dess betydelse för försvaret av landet och för skyddet av den nationella säkerheten samt. 

Enligt 77 § 4 mom. ska information som inhämtats genom användning av en metod för underrättelseinhämtning alltid få röjas som en utredning som stöder att någon är oskyldig samt för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. Försvarsutskottet föreslår att en motsvarande bestämmelse fogas också till denna bestämmelse som nytt 4 mom., eftersom informationen kan erhållas i vilken fas av processen som helst. 

Försvarsutskottet föreslår dessutom ett nytt 5 mom., där det på samma sätt som i tvångsmedelslagens och polislagens bestämmelser om överskottsinformation föreskrivs att beslut om användning av information som ska lämnas som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. I tvångsmedelslagens och polislagens bestämmelser om överskottsinformation hänvisas det till att bestämmelser om att användning av överskottsinformation ska antecknas i förundersökningsprotokollet finns i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen och att bestämmelser om att sådan användning ska uppges i stämningsansökan finns i 5 kap. 3 § 1 mom. 9 punkten i lagen om rättegång i brottmål. 

Enligt 77 § 5 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet beslutar huvudstabens underrättelsechef om den anmälan och om det lämnande av information som avses i paragrafen. Enligt föreslagna 76 § 4 mom. ska beslut om en anmälan enligt den paragrafen fattas av en för uppdraget förordnad och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning särskilt förtrogen militärjurist eller annan tjänsteman. Lagutskottet anser att båda paragraferna gäller så betydelsefulla frågor att beslutsrätten också i de fall som avses i 76 § bör anvisas befälet. Försvarsutskottet föreslår därför att 6 mom. ändras så att beslut om den anmälan som avses i paragrafen ska fattas av huvudstabens underrättelsechef. 

Med hänvisning till grundlagsutskottets tidigare nämnda ställningstagande om regleringen av bemyndiganden att utfärda förordning i lagförslaget, föreslår försvarsutskottet att det till paragrafen fogas ett nytt 7 mom., där det föreskrivs att närmare bestämmelser om anmälningsförfarandet kan utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Försvarsutskottet ser det inte som behövligt att till 76 eller 77 § i lagförslaget foga en bestämmelse gällande teknisk anslutning. Närmare bestämmelser om detta kan ges genom förordning. 

Om information om ett brott lämnas till centralkriminalpolisen eller en annan förundersökningsmyndighet med stöd av 76 eller 77 § i lagförslaget och informationen används som bevisning, måste det också föreskrivas särskilt om användning av informationen som bevisning i de aktuella paragraferna. Motsvarande ändringar måste göras i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen (805/2011), där det föreskrivs att användningen av överskottsinformation ska antecknas i förundersökningsprotokollet, och i 5 kap. 3 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997), där det föreskrivs om innehållet i stämningsansökan. Försvarsutskottet konstaterar att dessa laghänvisningar beaktas i förvaltningsutskottets betänkande om den civila underrättelseinhämtningen. 

80 (77) §. Anmälan och lämnande av information i vissa fall.

Enligt 77 § 4 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet får information som inhämtats genom användning av en metod för underrättelseinhämtning alltid lämnas ut som utredning som stöder att någon är oskyldig. Enligt den föreslagna bestämmelsen är underrättelsemyndigheten alltså inte skyldig att lämna ut information som stöder att någon är oskyldig. Grundlagsutskottet anser att förslaget inte är helt korrekt med hänsyn till grundlagens 21 § om rättvis rättegång. En myndighet bör i princip vara skyldig att lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig. Grundlagsutskottet menar dock att denna skyldighet ger anledning att i vidare omfattning granska de bestämmelser som anknyter till detta. 

Lagutskottet konstaterar att den föreslagna regleringen i fråga om information som stöder att någon är oskyldig motsvarar formuleringarna i gällande polislagen (5 kap. 54 § 4 mom.) och tvångsmedelslagen (5 kap. 56 § 4 mom.), vilka likaså använder uttrycket får användas. En förpliktande bestämmelse skulle ge anledning att i vidare omfattning granska de bestämmelser som anknyter till frågan. Det kan enligt lagutskottet betyda att utlämnande av information som stöder att någon är oskyldig möjligen måste förknippas med trösklar som exempelvis anknyter till straffnivån, eftersom det inte nödvändigtvis är motiverat att i alla situationer uppställa en absolut anmälningsskyldighet för de lindrigaste förseelserna, i det fall att en anmälan exempelvis skulle leda till ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten eller till livsfara för en tjänsteman som använder en metod för underrättelseinhämtning. 

