Allmänt

Ett viktigt syfte med propositionen är att stärka de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att med framförhållning och snabbt vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att förhindra spridning av coronaviruset och därmed skydda befolkningen. Ett mål är också att trygga social- och hälsovårdssystemets bärkraft. De ändringar som föreslås i lagen om smittsamma sjukdomar är i huvudsak temporära och hänför sig till den pågående coronaepidemin. Bestämmelserna tas in i en vanlig lag, vars tillämpning inte förutsätter att undantagsförhållanden utlyses eller befogenheter enligt undantagslagar införs. Dessutom föreslås det bestående ändringar i bestämmelserna om rätt att få uppgifter, karantän och handräckning i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Covid-19-pandemin är globalt sett mycket utbredd, och sjukdomsläget i många länder har under de senaste veckorna varit betydligt svårare än i Finland. I början av året har antalet smittade i Finland varit måttligt, och hälso- och sjukvårdskapaciteten har räckt till. Nya, muterade coronavirusvarianter kan dock leda till att epidemin sprids klart snabbare än tidigare, vilket allvarligt kan äventyra hälso- och sjukvårdens funktionsförmåga när antalet sjuka ökar. Risken för en plötslig försämring av epidemiläget i hela landet är betydande. 

Trots den snabba utvecklingen av nya vacciner kommer det att ta tid att nå en tillräcklig vaccinationstäckning, och dessutom kan virusmutationerna ytterligare försvåra bekämpningen av epidemin. Det gäller att kontinuerligt följa utvecklingen av sjukdomsläget och bedöma om författningsgrunden är aktuell. Den 26 januari 2021 kompletterade statsrådet handlingsplanen för genomförande av hybridstrategin för hantering av coronakrisen. Målet är att bekämpa den accelererande ökningen av epidemin och spridningen av virusmutationer som smittar lättare, och därigenom vinna tid för att så småningom stävja epidemin genom den kombinerade verkan av vaccinationer och årstidsväxlingen. Eftersom covid-19-sjukdomen är allvarlig och fortfarande kan sprida sig kraftigt anser social- och hälsovårdsutskottet att det är nödvändigt att i lagen om smittsamma sjukdomar kunna utöka begränsningarna och utvidga myndigheternas befogenheter. 

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (GrUU 44/2020 rd, s. 6) att grunderna för de föreslagna restriktionerna enligt utredning fortfarande kan bedömas vara problemfria med tanke på kraven på nödvändighet och proportionalitet. Social- och hälsovårdsutskottet förordar att lagförslaget antas med i första hand de ändringar och preciseringar som grundlagsutskottets utlåtande föranleder. Lagen föreslås vara i kraft till utgången av juni i år. Dessutom föreslås det att bestämmelsen om utvidgning av social- och hälsovårdsverksamheten (9 a §) stryks och att myndigheternas rätt att stänga verksamheten begränsas i fråga om vissa verksamheter som sker utomhus (58 g §). 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar att de föreslagna åtgärderna ska genomföras stegvis beroende av sjukdomsläget och att begränsningarna ska utvidgas om till exempel de grundläggande begränsningarna enligt den föreslagna 58 c § visar sig vara otillräckliga. Som en sista utväg möjliggör 58 g § i lagförslaget stängning av utrymmen för högst två veckor för kunder och andra som deltar i verksamhet. Då måste det vara uppenbart att de bestämmelser som syftar till undvikande av närkontakt eller andra åtgärder inte kan anses vara tillräckliga på grund av en särskild spridningsrisk i anslutning till verksamheten. Stängningen ska också vara nödvändig för att förhindra en okontrollerad spridning av epidemin. 

Utvidgning av social- och hälsovårdsverksamheten

I propositionen föreslås det att det till 9 a § i lagen om smittsamma sjukdomar fogas bestämmelser om utvidgning av social- och hälsovårdsverksamheten under covid-19-epidemin. Bestämmelsen liknar i sak mycket beredskapslagens 86 § om social- och hälsovårdsenheternas verksamhet. Men den nu föreslagna bestämmelsen om de möjliga åtgärderna, förutsättningarna för dem och beslutsförfarandet är mer exakt än bestämmelsen i beredskapslagen, och tillämpningen av bestämmelsen är inte formellt knuten till att det ska råda undantagsförhållanden. Också ersättningsbestämmelserna skiljer sig från bestämmelserna i beredskapslagen. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande (s. 7) kan tillämpningen av den föreslagna 9 a § innebära ett mycket kännbart ingrepp i verksamheten för å ena sidan kommuner och samkommuner och å andra sidan privata tjänsteproducenter som producerar social- och hälsovårdstjänster för en kommun eller samkommun utifrån avtal. Enligt bestämmelsens ordalydelse och även motiveringen till den blir tillämpningen av 9 a § aktuell endast under exceptionella omständigheter. Villkoret för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att spridning av sjukdomen covid-19 försämrar eller med fog kan antas försämra social- och hälsovårdssystemets funktionsduglighet på ett sätt som väsentligt äventyrar tillgången till tjänster och de åtgärder som redan har vidtagits inte är tillräckliga för att trygga tillgången till dessa tjänster. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är tillämpningen således avgränsad till situationer där det också kan vara fråga om undantagsförhållanden som avses i 3 § 5 punkten i beredskapslagen. 

Grundlagsutskottet fäste dock allvarlig uppmärksamhet vid att det i konstitutionellt hänseende inte är ett alltigenom lämpligt förfaringssätt att en befogenhet som i betydande grad bygger på bestämmelserna i beredskapslagen överförs till lagstiftningen under normala förhållanden, trots att befogenheten preciseras. Därför anser grundlagsutskottet att social- och hälsovårdsutskottet bör överväga att stryka bestämmelserna i 9 a § i den föreslagna lagen och låta frågan bli beroende av bestämmelserna i beredskapslagen. 

