Uppläggningen och begreppsapparaten i betänkandet

I betänkandet beskriver utskottet först rättsläget i Finland och i vissa andra länder. Därefter relateras behandlingen av medborgarinitiativet i utskottet samt utskottets bedömningar och slutsatser i frågan. 

Av konsekvensskäl använder sig utskottet av begreppet ”omvändelseterapier” i linje med medborgarinitiativet. Begreppet är i viss mån tvetydigt och rentav missvisande, men enligt uppgifter till utskottet är det ganska etablerat. Begreppet rymmer ett brett spektrum av olika insatser och åtgärder som syftar till att ändra eller osynliggöra en persons sexuella läggning eller könsidentitet. Omvändelseterapier kan till exempel bygga på psykoterapeutisk, medicinsk eller religiös övertygelse, eller på en kombination av dessa, och de kan omfatta olika påtryckningsmedel från lindrig övertalning till våldsamma handlingar. 

Nuläget

Finland har ingen lagstiftning om sådana omvändelseterapier som avses i medborgarinitiativet. Terapierna har inte särskilt förbjudits genom lag och de är inte separat kriminaliserade i strafflagen. 

Att skada någons hälsa är straffbart enligt 21 kap. i strafflagen. Den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa gör sig skyldig till misshandel (21 kap. 5 § i strafflagen). Också försök till misshandel är straffbart. Hälsoskador är utöver fysiska skador bland annat psykiska skador som visar sig som psykiska störningar. För att misshandeln ska vara straffbar krävs det att den är uppsåtlig. En gärning är uppsåtlig, om gärningsmannen avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. 

Den som av oaktsamhet förorsakar någon annan en kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, ska dömas för vållande av personskada (21 kap. 10 § i strafflagen). I 21 kap. i strafflagen föreskrivs det dessutom om dödsvållande (8 och 9 §) och om framkallande av fara för hälsan (13 §). 

Lämnande av osanna eller vilseledande uppgifter kan beroende på fallet uppfylla brottsrekvisitet för bedrägeri (36 kap. 1 § i strafflagen) eller marknadsföringsbrott (30 kap. 1 § i strafflagen). I strafflagen föreskrivs det också bland annat om diskriminering (11 kap. 11 § i strafflagen), ärekränkning (24 kap. 9 § i strafflagen), olaga tvång (25 kap. 8 § i strafflagen) och olaga förföljelse (25 kap. 7 a § i strafflagen). 

Enligt uppgifter till utskottet är det inte känt att det skulle finnas någon rättspraxis i fråga om omvändelseterapier som avses i initiativet. Tingsrätten har dock nyligen behandlat ett fall där svarandena åtalats för misshandel på grund av att de påstås ha gett en person omvändelseterapi. Domstolen har ännu inte kommit med något avgörande. 

Internationell jämförelse

I medborgarinitiativet beskrivs i korthet rättsläget internationellt. Av EU-länderna har Malta enligt initiativet 2016 förbjudit omvändelseterapier genom lag. I många andra västländer, såsom Tyskland, Kanada och Förenta staterna, pågår lagstiftningsprojekt för att kriminalisera omvändelseterapier. Även Europaparlamentet har uppmanat EU-medlemsstaterna att förbjuda omvändelseterapier. 

Lagutskottet har bett justitieministeriet och social- och hälsovårdsministeriet komma med ytterligare information om rättsläget i andra länder. Sammanfattningsvis har utskottet fått följande information. 

Enligt en utredning som Europaparlamentet gjorde 2023 har vissa stater förbjudit omvändelseterapier genom lag (t.ex. Ecuador, Kanada, flera delstater i Förenta staterna, Nya Zeeland, Island, Frankrike, Tyskland, Grekland, Malta, Spanien och Cypern). Vid tiden för utredningen hade en kriminalisering dessutom antingen föreslagits, alternativt pågick en debatt om kriminalisering, i många länder (t.ex. Belgien, Portugal, Österrike, Irland, Nederländerna, Storbritannien och Schweiz). I vissa länder, såsom Brasilien, Albanien och Israel, har man i stället förlitat sig på fack-organisationer inom hälso- och sjukvården. Organisationerna ska vidta disciplinära åtgärder, till exempel frånta sina medlemmar rätten att utöva yrket om de deltar i omvändelseterapier. Vissa länder, som Grekland, har infört förbud enbart för hälso- och sjukvårdspersonal att tillhandahålla terapier. I en del andra länder (Frankrike, Tyskland, Malta och Spanien) gäller förbudet alla tillhandahållare utan åtskillnad. Vissa länder har enbart kriminaliserat terapier som ges minderåriga och utsatta vuxna (Tyskland, Grekland och Malta), medan andra har utsträckt förbudet så att det också gäller vuxna, oberoende av samtycke (Frankrike, Spanien och Cypern). Straffen varierar från böter till fängelse. Även marknadsföring av omvändelseterapier är förbjuden i vissa stater (bl.a. Tyskland och Grekland). 