Vidare menar lagutskottet att det finns anledning att beakta att tolkningen av bestämmelsen styrs bland annat av motiveringarna till paragrafen och av de principer som framgår där och som inskränker underrättelsemyndighetens rätt till självständig prövning. Mot denna bakgrund anser lagutskottet att den regleringsmodell som valts i 77 § 4 mom. om utlämnande av uppgifter som stöder att någon är oskyldig kan godtas i det aktuella sammanhanget. Tillämpningspraxisen bör dock följas noggrant, och vid behov måste en justering av bestämmelsen utredas. Försvarsutskottet omfattar lagutskottets ståndpunkt och ser inget behov av att ytterligare precisera bestämmelsen. Försvarsutskottet påpekar att det endast i 77 § 4 mom. finns en bestämmelse om utlämnande av uppgifter som stöder att någon är oskyldig. Motsvarande bestämmelse bör fogas också till 76 § (nytt 4 mom.). 

När det övervägs om information ska lämnas enligt 2 mom. ska betydelsen av utredningen av brottet med avseende på allmänna och enskilda intressen beaktas. Försvarsutskottet konstaterar att uttrycken enskilda och allmänna intressen är i viss mån oklara, även om de förklarats i motiven till bestämmelsen. Försvarsutskottet föreslår att momentet kompletteras med formuleringen dess betydelse för försvaret av landet och för skyddet av den nationella säkerheten samt. Utskottet föreslår också att ordet utredningen ersätts med förhindrandet. 

Försvarsutskottet föreslår med hänvisning till lagutskottets utlåtande dessutom ett nytt 5 mom., där det på samma sätt som i tvångsmedelslagens och polislagens bestämmelser om överskottsinformation föreskrivs att beslut om användning av information som ska lämnas som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. I tvångsmedelslagens och polislagens bestämmelser om överskottsinformation hänvisas det till att bestämmelser om att användning av överskottsinformation ska antecknas i förundersökningsprotokollet finns i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen och att bestämmelser om att sådan användning ska uppges i stämningsansökan finns i 5 kap. 3 § 1 mom. 9 punkten i lagen om rättegång i brottmål. 

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 7 mom. enligt vilket närmare bestämmelser om anmälningsförfarandet får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

82 (79) §. Förbud mot underrättelseinhämtning.

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att enligt föreslagna 79 § 1 mom. gäller förbudet mot underrättelseinhämtning som avser datatrafik inte statliga aktörer. Den lösning som valts i 79 § avviker från bestämmelserna om förbud mot underrättelseinhämtning i 12 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (RP 202/2017 rd), där det i fråga om förbud inte görs någon åtskillnad mellan statliga och andra aktörer. I ljuset av detta har lagutskottet föreslagit att försvarsutskottet bedömer om åtskillnaden mellan statliga aktörer och andra än statliga aktörer i fråga om förbuden i 79 § i lagförslag 1 bör slopas på samma sätt som i propositionen om civil underrättelseinhämtning. 

Försvarsutskottet anser att den av lagutskottet föreslagna ändringen är motiverad, och föreslår att en därav följande strykning görs inte bara i 1 mom. utan för konsekvensens skull också i 4 mom. Enligt inkommen utredning är det osannolikt att aktörer som är föremål för militär underrättelseinhämtning skulle kommunicera sinsemellan om eventuella begångna brott. Det är i vilket fall inte en sak som står i fokus för den militära underrättelseinhämtningen, eftersom syftet med den inte är att inhämta information som anknyter till brott. 

Lagutskottet fäster i sitt utlåtande också uppmärksamheten vid 10 kap. 52 § 2 mom. 1 punkten, enligt vilken avlyssning inte får riktas mot meddelanden mellan en misstänkt och dennes närstående som avses i 17 kap. 17 § 1 mom. i rättegångsbalken. I 79 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet finns ingen hänvisning till 17 kap. 17 § i rättegångsbalken. Lagutskottet anser att försvarsutskottet ännu bör överväga om det är motiverat att de förbud mot underrättelseinhämtning som avses i 79 § i lagförslag 1 inte har samma täckning som de avlyssningsförbud som avses i 10 kap. 52 § i tvångsmedelslagen. 

Försvarsutskottet konstaterar att enligt 17 kap. 17 § i rättegångsbalken får en parts make eller tidigare make eller nuvarande sambo, syskon, släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller den som har någon annan motsvarande nära relation till parten som kan jämställas med ett parförhållande eller släktskap vägra vittna. Med part avses i det här sammanhanget också andra än personer misstänkta för brott. 

Enligt uppgift är det relativt enkelt att bilda en sådan närståenderelation som avses i 17 kap. 17 § i rättegångsbalken. Det kan i sin tur leda till att förbudet mot underrättelseinhämtning utnyttjas som skydd mot underrättelseinhämtning. Det skulle ha stor påverkan på resultaten av underrättelseinhämtningen, och i slutändan försvaga försvaret av landet och den nationella säkerheten. Det är också ytterst besvärligt att utreda närståenderelationer, i synnerhet när man agerar utanför Finland. 

Försvarsutskottet anser därför att en hänvisning till 17 kap. 17 § i rättegångsbalken är obehövlig. 

83 (80) §. Kopieringsförbud.

Till följd av den ändrade paragrafnumreringen måste hänvisningarna i 1 och 4 mom. justeras. 

84 (81) §. Utplåning av underrättelseinformation.