Bestämmelser om uppgifter som åläggs kommunerna ska enligt 121 § i grundlagen utfärdas genom lag. Grundlagsutskottet anser att regionförvaltningsverket och social- och hälsovårdsministeriet till följd av den föreslagna regleringen får en alltför omfattande prövningsrätt när det gäller tillämpningen av bestämmelsen med tanke på kravet på att bestämmelser ska utfärdas genom lag. Det är enligt grundlagsutskottet således nödvändigt att precisera bestämmelserna på lagnivå. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet påpekade också i sitt utlåtande att grundlagsutskottet i sin etablerade praxis om den kommunala självstyrelsen har betonat att när bestämmelser om kommunernas uppgifter införs, gäller det att samtidigt se till att kommunerna i enlighet med finansieringsprincipen har faktiska möjligheter att klara av dem (se GrUU 15/2020 rd, s. 4, GrUU 16/2014 rd, s. 2, och de utlåtanden som nämns där). I det här avseendet är 79 a § i lagförslaget relevant, då den föreskriver om ersättning för kostnader som föranleds av beslut enligt 9 a §. På statlig ersättning till kommuner och samkommuner för sådana betydande kostnader som de orsakas av beslut enligt 9 a § och av ersättningar som de med anledning av beslut enligt 9 a § betalar till privata serviceproducenter tillämpas 38 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen, står det i 79 a §. 

Grundlagsutskottet påpekar att ersättningsvillkoren i 79 a § och den på prövning baserade finansieringen enligt 38 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen leder till oklarheter om huruvida kommunerna har faktiska förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med finansieringsprincipen. Social- och hälsovårdsutskottet bör försäkra sig om att bestämmelserna i 79 a § och den tilläggsfinansiering till kommunerna som nämns i motiveringen till lagförslaget är tillräckliga med avseende på finansieringsprincipen. 

Lagförslagets 9 a § är enligt grundlagsutskottet också relevant med avseende på näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen och egendomsskyddet enligt 15 § 1 mom. i grundlagen, som därmed också innebär skydd för avtalsfriheten, till den del regleringen gäller skyldigheterna för privata tjänsteproducenter som producerar social- och hälsovårdstjänster för en kommun eller samkommun utifrån avtal. Här lyfter utskottet fram de krav på lagbestämmelser, exakthet och noggrann avgränsning som hör till förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet anser att myndigheterna får alltför omfattande prövningsrätt i fråga om skyldigheternas innehåll. Regleringen måste enligt grundlagsutskottet preciseras till denna del. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det i och för sig kan anses finnas godtagbara grunder för den 9 a § som föreslås i propositionen. Det är dock en mycket exceptionell bestämmelse genom vilken regionala och riksomfattande aktörer ges helt nya befogenheter som i hög grad anknyter till ordnandet och produktionen av social- och hälsovårdstjänster. Utövandet av befogenheterna enligt paragrafen kan således också ha konsekvenser som är svåra att förutse. Också vid sakkunnigutfrågningen har det lyfts fram problem i anslutning till 9 a §, bland annat i samband med att de behöriga myndigheter som avses i bestämmelsen inte nödvändigtvis har tillräcklig kompetens och tillräckliga resurser för uppgiften. Då kan också den övergripande ledningen av den kritiska situationen äventyras. Dessutom har oron för att patientsäkerheten äventyras lyfts fram. På grund av omfördelningen av resurser och uppgifter kan tjänsternas kvalitet och patientsäkerheten försämras. De ändringar som avses i bestämmelsen kan också göra det svårt att iaktta tidsfristerna för vård och service. Vid sidan av ansvarsfördelningen kan verkställandet av den föreslagna 9 a § vara förenat med problem i anslutning till fördelningen av kostnaderna samt bland annat med problem med tillämpningen av upphandlingslagen. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att 9 a § är avsedd att tillämpas som ett redskap för vägledning i sista hand och endast i lägen där servicesystemets funktionsförmåga är allvarligt hotad. Således framkommer behovet av den reglering som avses i paragrafen i princip i ett läge där det också kan råda undantagsförhållanden enligt beredskapslagen. Beredskapslagen innehåller särskilda skyddsåtgärder för att säkerställa tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna samt riksdagens ställning. 

Med hänvisning till det som anförts ovan föreslår social- och hälsovårdsutskottet att 9 a § och 79 a § stryks. 

Konsekvenser för barn och unga

Enligt propositionsmotiven inverkar de föreslagna temporära bestämmelserna i 58 c, 58 d och 58 g § på barns och ungas möjligheter till lek, kultur-, konst-, rekreations- och fritidsverksamhet enligt artikel 31 och föreningsfriheten enligt artikel 15 i konventionen om barnets rättigheter. Å andra sidan bör också barns rätt till liv, överlevnad och utveckling enligt artikel 6 i konventionen om barnets rättigheter tryggas. 

I den föreslagna 58 c § föreskrivs det om åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar också anordnarna av småbarnspedagogik och utbildningsanordnarna, som ska iaktta beslutet vid ordnandet av småbarnspedagogik, undervisning, forskning och övrig verksamhet. 

Den föreslagna bestämmelsens syfte är enligt motiven att under coronaepidemin trygga barnets rätt till liv och utveckling enligt artikel 6, rätten till bästa möjliga hälsa enligt artikel 24 och samtidigt också rätten till undervisning enligt artikel 28—29 i konventionen om barnets rättigheter. Också betydelsen av företrädet för barnets intressen enligt artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter ökar under restriktioner till följd av smittsamma sjukdomar. Propositionens syfte är att barnet ska ha rätt att åtnjuta de föreskrivna rättigheterna så fullvärdigt som möjligt också i en situation med en smittsam sjukdom. 

