1 Lagen om ändring av polislagen

5 kap. i polislagen

Med teknisk observation av utrustning avses enligt 23 § 1 mom. att en funktion, informationsinnehållet eller identifieringsuppgifterna i en dator eller i en liknande teknisk anordning eller i dess programvara på något annat sätt än enbart genom sinnesförnimmelser observeras, upptas eller behandlas på något annat sätt för att utreda omständigheter som är av betydelse för förebyggande av ett brott. Genom teknisk observation av utrustning får information om innehållet i ett meddelande eller om identifieringsuppgifter som avses i 8 § inte inhämtas, sägs det i 2 mom. Med hjälp av teknisk observation av utrustning kan en teknisk anordning och dess innehåll observeras utan att man går in på innehållet i det meddelande som sänds. 

Under sakkunnigutfrågningen aktualiserades det att bestämmelserna om teknisk observation av utrustning i lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning avviker från bestämmelserna i lagstiftningen om militär underrättelseverksamhet. Metoderna för underrättelseinhämtning i föreslagna 5 a kap. i polislagen bygger i fråga om definitioner och metoder i hög grad på de hemliga metoder för inhämtande av information som avses i 5 kap. i samma lag. I gällande 5 kap. 23 § 2 mom. i polislagen talas det enbart om "innehållet i ett meddelande", medan det till definitionen av teknisk observation av utrustning i lagen om militär underrättelseverksamhet föreslås en annan ordalydelse: "innehållet i ett meddelande som förmedlas". 

Enligt utredning till utskottet är utformningen av räckvidden för teknisk observation av utrustning i det föreslagna 5 kap. 23 § 2 mom. i polislagen inte lyckad, eftersom avsikten har varit att formuleringen ska utgöra ett gränssnitt mellan teknisk observation av utrustning och teleavlyssning samt teleövervakning. Det ska inte vara tillåtet att kringgå bestämmelserna om teleavlyssning och teleövervakning genom att i stället använda teknisk observation av utrustning. Bestämmelsen har dock tolkats alltför begränsande, så att "innehållet i ett meddelande" omfattar också meddelanden som lagras på och skrivs med den tekniska utrustningen. En begränsande tolkning betyder i själva verket att den underrättelseinhämtning som, med hjälp av ett datorprogram och genom datanätet, riktas mot detta slag av meddelanden måste genomföras med stöd av befogenhet att utföra teknisk avlyssning. Enligt proposition RP 224/2010 rd (s. 110) omfattas exempelvis observation av tangentbordet till en dataterminal i samband med sändandet av e-post av definitionen av teknisk avlyssning. Sådan observation genomförs över datanätet med hjälp av ett datorprogram som skapats för ändamålet. 

Enligt bestämmelserna om teknisk avlyssning i såväl 5 kap. i gällande polislag som det föreslagna 5 a kap. får teknisk avlyssning inte riktas mot personer i utrymmen som används för stadigvarande boende. Denna avgränsning gör enligt inkommen utredning det genomförandesätt som avses i proposition RP 224/2010 rd i praktiken obrukbart, eftersom den person som använder den utrustning som är föremål för underrättelseinhämtningen när som helst kan undgå avlyssning genom att förflytta sig till ett utrymme som används för boende av permanent natur. Eftersom den tekniska observation av utrusning som avses i proposition RP 224/2010 rd sker över datanätet, kan den myndighet som utövar befogenheten i regel inte ens veta var den utrustning som är föremål för underrättelseinhämtningen används vid varje tidpunkt. 

Som sades ovan har avsikten med 5 kap. 23 § 2 mom. i polislagen varit att formuleringen ska utgöra en gränsyta mellan teknisk observation av utrustning och teleavlyssning samt teleövervakning. Prövningen av huruvida det finns förutsättningar att använda teleavlyssning eller teleövervakning påverkas inte heller i nuläget av vilket slag av utrymme eller plats teleterminalen eller teleadressen används i eller på, eftersom dessa befogenheter inte ingriper i hemfridsskyddet, utan i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Förvaltningsutskottet konstaterar att inte heller teknisk observation som sker över datanätet ingriper i skyddet för hemfriden, eftersom man genom åtgärden inte inhämtar information om det utrymme där den utrustning som är föremål för underrättelseinhämtningen befinner sig, utan enbart om användningen av och innehållet i utrustningen. Avgörandet av huruvida en befogenhet är tillåten eller inte kan därför helt klart inte grunda sig på om utrustningen och den person som använder den befinner sig i ett utrymme som används för boende eller inte. 

Det är ändamålsenligt att bestämmelserna om militär respektive civil underrättelseinhämtning är samordnade, eftersom det är frågan om samma verksamhet och användning av samma metoder, trots att föremålen för underrättelseinhämtningen divergerar. Enligt 30 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet får det genom teknisk observation av utrustning inte inhämtas information om innehållet i ett meddelande "som förmedlas" och som avses i 32 § och inte heller om identifieringsuppgifter om ett sådant meddelande. Av den bestämmelsen följer att teknisk observation av en utrustning som avses i bestämmelsen och av dess användning alltid måste ske med användning av befogenheten till teknisk observation av utrustning. Av den lösning som valts i 5 kap. och föreslagna 5 a kap. i polislagen följer å sin sida att teknisk observation av utrustning och av dess användning måste ske delvis med användning av befogenheten till teknisk observation av utrustning och delvis med användning av befogenheten till teknisk avlyssning. Förvaltningsutskottet fäster uppmärksamheten vid att beslut om teknisk observation av utrustning fattas av domstol, med undantag av eventuella brådskande situationer, medan beslut om teknisk avlyssning i regel fattas av den myndighet som använder befogenheten. Den version som ingår i lagen om militär underrättelseverk måste enligt förvaltningsutskottets uppfattning anses beakta rättsskyddsaspekterna bättre. 

Förvaltningsutskottet föreslår att 5 kap. 23 § 2 mom. i polislagen, som inte ingår i propositionen, ändras så att det motsvarar ordalydelsen i den föreslagna 30 § i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet, det vill säga så att det genom teknisk observation av utrustning inte får inhämtas information om innehållet i ett meddelande som förmedlas. Genom den ändrade paragrafnumreringen blir paragrafen 32 § i lagen om militär underrättelseverksamhet. 

5 a kap.

Enligt 1 § föreskrivs det i kapitlet om 1) skyddspolisens inhämtande av information, 2) nyttjande av information för att den nationella säkerheten ska kunna skyddas och 3) den högsta statsledningens beslutsfattande stödjas samt 3) för att andra myndigheter ska kunna utföra de lagstadgade uppgifter som hänför sig till den nationella säkerheten (civil underrättelseinhämtning). 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det i bestämmelsen om tillämpningsområde inte nämns att endast situationer där det är fråga om ett allvarligt hot kan bli föremål för underrättelseinhämtning. Bestämmelsen bör preciseras redan till följd av ordalydelsen i 10 § 4 mom. i grundlagen. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att det enligt 10 § 4 mom. i grundlagen genom lag kan föreskrivas om nödvändiga begränsningar i meddelandehemligheten för att inhämta information bland annat om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. 

Av detaljmotiven till lagförslaget framgår det att skyddet av den nationella säkerheten som begrepp är mer omfattande än den verksamhet, grundad på den föreslagna lagen om civil underrättelseinhämtning, som får skyddspolisen att tillgripa metoder för underrättelseinhämtning och som potentiellt utgör ett hot mot den nationella säkerheten. Regeringen föreslår att det till 10 § i förslaget till lag om ändring av polisförvaltningslagen (lagförslag 3) fogas ett omnämnande av att skyddspolisen har till uppgift att inhämta information för att skydda den nationella säkerheten. I sak har skyddspolisen enligt förvaltningsutskottets uppfattning också tidigare haft i uppgift att skydda den nationella säkerheten, även om det inte uttryckligen nämnts i lag (se även polislagens 1 kap. 1 § om polisens uppgifter). Det har inte heller funnits några särskilda befogenheter för att genom underrättelsemetoder skydda den nationella säkerheten. I nuläget inhämtas information som stödjer skyddet av den nationella säkerheten främst i öppna källor. Informationsinhämtning kan i vid mening anses omfatta exempelvis utnyttjandet av tipstelefon eller tipsmejl. De här metoderna kräver inte att man påvisar att det förekommer verksamhet som är föremål för den civila underrättelseinhämtningen och utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten, och att det därför är nödvändigt att använda en metod för underrättelseinhämtning för att avvärja hotet. Det är fråga om normal polisiär verksamhet. Lagbestämmelserna om uppgifterna begränsar självfallet skyddspolisens faktiska befogenheter, och skyddspolisen kan exempelvis inte utnyttja tipstelefon i ärenden som i sak faller utanför befogenheterna. 

Av detaljmotiven till lagförslaget framgår det att skyddandet av den nationella säkerheten innefattar dels utövande av skyddspolisens befogenheter, dels också tillräckligt effektivt nyttjande av den information som inhämtats med stöd av befogenheterna. Med detta avses åtminstone att man sörjer för att den högsta statsledningens beslutsfattande bygger på korrekt, aktuell och tillförlitlig information och att man gör det möjligt för andra behöriga myndigheter att börja avvärja hot. Med andra myndigheter avses i det här sammanhanget framför allt de operativa polismyndigheterna, det vill säga centralkriminalpolisen och lokalpolisen samt Gränsbevakningsväsendet och Tullen. Utskottet ser det som nödvändigt att befogenheter till underrättelseinhämtning, utan hinder av den föreslagna lagstiftningen, kan utnyttjas bland annat så att man kan säkerställa att den högsta statsledningens beslutsfattande bygger på korrekt, aktuell och tillförlitlig information. 

Polisens uppgifter fastställs i 1 kap. 1 § i polislagen, som bland annat säger att polisens uppgift är att trygga rätts- och samhällsordningen, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Bestämmelsen avser ett uppgiftskomplex som enligt utskottets uppfattning inbegriper uppgifter som anknyter till skyddandet av den nationella säkerheten och som också i nuläget hör till polisen, i dess egenskap av myndighet med ansvar för den inre säkerheten. Utifrån denna allmänna bestämmelse har det inom polisorganisationen fastställts en mer exakt och reglerad uppgiftsfördelning. I den nu föreslagna lagstiftningen föreslås det att skyddspolisen åläggs skyldighet och ges befogenhet att genom civil underrättelseinhämtning skydda den nationella säkerheten på det sätt som närmare anges i bestämmelserna. 

Genom reformen får skyddspolisen en än mer underrättelseinriktad roll i polisorganisationen. Utskottet ser det som lämpligt att skyddspolisen också i fortsättningen ska ha brottsförebyggande uppgifter enligt 5 kap. i polislagen. Till den delen är skyddspolisen i fortsättningen dock inte en egentlig operativ aktör utan bistår främst polisen med expertstöd. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att skyddspolisens underrättelseverksamhet uttryckligen är förebyggande verksamhet. Tidsmässigt placerar verksamheten sig normalt i en fas där de befogenheter till brottsbekämpning som anknyter till den brottsförebyggande verksamheten och som avses i 5 kap. i polislagen ännu inte kan användas. Om någon lyckas genomföra ett terrordåd eller om ett banksystem som bygger på datasystem åtminstone tillfälligt görs obrukbart exempelvis på så sätt att allmänheten inte får tillgång till uppgifter om sina tillgångar eller skulder, har den förebyggande verksamheten misslyckats, vilket kan bero bland annat på lagstiftningen. 

Tillämpningsbestämmelsen i 5 a kap. 1 § i polislagen anger på ett allmänt plan skyddspolisens befogenhet i sak genom att beskriva i vilket syfte det i lagen föreskrivs om metoder för underrättelseinhämtning och om användningen av dem. Däremot utgör bestämmelsen ingen grund för skyddspolisens befogenhet att använda metoder för underrättelseinhämtning eller ingripa i skyddet för förtroliga meddelanden. Skyddspolisen kan alltså inte inkräkta på enskildas lagfästa rättigheter enbart med stöd av tillämpningsbestämmelsen. När polisen ingriper i individens rättssfär ska befogenheten alltid grunda sig på en uttrycklig bestämmelse om befogenheten. Förvaltningsutskottet konstaterar att tillämpningsbestämmelsen i sig främst anger att skyddspolisen har en exklusiv ställning som den i lagen avsedda civila underrättelsemyndigheten, och att det finns en laglig och samhälleligt accepterad grund för dess uppgift. Av andra bestämmelser i lagförslaget framgår det att de föremål för civil underrättelseinhämtning som avses i lagen endast kan vara situationer där det är fråga om allvarliga hot (se nedan t.ex. 3 § om föremål för civil underrättelseinhämtning, däribland terrorism; 4 § om förutsättningar för användning av metoderna för underrättelseinhämtning, däribland verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten). 

I paragrafen föreskrivs om de metoder för underrättelseinhämtning som skyddspolisen får utnyttja för civil underrättelseinhämtning. I 1 mom. räknas metoderna för underrättelseinhämtning upp. Definitionsmässigt motsvarar de huvudsakligen de hemliga metoder för inhämtande av information som anges i 5 kap. i polislagen. I det föreslagna 5 a kap. i polislagen föreskrivs om förutsättningarna för användning av metoderna. Eftersom de hemliga metoderna för inhämtande av information definieras i lagens 5 kap., föreslås det i propositionen att definitionerna inte upprepas i nya 5 a kap. I 5 a kap. föreskrivs det närmast om förutsättningarna för användningen av metoderna och om beslutsförfarandet i anslutning till dem. 

Enligt 2 mom. inbegriper metoderna för underrättelseinhämtning också de helt nya befogenheterna enligt 5 a kap. i polislagen, dvs. platsspecifik underrättelseinhämtning, kopiering, kvarhållande av en försändelse för kopiering och inhämtande av information från privata sammanslutningar. Dessa befogenheter saknar motsvarigheter i polislagens 5 kap., och därför föreslås det att de i 5 a kap. definieras som metoder för civil underrättelseinhämtning. I lagförslag 2 föreslås en annan ny befogenhet, nämligen underrättelseinhämtning som avser datatrafik. 

Utskottet föreslår nedan att 5 a kap. 33 § i polislagen ändras så att det i paragrafen föreskrivs om kopiering och om kopiering av försändelse. Utskottet konstaterar dessutom att den rätt att få information av privata sammanslutningar som avses i den föreslagna 5 a kap. 50 § i polislagen utgör en befogenhet av samma slag som den rätt att få information av privata sammanslutningar och personer som avses i gällande 4 kap. 3 § i polislagen. Det är inte fråga om hemligt inhämtande av information, utan om polisens allmänna rätt att få information. Redan av arten av befogenheten följer att rätten att få information inte kan anses vara en metod för underrättelseinhämtning. Det stöds också av det faktum att det i föreslagna 5 a kap. 50 § om rätten att få information föreskrivs om användningsförutsättningar som är självständiga i förhållande till de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. 

Till följd av att den nämnda ändringen av 33 § föreslår förvaltningsutskottet att uttrycket kopiering i 2 § 2 mom. ändras till kopiering och kopiering av försändelse. Vidare föreslår utskottet utifrån det som sagts ovan att bestämmelsen om inhämtande av information från privata sammanslutningar stryks i 2 och 3 mom. 

I paragrafen föreskrivs om de föremål om vilka information får inhämtas genom civil underrättelseinhämtning. I lagen finns en uttömmande förteckning över föremålen. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik får enligt 3 § användas för att inhämta information om terrorism, illegal underrättelseverksamhet som en främmande stat riktar mot Finland, massförstörelsevapen och verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner. En motsvarande förteckning finns i 3 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att de föremål som nämns i förteckningen i sig kan anses utgöra allvarliga hot. Den föreslagna regleringen måste dock bedömas uttryckligen utifrån bestämda förutsättningar, nämligen att det i lag ska föreskrivas uttömmande om befogenhetsfördelningen, att begreppet nationell säkerhet måste tolkas restriktivt och att allvarlighetsgraden i fråga om hotet måste vara hög (GrUB 4/2018 rd, s. 8). Vidare framhöll grundlagsutskottet vikten av att beakta de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna vid tolkningen av den nya inskränkningsgrunden i 10 § 4 mom. i grundlagen (GrUB 4/2018 rd, s. 8). Av dessa grunder för den konstitutionella bedömningen följer enligt grundlagsutskottet att det måste fästas särskild uppmärksamhet vid att föremålen för den civila underrättelseinhämtningen är noga avgränsade och exakt definierade. 

De föreslagna bestämmelserna är inte helt problemfria med tanke på de villkor som grundlagsutskottet poängterat. I punkterna 5 och 10 i bestämmelsen nämns i och för sig hot ("hotar"), men utan en bestämning som anger allvar. Grundlagsutskottet menar att dessa punkter måste preciseras så att det krävs att hoten är allvarliga. På den här punkten konstaterar förvaltningsutskottet att en förutsättning, enligt föreslagna 5 a kap. 4 § 1 mom. i polislagen, för användning av en metod för underrättelseinhämtning i samtliga fall är att den verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning allvarligt hotar den nationella säkerheten. Bestämmelsen kopplar därmed kravet på allvarlighet till varje föremål för civil underrättelseinhämtning som anges i 3 §. Förvaltningsutskottet ser trots det inget hinder för att regleringen kompletteras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår. Samtidigt noterar förvaltningsutskottet att grundlagsutskottet i fråga om kraven på noggrann avgränsning och exakthet inte har fäst uppmärksamhet vid 6 och 9 punkten, där det på samma sätt som i 5 och 10 punkten talas om hot, men utan en bestämning som anger allvar. För tydlighetens skull påpekar utskottet för sin del att det i 6 och 9 punkten är fråga om sådan hotande verksamhet att de inte behöver kompletteras med ett krav på allvarlighet. 

Förvaltningsutskottet bör enligt grundlagsutskottet också se till att bestämmelserna är symmetriska: i den föreslagna 5 punkten föreskrivs det om verksamhet som hotar den demokratiska samhällsordningen, medan det i 11 punkten endast talas om verksamhet som hotar samhällsordningen. 

I lagstiftningstekniskt avseende fäster grundlagsutskottet förvaltningsutskottets uppmärksamhet vid att uttrycket "får inhämtas" i början av 5 a kap. 3 § i polislagen (och i 3 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik) och 5 a kap. 3 § i polislagen inte är lyckat, eftersom det refererar till förutsättningarna för användning av underrättelseinhämtning, om vilka det föreskrivs i 5 a kap. 4 § i polislagen (och 4 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik). Grundlagsutskottet menar att det vore bättre att det i de förstnämnda paragraferna konstateras att föremål för civil underrättelseinhämtning är de verksamheter som där anges, och att det i bestämmelserna om förutsättningar uttömmande föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. 

Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet, för att tillmötesgå kraven på noggrann avgränsning, exakthet och symmetri samt med hänsyn till den lagstiftningstekniska ordalydelsen, att 5 a kap. 3 § i polislagen får följande lydelse: 

I paragrafen föreskrivs det om förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. är ett allmänt villkor för användning av metoder för civil underrättelseinhämtning att man genom dem med fog kan antas få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. 

Bestämmelserna om metoder för civil underrättelseinhämtning i det föreslagna 5 a kap. i polislagen innehåller i huvudsak endast bestämmelser om beslutsfattandet i ärenden gällande underrättelseinhämtningsmetoder, eftersom 5 a kap. främst reglerar de till underrättelseinhämtningen relaterade förutsättningarna för användning av de metoder som avses i 5 kap. i polislagen, och 5 kap. i sig redan innehåller definitioner av de nämnda metoderna (se t.ex. RP 202/2017 rd, s. 122). Det betyder också att de särskilda förutsättningarna för användning av de nämnda metoderna i praktiken är beroende av regleringen i det föreslagna 5 a kap. 4 § 2 mom. i polislagen. 

De befogenheter till underrättelseinhämtning som enligt propositionsmotiven tillåter de mest djupgående ingreppen i skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden nämns i 5 a kap. 4 § 2 mom. En förutsättning för deras del är enligt lagförslaget att man med fog kan anta att de har en synnerligen viktig betydelse när det gäller att få uppgifter om verksamhet som avses i 1 mom. I bestämmelsen nämns inte teleövervakning eller inhämtande av basstationsuppgifter. Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande för det första att motsvarande bestämmelse i 11 § 2 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet också tar upp teleövervakning. För det andra påpekar grundlagsutskottet att denna utformning av bestämmelserna innebär att fastställandet av tröskeln för utövande av befogenheterna blir beroende enbart av det tämligen allmänt formulerade 4 § 1 mom. Av de skäl som följer av 10 § i grundlagen bör förvaltningsutskottet överväga att foga de befogenheterna till teleavlyssning och inhämtande av basstationsuppgifter till 4 § 2 mom. 

Grundlagsutskottet framhävde med emfas (GrUB 4/2018 rd, s. 8—9) det krav på nödvändighet som är förenat med 10 §:n 4 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har konstaterat att en inskränkning av hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är tillåten bara om det inte är möjligt att inhämta information genom mindre ingrepp. Av detta följer enligt grundlagsutskottets uppfattning att det måste ställas upp ett nödvändighetskrav som allmän förutsättning för underrättelseverksamheten. Ett sådant tillägg till den föreslagna 5 a kap. 4 § i polislagen (och till 4 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik) är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Att ställa upp nödvändighet som ett allmänt krav för användning av metoder för underrättelseinhämtning utgör enligt grundlagsutskottets uppfattning ett uttryck för det proportionalitetskrav som ställs på utövning av befogenheter inom underrättelseinhämtning och för att regleringens natur lösgjorts från kravet på misstanke om brott. 

För att de förutsättningar som ställs upp för användning av metoder för underrättelseinhämtning bättre ska ge uttryck för skillnaden mellan dessa metoder och hemliga metoder för inhämtande av information samt hemliga tvångsmedel, anser grundlagsutskottet att 5 a kap. 4 § 1 mom. bör preciseras så att den information som man kan få genom föremålet för civil underrättelseinhämtning är viktig. 

För att beakta grundlagsutskottets till lagstiftningsordningen anknytande anmärkning och den anmärkning om "viktig information" som inte anknyter till lagstiftningsordningen, föreslår förvaltningsutskottet att 5 a kap. 4 § 1 mom. får följande lydelse: 

Skyddspolisen har enligt föreslagna 5 a kap. 31 § i lagförslaget rätt att vid civil underrättelseinhämtning kopiera ett brev eller en annan försändelse innan den anländer till mottagaren. I föreslagna 5 a kap. i polislagen uppställs för kopiering av försändelser inga andra krav än den allmänna förutsättningen enligt 5 a kap. 4 § 1 mom., det vill säga att det med fog kan antas att man genom metoden kan få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Med hänsyn till det nödvändighetskrav som ansluter till inskränkning av hemligheten för förtroliga meddelanden enligt 10 § i grundlagen är villkoren för kopiering av försändelser bristfälliga. Förutsättningarna för användning av metoden måste alltså enligt grundlagsutskottet preciseras, vilket kan göras bland annat genom att det till lagen fogas en allmän bestämmelse om ett nödvändighetskrav för utövande av befogenheterna. Förvaltningsutskottet har i fråga om kopiering beaktat grundlagsutskottets konstitutionella anmärkning om lagstiftningsordningen i det ovan nämnda förslaget till ändring av 4 § 1 mom. 

