Remissförfarandet var bristfälligt

Enligt vad regeringen föreslår ska alla som utför eget arbete i fortsättningen klassificeras som företagare i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Med andra ord är alla som arbetar i framtiden företagare om arbetet inte utförs som anställd. Den föreslagna ändringen innebär att alla som tidigare ansågs vara sysselsatta i eget arbete entydigt blir företagare på heltid eller deltid och att deras möjligheter att få arbetslöshetsersättning försämras.  

Flera remissinstanser är oroliga för att propositionen kommer att försvåra de självanställdas sits ytterligare, också när det gäller att få utkomstskydd för arbetslösa. Det kommer inte längre att löna sig att ta emot smärre uppdrag. Detta kan inte anses vara acceptabelt och ligger heller inte i linje med regeringens mål. Alla som arbetar måste ha jämlik tillgång till social trygghet, oberoende av hur arbetet utförs eller hur man låter det utföras. I tider av hög arbetslöshet vore det särskilt viktigt att genom lagstiftning undanröja sysselsättningshinder i stället för att skapa nya hinder.  

Utskottet har hört ett stort antal sakkunniga och de har yttrat sig kritisk om lagförslagen. Särskilt kritiska har de organisationer varit som företräder självsysselsatta inom kreativa kultursektorer.  

Regeringen har berett propositionen bristfälligt. De grupper som företräder den kreativa sektorn har inte hörts över huvud taget. Propositionen kom som en fullständig överraskning för konst- och kulturfältet, som blev tvingat att reagera ytterst skyndsamt. Organisationerna för självsysselsatta inom kreativa sektorn ombads inte att yttra sig i beredningsskedet. Konsekvensbedömningen av förslaget att ändra definitionen av företagare är otillräcklig. Det som helt saknas är en uppskattning av konsekvenserna för förmånstagarna. Propositionen kommer att få betydande och långtgående kulturpolitiska efterverkningar som inte har granskats över huvud taget. En så pass bristfällig lagberedning kan inte anses acceptabel. 

Propositionen har varit föremål för trepartsberedning och den ignorerar helt de förändringar och den brytningstid som arbetslivet genomlever och som innebär att den grupp som statistiskt sett växer snabbast på arbetsmarknaden är de som sysselsätter sig själva.  

Undervisnings- och kulturministeriet har inte heller betts om ett yttrande, trots att propositionen innehåller ändringar som berör näringsidkare i kreativa yrken. De frågor som gäller denna yrkesgrupp hör i många avseenden till det ministeriet. De föreslagna ändringarna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa kommer att få konsekvenser som inte framgår av lagförslaget och som kommer att försämra sysselsättningsmöjligheterna för dem som arbetar inom den kreativa sektorn. Propositionen kommer i synnerhet att försämra villkoren för frilansarbete och därför har lagförslaget också kultur- och högskolepolitiska följder som inte bedömts på något sätt.  

Oklar gräns mellan företagsverksamhet på heltid och på deltid

Undervisnings- och kulturministeriet har uttalat sig och sagt att den ändrade definitionen av företagare i lagen om utkomstskydd för arbetslösa inte saknar betydelse. Ändringen bör därför inte genomföras utan en tillräckligt omfattande remissbehandling och konsekvensbedömning.  

Många remissinstanser anser att definitionsändringen skulle kräva ändring av hur det enligt lagen ska bedömas om verksamhet är huvudsyssla eller bisyssla och av tillhörande tillämpningspraxis för att de som är sysselsatta i eget arbete inte ska få ännu sämre möjligheter att få arbetslöshetsersättning.  

Det fragmentariska inslaget när det gäller de självanställdas jobb och uppdrag gör det redan i dagens läge svårare att påvisa att sysselsättningen i eget arbete eller företagsverksamheten sker på deltid, även om omfattningen är begränsad och bara en liten del av inkomsterna kommer den vägen. Detta framgår av många expertyttranden och av vad undervisnings- och kulturministeriet framfört.  

Tolkningspraxis när det gäller heltid och deltid är slumpmässig och varierar från en arbets- och näringsbyrå och stad till en annan. Finlands Journalistförbund känner till fall där samma skriftliga beskrivningar lett till att en person anses arbeta heltid i vissa fall och deltid i andra fall.  

Propositionen kommer att leda till att småskaligt arbete som i dagens läge inte anses vara företagsverksamhet omfattas av företagardefinitionen, trots att de nu behandlas som eget arbete. Regeringen föreslår ingen ändring när det gäller att bestämma när företagsverksamheten inleds eller hur det bestäms om verksamheten sker på heltid eller på deltid.  