Den föreslagna ordalydelsen i 81 § 4 mom. kan ge en bild av att bestämmelsen utgör ett undantag från förbudet i 79 § 1 mom. Försvarsutskottet konstaterar att enligt lagförslagets systematik har bestämmelserna om förbud mot underrättelseinhämtning och skyldighet att utan dröjsmål utplåna information företräde, medan 81 § 4 mom. blir tillämplig först efter verkställighet av förbudet mot underrättelseinhämtning och skyldigheten att utan dröjsmål utplåna information. Utskottet föreslår därför att det till paragrafen fogas en hänvisning av vilken det framgår att 79 § 1 mom. har företräde. 

Till följd av den ändrade paragrafnumreringen måste hänvisningarna i 2, 3 och 4 mom. justeras. 

85 (82) §. Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning, radiosignalspaning, teknisk observation av utrustning och platsspecifik underrättelseinhämtning.

Utskottet föreslår att 2 mom. delas upp, så att det i ett nytt 3 mom. föreskrivs om skyldigheten att avbryta teknisk observation av utrustning och att utplåna upptagningarna och anteckningarna. Vidare måste hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. ändras. Utskottet föreslår dessutom en precisering och teknisk ändring i 5 mom., så att annan information än sådan som avses i 4 mom. får bevaras och lagras. Dessutom måste hänvisningarna i 5 mom. ändras. 

86 (83) §. Utplåning av information som inhämtats genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik.

I 83 § i lagförslaget föreskrivs det om utplåning av information som inhämtats genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Enligt 3 mom. ska information dock få bevaras och lagras, om den behövs i de fall som anges i 76 eller 77 §. I 76 och 77 § i lagförslaget föreskrivs om anmälan och lämnande av information om brott och om anmälan och lämnande av information i vissa fall, och i 78 § om anmälan om att förundersökning eller brottsbekämpning inleds. Grundlagsutskottet menar att föreslagna 83 § 3 mom. är problematiskt såtillvida att det tillåter bevarande och lagring av information utan någon begränsning i tiden. Bestämmelserna måste enligt grundlagsutskottet kompletteras med en skyldighet att regelbundet bedöma huruvida informationen längre behövs. 

Försvarsutskottet uppfattar det som att grundlagsutskottets utlåtande uttryckligen gäller personuppgifter. Bestämmelser om personuppgifter föreslås i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten (RP 13/2018 rd). I 13 § i den lagen föreslås det en bestämmelse om en tidsmässig avgränsning, enligt vilken uppgifter får införas för att det ska kunna bedömas om de är betydelsefulla. Huruvida uppgifterna är av betydelse ska bedömas och onödiga uppgifter utplånas utan dröjsmål, dock senast sex månader efter att de registrerats. I den nämnda lagens 43 § (Utplåning av personuppgifter ur registret för militär underrättelseverksamhet) föreskrivs det att personuppgifter som gäller en registrerad ska utplånas ur registret för militär underrättelseverksamhet senast 50 år från det att den sista uppgiften om den registrerade infördes, och i 45 § (Utplåning av personuppgifter ur säkerhetsdataregistret) att ett tillfälligt personregister ska förstöras omedelbart när det inte längre behövs med tanke på ändamålet med det. Behovet av ett tillfälligt personregister ska bedömas minst vart tredje år. 

I 6 § 3 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten föreskrivs det dessutom att behovet att bevara personuppgifter ska bedömas med minst fem års mellanrum, om inte något annat föreskrivs om bevaringstider för personuppgifter någon annanstans (RP 31/2018 rd). Bestämmelsen kan tillämpas också på behandling av personuppgifter i samband med militär underrättelseverksamhet. 

Försvarsutskottet föreslår att 3 mom. stryks som obehövligt. Till följd av 1 mom. utesluts datatrafiken inom Finland i praktiken från automatisk databehandling. Därutöver utplånas information som omfattas av förbudet mot underrättelseinhämtning senast i den manuella behandlingen. Lösningen ligger i linje med ändringarna i 84 § 4 mom., 85 § 5 mom., 87 § 3 mom. och 88 § 3 mom. Därför är bestämmelsen om lagring av information i de fall som anges i 79 eller 80 § obehövlig. Utskottet konstaterar vidare att hänvisningarna i 1 mom. måste justeras, eftersom paragrafnumreringen i lagen ändras. 

87 (84) §. Avslutande av användningen av en metod för underrättelseinhämtning om vilken beslut har fattats i en brådskande situation och utplåning av uppgifter som erhållits genom den.

Eftersom lagens paragrafnumrering ändrats måste också paragrafhänvisningarna ändras. I 1 mom. måste dessutom en hänvisning till kopiering av försändelser införas. Utskottet föreslår att det som en precisering och teknisk komplettering till 3 mom. fogas en hänvisning till 82 § 1 mom. 

88 (85) §. Användning av en uppgift som inte anknyter till ett underrättelseuppdrag.

I 3 mom. måste paragrafhänvisningarna ändras och en teknisk hänvisning till 82 § 1 mom. införas. 