Det krav på "nödvändighet" och dess koppling till "viktig information" om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning, som förvaltningsutskottet föreslår i 4 § 1 mom., täcker merparten av de särskilda förutsättningarna för de metoder för underrättelseinhämtning som nämns i 4 § 2 mom. Utskottet föreslår därför att denna del stryks i 2 mom. Således är det med stöd av 4 § 1 mom. en förutsättning också för användning av teleavlyssning och inhämtande av basstationsuppgifter att de är nödvändiga och att viktig information kan erhållas genom dem. Till följd av detta kvarstår i 2 mom. endast tredje meningen, enligt vilken en förutsättning för täckoperationer dessutom är att inhämtandet av information måste anses vara behövligt på grund av att verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om en lägre tröskel för användning av metoder för underrättelseinhämtning när de riktar sig mot statliga aktörer eller med sådana jämställbara aktörer. I fråga om metoder för underrättelseinhämtning som inkräktar i skyddet för förtroliga meddelanden betyder detta enligt motiven att till exempel teleavlyssning kan gälla kommunikationen mellan två statliga aktörer, om denna kommunikation inte omfattas av skyddet för förtroliga meddelanden enligt grundlagen (se t.ex. GrUB 4/2018 rd, s. 7). En sådan situation kan uppkomma till exempel om kommunikationen sker i ett myndighetsnät. Förvaltningsutskottet konstaterar att det i fråga om statliga aktörer eller med sådana jämställbara aktörer inte finns något behov av att strama åt förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning mer än vad som föreslås i det föreslagna 1 mom. Utskottet föreslår därför att det i 3 mom. föreskrivs att metoder för underrättelseinhämtning som riktas mot en statlig aktör ska vara behövliga för att få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Till följd av att de ändringar som utskottet föreslår i 1 mom. bör ordalydelsen i 3 mom. ändras, så att innehållet enligt propositionen inte ändras. 

I paragrafen föreskrivs att metoder för underrättelseinhämtning inte får riktas mot ett utrymme som används för stadigvarande boende. Täckoperationer och bevisprovokation genom köp får dock företas i en bostad om tillträdet till eller vistelsen i bostaden sker under aktiv medverkan av den som använder bostaden. Grundlagsutskottet granskar i sitt utlåtande bland annat hur samtycke används vid ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. Granskningen gäller delvis ett allmänt plan, men också och i synnerhet situationer där en grundläggande fri- eller rättighet är knuten till en så kallad kvalificerad lagreservation, exempelvis i fråga om skyddet för hemfriden. Grundlagsutskottet kommer fram till att bestämmelserna om täckoperationer och bevisprovokation genom köp i det föreslagna 4 mom. strider mot 10 § i grundlagen. De måste därför strykas ur lagförslaget. Eftersom det i fråga om olika befogenheter föreskrivs att utrymmen som används för stadigvarande boende ställs utanför befogenheternas tillämpningsområde, måste regleringen också kompletteras med ett uttryckligt omnämnande i lag om att utrymmen som används för boende av permanent natur ställs utanför befogenhetens tillämpningsområde. Utan dessa ändringar kan lagförslaget enligt grundlagsutskottet inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Förvaltningsutskottet beaktar grundlagsutskottets utlåtande genom att föreslå att det till 4 mom. fogas en bestämmelse som uttryckligen förbjuder att metoder för underrättelseinhämtning riktas mot utrymmen som används för boende av permanent natur. Likaså föreslår utskottet att en motsvarande ändring görs i den föreslagna 5 a kap. 26 och 27 § i polislagen. 

I fråga om bemyndigandena att utfärda förordning hänvisar förvaltningsutskottet till det som sägs i den allmänna motiveringen ovan. I 5 a kap. 62 § i lagförslaget föreskrivs det om de frågor som det ska kunna föreskrivas närmare om genom förordning av statsrådet eller inrikesministeriet. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det hör till praxis att placera bestämmelser om bemyndigande att utfärda förordning i anslutning till respektive grundläggande bestämmelse. 

Med hänvisning till grundlagsutskottets ställningstagande föreslår förvaltningsutskottet att det till 4 § om de allmänna förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om organiserandet av användningen av metoder för underrättelseinhämtning får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får det utfärdas närmare bestämmelser exempelvis om det tekniska organiserandet av skyddspolisens täckoperationer och bevisprovokation genom köp och om vem som ska fatta beslut om anmälningar som ska lämnas till underrättelsetillsynsombudsmannen och om vem som ska lämna dessa. Ett motsvarande bemyndigande att utfärda förordning finns i 5 kap. 65 § i den gällande polislagen och i 10 kap. 66 § i tvångsmedelslagen. 

Enligt gällande 5 kap. 11 § 2 mom. i polislagen kan polisen beviljas tillstånd att inhämta basstationsuppgifter som är relevanta för förhindrande av brott som avses i 8 § 2 punkten i samma kapitel (brott som berättigar till teleövervakning). Inhämtande av basstationsuppgifter som hemlig metod för att inhämta information omfattas av den allmänna förutsättningen enligt 5 kap. 2 § 1 mom., det vill säga att man genom metoden kan antas få information som behövs för förhindrande, avslöjande eller avvärjande av risk för brott. 

I det föreslagna 5 a kap. i polislagen föreskrivs det om beslut om olika metoder för underrättelseinhämtning. I förslaget till 5 a kap. 8 § i polislagen uppställs inga särskilda förutsättningar för inhämtande av basstationsuppgifter som metod för underrättelseinhämtning. Metoden berörs endast av den allmänna förutsättningen enligt 4 § 1 mom. i samma kapitel, det vill säga "att det med fog kan antas att man genom metoden kan få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten". Grundlagsutskottet bedömer i sitt utlåtande att inhämtande av basstationsuppgifter som en metod för underrättelseinhämtning uppenbarligen i praktiken kan användas för inhämtande av alla slags basstationsuppgifter. Det finns anledning att till denna del precisera bestämmelserna så att de endast gäller uppgifter som är viktiga eller synnerligen viktiga för genomförandet av underrättelseuppdraget. 

Förvaltningsutskottet hänvisar till den åtstramning av förutsättningarna för alla metoder för underrättelseinhämtning som föreslås i 5 a kap. 4 § 1 mom., och anser att grundlagsutskottets utlåtande därmed beaktats på behörigt sätt. 

Enligt det föreslagna 5 a kap. 8 § 2 mom. i polislagen ska tillstånd för inhämtande av basstationsuppgifter beviljas för en viss tidsperiod, men den maximala tiden anges inte i lagen. Europadomstolen har dock i sin praxis angående underrättelsemetoder förutsatt att användningen av metoderna begränsas i tiden (se t.ex. Centrum för Rättvisa mot Sverige, 19.6.2018, punkt 103). Av grundlagsutskottets utlåtande framgår det att bestämmelsen, till följd av 10 § i grundlagen, måste preciseras så att den föreskriver om befogenhetens maximala varaktighet. Ändringen är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

För att beakta grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet att det i 2 mom. föreskrivs att tillstånd för inhämtande av basstationsuppgifter får beviljas och beslut fattas för högst sex månader åt gången. Om tillståndet eller beslutet gäller en viss tid före tillståndet beviljades eller beslutet fattades, kan tiden vara längre än sex månader. Utskottets förslag till formulering beaktar att inhämtande av basstationsuppgifter kan gälla också förfluten tid, och att tiden då kan vara längre än sex månader. 

Förvaltningsutskottet föreslår att 2 mom. får följande lydelse: 

Regeringen föreslår att vissa metoder enligt det föreslagna 5 a kap. i polislagen ska kunna riktas också mot grupper av personer. Det gäller systematisk observation enligt 9 §, förtäckt inhämtande av information enligt 10 §, teknisk avlyssning enligt 11 § och optisk observation enligt 12 §. Dessutom ska täckoperationer vid civil underrättelseinhämtning enligt 17 och 18 § kunna riktas mot en grupp av personer, om gruppen är tillräckligt specificerad. I bestämmelserna anges inte vad som avses med en grupp av personer eller kriterierna för en grupp av personer. Enligt propositionsmotiven (s. 195) ska en grupp av personer bestå av minst tre personer, och dessa personer ska under en viss tid utgöra en strukturerad grupp som handlar i samförstånd eller åtminstone har ett gemensamt mål. Av motiven framgår vidare att användningen av en metod i första hand ska riktas mot en viss person, i enlighet med principen om minsta olägenhet i 1 kap. 4 § i polislagen. Avsikten verkar således vara att användningen av en underrättelsemetod riktad mot en grupp av personer är sekundär jämfört med användningen av en metod riktad mot en person. 

Det finns enligt grundlagsutskottet anledning att i lagen mer precist definiera vad som avses med en grupp av personer och vilka kriterierna är för att anse att vissa personer utgör en grupp. De kriterier som anges i propositionsmotiven påminner om de kriterier som i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen anges för en organiserad kriminell sammanslutning. Med hänsyn till kraven på noggrann avgränsning och exakthet är det motiverat att i 5 a kap. i polislagen införa en motsvarande definition av grupp av personer. 

Den i motiven påtalade sekundära karaktären hos underrättelseverksamhet som riktas mot en grupp av personer framgår inte heller av lagtexten. Grundlagsutskottet menar att underrättelseinhämtningen ska göra intrång på meddelandehemligheten så riktat och begränsat som möjligt (GrUB 4/2018 rd, s. 8). För att säkerställa att underrättelseverksamheten inriktas korrekt är det enligt grundlagsutskottet motiverat att det i de ifrågavarande bestämmelserna uttryckligen nämns att underrättelseinhämtning riktad mot en grupp av personer är sekundär. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att möjligheten att rikta en metod för underrättelseinhämtning till en grupp i stället för till en enskild person endast gäller vissa metoder för underrättelseinhämtning. Det gäller systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, optisk observation och täckoperation. Dessa metoder är typiskt av den art att föremålet för underrättelseinhämtningen inte nödvändigtvis är en individ, utan en grupp personer eller en plats där gruppen vistas. Tanken är alltså inte att underrättelseinhämtning som avser en grupp ska kunna utnyttjas vid exempelvis teleövervakning eller teleavlyssning. 

I propositionen motiveras behovet av att rikta informationsinhämtning mot en grupp av personer i stället för mot en person med att syftet med användningen av de befogenheter som får användas vid underrättelseinhämtning kan vara till exempel informationsinhämtning om hur en grupp är organiserad, vilka personer som hör till gruppen, hur aktiv gruppen är i ett visst område och vilka olika uttryck gruppens verksamhet tar sig. 

I propositionsmotiven diskuteras begreppet grupp av personer i detaljmotiven till 5 a 9 § (RP 202/2017 rd, s. 195): "För att det ska vara fråga om en grupp av personer ska den bestå av minst tre personer. Dessa personer ska under en viss tid utgöra en strukturerad grupp som handlar i samförstånd eller åtminstone har ett gemensamt mål, t.ex. att sätta skräck i befolkningen eller att inhämta information om Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska beslutsfattande. Den verksamhet som en grupp av personer bedriver är en form av organisationskultur som kan ta sig uttryck i observerbara strukturer, såsom befälshierarkierna mellan gruppens medlemmar, vissa värderingar och normer samt grundläggande antaganden, såsom uppfattningar och övertygelser. För att en enskild person ska anses höra till en grupp av personer ska personen agera i enlighet med gruppens mål eller åtminstone främja förverkligandet av målen på ett betydande sätt. En grupp av personer kan exempelvis bestå av underrättelseofficerarna i en viss utländsk underrättelsetjänst." 

"I enlighet med principen om minsta olägenhet ska utövandet av befogenheten i första hand riktas mot en viss person. Inom underrättelseverksamhet kan det ändå finnas ett behov att utreda vilka som hör till en viss grupp eller hurdan verksamhet en viss grupp bedriver inom ett visst område. Det kan då röra sig om personer i en terroristgrupp eller inom en främmande underrättelsetjänsts organisation. När information inhämtas om en viss grupp av personer och inhämtandet inte tydligt fokuseras på en eller flera enskilda personer i Finland ska en anmälan enligt 46 § inte behöva göras. Om användningen av metoden riktas mot en viss grupp av personer i Finland och en person i gruppen känns igen i den meningen att dennes identitet kan fastställas, ska 46 § om underrättelse om användning av metoder för underrättelseinhämtning tillämpas på anmälan om att metoden används på samma sätt som om den systematiska observationen skulle riktas mot en person." 

Förvaltningsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. med en definition av grupp av personer. 

Med grupp av personer avses i utskottets förslag en grupp av minst tre personer som under en viss tid utgör en strukturerad sammanslutning och handlar i samförstånd eller har ett gemensamt mål. Utskottet föreslår att det i 3 mom. 2 punkten föreskrivs om sekundär inriktning av metoder för underrättelseinhämtning på en grupp av personer. I beslutet om åtgärden ska nämnas den person eller, i det fall att en viss person inte kan identifieras, grupp av personer, tillräckligt specificerad, som är föremål för inhämtandet av information. 

Vissa metoder enligt det föreslagna 5 a kap. i polislagen ska kunna riktas också mot grupper av personer. Det gäller systematisk observation enligt 9 §, förtäckt inhämtande av information enligt 10 §, teknisk avlyssning enligt 11 § och optisk observation enligt 12 §. Dessutom ska täckoperationer vid civil underrättelseinhämtning enligt 17 och 18 § kunna riktas mot en grupp av personer, om gruppen är tillräckligt specificerad. Utskottet föreslår att dessa paragrafer ändras till behövliga delar så att de motsvarar det som sagts ovan. 

Utskottet föreslår att 10 § 2 mom. 3 punkten ändras på samma sätt som 9 § 3 mom. 2 punkten, så att det i beslutet om åtgärden ska nämnas den person eller, i det fall att en viss person inte kan identifieras, grupp av personer, tillräckligt specificerad, som är föremål för inhämtandet av information. Den ordalydelse som utskottet föreslår betyder att det i bestämmelsen uttryckligen nämns att underrättelseinhämtning riktad mot en grupp av personer är sekundär. Det innebär en precisering av inriktningen av underrättelseinhämtningen. 

Enligt första meningen i 1 mom. i propositionens förslag ska beslut om optisk observation som riktas mot en frihetsberövad person vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Med frihetsberövad person avses här exempelvis en person som tas i förvar med stöd av 121 § i utlänningslagen (301/2004). Frihetsberövad är också den som är häktad eller fängslad. Myndighetslokaler har ansetts åtnjuta hemfridsskydd (RP 263/2004 rd, s. 116). En grund för observation av en person kan vara exempelvis terrorism. 

Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att utrymmen som används för boende av permanent natur måste ställas utanför underrättelsebefogenheternas räckvidd. Förvaltningsutskottet föreslår därför att det i den föreslagna 5 a kap. 4 § föreskrivs att metoder för underrättelseinhämtning inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. 

Enligt inkommen uppgift omfattas de nämnda myndighetslokalerna, exempelvis en fångcell, likväl inte av helt samma hemfridsskydd som utrymmen som används för boende av permanent natur. 

Förvaltningsutskottet föreslår att 1 mom. ändras så att teknisk avlyssning, efter beslut av domstol, får riktas mot ett annat utrymme som är skyddat av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen än ett utrymme som används för boende av permanent natur. Med ett sådant utrymme avses enligt inkommen utredning normalt exempelvis hotellrum, tält, husvagnar och gårdsplaner som utgör de boendes privata område. Teknisk avlyssning kan enligt utskottets förslag, efter beslut av domstol, också riktas mot exempelvis en frihetsberövad som tagits i förvar med stöd av utlänningslagen. 

Vidare föreslår utskottet att 4 mom. 2 punkten ändras på samma sätt som 9 § 3 mom. 2 punkten i samma kapitel. 

Enligt första meningen i 1 mom. ska beslut om optisk observation som riktas mot en frihetsberövad person vid civil underrättelseinhämtning fattas av domstol på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. 

Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att utrymmen som används för boende av permanent natur måste ställas utanför underrättelsebefogenheternas räckvidd. Förvaltningsutskottet föreslår därför att det i den föreslagna 5 a kap. 4 § föreskrivs att metoder för underrättelseinhämtning inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen avviker från vad som föreskrivs i 5 kap. 20 § i polislagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska beslut om optisk observation fattas av domstolen på yrkande av en anhållningsberättigad polisman, om observationen riktas mot ett hemfridsskyddat utrymme eller en annan plats som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen eller mot en person som berövats sin frihet på grund av brott. Det betyder att domstolens beslutanderätt är mer begränsad i 5 a kap. 12 § i förslaget till polislag än i 5 kap. 20 § i den gällande polislagen. 

Lagutskottet konstaterar dessutom att begreppet hemfrid i konstitutionell mening inte nödvändigtvis sammanfaller med definitionen av hemfridsskyddade platser i 24 kap. 11 § i strafflagen. 

Förvaltningsutskottet föreslår därför, och med hänvisning till det som utskottet säger om 5 a kap. 11 §., att 1 mom. ändras så att optisk observation, efter beslut av domstol, får riktas mot ett annat utrymme som är skyddat av hemfrid enligt 24 kap. 11 § i strafflagen än ett utrymme som används för boende av permanent natur. Enligt utskottets förslag kan optisk observation, efter beslut av domstol, riktas också mot en frihetsberövad person. 

I den form förvaltningsutskottet föreslår får första meningen i 1 mom. följande lydelse: 

Enligt paragrafens 1 mom. ska en tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen vid civil underrättelseinhämtning ha rätt att placera en anordning, metod eller programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning på eller i föremål, ämnen, egendom, utrymmen, platser eller informationssystem som åtgärden riktas mot, om det behövs för att använda metoden. För att installera, ta i bruk och avinstallera anordningen, metoden eller programvaran har en tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen då rätt att i hemlighet ta sig in i ett ovannämnt utrymme eller på en ovannämnd plats eller i ett ovannämnt informationssystem och att kringgå, låsa upp eller på något annat motsvarande sätt tillfälligt passera eller störa objektens eller informationssystemens säkerhetssystem. 

Motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 26 § 1 mom. i den gällande polislagen. En skillnad är dock att begreppet polisman inte används i 5 a kap. 16 §, utan i stället talar man om en tjänsteman som är anställd vid skyddspolisen. På detta sätt öppnar man för möjligheten att installationen och avinstallationen kan utföras även av någon annan (assisterande) tjänsteman än en polistjänsteman. Allt eftersom tekniken utvecklas kan användningen av metoder för underrättelseinhämtning kräva att en teknisk expert används för installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara. Exempelvis måste man tillfälligt kunna kringgå, låsa upp eller passera vissa objekt eller informationssystem. 

I paragrafens 2 mom. sägs det att anordningar, metoder och programvara som används för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning eller teknisk observation av utrustning får installeras i utrymmen som används för stadigvarande boende endast om domstolen har gett tillstånd till det på yrkande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att åtgärden inte motiveras med omständigheter som kan anses utgöra tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna eller utredning av brott enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Paragrafens 2 mom. strider därmed mot 10 § i grundlagen och måste strykas ur lagförslaget. Dessutom måste 1 mom. kompletteras med ett omnämnande av att rätten att installera en anordning, metod eller programvara inte gäller utrymmen som används för boende av permanent natur. Utan dessa ändringar kan lagförslaget enligt grundlagsutskottet inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Förvaltningsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att det i slutet av 1 mom. infogas en bestämmelse om att anordningar, metoder och programvara inte får installeras eller avinstalleras i utrymmen som används för boende av permanent natur. Utskottet föreslår följande lydelse: 

Förvaltningsutskottet konstaterar att syftet med bestämmelsen är att förbjuda en tjänsteman vid skyddspolisen att träda in i ett utrymme som används för boende av permanent natur för att där installera och avinstallera en anordning, metod eller programvara. 

Utskottet föreslår dessutom att 2 mom. stryks. 

Förvaltningsutskottet hänvisar till det som sägs om 9 § i samma kapitel och föreslår att det också i 17 § 1 och 2 mom. föreskrivs att en underrättelseinhämtning endast sekundärt får riktas mot en grupp av personer, på samma sätt som i 9 § 3 mom. 2 punkten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att 3 mom. 5 punkten i paragrafen ändras på samma sätt som 9 § 3 mom. 2 punkten i samma kapitel. 

Med platsspecifik underrättelseinhämtning avses enligt den föreslagna 5 a kap. 26 § i polislagen underrättelseinhämtning för att hitta föremål, egendom, handlingar eller information eller utröna omständigheter på någon annan plats än en plats som används för stadigvarande boende eller en plats beträffande vilken det finns anledning att anta att underrättelseinhämtningen kommer att omfatta information som någon enligt 17 kap. 11, 13, 14, 16, 20 eller 21 § eller 22 § 2 mom. i rättegångsbalken har skyldighet eller rätt att vägra vittna om. Beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning ska i vissa fall fattas av domstol och i andra fall av chefen för skyddspolisen eller en tjänsteman. 

Grundlagsutskottet konstaterade att den föreslagna regleringen skiljer sig från den gällande lagstiftningen om husrannsakan, som i efterhand kan föras till domstol för prövning. Högsta domstolen har utvidgat denna efterhandskontroll till platsgenomsökning på andra än hemfridsskyddade platser (HD:2017:40, bokföringsbyrå). Grundlagsutskottet menar att domstolens förhandstillstånd för platsspecifik underrättelseinhämtning inte ersätter efterhandskontrollen, eftersom den som är föremål för åtgärden inte kan delta i det beslut som fattas på förhand. Grundlagsutskottet anser det nödvändigt att också i den nu aktuella situationen föreskriva om efterhandskontroll. 

Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att den platsspecifika underrättelseinhämtning som aves vid civil underrättelseinhämtning inte gäller husrannsakan, eftersom utrymmen som används för boende av permanent natur enligt det som sägs ovan ställs utanför tillämpningsområdet för samtliga metoder för underrättelseinhämtning. Bedömningen av behovet av efterhandskontroll måste dessutom beakta att det i regel uttryckligen är domstolen som fattar beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning, vilket inte är fallet när det gäller husrannsakan enligt tvångsmedelslagen. Domstolen bedömer redan på förhand, i samband med behandlingen av tillståndsärendet, förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Det avviker från efterhandskontrollen i fråga om husrannsakan, där domstolen i efterhand bedömer förutsättningarna för husrannsakan och det förfarande som tillämpats vid husrannsakan. Vidare bör det beaktas att också underrättelsetillsynsombudsmannen enligt den föreslagna regleringen har rätt att delta i behandlingen av tillståndsärenden som rör metoder för underrättelseinhämtning, och ombudsmannen har också rätt att uttrycka sin åsikt om ansökan innan tingsrätten fattar beslut i ärendet. 

