Centerns grupp i social- och hälsovårdsutskottet anser att varje äldre person har rätt till nödvändig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som möjliggör ett tryggt, värdefullt och meningsfullt liv ända till dess sista ögonblick. Varje sittande regering svarar ytterst för att denna grundläggande rättighet tillgodoses. 

De höjningar av vårdardimensioneringen enligt äldreomsorgslagen som gjordes under förra valperioden hade ett godtagbart mål, nämligen att trygga en tillräcklig omsorgsnivå vid verksamhets-enheter för serviceboende med heldygnsomsorg för äldre personer. Effekterna har varit positiva. Vi betonar att den vårdardimensionering som skrivits in i lagen inte bör tolkas som en maximinivå, utan det viktigaste vid fastställandet av tillräcklig omsorgspersonal är uttryckligen behovet av omsorg för äldre som bor på vårdenheter. Samtidigt måste omsorgspersonalen kunna klara av sina arbetsuppgifter och uppleva att de kan arbeta i linje med sin yrkesskicklighet och etiken i vårdarbetet. Vi anser det viktigt att man vid bedömningen och övervakningen av en tillräcklig dimensionering också beaktar alla yrkesgrupper som enligt lagen kan anses omfattas av dimensioneringen. 

Faktum i dagsläget är dock att välfärdsområdena på grund av den rådande bristen på arbetstagare inte har faktiska möjligheter att från och med ingången av december höja vårdardimensioneringen till 0,7 arbetstagare per boende. När lagen inte backas upp med tillräckliga resurser blir den i detta fall antingen ett tomt löfte eller så stjäl den resurser från andra tjänster inom social- och hälsovården, såsom hemservice för äldre. Till följd av den åldrande befolkningen ökar servicebehoven också inom andra social- och hälsovårdstjänster än de som riktar sig till äldre, och tillgången på personal har försvagats, vilket också konstateras i propositionen. Också pensioneringen av social- och hälsovårdsanställda har ökat utmaningarna när det gäller tillgången på arbetskraft. Därför anser vi att propositionen om att ändra lagens ikraftträdandebestämmelse så att personaldimensioneringen på 0,7 arbetstagare ska tillämpas från och med den 1 januari 2028 är motiverad. En förlängning av övergångsperioden skulle göra det möjligt för välfärdsområdena att granska och utveckla hela servicekedjan för äldre och utveckla tjänsterna. 

Centerns utskottsgrupp är oroad över att den av Samlingspartiet och Sannfinländarna ledda regeringen har tagit social- och hälsovårdstjänsterna som sparobjekt i ett läge där välfärdsområdena kämpar med de stora underskott som föranleds av flera oförutsedda förändringskostnader. Rentav cirka en tredjedel av de utgiftsnedskärningar som regeringen beslutat om i regeringsprogrammet gäller finansieringen av välfärdsområdena, det vill säga de social- och hälsovårdstjänster som människorna behöver. Styrningen av välfärdsområdena, som ansvarar för social- och hälsovården, kommer dessutom att överföras från social- och hälsovårdsministeriet till finansministeriet, vilket understryker regeringens accentuerade vilja att göra social- och hälsovårdstjänsterna till en finansieringsfråga. 

Därför kan vi inte undgå tanken att det centrala motivet till att skjuta upp höjningen av vårdardimensioneringen har varit att det är typiskt för denna regering att spara in på den statliga finansieringen till välfärdsområdena. Regeringen föreslår att välfärdsområdenas finansiering på motsvarande sätt ska minskas för 2024—2027, eftersom dimensioneringen träder i kraft fullt ut först senare. Den minskning av finansieringen som görs på grund av den ändringen i den lagstadgade uppgiften blir 89 000 000 euro per år. 