89 (86) §. Underrättelse om användning av en metod för underrättelseinhämtning.

Enligt paragrafens 2 mom. ska underrättelseinhämtning som avser datatrafiken hos andra än statliga aktörer meddelas skriftligen till den person som varit föremål för underrättelseinhämtningen efter det att syftet med användningen av metoden för underrättelseinhämtning har nåtts och om innehållet i ett konfidentiellt meddelande från en viss person som befinner sig i Finland har retts ut manuellt vid behandlingen. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det av bestämmelsen inte framgår huruvida det som avses är vistelseorten vid tidpunkten för åtgärden eller situationen vid tidpunkten för underrättandet. Bestämmelsen måste preciseras. Försvarsutskottet föreslår att uttrycket vid tidpunkten för genomförandet av underrättelseinhämtningen används i 2 mom. 

Grundlagsutskottet konstaterar vidare att anmälningsskyldigheten i fråga om underrättelseinhämtning som avser datatrafiken hos andra än statliga aktörer endast gäller situationer där innehållet i ett konfidentiellt meddelande har retts ut manuellt vid behandlingen. Bestämmelsen gäller således inte behandling av identifieringsuppgifter, vilket avsevärt inskränker anmälningsskyldighetens faktiska betydelse som garanti för rättsskyddet och för en rättvis rättegång. 

Enligt grundlagsutskottet finns det skäl att anse att skyldigheten att underrätta om användning av hemliga metoder för underrättelseinhämtning utgör ett centralt element i de rättsskyddsgarantier som anknyter till dessa metoder. Identifieringsuppgifter som anknyter till elektronisk kommunikation samt möjligheten att sammanställa och kombinera dem kan likväl vara problematiska med hänsyn till skyddet för privatlivet på så sätt att en sådan uppdelning av skyddet i ett kärnområde och ett randområde som avses i propositionen inte alltid är motiverad, utan man måste på ett allmännare plan fästa vikt också vid hur betydelsefulla begränsningarna är. Det går exempelvis att utifrån geografisk information eller identifieringsuppgifter om besökta webbplatser att tämligen ingående utreda information som hör till privatlivets kärnområde, till exempel uppgifter om personens politiska övertygelse eller sociala relationer. Det är enligt grundlagsutskottet därför nödvändigt att skyldigheten att underrätta om åtgärder utsträcks också till manuell hantering av identifieringsuppgifter för meddelanden. Den här ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår att 2 mom. preciseras så att anmälningsskyldigheten utöver meddelandets innehåll även gäller meddelandets identifieringsuppgifter. Dessutom bör hänvisningarna i 2, 7 och 9 mom. ändras. 

93 (90) §. Tjänsteansvar för den som tjänstgör i enlighet med värnpliktslagen.

Paragrafhänvisningen måste justeras, eftersom lagens paragrafnumrering ändras. 

95 (92) §. Yppandeförbud.

I 3 mom. föreskrivs att beslut om yppandeförbud inte får överklagas genom besvär. Möjlighet att anföra klagan har däremot införts i lagförslaget. Försvarsutskottet föreslår att 3 mom. ändras så att klagan ska anföras hos Helsingfors tingsrätt i stället för Helsingfors hovrätt. Detta motsvarar den normala praxisen angående rättsinstans. Utskottet föreslår att benämningen underrättelseombudsmannen i 5 mom. ändras till underrättelsetillsynsombudsmannen. 

99 (96) §. Ersättningar till teleföretag.

På grund av den ändrade paragrafnumreringen i lagen måste paragrafhänvisningen ändras. 

100 (97) §. Ersättningar till dataöverförare.

På grund av den ändrade paragrafnumreringen i lagen måste hänvisningarna ändras. 

106 (103) §. Övervakning som försvarsministeriet utför.

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om organiserandet av försvarsförvaltningens övervakning av den militära underrättelseverksamheten får utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. Utskottet konstaterar att övervakningen är uppdelad i dels övervakning som utförs av försvarsministeriet, dels övervakning som utförs av försvarsmakten. Närmare bestämmelser får utfärdas om eventuella samarbetsgrupper och deras verksamhet och uppgifter. När det gäller utredningar som ska lämnas får närmare bestämmelser ges exempelvis om utredningarnas innehåll och om hur ofta de ska lämnas. Utskottet framhåller att aktuella och heltäckande utredningar bidrar till en effektiv övervakning och ger ministeriet en lägesbild av hur den militära underrättelseverksamheten fungerar. 

107 (104) §. Extern övervakning av den militära underrättelseinhämtningen.

Enligt paragrafen ska försvarsministeriet årligen till riksdagens justitieombudsman och till underrättelseombudsmannen lämna en berättelse om hur metoderna för underrättelseinhämtning har använts och användningen övervakats samt om hur skyddandet av den militära underrättelseinhämtningen har använts och användningen övervakats. Det står enligt grundlagsutskottet klart att berättelsen också måste lämnas till underrättelsetillsynsutskottet. Försvarsutskottet föreslår att underrättelsetillsynsutskottet fogas till 1 mom., att benämningen underrättelseombudsman ändras till underrättelsetillsynsombudsman och att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket närmare bestämmelser om de berättelser som lämnas för övervakningen av den militära underrättelseverksamheten får utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. 