Det framgår dessutom av lagutskottets utlåtande att det är särskilt betydelsefullt att den föreslagna platsspecifika underrättelseinhämtningen uttryckligen är föremål för underrättelsetillsynsombudsmannens efterhandskontroll. Varje yrkande på användning av en metod för underrättelseinhämtning som föreläggs domstol och varje domstolsbeslut samt beslut fattat av en underrättelsemyndighet ska enligt förslaget lämnas till underrättelsetillsynsombudsmannen för kännedom. Underrättelsetillsynsombudsmannen kan då reagera, om något i ett yrkande eller beslut strider mot lagstiftningen. Klagomål kan dessutom anföras hos underrättelsetillsynsombudsmannen av var och en som varit föremål för underrättelseverksamhet och anser att man inom underrättelseverksamheten kränkt hans eller hennes rättigheter eller i övrigt gått lagstridigt tillväga. Vidare kan den som har varit föremål för underrättelseverksamhet eller som misstänker att han eller hon har varit föremål för underrättelseinhämtning begära att ombudsmannen undersöker lagenligheten i underrättelseverksamheten. Någon motsvarande tillsynsmekanism finns inte i fråga om husrannsakan. Underrättelsetillsynsombudsmannens tillsynsrätt begränsar inte heller de högsta laglighetsövervakarnas befogenheter. 

Med hänsyn till detta omfattar förvaltningsutskottet lagutskottets ståndpunkt och anser det inte motiverat eller nödvändigt att föreskriva om särskild efterhandskontroll i domstol när det gäller platsspecifik underrättelseinhämtning. 

Med platsspecifik underrättelseinhämtning avses enligt lagförslaget underrättelseinhämtning för att hitta föremål, egendom, handlingar eller information eller utröna omständigheter bland annat på någon annan plats än en plats som används för stadigvarande boende. Förvaltningsutskottet föreslår att paragrafen preciseras så att uttrycket "underrättelseinhämtning ... i något annat utrymme än ett utrymme som används för stadigvarande boende" ersätts med "underrättelseinhämtning ... i något annat utrymme än ett utrymme som används för boende av permanent natur". Till följd av grundlagsutskottets konstitutionella anmärkning om lagstiftningsordningen har förvaltningsutskottet ovan i samband med 4 § 4 mom. föreslagit att utrymmen som används för boende av permanent natur ska ställas utanför underrättelseinhämtningens räckvidd. 

Beslut om platsspecifik underrättelseinhämtning på de platser som nämns i 1 mom. ska fattas av domstol. Domstolen ska också besluta om platsspecifik underrättelseinhämtning som riktas mot någon annan hemfridsskyddad plats än ett utrymme som används för stadigvarande boende. Med hänvisning till grundlagsutskottets anmärkning och de motiv som angavs i samband med 26 § föreslår utskottet att ordalydelsen "utrymme som används för stadigvarande boende" i 1 mom. ändras till "utrymme som används för boende av permanent natur" (se även detaljmotiven till 4 § 4 mom.). 

Skyddspolisen har med stöd av 28 § rätt att vid civil underrättelseinhämtning kopiera handlingar och föremål. Skyddspolisen har enligt den föreslagna 31 § rätt att vid civil underrättelseinhämtning kopiera ett brev eller en annan försändelse innan den anländer till mottagaren. I den föreslagna 32 § föreskrivs om kvarhållande av försändelser för kopiering, och i 33 § om beslut om kopiering. 

Den föreslagna bestämmelsen om kopiering av försändelser har betydelse med avseende på skyddet för förtroliga meddelanden i 10 § i grundlagen. Grundlagen ger var och en rätt till konfidentiell kommunikation utan att utomstående får information om innehållet i konfidentiella meddelanden som han eller hon skickar eller tar emot. Detta innebär bland annat ett skydd mot att brev eller andra slutna försändelser öppnas eller förstörs (GrUU 59/2006 rd, s. 2/I, GrUU 30/2001 rd, s. 2/I). 

I de nu föreslagna bestämmelserna uppställs för kopiering av försändelser inga andra krav än den allmänna förutsättningen enligt 5 a kap. 4 § 1 mom., det vill säga att det med fog kan antas att man genom metoden kan få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Med hänsyn till det nödvändighetskrav som ansluter till inskränkning av hemligheten för förtroliga meddelanden enligt 10 § i grundlagen är villkoren för kopiering av försändelser bristfälliga. Till följd av grundlagsutskottets anmärkning om lagstiftningsordningen måste därför förutsättningarna för användning av befogenheten preciseras. Förvaltningsutskottet föreslår att det görs i enlighet med grundlagsutskottet utlåtande, det vill säga genom att det till 5 a kap. 4 § 1 mom. fogas ett nödvändighetskrav som gäller alla metoder för underrättelseinhämtning. 

Enligt den föreslagna polislagen ska skyddspolisen ha rätt att vid civil underrättelseinhämtning kopiera ett brev eller annan försändelse innan den anländer till mottagaren (5 a kap. 31 §). Beslut om kopiering ska enligt föreslagna 33 § fattas av en tjänsteman vid skyddspolisen. Grundlagsutskottet anser det motiverat att beslut om kopiering — möjligen med undantag av brådskande fall — hänförs till domstol. 

Med stöd av 47 § ska den som blivit utsatt för kopiering som riktar sig mot ett meddelande skriftligen underrättas om detta efter det att syftet med användningen av metoden har nåtts, och senast ett år från det att användningen av metoden upphörde. Bestämmelserna om underrättelse om kopiering är beroende av huruvida kopieringen gäller ett meddelande eller inte. 

Enligt utredning till lagutskottet avser "kopiering" i den föreslagna 28 § en sedvanlig metod som kan innebära exempelvis fotografering av en topografisk karta eller en schematisk bild. Däremot anknyter "kopiering av försändelser" i 31 § i princip till skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Det kan därför anses motiverat att beslut om kopiering av försändelser hör till en domstol. 

Förvaltningsutskottet föreslår på samma sätt som lagutskottet att det i 1 mom. föreskrivs att beslut om kopiering av försändelse ska fattas av domstol, och att det i 2 mom., som grundar sig på 1 och 2 mom. i propositionen, föreskrivs att beslut om annan kopiering ska fattas av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen och som är förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Till följd av dessa ändringsförslag bör också rubriken till 33 § ändras. I paragrafen föreslås det också bestämmelser om beslutsrätten i brådskande fall. Förvaltningsutskottet föreslår i enlighet med lagutskottets förslag att 33 § godkänns med följande lydelse: 

Enligt 5 a kap. 35 § i förslaget till polislag ska ett tillståndsärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning behandlas vid Helsingfors tingsrätt. Lagutskottet, inom vars ansvarsområde domstolsväsendet faller, ansåg i sitt utlåtande om övervakning av underrättelseverksamheten (LaUU 27/2018 rd — RP 199/2017 rd) det motiverat att centralisera kontrollen, eftersom det på bästa sätt säkerställer att domstolen har behövlig kompetens och sakkunskap. Det är dessutom nödvändigt att se till att domstolarna ges tillräckliga resurser för utbildning av domarna, eftersom metoderna för underrättelseverksamhet inte är kopplade till förhindrande, avslöjande eller utredning av brott. Det är alltså fråga om en uppgift som är ny för domstolarna. 

Enligt den föreslagna regleringen ska det krävas domstolstillstånd för användning av flera metoder för civil underrättelseinhämtning. Syftet med domstolskontrollen är att säkerställa att underrättelseverksamheten är lagenlig och beaktar de allmänna principerna och förutsättningarna för alla metoder för underrättelseinhämtning och de särskilda förutsättningarna för varje metod. Samtidigt ska också de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna beaktas. Kravet på förhandstillstånd av domstol är en viktig rättsskyddsgaranti, och det är därför väsentligt att domstolskontrollen är grundlig och trovärdig. Domstolen måste därför få de uppgifter som den behöver för en bedömning av tillståndsyrkandet. Underrättelsemyndigheten är skyldig att lämna domstolen dessa uppgifter och skyldig att påvisa att de allmänna principerna och de allmänna och särskilda förutsättningarna för användning av en metod för underrättelseinhämtning uppfylls. 

Grundlagsutskottet noterade i sitt utlåtande om propositionen att underrättelseombudsmannen eller en av denne utsedd tjänsteman enligt propositionen om övervakning av underrättelseverksamheten (RP 199/2017 rd) har rätt att närvara vid domstolsbehandlingen av ett tillståndsärende som gäller en underrättelseinhämtningsmetod (14 § i förslaget till lag om övervakning av underrättelseverksamheten). Grundlagsutskottet ansåg dock att det angående ombudsmannens ställning i ett tillståndsärende som gäller en metod för civil underrättelseinhämtning bör föreskrivas att denne har rätt att uttrycka sin åsikt om ansökan innan tingsrätten fattar sitt beslut. Ändringen är en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Också lagutskottet bedömde, med avseende på utskottets ansvarsområde, i sitt utlåtande om propositionen om övervakning av underrättelseverksamheten (LaUU 27/2018 rd — RP 199/2017 rd) förslaget att ge underrättelseombudsmannen närvarorätt vid domstolsbehandlingen. Utskottet stannade för att det är befogat att ge ombudsmannen mer omfattande rättigheter att delta i domstolsbehandlingen av tillståndsärenden. I synnerhet ansåg utskottet att underrättelsetillsynsombudsmannens erfarenhet och expertis talar för att ombudsmannen ska ges rätt att yttra sig och ställa frågor, eftersom det gör behandlingen av tillståndsärendena mer fördjupad och allsidig. Jämfört med enbart närvarorätt för ombudsmannen skulle domstolen få bättre möjligheter att analysera informationen och fatta behöriga beslut. Då blir domstolskontrollen effektiv och rättssäkerheten tillgodoses i de tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning. 

I samma utlåtande ansåg lagutskottet att det är möjligt att lagstifta om mer omfattande rättigheter än närvarorätt på ett sätt som lämpar sig för det nuvarande processrättsliga systemet. Utskottet ansåg det lämpligt med exempelvis en formulering enligt vilken "domstolen ska ge underrättelsetillsynsombudsmannen tillfälle att bli hörd". Den föreslagna formuleringen ger ombudsmannen möjlighet att utöva sin yttranderätt. Ombudsmannen ska själv avgöra om han eller hon vill utnyttja denna rättighet. Att ombudsmannen inte är närvarande vid sammanträdet skjuter därför inte fram eller förlänger behandlingen eller avgörandet av tillståndsärendet. Om ombudsmannen utnyttjar det här tillfället att bli hörd kan han eller hon också framföra sina synpunkter och ställa frågor vid sammanträdet. Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande (FvUU 36/2018 rd) om samma proposition behandlat ombudsmannens ställning i domstolsförfarandet. Förvaltningsutskottet håller med om det som lagutskottet (LaUU 27/2018 rd) och försvarsutskottet (FsUU 8/2018 rd) säger i sina utlåtanden. 

Förvaltningsutskottet föreslår att slutet av 2 mom. får följande tillägg: 

Grundlagsutskottet fäster i fråga om 35 § uppmärksamhet också vid bestämmelsen om rätten att vid Helsingfors hovrätt anföra klagan mot ett beslut i ett tillståndsärende (6 mom.). Enligt grundlagsutskottet bör bestämmelsen preciseras i fråga om vem som har rätt att anföra klagan. Dessutom anser grundlagsutskottet att underrättelsetillsynsombudsmannen måste ges rätt att hos hovrätten anföra klagan över tingsrättens beslut. 

Grundlagsutskottet fäste i sitt betänkande om övervakning av underrättelseverksamheten (GrUB 9/2018 rd, s. 6 och 12) uppmärksamhet vid ombudsmannens rätt att anföra klagan. Grundlagsutskottet ansåg att underrättelselagstiftningen mer allmänt bör ge ombudsmannen rätt att hos hovrätten anföra klagan över tingsrättens beslut om underrättelseinhämtningsmetoder och att den rätten bör gälla åtgärder för underrättelseinhämtning, uppskjutande av underrättelse om åtgärder och beslut om att inte underrätta föremålet för åtgärden. Grundlagsutskottet föreslår för tydlighetens skull att det i 14 § i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten införs en allmän bestämmelse om ombudsmannens rätt att anföra klagan. Riksdagen godkände den 20 december 2018 lagen med denna ändring. 

Lagutskottet konstaterar att bestämmelsen om rätt att anföra klagan i 5 a kap. 35 § i förslaget till polislag i hög grad motsvarar de gällande bestämmelserna om domstolsbehandlingen av metoder för hemligt inhämtande av information och hemliga tvångsmedel i polislagen och tvångsmedelslagen (5 kap. 45 § i polislagen och 10 kap. 43 § i tvångsmedelslagen). I dessa bestämmelser definieras inte vilka som har rätt att anföra klagan, men det anses klart att föremålet för hemligt inhämtande av information och tvångsmedel samt den tjänsteman som yrkat på detta alltid har rätt att anföra klagan över domstolens beslut. På samma sätt ser lagutskottet det som klart att den som är föremål för underrättelseinhämtning och den tjänsteman som yrkat på användning av en metod för underrättelseinhämtning har rätt att anföra klagan över beslutet i ett tillståndsärende. Med hänsyn till det som sagts ovan finns det enligt lagutskottet ingen anledning att precisera momentet. För tydlighetens skull är det ändå motiverat att till momentet foga en bestämmelse om underrättelsetillsynsombudsmannens rätt att anföra klagan. Det är i linje med 14 § i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att slutet av 6 mom. kompletteras enligt följande: 

Enligt 5 a kap. 35 § 1 mom. i förslaget till polislag är tingsrätten domför med ordföranden ensam. Grundlagsutskottet föreslog i sitt utlåtande om propositionen att förvaltningsutskottet bör överväga en utökning av den sammansättning som beslutar i tillståndsärenden, så att tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning åtminstone i princip behandlas exempelvis i en sammansättning med två domare, i överensstämmelse med den nya bestämmelsen i 2 kap. 11 § i rättegångsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 2019. 

Riksdagen godkände den 20 december 2018 lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Enligt 15 § i den lagen kan underrättelsetillsynsombudsmannen förordna att användningen av en underrättelseinhämtningsmetod ska avbrytas eller avslutas, om ombudsmannen anser att den övervakade har handlat lagstridigt i underrättelseverksamheten (RP 199/2017 rd). Ombudsmannen kan då meddela ett interimistiskt förordnande som utan dröjsmål ska föras till domstolen. Domstolen kan fastställa eller häva det interimistiska förordnandet eller ändra ett förordnande om avbrytande till ett förordnande om avslutande. Vid riksdagsbehandlingen av ärendet ändrades 15 § 3 mom. i lagförslaget så att sammansättningen med en domare ska förstärkas med en lagfaren ledamot, om det inte är uppenbart obefogat med hänsyn till ärendets art (GrUB 9/2018 rd). Domstolsbehandlingen i de fall som avses i paragrafen utgör enligt lagutskottets uppfattning en särskild situation. Det kan därför anses motiverat att den normalt ska behandlas i en sammansättning med två domare. 

Vid behandling av ett tillståndsärende som gäller en metod för underrättelseinhämtning är det enligt utskottet likväl inte motiverat eller nödvändigt att domstolen avgör ärendet i en sammansättning med två domare. Propositionens grundbestämmelse om en sammansättning med en domare kan därför anses vara ändamålsenlig och tillräcklig. Det motsvarar det rådande läget i fråga om beslut om hemligt inhämtande av information och om hemliga tvångsmedel. Lagutskottet noterar dessutom att den ändring av rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 januari 2019 tillåter smidigare sammansättningar i domstolen och utökar domstolens prövningsrätt (RP 200/2017 rd, s. 13, och LaUB 2/2018 rd). Utöver att reformen införde en sammansättning med två domare utvidgades också tillämpningen av endomarsammansättningar till allvarligare brott än tidigare. Tidigare kunde ett brottmål behandlas i endomarsammansättning i tingsrätten om det för den gärning som avsågs i åtalet kunde dömas ut fängelse i högst två år samt för vissa brott som angavs särskilt i lagen. Nu kan ett mål behandlas i endomarsammansättning om det för gärningen kan dömas ut fängelse i högst fyra år. Dock kan domstolens sammansättning förstärkas antingen så att endomarsammanättningen kompletteras med en lagfaren ledamot eller genom tillämpning av en nämndemannasammansättning eller en sammansättning med tre domare, om det inte är uppenbart obefogat med hänsyn till ärendets art 

I fråga om domstolssammansättningen i tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning — till skillnad från ärenden som gäller hemligt inhämtande av information och hemliga tvångsmedel — bör det särskilt beaktas att underrättelsetillsynsombudsmannen har rätt att delta i behandlingen av ärendet. Lagutskottet har som ovan sagts anfört och förvaltningsutskottet har omfattat att ombudsmannens roll stärks på det sätt som grundlagsutskottet föreslagit, det vill säga att han eller hon utöver närvarorätt också ges rätt att yttra sig vid domstolsbehandlingen. Det är angeläget att stärka underrättelsetillsynsombudsmannens roll på detta sätt, eftersom ombudsmannens rätt att yttra sig kan antas göra behandlingen av tillståndsärendena mer fördjupad och allsidig, och därmed säkerställa att domstolen har förutsättningar att bedöma de uppgifter underrättelsemyndigheten lämnat och fatta korrekta tillståndsbeslut. Med hänsyn till underrättelsetillsynsombudsmannens roll och deltaganderätt samt den flexibilitet som rättegångsbalkens nya bestämmelse om domstolens sammansättning ger, anser lagutskottet att tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning normalt kan behandlas i endomarsammansättning. 

Om dessa ärenden normalt skulle behandlas i sammansättning med två domare kunde, enligt lagutskottet, behandlingen med avseende på ärendenas art och deras brådskande natur bli onödigt tungrodd, eftersom det finns ett flertal olika metoder för underrättelseinhämtning. Det gäller i synnerhet om det är frågan om ett renodlat tillståndsärende. En sammansättning med två domare kräver dessutom extra resurser för såväl domstolens normala verksamhet som dess joursystem. Administreringen av ett sådant arrangemang är dessutom mer krävande för domstolen. 

Lagutskottet ansåg i sitt utlåtande att det i vilket fall är möjligt att med stöd av de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken förstärka endomarsammansättningen i tillståndsärenden som gäller metoder för underrättelseinhämtning. Det är motiverat att domstolen självständigt överväger vilken sammansättning som är lämplig i varje enskilt fall. Lagutskottet framhåller dock att en förstärkt sammansättning bör tillämpas i dessa ärenden, när det är motiverat med hänsyn till ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak. Det är särskilt under den första tiden efter reformens ikraftträdande, det vill säga när lagstiftningen är ny, viktigt att sammansättningen bedöms omsorgsfullt. En sammansättning med två domare kan utnyttjas också i utbildningssyfte, vilket nämns i propositionsmotiven (se RP 200/2017 rd, s. 37). 

Grundlagsutskottet konstaterar i utlåtandet GrUU 75/2018 rd att utskottet i alla sina ställningstaganden om underrättelselagarna har understrukit rättsskydds- och tillsynsarrangemangens betydelse (GrUB 4/2018 rd, s. 8—9, GrUB 9/2018 rd, s. 3, GrUB 10/2018 rd, s. 2, GrUU 35/2018 rd, s. 30—31 och GrUU 36/2018 rd, s. 34—36). En förstärkning av sammansättningen vid behandling av tillståndsärenden bidrar enligt grundlagsutskottets uppfattning till att rättsskyddet tillgodoses bättre vid prövningen av tillståndsärenden. Enligt utskottets mening har beslutet om beviljande av tillstånd en helt avgörande ställning med avseende på rättsskyddet. Det står dessutom enligt grundlagsutskottet klart att det är ologiskt med en sådan lagstiftning om underrättelseverksamhet där det föreskrivs på olika sätt om å ena sidan beviljandet av tillstånd och å andra sidan avbrytande eller avslutande av användningen av en underrättelseinhämtningsmetod. 

Förvaltningsutskottet har efter de olika faserna i ärendet och utifrån grundlagsutskottets utlåtande GrUU 75/2018 rd stannat för föreslå att polislagens 5 a kap. 35 § 1 mom. om domstolens sammansättning kompletteras på ett sätt som motsvarar 15 § 3 mom. i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. Utskottet föreslår följande lydelse: "Sammansättningen ska på det sätt som avses i 2 kap. 11 § i rättegångsbalken förstärkas med en lagfaren ledamot, om det inte är uppenbart ogrundat med hänsyn till ärendets art." 

För att underrättelsetillsynsombudsmannen ska kunna utnyttja den rätt att närvara och yttra sig som avses i den av förvaltningsutskottet föreslagna nya bestämmelsen i 5 a kap. 35 § i förslaget till polislag, måste ombudsmannen informeras om att ett tillståndsärende ska behandlas. Lagutskottet hänvisar till sitt tidigare utlåtande om övervakning av underrättelseverksamheten (LaUU 27/2018 rd, s. 8—9), där det konstaterade att den nya bestämmelsens uttryck "ska ges tillfälle att bli hörd" betyder att domstolen är skyldig att ge underrättelseombudsmannen tillfälle att bli hörd vid behandlingen av ett tillståndsärende. Domstolen ska således meddela ombudsmannen tidpunkt och plats för behandlingen av tillståndsärendet och ansvarar också för att ombudsmannen får en kallelse till sammanträdet. Att underrättelsemyndigheten skulle åläggas att meddela ombudsmannen information om domstolsbehandlingen vore inte förenligt med den nämnda ordalydelsen och det nämnda ansvaret. Med hänsyn till tillförlitligheten och trovärdigheten för tillsynssystemet ser lagutskottet det inte heller annars som motiverat eller lämpligt att den som begär tillstånd meddelar övervakaren om behandlingen av tillståndsärendet utan att domstolen själv kan kontrollera om kallelsen har delgivits övervakaren. 

Med stöd av 1 mom. i paragrafen får skyddspolisen använda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter, göra och använda falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt upprätta och använda falska handlingar, om det är nödvändigt för att skydda den civila underrättelseinhämtningen. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av skyddandet av den civila underrättelseinhämtningen. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hur skyddandet ska ordnas i praktiken vid den civila underrättelsemyndigheten. Utskottet konstaterar att skyddandet alltid är en sensitiv verksamhet, så den tjänsteman vid skyddspolisen som ansvarar för skyddandet förutsätts ha tillräcklig erfarenhet samt goda kunskaper och färdigheter inom området. Utskottet påpekar att olika personuppgiftsansvariga har en viktig roll i skyddandet. Genom förordning får det utfärdas närmare bestämmelser om uppgörande av vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt om hur de i detalj ska rättas. 

Grunden för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är alltid en verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. När en metod för underrättelseinhämtning används är det möjligt att råka i en situation där utomstående hjälp behövs eller rentav är nödvändig. I sådana fall kan utomstående få tillgång till information som, om den röjs, kan äventyra åtminstone användningen av den aktuella metoden för underrättelseinhämtning, men samtidigt utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Det är därför motiverat att i 1 mom. i paragrafen föreskriva om rätt för en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen att förbjuda en utomstående att röja sådana omständigheter om användningen av en metod för civil underrättelseinhämtning som denne fått kännedom om, om det är motiverat för att skydda användningen av metoden för underrättelseinhämtning. Avsikten är att minimera risken för att metoden för underrättelseinhämtning avslöjas och samtidigt skydda också sådana taktiska och tekniska metoder som bör hållas hemliga och i sista hand den nationella säkerheten. 

