De ändringar som föreslås i medborgarskapslagen (359/2003) handlar om hurdant boende i Finland som förutsätts när finskt medborgarskap beviljas på ansökan. 

Enligt förslaget ska den boendetid som utgör ett allmänt villkor för naturalisation förlängas från nuvarande fem till åtta år. Som boendetid ska räknas enbart vistelse under den tid en person har haft uppehållstillstånd. Det antal dagar när den sökande vistats utomlands som godkänns som boendetid minskas. Det undantag som gäller boendetiden för personer som får internationellt skydd ska strykas ur lagen. Därtill förlängs boendetiden med ett år i fråga om vissa undantagsgrunder. I lagen föreslås också bestämmelser om en lagstadgad maximibehandlingstid för ansökningarna, vars syfte är att främja den skyndsamma behandlingen av medborgarskapsansökningar av personer som får internationellt skydd och av statslösa. 

Syftet med den föreslagna lagen är att skärpa förutsättningarna för naturalisation i enlighet med regeringsprogrammet. Ett centralt mål är också att uppmuntra invandrare att integreras och att bidra till att en person när han eller hon får medborgarskap har tillräckliga färdigheter för att leva i det finska samhället bland annat med tanke på språkkunskaperna och den egna försörjningen. Utskottet konstaterar att man för att uppnå en incitamentseffekt behöver informera om att det är möjligt att få medborgarskap efter fem års boendetid ifall språkkunskaperna uppfyller kraven och de andra förutsättningarna uppfylls samt om de medel med vilka förutsättningarna enligt lagen kan uppnås. 

Ett syfte med lagen är också att göra det möjligt att bättre än tidigare beakta säkerhetsrelaterade risker, när till exempel den oförvitlighet som är ett villkor för naturalisation granskas under en längre tidsperiod än för närvarande. Utskottet anser att det är väsentligt att tyngdpunkten när man överväger beviljande av medborgarskap fortfarande ska ligga i att avvärja hot i stället för efterhandskontroll. Vikten av bedömning före beviljandet framhävs också av det faktum att ett beviljat medborgarskap bara kan fråntas främst om man gör sig skyldig till landsförräderi, högförräderi eller terroristbrott eller om man lämnat oriktiga uppgifter. Dessutom kan det ta lång tid att få veta om den sökande har begått allvarliga brott då han eller hon har vistats utanför Finland. 

I samband med förlängningen av boendetiden slopas indelningen i oavbruten och förvärvad boendetid. Syftet med detta är att förtydliga lagen och främja en så enhetlig tillämpning av boendetidsvillkoret som möjligt. Enligt utredning har den gällande lagens bestämmelser om förvärvad boendetid ansetts vara svårtolkade i tillämpningspraxis. Utskottet konstaterar att också den sökande lättare kan bedöma och förutse när boendetidsvillkoret uppfylls då det i fortsättningen inte längre finns två alternativ gällande boendetidens längd och sättet att beräkna boendetiden. 

I motiveringen till propositionen och i utskottsutfrågningen har det framförts att den förlängning av boendetiden som krävs för naturalisation i viss mån kan påverka Finlands attraktions- eller hållkraft i internationella experters ögon. Å andra sidan påverkas landets attraktionskraft ur de internationella experternas synvinkel av många olika delfaktorer och personliga val, varvid det inte nödvändigtvis är det mest aktuella eller det mest centrala att ansöka om eller få medborgarskap när man planerar att flytta till Finland. OECD publicerade 2023 en rapport om medlemsländernas attraktionskraft för internationella experter. Enligt rapporten är andra faktorer bland annat karriärmöjligheter, inkomster och beskattning, familjevänlighet och livskvalitet. Enligt inkommen utredning verkar de ändringar i medborgarskapslagen som beretts från och med hösten 2023 och diskuterats också i den offentliga debatten åtminstone i detta skede inte på förhand ha påverkat antalet uppehållstillstånd för arbete eller studier. Av den internationella jämförelse som ingår i propositionen framgår att en tillräckligt lång boendetid i landet i vilket fall som helst fortfarande anses vara en central förutsättning för naturalisation, trots att konkurrensen om internationella experter har ökat mellan länderna. 