Lagförslaget innehåller således inget försök att åtgärda risken för förlust av rätten till inkomstrelaterad dagpenning när verksamhet inleds. Journalistförbundet fäster uppmärksamhet vid att lagförslaget saknar en bestämmelse som gör det möjligt för den berörda personen att bedöma sina möjligheter att få en jämkad arbetslöshetsförmån i lägen där företagsverksamheten de facto ännu inte sysselsätter honom eller henne på heltid och kanske heller aldrig kommer att göra det.  

Journalistförbundet och många andra remissorgan anser att de största problemen med propositionen gäller hur man ska påvisa att verksamhet bedrivs på heltid eller deltid och den arbetssökandes omvända bevisbörda.  

Personer som anses vara företagare på heltid har ingen rätt till arbetslöshetsförmåner. Det är bara de som är företagare på deltid som kommer att kunna få arbetslöshetsförmåner. Journalistförbundet anser det vara sannolikt att arbets- och näringsbyråerna i fortsättningen oftare kommer att klassificera arbetssökande som företagare på deltid, trots att de tidigare främst ansetts vara egenanställda på deltid.  

Enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa ska en person anses vara sysselsatt på heltid som företagare eller på motsvarande sätt i eget arbete, om den arbetsinsats som verksamheten kräver är så stor att den hindrar honom eller henne att ta emot heltidsarbete. Om det inte finns skäl att göra någon annan bedömning, anses sysselsättningen utgöra bisyssla åtminstone om personen under minst sex månader har haft heltidsarbete som inte har samband med företagsverksamheten eller det egna arbetet. 

I praktiken är det svårt att påvisa att det rör sig om verksamhet som bisyssla och att på så sätt komma i åtnjutande av arbetslöshetsförmåner, om personen inte längre kan skaffa skälig försörjning genom självanställning. Det är den anställda som måste bevisa att det rör sig om bisyssla, om myndigheterna bestämmer sig för att tolka arbetet som heltidsarbete, vilket kan leda till att personen förvägras utkomstskydd.  

Journalistförbundet belyser problematiken i sitt yttrande med ett exempel där en arbetssökande gick miste om utkomstskyddet efter att ha lagt ned tre timmar på att skriva en kolumn, eftersom såväl arbets- och näringsbyrån som försäkringsdomstolen gjorde den tolkningen att det rörde sig om heltidsarbete även om personen i fråga bara hade ett uppdrag i månaden (Försäkringsdomstolen, dnr 2217/2014/1742).  

En arbetslös arbetssökande får i efterskott överklaga beslut av Folkpensionsanstalten eller arbetslöshetskassan hos en besvärsinstans. Behandlingstiderna ligger på sju månader hos besvärsnämnden för utkomstskyddsärenden och på cirka tretton månader hos försäkringsdomstolen. Med andra ord blir den som klassificerats som företagare tvungen att vänta på ett avgörande i uppemot två år utan arbetslöshetsförmåner. För att undvika denna risk lönar det sig för arbetslösa att undvika att ta emot uppdragsbaserat arbete eller att helt sluta upp med företagsverksamheten, annars kan de tolkas vara företagare på heltid.  

För den arbetslöse är det problematiskt om han eller hon uteslutande erbjuds uppdragsbaserat arbete och om det kan leda till förlust av eller risk för förlust av arbetslöshetsförmåner att ta emot sådant arbete. Detta uppmuntrar inte den arbetssökande att ta emot jobb utan att i stället undvika uppdragsbaserat arbete. Finlands Journalistförbund påpekar att det för närvarande inte kan rekommendera de som blivit uppsagda från mediehusen att försöka ordna med eget arbete, eftersom självanställda lätt tolkas vara företagare på heltid och löper stor risk att förlora arbetslöshetsförmåner.  

Enligt Journalistförbundet borde propositionen tydligt ha sagt att uppdragsarbete under arbetslöshetsperioden inte automatiskt ska tolkas som företagsverksamhet på heltid.  

Arbets- och näringsförvaltningens tillämpning av anvisningarna för beviljande av utkomstskydd

Nu för tiden finns det självanställda inom allt från byggbranschen till kreativa yrken och servicebranschen. Varje bransch har sina egna specialfrågor som bör beaktas när man bedömer om det rör sig om företagsverksamhet på heltid eller på deltid. De anvisningarna i fråga om utkomstskyddet för arbetslösa som arbets- och näringsförvaltningen tillämpar måste därför bli föremål för särskilda insatser för att minimera de mycket sannolika skadliga konsekvenserna av propositionen för villkoren för självanställning.  

Många experter påpekar i sina yttranden att den nuvarande tolkningen i fråga om heltid och deltid har lett till en oklar och osäker praxis. 