Den föreslagna anslagsminskningen är mycket kortsiktig och rentav oansvarig, eftersom finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna helt och hållet kommer från staten, bortsett från kundavgifterna. Regeringen kommer redan med stöd av sitt program att skära ner finansieringen av välfärdsområdena med upp till 1 400 miljoner euro under innevarande valperiod, dvs. med cirka 27 000 social- och hälsovårdsanställdas årliga löneutgifter. Denna minskning har ingen koppling till uppgifterna och skyldigheterna, som inte minskar. Därför är det klart att välfärdsområden som för närvarande brottas med underskott på grund av oförutsedda ändringskostnader i praktiken inte har råd att skära ned utan att de social- och hälsovårdstjänster som människorna behöver försämras. Det finns också en risk för att de vårdenheter där vårdardimensioneringen redan på förhand har höjts till minst 0,7 tvingas minska antalet vårdanställda när finansieringen sjunker. En del välfärdsområden har också redan ingått avtal där det förutsätts att personalen ska uppgå till 0,7 enligt vårdardimensioneringen. Det medför kostnader för välfärdsområdet, vars finansiering regeringen nu skär ned. 

Efter den nyligen avslutade interpellationsdebatten om social- och hälsovården är vi också oroade över att regeringen inte verkar göra tillnärmelsevis tillräckligt för att svara på den rådande bristen på social- och hälsovårdsanställda. Exempelvis slopandet av vuxenutbildningsstödet och åtstramningen av arbetskraftsinvandringen, som skrivits in i regeringsprogrammet, bidrar till att fördjupa problemet med tillgången på personal. 

Personaldimensionering

Den åldrande befolkningen ökar servicebehovet, vilket innebär att det under de kommande åren kommer att behövas betydligt mer personal för tjänster för äldre. Tillgången på personal inom social- och hälsovården är redan svag och pensionsavgångarna inom branschen ökar personalbehovet ytterligare, så regeringens proposition om att skjuta upp personaldimensioneringen på 0,7 inom vården dygnet runt kan anses vara motiverad. 

De sakkunniga som hördes i utskottet framförde dock kritik mot att övergångstiden för dimensioneringens ikraftträdande (ända till den 1 januari 2028) är för lång. Inget i förarbetena till propositionen motiverar ett så här långt uppskov. Det behövs mer tid för att lösa personalsituationen, men en övergångsperiod på fyra år är inte ett tillräckligt incitament för effektiva åtgärder. Eftersom personaldimensioneringen redan nu i över 40 procent av enheterna för dygnetruntvård är minst 0,7 kan man förvänta sig att de återstående enheterna kommer upp på denna nivå inom några år. Därför föreslår jag en övergångsperiod för dimensioneringen av vården dygnet runt fram till den 1 januari 2026. 

För att förbättra tillgången till personal krävs det ett flertal samtidiga åtgärder. Det förutsätter till exempel ett tillräckligt utbud av utbildningsplatser och stöd till studerande för att säkerställa genomgången utbildning samt förbättrad internationell rekrytering och stöd till internationella arbetstagare för att stanna kvar i branschen. Dessutom måste servicestrukturen och verksamhetssätten för tjänsterna utvecklas. Det centrala är utnyttjande av teknik, utveckling av uppgiftsstrukturen och utnyttjande av frivilligarbete. För att öka branschens förmåga att attrahera och behålla personal måste ledningsarbetet och välbefinnandet i arbetet utvecklas. 

Den personaldimensionering som lagen föreskriver för serviceboende med heldygnsomsorg innebär i praktiken att personal flyttas över till en enskild tjänst. Personalens tillräcklighet bör i stället granskas på en övergripande nivå som täcker hela social- och hälsovården. Under övergångsperioden är det ändamålsenligt att bedöma hur dimensioneringen definieras i fråga om olika tjänster. 

Fokus bör därför ligga på att omedelbart stoppa den försämrade tillgången till tjänster och i stället bygga ut tjänsterna. Tyvärr går planerna i flera välfärdsområden för närvarande i motsatt riktning. 

Ekonomiska konsekvenser

I den andra tilläggsbudgeten för 2023 skär regeringen bort 7,12 miljoner euro som reserverats för genomförandet av personaldimensioneringen på 0,7 för december 2023. Regeringen minskar finansieringen av välfärdsområdena med 89 miljoner euro 2024—2027 genom att ikraftträdandet av dimensioneringen skjuts upp. Utskottet anser det nödvändigt att bevaka hur välfärdsområdenas finansiering räcker till för att äldreomsorgen ska kunna genomföras. 