Utskottet anser det vara nödvändigt att barnets övergripande välfärd beaktas också i en situation med en smittsam sjukdom samtidigt som man genom nödvändiga restriktioner strävar efter att förverkliga barnets rätt till bästa möjliga hälsotillstånd. Begränsningen av hobby- och fritidsverksamhet kan i betydande grad påverka barnens möjligheter att upprätthålla sociala relationer samt deras psykiska och fysiska välbefinnande. Också de exceptionella undervisningsarrangemang som avses i lagen om grundläggande utbildning kan ha motsvarande konsekvenser för barnen. Även vid genomförandet av kortvariga restriktioner ska barnets bästa beaktas, också därför att de fortsatta restriktionernas totala längd kan bli lång i synnerhet för barnen. 

Undervisnings- och kulturministeriet och Institutet för hälsa och välfärd publicerade den 2 februari 2021 anvisningar om ordnande, begränsning och avbrytande av hobbyverksamhet för barn och unga på olika epideminivåer. I anvisningen konstateras det att hobbyverksamhet är en mycket viktig del av barns och ungas liv och att många barn och unga berörs av att hobbyverksamhet möjliggörs. Syftet med anvisningarna är att lyfta fram verksamhetssätt och situationer som påverkar barns och ungas fritidsaktiviteter från hälsosäkerhetssynpunkt. Då ska åtminstone barnens ålder, gruppens kontinuitet, innehållet i verksamheten, lokalen och hobbygruppens storlek samt huruvida verksamheten bedrivs inomhus eller utomhus granskas. Enligt anvisningen är ett alternativ till att helt avbryta grupphobbyverksamhet inomhus för barn och unga (inkl. grundläggande konstundervisning) att hobbyverksamheten avbryts, om man inte kan iaktta de kriterier för säkert hobbyutövande som anges i anvisningen. 

Utskottet anser det viktigt att man vid genomförandet av restriktioner strävar efter att trygga möjligheterna till fritidsverksamhet för barn och unga med beaktande av hälsosäkerheten. Dessutom är det viktigt att samla in information om restriktionernas konsekvenser för barn och unga och att bedömningen av konsekvenserna för barn stärks vid beredningen och genomförandet av restriktioner. 

Karantän och isolering av barn

I lagförslaget utvidgas bestämmelserna om var karantän eller isolering kan genomföras. Regleringen gör det under vissa förutsättningar möjligt att isolera ett barn eller genomföra en karantän också vid en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, vid ett familjehem, vid en förläggning för asylsökande eller på någon annan plats som den som fattat beslutet om karantän eller isolering har godkänt och anvisat. Detta kan göras till exempel när barnet är placerat utanför hemmet eller bor i en boendeserviceenhet för personer med funktionsnedsättning dygnet runt. Även karantän eller isolering oberoende av patientens vilja är möjlig i dessa enheter. Utskottet konstaterar att karantän och isolering enligt nuvarande praxis i första hand genomförs hemma, när det ligger i barnets intresse. 

I specialmotiveringen till 68 § om omständigheterna under tiden i karantän och isolering (s. 109—110) konstateras det att i situationer där ett beslut om karantän eller isolering berör en minderårig, bör utöver andra tillämpliga förpliktelser om grundläggande och mänskliga fri- och rättigheter också barnets särskilda ställning samt flera skyldigheter enligt FN-konventionen om barnets rättigheter beaktas. När ett barn har försatts i karantän eller isolering, ska det samtidigt beslutas hur barnets välfärd och säkerhet ska skötas. Vid genomförandet av åtgärderna ska man beakta principerna för vårdnad om och god behandling av barn och säkerställa att barnets grundläggande och mänskliga rättigheter tillgodoses så fullt ut som möjligt samt säkerställa att barnet på ett begripligt sätt får information om situationen. 

Regeringen har i propositionen dock inte tagit ställning till på vilket sätt barnets kontakt med barnets närstående vid karantän eller isolering säkerställs, om barnet har förordnats till karantän eller isolerats utanför hemmet. Av propositionen framgår inte hur barnets kontakt och möten med sina närstående ska ordnas i praktiken i dessa situationer. 

Social- och hälsovårdsutskottet betonar betydelsen av de krav som gäller barnets rättigheter och som framgår av propositionen och konstaterar att barnets bästa alltid ska beaktas i första hand både när beslut om karantän eller isolering fattas och när dessa åtgärder vidtas. Rätten att hålla kontakt med närstående samt den tillsyn och övriga vård och omsorg som behövs gäller alla barn som måste isoleras eller sättas i karantän, oberoende av var detta genomförs. 

Utskottet betonar att om karantän eller isolering genomförs vid en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, i ett familjehem, en förläggning för asylsökande eller på någon annan plats som den som fattat beslutet om karantän eller isolering har godkänt och anvisat, ska man säkerställa att barnet kan träffa och kommunicera med sina närstående och vistas utomhus på ett hälsosäkert sätt. På platsen i fråga ska det finnas utrymmen och skyddsutrustning med hjälp av vilka barnet och barnets föräldrar eller vårdnadshavare och eventuella syskon kan mötas tryggt. När lämpliga utrymmen bedöms och ordnas ska det också beaktas att de möjliggör vård av barnet under isoleringen. Personalen ska ha tillräcklig utbildning och kompetens både när det gäller att arbeta under isolerings- och karantänförhållanden och när det gäller att stödja barn i dessa utmanande situationer. Det bör noteras att personalen vid andra enheter än hälso- och sjukvårdsenheter för närvarande inte nödvändigtvis har kompetens för bekämpning av smittsamma sjukdomar eller för vård av den som insjuknat i en smittsam sjukdom. De kan också sakna annan kompetens som hänför sig till hälso- och sjukvården. Man bör därför omsorgsfullt överväga isolering av och karantän för barn vid dessa enheter, med beaktande också av de omständigheter som nämns ovan. 