Enligt propositionen ska regeringsprogrammets åtgärder som gäller medborgarskap genomföras i etapper. Det kommer att föreslås ändringar i villkoren för naturalisation också i två andra regeringspropositioner som avses bli överlämnade till riksdagen under höstsessionen 2024 och vårsessionen 2025. I propositionen har man strävat efter att identifiera de nu föreslagna ändringarnas förhållande till de kommande ändringarna med den exakthet som det i detta skede av beredningen av helheten har varit möjligt. I de kommande regeringspropositionerna strävar man efter att bedöma reformernas konsekvenser på ett så övergripande sätt som möjligt i fråga om olika typer av konsekvenser. Förvaltningsutskottet konstaterar att det att ändringarna sker stegvis gör det svårt att uppfatta helheten. Även grundlagsutskottet har noterat detta (se GrUU 16/2024 rd). 

Lagförslagen kan enligt grundlagsutskottets utlåtande behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar, men med de anmärkningar som framgår av detta betänkande. 

Vid utfrågningen av de sakkunniga i förvaltningsutskottet aktualiserades iakttagelser om och behov av att följa tillämpningen av bestämmelserna och bedöma reformernas konsekvenser både när det gäller minskningen av antalet utlandsdagar för utstationerade arbetstagare och fullföljandet av behandlingstiderna för naturalisation av personer som får internationellt skydd och av statslösa och när det gäller konsekvenserna av de nya kraven på boendetid för barnens rättigheter och intressen. Genom uppföljning och konsekvensbedömningar kan man bedöma om man genom lagstiftningen har uppnått de mål som ställts upp för den och upptäcka eventuella oförutsedda konsekvenser, vilket gör det möjligt att göra nödvändiga korrigeringar och ändringar i lagstiftningen. 

Förlängning av boendetidsvillkoret

Det allmänna boendetidsvillkoret föreslås bli höjt från nuvarande fem år till åtta år. I många andra länder varierar den boendetid som krävs för medborgarskap mellan fem och tio år. Förvaltningsutskottet konstaterar att det föreslagna boendetidsvillkoret befinner sig mitt i intervallet och motsvarar också den nordiska nivån. Den föreslagna förlängningen av det allmänna kravet på boendetid från fem till åtta år ryms enligt grundlagsutskottets uppfattning inom den maximitid som den europeiska medborgarskapskonventionen fastställer. 

Förvaltningsutskottet anser det vara viktigt att man även i fortsättningen kan avvika från boendetidsvillkoret med stöd av 18 a § i medborgarskapslagen när språkkunskapsvillkoret uppfylls. Om den sökande uppfyller språkkunskapsvillkoret innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls, har han eller hon möjlighet att få finskt medborgarskap efter en kortare boendetid i Finland än det allmänna villkoret, enligt förslaget efter fem år. Enligt utskottets uppfattning är ett sådant incitament i fråga om språkkunskaper unikt åtminstone i en nordisk jämförelse. Utskottet anser att språkkunskaperna är viktiga med tanke på integrationen och den samhälleliga samhörigheten. Att man behärskar språket förbättrar också möjligheterna att få arbete i det finska samhället. 

Utskottet förtydligar utifrån inkommen utredning att den fasta anknytning som nämns i 18 a § 1 punkten i medborgarskapslagen i praktiken har saknat självständig betydelse. Avsikten är inte heller att ändra rättsläget till denna del. Den kortare boendetiden enligt lagrummet kan även i fortsättningen tillämpas när den sökande uppfyller språkkunskapsvillkoret innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls. Den som ansöker om medborgarskap kan således antas ha fast anknytning till Finland, om han eller hon uppfyller det språkkunskapsvillkor som krävs för naturalisation och om hans eller hennes egentliga bo och hemvist har funnits i Finland i fem år. 

Vistelse som godkänns som boendetid

Som boendetid godkänns enbart vistelse under den tid den sökande har haft uppehållstillstånd, om den sökande har behövt uppehållstillstånd för att bo i Finland. Syftet med förslaget är att stärka den allmänna utgångspunkten i medborgarskapslagen, enligt vilken den tid som vistats i landet utan tillstånd inte räknas med i boendetiden. 

Enligt förslaget ska den tid som personen har vistats i landet utan tillstånd eller en del av den inte längre under några som helst omständigheter beaktas vid beräkningen av boendetiden. Om den sökande inte i tid har ansökt om förlängning av sitt uppehållstillstånd, förvärvas ingen boendetid för medborgarskap under tiden mellan uppehållstillstånden. I praktiken leder till exempel ett avbrott i tillståndet på en månad således till att den boendetid som krävs för medborgarskap uppnås en månad senare. 