I det följande redovisas mer detaljerad information om rättsläget i Norge, Tyskland, Danmark och Sverige. 

Norge

Strafflagens 24 kap. om ”vern av den personlige frihet og fred” kompletterades 2023 med bestämmelser om förbud mot omvändelseterapier (270, 270 a och 270 b §). 

I kultur- och jämställdhetsdepartementets proposition, som ledde till att straffbestämmelserna infördes, står det att det fanns en rad straffbestämmelser som kan bli tillämpliga på enskilda gärningar som syftar till att påverka en person för att denna ska ändra, förneka eller undertrycka sin sexuella läggning. Däremot fanns det inte någon straffbestämmelse som direkt gällde psykoterapeutiska, medicinska, alternativmedicinska eller religiöst baserade metoder eller andra liknande systematiska metoder med syftet att åstadkomma en sådan förändring. 

Enligt 270 § (konverteringsterapi) i strafflagen ska böter eller fängelsestraff på högst tre år föreläggas den som kränker någon annan genom att använda psykoterapeutiska, medicinska, alternativmedicinska eller religiöst baserade metoder eller motsvarande systematiska metoder i syfte att påverka denne i syfte att ändra, förneka eller undertrycka hans eller hennes sexuella läggning eller könsidentitet. 

Samma straff gäller för den som utsätter en person under 18 år för de metoder eller förfaranden som nämns i första momentet i syfte att få personen att ändra, förneka eller undertrycka sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Ovetskap om barnets rätta ålder leder inte till straffrihet, om gärningsmannen kan klandras för ovetskapen. 

Enligt bestämmelsen om grov gärningsform (270 a §, grov konverteringsterapi) kan fängelsestraff på högst 6 år dömas ut för grov överträdelse av 270 §. För att avgöra om överträdelsen är grov ska särskild vikt fästas vid om den har medfört betydande skada på kropp eller hälsa, om den har varit långvarig och om det är ett större antal människor som gjort sig skyldiga till den. 

I 270 b § föreskrivs det dessutom om straff för marknadsföring av omvändelseterapier. För marknadsföring kan böter eller fängelse i högst sex månader dömas ut. 

Tyskland

I Tyskland stiftades 2020 en speciallag om skydd mot omvändelseterapier (Gesetz zum Schutz vor Konversionsbehandlungen). I 2 § föreskrivs det om förbud mot terapier för personer under 18 år samt mot terapier för personer över 18 år som inte gett sitt samtycke. 

Lagen tillämpas enligt 1 § 1 mom. på alla omvändelseterapier som syftar till att ändra eller undertrycka en sexuell läggning eller självupplevd könsidentitet. Enligt 2 mom. tillämpas lagen inte på behandling av medicinskt identifierade störningar i den sexuella läggningen och enligt 3 mom. inte heller på kirurgiska medicinska åtgärder eller hormonbehandlingar som syftar till att uttrycka en persons självupplevda könsidentitet eller uppfylla en persons önskan om ett mer maskulint eller feminint utseende. 

I 5 § kriminaliseras handlingar som strider mot förbudet i 2 § och för vilka böter eller fängelse i högst ett år kan dömas ut. Enligt 2 mom. tillämpas 1 mom. inte på vårdnadshavare, förutsatt att de inte grovt kränker sin omsorgs- eller uppfostringsskyldighet genom att göra sig skyldiga till brott. 

I 3 § förbjuds också marknadsföring, tillhandahållande och ordnande av omvändelseterapier. För överträdelse av förbudet kan det enligt 6 § påföras böter på högst 30 000 euro som administrativ påföljd. 