Tack vare den gällande lagen och anvisningen (TEM/2192/03.01.04/2014) har det inte krävts att konstnärer som anses sysselsatta i eget arbete ska avstå från sina arbetsredskap, sin ateljé eller sitt lager av verk för att kunna få utkomstskydd när sysselsättningen i eget arbete upphört. I undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigyttrande om propositionen påpekas det att denna anvisning inte längre kommer att gälla; det är en särskild anvisning om tillämpningen av utkomstskyddet för arbetslösa som gäller konstnärer och forskare sysselsatta i eget arbete.  

Enligt konstrådet kan den nya utkomstskyddsrelaterade definitionen av företagare innebära att allt annat konstnärligt arbete än det som sker i anställningsförhållande eller med stipendium, oavsett varaktighet i fortsättningen klassificeras som företagande och den som utför arbetet som företagare. Det kan också innebära att självanställda konstnärer som får arbetsersättning eller fakturerar för sitt arbete i framtiden helt måste avstå från konstnärlig verksamhet för att kunna få arbetslöshetsförmåner.  

Enligt propositionsmotiven måste en enskild näringsidkare i situationer där företagsverksamheten upphör helt upphöra med produktionsverksamhet och ekonomisk verksamhet för att få arbetslöshetsförmåner, vilket i avsaknad på andra bevis i sådana lägen också kan innefatta avstående från arbetsredskap och lokaler. Om detta betyder att en konstnär hädanefter måste sälja sina arbetsredskap eller säga upp sitt arbetsrum för att bevisa att arbetet upphört, blir det oskäligt svårt att vara konstnär när lagen trätt i kraft.  

Det är i synnerhet lägen där företagsverksamhet upphör som blir problematiska för konstnärer.  

Förändringarna i arbetslivet har analyserats bristfälligt

Enligt Anna Pärnänens och Hanna Sutelas undersökning "Itsensätyöllistäjät Suomessa 2013" (Statistikcentralen) har den största förändringen på arbetsmarknaden på 2000-talet varit det ökande antalet självanställda. Bakom denna ökning ligger uppdragsgivarnas vilja att spara in på pensionsförsäkringspremier, socialskyddsavgifter och arbetslöshetsförsäkringspremier. Arbetsgivarna låter utföra arbetet uppdragsbaserat för att undvika att betala arbetsgivaravgifter. Detta gäller alla branscher och inte bara kreativt arbete. Propositionen innebär att de självanställda i fortsättningen klassas som företagare och då inträder risken för att de anses vara företagare på heltid, även om deras inkomster och antalet arbetade timmar är låga och de inte kan hoppas på att generera någon vinst som företagare.  

Inom många kreativa och konstnärliga yrken och inom forskningen består försörjningen av inkomst av lönearbete, stipendier och inkomster av s.k. eget arbete eller företagsverksamhet. Många egenanställda arbetar samtidigt som löntagare och som företagare utan att någotdera arbetet klart kan anses vara heltidsarbete. Det är uttryckligen för dem som propositionen kan medföra särskilda problem. Enligt en undersökning som Centret för konstfrämjande gjort finns det många sådana personer i synnerhet bland dem som utför kreativt arbete. Centret ger i sitt yttrande uttryck för sina farhågor att propositionen kan leda till att märkbart många av dem som arbetar i gränszonen mellan löntagararbete och företagsamhet inte längre kan få utkomstskydd.  

Det aktuella lagförslaget innebär att dessa "företagare light" överförs till kategorin företagare i fråga om utkomstskyddet, och detta på ett sätt som innebär att många av dem som nu får jämkad arbetslöshetsdagpenning efter det att lagen har trätt i kraft utestängs från arbetslöshetsförmåner. För många av dessa företagare light inom konst- och kultursektorn vore det mer önskvärt att jämställas med löntagare och inte med företagare såsom regeringen föreslår. 

Pärnänens och Sutelas undersökning slår fast att de största problemen i fråga om de egenanställdas ställning gäller deras sårbara förhandlingsläge, erfarenheterna av hur svåröverskådligt och dåligt fungerande det sociala trygghetssystemet är och deras osäkra försörjning med ett lapptäcke av inkomster. Också i ljuset av den undersökningen behövs det förbättringar för de egenställda i stället för försämringar. Samma undersökning visar att självanställning präglas av entusiasm och passion för arbete, och därför behöver vi skapa lösningsmodeller för att ge egenanställda bättre förutsättningar att arbeta. En fungerande social trygghet skapar potential för tillväxt och upprätthåller sysselsättningen.  

Det skulle krävas en översyn av lagen om utkomstskydd för arbetslösa, och den borde beakta de nya anställningsformerna. Den sociala tryggheten bör utvecklas så att det blir möjligt att övergå från att vara löntagare till att vara företagare utan att behöva vara rädd för att gå miste om sitt utkomstskydd och så att utkomstskyddet sporrar till att ta emot alla typer av jobb oavsett hur arbetet utförs eller hur man låter utföra det och oberoende av arbetets varaktighet.