Inte heller till exempel den sökandes ålder eller hälsotillstånd är i fortsättningen någon grund för att räkna med tiden utan uppehållstillstånd i boendetiden. Om den tid som vistats utan uppehållstillstånd skulle vara till exempel några månader, uppskattas tillståndsavbrottets inverkan på uppnåendet av boendetiden och därmed på möjligheten att få medborgarskap inte bli betydande. Då senareläggs möjligheten att få medborgarskap i samma utsträckning. Utskottet betonar dessutom att medborgarskapslagen fortfarande ger möjlighet att avvika från boendetiden av synnerligen vägande skäl enligt 18 §. 

Dagar då den sökande vistats utomlands som godkänns som boendetid

Enligt förslaget ska antalet dagar då den sökande vistats utomlands som godtas som boendetid minskas till 365 dygn. De gällande bestämmelserna gör det möjligt att den som söker medborgarskap kan vistas utomlands till och med hälften av den oavbrutna boendetiden på fem år. Enligt utskottet kan boende i Finland anses vara ett viktigt bevis på att en person vill bli fullvärdig medlem i det finska samhället. Med tanke på detta är det inte motiverat att en person de facto kan vistas utomlands en så stor del av tiden innan han eller hon får medborgarskap. 

Utskottet konstaterar att längden på enskilda godtagbara utrikesresor ändå kan variera mycket, förutsatt att det sammanlagda antalet dagar inte överstiger 365 dygn. Resornas längd ger således betydligt utrymme för prövning, även om personen skulle ha som avsikt att ansöka om medborgarskap så tidigt som möjligt. 

Under det år som föregår det år då medborgarskapsansökan avgörs godkänns som boendetid högst 90 dygn utlandsdagar. Syftet med detta är att säkerställa att kravet på faktiskt boende i Finland uppfylls vid tidpunkten för naturalisationen. Om den sökande uppfyller den boendetid som krävs när ansökan lämnas in, såsom Migrationsverket rekommenderar dem som överväger att lämna in medborgarskapsansökan, inverkar eventuella resor som gjorts efter att ansökan lämnats in inte i praktiken på uppnåendet av boendetiden, om den sökande inte helt och hållet har flyttat från Finland så att hans eller hennes egentliga bo och hemvist ska anses finnas i något annat land. 

De utlandsdagar som överskrider det föreslagna antalet skjuter upp uppnåendet av boendetiden. Syftet med detta är enligt propositionen att regleringen inte heller ska bli oskälig för sådana personer för vilka antalet godtagbara dagar för boendetiden överskrids till exempel på grund av utlandsperioder i anslutning till arbete eller studier. Om den sökande vistas utanför Finland i mer än fem år utan avbrott, börjar boendetiden räknas om från början. 

Många internationella experter som är anställda hos finska företag och universitetsforskare har också olika långa arbetsperioder utomlands. Som utsända arbetstagare omfattas de i allmänhet också av den sociala tryggheten i Finland under dessa perioder. Utifrån utfrågningen av de sakkunniga påpekar utskottet att maximitiden per år för utlandsdagar som räknas in i boendetiden i onödan kan försvåra utstationeringen av arbetstagare för kommenderingsarbete utomlands och minska Finlands attraktionskraft i fråga om arbetskraftsinvandring. I lagstiftningen i de nordiska länderna finns det olika lösningar på hur utstationeringen av arbetstagare utomlands beaktas i bestämmelserna om boendetid. 

Avvikelse från boendetiden

Det föreslås att boendetiden ökas med ett år i fråga om vissa undantagsgrunder. I fråga om statslösa, makar till finska medborgare, sökande som uppfyller språkkunskapsvillkoret och barn som fyllt 15 år förlängs boendetiden från fyra till fem år. I situationer där man avviker från boendetiden av synnerligen vägande skäl, ökar boendetiden från två till tre år. 

Genom att förlänga boendetiden för i regel alla som ska naturaliseras strävar man enligt propositionen efter att målen för förlängningen av boendetiden ska kunna uppnås så heltäckande som möjligt. Betydelsen av såväl integration som säkerhetsaspekter betonas på detta sätt i fråga om alla som ska bli medborgare. Samtidigt ökar till exempel incitamentet att skaffa sig språkkunskaper jämfört med nuläget, när man i stället för nuvarande ett år kan avvika med tre år från det allmänna boendetidsvillkoret. 