I 3 mom. föreskrivs att beslut om yppandeförbud inte får överklagas genom besvär. Möjlighet att anföra klagan har däremot införts i lagförslaget. Förvaltningsutskottet föreslår att 3 mom. ändras så att klagan ska anföras hos Helsingfors tingsrätt i stället för Helsingfors hovrätt. 

Enligt 4 mom. har den som har meddelats ett yppandeförbud i vilket fall rätt att meddela underrättelsetillsynsombudsmannen om yppandeförbudet. Utskottet föreslår också här att ombudsmannens tjänstebenämning ska ändras till underrättelsetillsynsombudsmannen. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska beslut om civil underrättelseinhämtning och användning av metoder för underrättelseinhämtning utanför Finland fattas av chefen för skyddspolisen. Enligt motiven handlar bestämmelsen om underrättelseinhämtning utomlands. Chefen för skyddspolisen ska enligt motiven fatta ett beslut på operativ nivå om civil underrättelseinhämtning utomlands och om de metoder för underrättelseinhämtning som ska användas i samband med det. Underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden kan vara känslig, så det är viktigt att man i besluten beaktar de prioriteter som fastställts för informationsinhämtningen samt regleringen i 58 § och de riktlinjer som utfärdats med stöd av den. 

Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen är mycket knappt formulerad, med tanke på dess stora principiella betydelse. Grundlagsutskottet noterar dessutom att underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden i vissa fall även kan uppfylla rekvisitet för någon gärning som är straffbar enligt den aktuella statens strafflag (s. 107). I propositionen ingår likväl ingen bedömning av det godtagbara i detta eller av följderna för tjänstemannen. Grundlagsutskottet anser att förvaltningsutskottet noggrant bör granska tjänstemannens rättsliga ställning i sådana situationer och bland annat överväga om en tjänsteman utan dennes samtycke kan förordnas att delta i sådan verksamhet som avses i paragrafen (se t.ex. GrUU 65/2016 rd, s. 4—5). 

I propositionens detaljmotiv till 1 mom. (RP 202/2017 rd, s. 221) konstateras följande: "Enligt 1 mom. i paragrafen ska beslut om civil underrättelseinhämtning och användning av metoder för underrättelseinhämtning utanför Finland fattas av chefen för skyddspolisen. Med andra ord ska chefen för skyddspolisen fatta ett beslut på operativ nivå om civil underrättelseinhämtning utomlands och om de metoder för underrättelseinhämtning som ska användas i samband med det. Eftersom underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden kan vara känslig är det viktigt att man i besluten beaktar de prioriteter som fastställts för informationsinhämtningen samt regleringen i 58 § och de riktlinjer som utfärdats med stöd av den." 

I propositionens allmänna motivering redogörs det för vad underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden innebär, och varför det är motiverat att föreskriva om det på det föreslagna sättet (se RP 202/2017 rd, s. 74, 96, 105—108). I de allmänna motiven sägs bland annat följande om den föreslagna beslutsmodellen för underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden: "Utgångspunkten är att domstolen inte har behörighet att besluta om användning av befogenheter på annat håll än i Finland. På grund av de utrikespolitiskt sensitiva elementen i samband med underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden är det inte heller ändamålsenligt att operativt beslutsfattande anförtros nya aktörer i det rättsliga systemet. I en del länder som ingår i den internationella jämförelsen beslutar chefen för underrättelseverket om underrättelseinhämtning utomlands. Det är motiverat att reglera på samma sätt som beslutsfattande om underrättelseinhämtning utomlands inom civil underrättelseverksamhet. Chefen för skyddspolisen beslutar också i nuläget om användningen av de kraftigaste metoderna, täckoperation och bevisprovokation genom köp. I bedömningen för beslut om dem ingår i fråga om allvar motsvarande typer av omständigheter som i underrättelseinhämtning utomlands. (RP 202/2017 rd, s. 96)." 

"De flesta europeiska stater har reglerat sin underrättelseverksamhet som avser utländska förhållanden och de befogenheter som ska användas där. Det varierar från land till land hur noggrant man ansett det relevant att reglera enskilda befogenheter. (RP 202/2017 rd, s. 106—107)." 

"I internationell jämförelse kan det noteras att beslutsfattandet om informationsinhämtning utomlands varierar från land till land. Till exempel en underrättelsemyndighet själv eller någon aktör med politiskt ansvar kan ansvara för beslutsfattandet. Om en underrättelsemyndighet ansvarar för beslutsfattandet sker det i allmänhet inom ramen för riktlinjer från statsledningen. Metoderna som används inom underrättelseinhämtningen riktas mot suveräniteten i en främmande stat som är föremål för verksamheten och eventuellt också i en tredje stat genom vilken informationsinhämtningen sker. Därför accentueras den politiska dimensionen i underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Underrättelseinhämtningens eventuella konsekvenser och risker påverkar beslutsprocessen. Chefen för skyddspolisen beslutar alltid om civil underrättelseverksamhet utomlands och om användningen av en metod för underrättelseinhämtningen. Finländska domstolar har inte behörighet att besluta om användning av metoder utanför Finlands territorium och kommer därför inte på fråga som beslutsfattare. Dessutom är det på grund av utrikespolitiska känsligheter i underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden motiverat att risken vid användningen av metoder bärs av den som genomför denna underrättelseinhämtning, det vill säga skyddspolisen. Det regleras separat om samordningen av civil och militär underrättelseverksamhet. De utrikespolitiska dimensionerna i underrättelseinhämtningen som avser utländska förhållanden behandlas på så sätt även i samband med att civil och militär underrättelseverksamhet samordnas då de centrala utrikespolitiska myndigheterna deltar. (RP 202/2017 rd, s. 108)." 

Förvaltningsutskottet konstaterar att de metoder som används inom underrättelseinhämtningen riktas mot suveräniteten i en främmande stat som är föremål för verksamheten, och eventuellt också i en tredje stat genom vilken informationsinhämtningen sker. Därför accentueras den politiska dimensionen i underrättelseinhämtningen som avser utländska förhållanden. Underrättelseinhämtningens eventuella konsekvenser och risker påverkar beslutsprocessen. Utifrån propositionsmotiven och inkommen utredning förordar förvaltningsutskottet att chefen för skyddspolisen alltid ska besluta om underrättelseinhämtningen som avser utländska förhållanden och om användningen av metoder för underrättelseinhämtning utomlands. Finländska domstolar har inte behörighet att besluta om användningen av metoder utanför Finlands territorium och kommer därför inte på fråga som beslutsfattare. Dessutom är det på grund av utrikespolitiskt känsliga omständigheter i samband med underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden motiverat att risken vid användningen av metoder bärs av den som genomför denna underrättelseinhämtning, det vill säga skyddspolisen. 

Enligt det föreslagna 5 a kap. 39 § 3 mom. i polislagen kan man tillämpa bland annat vissa befogenhetsbegränsningar på civil underrättelseinhämtning och användning av metoder för underrättelseinhämtning som sker utanför Finland. Syftet med bestämmelsen är att ge myndigheten utrymme för prövning i fråga om hur de i bestämmelsen uppräknade begränsningarna av befogenheter ska tillämpas. Till de bestämmelser som kan tillämpas enligt prövning hör enligt propositionen polislagens 5 a kap. 4 § 4 mom. (skydd för hemfriden), 41 § (förbud mot avlyssning och observation; metoder för underrättelseinhämtning får inte riktas mot sådan ett meddelande eller information som en part inte får vittna om eller har rätt att vägra vittna om med stöd av rättegångsbalken) och 47 § (underrättelse om användning av en metod för underrättelseinhämtning). 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande hänvisar motiven till bestämmelsen (s. 222) visserligen helt korrekt till att det av 2 § 3 mom. i förening med 22 § i grundlagen följer att finländska tjänstemän inte heller när de befinner sig utomlands får handla på ett sätt som kränker de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottet anser att den skyldighet en tjänsteman enligt grundlagen har att också utomlands handla på ett sätt som inte kränker de grundläggande fri- och rättigheterna eller de mänskliga rättigheterna, inte kan grunda sig på omfattande prövningsrätt som föreskrivs genom en så öppen reglering. Försvarsutskottet anser att regleringen bör preciseras väsentligt. 

Förvaltningsutskottet anser att de till vissa yrkesgrupper knutna vittnesförbuden i princip bör tillämpas också vid underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Därför bör hänvisningen till förbud mot avlyssning och observation (41 §) strykas. Lagförslagets 41 § gäller de yrkesutövare vars skyldighet att inte vittna eller rätt att vägra vittna grundar sig på rättegångsbalken och på annan lagstiftning som avses där (t.ex. religionsfrihetslagen [453/2003] och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården [559/1994]). Det bör dock noteras att 41 § 3 mom. i lagförslaget upphäver tillämpningen av förbudet mot avlyssning och observation, i det fall att yrkespersonen själv deltar i sådan verksamhet som äventyrar den nationella säkerheten och det finns ett beslut om att en metod för underrättelseinhämtning får riktas mot honom eller henne. 

Hänvisningen till 46 § i 39 § 3 mom. om underrättelseinhämtning utomlands gäller å sin sida om utplåning av information som erhållits med stöd av ett brådskande beslut, som senare konstaterats vara felaktigt. Enligt propositionen kan avsteg från detta göras vid underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. I fråga om underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden har avsikten dock överhuvudtaget inte varit att föreskriva om brådskande fall och det beslutsförfarande som då ska tillämpas, utan chefen för skyddspolisen ska besluta om all användning av metoder för underrättelseinhämtning vid underrättelseinhämtning utomlands. Förvaltningsutskottet föreslår att hänvisningen till 46 § stryks i 39 § 3 mom., eftersom dess tillämpningsområde av ovan förklarade skäl förblir oklar. 

Därmed kvarstår hänvisningar till 4 § 4 mom., 44 § och 47 § i paragrafen om underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Av dessa gäller 4 § 4 mom. skyddet för utrymme som används för boende av permanent natur, 44 § utlämnande av information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning för brottsbekämpning och 47 § underrättelse om användning av metoder för underrättelseinhämtning. 

Förvaltningsutskottet ser det som motiverat att bestämmelserna om utlämnande av information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning för brottsbekämpningen (44 §) och underrättelse om användning av metoder för underrättelseinhämtning (47 §) överhuvudtaget inte tillämpas på underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Något annat skulle leda till uppenbar risk för att en främmande stat får kännedom om att en finsk myndighet har använt en metod för underrättelseinhämtning på dess territorium. Att en främmande stat får kännedom om saken ger sannolikt allvarliga utrikespolitiska följder, utsätter finländska underrättelsetjänstemän i utlandet samt deras källor för fara till liv och hälsa, avslöjar föremålen för den finska civila underrättelseinhämtningens underrättelseinhämtning samt de taktiska och tekniska metoderna, och leder till att användningen av underrättelseinhämtning utomlands i fortsättningen omöjliggörs. 

Den främmande staten kan lika sannolikt få kännedom om användningen av metoder för underrättelseinhämtning genom att föremålet för inhämtningen underrättas om användning av en metod som genom att information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning lämnas ut till en förundersökningsmyndighet. Förvaltningsutskottet föreslår nedan i samband med behandlingen av 9 kap. 6 § i förundersökningslagen att det ska göras en anteckning i förundersökningsprotokollet, i det fall att information som erhållits genom användning av en metod för underrättelseinhämtning leder till förundersökning. Bestämmelser om partsoffentlighet för förundersökningsmaterial och om tidpunkten för när materialet blir offentligt finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

De nämnda riskerna är i regel oberoende av vilken nationalitet den person tillhör som är föremål för underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Föremål för underrättelseinhämtningen är personer vars verksamhet allvarligt hotar Finlands nationella säkerhet. Det kan vara fråga om att föremålet handlar för en främmande stats räkning eller är en utländsk terroriststridande. Om en person som handlar för en främmande stats räkning underrättas om att han eller hon är föremål för en metod för underrättelseinhämtning på den främmande statens territorium, har personen ett uppenbart motiv eller rentav skyldighet att föra vidare denna uppgift till den statliga uppdragsgivaren. Även om personen inte handlar för en främmande stats räkning, utan hans eller hennes verksamhet hotar Finlands intressen på annat sätt, kan personen likväl ha ett starkt motiv att informera myndigheterna eller någon annan part i den stat där personen befinner sig om att han eller hon blivit föremål för underrättelseinhämtning. Att underrättelseinhämtningen röjs skadar Finlands intressen, vilket också annars är syftet med den verksamhet som personen bedriver. 

Uteslutande av skydd för boende av permanent natur (4 § 4 mom.) från underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden bör däremot grunda sig på prövning i varje enskilt fall. Ett undantagslöst skydd mot underrättelseinhämtning för utrymmen som används för boende av permanent natur någon annanstans än i Finland skulle i praktiken omöjliggöra utövandet av underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Veterligen har inte heller andra stater som lagstiftat om underrättelseinhämtning utomlands föreskrivit om något sådant skydd. 

Underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden utgör, såsom det framgår av propositionen, i avgörande utsträckning personbaserad underrättelseinhämtning. Viktiga metoder för personbaserad underrättelseinhämtning är med avseende på de befogenheter som föreslås i propositionen bland andra täckoperation (17 §), bevisprovokation genom köp (20 §) och styrd användning av informationskällor (24 §). 

Enligt 5 kap. 28 § 4 mom. och 35 § 4 mom. i den gällande polislagen får täckoperation och bevisprovokation genom köp i syfte att förhindra och avslöja brott företas i en bostad, i det fall att tillträdet till eller vistelsen i bostaden sker under aktiv medverkan av den som använder bostaden. Regleringen motiveras med att en polisman som deltar i en täckoperation ofta inte utan att avslöja sig ens kan vägra gå in i en bostad i en sådan situation (t.ex. RP 224/2010 rd, 120). Om en polisman som infiltrerat en kriminell sammanslutning blir avslöjad kan polismannen utsättas för avsevärd fara till liv och hälsa. 

Av samma skäl föreslås det i propositionens 5 a kap. 4 § 4 mom. en bestämmelse enligt vilken täckoperationer och bevisprovokation genom köp får företas i en bostad om tillträdet till eller vistelsen i bostaden sker under aktiv medverkan av den som använder bostaden, trots att metoder för underrättelseinhämtning annars inte får riktas mot ett utrymme som används för boende av permanent natur. Enligt ställningstagandet i grundlagsutskottets utlåtande strider de föreslagna bestämmelser som tillåter täckoperation och bevisprovokation genom köp i bostäder mot 10 § i grundlagen och måste därför strykas ur lagförslaget. Förvaltningsutskottet har därför föreslagit att 4 § 4 mom. ändras så att den förbjuder att metoder för underrättelseinhämtning överhuvudtaget riktas mot utrymmen som används för boende av permanent natur. Däremot har grundlagsutskottet inte i anknytning till den underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden i 39 § anfört att utrymmen som används för boende av permanent natur måste undantas från underrättelseinhämtningen för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Personbaserad underrättelseinhämtning utomlands sker under andra förhållanden än underrättelseinhämtning i Finland. Ett kategoriskt förbud mot täckoperationer i bostäder leder på det sätt som konstateras i proposition RP 224/2010 rd till risk för att den person som uppträder under täckmantel avslöjas. I det läget måste personen omedelbart lösgöra sig från täckoperationen för att skydda liv och hälsa. I Finland är det normalt möjligt, eftersom den som arbetar under täckmantel har stöd av en organisation som kan använda myndighetsbefogenheter och vid behov maktmedel för att skydda den tjänsteman som utfört täckoperationen och göra det möjligt för honom eller henne att lösgöra sig från operationen. På en främmande makts mark finns det ingen och kan inte finnas någon motsvarande stödorganisation med myndighetsbefogenheter. Möjligheten att fortsätta med en täckoperation i ett utrymme som används för boende av permanent natur är därför helt nödvändigt vid underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Detsamma gäller också de andra nämnda metoderna för personbaserad underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Ett kategoriskt förbud mot användning av metoder för underrättelseinhämtning i ett utrymme som används för boende av permanent natur skulle leda till att viktiga metoder för personbaserad underrättelseinhämtning inte alls skulle kunna användas vid underrättelseinhämtning utomlands. 

I enskilda fall begränsar sig det oundgängliga behovet att rikta metoder för underrättelseinhämtning mot ett utrymme som används för boende av permanent natur inte enbart till användning av metoder för personbaserad underrättelseinhämtning, utan i vissa fall kan det komma på fråga att använda också andra metoder för underrättelseinhämtning och exempelvis installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara enligt 16 §. Det kan vara frågan om att information om verksamhet som hotar Finlands grundläggande intressen inte kan inhämtas på något annat sätt än genom att installera en anordning för teknisk avlyssning i ett utrymme som används för boende av permanent natur och där den hotande verksamheten bereds. 

Utöver detta vill förvaltningsutskottet fästa uppmärksamheten vid att det utomlands i många fall inte går att på samma sätt som i Finland inhämta utredning om huruvida ett visst utrymme möjligen används för boende av permanent natur. I inhemska förhållanden underlättar uppgifterna i myndighetssystemen utredningen av utrymmets användningsändamål, även om ett på grundval av registeruppgifterna bildat antagande om användningsändamålet givetvis kan bli föremål för omprövning senare. Vid underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden har den civila underrättelsemyndigheten inte tillgång till den aktuella statens myndighetsdatasystem. I många länder finns det överhuvudtaget inga sådana datasystem. Det går därför inte att göra antaganden om användningsändamålet för ett utrymme, utan utredningen av användningsändamålet måste grunda sig enbart på faktiska observationer som föregår den egentliga användningen av en metod för underrättelseinhämtning. Att utföra sådan observation i en främmande stat är väsentligt mer riskfyllt än i Finland — om det överhuvudtaget låter sig göras. 

Utredningen av ett utrymmes faktiska användning kan försvåras av att användningslösningarna och avgränsningen av olika rum för varierande ändamål avsevärt skiljer sig från vad vi är vana vid i Finland. För att undvika oklara och svårt förutsebara tolkningar är det viktigt att utrymmen som används för boende av permanent natur inte utan undantag ställs utanför räckvidden för underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. 

Utifrån det som sagts ovan föreslår utskottet att 39 § 3 mom. får följande lydelse: 

Som konstaterats ovan har grundlagsutskottet fäst uppmärksamhet vid att underrättelseinhämtning utomlands i enskilda fall kan uppfylla rekvisitet för någon gärning som är straffbar enligt den aktuella statens strafflag. Grundlagsutskottet ansåg att förvaltningsutskottet noggrant bör granska tjänstemannens rättsliga ställning i sådana situationer och bland annat överväga om en tjänsteman utan dennes samtycke kan förordnas att delta i sådan verksamhet som avses i paragrafen. (GrUU 35/2018 rd, s. 27; se t.ex. GrUU 65/2016 rd, s. 4—5.) 

I propositionens allmänna motivering behandlas omständigheter som i samband med underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden anknyter till statens suveränitet, internationella relationer och internationell rätt samt risker (se bl.a. RP 202/2017 rd, s. 105—108). I motiven sägs bland annat följande: "I utgångssituationen består verksamhetens innehåll av att personal som sänts utomlands av staten som inhämtar information med stöd av sin tjänsteställning gör allmänna observationer om förhållandena i staten där de är stationerade samt diskuterar med representanter för den staten eller med medborgare. Trots att det då inte är fråga om informationsutbyte som uttryckligen har avtalats med staten där de är stationerade sker verksamheten ofta med den statens tysta godkännande." (RP 202/2017 rd, s. 106) 

"Enligt en allmän princip inom internationell rätt åtnjuter varje suverän stat territoriell integritet och politiskt oberoende i förhållande till andra stater. Varje stat beslutar själv om och på vilka villkor den tillåter utländska tjänstemäns verksamhet på sitt territorium. De flesta stater tolererar till en viss gräns eller rentav godkänner de facto verksamheten hos främmande myndigheter för underrättelseinhämtning på sin mark. Det kan vara fråga om informationsutbyte som gynnar båda parterna eller om att det datainsamlande som den främmande makten öppet verkställer om allmänna förhållanden inte äventyrar statens eller någon annan parts intressen. Under andra förhållanden kan staten som är föremålet förhålla sig avvisande till verksamhet från främmande staters myndigheter på dess territorium. Verksamheten kan från fall till fall även uppfylla rekvisitet för någon gärning som är straffbar enligt den statens strafflag. Verksamhetens straffbarhet kan beroende på staten som är föremål för den påverkas till exempel av vem som inhämtar informationen, vilken information som inhämtas och den metod som används. Staterna som jämförs har inte heller på lagnivå ställt som villkor för ett utlands underrättelseinhämtning att staten godkänner verksamheten eller att denna inte bryter mot statens gällande lagar. 

I underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden är det fråga om ett acceptabelt mål, det vill säga verksamhet som krävs för att uppnå skyddet av den nationella säkerheten, som i vissa fall kan innebära risker. En av riskerna är att det är fråga om verksamhet som strider mot lagstiftningen i staten eller som den på annat sätt inte anser vara godtagbar. I underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden är det viktigt att beakta hur de andra staterna förhåller sig och innehållet i deras lagstiftning men av praktiska skäl kan detta inte beaktas när verksamheten regleras utan först när den påbörjas. Då gäller det att överväga om intresset som verksamheten ger den nationella säkerheten är klart större än de risker som ingår där. (RP 202/2017 rd, s. 106—107)." 

Enligt propositionsmotiven och inkommen utredning grundar sig underrättelseinhämtning utomlands på en omsorgsfull riskbedömning. Den aktuella statens straffrättsliga system utgör en faktor som påverkar bedömningen. Strävan är alltid att underrättelseinhämtning utomlands genomförs med minsta möjliga risk för såväl finska staten som den enskilda tjänsteman som deltar i underrättelseinhämtningen. Underrättelseinhämtning utomlands förutsätter samtycke av deltagande tjänstemän. Förvaltningsutskottet anser att kravet på samtycke för tydlighetens skull uttryckligen bör nämnas i lagen. Enligt uppgift till utskottet sker rekryteringen till uppgifter som innefattar underrättelseinhämtning utomlands på frivillig basis och genom intern utbildning. Förvaltningsutskottet vill ytterligare påpeka att en tjänsteman vid skyddspolisen omfattas av det finska tjänstemannarättsliga systemet också när han eller hon utför ett underrättelseuppdrag utomlands. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det i ett nytt 4 mom. föreskrivs om samtycke som krav på en tjänstemans deltagande i underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Följande lydelse föreslås: 

Enligt grundlagsutskottet måste underrättelsetillsynsombudsmannen ha samma rätt att undersöka upptagningar som uppkommit vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning som tillfaller domstolen och andra parter enligt 5 a kap. 43 § 14 mom. i förslaget till polislag och 14 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Ändringen är en förutsättning för att lagförslagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

I 1 mom. i de nämnda paragraferna sägs att enligt förordnande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen eller anvisning av domstolen får upptagningarna undersökas även av en annan polisman, av en expert eller av någon annan som anlitas för inhämtande av information. Grundlagsutskottet anser att regleringen är problematiskt öppen med hänsyn till 124 § i grundlagen, och det kan enligt utskottet inte anses lämpligt att utifrån en så öppen reglering överlåta undersökningen av upptagningar som erhållits i underrättelseverksamheten till utomstående personer som inte heller förutsätts vara tjänstemän. Grundlagsutskottet anser att den roll som tilldelas en utomstående expert och annan person som avses i den föreslagna lagstiftning en och som används som hjälp i civil underrättelseinhämtning måste begränsas till enbart assistans till myndigheten. Undersökningen av upptagningar måste för en sådan persons del bindas till en direkt ledning utförd av myndigheten. Vidare måste det föreskrivas om tjänsteansvar för en person som assisterar myndigheten. Utan dessa ändringar kan lagförslagen inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet anser också att det i lagen bör föreskrivas mer exakt om den personkrets som kan komma i fråga som en annan person som bistår vid informationsinhämtningen. Dessutom måste det i lagen säkerställas att de personer utanför myndighetsapparaten som avses i bestämmelsen har de kunskaper och färdigheter och den erfarenhet som krävs för en ändamålsenlig skötsel av uppdraget. 