Jag anser det inte motiverat att skära ned finansieringen, även om ikraftträdandet av personaldimensioneringen på 0,7 skjuts upp. Tjänsterna inom hemvården och dygnetruntvården för äldre har redan länge varit underresurserade, vilket återspeglas i den svåra situationen inom branschen. De äldre förtjänar service i rätt tid och av god kvalitet. 

Genom en lagstadgad personaldimensionering av heldygnsomsorgen för äldre tryggas de äldres grundlagsfästa rätt till oundgänglig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt förverkligas de äldres jämlikhet och delaktighet i samhället. Genom lagstiftningen kan man också säkerställa vårdens kvalitet och tillgodoseendet av klient- och patientsäkerheten. Utvecklingen sedan 2020, då det infördes bestämmelser om personaldimensionering som träder i kraft stegvis, har varit god. 

Enligt uppgift till utskottet är det klart att personaldimensioneringens lagstadgade karaktär har förbättrat vårdsituationen. Många enheter uppfyller redan dimensioneringen och många andra kan nå målet enligt den tidigare godkända tidsplanen (RP 298/2022 rd). År 2020 uppfyllde 31 procent av enheterna dimensioneringen på 0,65. På tre år har andelen stigit till 89 procent. Antalet enheter som uppfyller dimensioneringen 0,7 har ökat. I maj 2023 utgjorde de 40 procent av alla enheter för dygnetruntvård. 

Genom den aktuella propositionen skjuts höjningen av minimidimensioneringen till 0,7 upp med över fyra år. Genom propositionen sparar regeringen 89 miljoner euro per år i vården dygnet runt. Inbesparingen riktas mot de äldre som är i allra störst i behov av vård. Propositionen försämrar kvaliteten på äldreomsorgen och tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för de personer som har det sämst ställt. Enligt de yttranden som utskottet fått har uppskovet med personaldimensioneringen stor betydelse också för personalen inom branschen. Att föreskriva om personaldimensionering i lag var resultatet av ett långt arbete. När projektet slutfördes 2020 sågs det som en positiv reform och ett budskap till såväl kunder, anhöriga som arbetstagare om beslutsfattarnas genuina vilja att förbättra kvaliteten på vården dygnet runt av äldre och arbetsförhållandena för yrkesutbildade personer inom branschen. 

I propositionen uttrycker regeringen oro över tillgången på yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, men anser inte att det är viktigt för branschens attraktionskraft och förmåga att behålla arbetskraft att arbetet kan utföras etiskt hållbart. Med hjälp av en tillräcklig lagstadgad personaldimensionering tryggas också personalens välmående och ork i arbetet. Enligt Arbetshälsoinstitutets undersökningar är etisk belastning och många andra psykosociala belastningsfaktorer vanligare inom tjänsterna för äldre än inom social- och hälsovården i övrigt. Att skjuta upp personaldimensioneringen med fyra år och skära ner medlen för tjänsterna är ingen hållbar politik. 

Regeringen har inte lagt fram tillräcklig motivering till varför personaldimensioneringen skjuts upp över hela regeringsperioden och den strävar inte efter att förbättra situationen exempelvis genom ett kortare uppskov. De anförda motiveringarna hänför sig antingen till coronapandemin, starten för välfärdsområdena eller Rysslands anfallskrig mot Ukraina och de kostnadsökningar som kriget medför. På dessa grunder är det inte motiverat att skjuta upp denna viktiga reform långt in i framtiden. Å andra sidan pågår det ständigt ett målmedvetet arbete för att lösa utmaningarna med tillgången på personal. Regeringen ställer också välfärdsområdena i en svår situation. Områdena berövas den finansiering som avsatts för att höja personaldimensioneringen till 0,7, trots att de bland annat i avtal och planer har förberett sig på att dimensioneringen träder i kraft. 

Regeringen agerar ansvarslöst när den försämrar kvaliteten på tjänsterna för äldre och använder de medel som sparas in för andra utgifter i budgeten. Vi föreslår att personaldimensioneringens fulla ikraftträdande inte längre skjuts upp och att propositionen förkastas.