Till lagen fogas enligt förslaget en separat grund för undantag för makar till anställda vid finska beskickningar, för vilka det förutsätts en boendetid på två år. Enligt uppgift till utskottet har detta redan nu varit vedertagen tillämpningspraxis. Även för nordiska medborgare bibehålls den nuvarande boendetiden på två år. 

Personer som får internationellt skydd

Enligt förslaget ska det undantag som gäller boendetiden för personer som får internationellt skydd slopas i lagen. Ett villkor är också för deras del en boendetid på åtta år, om det inte föreligger andra grunder för att avvika från boendetiden. Om den sökande uppfyller språkkunskapsvillkoret innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls, har han eller hon möjlighet att få medborgarskap på basis av en boendetid på fem år. På samma sätt kan till exempel den föreslagna boendetiden på fem år för en finsk medborgares make också gälla en sökande som får internationellt skydd. 

Dessutom föreslås det att lagen ändras så att boendetiden börjar också i fråga om personer som söker internationellt skydd från det att de fått det första uppehållstillståndet, om de har kommit till Finland som asylsökande. Enligt den gällande lagen börjar boendetiden från det att ansökan görs. Förslaget förenhetligar inledandet av beräkningen av boendetiden med andra situationer. I andra situationer börjar beräkningen när man med säkerhet vet att personen har bosatt sig i Finland till exempel utifrån att han eller hon har beviljats uppehållstillstånd. 

Medan asylförfarandet ännu pågår är det inte definitivt säkert att personen kommer att stanna i landet. Avsikten är att den tid som tillbringas vid förläggningen ska vara tillfällig och kortvarig. 

Syftet med mottagningstjänsterna är att trygga försörjningen för och omsorgen om personer som söker internationellt skydd under asylförfarandet. Utskottet konstaterar att även om mottagningstjänsterna bland annat omfattar arbets- och studieverksamhet, är det inte nödvändigtvis ännu möjligt att under asylprocessen förvärva de kunskaper och färdigheter som krävs för naturalisation. 

Syftet med lagen om främjande av integration (681/2023) är däremot bland annat att främja invandrares integration, sysselsättning och arbetslivsfärdigheter samt förverkligandet av delaktighet för invandrare. Tjänsterna enligt integrationslagen omfattar bland annat flerspråkig samhällsorientering, undervisning i finska eller svenska och undervisning i färdigheter som behövs i arbetslivet. En person börjar omfattas av tillämpningsområdet för integrationslagen när han eller hon får uppehållstillstånd enligt utlänningslagen och därefter kan få tjänster enligt lagen om främjande av integration. 

Utskottet påpekar dock att asylprocessen för närvarande kan ta mycket lång tid. Det allmänna boendetidsvillkoret på åtta år i kombination med att boendetiden börjar räknas först efter att man fått uppehållstillstånd kan i vissa fall förlänga tiden oskäligt mycket. Å andra sidan är regeringens mål också att effektivisera asylförfarandet, varvid tiden inom asylförfarandet inte nödvändigtvis blir så lång i framtiden. Utskottet anser att det är ytterst viktigt att asylförfarandet effektiviseras och påskyndar åtgärder för det. 

Naturalisationen av personer som får internationellt skydd och statslösa underlättas genom att deras ansökningar behandlas skyndsamt, vilket främjas genom den föreslagna nya lagstadgade maximibehandlingstiden på ett år. Utskottet anser att maximibehandlingstiden på ett år kan anses ha en klar praktisk inverkan på behandlingen av de nämnda ansökargruppernas medborgarskapsansökningar. Den nya maximibehandlingstiden gäller också sådana sökande som får internationellt skydd och i fråga om vilka undantag från boendetiden kan göras på någon annan grund som avses i medborgarskapslagen, till exempel på grund av att de uppfyller språkkunskapsvillkoret. 

För tydlighetens skull betonar utskottet att de personer som har valts med i flyktingkvoten och som kommer till Finland har uppehållstillstånd redan när de anländer till Finland, varvid deras boendetid börjar vid tidpunkten för inflyttningen till Finland i enlighet med 14 § 1 mom. 1 punkten i medborgarskapslagen. De föreslagna ändringarna inverkar således inte på beräkningen av boendetiden för dem som kommit hit inom flyktingkvoten. 

