Regeringen har lämnat riksdagen en proposition med förslag till ändring av utlänningslagen så att lönegränsen för uppehållstillstånd för arbetstagare höjs till minimilönen enligt det branschspecifika kollektivavtalet, dock minst 1 600 euro i månaden. Lönegränsen ska fastställas genom förordning av statsrådet, vilket innebär att det till lagen fogas ett bemyndigande att utfärda förordning. Vi understöder i och för sig en lönegräns på 1 600 euro, men propositionen bör preciseras på det sätt som vi föreslår nedan. 

Propositionen anger inte när lönegränsen nästa gång ska uppdateras genom förordning av statsrådet och hur ofta den ska uppdateras efter det. Bemyndigandet att utfärda förordning är därför oklart och inkonsekvent i sin nuvarande form. Propositionens mål om att arbetstagarna ska kunna försörja sig med den lön som de förtjänar och att heltidsarbetet ska öka uppnås inte heller utan regelbunden uppdatering av lönegränsen. Det står nämligen i propositionen att lönegränsens effekt kommer att vara noll 2029. Det finns också en risk för att den fastställda lönegränsen bildar maximinivån för lönerna för arbetstagare som vistas i Finland med stöd av uppehållstillståndet för arbetstagare. Regelbundna översyner av nivån på lönegränsen bidrar till att säkerställa att arbetstagarens lön fastställs och därefter utvecklas i takt med bland annat inkomstnivån. Samtidigt vill vi betona att fastställandet av lönen också för utländska arbetstagare alltid i första hand ska ske enligt lönegrupperna och bestämmelserna om lön i branschens kollektivavtal så att exempelvis arbetstagarens tidigare erfarenhet och kompetens beaktas i lönen. 

Därför föreslår vi att beloppet på lönegränsen granskas årligen med beaktande av den allmänna inkomstutvecklingen, minimilönerna för heltidsarbete enligt kollektivavtalen, tillgången på arbetskraft samt arbetskraftsinvandringens inverkan på de offentliga finanserna. Som hjälp vid fastställandet av lönegränsen ska samma kalkyler användas som i den utredning som ligger till grund för propositionen. Då man beslutar att höja lönegränsen borde man också beakta att engångsförhöjningen är skälig. 

Också granskningen av huruvida lönegränsen överskrids vid prövningen av fortsatt tillstånd bör ändras. Nu föreslås det att lönen kalkylmässigt ska överskrida lönegränsen månatligen under giltighetstiden för uppehållstillståndet för arbetstagare. I stället borde man granska om lönen i genomsnitt överskrids under hela tillståndets giltighetstid. På så sätt går det bättre att beakta olika branschspecifika särdrag, exempelvis arbetstids- och utjämningssystem. Samtidigt måste man förtydliga att propositionen om överskridning av lönegränsen är förenlig med regeringens kommande proposition om skyddstider för arbetslöshet. Därför bör också arbetslöshet inom skyddstiden vara en godtagbar orsak till avvikelser från lönegränsen vid prövningen av den faktiska försörjningen. 

Bestämmelser om att bedömningen av lönegränsen har retroaktiv effekt finns inte i paragraftexten i lagförslaget, utan endast i motiveringen. Frågor som väsentligt påverkar individers rättigheter ska regleras genom lag, inte genom lagmotiv. Propositionen måste till dessa delar anses vara dåligt beredd, i synnerhet som den tolkning som föreslås i motiven avviker från den tolkningspraxis som tillämpas vid bedömningen av huruvida försörjningsförutsättningen enligt utlänningslagen uppfylls. 

Dessutom anser vi att det är orättvist och oändamålsenligt att den nya lönegränsen vid prövningen av fortsatt tillstånd också kommer att tillämpas på dem som anlänt till landet under den gamla försörjningsförutsättningen. De tre månader som föreslås i propositionen är i många fall en för kort tid för att hitta ett nytt, bättre avlönat arbete. Den fastställda lönegränsen bör inte tillämpas på arbetstagare som anlänt till landet under den tidigare försörjningsförutsättningen. 

I programmet för den av Samlingspartiet och Sannfinländarna ledda regeringen har det skrivits in cirka 50 oroväckande omnämnanden av brist på arbetskraft. Denna regerings svar på bristen på arbetskraft har varit att skära ned på utbildningen och på alla sätt strama åt arbetskraftsinvandringen. Det är därför inte överraskande att vår samhällsekonomi inte längre växer, att exporten inte drar och att antalet arbetslösa och konkurser ökar kraftigt. Regeringen driver genom sin politik Finland mot förtvining och oändliga utgiftsnedskärningar och skattehöjningar. 