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet att det till 43 § 1 mom. fogas att också underrättelsetillsynsombudsmannen eller en av denne utsedd tjänsteman har rätt att undersöka upptagningar. Utskottet föreslår nedan att ett motsvarande tillägg görs i 14 § i lagförslag 2, det vill säga lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. 

Av lagutskottets utlåtande framgår det, enligt utredning till det utskottet, att anlitandet av en utomstående sakkunnig eller annan person som bistår vid informationsinhämtningen innebär att en utomstående person bistår vid utredningen av innehållet i en upptagning som underrättelsemyndigheten redan har inhämtat. Det är alltså inte fråga om att en sådan person skulle ges i uppdrag att inhämta underrättelser i strid med 124 § i grundlagen. Biståndet kan exempelvis gälla tolkning, översättning eller hävning av ett tekniskt skydd. 

Vidare måste det föreskrivas om tjänsteansvar för en utomstående sakkunnig eller annan person. Ställningen som tjänsteman är speciell och för med sig ett större ansvar för fel som inträffar i arbetet, det vill säga ett tjänsteansvar. De allmänna grunderna för tjänsteansvar finns 2 § 3 mom. och 118 § i grundlagen. Tjänsteansvaret har av hävd ansetts omfatta såväl straffrättsligt som skadeståndsrättsligt ansvar. Också den skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen har i grundlagsutskottets tidigare praxis ansetts i princip förutsätta att fysiska personer som sköter sådana uppgifter gör det under tjänsteansvar (se t.ex. GrUU 8/2014 rd, s. 5/I, GrUU 29/2013 rd, s. 2, GrUU 18/2007 rd, s. 6/II, GrUU 20/2006 rd, s. 2 och GrUU 33/2004 rd, s. 7/I). 

Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar och tjänstebrott finns i 40 kap. i strafflagen (39/1889). Det straffrättsliga tjänsteansvaret sträcker sig med stöd av definitionsbestämmelsen i 40 kap. 11 § 5 punkten också till utövande av offentlig makt utanför myndighetsorganisationen. Med uttrycket person som utövar offentlig makt avses enligt bestämmelsen för det första den till vars uppgifter enligt lag eller förordning hör att meddela för andra bindande förordnanden eller att besluta om andras intressen, rättigheter eller skyldigheter eller som med stöd av lag eller förordning i sin uppgift reellt ingriper i någon annans intressen eller rättigheter. För det andra avses den som enligt lag eller förordning eller enligt ett uppdrag som han eller hon med stöd av lag eller förordning fått av en myndighet deltar i beredningen av sådana beslut som avses ovan på det sätt som anges i bestämmelsen. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i sin tur i skadeståndslagen (412/1974). 

I paragrafen bör det dessutom föreskrivas om den direkta ledningen och övervakningen av utomstående sakkunniga och andra personer som undersöker upptagningar. Likaså bör det föreskrivas att dessa personer ska ha de kunskaper och färdigheter samt den erfarenhet som behövs för att utföra uppdraget. Denna ändring begränsar också den personkrets som kan komma i fråga för uppdraget. 

Förvaltningsutskottet föreslår i likhet med lagutskottet, för att grundlagsutskottets utlåtande ska beaktas, att polislagens 5 a kap. 43 § (14 § i lagförslag 2) ändras som följer: 

I 5 a kap. 44 § i den föreslagna polislagen ska det föreskrivas om utlämnande av information som erhållits vid civil underrättelseinhämtning för brottsbekämpning. I propositionsmotiven (s. 225) sägs att det är frågan om bestämmelser om en slags brandvägg. Utgångspunkten är att information som erhållits genom underrättelsebefogenheter inte får användas för andra ändamål än att skydda den nationella säkerheten. Brandväggsbestämmelsen innehåller enligt motiven vissa undantag från bundenheten till ett användningsändamål. 

Den föreslagna regleringen påminner om regleringen i fråga om överskottsinformation, även om det i propositionen (s. 100) sägs att polislagens reglering av användning av överskottsinformation inte är lämplig som förebild för regleringen av brandväggsbestämmelsen. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om propositionen att det i bestämmelserna och motiven till dem förblir oklart varför regleringen inte konstruerats i enlighet med bestämmelserna om överskottsinformation i 10 kap. 55—56 § i tvångsmedelslagen och 5 kap. 53—54 § i polislagen. Bestämmelserna om användning av överskottsinformation i polislagen och tvångsmedelslagen bygger på en modell enligt vilken överskottsinformation får användas vid utredning av brott när informationen gäller ett sådant brott för vars förhindrande det skulle ha varit tillåtet att använda det tvångsmedel som har använts då informationen har fåtts (5 kap. 54 § 1 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 1 mom. i tvångsmedelslagen). Överskottsinformation får dock också användas om användningen av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet, och om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år eller om det är fråga om något av de brott som uttryckligen nämns i bestämmelserna (5 kap. 54 § 2 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen). Överskottsinformation får dessutom alltid användas för förhindrande av brott, för inriktning av förundersökningsmyndighetens verksamhet och som en utredning som stöder det att någon är oskyldig (5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 4 mom. i tvångsmedelslagen). 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att bestämmelserna i föreslagna 5 a kap. i polislagen i det här avseendet kan anses vara delvis problematiska, eftersom det inte framgår hur de förhåller sig till bestämmelserna om användning av överskottsinformation. Det bör enligt grundlagsutskottets utlåtande särskilt säkerställas att regleringen inte öppnar möjligheter att utnyttja underrättelseverksamheten för att kringgå polislagens bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information eller tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel. 

Lagutskottet anser i sitt utlåtande att det vid bedömningen av den föreslagna regleringen måste fästas uppmärksamhet vid att underrättelseverksamhet till sin karaktär är annorlunda än användning av hemliga metoder att inhämta information enligt polislagen eller användning av hemliga tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen. Relevant för ärendet är också att skyddspolisen i fortsättningen inte är en förundersökningsmyndighet. När det gäller de föreslagna bestämmelserna om utlämnande av uppgifter är det enligt lagutskottet viktigt att notera att det för användning av metoder för underrättelseinhämtning inte har fastställts och inte kan fastställas en straffskala för de brott som motiverar en metod för underrättelseinhämtning, det vill säga att det inte kan finnas något krav på hur allvarliga de brott som samtidigt nämns är, eftersom metoder för underrättelseinhämtning inte används inom brottsutredning. Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter för brottsbekämpning eller brottsutredning måste därför omfatta en ändamålsbegränsning; utlämnande av uppgifter ska alltså begränsas i tillräcklig grad utifrån hur allvarligt brottet är. 

Lagutskottet konstaterar att frågan om hur den föreslagna regleringen ska bedömas är mer komplex än när det gäller överskottsinformation. Vid utlämnande av uppgifter som rör brottsmisstanke och som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning är det strängt taget inte fråga om bestämmelser om användning av överskottsinformation, utan om en så kallad brandväggsbestämmelse. I förhållande till denna har ändamålsbegränsningen en mer accentuerad ställning än i fråga om överskottsinformation. Enligt utskottets uppfattning bör den föreslagna brandväggsbestämmelsen därför bedömas självständigt och avskilt från frågan om användning av överskottsinformation. Utskottet noterar att den föreslagna brandväggsbestämmelsen i många avseenden förutsätter strängare villkor för utlämnande av uppgifter än användningen av överskottsinformation. 

För det första utgår brandväggsbestämmelsen från andra omständigheter och gäller en annan användningssituation än bestämmelserna om överskottsinformation. Information enligt 5 a kap. 44 § som erhålls genom civil underrättelseinhämtning är inte överskottsinformation eller därmed jämförbar information i den mening som överskottsinformation har definierats i bestämmelserna om överskottsinformation i tvångsmedelslagen (5 kap. 55 §) och polislagen (5 kap. 53 §). Enligt bestämmelserna avser överskottsinformation sådan information som fåtts genom hemliga tvångsmedel eller hemligt inhämtande av information och som inte har samband med ett brott eller med bekämpning av en fara enligt polislagen eller som inte gäller något annat brott än det för vars utredning tillståndet har getts eller beslutet fattats. I den föreslagna 5 a kap. 44 § omfattar den föreslagna brandväggsbestämmelsen däremot all information som erhållits genom vilken som helst metod för underrättelseinhämtning. I fråga om skillnaderna mellan situationerna bör det också beaktas att det i situationer som gäller den nu aktuella brandväggsbestämmelsen finns det inget tidigare tillstånd eller beslut om utredning, förhindrande eller avslöjande av brott. Av begreppet överskottsinformation följer därför också, enligt utskottets uppfattning, att bestämmelserna om överskottsinformation inte kan bli tillämpliga i fall där information har utlämnats på det sätt som avses i 5 a kap. 44 § i polislagen. 

För det andra får överskottsinformation enligt 5 kap. 54 § 4 mom. i polislagen också alltid användas för förhindrande av brott, medan information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning får utlämnas till en behörig myndighet för förhindrande av ett sådant brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år. 

Lagutskottet noterar dock att enligt 5 kap. 54 § 3 mom. i polislagen får överskottsinformation också användas, om användningen av sådan information kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet och om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år eller om det är fråga om något av de brott som nämns explicit i momentet. En motsvarande bestämmelse finns också i 5 kap. 56 § i tvångsmedelslagen. Bestämmelsen om anmälan enligt prövning för utredning av brott i det föreslagna 5 a kap. 44 § 1 mom. innehåller endast ett krav på att det strängaste straffet för brottet måste vara fängelse i minst tre år. För att tröskeln för det föreslagna 44 § 1 mom. till denna del inte ska vara lägre än för bestämmelsen om användning av överskottsinformation i 5 kap. 54 § 3 mom., föreslår lagutskottet för förvaltningsutskottet att det i 5 a kap. 44 § 1 mom. i förslaget till polislag infogas ett ytterligare krav på att anmälan kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet. 

Förvaltningsutskottet omfattar lagutskottets ställningstagande och föreslår att 44 § 1 mom. i sin helhet får följande lydelse: 

Enligt 5 a kap. 44 § 4 mom. i förslaget till polislag får information som inhämtats genom användning av en metod för underrättelseinhämtning alltid lämnas ut som utredning som stöder att någon är oskyldig. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen att den föreslagna regleringen, där skyddspolisen enligt egen prövning får lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig eller får avstå från att lämna ut sådan information, inte är helt lämplig med avseende på grundlagens 21 § om rättvis rättegång. Enligt utlåtandet bör en myndighet i princip vara skyldig att lämna ut information som stöder det att någon är oskyldig. Grundlagsutskottet menar dock att denna skyldighet ger anledning att i vidare omfattning granska de bestämmelser som anknyter till detta. 

Lagutskottet konstaterar att den föreslagna regleringen i fråga om information som stöder att någon är oskyldig motsvarar formuleringarna i den gällande polislagen (5 kap. 54 § 4 mom.) och tvångsmedelslagen (5 kap. 56 § 4 mom.), vilka likaså använder uttrycket "får användas". En förpliktande bestämmelse skulle ge anledning att i vidare omfattning granska de bestämmelser som anknyter till frågan. Det kan enligt lagutskottet betyda att utlämnande av information som stöder att någon är oskyldig möjligen måste förknippas med trösklar som exempelvis anknyter till straffnivån, eftersom det inte nödvändigtvis är motiverat att i alla situationer uppställa en absolut anmälningsskyldighet för de lindrigaste förseelserna, i det fall att en anmälan exempelvis skulle leda till ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten eller till livsfara för en tjänsteman som använder en metod för underrättelseinhämtning. 

Vidare anser lagutskottet att det i ärendet finns skäl att beakta att tolkningen av bestämmelsen styrs av motiven till paragrafen och de polisrättsliga principer som framgår av polislagen. Enligt 1 kap. 2 § i polislagen ska skyddspolisen, i överensstämmelse med kravet på att respektera de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, respektera de grundläggande fri- och rättigheterna, och när den utövar sina befogenheter välja det motiverbara alternativ som bäst tillgodoser dessa rättigheter. Utskottet anser att paragrafmotiven och principerna begränsar skyddspolisens prövningsrätt. 

Mot denna bakgrund anser förvaltningsutskottet att den regleringsmodell som valts i 44 § 4 mom. om utlämnande av uppgifter som stöder att någon är oskyldig kan godtas i det aktuella sammanhanget. Tillämpningspraxisen bör dock följas noggrant, och vid behov måste en justering av bestämmelsen utredas. I fråga om 44 § 4 mom. omfattar förvaltningsutskottet lagutskottets ståndpunkt. 

På det sätt som framgår av 5 a kap. 1 § om tillämpningsområdet för förslaget till polislag och 4 § om förutsättningarna för användning av metoderna för underrättelseinhämtning, är användningen av metoderna för underrättelseinhämtning kopplade till skyddande av den nationella säkerheten. Lagutskottet anser att det till följd av ändamålet med metoderna för underrättelseinhämtning är klart att ett centralt bedömningskriterium i de fall som gäller utlämnande av information om ett brott som är beroende av prövning är hur utlämnandet inverkar på den nationella säkerheten. Vid uppskov av en anmälan ska skyddspolisen dock ställa intressena mot varandra och jämföra dem, det vill säga å ena sidan intresset att skydda den nationella säkerheten och å andra sidan intresset att reda ut ett brott. Utskottet noterar att det nämnda kriteriet ändå inte framgår av den föreslagna 44 §. 

Förvaltningsutskottet ser det som motiverat att i enlighet med lagutskottets förslag komplettera 44 § 3 mom. med en bestämmelse om att ett bedömningskriterium i samband med situationer som är beroende av prövning ska vara skyddandet av den nationella säkerheten. Utskottet föreslår följande lydelse: 

Sammantaget anser förvaltningsutskottet i fråga om bestämmelserna om utlämnande av information att syftet med de ändringsförslag som bygger på lagutskottets utlåtande är att se till att underrättelseinhämtning inte kan utnyttjas för att kringgå polislagens bestämmelser om metoder för inhämtande av information eller tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel. Enligt lagutskottet gäller det i synnerhet i de fall där tröskeln för utlämnande av information är minst lika hög som för användning av överskottsinformation. Förvaltningsutskottet framhåller i likhet med lagutskottet att det med hänsyn till det nämnda målet är väsentligt att de föreslagna metoderna för underrättelseinhämtning används för de ändamål de är avsedda för. Förvaltningsutskottet utgår från att myndigheterna, i fråga om all lagstiftning, följer bestämmelserna på behörigt sätt. Något annat skulle i praktiken leda till en omöjlig situation också när det gäller stiftandet av lagar. Myndigheterna sköter inte sina lagfästa uppgifter i eget intresse, utan de gör det förpliktade av lagstiftarens viljeyttring och i linje med denna. Skyddspolisen åläggs skyldighet att skydda det finländska samhället mot allvarliga, i lagen angivna hot mot den nationella säkerheten. Den uppgiften har en nära koppling till skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Behovet av effektiva tillsyns- och rättsskyddssystem är likaså helt uppenbart. I det sammanhanget har proportionalitetsprincipen en särskild relevans, exempelvis om man beaktar att myndigheterna måste tillförsäkras de förutsättningar som de behöver för att sköta sin lagfästa uppgifter. 

De nu föreslagna bestämmelserna om utlämnande av information placerar sig enligt utskottets uppfattning i ett annat sammanhang än bestämmelserna om användning av överskottsinformation och är inte enkelt jämförbara med varandra. Därför måste en viss divergens mellan de respektive bestämmelserna tillåtas. Tillämpningen av bestämmelserna måste dock bevakas noga, och vid behov krävs ny lagstiftning om tillämpningspraxisen visar att regleringen utnyttjas exempelvis för att kringgå polislagens bestämmelser om hemligt inhämtande av information eller tvångsmedelslagens bestämmelser om hemliga tvångsmedel. Förvaltningsutskottet utgår från att myndigheterna inte har rätt att utnyttja bestämmelser för något ändamål som de inte är avsedda för. Utskottet vill också i övrigt framhålla att myndigheternas verksamhet grundar sig på lag, och att det inte finns någon anledning att betvivla att denna princip, härledd ur grundlagen, följs. 

Lagutskottet framhåller i sitt utlåtande dessutom att ordalydelsen i 5 a kap. 44 § i den föreslagna polislagen inte omfattar utlämnande av information för avslöjande av brott eller till utredning av tröskeln för att inleda en förundersökning, vilka nämns i propositionsmotiven (s. 227). Motiven till 44 § 2 mom. står alltså i konflikt till paragraftexten. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att skyddspolisen enligt det föreslagna 44 § 1 mom. utan ogrundat dröjsmål ska anmäla till centralkriminalpolisen, om det medan en metod för underrättelseinhämtning används framkommer att det kan antas att ett sådant brott har begåtts för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Genom beslut av chefen för skyddspolisen får anmälan skjutas upp med högst ett år åt gången, om det är nödvändigt för att garantera den nationella säkerheten eller skydda liv eller hälsa. Skyddspolisen får anmäla ett brott till centralkriminalpolisen, om anmälan kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år. 

I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om att skyddspolisen utan dröjsmål ska anmäla till behörig myndighet, om det medan en metod för underrättelseinhämtning används framkommer att ett sådant brott är på färde för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år och brottet ännu kan förhindras. Information som inhämtats genom användning av en metod för underrättelseinhämtning får även lämnas till behörig myndighet för förhindrande av ett sådant brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år. Förvaltningsutskottet anser det i likhet med lagutskottet klart att ordalydelsen i 2 mom. inte gör det möjligt att med avvikelse från 1 mom. lämna ut uppgifter för avslöjande av brott eller för fastställande av huruvida det finns förutsättningar att inleda en förundersökning. 

Lagutskottet har också behandlat frågan huruvida domstolen ska ges rätt att besluta om utlämnande av information. Utskottet anser att frågan kan bedömas enligt samma principer som tillämpades då bestämmelserna om användning av överskottsinformation reviderades 2013 (se RP 14/2013 rd). Då godkändes en regleringsmodell enligt vilken beslut om användning av överskottsinformation som bevisning ska fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. Lagutskottet konstaterade då uttryckligen att man i princip inte kan avgöra hur viktig överskottsinformationen är annat än som en del av den totala bevisningen, och att det inte heller är ändamålsenligt med tanke på helheten att starta en ny process för att utnyttja överskottsinformationen (LaUB 17/2013 rd, s. 8/I). Frågan om huruvida domstolen ska ha rätt att besluta om anmälan av en brottsmisstanke som aktualiserats till följd av användning av en metod för underrättelseinhämtning kan, enligt lagutskottet, i fråga om den nu aktuella propositionen bedömas enligt samma riktlinjer. Utskottet anser därför att det inte behövs något domstolsförfarande för beslut om själva utlämnandet. På motsvarande sätt anser utskottet det motiverat att beslut om användning av utlämnande av information som bevisning ska fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken. 

Lagutskottet noterar att polislagens och tvångsmedelslagens paragrafer om användning av överskottsinformation innehåller en bestämmelse enligt vilken beslut om användning av överskottsinformation som bevisning fattas av domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken (5 kap. 54 § 3 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 3 mom. i tvångsmedelslagen). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i bestämmelserna om civil underrättelseinhämtning i förslaget till lag om ändring av polislagen. Utskottet anser att bestämmelserna om utlämnande av information i samband med civil underrättelseinhämtning måste kompletteras med motsvarande bestämmelser som finns i polislagen och tvångsmedelslagen. 

Förvaltningsutskottet föreslår med anledning av lagutskottets utlåtande att det till 44 § fogas ett nytt 6 mom. med följande lydelse: 

Med anledning av lagutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet dessutom nedan att det till bestämmelsen om förundersökningsprotokoll i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen (805/2011), där användning av överskottsinformation behandlas, också fogas ett omnämnande av lämnande av sådan information som avses i 44 § (lagförslag 5). Bestämmelsen måste också beakta motsvarande ändringsbehov i 79 och 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (76 och 77 § i RP 203/2017 rd). I den form som beaktar propositionen om militär underrättelseverksamhet får förvaltningsutskottets förslag till 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen följande lydelse: 

Vidare föreslår förvaltningsutskottet utifrån lagutskottets utlåtande att det till de uppgifter som enligt 5 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) ska uppges i en stämningsansökan fogas en ny punkt som motsvarar den gällande 8 punkten om överskottsinformation och som gäller sådan information som avses i 5 a kap. 44 § i förslaget till polislag (förvaltningsutskottets förslag till nytt lagförslag 9). Bestämmelsen måste också beakta motsvarande ändringsbehov i 79 och 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (RP 203/2017 rd). I den form som beaktar propositionen om militär underrättelseverksamhet får förvaltningsutskottets förslag till ny punkt i 3 § följande lydelse: 

Av 17 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik framgår det att bestämmelserna i 5 a kap. 44 § i polislagen ska tillämpas på utlämnade av information som erhållits genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik för brottsbekämpning. 

Enligt paragrafen ska det, efter det att användningen av en metod för underrättelseinhämtning upphört, utan ogrundat dröjsmål upprättas ett protokoll över användningen av metoden. Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om hur åtgärderna ska dokumenteras med avseende på övervakningen. Med åtgärder avses alla åtgärder som skyddspolisen vidtar. Det täcker bland annat registrering av användning av metoder för underrättelseinhämtning, registrering av att en uppgift som omfattas av utplåningsskyldigheten utplånats, bedömning av betydelsen hos uppgifter som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning och uppskjutande av anmälan till brottsbekämpningen. 