108 (105) §. Anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen.

Försvarsutskottet föreslår att benämningen underrättelseombudsman ändras till underrättelsetillsynsombudsman i paragrafens rubrik och i 1 och 2 mom. 

Utskottet noterar också att underrättelsetillsynsombudsmannen ska underrättas om när och var domstolen ska behandla ett tillståndsärende. Enligt propositionen med förslag till lag om övervakning av underrättelseverksamheten och lag om ändring av 7 § i statstjänstemannalagen (RP 199/2017 rd) ska underrättelsemyndigheten lämna uppgift om en tillståndsansökan som lämnats till domstol via det gemensamma datasystemet eller på något annat sätt så att ombudsmannen har möjlighet att delta i domstolens sammanträde i fråga. Rätten att närvara säkerställs genom att ombudsmannen informeras om domstolsbehandlingen i skälig tid. Bestämmelser om underrättelsemyndigheternas anmälningsskyldighet föreslås i 5 a kap. 61 § i polislagen, i 26 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik och i 105 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. I dessa föreskrivs bland annat om skyldighet att informera underrättelseombudsmannen om domstolstillstånd eller som gäller metoder för underrättelseinhämtning. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtandet att det för att underrättelsetillsynsombudsmannen ska kunna utnyttja den rätt att närvara och yttra sig som avses i den föreslagna nya bestämmelsen i 113 § i lagförslaget, måste ombudsmannen informeras om att ett tillståndsärende ska behandlas. Lagutskottet konstaterade att den nya bestämmelsens formulering ska ges tillfälle att bli hörd (se detaljmotiven till 113 § i detta betänkande) betyder att domstolen är skyldig att ge underrättelseombudsmannen tillfälle att bli hörd vid behandlingen av ett tillståndsärende. Domstolen ska således meddela ombudsmannen tidpunkt och plats för behandlingen av tillståndsärendet och ansvarar också för att ombudsmannen får en kallelse till sammanträdet. Att underrättelsemyndigheten skulle åläggas att meddela ombudsmannen information om domstolsbehandlingen vore inte förenligt med den nämnda ordalydelsen och det nämnda ansvaret. Med hänsyn till tillförlitligheten och trovärdigheten för tillsynssystemet ser lagutskottet det inte heller annars som motiverat eller lämpligt att den som begär tillstånd meddelar övervakaren om behandlingen av tillståndsärendet utan att domstolen själv kan kontrollera om kallelsen har delgivits övervakaren.  

Försvarsutskottet föreslår därför att det till 1 mom. fogas en bestämmelse om att underrättelsetillsynsombudsmannen också ska informeras om ett hos domstolen framställt yrkande om användning av en metod för underrättelseinhämtning. Till följd av det tillägget måste också 3 mom. preciseras. Dessutom måste en hänvisning i 2 mom. ändras. 

Försvarsutskottet påpekar att även om domstolen informerar parterna och dem som ska höras om ett sammanträde på det sätt som föreskrivs i 11 kap. i rättegångsbalken, måste sekretessen och informationssäkerheten beaktas när underrättelsetillsynsombudsmannen informeras. Enligt utskottets uppfattning är yrkanden som framställs hos domstolen och uppgifter om när och var ett sammanträde ska hållas lika känsliga uppgifter som uppgifter om domstolens beslut. 

111 (108) §. Undersökning av upptagningar.

Enligt grundlagsutskottet står det av skäl som följer av 21 § i grundlagen klart att underrättelsetillsynsombudsmannen måste ha samma rätt som domstolen och andra tjänstemän som nämns i paragrafen att undersöka upptagningar som uppkommit vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Ändringen är en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet anser också att det i lagen bör föreskrivas mer exakt om den personkrets som kan komma i fråga som en annan person som bistår vid informationsinhämtningen. Dessutom måste det i lagen säkerställas att de personer utanför myndighetsapparaten som avses i bestämmelsen har de kunskaper och färdigheter och den erfarenhet som krävs för en ändamålsenlig skötsel av uppdraget. 

Grundlagsutskottet uppmärksammar också den öppna karaktären hos 2 mom. om andra personer än tjänstemän. Grundlagsutskottet anser att den roll som tilldelas en utomstående expert och annan person som avses i 108 § och som används som hjälp i underrättelseinhämtningen måste begränsas till enbart assistans till myndigheten. Undersökningen av upptagningar måste för en sådan persons del bindas till en direkt uppsikt utförd av myndigheten. Vidare måste det föreskrivas om tjänsteansvar för en person som assisterar myndigheten. Utan dessa ändringar kan lagförslag 1 inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Försvarsutskottet föreslår därför att 1 mom. ändras så att upptagningar som uppkommit vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning också får undersökas av underrättelsetillsynsombudsmannen eller en av denne utsedd tjänsteman. Utskottet föreslår också att det till momentet fogas en bestämmelse om att upptagningarna, på förordnande av huvudstabens underrättelsechef eller enligt anvisning av domstolen, får undersökas även av en annan sakkunnig eller av någon annan som anlitas för inhämtande av information. Utskottet konstaterar att det kan bli aktuellt exempelvis i samband med tolkning, översättning eller hävning av ett tekniskt skydd. 