I denna proposition har den av Samlingspartiet ledda regeringen inte ens lyssnat på budskapen och varningarna från det partiet närstående näringslivet. Också åtstramningarna av medborgarskapslagen och den proposition som nyligen lämnades till riksdagen om att utlänningar måste skaffa nytt arbete inom tre månader för att undgå avlägsnande ur landet är ett tecken på att Sannfinländarna drar i trådarna i regeringen. Genom sin politik undergräver regeringen inte bara den ekonomiska tillväxten utan också Finlands anseende och Finlandsbilden i utlandet i en situation där EU-länderna konkurrerar om kvalificerad arbetskraft. 

Givetvis anser vi att det viktigaste är att finländska arbetslösa kan sysselsättas. Trots försök från flera regeringar har detta mål inte uppnåtts. Samtidigt krymper den inhemska arbetskraften när allt fler går i pension och det inte kommer in tillräckligt med utbildad arbetskraft på arbetsmarknaden. Därför har finansministeriets ekonomiska avdelning tidigare i våras bedömt att Finland årligen behöver upp till 40 000 arbetskraftsinvandrare. Annars kan lediga jobb inte fyllas, företag inte växa, investeringar i Finland blir inte av och tillväxten i samhällsekonomin fortsätta på minus. 

Centerns utskottsgrupp anser att det att propositionen i fortsättningen ställer en schablonmässig inkomstgräns på 1 600 euro per månad som villkor för uppehållstillstånd för arbete strider mot regeringsprogrammet. Detta är ytterligare ett exempel på att regeringens ord och handlingar inte möts. 

Propositionen strider inte bara mot regeringsprogrammets ekonomiska mål. Vi vill också påpeka att man i Finland av hävd har kommit överens om lönerna genom kollektivavtal. Före den regering som leds av Samlingspartiet och Sannfinländarna har statsmakten inte ställt krav på minimiinkomst för något yrke. 

Om syftet med propositionen är att man ska kunna försörja sig på sin lön och att minimera det att utländska arbetstagare använder social trygghet, kan propositionen utifrån de sakkunnigyttranden som utskottet hört också anses vara onödig. 

Enligt gällande lag (7 § i lagen om bosättningsbaserad social trygghet i gränsöverskridande fall), som regeringen inte föreslår några ändringar i, avgörs rätten till förmåner för en person som kommer till Finland som arbetstagare i första hand med stöd av bestämmelsen om arbete. Bestämmelsen innehåller ett krav på månatlig inkomstnivå. Den uppnås när månadsinkomsten är minst 800,02 euro i månaden (2024), dvs. mindre än hälften av det lönekrav som nu skrivs in i lagen. Därefter har arbetstagaren, om de förmånsspecifika villkoren uppfylls, rätt till sjukförsäkringsförmåner och FPA-kort. 

Dessutom har inkomstgränsen för lön enligt arbetsvillkoret för utkomstskyddet för arbetslösa (minst 1 399 euro/mån. i lön 2024) i dagens läge och också i fortsättningen oftast betydelse vid prövningen av uppehållstillstånd. En sådan inkomst uppfyller exempelvis den försörjningsförutsättning som är ett kriterium för beviljande av uppehållstillstånd för säsongsarbetare på grund av arbete. Till en arbetslös arbetssökande som uppfyller arbetsvillkoret kan det fortfarande betalas grunddagpenning från FPA även om den aktuella lagändringen godkänns. 

Däremot är det klart att lagändringen ökar migrations- och arbetskraftsmyndigheternas samt arbetsgivarnas administrativa arbetsbörda när de blir tvungna att behandla och göra olika tilläggsutredningar, såsom negativa delbeslut och begäranden om komplettering. Detta strider mot regeringsprogrammets löfte att förkorta handläggningstiden för uppehållstillstånd för arbete till en månad och i fråga om specialsakkunniga till en vecka. Vid budgetförhandlingarna i september ställde regeringen dessutom sparkrav på bland annat Migrationsverket på nästan 10 miljoner euro för nästa år, vilket kan leda till personalminskningar. 

Den föreslagna schablonmässiga inkomstgränsen beaktar inte heller särdragen i olika yrken eller förändringar på arbetsmarknaden. En lönegräns kan ha konsekvenser särskilt för deltidsarbete och vissa arbetstagare inom låglönebranscher. 

