Syftet med propositionen är att uppdatera bestämmelserna i barnskyddslagen så att de motsvarar de lagändringar som redan godkänts i riksdagen. I barnskyddslagen föreslås de preciseringar som den ändring av barnskyddslagen (542/2019) som riksdagen godkänt förutsätter på grund av den tekniska ändringen av åldersgränsen för eftervård. Ytterligare föreslås det en precisering av ikraftträdandebestämmelsen så att ändringen av åldersgränsen för eftervård tillämpas från och med den dag då lagändringen träder i kraft. 

Den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden träder i kraft den 1 januari 2020, varvid överklagande av förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen kräver besvärstillstånd. Undantag från denna regel ska föreskrivas i lag. 

I propositionen föreslås det att barnskyddslagens allmänna hänvisningar till förvaltningsprocesslagen ändras till hänvisningar till lagen om rättegång i förvaltningsärenden så att de motsvarar den nya lagstiftningen. Regeringen föreslår inget undantag i barnskyddslagen från kravet på besvärstillstånd i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen.

Hänvisningen till förvaltningsprocesslagen i 92 § 1 mom. i barnskyddslagen om sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen föreslås bli ändrad till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Efter att den lagen trätt i kraft vid ingången av nästa år krävs det besvärstillstånd för överklagande till högsta förvaltningsdomstolen i alla ärenden som avses i 92 § i barnskyddslagen. I förfarandet med besvärstillstånd ska parterna och myndigheterna fortfarande ha möjlighet att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd i ärendet. 

I och med propositionen krävs besvärstillstånd också i ärenden som gäller tvångsomhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet samt undersökning av barn, där förvaltningsdomstolen är beslutsfattare i första instans och högsta förvaltningsdomstolen är den enda besvärsinstansen. Enligt barnskyddslagen är förvaltningsdomstolen beslutsfattare i första instans när beslut fattas om omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet, om vårdnadshavaren eller ett barn som fyllt 12 år motsätter sig omhändertagandet eller placeringen i vård utom hemmet. Förvaltningsdomstolen är beslutsfattare i första instans även i ärenden som gäller undersökning av barn för att utreda behovet av barnskydd. I andra ärenden som gäller barn- och familjeinriktat barnskydd fattas besluten i det första skedet i kommunen på tjänsteinnehavarnivå och besvärsinstansen är förvaltningsdomstolen och i sista hand högsta förvaltningsdomstolen. 

Grundlagsutskottet anför i sitt utlåtande att det i synnerhet i ärenden som gäller omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet finns sådana sakliga och förfarandemässiga särdrag som hänför sig till barnets bästa och som i sig talar för att ärenden som gäller skyndsam behandling och omhändertagande snabbt ska vinna laga kraft (GrUU 16/2019 rd, s. 6). Med tanke på tillgången till rättsskydd är det dock viktigt att kravet på besvärstillstånd inte innebär besvärsförbud, menar grundlagsutskottet. Grundlagsutskottet betonar att högsta förvaltningsdomstolen enligt lag ska bevilja besvärstillstånd, om någon av grunderna för beviljande av tillståndet är för handen. Det är likaså av betydelse att barnskyddsmyndigheten, medan omhändertagandet pågår, tillräckligt ofta ska granska familjens situation på nytt för att utreda om familjens förhållanden har förbättrats och om det finns förutsättningar för att avsluta omhändertagandet och återförena familjen. Besluten om omhändertagande får inte sådan laga kraft som hindrar att ärendet behandlas på nytt. 

Enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden kan grunden för beviljande av besvärstillstånd utöver prejudikatgrunden och en felgrund, som förutsätter att felet vid behandlingen av ärendet är uppenbart, också vara något annat vägande skäl för beviljande av besvärstillstånd. Enligt förarbetena till nämnda lag kan ett sådant vägande skäl bland annat vara att frågan är av synnerligen stor betydelse med tanke på ändringssökandens rättsskydd (se RP 29/2018 rd, s. 182). 

