Lagförslag 1. Lagen om infrastruktur för distribution av alternativa drivmedel inom transportsektorn

4 §. Rätt att få information.

Enligt justitieministeriet verkar motiveringen till 4 § gälla situationer där det är nödvändigt att få information trots skyldigheten att iaktta sekretess särskilt i fråga om företagshemligheter. Justitieministeriet anser att det för att precisera rätten att få information är möjligt att ytterligare pröva en precisering av bestämmelsen så att den gör det möjligt att bryta sekretessen bara i fråga om skyddet för företagshemligheter men inte i fråga om andra sekretessgrunder. 

Kommunikationsministeriet bedömer att en avgränsning uteslutande till information om företagshemligheter tillgodoser Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information för att kunna fullgöra den föreslagna tillsynsuppgiften i tillräcklig utsträckning. Utskottet har därför preciserat paragrafen så att den gäller sekretessbestämmelser om företagshemligheter. 

Lagförslag 2. Lagen om ändring av 4 och 9 § i lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning

7 §. Utrustande av befintliga byggnader med laddningspunkter för elfordon.

Genom den gällande lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning (733/2020, nedan lagen om laddningspunkter) har vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/844 om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda och av direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet genomförts. Vid utfrågningen av sakkunniga fästes utskottets uppmärksamhet vid det nationella genomförandet av lagen om laddningspunkter. Enligt utredning är skyldigheten att installera laddningspunkter för elbilar i den gällande lagen om laddningspunkter strängare i Finland än vad det gällande direktivet om byggnaders energiprestanda förutsätter. Enligt utredningen finns det också betydande skillnader i genomförandet av direktivet mellan medlemsstaterna. 

Enligt 7 § i lagen om laddningspunkter ska byggnadens ägare se till att ibrukvarande byggnader som inte är bostadshus och som har mer än 20 parkeringsplatser i byggnaden eller på fastigheten har minst en laddningspunkt installerad senast den 31 december 2024.  

Genom paragrafen har artikel 8.3 i direktivet genomförts nationellt. Enligt artikeln ska medlemsstaterna senast den 1 januari 2025 föreskriva om krav på installation av ett lägsta antal laddningspunkter i alla byggnader som inte är bostadshus och som har fler än 20 parkeringsplatser.  

Enligt artikel 8.4 får medlemsstaterna besluta att inte fastställa eller tillämpa de krav som avses i punkterna 2 och 3 på byggnader som ägs och används av små och medelstora företag enligt definitionen i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG (*4). 

Denna möjlighet till undantag har i Finland genomförts genom 10 § i lagen om laddningspunkter, där det står att vad som föreskrivs i 5 § 3 och 4 mom., 6 § 3 och 4 mom. och 7 § gäller inte installation av laddningspunkter eller beredskap för laddningspunkter i anslutning till byggnader som ägs och används av sådana mikroföretag som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. 

I sitt svar under utfrågningen lät miljöministeriet utskottet förstå att Finland hade nyttjat alla möjligheter till undantag. En senare utredning från kommunikationsministeriet visar att möjligheten till undantag enligt 10 § i lagen om laddningspunkter uteslutande gäller mikroföretag som avses i kommissionens rekommendation. Artikel 8.4 tillåter att undantaget även tillämpas på små och medelstora företag. 

Enligt artikel 1 i bilagan till kommissionens rekommendation, som det hänvisas till i 10 § i lagen om laddningspunkter, ska varje enhet, oberoende av juridisk form, som bedriver en ekonomisk verksamhet anses som ett företag. Som företag anses således sådana enheter som utövar ett hantverk eller annan verksamhet enskilt eller inom familjen, personsammanslutningar eller föreningar som bedriver en regelbunden ekonomisk verksamhet. 

Kommissionens tillkännagivande 2016/C 262/01 (nedan tillkännagivandet) om artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tar ställning till definitionen av företag med avseende på reglerna om statligt stöd. Enligt tillkännagivandet har Europeiska unionens domstol definierat företag som enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras. En enhet som enligt nationell lagstiftning klassificeras som en förening eller en idrottsförening måste dock eventuellt betraktas som ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. 

Klassificeringen av en viss enhet som ett företag beror därför helt och hållet på vilken typ av verksamhet den bedriver. För att klargöra distinktionen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet har domstolen konsekvent slagit fast att all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet. 

Enligt tillkännagivandet är det inte möjligt att upprätta en uttömmande förteckning över verksamheter som alltid skulle ses som ekonomiska eller icke-ekonomiska.verksamheter.  

Utskottet anser att Finland måste dra nytta av möjligheterna till undantag både i lagstiftningen och vid tolkningen av den. Vid tolkningen av begreppet företag ska kommissionens riktlinjer för företag följas, enligt vilka aktörernas juridiska form inte är avgörande utan att deras verksamhet är viktigare. Utskottet föreslår ett uttalande enligt vilket riksdagen förutsätter  

I Tyskland har bestämmelsen nationellt genomförts ägarspecifikt, det vill säga så att om samma ägare har flera fastigheter som omfattas av den skyldighet som avses i bestämmelsen, tillåter den tyska lagstiftningen att fastigheterna ses som en helhet. Ägaren kan då installera antingen en laddningspunkt för varje fastighet eller installera laddningspunkter centraliserat endast för en del av de fastigheter som omfattas av skyldigheten, förutsatt att det totala antalet laddningspunkter som installeras inte sjunker. 

I punkt 3.3.4 i kommissionens rekommendation (EU) 2019/1019 om modernisering av byggnader behandlas kraven för installation av ett lägsta antal laddningspunkter i enlighet med artikel 8.3 i energiprestandadirektivet. Enligt rekommendationen ska medlemsstaterna fastställa krav för installation av ett lägsta antal laddningspunkter för alla byggnader som inte är avsedda för bostäder med mer än 20 parkeringsplatser. Kraven som medlemsstaterna fastställer inom ramen för artikel 8.3 i energiprestandadirektivet kommer att tillämpas individuellt för varje byggnad som inte är avsedd för bostäder med en bilparkering som finns den 1 januari 2025 och som har mer än 20 parkeringsplatser. 

Det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda (EU) 2024/1275 trädde i kraft den 28 maj 2024. Enligt utredning från miljöministeriet kan medlemsstaterna besluta att inte tillämpa de skyldigheter som nämns i direktivet på vissa byggnadskategorier, när kostnaderna för installation av laddningspunkter och kabelrör överstiger minst 10 procent av de totala kostnaderna för en större renovering av byggnaden. Det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda innehåller inte längre några undantag för mikroföretag eller små och medelstora företag. 

Det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda ska genomföras i den nationella lagstiftningen senast den 29 maj 2026. Beredningen av det nationella genomförandet av direktivet har inletts och kommer att göras i nära samarbete med bland annat intressentgrupper som företräder näringslivet och kommunerna. Målet är att tillsammans med intressentgrupperna identifiera kostnadseffektiva och flexibla sätt att genomföra direktivet. Utskottet anser det nödvändigt att också föreningar och andra liknande aktörer som företräder det civila samhället deltar i beredningen av genomförandet av direktivet. 

Dessutom måste man vid genomförandet och tolkningen av det nya direktivet beakta Finlands särskilda förhållanden, kostnadseffektiviteten och ett rationellt genomförande av lagstiftningen. Det behövs också alternativa genomförandemodeller som kan undersökas och bedömas.