Ekonomiska konsekvenser

Coronaepidemin har haft omfattande ekonomiska konsekvenser för olika sektorer inom näringslivet. I synnerhet omsättningen inom konst-, underhållnings- och rekreationsbranschen har sjunkit med 80—95 procent på grund av epidemin. Turistföretagen har utsatts för de kraftigaste konsekvenserna. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det av konstitutionella skäl ser det som motiverat att även i det aktuella sammanhanget föreskriva om skälig kompensation till näringsidkare för de ekonomiska förluster som orsakas av kommunens eller regionförvaltningsverkets beslut om stängning av lokaler, i synnerhet när begränsningen varar längre än den maximitid på 14 dygn som föreskrivs för ett stängningsbeslut. Social- och hälsovårdsutskottet bör enligt utlåtandet komplettera bestämmelserna. Också flera andra remissinstanser har ansett det viktigt att branscherna kompenseras för kostnader och förluster som föranleds av myndighetsbeslut. 

Som ekonomiutskottet konstaterar är det i viss mån möjligt att anpassa verksamheten och förbereda sig för restriktioner, eftersom det finns reglering som gör att man känner till kriterierna på förhand och restriktionerna skärps stegvis enligt sjukdomsläget. Man har också hjälp av att titta på hur situationen hittills har utvecklats. Utöver kompensationen vill ekonomiutskottet också fästa vikt vid de övriga allmänna system med stöd till företag som tillämpas redan nu. Det är motiverat att förhålla sig restriktivt till på förhand uppställda stödmekanismer eftersom dessa även kan styra företagens val och deras verksamhet på ett icke-önskvärt sätt. Sett ur denna synvinkel är retroaktiva system som kostnadsstödsmekanismen allmänt taget ett mer motiverat sätt att stödja företagen. Behovet av dessa system bör bedömas om och när viruspandemin fortsätter. Om användningen av kundutrymmen förbjuds med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar, bör staten kompensera näringsidkaren för de förluster som stängningen av utrymmena medför, i form av antingen kostnadsstöd eller någon annan lämplig stödmekanism (EkUU 30/2020 rd, s. 5). Även förvaltningsutskottet noterade att kompensationsmekanismerna kan ha styrande effekt och konstaterade att kompensationsmekanismer som enbart inriktas på konsekvenserna av den aktuella propositionen i vilket fall som helst inte skulle täcka hela det stödbehov som epidemin orsakar (FvUU 29/2020 rd, s. 12). 

Social- och hälsovårdsministeriet bedömer att det är mycket utmanande att skapa en sådan separat kompensationsmekanism som följer av denna proposition. Det är inte möjligt att bygga upp mekanismen utifrån de system som tillämpats tidigare. Vid planeringen av det nya, separata systemet ska det dels avgöras till vilken del ersättningsgrunderna ska skrivas in direkt i lagen eller i förordningar som utfärdas med stöd av den, dels hur stor del av ersättningsbeloppet som ska avgöras av den behöriga myndigheten. Om det införs bestämmelser om en separat kompensation, ska bland annat alternativa lösningar för kompensationens proportionalitet i olika situationer avgöras och en övre gräns fastställas för kompensationen. Vidare ska det fastställas hur de ersättningsgrunder som följer av kommunernas och regionförvaltningsverkens regionala beslut och kompensationens storlek ska bedömas inom ett stort antal näringsgrenar. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser det inte ändamålsenligt att föreskriva om kompensation i samband med behandlingen av det nu aktuella lagförslaget. Enligt uppgift till utskottet utreds vid arbets- och näringsministeriet just nu vilka åtgärder som ska vidtas som en fortsättning på de tidigare kostnadsstöden. Utskottet anser att i synnerhet de förluster som orsakas näringsidkarna av ett eventuellt förbud mot användning av kundutrymmen ska kompenseras med hjälp av kostnadsstöd eller någon annan lämplig stödmekanism. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 1) 

Bestämmelsernas exakthet

Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid vissa detaljer i regleringen. Utskottet konstaterade i sitt utlåtande (s. 8) att det i 58 c—58 h § i lagen om smittsamma sjukdomar föreslås bestämmelser om till viss del mycket djupgående intrång i näringsfriheten. Grundlagsutskottet anser att bestämmelserna trots allt innebär begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. Med avseende på kravet på exakthet och noggrann avgränsning av inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna pekar utskottet på vissa detaljer i regleringen. 

Med anledning av grundlagsutskottets anmärkning föreslår social- och hälsovårdsutskottet ändringar i 58 c och 58 d § enligt nedan. 

Grundlagsutskottet (s. 9) påpekade i fråga om 58 f § att det förblir oklart vilket områdes epidemiläge som ska ligga till grund för bestämmelsens regionala tillämpningsområde i en situation där det är fråga om att ett trafikmedel rör sig i flera sjukvårdsdistrikt. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår inga ändringar i bestämmelsen i fråga till denna del, men konstaterar att Transport- och kommunikationsverket när det fattar beslut och bedömer begränsningen av antalet passagerare ska beakta förekomsten av smitta i de områden som huvudsakligen trafikeras och där passagerare kan tas ombord. Det centrala med tanke på uppnåendet av lagens syfte är incidensen av covid-19 i alla de områden där passagerare kan stiga ombord i trafikmedlet. Hög incidens i ett sådant område ökar risken för att transporttjänsten bidrar till att sprida epidemin. När beslut fattas ska därför ett prövningskriterium uttryckligen vara incidenttalet för området med den högsta smittrisken. 

Kommunens eller regionförvaltningsverkets beslut enligt 58 g § om temporär stängning av utrymmen för kunder och deltagare kan gälla i lagen närmare angivna lokaler som används för idrott och sport samt nöjen och rekreation. Grundlagsutskottet påpekar (s. 9) att definitionen av utrymmena i lagen är i viss mån vag. Med tanke på kravet på exakthet och noggrann avgränsning är det enligt grundlagsutskottet motiverat att utrymmena definieras uttömmande i lagen eller åtminstone i en statsrådsförordning utfärdad med stöd av 58 g §. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att grundlagsutskottet å enda sidan konstaterar (s. 4) att även om kravet på exakthet och noggrann avgränsning i sig hör till de generella förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna (se GrUB 25/1994 rd, s. 5), kan den kasuistiska regleringstekniken i de nu föreslagna bestämmelserna framöver medföra problem och oförutsägbarhet även vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna i lagen om smittsamma sjukdomar, då den avviker från tekniken i den övriga lagen exempelvis på grund av de kontradiktoriska slutsatserna i fråga om de föreslagna bestämmelserna. Således föreslår social- och hälsovårdsutskottet inga ändringar i bestämmelsen till denna del, utan konstaterar att de utrymmen som avses i 58 g § bör definieras uttömmande genom förordning av statsrådet. 