Utskottet föreslår att det i 2 mom. föreskrivs att om en sakkunnig eller en annan person enligt 1 mom. är en privat aktör, tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när aktören utför uppgifter enligt detta kapitel. I 3 mom. föreslår utskottet en bestämmelse om att undersökningen av upptagningar ska ske under direkt uppsikt och övervakning av en i 1 mom. avsedd tjänsteman vid en militärunderrättelsemyndighet, när en sakkunnig eller en annan person enligt 2 mom. anlitas. En sakkunnig eller en annan person som anlitas ska ha de kunskaper och färdigheter samt den erfarenhet som behövs för att utföra uppdraget. 

112 (109) §. Protokoll.

Försvarsutskottet föreslår att det i paragrafen föreskrivs att bestämmelser om registrering av åtgärder för övervakningen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Med åtgärder avses alla åtgärder som en militärunderrättelsemyndighet vidtar. Det täcker bland annat registrering av användning metoder för underrättelseinhämtning och metodernas särdrag, grunderna för att en uppgift utplånats utan dröjsmål, delvist upphörande av användningen av sökbegrepp vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik under den tid ett uppdrag pågår samt varför användningen av sökbegreppet upphört, bedömning av betydelsen hos uppgifter som kan erhållas genom en metod för underrättelseinhämtning och uppskjutande av anmälan till brottsbekämpningen. 

Fösvarsutskottet understryker att noggranna protokollsanteckningar om åtgärderna inom den militära underrättelseinhämtningen är av vikt för rättsskyddet och för tillsynen över och uppföljningen av verksamheten. Det är viktigt att i protokollet anteckna inte bara den inhämtade informationen utan också uppgift om att information har utplånats. Det är i fråga om protokollföringen enligt utskottet synnerligen viktigt att statsrådets förordning i frågan beaktar inte bara utplåningen av upptagningar och handlingar eller av information i dessa utan också grunden för att informationen har utplånats. Det kan bli aktuellt exempelvis när myndigheten med stöd av 82 § om förbud mot underrättelseinhämtning är skyldig att genast när det framkommit vilken art informationen är av utplåna meddelanden eller information som förmedlats mellan en journalist och dennes källa. 

Utskottet anser att protokollföringen möjliggör en effektiv extern tillsyn och att underrättelsemyndigheten själv med stöd av statistiken kan bedöma hur exakt och effektiv inriktningen av åtgärderna inom den militära underrättelseinhämtningen är. Därigenom kan den också självständigt vidta behövliga åtgärder för att utveckla och förbättra verksamheten. 

116 (113) §. Förfarandet i domstol.

Grundlagsutskottet och lagutskottet har i sina utlåtanden ansett det motiverat att centralisera behandlingen av tillståndsärenden till Helsingfors tingsrätt. Därigenom kan bästa kompetens och sakkunskap säkerställas. Försvarsutskottet omfattar lagutskottets anmärkning att det är nödvändigt att se till att domstolarna inte bara ges tillräckliga resurser utan också att domarna får utbildning, eftersom det är frågan om en ny uppgift för domstolen. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det i 113 § i lagförslaget bör föreskrivas om underrättelsetillsynsombudsmannens ställning i tillståndsprocessen på så sätt att denne har rätt att uttrycka sin åsikt om ansökan innan tingsrätten fattar sitt beslut. Ändringen är en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det är befogat att ge ombudsmannen mer omfattande rättigheter att delta i domstolsbehandlingen av tillståndsärenden. I synnerhet ansåg lagutskottet att underrättelsetillsynsombudsmannens erfarenhet och expertis talar för att ombudsmannen ska ges rätt att yttra sig och ställa frågor, eftersom det gör behandlingen av tillståndsärendena mer fördjupad och allsidig. Jämfört med enbart närvarorätt för ombudsmannen skulle domstolen få bättre möjligheter att analysera informationen och fatta behöriga beslut. Då blir domstolskontrollen effektiv och rättssäkerheten tillgodoses i de tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning. Försvarsutskottet omfattar denna syn. 

