Första tanken om att återvända till Helsingfors

Den första tanken om att återvända till Helsingfors uppstod redan 20.12.1939, när den socialdemokratiska riksdagsgruppen förberedde ett förslag inför utskottets möte. Förslaget fick då inte stöd, men den 30.1.1940 var samma utskott nästan enhälliga om att flytta till Helsingfors. Detta motiverades bl.a. med att Helsingfors hade goda bombskydd och att kontakten med regeringen skulle bli bättre. Talmannen vid den tidpunkten, Hakkila, var dock av den åsikten att man ännu måste fundera på saken.

I Agrarförbundets riksdagsgrupp dryftades tanken första gången 8.1.1940. Delegationen konstaterade: ”Helsingfors är kanske i dagsläget bättre mötesplats för riksdagen än den nuvarande mötesplatsen, men talmanskonferensen har bättre kännedom i ärendet.”

Ärendet togs upp igen under mötet 30.1.1940 där även försvarsminister Niukkanen deltog. Han framställde en överblick över krigets tillstånd. Enligt honom var Kauhajoki allt för långt bort från Helsingfors för riksdagen. Han föreslog att en ny lokalisering skulle sökas, men han ansåg ändå att Helsingfors var för farligt. Gruppen tyckte förslaget var bra.

Agrarförbundets riksdagsgrupp förde en omfattande diskussion den 6.2 och majoriteten var för att återvända. Motiveringen var Helsingfors bättre bombskydd, bättre förutsättningar för arbetet och en närmare kontakt med regeringen och experterna. Särskilt betonades att skötseln av förtroendeuppdraget medborgarna givit var viktigare än den personliga säkerheten.

Ledamot Brander tolkade saken så här: ”Vi får inte vara rädda för våra liv, vi har ju suppleanter.” En del var ändå av den åsikten att arbetet löpte utmärkt även i Kauhajoki. Vid slutet av mötet röstade man, och till sist understöddes förslaget att återvända till Helsingfors av 23 medan 10 motsatte sig detta.

I de övriga riksdagsgruppernas protokoll finns inga anteckningar om att flyttprojektet skulle ha behandlats. Det verkar som om tanken på att återvända till Helsingfors blivit starkare bland alla grupper i början av februari. Riksdagen började anse att Kauhajoki låg avsides från händelserna.

Under kriget arbetade regeringen rätt självständigt enligt omfattande fullmakter som riksdagen givit. Riksdagen befann sig således i utkanten av beslutsfattandet. På grund av detta började känslor av frustration synas bland ledamöterna, eftersom de helt enkelt inte hade tillräckligt att göra. Utskottsarbetet var ringa, många utskott sammanträdde inte en enda gång. I Helsingfors skulle de ha arbete så det räckte och blev över. Efter att bombningarna av Helsingfors avtagit ansåg en del att Helsingfors till och med var ett säkrare ställe än Kauhajoki.

Beslutet om att återvända till Helsingfors fattades uppenbarligen den sjunde februari av talmännen, eftersom Agrarförbundets riksdagsgrupp ännu den sjätte diskuterade saken och vaktmästare Hakalas anteckningar från den åttonde berättar att kansliet börjat packa sina saker inför flytten.

Enligt beslutet var plenumet måndagen den 12.2 det sista som hölls i Kauhajoki. Efter det skulle man flytta till Helsingfors. Innan dess skulle man ta ett sorgset farväl av kommunen som blivit så bekant under två månader. Söndagen 11.2 ordnade talmanskonferensen en tackfest för husmodersskolan och man bjöd in ortsbor som på ett eller annat sätt bistått riksdagen. Talman Hakkila framförde riksdagens tack för visad god omsorg.

Efter plenumet nästa morgon började man packa väskorna. Samma kväll steg större delen av riksdagsledamöterna på tåget mot Helsingfors, som avgick från Kauhajoki station klockan 20.08. De sista riksdagsledamöterna och personalmedlemmarna åkte den 15.2