Förhållandet mellan den föreslagna regleringen och 58 § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar

Med stöd av 58 § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar kan vissa i bestämmelsen nämnda lokaler stängas och tillställningar som samlar folk förbjudas. Denna bestämmelse gäller tills vidare. I den nu aktuella propositionen föreslås det att myndigheterna ska ha befogenhet att ingripa också i annan närings- och hobbyverksamhet till den del sådana befogenhetsbestämmelser saknas i lagen (58 c §, 58 d § och 58 g §). Den föreslagna regleringen är i fråga om utrymmen för kontinuerlig verksamhet delvis parallell med 58 § i den gällande lagen och kompletterar den delvis, bland annat i fråga om evenemang. 

Kulturutskottet noterade i sitt utlåtande särskilt förhållandet mellan 58 och 58 g §. Den föreslagna 58 g § tillämpas inte exempelvis på den grundläggande utbildningen, i fråga om vilken eventuella beslut om stängning fattas med stöd av 58 §. Oklarheter kan enligt kulturutskottet trots det som konstaterats ovan uppstå i fråga om de lokaler som avses i 58 g § 3 mom. 1 och 3 punkten och som används för gruppmotion och annan motsvarande idrott samt för vissa hobbyverksamheter när dessa funktioner ordnas i en skolas eller läroanstalts lokaler. Enligt kulturutskottet är situationen problematisk i synnerhet när det är tillåtet att ordna undervisning men hobby- och fritidsverksamhet omfattas av förbudet att använda lokaler. Enligt utredning till kulturutskottet är syftet med förslaget att förbudet mot användning av lokaler för hobby- och fritidsverksamhet i ovannämnda situationer ska utsträckas också till skolor och läroanstalter oberoende av om undervisningsverksamheten pågår där eller inte (KuUU 12/2020 rd, s. 12). 

Social- och hälsovårdsministeriet har i en utredning till social- och hälsovårdsutskottet konstaterat att om läroanstalterna inte har stängts med stöd av 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar eller om man i undervisningen inte på grund av ett beslut enligt 58 § i den lagen har övergått till exceptionella undervisningsarrangemang enligt 20 a § i lagen om grundläggande utbildning, fungerar undervisningen och skolorna normalt och läroanstaltens alla lokaler, även idrottslokalerna, är i undervisningsbruk. Kommunens eller regionförvaltningsverkets beslut enligt 58 g § gäller annan verksamhet utanför skolan, såsom hobbyverksamhet. Utomstående anordnare kan alltså inte använda lokalerna för sin verksamhet under beslutets giltighetstid. Å andra sidan kan inte heller exempelvis småbarnspedagogik eller läroanstalters verksamhet ordnas i utrymmen utanför daghemmet eller skolan, såsom i simhallar, om verksamheten har stängts för kunder och deltagare med stöd av 58 g §. Det är enligt social- och hälsovårdsutskottet alltså inte nödvändigt att precisera den föreslagna regleringen till denna del. 

Det har under covid-19-epidemin gjorts partiella ändringar i lagen om smittsamma sjukdomar genom tämligen snabba processer. Utskottet konstaterar att vid beredningen av reglering som är avsedd att gälla tills vidare till lagen om smittsamma sjukdomar ska också förhållandet mellan 58 § och de nu föreslagna bestämmelserna och den övriga lagstiftningen i sin helhet bedömas på nytt så att regleringen bildar en logisk helhet. 

Avgränsningen av utrymmen utomhus i 58 g §

Remissinstanserna har påpekat att det med tanke på bekämpningen av epidemin inte är motiverat att i samband med en temporär stängning förbjuda användningen av utrymmen utomhus, exempelvis i skidcentra, andra motionsanläggningar eller djurparker. Enligt uppgift till utskottet kan sjukdomen också spridas utomhus om människor har närkontakt med varandra (köer, trängsel, aktiv idrott som innefattar närkontakt, nöjesanläggningar osv.). Exempel på verksamhet utomhus som omfattas av regleringen är bland annat fotboll och hockey (58 g § 4 mom. 1 punkten) samt nöjes- och temaparker, tivolin och djurparker (58 g § 4 mom. 4 punkten). 

Utskottet betonar att utgångspunkten för lagförslaget är att de åtgärder som behövs i de olika verksamheterna i första hand ska vidtas med stöd av 58 c och 58 d §. Först om dessa och andra vidtagna åtgärder inte räcker till, kan bestämmelserna i 58 g § tillämpas. Även då ska åtgärderna vara nödvändiga för att förhindra en okontrollerad spridning av epidemin och de villkor som anges i 2 mom. ska uppfyllas. Villkoren är att incidensen av sjukdomen har överskridit 50/100 000, att det i området finns sjukdomskluster som inte kan spåras och som medför en betydande risk för spridning av nya smittor och att antalet smittfall bedöms leda till att behovet av sjukhusvård och intensivvård ökar i betydande grad. Stängningen kan gälla endast verksamheter som avses i 4 mom. och beslutet kan fattas för högst två veckor åt gången. 