Danmark

I den danska strafflagen kriminaliseras inte omvändelseterapier separat. Alla former av våld eller hot om våld i samband med omvändelseterapier är straffbara enligt de allmänna bestämmelserna i strafflagen. Också bland annat 243 § i strafflagen, där det föreskrivs om familjevåld och enligt vilken psykiskt våld är straffbart, kan bli tillämplig i fråga om omvändelseterapier. Enligt paragrafen ska den som hör till, är nära anknuten till eller tidigare har haft en sådan anknytning till en annan persons hushåll och som upprepade gånger under en viss tidsperiod utsätter den andra personen för grovt nedvärderande, förnedrande eller kränkande beteende som är ägnat att otillbörligt kontrollera den andra personen, inbegripet utövande av negativ social kontroll, straffas för psykiskt våld med böter eller fängelse i högst tre år. Också bestämmelserna om straff för brott mot frihet, såsom 260 § i strafflagen, kan bli tillämpliga. 

Sverige

Den svenska brottsbalken innehåller inga bestämmelser om kriminalisering av omvändelseterapier. Att tvinga någon till omvändelseterapi kan vara straffbart genom de allmänna bestämmelserna i brottsbalken, exempelvis som olaga tvång. 

I Sverige har det nyligen gjorts en omfattande utredning om bland annat behovet av en straffbestämmelse om omvändelseterapier (SOU 2023:37: Förstärkt skydd för den personliga integriteten. Behovet av åtgärder mot oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp samt omvändelseförsök). I utredningen stannade man för att de gällande straffbestämmelserna täcker in de allvarligaste påverkansmetoderna och att de påverkansförsök som faller utanför det straffbara området inte är tillräckligt allvarliga för att motivera en kriminalisering. Dessutom ansågs kriminalisering inte vara ett effektivt medel för att motverka det oönskade beteendet. 

Utfrågning av sakkunniga

Lagutskottet har haft omfattande sakkunnigutfrågningar om medborgarinitiativet. Enligt sakkunniga bottnar omvändelseterapier historiskt sett i att avvikande sexuell läggning eller sexuell identitet har betraktats som en skadlig avvikelse, sjukdom eller rentav synd. Som behandlingar användes bland annat psykoterapi och åtgärder av religiösa samfund. Numera respekteras dock autonomi i det psykoterapeutiska arbetet och man avstår från försök att förändra personen. Enligt Finlands psykologförbunds anvisningar ska ingen psykolog delta i genomförandet av omvändelseterapier eller hänvisa någon till sådan terapi, vare sig terapin tillhandahålls inom hälso- och sjukvården eller inte. Också Psykiaterföreningen i Finland har tagit avstånd från omvändelseterapier. Enligt Kyrkostyrelsen godkänner kyrkan inte heller i sin verksamhet eller religionsutövning någon praxis som syftar till att förändra en annan människas sexuella identitet eller könsidentitet. 

Medicinskt sakkunniga betonar vikten av att hälso- och sjukvårdsverksamheten är evidensbaserad och bygger på god vård- och verksamhetspraxis. Enligt social- och hälsovårdsministeriet är omvändelseterapi inte en godkänd metod inom hälso- och sjukvården och ingår inte i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården i Finland. Enligt ministeriet är det fråga om icke-medicinsk verksamhet på vilken social- och hälsovårdslagstiftningen i princip inte tillämpas, särskilt till den del sådan verksamhet bedrivs i religiösa samfund. När personer tillhandahåller omvändelseterapi är de inte verksamma som yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården även om de skulle ha utbildning som sådana, och på dem tillämpas då inte bestämmelserna om tillsyn över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska då inte heller vid tillhandahållandet av terapi hänvisa till sin utbildning som yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Om det i den egentliga hälso- och sjukvården eller i yrkesutövningen i fråga om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården förekommer osaklig verksamhet som inte grundar sig på allmänt godkända förfaranden inom hälso- och sjukvården och som kan beskrivas som omvändelseterapi, kan man ingripa i verksamheten med hjälp av tillsynen över hälso- och sjukvård och yrkesutbildade personer. 

Sakkunniga har uppgett att omvändelseterapier inte har försvunnit heller i Finland. Så kallade terapier uppges förekomma framför allt i religiösa samfund men också exempelvis inom social- och hälsovården, även om det i det senare fallet inte nödvändigtvis anses handla om avsiktlig ”omvändelse”. Å andra sidan har det påpekats att den evidensbaserade kunskapen på området är mycket begränsad, särskilt i Finland. 