Förvaltningsutskottet understryker att noggranna protokollsanteckningar om åtgärderna inom den civila underrättelseinhämtningen är av vikt för tillsynen över och uppföljningen av verksamheten. Det är viktigt att i protokollet anteckna inte bara den inhämtade informationen utan också uppgift om att information har utplånats. Det är i fråga om protokollföringen enligt utskottet synnerligen viktigt att statsrådets förordning i frågan beaktar inte bara utplåningen av upptagningar och handlingar eller av information i dessa utan också grunden för att informationen har utplånats. Det kan bli aktuellt exempelvis när myndigheten med stöd av förbudet mot informationsinhämtning i 5 a kap. 41 § i polislagen och 12 § i lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik är skyldig att genast när det framkommit vilken art informationen är av utplåna meddelanden eller information som förmedlats mellan en journalist och dennes källa. 

Utskottet anser att protokollföringen bland annat möjliggör en effektiv laglighetskontroll och att underrättelsemyndigheten själv med stöd av statistiken kan bedöma hur exakt och effektiv inriktningen av åtgärderna inom den civila underrättelseinhämtningen är. Därigenom kan den också självständigt vidta behövliga åtgärder för att utveckla och förbättra verksamheten. 

Paragrafen ålägger skyddspolisen att samarbeta med militärunderrättelsemyndigheterna för att den civila och militära underrättelseinhämtningen ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt och i detta syfte, trots det som föreskrivs om sekretess, ge militärunderrättelsemyndigheterna behövliga uppgifter. Syftet med regleringen är att främja samarbetet mellan skyddspolisen och den militära myndigheten så att de parallella uppgifter med samma mål som de nämnda myndigheterna har inom sina respektive verksamhetsområden blir utförda på ett ändamålsenligt, ekonomiskt och smidigt sätt. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt bemyndigandet får det genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av samarbetet mellan skyddspolisen och militärunderrättelsemyndigheterna. Med organiserandet av samarbetet avses de praktiska arrangemangen för samarbetet, exempelvis regler för i vilka uttryckliga situationer samarbete krävs, vilka former samarbetet ska ha och vilka som ska delta i samarbetet och vilka uppgifter deltagarna har. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det enligt ordalydelsen i paragrafen förblir mycket öppet vad samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och sammanslutningarna kan innebära och vilka sammanslutningar bestämmelsen gäller. I motiven till bestämmelsen (s. 238) konstateras det bara att samarbetet kan ha att göra med säkerheten i företagen och bedrivas för att förhindra företagsspionage. Det förblir bland annat oklart hur den föreslagna regleringen förhåller sig till grundlagens 124 § om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Bestämmelsen om samarbete med sammanslutningar måste antingen strykas eller i väsentlig grad preciseras i fråga om samarbetets innehåll och vilka som är parter i samarbetet. Det bör i så fall göras på ett sätt som respekterar 124 § i grundlagen. Ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Enligt motiven till bestämmelsen gäller 55 § inte utlämnande av personuppgifter. Den avgränsningen framgår dock inte av bestämmelsen. Utskottet påpekar att begreppet personuppgifter är vidsträckt. Den av riksdagen antagna lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (RP 31/2018 rd) har en definitionsbestämmelse (3 § 1 mom.), enligt vilken personuppgifter avser varje upplysning som direkt eller indirekt avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (en registrerad). Om avsikten är, i strid med det som sägs i förarbetena, att det med stöd av bestämmelsen ska vara möjligt att trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter till en sammanslutning, måste den föreslagna bestämmelsen preciseras. Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, inte ens om den är knuten till nödvändighetskriteriet (GrUU 19/2012 rd, s. 4 och de utlåtanden som nämns där). Det måste därför i den föreslagna 55 § anges betydligt mer exakt vilken krets av sammanslutningar som har rätt att få uppgifter, för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Alternativt måste bestämmelsen preciseras så att den avgränsning som anges i motiven tydligt framgår, det vill säga att sekretessbelagda personuppgifter inte får lämnas ut med stöd av paragrafen. Ändringen är en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Lagutskottet menar i sitt utlåtande att förvaltningsutskottet, i ljuset av grundlagsutskottets utlåtande, noggrant bör ompröva föreslagna 5 a kap. 55 § i polislagen. Det är enligt lagutskottet motiverat att stryka bestämmelsen om samarbete mellan underrättelsemyndigheterna och sammanslutningar. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att det i 16 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik föreskrivs om utlämnande av information om skadliga datorprogram eller skadliga datakommandon till myndigheterna, företag eller sammanslutningar. Paragrafens 1 mom. lyder som följer: "Skyddspolisen får trots sekretessbestämmelserna lämna ut sådan information som inhämtats med hjälp av underrättelseinhämtning som avser datatrafik och som gäller skadliga datorprogram eller skadliga datakommandon till myndigheter, företag eller sammanslutningar, om utlämnandet av informationen behövs för att skydda den nationella säkerheten eller informationsmottagarens intressen." Enligt förvaltningsutskottets uppfattning tryggar bestämmelsen skötseln av Kommunikationsverkets uppgifter på det aktuella området. 

I 5 a kap. 55 § i förslaget till lag om ändring av polislagen föreskrivs det om samarbete med andra myndigheter och sammanslutningar. Paragrafens 2 mom. lyder som följer: "Skyddspolisen får för att genomföra sitt uppdrag avseende civil underrättelseinhämtning agera i samarbete med sammanslutningar samt till andra myndigheter och sammanslutningar trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter, om utlämnandet av uppgifterna är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten." Tröskeln för att lämna ut uppgifter är högre i denna bestämmelse än i den förstnämnda 14 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. I lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik förutsätts att informationen "behövs för att skydda den nationella säkerheten eller informationsmottagarens intressen". 

Kommunikationsutskottet noterar i sitt utlåtande KoUU 26/2018 rd att utlämnande av uppgifter enligt 5 a kap. 55 § i lagförslaget förutsätter att utlämnandet är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten. Med hänsyn till Cybersäkerhetscentrets betydelse för den övergripande säkerheten i samhället föreslår kommunikationsutskottet för förvaltningsutskottet att Cybersäkerhetscentret kan få uppgifter med stöd av polislagen också om det behövs för att skydda den nationella säkerheten, det vill säga också om det inte är nödvändigt för säkerheten. Det skulle ge den underrättelsemyndighet som beslutar om utlämnande större rörelsefrihet. Kommunikationsutskottet fäster uppmärksamheten vid att mottagaren av informationen måste ha hög informationssäkerhet. När det är fråga om tröskeln för att lämna ut information till myndigheterna är det motiverat att lagförslagets nödvändighetskrav ändras till ett behövlighetskrav. När det däremot är fråga om att lämna ut information till företag bör tröskeln vara högre. 

I paragrafens 2 mom. om utlämnande av information kan kravet att utlämnandet är "nödvändigt" försvåra och inskränka underrättelsemyndighetens rapportering och på ett allmännare plan också informationsdelningen, eftersom bestämmelsen förutsätter att man i ett enskilt utlämnande av information särskilt måste kunna påvisa att utlämnandet av en underrättelserapport är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten. Syftet med civil underrättelseinhämtning är att öka underrättelsemyndighetens rapportering och kontakter med andra myndigheter, och därigenom med hjälp av analyserad information stärka den nationella säkerheten. Förvaltningsutskottet ser det därför som motiverat att ändra tröskeln i 2 mom. så att den motsvarar det som sägs i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik, det vill säga "om utlämnandet av informationen behövs för att skydda den nationella säkerheten". 

Också grundlagsutskottets utlåtande föranleder en ändring av paragrafens 2 mom. i fråga om samarbete med andra myndigheter och sammanslutningar. Förvaltningsutskottet föreslår att bestämmelsen om samarbete med privata sammanslutningar stryks i 2 mom. Bestämmelser om samarbete med sammanslutningar finns visserligen i i anslutning till bland annat polisens uppgifter (1 kap. 1 § 1 mom. i polislagen). Polisen ska upprätthålla säkerheten i samarbete med bland andra sammanslutningar och invånarna. Om utlämnande av information till privata aktörer föreskrivs särskilt. 

Förvaltningsutskottet föreslår dessutom att paragrafen ändras så att ordet "företag" fogas till rubriken. Det beskriver aktörerna i den privata sektorn bättre än sammanslutningar. 

Enligt propositionsmotiven är avsikten inte att i paragrafen föreskriva om utlämnande av personuppgifter. På grund av sakens betydelse bör detta nämnas uttryckligen i lagen. 

Bemyndigandena att utfärda förordning i 62 § bör placeras i anslutning till respektive grundläggande bestämmelse. Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. enligt vilket närmare bestämmelser om organiserandet av samarbetet mellan skyddspolisen och andra myndigheter får utfärdas genom förordning av statsrådet. Närmare bestämmelser får utfärdas om samarbetsformerna och samarbetsmetoderna. Det står enligt utskottet klart att företagen inte kan ges uppgifter som innebär utövande av offentlig makt, utan det är exempelvis frågan om att aktörerna kan dela med sig information om sina egna uppgifter och funktioner i syfte att bidra till att skapa en lägesbild. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. med ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt bemyndigandet får det genom förordning av inrikesministeriet utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av samarbetet mellan skyddspolisen och den övriga inrikesförvaltningen. Det kan vara frågan om exempelvis organiserandet av samarbetet mellan skyddspolisen och migrationsverket och vilka enheter som ska delta i samarbetet samt om enheternas uppgifter. 

Förvaltningsutskottet föreslår därför att 55 § i sin helhet får följande lydelse: 

Enligt den föreslagna paragrafen ska användningen av de metoder för underrättelseinhämtning om vilka det föreskrivs i detta kapitel vid behov samordnas för att säkerställa arbetssäkerheten för skyddspolisens, militärunderrättelsemyndigheternas, centralkriminalpolisens och andra myndigheters tjänstemän samt för att förhindra att de taktiska och tekniska metoder och planer som nämnda myndigheter använder vid hemlig informationsinhämtning avslöjas. Det är fråga om en specialbestämmelse i förhållande till de bestämmelser om samarbete som föreslås ovan. 

I gällande lagstiftning föreskrivs om flera myndigheter, däribland Gränsbevakningsväsendet och Tullen, med rätt att på det sätt som närmare framgår av lagstiftningen använda hemliga metoder för inhämtande av information. Det finns därför risk för överlappningar i samband med enskilda operationer. Motsvarande risk berör också relationen mellan olika polisenheter. Detta slag av situationer måste om möjligt förebyggas och olycksfall i arbetet undvikas, liksom också avslöjande av taktiska och tekniska metoder samt planer måste förhindras. Det måste därför från fall till fall tillses att de aktuella myndigheterna sinsemellan samordnar användningen av hemliga metoder för inhämtande av information. På den här punkten noterar utskottet att flera aktörer åtminstone undantagsvis kan bedriva hemligt inhämtande av information samtidigt men på olika grunder (jfr 5 kap. i polislagen, tvångsmedelslagen och den föreslagna lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik). 

Försvarsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket bestämmelser om organiserandet av samordningen av informationsinhämtningen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser exempelvis om hur de som deltar i samarbetet samordnar användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Vidare får det genom förordning utfärdas bestämmelser om vilka aktörer som ska stå i kontakt med varandra när det i känslig verksamhet uppstår överraskande situationer. Det får exempelvis utfärdas bestämmelser om särskilda samarbetsgrupper och deras verksamhet. 

Paragrafen innehåller bestämmelser om internationellt samarbete. Enligt 1 mom. får skyddspolisen samarbeta och inhämta information tillsammans med utländska säkerhets- och underrättelsetjänster för att skydda vår nationella säkerhet. Vid gemensam informationsinhämtning som genomförs på en annan stats territorium ska en polisman vid skyddspolisen iaktta de begränsningar och villkor för användningen av metoderna för underrättelseinhämtning som staten i fråga ställer. I 3 mom. föreskrivs att en behörig tjänsteman från en främmande stat kan, för skyddandet av den nationella säkerheten, ges rätt att på finskt territorium samarbeta med skyddspolisen samt under uppsikt och övervakning av en polisman vid skyddspolisen. Förvaltningsutskottet understryker att internationellt samarbete i synnerhet med unionsländerna är av stor vikt bland annat till följd av de gemensamma elementen i hotbilderna och med hänsyn till ländernas likartade rätts- och samhällssystem. 

Den föreslagna regleringen har inga bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar för en tjänsteman från en främmande stat. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om propositionen att regleringen måste kompletteras med bestämmelser om tjänsteansvar. I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet också att det av bestämmelsens ordalydelse klarare måste framgå att en främmande stats tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som skyddspolisen meddelar. 

Lagutskottet anser att det straffrättsliga tjänsteansvaret för en tjänsteman från en främmande stat måste framgå av den föreslagna 57 §. Det är dock motiverat att de egentliga bestämmelserna om tjänsteansvar inkluderas i de bestämmelser i strafflagen till vilka bestämmelserna i 57 § hänvisar. Det behövs enligt utskottet inga separata bestämmelser om skadeståndsansvar för en tjänsteman från en främmande stat, eftersom tjänstemannen handlar under skyddspolisens ledning och övervakning. Ett eventuellt skadeståndsansvar påförs därmed i första hand skyddspolisen, antingen direkt eller på grundval av principalansvar. 

Det straffrättsliga tjänsteansvaret sträcker sig enligt 40 kap. 12 § 3 mom. i strafflagen (39/1889) i sin helhet till utländska tjänstemän som med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse på finskt territorium utför kontroll, övervakning, förföljande, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning, eller som på finskt territorium med stöd av lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden utför förundersökning eller andra tjänsteuppdrag på basis av en begäran om rättshjälp som har framställts eller godkänts av en finsk myndighet. På sådana tjänstemän tillämpas utöver bestämmelserna i 40 kap. 1—3 mom. även, med undantag för avsättningspåföljden, 40 kap. 5 och 7—10 §. Dessa utländska tjänstemän jämställs med finländska tjänstemän också i samband med motstånd eller brott mot tjänsteman. På brott mot dem tillämpas bland annat bestämmelserna om våldsamt motstånd mot tjänsteman, tredska och usurpation av tjänstemannabefogenhet i strafflagen (SL 16:20). Om en sådan utländsk tjänstemän dödas uppsåtligen under eller på grund av en tjänsteåtgärd kan detta betraktas som mord (SL 21:18). Begreppet utländsk tjänsteman är i sig uttömmande (40 kap. 11 § 4 punkten i strafflagen). 

Bestämmelser om brott mot tjänsteman finns i 16 kap. i strafflagen och bestämmelser om brott som begås av tjänsteman i 40 kap. i strafflagen. Utifrån tillämpningsbestämmelserna i de nämnda kapitlen kan man sluta sig till vilka brott som i det nu aktuella sammanhanget är relevanta, det vill säga vilka brott som utländska tjänstemän kan utsättas för eller begå när de utför underrättelseuppdrag i Finland. Med stöd av 16 kap. 20 § i strafflagen ser det enligt lagutskottet ut som om de relevanta brotten är de brott som är straffbara enligt kapitlets 1—3, 13 och 14 §. Det är svårt att tänka sig att 9 § om usurpation av tjänstemannabefogenhet skulle bli aktuellt. I fråga om 40 kap. i strafflagen är de brott som är straffbara enligt 1—3, 5 och 7—10 § relevanta. Dessutom måste kapitlets 14 § om avsättningspåföljd beaktas. 

Lagutskottet konstaterar att tillämpningen av bestämmelserna i 16 kap. i strafflagen dock torde vara teoretisk i det internationella underrättelsesamarbetet, eftersom en tjänsteman som utövar underrättelseinhämtning mer sällan handlar så att en person som riktar ett brott mot honom eller henne är medveten om att han eller hon är underrättelsetjänsteman från en främmande stat. För att göra sig skyldig till de gärningar som avses i 16 kap. i strafflagen förutsätts det uppsåt i fråga om att föremålen för gärningen är tjänsteman. Frågan bör dock beaktas i bestämmelserna om tillämpningsområde i 16 kap. i strafflagen. 

Lagutskottet anser att bestämmelser om brott som begås av eller mot utländska underrättelsetjänstemän i Finland bör införas i de bestämmelser där det konstateras för vilka brott och under vilka förutsättningar bestämmelserna om tjänstebrott och brott mot tjänsteman ska tillämpas på utländska tjänstemän (16 kap. 20 § och 40 kap. 12 § i strafflagen). 

Utifrån lagutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet nedan i samband med lagförslag 6 att 16 kap. 20 § i strafflagen, som inte tas upp i propositionen, kompletteras med ett nytt 4 mom. som innehåller en lämplig hänvisning till 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen och till 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet (RP 203/2017 rd, 19 § 3 mom. i lagförslag 1). Förvaltningsutskottet föreslår att det nya momentet får följande lydelse: 

Vidare föreslår förvaltningsutskottet utifrån lagutskottets utlåtande att ett nytt 4 mom. fogas till 40 kap. 12 § i strafflagen, varvid gällande 4 mom. blir nytt 5 mom. och gällande 5 mom. blir nytt 6 mom. Paragrafen ingår inte i propositionen. I det nya 4 mom. införs en lämplig hänvisning till 5 a kap. 57 § 3 mom. i förslaget till ändring av polislagen och till 20 § 3 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet. Förvaltningsutskottet föreslår att det nya momentet får följande lydelse: 

Utifrån lagutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet vidare att det till tillämpningsbestämmelsen i 21 kap. 18 § i strafflagen, vilken inte heller ingår i propositionen, fogas en lämplig hänvisning till 5 a kap. 57 § 3 mom. i förslaget till ändring av polislagen och till 20 § 3 mom. i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet. I den form förvaltningsutskottet föreslår får 21 kap. 18 § i strafflagen följande lydelse i sin helhet: 

Lagutskottet föreslår i sitt utlåtande dessutom för förvaltningsutskottet att 57 § 3 mom. i lagförslag 1 justeras så att det i slutet av momentet i enlighet med grundlagsutskottets anmärkning infogas att en främmande stats tjänsteman är skyldig att iaktta de föreskrifter, begränsningar och anvisningar som skyddspolisen meddelar. Vidare föreslår lagutskottet i slutet av 3 mom. en bestämmelse om utländska tjänstemäns tjänsteansvar, i vilken det hänvisas till de ovan föreslagna bestämmelserna i strafflagen. Förvaltningsutskottet omfattar lagutskottets ställningstagande och föreslår att 57 § 3 mom. i förslaget till polislag i sin helhet får följande lydelse: 

Lagförslagets 57 § 4 mom. gäller skyddspolisens rätt att trots sekretessbestämmelserna överlåta information vid internationellt samarbete, om överlåtandet av informationen behövs för att skydda den nationella säkerheten och överlåtandet inte strider mot ett nationellt intresse. Förvaltningsutskottet föreslår att 57 § 4 mom. till följd av grundlagsutskottets anmärkning om grundlagsordningen ändras så att det tydligt framgår att sekretessbelagda personuppgifter inte får lämnas ut med stöd av paragrafen. 

Grundlagsutskottet noterade i sitt utlåtande om propositionen att bestämmelserna om internationellt samarbete måste preciseras så att internationella avtal som är bindande för Finland ska följas vid utlämnande och mottagande av information, och att internationellt samarbete och utbyte av information uttryckligen ska vara förbjudet, om det finns grundad anledning att misstänka att någon på grund av samarbetet eller utlämnandet av informationen riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Det är fråga om att information inte får lämnas ut till en stat som kan antas göra sig skyldig till systematiska människorättskränkningar eller där metoderna för underrättelseinhämtning inte följer de standarder som fastställts i de internationella människorättskonventionerna. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. med en uttrycklig bestämmelse som beaktar grundlagsutskottets anmärkning om lagstiftningsordningen. Propositionens 5 mom. blir därmed 6 mom. 

Förvaltningsutskottet framhåller att ett fungerande och förtroligt internationellt samarbete är viktigt för att skydda den nationella säkerheten i ett land som Finland. Utskottet inskärper att skyddspolisen i det internationella underrättelsesamarbetet alltid måste respektera de grundläggande fri- och rättigheterna, och följa de allmänna principer och särskilda skyldigheter som ingår i såväl polislagen som lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning och som bygger på grundrättigheterna och grundlagen. De här principerna och bestämmelserna begränsar det internationella samarbete som grundar sig på lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning. Förvaltningsutskottet föreslår att det i paragrafens 5 mom. föreskrivs att de internationella avtal som är bindande för Finland ska följas vid utlämnande och mottagande av information. Internationellt samarbete och informationsutbyte är förbjudet om det finns grundad anledning att misstänka att en person på grund av samarbetet eller utlämnandet av uppgifter riskerar dödsstraff, tortyr, någon annan behandling som kränker människovärdet, förföljelse, godtyckligt frihetsberövande eller orättvis rättegång. 

Utskottet ser det också som klart att utbyte av underrättelser i det internationella samarbetet inte får leda till att förbud mot underrättelseinhämtning som gäller finska nationella myndigheter kringgås. Enligt utskottets uppfattning är förbuden mot underrättelseinhämtning heltäckande. Således ska det inte vara möjligt att av utländska myndigheter ta emot sådan information som omfattas av förbud mot underrättelseinhämtning och som i den inhemska myndighetens egen verksamhet inte får inhämtas genom en metod för underrättelseinhämtning. Information som omfattas av förbud mot underrättelseinhämtning ska dessutom alltid utplånas, om sådan har inkommit. Det är möjligt, dock med beaktande av att det i det internationella underrättelsesamarbetet inte nödvändigtvis går att få kännedom om informationens ursprung eller hur den erhållits. 

Enligt 1 mom. ska den civila och den militära underrättelseverksamheten samordnas mellan republikens president, statsrådets kansli, utrikesministeriet, försvarsministeriet och inrikesministeriet samt vid behov andra ministerier och myndigheter. 

Om det bedöms att den civila underrättelseinhämtningen har utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser, ska ärendet enligt 2 mom. förberedelsevis behandlas mellan de myndigheter som avses i 1 mom. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av samordningen av underrättelseverksamheten. Utskottet konstaterar att ordnandet av samordningen i det här sammanhanget avser praktiska arrangemang. Genom förordningen kan det exempelvis föreskrivas vilka myndigheter som ska delta i samordningen. 

Förvaltningsutskottet understryker att underrättelselagstiftningen, trots de begränsningar och försvagningar av förutsättningarna för underrättelseverksamhet som följer av grundlagsutskottets utlåtande, på det sätt som den är avsedd måste kunna tillämpas så att en effektiv civil underrättelseinhämtning kan bedrivas till skydd för Finland och medborgarnas säkerhet. Underrättelseverksamhet måste således bland annat kunna bedrivas så effektivt att statsledningen kan fatta välgrundade beslut som anknyter till den nationella säkerheten och bedöma den civila underrättelseinhämtningens konsekvenser för inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitiken utifrån relevant material, i ett läge där hotfaktorerna också inom den traditionella USP-sektorn förflyttas till sektorn för den inre säkerheten, såsom det framgår av utskottets överväganden ovan. 

