Miljöutskottets utlåtande till stora utskottet om statsrådets utredning om Europeiska kommissionens förslag till rättsakt om hälsokrav för material som kommer i kontakt med dricksvatten (MiUU 19/2023 rd – E 47/2023 rd) blev klart fredagen den 17 november. Stora utskottet beslutar om riksdagens ståndpunkt i frågan.
Statsrådet anser att målen i kommissionens förslag till rättsakt allmänt kan understödas för att säkerställa hushållsvattnets hälsomässiga kvalitet och säkerställa att material och produkter som kommer i kontakt med dricksvatten inte avger främmande ämnen i vattnet i mängder som är skadlig för hälsan. Statsrådet förhåller sig dock särskilt kritiskt till en del av förslaget och anser att de krav som kommissionen föreslår borde vara vetenskapligt motiverade med beaktande av skillnaderna i vattenkvaliteten mellan medlemsstaterna och de krav som vattenkvaliteten ställer på materialval för att säkerställa vattenanläggningars tekniska hållbarhet.
Miljöutskottet instämmer i statsrådets ståndpunkt och anser att de allmänna målen med förslagen är förståeliga. Utskottet anser dock att särskilt kommissionens verkställandebeslut om upprättande av förteckningar över råmaterial, sammansättningar och beståndsdelar som är tillåtna inom EU och den delegerade förordningen om förfarandet för bedömning av överensstämmelse med kraven för produkter som kommer i kontakt med dricksvatten är osakligt utarbetade och konstaterar att de inte bör godkännas i den föreslagna formen.
Utskottet påminner om att de mässingslegeringar som godkänts och används med stöd av finsk och svensk nationell lagstiftning och som tål avzinkning innehåller en liten mängd bly, men att detta inte upplöser sig i vattnet på ett skadligt sätt. Tvärtom har Finland världens renaste kranvatten och i Finland och Sverige är blymängden i dricksvattnet endast cirka 5–10 procent av dricksvattendirektivets gränsvärde för bly, och därför skulle det inte finnas behov för några åtgärder.
Utskottet anser att kommissionens beredning inte är ändamålsenlig då den inte har beaktat de undersökningar, rapporter och utredningar som Finland lämnat i rättsaktens innehåll. Finland har försett kommissionen med vetenskapliga belägg och resultat från uppföljningen av vattenkvaliteten som visar att bly i de material som för närvarande används i Finland inte löses upp i Finlands hushållsvatten i hälsovådliga mängder. Motiveringarna för att lägga till dessa material på positivlistan har således lagts fram, liksom för det faktum att det finns brister i den testmetod för material som kommissionen föreslår.
Utskottet betonar att det med tanke på trovärdigheten i kommissionens arbete och motiveringarna för reglering är ohållbart att kommissionen inte beaktar det faktum att det finska vattnet är renare än till och med de bästa vattnen på flaska. Kommissionen har inte tagit någon hänsyn till de fysikalisk-kemiska skillnaderna i vattenkvaliteten till följd av de geografiska förhållandena, eftersom vattnet i Finland och Sverige, till skillnad från övriga Europa, är mjukt och svagt surt, vilket leder till snabb avzinkning, dvs. korrosion av mässingslegeringar.
Utskottet påpekar att onödig och rentav skadlig reglering lär sannolikt få hälsovådliga följder. Om man i stället för de nuvarande byggbestämmelserna skulle installera icke-avzinkningsbeständiga mässingdelar i vattensystemen, skulle detta orsaka förtida skador och läckageskador, vilket skulle leda till ett ökat antal fukt- och mögelskador och därmed större hälsoproblem. Onödig sanering förbrukar naturresurser i onödan och är således skadlig för miljön utöver att den onödiga kostnaden inte alls står i proportion till den eftersträvade nyttan.
Enligt statsrådets bedömning skulle det att man inte använder nya avzinkningsbeständiga material på kort sikt leda till en orealistiskt kort livslängd för vattenanläggningar i Finland och ett återkommande saneringsbehov med rentav 3–5 års mellanrum. Kostnaderna beräknas uppgå till cirka 3,2–3,5 miljarder per år enbart för det byggda bostadsbeståndet under den tid då icke-avzinkningsbeständiga produkter inte skulle finnas att tillgå. Miljöutskottet konstaterar att storleken på denna onödiga kostnad är obegriplig och att det bör vara omöjligt att utfärda en delegerad rättsakt redan på den grunden.
Utskottet betonar att den finländska industrin i branschen har förbundit sig till grön omställning och bekämpning av klimatförändringen. Verksamheten baserar sig nästan helt på återvunnet material, där materialet härstammar från återvunnet processavfall och gamla använda mässingsprodukter. Kommissionens förslag skulle förhindra verksamhet enligt cirkulär ekonomi och användningen av jungfruliga material skulle öka betydligt, vilket också avsevärt skulle öka produkternas koldioxidavtryck.
Utskottet anser att det i princip är viktigt att ersätta skadliga ämnen och produkter med oskadliga när det är möjligt, och också den finländska industrin har förbundit sig att utveckla blyfattiga och blyfria produkter. Det krävs dock en tillräckligt lång övergångsperiod för att man skall kunna försäkra sig om att de ersättande ämnena och produkterna är ofarliga.
Utskottet betonar slutligen att eftersom det inte är fråga om en politisk lagstiftningsprocess utan om tekniskt noggrannare styrning på lägre nivå genom delegerade akter, bör man av beredningen klart kunna förutsätta transparens, sakliga motiveringar och utnyttjande av vetenskaplig information samt konsekvensbedömningar också på nationell nivå, om det finns så stora avvikelser från EU-ländernas allmänna linje.
I annat fall kan man inte försäkra sig om att beredningen inte görs så att den kan påverkas av olämpliga grunder, såsom t.ex. kommersiella fördelar i en eller flera medlemsstater. Delegerade akter kan inte heller ändra eller omintetgöra reglering på lagstiftningsnivå. Utskottet anser att frågan är allvarlig, eftersom frågor om kommissionens strävan att utvidga sina befogenheter genom delegerade akter har väckts allt oftare.
Läs utlåtandet på finska (YmVL 19/2023 vp).
Utlåtandets svenskspråkiga version (MiUU 19/2023 rd) publiceras senare på miljöutskottets webbsida.