Grundlagsutskottet konstaterar dessutom i sitt utlåtande att det i 113 § 6 mom. i lagförslaget garanteras en allmän rätt att anföra klagan mot beslut, men det saknas en bestämmelse som anger vem som får anföra klagan. Också underrättelsetillsynsombudsmannen måste ges rätt att hos hovrätten anföra klagan över tingsrättens beslut. Den rätten bör gälla åtgärder för underrättelseinhämtning, uppskjutande av underrättelse om åtgärder och beslut om att inte underrätta föremålet för åtgärden. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att bestämmelsen om rätt att anföra klagan i hög grad motsvarar de gällande bestämmelserna om domstolsbehandlingen av metoder för hemligt inhämtande av information och hemliga tvångsmedel i polislagen och tvångsmedelslagen (5 kap. 45 § i polislagen och 10 kap. 43 § i tvångsmedelslagen). I dessa bestämmelserna definieras inte vilka som har rätt att anföra klagan, men det anses klart att föremålet för hemligt inhämtande av information och tvångsmedel samt den tjänsteman som yrkat på detta alltid har rätt att anföra klagan över domstolens beslut. På samma sätt ser lagutskottet det som klart att den som är föremål för underrättelseinhämtning och den tjänsteman som yrkat på användning av en metod för underrättelseinhämtning har rätt att anföra klagan över beslutet i ett tillståndsärende. 

Utöver det som sagts ovan lyfter grundlagsutskottets utlåtande fram att försvarsutskottet bör överväga en utökning av den sammansättning som beslutar i tillståndsärenden, så att tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning åtminstone i princip behandlas exempelvis i en sammansättning med två domare, i överensstämmelse med den bestämmelse i 2 kap. 11 § i rättegångsbalken som träder i kraft den 1 januari 2019. Det är av betydelse i fråga om rättsskyddet vid domstolsbehandlingen av ärenden som gäller underrättelseinhämtning. Grundlagsutskottet betonade detta också i sitt nya utlåtande (GrUU 76/2018 rd). 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att riksdagen den 20 december 2018 godkände lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Enligt 15 § i den lagen kan underrättelsetillsynsombudsmannen förordna att användningen av en underrättelseinhämtningsmetod ska avbrytas eller avslutas, om ombudsmannen anser att den övervakade har handlat lagstridigt i underrättelseverksamheten (RP 199/2017 rd). Ombudsmannen kan då meddela ett interimistiskt förordnande som utan dröjsmål ska föras till domstolen. Domstolen kan fastställa eller häva det interimistiska förordnandet eller ändra ett förordnande om avbrytande till ett förordnande om avslutande. Vid riksdagsbehandlingen av ärendet ändrades 15 § 3 mom. i lagförslaget så att sammansättningen med en domare ska förstärkas med en lagfaren ledamot, om det inte är uppenbart obefogat med hänsyn till ärendets art (GrUB 9/2018 rd). 

Domstolsbehandlingen i de fall som avses i paragrafen utgör enligt lagutskottets uppfattning särskilda situationer. Det kan därför anses motiverat att de normalt ska behandlas i en sammansättning med två domare. Vid behandling av ett tillståndsärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning är det enligt utskottet likväl inte motiverat eller nödvändigt att domstolen avgör ärendet i en sammansättning med två domare. Propositionens grundbestämmelse om en sammansättning med en domare kan därför anses ändamålsenlig och tillräcklig. Det motsvarar det rådande läget i fråga om beslut om hemligt inhämtande av information och om hemliga tvångsmedel. 

Lagutskottet noterar dessutom att den ändring av rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 januari 2019 tillåter smidigare sammansättningar i domstolen och utökar domstolens prövningsrätt (RP 200/2017 rd — LaUB 2/2018 rd). Utöver att reformen införde en sammansättning med två domare utvidgades också tillämpningen av endomarsammansättningar till allvarligare brott än tidigare. Tidigare kunde ett brottmål behandlas i endomarsammansättning i tingsrätten om det för den gärning som avses i åtalet kan dömas ut fängelse i högst två år samt för vissa brott som angavs särskilt i lagen. Nu kan ett mål behandlas i endomarsammansättning om det för gärningen kan dömas ut fängelse i högst fyra år. Dock kan domstolens sammansättning förstärkas antingen så att endomarsammanättningen kompletteras med en lagfaren ledamot eller genom tillämpning av en nämndemannasammansättning eller en sammansättning med tre domare, om det inte är uppenbart obefogat med hänsyn till ärendets art  

Lagutskottet konstaterar vidare i sitt utlåtande att det vid bedömningen av domstolssammansättningen i tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning — till skillnad från ärenden som gäller hemligt inhämtande av information och hemliga tvångsmedel — särskilt bör beaktas att underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att delta i behandlingen av ärendet. Med hänsyn till underrättelsetillsynsombudsmannens roll och deltaganderätt samt den flexibilitet som rättegångsbalkens nya bestämmelse om domstolens sammansättning ger, anser lagutskottet att tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning normalt kan behandlas i endomarsammansättning. 

Försvarsutskottet konstaterar att det finns goda argument för sammansättningar med såväl en som två domare i tillståndsärenden som gäller militär underrättelseinhämtning vid Helsingfors tingsrätt. Två domare är motivetat i synnerhet med hänsyn till rättsskyddet. Försvarsutskottet föreslår att 1 mom. kompletteras på ett sätt som motsvarar 15 § 3 mom. i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Utskottet föreslår följande lydelse: "Sammansättningen ska på det sätt som avses i 2 kap. 11 § i rättegångsbalken förstärkas med en lagfaren ledamot, om det inte är uppenbart ogrundat med hänsyn till ärendets art." Försvarsutskottet framhåller i likhet med lagutskottet att domstolen självständigt avgör vilken sammansättning den ska ha när den behandlar tillstånd som gäller metoder för underrättelseinhämtning. Förstärkt sammansättning bör tillämpas framför allt när det är motiverat med hänsyn till ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. 