Grundlagsutskottet menar att det är klart att ärenden som gäller omhändertagande och förordnande om vård utom hemmet i enlighet med vad som sagts ovan i princip har en sådan betydelse för barnet och dess familj. Grundlagsutskottet anser dock att bestämmelserna i 92 § i barnskyddslagen bör preciseras genom att tröskeln för beviljande av besvärstillstånd sänks så att det särskilda behov av rättsskydd som understryks i ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet tryggas också i lag vid prövning av besvärstillstånd när högsta förvaltningsdomstolen är första besvärsinstans. Regleringen ska enligt utlåtandet utformas så att endast uppenbart ogrundat och därmed jämförbart ändringssökande avgörs genom att ansökan om besvärstillstånd avslås. En sådan ändring är enligt utlåtandet ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Enligt den utredning som utskottet fått har det tills vidare inte utfärdats några bestämmelser där de allmänna förutsättningarna för beviljande av besvärstillstånd har lindrats. Dessutom har de allmänna grunderna för beviljande av besvärstillstånd utformats så att om ens en enda av förutsättningarna uppfylls, ska besvärstillstånd beviljas. Utskottet anser att det med tanke på systemet för ändringssökande som helhet är motiverat att den sänkning av tröskeln för beviljande av besvärstillstånd som förutsätts i grundlagsutskottets utlåtande i ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet utvärderas omsorgsfullt och att en regeringsproposition vid behov lämnas till riksdagen. Med stöd av det som konstaterats ovan föreslår utskottet att 92 § i barnskyddslagen i detta sammanhang ändras så att besvärsrätten i ärenden som gäller omhändertagande och vård utom hemmet tills vidare förblir oförändrad och att besvärstillstånd inte krävs i dessa ärenden när högsta förvaltningsdomstolen är första besvärsinstans. Besvärstillstånd krävs dock i andra ärenden som avses i 92 § 1 mom. i lagförslaget. 

Högsta förvaltningsdomstolens beslutssammansättning

Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att det av skäl som beror på 21 § i grundlagen är nödvändigt att fästa särskild vikt vid tillgången till rättsskydd i ärenden som gäller omhändertagande och därtill ansluten vård utom hemmet, när högsta förvaltningsdomstolen är första besvärsinstans. Grundlagsutskottet anser att det förhöjda behovet av rättssäkerhet i dessa ärenden förutsätter att beslut om att inte bevilja besvärstillstånd fattas till exempel i en förstärkt sammansättning jämfört med det som nu föreskrivs, eller enhälligt i den sammansättning som nu föreskrivs. Social- och hälsovårdsutskottet måste enligt utlåtandet komplettera bestämmelserna. Den här ändringen är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Social- och hälsovårdsutskottet anser med hänvisning till den ändring som föreslås i 92 § att det inte är nödvändigt att föreskriva om högsta förvaltningsdomstolens sammansättning i detta sammanhang. 

Utveckling av systemet för beslutsfattande och ändringssökande inom barnskyddet

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att utskottet i samband med stiftandet av den nuvarande barnskyddslagen inte förespråkade att grundlagen skulle förutsätta att behörigheten i ärenden som gäller tvångsomhändertagande överförs till domstolarna. Enligt utlåtandet är det fråga om sådana ärenden som förvaltningsmyndigheten i allmänhet beslutar om i det första skedet (GrUU 58/2006 rd, s. 5/II, se även GrUU 55/2014 rd). Grundlagsutskottet anser också att de bestämmelser som nu granskas talar för en övergripande omprövning av beslutsfattandet i första instans. Grundlagsutskottet framhåller att de konstitutionella problemen i den proposition som nu granskas hänger samman i synnerhet med systemet för beslutsfattande, där av den rätt att fatta beslut i första instans som tillkommer förvaltningsdomstolen följer ett behov att bedöma tillgängligheten av den rättssäkerhet som högsta förvaltningsdomstolen ger. Detta till skillnad från det ordinarie systemet med besvärstillstånd vid fortsatt ändringssökande. Grundlagsutskottet fäster statsrådets allvarliga uppmärksamhet vid behovet av att noggrant bedöma beslutssystemet enligt barnskyddslagen och att vidta eventuella lagstiftningsåtgärder. 

Grundlagsutskottet anser att systemet med besvärstillstånd bör följas upp särskilt i den aktuella ärendegruppen. Utskottet menar att en korrekt uppföljning är viktig och framhåller betydelsen av att eventuella problem åtgärdas utan dröjsmål. 

I regeringens proposition konstateras det att övergången till förfarandet med besvärstillstånd i och med att lagen om rättegång i förvaltningsärenden träder i kraft skapar ett behov att inom den närmaste framtiden utvärdera barnskyddslagens beslutssystem (s. 10). Social- och hälsovårdsministeriet bör bedöma behovet att tillsätta en separat sakkunniggrupp eller ett organ för att komplettera det nuvarande systemet för beslutsfattande. När barnskyddslagen revideras i framtiden finns det skäl att i fråga om barnskyddet bedöma tillvaratagandet av parternas rättsskydd i sin helhet. 

Social- och hälsovårdsutskottet instämmer i grundlagsutskottets åsikter om vikten av uppföljning och behovet av en övergripande omprövning av systemet för beslutsfattande inom barnskyddet. Utskottet anser det vara viktigt att den utvärdering av beslutssystemet som konstateras i regeringspropositionen inleds så snart som möjligt. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande) 

I motiveringen till propositionen konstateras att till följd av besvärstillståndspraxis enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden kommer antalet muntliga förhandlingar i förvaltningsdomstolarna som gäller barnskyddsärenden sannolikt att öka, vilket samtidigt ökar förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda. Utskottet konstaterar att det med tanke på barnets bästa ofta är viktigt att ärendet behandlas snabbt i domstolarna samtidigt som rättsskyddet tillgodoses på behörigt sätt. Utskottet anser det vara viktigt att förvaltningsdomstolarnas och kommunernas resurser för barnskyddsarbetet tryggas, vilket också minskar behovet av ändringssökande. 