Merparten av de sakkunniga anser att omvändelseterapier är entydigt skadliga. Terapierna anses kunna kränka åtskilliga grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter, såsom jämlikhet samt rätt till hälsa och integritetsskydd. I värsta fall anses de till och med bryta mot förbudet mot tortyr och omänsklig och grym behandling. Den bakomliggande tanken att den person som får terapi inte är hel på grund av sin identitet anses också kränka människovärdet. Särskilt utsatta är barn, unga och individer som hör till en sexuell minoritet eller är transpersoner eller personer med intersexvariationer. 

De sakkunniga var av olika åsikt om den föreslagna kriminaliseringen av omvändelseterapier. En del förespråkade lagberedning, medan andra ansåg att det inte är befogat, eller motsatte sig förslaget, att inleda lagberedning. En del ansåg å sin sida att frågan om huruvida omvändelseterapier i Finland bör kriminaliseras eller inte kräver en noggrannare utredning och en bedömning av om den gällande strafflagstiftningen är tillämplig på terapierna. 

Sakkunniga har också lyft fram att omvändelseterapier kan betraktas som psykiskt våld. Det har framförts att psykiskt våld identifieras dåligt i polisens arbete och rättspraxis och att våldet i Finland sällan blir straffbart som misshandel. Det bedöms finnas problem särskilt när det gäller att visa att det finns ett tillräckligt orsakssamband mellan psykisk påtryckning och hälsoskador. Detta problem väntas bli löst om omvändelseterapier kriminaliseras som en del av straffbarheten för den så kallade tvingande kontrollen. Bakom detta ligger tanken att omvändelseterapier kan gå ut på att ta kontroll över en annan person och kränka personens självbestämmanderätt, vilket uppfyller definitionen av tvingande kontroll. Vid tvingande kontroll är en förutsättning för straffansvar inte att en följd orsakas, utan att gärningen typiskt orsakar rädsla eller ångest hos offret. Som regleringsmodell har det hänvisats till en utredning som tagits fram åt justitieministeriet och där det föreslås att det i strafflagen föreskrivs om ett nytt brottsrekvisit för tvingande kontroll (se Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2023:20). 

Att införa straffbestämmelser

När straffbestämmelser införs måste man på behörigt sätt beakta de allmänna villkor för användning av straffrätten som lagutskottet tidigare lyft fram i olika sammanhang och de kriminaliseringsprinciper som delvis gäller samma frågor (se LaUU 9/2004 rd, LaUB 8/2004 rd, LaUB 15/2005 rd och LaUB 2/2006 rd samt även bl.a. LaUB 36/2010 rd, LaUB 43/2010 rd, LaUB 4/2014 rd, LaUB 11/2014 rd, LaUB 2/2017 rd, LaUB 16/2022 rd och LaUB 9/2024 rd). 

Enligt de allmänna villkoren för användning av strafflagstiftning ska det för det första finnas en godtagbar grund för all strafflagstiftning. En godtagbar grund utgörs av skyddet av rättsobjekt mot handlingar som kränker eller allvarligt äventyrar dem. Rättsobjekt som skyddas av rättsordningen är bland annat de grundläggande fri- och rättigheter som skyddas i grundlagen, såsom liv, hälsa och personlig integritet. Dessutom ska det finnas ett vägande samhälleligt behov som kräver att en ny straffbestämmelse införs för att nå ett mål som bedöms vara godtagbart. Här beaktas annan gällande reglering samt eventuella alternativa metoder och åtgärder för att uppnå det eftersträvade målet. För det tredje ska kriminaliseringen ha en preventiv verkan, dvs. det ska finnas motiverad anledning att anta att den nya straffbestämmelsen åtminstone i viss utsträckning har de effekter som eftersträvas. För det fjärde följer det av den straffrättsliga legalitetsprincipen att rekvisitet ska vara exakt och noggrant avgränsat. 

Enligt den så kallade ultima ratio-principen, som hör till de etablerade kriminaliseringsprinciperna, kan straffrätten användas först som en sista utväg. Det som då bedöms är om man kan använda andra än straffrättsliga medel för att bekämpa det skadliga och klandervärda beteendet. Dessutom bör kriminaliseringen enligt principen om avvägning medföra mer nytta än skada. Som nytta bedöms bland annat kriminaliseringens förmåga att förebygga kränkningar av det rättsobjekt som skyddas genom straffbestämmelsen. Vid bedömningen av nackdelarna beaktas i sin tur bland annat de negativa konsekvenser som straffbarheten medför för olika parter och aktörer. 