Försvarsutskottet föreslår dessutom att det till 2 mom. fogas en bestämmelse om att domstolen ska ge underrättelseombudsmannen eller en av denne utsedd tjänsteman tillfälle att bli hörd vid behandlingen av ett tillståndsärende som rör en metod för underrättelseverksamhet. I 4 mom. föreslår utskottet att en onödig hänvisning till 4 kap. stryks. Vidare föreslår utskottet att den till 6 mom. fogas en bestämmelse om att också underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att anföra klagan över ett beslut i ett tillståndsärende som gäller användning av en metod för underrättelseinhämtning. 

118 (115) §. Närmare bestämmelser.

I 115 § i lagförslaget föreskrivs det om de frågor som det ska kunna föreskrivas närmare om genom förordning av statsrådet eller försvarsministeriet. I motiven till bestämmelsen sägs det att det inte är fråga om en individs rättigheter och skyldigheter; om så varit borde det föreskrivas i lag om saken. Enligt propositionsmotiven framgår av alla bestämmelser som gäller bemyndigande att utfärda förordning att de har avgränsats till tekniska eller förfaringsmässiga omständigheter. 

Grundlagsutskottet menar att den uppfattningen delvis är bristfällig och uppmärksammar att enligt grundlagens 80 § ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag utfärdas genom lag. Det är enligt grundlagsutskottet inte alls klart att exempelvis bemyndigandet i föreslagna 115 § 1 mom. 4 punkten att genom förordning utfärda bestämmelser om förfarandet vid överföring av uppgifter som ska lämnas ut för brottsbekämpning är lämpligt med avseende på 80 § i grundlagen. Utskottet har nämligen i sin praxis ansett att kravet på bestämmelser i lag enligt 10 § 1 mom. i grundlagen sträcker sig också till möjligheten att överlåta uppgifter via en teknisk anslutning. Grundlagsutskottet understryker att det utifrån 80 § i grundlagen är väsentligt att det finns tillräckligt uttömmande grundläggande bestämmelser i lag om det som ska regleras och att ett bemyndigande i regel bör placeras i anslutning till den grundläggande bestämmelsen. Med hänsyn till 80 § i grundlagen bör bemyndigandet formuleras så att det gäller utfärdande av närmare bestämmelser. Det är inte tillräckligt att paragrafens rubrik lyder "Närmare bestämmelser". Försvarsutskottet bör enligt grundlagsutskottet inte bara precisera bestämmelsen utan också säkerställa att lagstiftningen i sin helhet verkligen innehåller de grundläggande bestämmelserna om de omständigheter om vilka närmare bestämmelser och föreskrifter får utfärdas med stöd av bemyndigandet. Vidare hör det till praxis att placera bestämmelser om bemyndigande att utfärda förordning i anslutning till respektive grundläggande bestämmelse. 

Med hänsyn till detta föreslår försvarsutskottet att 115 § med bemyndiganden att utfärda förordning stryks och att bemyndigandena i stället placeras i anslutning till följande grundläggande bestämmelser (nya paragrafnummer): 12 § om de allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning, 15 § om samordning av underrättelseverksamheten, 17 § samarbete med skyddspolisen, 18 § om samarbete med andra myndigheter och sammanslutningar, 19 § om samordning av hemlig informationsinhämtning, 75 § om skyddande av militär underrättelseinhämtning, 79 § om anmälan om en brottsmisstanke, 106 § om övervakning som försvarsministeriet utför, 107 § om extern övervakning av den militära underrättelseinhämtningen och 112 § om protokoll. 

4. Lagen om ändring av 6 § i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät

Utskottet föreslår att lagförslag 4 förkastas, eftersom det är obehövligt. Försvarsutskottet konstaterar att riksdagen den 17 december 2018 godkände en lag om ändring av lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (riksdagens svar RSv 186/2018 rd — RP 226/2018 rd). Lagens 6 § om tillhandahållare av nät- och infrastrukturtjänster ändrades så att det blir möjligt för Suomen Erillisverkot Oy och dess helägda dotterbolag att ordna uppgifterna enligt säkerhetsnätslagen på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Genom ändringen blir det möjligt för det dotterbolag som tillhandahåller nät- och infrastrukturtjänster att tillhandahålla också de informations- och kommunikationstekniska tjänster som avses i 8 § 2 mom. i den lagen. Dotterbolaget ska i fortsättningen kunna ha också andra uppgifter, så länge kravet enligt 2 mom. på avskiljande av verksamheten uppfylls. 

Den redan gjorda ändringen av 6 § ersätter den ändring av 6 § i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät som föreslås i lagförslag 4.