Paragrafen gäller den interna övervakningen av skyddspolisens civila underrättelseinhämtning. Informationsinhämtningen övervakas enligt paragrafen av chefen för skyddspolisen och inrikesministeriet. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket det genom förordning av inrikesministeriet får utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av inrikesförvaltningens övervakning av den civila underrättelseinhämtningen. Utskottet konstaterar att övervakningen är uppdelad i dels övervakning som utförs av inrikesministeriet, dels övervakning som utförs av skyddspolisen. Närmare bestämmelser kan utfärdas om eventuella samarbetsgrupper och deras verksamhet och uppgifter. När det gäller utredningar som ska lämnas får närmare bestämmelser ges exempelvis om utredningarnas innehåll och om hur ofta de ska lämnas. Utskottet framhåller att aktuella och heltäckande utredningar bidrar till en effektiv övervakning och ger ministeriet en lägesbild av hur den civila underrättelseinhämtningen fungerar. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska inrikesministeriet årligen lämna en berättelse till riksdagens justitieombudsman och underrättelseombudsmannen om hur metoderna för underrättelseinhämtning har använts och användningen övervakats samt hur skyddandet av den civila underrättelseinhämtningen har använts och användningen övervakats. Av 2 mom. framgår informativt att bestämmelser om laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten finns i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. 

Riksdagen har utifrån grundlagsutskottets betänkande GrUB 9/2018 rd antagit lagen om övervakning av underrättelseverksamheten, som trädde i kraft den 1 februari 2019. Också förvaltningsutskottet har genom ett utlåtande (FvUU 36/2018 rd) bidragit till lagen. 

Dessutom har riksdagen utifrån grundlagsutskottets betänkande GrUB 10/2018 rd antagit en ändring av riksdagens arbetsordning, med stöd av vilken det ska inrättas ett underrättelsetillsynsutskott för den parlamentariska kontrollen över underrättelseverksamheten. Lagändringen trädde i kraft i början av februari 2019. I arbetsordningen föreskrivs dessutom närmare om den parlamentariska kontrollen över underrättelseverksamheten. Förvaltningsutskottet har lämnat ett utlåtande (FvUU 39/2018 rd) i det ärendet. 

Förvaltningsutskottet föreslår att paragrafens 1 och 2 mom. ändras så att tjänstebenämningen underrättelseombudsman i enlighet med grundlagsutskottets betänkande GrUB 9/2018 rd ändras till underrättelsetillsynsombudsman. Utskottet föreslår dessutom att 1 mom. ändras så att inrikesministeriet ska lämna berättelsen också till riksdagens underrättelsetillsynsutskott. 

Utskottet föreslår att det till paragrafens 2 mom. fogas en informativ hänvisning också om det att det i riksdagens arbetsordning finns närmare bestämmelser om den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamehten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om de utredningar som ska ges för övervakningen av den civila underrättelseinhämtningen. Närmare bestämmelser om innehållet i de utredningar som görs i den civila underrättelseinhämtningen kan utfärdas på samma sätt som det föreskrivs exempelvis i 3 kap. 22 § i den gällande förordningen om förundersökning, tvångsmedel och förtäckt inhämtande av information (122/2014). 

Skyddspolisen ska med stöd av 1 mom. informera underrättelseombudsmannen om de tillstånd och beslut som gäller användning av en metod för underrättelseinhämtning och som har meddelats med stöd av detta kapitel så snart som möjligt efter det att tillståndet beviljades eller beslutet fattades. Enligt 2 mom. ska skyddspolisen så snart som möjligt informera underrättelseombudsmannen om ett beslut som gäller 1) skyddande av civil underrättelseverksamhet, 2) yppandeförbud och 3) uppskjutande av en anmälan enligt 44 § 1 mom. Vid anmälan av ett beslut som gäller en metod för underrättelseinhämtning ska enligt 3 mom. särskild vikt fästas vid att sekretessen iakttas och att informationen i handlingar och informationssystem skyddas genom behövliga förfaranden och datasäkerhetsarrangemang. 

Lagutskottet fäster i sitt utlåtande uppmärksamhet vid anmälan om tid och plats för domstolsbehandlingen. För att underrättelsetillsynsombudsmannen ska kunna utnyttja den rätt att närvara och yttra sig som avses i den föreslagna nya bestämmelsen i 5 a kap. 35 § i förslaget till polislag, måste ombudsmannen informeras om att ett tillståndsärende ska behandlas. Lagutskottet hänvisar till sitt utlåtande om övervakning av underrättelseverksamheten (LaUU 27/2018 rd, s. 8—9), där det konstaterar att den nya bestämmelsens uttryck "ska ges tillfälle att bli hörd" betyder att domstolen är skyldig att ge underrättelseombudsmannen tillfälle att bli hörd vid behandlingen av ett tillståndsärende. Domstolen ska således meddela ombudsmannen tidpunkt och plats för behandlingen av tillståndsärendet och ansvara också för att ombudsmannen får en kallelse till sammanträdet. Att underrättelsemyndigheten skulle åläggas att meddela ombudsmannen information om domstolsbehandlingen vore inte förenligt med den nämnda ordalydelsen och det nämnda ansvaret. Med hänsyn till tillförlitligheten och trovärdigheten för tillsynssystemet ser lagutskottet det inte heller annars som motiverat eller lämpligt att den som begär tillstånd meddelar övervakaren om behandlingen av tillståndsärendet utan att domstolen själv kan kontrollera om kallelsen har delgivits övervakaren. 

Försvarsutskottet föreslår därför att det i slutet av 1 mom. infogas en bestämmelse om att underrättelsetillsynsombudsmannen också ska informeras om ett hos domstolen framställt yrkande om användning av en metod för underrättelseinhämtning. 

Förvaltningsutskottet fäster uppmärksamhet vid att domstolens behandling av tillståndsärenden är hemlig och kan bli föremål för underrättelseinhämtning. Därför måste också tid och plats för behandlingen hemlighållas. Avsikten är att det mellan underrättelsemyndigheten och underrättelsetillsynsombudsmannen ska upprättas en skyddad kommunikationslänk genom vilken anmälan om tid och plats för behandlingen av tillståndsärendet ska meddelas. Om anmälningsskyldigheten åläggs domstolen på det ovan föreslagna sättet, måste sekretessen för anmälan säkerställas genom en motsvarande skyddad kommunikationslänk. 

Av nämnda skäl är det nödvändigt att säkra sekretessen och dataskyddet i samband med anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen. Enligt 3 mom. ska det vid underrättelse om ett beslut som gäller en metod för underrättelseinhämtning fästas "särskild vikt vid att sekretessen iakttas och att informationen i handlingar och informationssystem skyddas genom behövliga förfaranden och datasäkerhetsarrangemang". Anmälningar till domstol och information om tid och plats för behandlingen är precis lika känslig information som domstolens beslut, men skyldigheten att skydda informationen utsträcker sig enligt den föreslagna ordalydelsen inte till yrkanden. 

Utskottet föreslår att benämningen underrättelseombudsman i paragrafen ändras till underrättelsetillsynsombudsmannen. Dessutom måste 3 mom. justeras så att momentet gäller lämnande av de anmälningar som avses i paragrafen. 

I paragrafen föreskrivs det om de frågor som det ska kunna föreskrivas närmare om genom förordning av statsrådet eller inrikesministeriet. I motiven till bestämmelsen sägs det att det inte är fråga om en individs rättigheter och skyldigheter; om så varit borde det föreskrivas i lag om saken. Enligt propositionsmotiven framgår det av alla bestämmelser som gäller bemyndigande att utfärda förordning att de har avgränsats till tekniska eller förfaringsmässiga omständigheter. 

Grundlagsutskottet menar att den uppfattningen delvis är bristfällig och uppmärksammar att enligt grundlagens 80 § ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag utfärdas genom lag. Det är i grundlagsutskottets mening inte alls klart att exempelvis bemyndigandet i den föreslagna 62 § 1 mom. 4 punkten att genom förordning utfärda bestämmelser om förfarandet vid överföring av uppgifter som ska lämnas ut för brottsbekämpning är lämpligt med avseende på 80 § i grundlagen. Utskottet har nämligen i sin praxis ansett att kravet på bestämmelser i lag enligt 10 § 1 mom. i grundlagen sträcker sig också till möjligheten att överlåta uppgifter via en teknisk anslutning (se t.ex. GrUU 12/2002 rd, s. 5). 

Grundlagsutskottet fäster uppmärksamheten vid att det utifrån 80 § i grundlagen är väsentligt att det finns tillräckligt uttömmande grundläggande bestämmelser i lag om det som ska regleras och att ett bemyndigande i regel bör placeras i samband med den grundläggande bestämmelsen (GrUU 10/2016 rd, s. 5 och GrUU 49/2014 rd, s. 6). Med hänsyn till 80 § i grundlagen bör bemyndigandet formuleras så att det gäller utfärdande av närmare bestämmelser (GrUU 11/2016 rd, s. 3, GrUU 49/2014 rd, s. 5/II). Förvaltningsutskottet bör enligt grundlagsutskottet inte bara precisera bestämmelsen utan också säkerställa att lagstiftningen i sin helhet verkligen innehåller de grundläggande bestämmelserna om de omständigheter om vilka närmare bestämmelser och föreskrifter får utfärdas med stöd av bemyndigandet. Vidare hör det till praxis att placera bestämmelser om bemyndigande att utfärda förordning i anslutning till respektive grundläggande bestämmelse. 

Grundlagsutskottet har i liknande sammanhang erinrat om att bestämmelserna i grundlagen under alla omständigheter direkt begränsar tolkningen av bemyndigandebestämmelser och innehållet i bestämmelser som utfärdas med stöd av bemyndigandena, och att det därmed inte går att genom förordning eller föreskrifter utfärda allmänna rättsregler om frågor som hör till området för lag (t.ex. GrUU 10/2014 rd, s. 3/I, GrUU 58/2010 rd, s. 3/I—II och GrUU 44/2010 rd, s. 4/II). 

Med hänsyn till detta föreslår förvaltningsutskottet att 62 § med bemyndiganden att utfärda förordning stryks och att bemyndigandena i stället placeras i anslutning till följande grundläggande bestämmelser: 4 § om de allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning, 36 § om skyddande av civil underrättelsehämtning, 48 om protokoll, 54 § samarbete med militärunderrättelsemyndigheterna, 55 § om samarbete med andra myndigheter, företag och sammanslutningar, 56 § om samordning av hemlig informationsinhämtning, 57 § om samordning av underrättelseverksamheten, 59 § om inrikesförvaltningens övervakning av den civila underrättelseinhämtningen och 60 § om extern övervakning av den civila underrättelseinhämtningen. 

Förvaltningsutskottet föreslår med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande att bemyndigandet att utfärda förordning i paragrafens 1 mom. 4 punkt inte alls tas in i lagen. Vidare anser utskottet att det i fråga om organiserandet av skyddspolisens internationella samarbete inte behövs något särskilt bemyndigande enligt vilket inrikesministeriet skulle få utfärda närmare bestämmelser i ämnet. Utskottet anser att man bör undvika att i lagen ta in bestämmelser som endast skulle innebära en precisering av rättigheter och skyldigheter, vilket det skulle bli fråga om i en förordning av inrikesministeriet. 

2 Lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik

I 1 kap. i polislagen finns bestämmelser om respekt för de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna (2 §), proportionalitetsprincipen (3 §), principen om minsta olägenhet (4 §) och principen om ändamålsbundenhet (5 §). Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik ska innehålla normer som motsvarar dessa bestämmelser. Dessutom är det nödvändigt att tillfoga ett uttryckligt och adekvat utarbetat diskrimineringsförbud vilket är ett villkor för att behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik får inte heller vara allmän och oriktad uppföljning av datatrafiken. Också det tillägget är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Med undantag av förbudet mot diskriminering föreslår förvaltningsutskottet i likhet med lagutskottet att de bestämmelser som grundlagsutskottet förutsätter inkluderas i 1 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik som följer: 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det med tanke på den risk för profilering som underrättelseinhämtningen är förknippad med är nödvändigt att i lagen också ta in ett uttryckligt och korrekt formulerat förbud mot diskriminering. Förvaltningsutskottet föreslår att en sådan bestämmelse införs i paragrafens 3 mom. Det står enligt utskottet klart att alla former av diskriminering också annars är förbjudna med stöd av bland annat de allmänna rättsprinciperna, de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och även utifrån polislagens proportionalitetsprincip och ändamålsbundenhetsprincip. Detta gäller såväl underrättelseverksamhet som utövande av offentlig makt under tjänsteansvar i allmänhet. Bestämmelserna ska tillämpas i enlighet med det ändamål för vilket de har stiftats. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt dess 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I förarbetena till reformen gällande de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 42/II) och i grundlagsutskottets praxis i frågan görs en åtskillnad mellan paragrafens jämlikhetsklausul (1 mom.) och diskrimineringsförbud (2 mom.). 

I artikel 21 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har diskrimineringsförbudet formulerats på samma sätt som i 6 § 2 mom. i grundlagen. Artikeln förbjuder all diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. I artikeln förbjuds också all diskriminering på grund av nationalitet inom tillämpningsområdet för fördragen, dock utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i dem. I grundrättighetsstadgan finns också en allmän jämlikhetsartikel ("Likhet inför lagen"). Enligt artikel 20 är alla människor lika inför lagen. 

Enligt diskrimineringsförbudet i artikel 14 i Europakonventionen ska åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan diskriminering på någon grund såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 

Förvaltningsutskottet föreslår med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande GrUU 75/2018 rd att 1 § 3 mom. i lagförslag 2 utformas så att det innehåller ett uttryckligt diskrimineringsförbud och får följande lydelse: "Inriktningen av en åtgärd inom underrättelseinhämtning som avser datatrafik får inte utan godtagbart skäl grunda sig på en persons kön, ålder, ursprung, nationalitet, bosättningsort, språk, religion, övertygelse, åsikt, politiska verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuella läggning eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person." 

I det 4 mom. som förvaltningsutskottet föreslår föreskrivs om ett uttryckligt förbud mot allmän och oriktad övervakning av datatrafik. Utskottet konstaterar att ett förbud mot allmän och oriktad övervakning (massövervakning) kan härledas redan ur dess förslag till 1 § (tillämpningsområde), 2 (definitioner), 3 § (föremål för underrättelseinhämtning som avser datatrafik), 4 (förutsättningar för användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik) och 5 § (inriktande av underrättelseinhämtning som avser datatrafik). I viket fall förtydligar utskottets förslag till 1 § 4 mom. regleringen. 

I paragrafen anges inte vad som avses med sökbegrepp eller en mängd sökbegrepp. Enligt 2 mom. får ett sökbegrepp som beskriver innehållet i ett meddelande användas endast i vissa exceptionella situationer. Begreppet sökbegrepp är av högsta vikt vid inriktningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Med hänsyn till kravet på noggrann avgränsning och exakthet samt de grundrättighets- och människorättsaspekter som anknyter till underrättelseinhämtning som avser datatrafik, föreslår förvaltningsutskottet att grundlagsutskottets utlåtande beaktas genom att det i en ny 4 punkt föreskrivs om grunderna för ett sökbegrepp. Vidare föreslår utskottet att det i en ny 5 punkt införs en definition av begreppet "kategori av sökbegrepp", som används i 7 § i lagförslaget. 

Förvaltningsutskottet anser att en grund för godtagbarheten för ett sökbegrepp är att det så exakt och avgränsat som möjligt selekterar den datatrafik som är föremål för underrättelseinhämtning som avser datatrafik och ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden endast i den omfattning som är nödvändig för att uppnå syftet med underrättelseinhämtningen. Vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik får det inte användas bredare sökbegrepp än vad som är nödvändigt med hänsyn till den verksamhet som är föremål för inhämtningen och allvarligt hotar den nationella säkerheten. Grunden för godtagbarheten för en kategori av sökbegrepp är förutom den nämnda arten hos ett sökbegrepp som hör till en enskild kategori också att sökbegreppen inom kategorin beskriver samma frågekomplex och har ett tillräckligt nära samband. När ett sökbegrepp bestäms ska skyddspolisen också beakta de polisrättsliga principer som begränsar dess prövningsrätt, liksom också det uttryckliga diskrimineringsförbud som föreslås ingå i bestämmelsen om lagens tillämpningsområde. Principerna är generella, men framgår indirekt på nytt också av ordalydelsen i flera enskilda bestämmelser i polislagen. 

Grundlagsutskottet förutsätter dessutom i sitt utlåtande att det till lagen fogas en definition av begreppet statlig aktör. Förvaltningsutskottet föreslår därför att det till paragrafen fogas en ny 6 punkt med en definition av statlig aktör. Med statlig aktör avses en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör samt den som är i dennes tjänst eller lyder under och styrs av denne. Begreppet statlig aktör behandlas också i propositionsmotiven (s. 189). 

Förvaltningsutskottet föreslår att 2 § godkänns med följande innehåll: 

I paragrafen föreskrivs om de föremål om vilka information får inhämtas med stöd av lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. I lagen finns en uttömmande förteckning över föremålen. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik får enligt 3 § användas för att inhämta information om terrorism, illegal underrättelseverksamhet som en främmande stat riktar mot Finland, massförstörelsevapen och verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner. En motsvarande förteckning finns i den föreslagna 5 a kap. 3 § i polislagen. 

Förvaltningsutskottet hänvisar till det som nämnts ovan i detaljmotiveringen till 3 § i lagförslag 1 och föreslår att paragrafen godkänns med samma innehåll som utskottet ovan föreslår för 5 a kap. 3 § i polislagen. 

I paragrafen föreskrivs det om förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. Enligt 1 mom. är ett allmänt villkor för användningen av metoderna för civil underrättelseinhämtning att man genom metoden med fog kan antas få information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten (en motsvarande bestämmelse finns i 5 a kap. 4 § i lagförslag 1). Enligt propositionsmotiven förutsätter all underrättelseinhämtning som avser datatrafik att "verksamhetens resultat motiverats" eller att det finns "en motiverad förväntan på resultat". 

Grundlagsutskottet har med emfas framhävt (GrUB 4/2018 rd, s. 8—9) det krav på nödvändighet som är förenat med 10 §:n 4 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har konstaterat att en inskränkning av hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är tillåten bara om det inte är möjligt att inhämta information genom mindre ingrepp. Av detta följer enligt grundlagsutskottets uppfattning att det måste ställas upp ett nödvändighetskrav som allmän förutsättning för underrättelseverksamheten. Ett sådant tillägg till 4 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik och 5 a kap. 4 § i polislagen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Underrättelseverksamhetens särprägel och den föreslagna regleringens stora räckvidd talar enligt grundlagsutskottet för att 4 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik preciseras också på så sätt att det till förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning fogas ett krav på att den information som kan antas inhämtas är viktig. Därigenom kan också användningen av metoderna för underrättelseinhämtning inriktas bättre och med beaktande av proportionalitetsprincipen 

Förvaltningsutskottet föreslår dessutom att 1 mom. kompletteras så att det tydligare framgår att underrättelseinhämtning som avser datatrafik är en metod för underrättelseinhämtning som tillämpas i sista hand, jämfört med de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 5 a kap. i polislagen. 

Om användningen av sökbegrepp för underrättelseinhämtning som avser datatrafik inte gäller enbart en främmande stats eller därmed jämförbar aktörs datatrafik är enligt 2 mom. ett villkor dessutom att underrättelseinhämtningen kan antas vara nödvändig på grund av den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtningen och som utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att paragrafen godkänns med samma innehåll som 1 och 3 mom. i den föreslagna 5 a kap. 4 § i polislagen Med anledning av det föreslagna "nödvändighetskravet" i 1 mom. föreslår utskottet att 2 mom. ändras så att det gäller enbart statliga aktörer, varvid nödvändighetskravet kan ändras till ett behövlighetskrav. 

Med hänvisning till grundlagsutskottets ställningstagande om bemyndigande att utfärda förordning föreslår förvaltningsutskottet att det till 4 § om de allmänna förutsättningar för användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om organiserandet av användningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik får utfärdas genom förordning av statsrådet. Ett motsvarande bemyndigande finns i det av utskottet föreslagna 5 kap. 4 § 6 mom. i polislagen. 

Enligt 1 mom. ska domstolen besluta om underrättelseinhämtning som avser datatrafik på skriftligt yrkande av chefen för skyddspolisen. I 2 mom. föreskrivs vad som ska nämnas i ett yrkande och i ett beslut om underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Hit hör enligt 3 punkten i momentet de fakta som ligger till grund för förutsättningarna för användningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Förvaltningsutskottet föreslår att 3 punkten preciseras så att det i yrkandet och beslutet ska nämnas de fakta som förutsättningarna för och effektiviteten hos användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik grundar sig på. I den föreslagna 4 § föreskrivs det om förutsättningarna för användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. I den form förvaltningsutskottet föreslår är med stöd av 4 § 1 mom. i lagförslaget en allmän förutsättning för användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik att användningen av den är nödvändig för att få viktig information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten samt att informationen inte kan erhållas på något annat sätt. De förutsättningar som avses i 2 mom. 3 punkten omfattar därmed bland annat nödvändighet, effektivitet och ett krav på att åtgärden vidtas i sista hand. 

Enligt grundlagsutskottet måste underrättelsetillsynsombudsmannen ha samma rätt att undersöka upptagningar som uppkommit vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning som tillfaller domstolen och andra parter enligt 5 a kap. 43 § 14 mom. i förslaget till polislag och 14 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Ändringen är en förutsättning för att lagförslagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

I 1 mom. i de nämnda paragraferna sägs att enligt förordnande av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen eller anvisning av domstolen får upptagningarna undersökas även av en annan polisman, av en expert eller av någon annan som anlitas för inhämtande av information. Grundlagsutskottet anser att regleringen är problematiskt öppen med hänsyn till 124 § i grundlagen, och det kan enligt utskottet inte anses lämpligt att utifrån en så öppen reglering överlåta undersökningen av upptagningar som erhållits i underrättelseverksamheten till utomstående personer som inte heller förutsätts vara tjänstemän. Grundlagsutskottet anser att den roll som tilldelas en utomstående expert eller annan person som avses i den föreslagna lagstiftningen och som används som hjälp i civil underrättelseinhämtning måste begränsas till enbart assistans till myndigheten. Undersökningen av upptagningar måste för en sådan persons del bindas till en direkt ledning utförd av myndigheten. Vidare måste det föreskrivas om tjänsteansvar för en person som assisterar myndigheten. Utan dessa ändringar kan lagförslagen inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet anser också att det i lagen bör föreskrivas mer exakt om den personkrets som kan komma i fråga som en annan person som bistår vid informationsinhämtningen. Dessutom måste det i lagen säkerställas att de personer utanför myndighetsapparaten som avses i bestämmelsen har de kunskaper och färdigheter och den erfarenhet som krävs för en ändamålsenlig skötsel av uppdraget. 

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet att det också till 14 § 1 mom. i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik, på samma sätt som i det föreslagna 5 a kap. 43 § 1 mom. i polislagen, fogas att också underrättelsetillsynsombudsmannen eller en av denne utsedd tjänsteman har rätt att undersöka upptagningar. 