Propositionen har konsekvenser särskilt för jordbruket där utländsk arbetskraft är livsviktig med tanke på många kritiska arbetsuppgifter. Många sådana uppgifter är till sin natur sådana att man inte kan anlita utländsk arbetskraft på basis av tillstånd enligt lagen om säsongsarbete. Olika jobb har olika natur och heltidsarbete är därför inte nödvändigtvis ett realistiskt alternativ eller en realistisk möjlighet inom alla branscher. 

Den föreslagna lönegränsen kan ha konsekvenser i branscher eller yrken där arbetet är säsongsbetonat eller där lönen för närvarande ligger nära minimiförsörjningen enligt arbetsvillkoret i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (låglönebranscher). Sådana branscher eller yrken är exempelvis jordbruks- och trädgårdsbranschen, teknologiindustrin, flygvärdinnor och stewarder, buden för tidig utdelning av dagstidningar, personliga assistenter, frisörer och nageltekniker samt hushållsarbetare och barnskötare. När det gäller dessa branscher har fastställandet av en lönegräns olika konsekvenser i olika regioner, eftersom dessa lågavlönade branscher traditionellt har koncentrerats till vissa kommuner. 

Lönegränsen kan också inverka på läroavtalsutbildningen, som är vanlig särskilt inom social- och hälsovården, i situationer där arbetstagaren inte utför heltidsarbete och läroavtalet vid sidan av arbetet innehåller skoldagar, för vilka ingen lön betalas. Den lagändring som föreslås i fråga om dem som ansöker om fortsatt tillstånd är oklar när det gäller vad som händer om en arbetstagare på grund av permittering inte når den lönegräns som krävs. 

Osäkerhet om kontinuiteten i arbetet uppstår också av bemyndigandet att utfärda förordning om lönegränsen och om en eventuell höjning av lönegränsen, om arbetsgivaren inte har möjlighet att erbjuda arbete så att lönegränsen i fortsättningen överskrids. 

I och med lagändringen påpekade sakkunniga också att det finns en risk för att anställningsförhållanden maskeras som arbete som företagare, varvid arbetet maskeras som utstationering, även om det inte är fråga om riktig utstationering. Detta skulle öka arbetarskyddsmyndigheternas tillsynsarbete. Följden kan också vara att platsbundna arbeten flyttas utomlands. Lagändringen sporrar till exempel till att städ- och jordbruksarbete överförs till utländska aktörer som säljer sina tjänster och produkter till Finland, varvid Finland förlorar skatteinkomster. 

På grund av de många problemen anser Centerns utskottsgrupp på ovan nämnda grunder att propositionen bör förkastas. Propositionen är inte ens ett svar på de problem som nämns i motiveringen till lagförslaget. Det är däremot mer sannolikt att propositionen har negativa konsekvenser för de finländska företagens möjligheter att växa och utvecklas. Kostnadsökningen och den försämrade tillgången på arbetskraft utan motsvarande produktivitetsökning skulle leda till att företagsverksamhetens lönsamhet minskar och till slut till att verksamheten avtar och till och med upphör helt och hållet. Då är också finländarnas jobb i fara. 

Även om en lön som räcker till för försörjningen i sig är en motiverad förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd för arbete, kan en stram lönegräns i euro medföra svårförutsägbara problem. Detta beror i synnerhet på att utlänningslagstiftningen är komplicerad och ständigt genomgår delreformer, vilket gör det svårt att förstå de inbördes förhållandena mellan enskilda villkor och kategorier för uppehållstillstånd. 

Det kan uppstå problem till exempel i situationer där familjens totala inkomster i sig överskrider de inkomstgränser som föreskrivs någon annanstans i migrationslagen, men anknytningspersonens inkomster inte ensamma räcker till för det och maken eller makan ansöker om uppehållstillstånd för deltidsarbete som underskrider lönegränsen. Å andra sidan kan det uppstå ett behov av flexibilitet i lönegränsen också när det i en region med låga levnadskostnader behövs arbetskraft i branscher där de ingångslöner som kollektivavtalen garanterar underskrider den fastställda lönegränsen. Också barnets bästa kan kräva avvikelser från huvudregeln. 

För att förebygga oskäliga eller oändamålsenliga följder behövs det alltså utrymme för myndighetsprövning i fråga om lönegränsen. 

Vid bedömningen av lönegränsen måste man beakta alla sådana förutsägbara lönetillägg som följer av lagstiftningen eller det kollektivavtal som gäller.