Den föreslagna 58 g § 4 mom. 1 punkten gäller enligt bestämmelsens ordalydelse utrymmen som används för lagsport, gruppträning, utövande av kontaktsporter och andra motsvarande former av sport eller idrott samt träningslokaler och andra motsvarande utrymmen för inomhusidrott. Utskottet noterar att bestämmelsens ordalydelse är så begränsad att den, i motsats till vad som konstateras i propositionsmotiven, inte gäller exempelvis skidcenter och skidbackar, där man dock ska iaktta ett regionalt myndighetsbeslut enligt 58 d § om skyldighet att undvika närkontakt. 

Utskottet betonar idrottens betydelse med tanke på främjandet av välfärd och hälsa och föreslår att möjligheten att stänga ned de idrottsformer som avses i 58 g § 4 mom. 1 punkten begränsas till verksamhet inomhus. Dessutom föreslås det på grund av den låga smittrisken att utomhusutrymmen i djurparker ska uteslutas från listan över utrymmen som får stängas. 

Utskottet noterar också det som sägs i 58 g § 5 mom., det vill säga att när ett beslut som avses i 1 mom. fattas ska hänsyn tas till känd sakkunskap om huruvida kundernas eller deltagarnas fysiska närhet till varandra, antalet personer som samtidigt befinner sig på plats eller deras placering i utrymmet i övrigt eller spridning av sjukdomen via ytor utgör en särskild risk för spridning av sjukdomen. Dessutom ska det beaktas om det i verksamheten eller i de utrymmen som används för den finns en särskild risk för att betydande smittkedjor uppkommer. 

Synpunkter på tillämpningen av förordningen

Ämbetsverk och inrättningar. Förvaltningsutskottet (FvUU 29/2020 rd, s. 5—6) påpekar att skyldigheterna enligt 58 c, 58 d och 58 f § gäller kommuners, samkommuners och offentligrättsliga inrättningars lokaler som är öppna för allmänheten. De gäller däremot inte statliga ämbetsverk och deras kundlokaler. Epidemin sprider sig dock oberoende av en sådan begränsning, varför förvaltningsutskottet inte anser att begränsningen av tillämpningen är optimal och konsekvent med tanke på lagstiftningens effektivitet. Utskottet anser att det är motiverat att rikta regleringen också till statliga ämbetsverk och inrättningar. 

Enligt uppgift har man vid beredningen av lagförslaget utgått från att det vid statens ämbetsverk i huvudsak är fråga om att tillhandahålla lagstadgade tjänster med kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna som i huvudsak inte inbegriper särskilt omfattande tjänster för enskilda kunder. Tillämpningsområdet skulle exempelvis kunna omfatta frågor som gäller offentlighet i domstolsförfaranden eller stängning på grundval av tillsynsobservationer (59 c §), vilket i praktiken bedömdes kunna leda till besvärliga tillämpningssituationer. Dessutom är det i praktiken möjligt att säkerställa en ändamålsenlig praxis vid statliga ämbetsverk och inrättningar också genom intern styrning inom statsförvaltningen. Med stöd av det som sägs ovan föreslår social- och hälsovårdsutskottet inte att bestämmelserna ändras till denna del. 

Religionsutövning. Enligt propositionen gäller de gällande bestämmelserna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i lagen om smittsamma sjukdomar inte religionsutövning. De föreslagna 58 c § (åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin) och 58 d § (förutsättningar för användningen av utrymmen avsedda för kunder och deltagare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin) gäller enligt förslaget också utrymmen som används för religionsutövning. Enligt propositionen är dock avsikten med den inte att begränsa den till religionsfriheten hörande rätten att utöva religion, varför den föreslagna 58 g § (temporär stängning av utrymmen) inte tillämpas på religionsutövning. 

Kulturutskottet betonar i sitt utlåtande (KuUU 12/2020 rd, s. 7) betydelsen av andlig verksamhet som en del av samhällets omfattande verksamhet för att upprätthålla medborgarnas psykiska välbefinnande och hälsa. Vid sakkunnigutfrågningen i utskottet har man ur jämlikhetsperspektiv fäst uppmärksamhet vid att lokaler som är avsedda för religionsutövning står utanför avstängningshotet. Med tanke på det grundläggande syftet med lagförslaget, det vill säga strävan att begränsa spridningen av coronaviruset, kan det faktum att dessa lokaler inte omfattas av 58 g § ge andra aktörer en bild av att ansvaret för den gemensamma kampen mot pandemin är inkonsekvent och orättvist fördelad. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att 58 c och 58 d § gäller religiösa samfund och att de aktuella skyldigheterna således ska beaktas också vid religionsutövning. Religiösa samfund har inte heller uteslutits från tillämpningsområdet för 58 g §. I praktiken är verksamhet enligt 58 g § dock i regel inte verksamhet som betraktas som religionsutövning. 

För att förebygga spridning av sjukdomen är det enligt utskottet viktigt att regleringen i hög grad omfattar verksamheter och lokaler där det finns risk för spridning av sjukdomen (närkontakt). Religionsutövning, exempelvis att samlas för bön, kan vara en sådan verksamhet, om inte ändamålsenliga åtgärder vidtas för att bekämpa smittspridning. Därför är det viktigt att också religiösa samfund omfattas av bestämmelserna om hygienrutiner och skyldighet att undvika närkontakt. 

Lokaler som används för religionsutövning är dock undantagna från stängning på grundval av tillsynsobservationer (59 c § 4 mom.). Enligt uppgift beror detta på man under beredningen bedömde att lokaler som ett religiöst samfund använder för religionsutövning, såsom en kyrka eller moské, hör till kärnområdet för religionsfriheten och att det därför inte är motiverat att i detta sammanhang ta in dem i lagförslaget. Det är fråga om en begränsning som ingriper i religionsfrihetens kärnområde och som i detta skede inte är motiverad med beaktande av att målet (förebyggande av spridning av epidemin) kan nås också genom lindrigare metoder (hygienrutiner och undvikande av närkontakt). Det bör noteras att även ett religionssamfund kan föreläggas vite enligt 59 c § 5 mom., om myndigheten anser att det behövs för att ett beslut ska få bättre effekt. Vid beredningen har det bedömts att detta vitesförfarande, som en del av den övriga tillsynen, är tillräckligt för att säkerställa att också religiösa samfund iakttar skyldigheterna att förhindra spridning av epidemin. 