Av lagutskottets utlåtande framgår det, enligt utredning till det utskottet, att anlitandet av en utomstående expert eller annan person innebär att en utomstående person bistår vid utredningen av innehållet i en upptagning som underrättelsemyndigheten redan har inhämtat. Det är alltså inte frågan om att en sådan person skulle ges i uppdrag att inhämta underrättelser i strid med 124 § i grundlagen. Biståndet kan exempelvis gälla tolkning, översättning eller hävning av ett tekniskt skydd. Förvaltningsutskottet konstaterar att anlitandet av en person för inhämtande av information avser undersökning av information som framgår av upptagningarna. Upptagningar undersöks uttryckligen för att hitta information i dem. Det är alltså inte fråga om något separat underrättelseinhämtningsuppdrag. 

Vidare måste det föreskrivas om tjänsteansvar för en utomstående sakkunnig eller annan person. Ställningen som tjänsteman är speciell och för med sig ett större ansvar för fel som inträffar i arbetet, det vill säga ett tjänsteansvar. De allmänna grunderna för tjänsteansvar finns 2 § 3 mom. och 118 § i grundlagen. Tjänsteansvaret har av hävd ansetts omfatta såväl straffrättsligt som skadeståndsrättsligt ansvar. Också den skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen har i grundlagsutskottets tidigare praxis ansetts i princip förutsätta att fysiska personer som sköter sådana uppgifter gör det under tjänsteansvar (se t.ex. GrUU 8/2014 rd, s. 5/I, GrUU 29/2013 rd, s. 2, GrUU 18/2007 rd, s. 6/II, GrUU 20/2006 rd, s. 2 och GrUU 33/2004 rd, s. 7/I). 

Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar och tjänstebrott finns i 40 kap. i strafflagen (39/1889). Det straffrättsliga tjänsteansvaret sträcker sig med stöd av definitionsbestämmelsen i 40 kap. 11 § 5 punkten också till utövande av offentlig makt utanför myndighetsorganisationen. Med uttrycket person som utövar offentlig makt avses enligt bestämmelsen för det första den till vars uppgifter enligt lag eller förordning hör att meddela för andra bindande förordnanden eller att besluta om andras intressen, rättigheter eller skyldigheter eller som med stöd av lag eller förordning i sin uppgift reellt ingriper i någon annans intressen eller rättigheter. För det andra avses den som enligt lag eller förordning eller enligt ett uppdrag som han eller hon med stöd av lag eller förordning fått av en myndighet deltar i beredningen av sådana beslut som avses ovan på det sätt som anges i bestämmelsen. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i sin tur i skadeståndslagen (412/1974). 

I paragrafen bör det dessutom föreskrivas om den direkta ledning och övervakning av utomstående sakkunniga och andra personer som undersöker upptagningar. Likaså bör det föreskrivas att dessa personer ska ha de kunskaper och färdigheter samt den erfarenhet som behövs för att utföra uppdraget. Denna ändring begränsar också den personkrets som kan komma i fråga för uppdraget. 

Förvaltningsutskottet föreslår i likhet med lagutskottet att 14 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik ändras på samma sätt som utskottet föreslagit i fråga om 5 a kap. 43 § i polislagen. 

Enligt paragrafen ska skyddspolisen utan ogrundat dröjsmål upprättas ett protokoll över användningen av metoden, efter det att användningen av en metod för underrättelseinhämtning upphört. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om dokumenteringen av åtgärderna för övervakningen. Med åtgärder avses de åtgärder som skyddspolisen får vidta med stöd av lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Det täcker bland annat registrering av användning av metoder för underrättelseinhämtning som avser datatrafik, registrering av att en uppgift som omfattas av utplåningsskyldigheten utplånats, delvist upphörande av användningen av sökbegrepp vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik under den tid ett uppdrag pågår samt varför användningen av sökbegreppet upphört, bedömning av betydelsen hos uppgifter som erhållits genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik och uppskjutande av anmälan till brottsbekämpningen. 

Förvaltningsutskottet understryker att noggranna protokollsanteckningar om åtgärderna inom den civila underrättelseinhämtningen är av vikt för tillsynen över och uppföljningen av verksamheten. Det är viktigt att i protokollet anteckna inte bara den inhämtade informationen utan också uppgift om att information har utplånats. Det är i fråga om protokollföringen enligt utskottet synnerligen viktigt att statsrådets förordning i frågan beaktar inte bara utplåningen av upptagningar och handlingar eller av information i dessa utan också grunden för att informationen har utplånats. Det kan bli aktuellt exempelvis när myndigheten med stöd av förbudet mot informationsinhämtning i 5 a kap. 41 § i polislagen och 12 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik är skyldig att genast när det framkommit vilken art informationen är av utplåna meddelanden eller information som förmedlats mellan en journalist och dennes källa. 

Utskottet anser att protokollföringen bland annat möjliggör en effektiv laglighetskontroll och att underrättelsemyndigheten själv med stöd av statistiken kan bedöma hur exakt och effektiv inriktningen av åtgärderna inom den civila underrättelseinhämtningen är. Därigenom kan den också självständigt vidta behövliga åtgärder för att utveckla och förbättra verksamheten. 

I den föreslagna 20 § föreskrivs det om underrättelse om användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Enligt den nämnda 20 § gäller skyldigheten att lämna underrättelse om underrättelseinhämtning som avser datatrafik endast i situationer där innehållet i ett meddelande eller i lagrad information har klarlagts manuellt. Förslaget betyder att underrättelseskyldighet aldrig skulle föreligga enbart på grundval av behandling av meddelandens identifieringsuppgifter, även om denna behandling sker manuellt. Det föreligger ingen skyldighet att underrätta om underrättelseinhämtning som avser datatrafik i det fall att informationen har utplånats med stöd av 9 § 2 mom. (domstolen anser att det inte funnits förutsättningar för underrättelseinhämtning) eller 15 § (skyldighet att i vissa situationer utplåna information). 

Enligt bestämmelsen föreligger inte heller skyldighet att underrätta om underrättelseinhämtning i det fall att föremålet för inhämtningen finns utomlands. Av bestämmelsen framgår inte huruvida det som avses är vistelseorten vid tidpunkten för åtgärden eller situationen vid tidpunkten för underrättandet. 

Enligt grundlagsutskottets uppfattning finns det skäl att anse att skyldigheten att underrätta om användning av hemliga metoder för underrättelseinhämtning utgör ett centralt element i de rättsskyddsgarantier som anknyter till dessa metoder. Identifieringsuppgifter som anknyter till elektronisk kommunikation samt möjligheten att sammanställa och kombinera dem kan likväl vara problematiska med hänsyn till skyddet för privatlivet på så sätt att en sådan uppdelning av skyddet i ett kärnområde och ett randområde som avses i propositionen (s. 284) inte alltid är motiverad, utan man måste på ett allmännare plan fästa vikt också vid hur betydelsefulla begränsningarna är (GrUU 18/2014 rd). Enligt grundlagsutskottet är det exempelvis utifrån geografisk information eller identifieringsuppgifter om besökta webbplatser möjligt att tämligen ingående utreda information som hör till privatlivets kärnområde, till exempel uppgifter om personens politiska övertygelse eller sociala relationer. Det är därför nödvändigt att skyldigheten att underrätta om åtgärder utsträcks också till manuell hantering av identifieringsuppgifter för meddelanden. Den här ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottets utlåtande innebär att det till paragrafen måste fogas ett omnämnande av de identifieringsuppgifter som avses i 5 kap. 8 § i polislagen. Därmed utsträcks skyldigheten att underrätta om åtgärder också till manuell hantering av identifieringsuppgifter för meddelanden. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att det i fråga om underrättelseskyldigheten är avgörande var föremålet för inhämtningen befann sig vid tidpunkten för underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Utskottet föreslår att paragrafens bestämmelser preciseras. 

För att datatrafik ska kunna bli föremål för underrättelseinhämtning som avser datatrafik måste kommunikationen överskrida Finlands gränser. Om en person som är varaktigt bosatt i Finland befinner sig utomlands vid tidpunkten för underrättelseinhämtning som avser datatrafik, kan kommunikationen bli föremål för underrättelseinhämtning som avser datatrafik endast om den dirigeras via Finland eller om personen kommunicerar med någon i Finland. Det betyder alltså att om den ena parten, om så bara tillfälligt, vistas utomlands, kommer i vilket fall en underrättelse att lämnas, men den lämnas till den part som befann sig i Finland. 

Förvaltningsutskottet omfattar lagutskottets ställningstagande och föreslår att paragrafen får följande lydelse: 

I paragrafen föreskrivs det om dataöverförarens skyldighet att lämna uppgifter. Det är fråga om motsvarande verksamhet som avses i 98 § i försvarsutskottets betänkande FsUB 4/2018 rd om förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet. De uppgifter som är nödvändiga för att inrikta underrättelseinhämtning som avser datatrafik och som avses i paragrafen ska enligt detaljmotiven i propositionen om militär underrättelseverksamhet gälla nätets tekniska realiseringssätt och topologi t.ex. i fråga om ett visst geografiskt område. Enligt paragrafen ska dataöverföraren inte kunna åläggas att överlåta uppgifter som anknyter till en enskild fysisk eller juridisk person som är kund (RP 203/2017 rd, s. 340). Motiven till bestämmelsen om dataöverförarens skyldighet att lämna uppgifter i förslaget till lag om militär underrättelseverksamhet är relevanta också för den civila underrättelseinhämtningen. 

I paragrafen föreskrivs om den interna övervakningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. För övervakningen svarar chefen för skyddspolisen och av inrikesministeriet. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket det genom förordning av inrikesministeriet får utfärdas närmare bestämmelser om organiserandet av den övervakning vid inrikesförvaltningen som avses i 1 mom. Utskottet konstaterar att övervakningen är uppdelad i dels övervakning som utförs av inrikesministeriet, dels övervakning som utförs av skyddspolisen. Närmare bestämmelser kan utfärdas om eventuella samarbetsgrupper och deras verksamhet och uppgifter. När det gäller utredningar som ska lämnas får närmare bestämmelser ges exempelvis om utredningarnas innehåll och om hur ofta de ska lämnas. Utskottet framhåller att aktuella och heltäckande utredningar bidrar till en effektiv övervakning och ger ministeriet en lägesbild av hur underrättelseinhämtningen avseende datatrafik fungerar. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska inrikesministeriet årligen lämna en berättelse till riksdagens justitieombudsman och underrättelseombudsmannen om hur metoderna för underrättelseinhämtning har använts och användningen övervakats samt hur skyddandet av den civila underrättelseinhämtningen har använts och användningen övervakats. Av 2 mom. framgår informativt att bestämmelser om laglighetskontrollen av underrättelseverksamheten finns i lagen om övervakning av underrättelseverksamheten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att paragrafens 1 och 2 mom. ändras så att tjänstebenämningen underrättelseombudsman i enlighet med grundlagsutskottets betänkande GrUB 9/2018 rd ändras till underrättelsetillsynsombudsman. Utskottet föreslår dessutom att 1 mom. ändras så att inrikesministeriet ska lämna berättelsen också till riksdagens underrättelsetillsynsutskott. 

Utskottet föreslår att det till paragrafens 2 mom. fogas en informativ hänvisning om att det i riksdagens arbetsordning finns närmare bestämmelser om den parlamentariska kontrollen av underrättelseverksamheten. 

Förvaltningsutskottet föreslår att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om de utredningar som ska ges för övervakningen av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Närmare bestämmelser om innehållet i de utredningar som görs om underrättelseinhämtning som avser datatrafik kan utfärdas på samma sätt som det föreskrivs exempelvis i 3 kap. 22 § i den gällande förordningen om förundersökning, tvångsmedel och förtäckt inhämtande av information (122/2014). Utskottets förslag till ändringar av paragrafen motsvarar de ändringar som utskottet föreslår i 5 a kap. 60 § i lagförslag 1. 

I paragrafen åläggs skyddspolisen skyldighet att informera underrättelseombudsmannen om de tillstånd och beslut som domstolen har meddelat med stöd av denna lag så snart som möjligt efter det att de har meddelats. Förvaltningsutskottet föreslår att tjänstebenämningen ändras till underrättelsetillsynsombudsmannen i såväl paragrafrubriken som paragraftexten. Vidare föreslår utskottet att det till paragrafen fogas en hänvisning till 5 a kap. 61 § i polislagen, där det föreskrivs närmare om de anmälningar som ska göras till underrättelsetillsynsombudsmannen. 

Förvaltningsutskottet har föreslagit att det i 5 a kap. 61 § 1 och 2 mom. föreskrivs om anmälningar till underrättelsetillsynsombudsmannen på samma sätt som i 1 mom. 2 punkten i denna paragraf. 

I 62 § i propositionens lagförslag 1 finns samlade de bemyndiganden att utfärda förordning som anknyter till 5 a kap. i polislagen. I 27 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik samlas å sin sida de bemyndiganden att utfärda förordning i anknytning till underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Förvaltningsutskottet har ovan föreslagit att bemyndigandena att utfärda förordning på det sätt som grundlagsutskottet anser vara korrekt ska placeras i anslutning till varje grundläggande bestämmelse i 5 a kap. i lagförslag 1, och utskottet föreslår motsvarande reglering i den föreslagna lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. Förvaltningsutskottet föreslår därför att 27 § med bemyndiganden att utfärda förordning stryks. Förvaltningsutskottet hänvisar i tillämpliga delar till det som sagts i de allmänna motiven och i motiven till 5 a kap. 62 § i polislagen. Förvaltningsutskottet föreslår därför att 27 § med bemyndiganden att utfärda förordning stryks och att bemyndigandena i stället placeras i anslutning till följande grundläggande bestämmelser: 19 § om protokoll, 24 § om inrikesförvaltningens övervakning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik och 25 § om extern övervakning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. 

4. Lagen om ändring av lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet

I propositionen föreslås det att paragrafen ändras så att skyddspolisens funktionella informationssystem även kan innehålla uppgifter som måste behandlas för att det ska vara möjligt att skydda den nationella säkerheten eller avslöja brott. Bakgrunden till förslaget är bestämmelsen om tryggande av den nationella säkerheten och avslöjandet av brott i 1 kap. 1 § 1 mom. i polislagen. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att det i 5 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet fortfarande finns en bestämmelse om utredning av brott. Utskottet föreslår att paragrafen ändras, eftersom skyddspolisens befogenhet att utreda brott upphör i samband med den nya underrättelselagstiftningen. Samtidigt beaktar utskottet i tillämpliga delar den nya ordalydelse som tillämpas i 48 § i förslaget till ny lag om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet RP 242/2018 rd. 

5. Lagen om ändring av 9 kap. 6 § i förundersökningslagen

Förvaltningsutskottet föreslår att det till bestämmelsen om förundersökningsprotokoll i 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen (805/2011) fogas ett omnämnande av att sådan information som avses i den ovan behandlade 5 a kap. 44 § i lagförslag 1 ska lämnas ut på samma sätt som överskottsinformation. Momentet ingår inte i propositionen. Bestämmelsen måste också beakta motsvarande ändringsbehov i 17 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik ( / ) och i 79 och 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (76 och 77 § i RP 203/2017 rd). I den form som beaktar propositionen om militär underrättelseverksamhet får lagutskottets förslag till 9 kap. 6 § 2 mom. i förundersökningslagen följande lydelse: 

Förvaltningsutskottet konstaterar att den föreslagna ändringen betyder att det i förundersökningsprotokollet ska göras en anteckning om vilken information som lämnats med stöd av 5 a kap. 44 § i polislagen eller 79 eller 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet som har använts vid utredningen av brottet. 

I enlighet med 5 a kap. 44 § i polislagen eller 79 eller 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet beslutar domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken om användningen av information som lämnas med stöd av bestämmelserna. Enligt 17 § i förslaget till lag om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik ska bestämmelserna i 5 a kap. 44 § i polislagen tillämpas på utlämnade av information som erhållits genom underrättelseinhämtning som avser datatrafik för brottsbekämpning. 

Det hör till åklagarens uppgifter att bedöma vilken bevisning som ska föreläggas domstolen i ett ärende. Dessutom måste en misstänkt kunna vara beredd på att information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning kan komma att användas som bevisning mot honom eller henne. Inom ramen för det förundersökningssamarbete som avses i lagens 5 kap. ska förundersökningsmyndigheten och åklagaren vid behov redan innan förundersökningsprotokollet är klart behandla frågan om huruvida det är motiverat att i utredningen av ett brott använda information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning. 

Det är ur den misstänktes perspektiv fråga om att trygga rätten till rättvis rättegång, och ur åklagarens perspektiv fråga om att få tillgång till information som är viktig med avseende på åtalsprövningen. Åklagaren är också skyldig att bevaka att straffprocessen är rättvis. Det kan också för domstolsbehandlingen i vissa fall vara viktigt att domstolen får kännedom om att information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning används för utredning av brott. 

6. Lag om ändring av strafflagen

16 kap. Om brott mot myndigheter

Förvaltningsutskottet hänvisar till det som sägs ovan i fråga om 5 a kap. 57 § i polislagen och föreslår att det till 16 kap. 20 § i strafflagen fogas ett nytt 4 mom. Enligt momentet ska vid tillämpningen av 1—3, 13 och 14 § i strafflagens 16 kap. sådana utländska tjänstemän som på det sätt som avses i 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen eller 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet använder en metod för underrättelseinhämtning på finskt territorium jämställas med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad. 

Bestämmelser om brott som begås av eller mot utländska underrättelsetjänstemän i Finland bör införas i de bestämmelser där det konstateras för vilka brott och under vilka förutsättningar bestämmelserna om tjänstebrott och brott mot tjänsteman ska tillämpas på utländska tjänstemän (16 kap. 20 § och 40 kap. 12 § i strafflagen). 

Den föreslagna bestämmelsen behövs för att alla sådana utländska tjänstemän som med stöd av 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen eller 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet är verksamma på finskt territorium ska omfattas av samma bestämmelser i strafflagen som de tjänstemän från en främmande stat som är verksamma på finskt territorium med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse. 

Bestämmelser om brott mot tjänstemän finns i 16 kap. i strafflagen (39/1889). Utländska tjänstemän jämställs med finländska tjänstemän i samband med motstånd eller brott mot tjänsteman. På brott mot dem kan bland annat bestämmelserna om våldsamt motstånd mot tjänsteman, tredska och usurpation av tjänstemannabefogenhet i strafflagen (SL 16:20) tillämpas. Om en sådan utländsk tjänstemän dödas uppsåtligen under eller på grund av en tjänsteåtgärd kan detta betraktas som mord (SL 21:18). Begreppet utländsk tjänsteman definieras i 40 kap. 11 § 4 punkten i strafflagen. 

Relevanta brott som utländska tjänstemän kan utsättas för eller begå när de utför underrättelseuppdrag i Finland är med stöd av 16 kap. 20 § i strafflagen de brott som är straffbara enligt 16 kap. 1—3, 13 och 14 § i samma lag. I fråga om 40 kap. i strafflagen är de brott som är straffbara enligt 1—3, 5 och 7—10 § relevanta. Dessutom måste kapitlets 14 § om avsättningspåföljd beaktas. 

Tillämpningen av bestämmelserna i 16 kap. i strafflagen är teoretisk i det internationella underrättelsesamarbetet, eftersom en tjänsteman som utövar underrättelseinhämtning mer sällan handlar så att en person som riktar ett brott mot honom eller henne är medveten om att han eller hon är underrättelsetjänsteman från en främmande stat. För att göra sig skyldig till de gärningar som avses i 16 kap. i strafflagen förutsätts det uppsåt i fråga om att föremålen för gärningen är en tjänsteman. 

21 kap. Om brott mot liv och hälsa

Paragrafen ingår inte i propositionen, men utskottet föreslår att det görs en motsvarande ändring som i 16 kap. 20 § i strafflagen, det vill säga att det till paragrafen fogas en hänvisning till 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen och 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet. Det är fråga om bestämmelsen om tillämpningsområdet för 21 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten. 

40 kap. Om tjänstebrott

Paragrafen ingår inte i propositionen, men utskottet föreslår att det görs en motsvarande ändring som 16 kap. 20 § och 21 kap. 8 § i strafflagen, det vill säga att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. med en hänvisning till 5 a kap. 4 § 4 mom. i polislagen och 5 § 6 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet. Därigenom blir det gällande 4 mom. nytt 5 mom. och det gällande 5 mom. nytt 6 mom. Utskottet föreslår att det i det nya 4 mom. införs en hänvisning till 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen och 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet. 

Bestämmelser om brott mot tjänstemän finns i 40 kap. i strafflagen. Bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar gäller enligt 40 kap. 12 § 3 mom. i strafflagen också utländska tjänstemän. På utländska tjänstemän som med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse på finskt territorium utför kontroll, övervakning, förföljande, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning, eller som på finskt territorium med stöd av lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden utför förundersökning eller andra tjänsteuppdrag på basis av en begäran om rättshjälp som har framställts eller godkänts av en finsk myndighet tillämpas även, med undantag för avsättningspåföljden, 5 och 7—10 § i 40 kap. i strafflagen. 

8. Lagen om ändring av lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar

Förvaltningsutskottet föreslår att tjänstebenämningen i 2 mom. ändras till underrättelsetillsynsombudsmannen. 

Utskottet föreslår att 12 § ändras på samma sätt som 5 §. 

Utskottet föreslår att tjänstebenämningen i 2 mom. ändras på samma sätt som i 5 och 12 §. 

9. Lag om ändring av 5 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål (Ny)

5 kap. Om väckande av åtal

Stämningsansökan

I paragrafen föreskrivs det om vilka omständigheter som ska uppges i en stämningsansökan. Förvaltningsutskottet föreslår att det till 1 mom. fogas en ny 9 punkt, varvid gällande 9 och 10 punkten blir 10 och 11 punkt. Enligt den nya 9 punkten ska i stämningsansökan uppges också information som lämnats med stöd av 5 a 44 § i polislagen, 17 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (/) eller 79 eller 80 § i lagen om militär underrättelseverksamhet ( / ) och som åklagaren tänker använda som bevis, samt motivering till att denna information används. 

Enligt 5 a kap. 44 § i polislagen och 79 § 5 mom. och 80 § 5 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet beslutar domstolen i samband med behandlingen av huvudsaken om användningen av information som lämnas med stöd av bestämmelserna. I 17 § i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (/) finns en hänvisning till 5 a kap. 44 § i polislagen. 

Genom den nya punkten säkerställs att domstolen har faktiskt möjlighet att bedöma om information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning ska få användas. Samtidigt ska åklagaren redan före rättegången bedöma om det är motiverat att använda information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning. Genom att omständigheten ska uppges i stämningsansökan, kan dessutom en misstänkt bereda sig på att information som erhållits genom en metod för underrättelseinhämtning kan komma att användas som bevisning mot honom eller henne. 

Som motivering till ändringsförslaget hänvisar förvaltningsutskottet även till det som sagts i motiven till 5 a kap. 44 § i polislagen. Förvaltningsutskottet föreslår att den nya 9 punkten får följande lydelse: 

Därmed blir gällande 3 § 9 och 10 punkten 3 § 10 och 11 punkten.