Barn

Den mest centrala ändringen med tanke på barnen är att den boendetid som krävs av barn som fyllt 15 år ökar från fyra till fem år. För ett barn under 15 år förutsätts det inte heller i fortsättningen något visst antal boendeår för att boendetiden ska uppnås. 

Utskottet konstaterar för tydlighetens skull att det i propositionen föreslås ändringar endast i hur medborgarskap kan förvärvas genom ansökningsförfarandet. I propositionen föreslås det inga ändringar exempelvis i de grunder på vilka ett barn får finskt medborgarskap till exempel på grund av födsel direkt med stöd av lag. 

Med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter är det väsentligt att ett barn kan uttrycka sin åsikt i frågor som rör barnet. Enligt 5 § i medborgarskapslagen ska ett barn höras om en ansökan som gäller honom eller henne. Barnet ska höras om en ansökan om medborgarskap både när medborgarskap söks för barnet som medsökande tillsammans med sin vårdnadshavare och när ansökan har gjorts enbart på barnets vägnar. Utskottet betonar att det i propositionen inte föreslås några ändringar i bestämmelserna om hörande av barn. 

Enligt 43 § i den gällande medborgarskapslagen kan medsökande på ansökan beviljas finskt medborgarskap endast tillsammans med en sökande. Det föreslås inga ändringar i den paragrafen, utan barnen kan även i fortsättningen beviljas medborgarskap tillsammans med sina föräldrar. Den medsökandes ställning i ansökan baserar sig på omyndighet och på det beroendeförhållande som den försörjda har till vårdnadshavaren. På så sätt kan hela familjen naturaliseras samtidigt. 

Barnets bästa består av olika faktorer i fråga om medborgarskap, och bland annat ett gemensamt medborgarskap för familjen kan anses vara förenligt med barnets bästa. Även Europeiska unionens domstol har ansett det legitimt att en medlemsstat vill skydda ett enhetligt medborgarskap inom samma familj (dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. mot Nederländerna, C-221/17). I Finland är medsökande förknippat med att göra det lättare för familjer att få medborgarskap också genom att medsökandenas ansökningar inte har separata behandlingsavgifter, utan de ansökningar som gäller barn som är medsökande behandlas med behandlingsavgiften för vårdnadshavarens ansökan. 

I fråga om familjer konstaterar utskottet vidare att undantag från boendetiden även i fortsättningen kan göras i enlighet med 22 § i medborgarskapslagen på den grunden att den sökandes make eller maka är finsk medborgare. Den boendetid som krävs är då enligt förslaget fem år. Den boendetid som krävs av makar förlängs således endast med ett år. Också andra sökande har när de uppfyller språkkunskapsvillkoret möjlighet att få medborgarskap efter fem års boende i Finland. 

Utskottet poängterar slutligen att förvärv av medborgarskap inte inverkar på barnets rätt till småbarnspedagogik eller förskoleundervisning och grundläggande utbildning. Medborgarskap inverkar inte heller på fullgörandet av läroplikten. 

Kommunen ordnar grundläggande utbildning för barn i läropliktsåldern som bor inom kommunen samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. För rätten räcker det att vistelsen i kommunen kan betraktas som boende. Boendet i kommunen förutsätter inte att kommunen är barnets hemkommun. När ett barn har fått en anteckning om hemkommun omfattas barnet av läroplikten. På en medborgare i ett annat land som är läropliktig i Finland tillämpas samma bestämmelser som på läropliktiga som förvärvat finskt medborgarskap. 

I och med anteckningen om hemkommun har barnet subjektiv rätt till småbarnspedagogik. Ett barn som inte har en hemkommun, men som till exempel omfattas av tillfälligt skydd eller är asylsökande, har rätt till småbarnspedagogik som ordnas av kommunen, om vårdnadshavaren till exempel arbetar, studerar eller om det finns någon annan motsvarande orsak. Även i brådskande situationer eller när omständigheterna annars kräver det ska småbarnspedagogik ordnas. När småbarnspedagogik ordnas ska barnets bästa alltid beaktas i första hand, och ordnandet av småbarnspedagogik ska grunda sig på en individuell bedömning av barnets behov.