Professionell idrott. Kulturutskottet anser det vara bra att professionell idrott inte omfattas av 58 d och 58 g § (KuUU 12/2020 rd, s. 10). Det är enligt kulturutskottets uppfattning nödvändigt för att säkerställa elitidrottarnas träning och för att fortsätta tävlingsverksamheten. Utskottet fäster dock uppmärksamhet vid definitionen av professionell idrott i motiveringen till regeringspropositionen (s. 89), där det sägs att ”i praktiken innebär avgränsningen att professionell idrott avgränsas till toppidrott, vilket omfattar de två högsta nationella serienivåerna i bollsporter, A-landslagsverksamhet samt individuell idrott med sikte på internationella framgångar som ger idrottarens utkomst”. Den sista meningen i definitionen i motiveringen ”som ger idrottarens utkomst” är enligt kulturutskottet mycket problematisk, eftersom det för närvarande finns idrottsutövare i många grenar som inte kan försörja sig på idrotten. Avgränsningen enligt propositionen gäller inte dessa professionella idrottsutövare, så den hindrar dem från att fortsätta träna och tävla under de avvikande omständigheter som avses i bestämmelserna. Kulturutskottet anser det vara nödvändigt att social- och hälsovårdsutskottet ändrar definitionen av professionell idrott i lagförslaget så att uttrycket ”som ger idrottarens utkomst” i propositionsmotiven stryks. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser liksom kulturutskottet att uttrycket ”som ger idrottarens utkomst” i propositionsmotiven är problematisk och att bestämmelsen inte ska tillämpas på basis av huruvida idrottsutövaren försörjer sig på idrott. Social- och hälsovårdsutskottet anser att den avgränsning som gäller professionell idrott i 58 d och 58 g § i praktiken innebär att professionell idrott avgränsas till toppidrott så att den omfattar de två högsta nationella serienivåerna i bollsporter, A-landslagsverksamhet för vuxna och idrottare som förbereder sig för internationella stortävlingar genom de nationella grenförbundens urvalssystem. 

Skoltransporter. Kulturutskottet föreslår (s. 11) att social- och hälsovårdsutskottet överväger att precisera de föreslagna bestämmelserna om persontransporter och begränsningar av antalet passagerare för skolelever samtidigt som det säkerställs att begränsningarna inte hindrar eleverna från att delta i undervisningen. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att det i 58 f § 6 mom. sägs att ett beslut inte får hindra någons rätt till lagstadgade tjänster. Skoltransporten för den som får grundläggande utbildning och påbyggnadsundervisning ska också under epidemier ordnas i enlighet med 32 § i lagen om grundläggande utbildning, även om de skyldigheter, begränsningar eller regionala beslut som anges i de aktuella bestämmelserna är i kraft. Kommunen ansvarar för ordnandet av skoltransporter och för att de genomförs på ett hälsosäkert sätt. 

Även transporter enligt till exempel lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda hör till de lagstadgade tjänster som avses i bestämmelsen. Kollektivtrafiken är däremot inte en lagstadgad uppgift för kommunerna, men genom att ordna den strävar man efter att trygga bland annat pendeltrafiken för arbetande, studerande och skolelever. Vid behov finns det skäl att bedöma behovet av att öka antalet turer för att möjliggöra en hälsosäker trafik. Å andra sidan har antalet passagerare minskat under epidemin bland annat på grund av distansstudier och distansarbete, vilket minskar trängseln i fordonen. 

Definition av lagstadgade tjänster. Kulturutskottet föreslår också (s. 11) att social- och hälsovårdsutskottet överväger att precisera definitionen av lagstadgad service i fråga om de bestämmelser som nämns i utlåtandet. 

Enligt inkommen utredning ges begreppet lagstadgade tjänster en snäv tolkning i propositionen. Det avser där exempelvis småbarnspedagogik, grundläggande utbildning samt social- och hälsovårdstjänster som en enskild kan ha en individuell rätt att få. Detta framgår också av bestämmelsens ordalydelse. I propositionen har avsikten inte varit att i de lagstadgade tjänsterna inkludera till exempel andra allmänna tjänster som kommunerna ordnar och som i och för sig ordnas med stöd av lagstiftningen, såsom biblioteks-, idrotts- och kulturtjänster. 

Utskottet anser att ministeriet bör klargöra vilka möjligheter leverantörerna av transporttjänster och andra näringsidkare har att kräva att deras kunder använder ansiktsmask. 

Hörande av parter

Beslut om proportionerliga begränsningsåtgärder, i sista hand stängning av lokaler, förutsätter enligt kulturutskottet (s. 3) en stark dialog med de lokala aktörerna i fråga. Utskottet föreslår att det till lagen om smittsamma sjukdomar fogas en skyldighet för myndigheterna att föra en faktisk dialog med branschen och arrangören. Kulturutskottet bedömer också (s. 4—5) att de föreslagna bestämmelserna leder till slumpmässiga begränsningar och förbud som gäller alla aktörer som avses i dessa bestämmelser, varvid man i besluten inte de facto kan beakta den naturliga möjligheten för olika lokala verksamheter och hela branscher att ordna lokalerna och den praktiska verksamheten på ett tryggt sätt. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att i enlighet med 1 § i lagen om smittsamma sjukdomar är syftet med lagen att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem, men också deras negativa konsekvenser för människor och samhället. En av de centrala principerna för de nu föreslagna ändringarna är att en aktör stegvis ska kunna vidta egna åtgärder för att säkerställa att verksamheten genomförs på ett säkert sätt innan myndigheterna fattar beslut om striktare begränsningar. När det gäller ändamålsenligheten i myndigheternas beslutsfattande föreskrivs det i förvaltningslagen (434/2003) bland annat om hörande av part och möjligheter till inflytande (34 och 41 §). Bestämmelser om kommunfullmäktiges skyldighet att sörja för mångsidiga och effektiva möjligheter och sätt att delta och påverka finns i kommunallagen (410/2015). Utskottet anser det således inte ändamålsenligt att i lagen om smittsamma sjukdomar särskilt föreskriva om dialog mellan myndigheter och arrangörer. Även om det i hanteringen av covid-19-epidemin ofta finns ett behov av mycket snabba restriktioner, betonar social- och hälsovårdsutskottet att de ovannämnda bestämmelserna om hörande av parterna måste iakttas när restriktionerna genomförs. 