När straffbestämmelser införs måste också grundlagsutskottets allmänna villkor för begränsning av användningen av straffrätt beaktas (se bl.a. GrUB 25/1994 rd, GrUU 23/1997 rd, GrUU 17/2006 rd och GrUU 18/2007 rd). I sin praxis har grundlagsutskottet ansett att lagstiftaren har relativt breda kriminaliseringsmarginaler, även om både grundlagen och Finlands bindande internationella förpliktelser innebär vissa begränsningar i dem. Enligt grundlagsutskottet kan brottsbestämmelserna inklusive straffpåföljderna ses inte bara som inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, utan också som rättsordningsmedel för att trygga dessa fri- och rättigheter. Bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna innebär således för lagstiftaren när det gäller strafflagar dels kringskurna befogenheter, dels verksamhetsförpliktelser. När enskilda kriminaliseringar bedöms från författningsrättslig synpunkt måste bägge slagen av konsekvenser beaktas (se GrUU 23/1997 rd). Enligt grundlagsutskottet måste straffbestämmelserna uppfylla både de allmänna villkoren för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter och de eventuella särskilda villkor som varje enskild bestämmelse om fri- och rättigheterna kan medföra (GrUU 23/1997 rd, s. 2, och GrUB 25/1994 rd som det hänvisas till där). En del av dessa allmänna villkor — kravet på att begränsningen ska genomföras genom lag och kravet på att den ska vara exakt och noga avgränsad — kan härledas ur den straffrättsliga legalitetsprincipen. Med stöd av kravet på att inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara acceptabla måste ett vägande samhälleligt behov av inskränkningar kunna påvisas. Också grunden för inskränkningarna måste vara godtagbar inom systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Kravet på proportionalitet förutsätter å sin sida en noggrann avvägning av om det är nödvändigt att kriminalisera en handling för att skydda det bakomliggande rättsobjektet. Det gäller på denna punkt att avgöra om ett motsvarande syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än kriminalisering. 

När straffbestämmelser införs är också de straffrättsliga lagskrivningsprinciperna i den omarbetade strafflagen av betydelse. Dessa principer hänför sig bland annat till skrivsättet i straffbestämmelserna och fastställandet av straffskalorna. 

Utvärdering och slutsatser

Som sagt kan den gällande strafflagens bestämmelser om misshandel redan nu tillämpas på omvändelseterapier. Utöver dessa kan flera andra bestämmelser i strafflagen vara av betydelse från fall till fall, såsom bestämmelserna om diskriminering och olaga tvång. Enligt motiveringen till medborgarinitiativet vore det effektivast att genom lag separat kriminalisera omvändelseterapier för att avvärja den skada terapierna orsakar eller att ändra definitionen av misshandel i strafflagen på så sätt att den entydigt också inbegriper omvändelseterapier. I initiativet förutsätts det att lagberedning inleds för att kriminalisera omvändelseterapier. Det är fråga om ett förslag i form av ett åtgärdsinitiativ som inte innehåller något konkret lagförslag. 

Lagutskottet anser att syftet med medborgarinitiativet, att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för personer som hör till sexuella minoriteter, transpersoner och personer med intersexvariationer, i princip är godtagbart, eftersom integriteten i fråga om sexuell läggning och könsidentitet ingår i de individuella skyddsintressena. Omvändelseterapier som avses i initiativet riktas mot personer som i många avseenden är utsatta. Principerna för och karaktären av terapierna är diskriminerande och kan kränka de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna samt försvaga hälsan och välbefinnandet. Det finns inga vetenskapliga belägg för att terapierna kan förändra sexuell läggning eller könsuppfattning. Det är således fråga om verksamhet som är skadlig för hälsan och kränker de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. 