Eftervård

Till följd av det lagförslag som ingick i en lagmotion som riksdagen godkänt (LM 86/2018 rd) höjs åldersgränsen för eftervård till 25 år från ingången av 2020. På grund av höjningen av åldersgränsen föreslås det i propositionen ändringar i barnskyddslagens definition av ung person, i bestämmelserna om medel för eget hushåll och i övergångsbestämmelsen om åldersgränsen för eftervård. 

Utskottet anser det vara lämpligt att ändra 77 § 3 mom. i barnskyddslagen så att det organ som ansvarar för socialvården är skyldigt att betala ut medlen för eget hushåll till den unga personen när eftervården avslutas, dvs. senast när han eller hon fyller 25 år. Utskottet fäster dock uppmärksamhet vid den kommunala barnskyddsmyndighetens omfattande prövningsrätt i fråga om tidpunkten för utbetalning av dessa medel. Situationen för unga som får eftervård varierar avsevärt, vilket innebär att också den lämpliga tidpunkten för utbetalning av självständighetsmedel varierar. Utskottet betonar att man vid tidpunkten för utbetalning av medlen ska beakta den ungas individuella behov och situation samt myndighetsålderns inverkan på rätten att förvalta egna medel. 

I lagförslag 2 i regeringspropositionen föreslås det att ikraftträdandebestämmelsen i lagen om ändring av barnskyddslagen ändras så att på barn och unga vars rätt till eftervård enligt 75 § har upphört före lagens ikraftträdande, tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. I och med övergångsbestämmelsen gäller utvidgningen av rätten till eftervård inte de unga vars rätt till eftervård har upphört före lagens ikraftträdande den 1 januari 2020. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande bedömt övergångsbestämmelsen mot bakgrunden av jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen. Grundlagsutskottet säger att det ur grundlagens likabehandlingsbestämmelser i olika sammanhang har härlett kravet att särbehandlingarna inte får vara godtyckliga eller att skillnaderna inte får bli oskäliga (exempelvis GrUU 57/2016 rd, s. 3, GrUB 11/2009 rd, s. 2, GrUU 60/2002 rd, s. 4, GrUU 18/2006 rd, s. 2/II). Utskottet anser att helheten av de gällande bestämmelserna och de föreslagna bestämmelserna inte i sig strider mot kravet på proportionalitet i fråga om innehållet, men utskottet anser dock att en lösning som inte grundar sig på ett så ovillkorligt och exakt slutdatum baserat uteslutande av åldersgrupper är bättre förenlig med 6 § i grundlagen. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att avgränsningen i den föreslagna övergångsbestämmelsen inte baserar sig på barnets eller den unga personens ålder utan på dennes rätt till eftervård och rättighetens utsträckning i tid. På grund av övergångsbestämmelsen utvidgas rätten till eftervård inte retroaktivt till att gälla de barn och unga vars rätt till eftervård redan har upphört före lagens ikraftträdande och som inte längre hör till barnskyddet. Enligt propositionen består denna grupp av unga vuxna som har tillgång till alla tjänster och stödsystem inom kommunens social- och hälsovård, utkomstskydd, stöd för boendet, utbildning och sysselsättning. Utskottet anser det inte motiverat att de unga vuxna som omfattas av andra tjänster och som överförts från barnskyddets ansvar återförs till barnskyddet i och med att åldersgränsen för eftervården höjs. Utskottet betonar dock att kommunen även i fortsättningen ska stödja barn och unga i deras självständighetsprocess, även om de inte har subjektiv rätt till eftervård. 

Enligt den utredning som utskottet fått skulle en retroaktiv reglering av rätten till eftervård som omfattar t.ex. alla 18—21-åringar som har varit berättigade till eftervård under åren 2016—2019, kräva tilläggsfinansiering på uppskattningsvis cirka 12 miljoner euro för kommunernas statsandelar. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar grundlagsutskottets synpunkter på behovet av att lämpliga resurser måste avsättas för de tjänster för unga och vuxna som inte omfattas av eftervården och som beskrivs i regeringspropositionen. Dessutom anser social- och hälsovårdsutskottet att det är viktigt att också eftervårdens innehåll utvecklas så att den effektivare än nu förebygger utslagning och stödjer de ungas möjligheter till utbildning och studier samt etableringen på arbetsmarknaden.