Handräckning

Förvaltningsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (FvUU 29/2020 rd, s. 6—7) bland annat att handräckning i praktiken kan ha en viktig betydelse vid verkställigheten av de bestämmelser som ingår i lagförslaget. Därför är det viktigt att bestämmelserna är korrekt utformade. Utskottet konstaterar allmänt att den förvaltningsåtgärd för vars genomförande handräckning begärs av en annan myndighet ska höra till uppgiftsområdet för den som begär handräckning. Förvaltningsåtgärden ska således höra till de lagstadgade uppgifterna för den som begär handräckning. Den myndighet som ger handräckning ska å sin sida ha rätt att ge handräckning med stöd av en behörighet som grundar sig på lag. Enbart ett omnämnande i lagen, till exempel att en viss myndighet ger en annan myndighet handräckning, ger ännu inte någon innehållsmässig behörighet att lämna handräckning, utan det ska i lagstiftningen finnas antingen en mer specifik eller en mer allmän befogenhet att ge handräckning. Enligt förvaltningsutskottets uppfattning har lagstiftningen i detta avseende en betydande brist som det finns anledning att granska mer ingående i ett lämpligt sammanhang. Förvaltningsutskottet ser det som motiverat att en förutsättning för handräckning enligt bestämmelsen är att den inte äventyrar utförandet av andra viktiga uppgifter som ska skötas av den myndighet som lämnar handräckning. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att den mer detaljerade regleringen om handräckning i 59 c § 8 mom. i lagförslaget är ändamålsenlig. 89 § i lagförslaget har dock formulerats i en mer allmän form och av den framgår inte vilket slag av handräckning som kan ges. Utifrån en allmän bedömning i utlåtandet verkar det som om det inte har föreskrivits mer heltäckande om innehållet i handräckning enligt 89 §. Enligt förvaltningsutskottet finns det skäl att komplettera bestämmelserna om handräckning i 89 § i lagförslaget med ändamålsenliga befogenhetsbestämmelser för handräckningsmyndigheterna. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar förvaltningsutskottets åsikt om behovet av att precisera bestämmelserna om handräckning. Utskottet anser att det finns anledning att i den fortsatta beredningen och utifrån en omsorgsfull lagberedning precisera bestämmelserna om handräckning i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Gränssäkerhet

Statsrådet beslutade den 22 januari 2021 att begränsningarna för inresa i Finland skärps. De nya begränsningarna trädde i kraft den 27 januari 2021 och gäller till och med den 25 februari 2021. Syftet med ändringarna är att minska trafiken över gränsen för att förhindra att nya coronavirusvarianter sprids. Sjukdomsläget i Finland skiljer sig avsevärt från läget i andra Schengenländer, vilket betyder att resenärerna medför en betydande risk för spridning av virusvarianter i Finland. 

Enligt utredning till utskottet har det vid social- och hälsovårdsministeriet gjorts en kompletterande juridisk bedömning av vilka möjligheter myndigheterna har att kräva att resenärer från högriskländer som kommer till Finland ska ha gjort ett förhandstest och/eller kunna testas för covid-19-sjukdomen. Samma fråga bedömdes redan hösten 2020, men då ansågs regleringen vara ytterst problematisk med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt inkommen utredning är avsikten att en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om smittsamma sjukdomar ska lämnas till riksdagen så snart som möjligt. Utskottet anser att beredningen är brådskande och föreslår ett uttalande i ärendet. (Utskottets förslag till uttalande 2) 

Coronahundar

En del sakkunniga föreslog att det till 89 § i lagförslaget fogas en bestämmelse om att Tullen när den ger handräckning kan anlita hundar som utbildats för identifiering av smittsamma sjukdomar vid identifiering av smittsamma sjukdomar och vid inriktning av inspektionerna. Dessa hundar skulle inte verifiera förekomsten av en smittsam sjukdom utan endast hjälpa till att identifiera infekterade passagerare så att de skulle kunna hänvisas till hälso- och sjukvårdsmyndigheterna för fortsatta åtgärder. Förvaltningsutskottet konstaterar att det finns skäl att fortsätta att utbilda coronahundar och utreda användningen av dem. 

Enligt inkommen utredning kan användning av spårhundar vara en möjlighet att erbjuda en snabb, enkel och kostnadseffektiv metod för att styra människor till coronavirustestning. Det har i internationella undersökningar visats att hundar kan känna igen lukten av den som smittats av coronavirus. Vi har fortfarande bristfälliga kunskaper om hur känslig och exakt hundens förmåga att särskilja lukter är samt om hur metoden lämpar sig för olika situationer. Verksamheten är förknippad med en viss risk framför allt när det gäller den bristfälliga informationen om metodens medicinska tillförlitlighet, det vill säga med vilken känslighet hunden indikerar en eventuell infektion och hur exakt den uttryckligen indikerar en covid-19-infektion jämfört med till exempel andra luftvägsinfektioner. Konstaterandet av en allmänfarlig sjukdom måste ske så tillförlitligt som möjligt. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår inte i nuläget att det i lagen om smittsamma sjukdomar tas in en bestämmelse om coronahundsverksamhet, men utskottet anser i likhet med förvaltningsutskottet att det finns skäl att utreda och bedöma hur coronahundar ska utbildas och utnyttjas för att spåra sjukdomen.