Även om straffbestämmelserna i strafflagen på ovan nämnt sätt redan nu kan anses kunna tillämpas på situationer som hänför sig till omvändelseterapier, är rättsläget nödvändigtvis inte tillräckligt tydligt och heltäckande. Utmaningarna verkar gälla identifieringen av betydelsen av omvändelseterapier i förhållande till de gällande straffbestämmelserna samt tillämpningen av de gällande straffbestämmelserna på situationer med psykiskt våld. Det nuvarande rättsläget är således inte problemfritt med tanke på den allvarliga karaktären hos terapierna och dessas negativa konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för sexuella minoriteter, transpersoner och personer med intersexvariationer. Utskottet anser därför att förbudet mot och straffbarheten för omvändelseterapier bör förtydligas. Detta kan framhäva klandervärdheten, vilket kan bedömas ha en generell och särskilt preventiv effekt. Genom att förtydliga straffbarheten kan man dessutom effektivisera identifieringen och bekämpningen av terapier. 

Enligt medborgarinitiativet bör omvändelseterapier kriminaliseras separat, alternativt bör straffbestämmelserna för misshandel preciseras. Å andra sidan har det vid utskottsbehandlingen som sagt också framförts en möjlighet att terapierna kriminaliseras som en del av den allmänna straffbestämmelsen om tvingande kontroll. Strafflagen innehåller för närvarande ingen straffbestämmelse av den typen, men enligt regeringsprogrammet ska behovet av en kriminalisering utredas under regeringsperioden. Lagutskottet tar inte ställning till regleringsmodellen, utan anser att det är motiverat att närmare utreda och bedöma olika alternativ vid lagberedningen. 

Lagutskottet betonar att de ovan beskrivna kriminaliseringsprinciperna och de etablerade allmänna förutsättningarna för användning av straffrättskipning samt den avgränsning som bör göras i lagstiftningen på grund av de grundläggande fri- och rättigheterna bör beaktas på behörigt sätt i lagberedningen i enlighet med normala lagberedningsprinciper. Det är motiverat att beakta bland annat att även om målet att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för sexuella minoriteter, transpersoner och personer med intersexvariationer i princip är godtagbart, har personerna rätt att få hjälp och stöd för att komma underfund med sin sexuella läggning och könsidentitet. Det kan därför uppstå problem med att tolka och dra gränsen för när det är fråga om kränkande och obehörig påverkan och å andra sidan när det är fråga om hjälp och stöd enligt personens egen fria vilja. Dessa omständigheter är relevanta för vilka handlingar som ska vara straffbara och hur individens egen vilja och samtycke inverkar på saken. Särskild uppmärksamhet måste också ägnas åt situationer där verksamheten riktar sig mot minderåriga, andra omyndiga eller personer som på annat sätt befinner sig i en situation där det råder obalans i maktförhållandena. 

Kriminaliseringen förutsätter också att en viss allvarlighetsgrad överskrids samt att bredden och tillämpningen av de gällande straffbestämmelserna beaktas. Det är viktigt att granska dessa aspekter noggrant i lagberedningen, eftersom det enligt uppgift finns ett brett spektrum av omvändelseterapier i varierande former och av olika allvarlighetsgrad. Samtidigt bör man se till att det inte uppstår hinder för lämplig undersökning eller behovsenligt stöd till och behovsenlig vård och behandling av personer som upplever könskonflikt. 

Vid lagberedningen bör man också fästa uppmärksamhet vid att straffbestämmelserna skrivs exakt och noggrant avgränsat på det sätt som legalitetsprincipen kräver. Det innebär att straffbar verksamhet ska definieras noggrant och heltäckande och att definitionen inte får bli otydlig eller lämna rum för tolkning. Riktlinjer finns att hämta i de regleringsmodeller som tillämpas i andra länder, i synnerhet i de stater som är relevanta och jämförbara i relation till Finlands rättssystem. Det är emellertid viktigt att beakta att möjligheten att utnyttja internationella jämförelser ofta är begränsad bland annat på grund av skillnader i de straffrättsliga systemen samt i metod och teknik för lagskrivning. 

Utskottet betonar också vikten av andra än straffrättsliga metoder för att avvärja och ingripa i omvändelseterapier. Det är särskilt viktigt att satsa på ökad kunskap och tillräcklig utbildning. 

Lagutskottet tillstyrker därför förslaget i medborgarinitiativet om att inleda lagberedning. Utskottet ser det som angeläget att lagberedningen inleds snarast. Som det konstateras ovan bör man vid lagberedningen i enlighet med normala lagberedningsprinciper beakta de etablerade allmänna förutsättningarna och kriminaliseringsprinciperna för att införa straffbestämmelser samt den avgränsning som bör göras i lagstiftningen på grund av de grundläggande fri- och rättigheterna.