​Ärade riksdagsledamöter! Jag uppmärksammar att Ukrainas ambassadör Olha Dibrova närvarar på åhörarläktaren.

För 1 000 dagar sedan inledde Vladimir Putin ett fullskaligt anfallskrig i Ukraina. Målet var att på några dagar marschera till Kiev, installera en marionettregering i landet och upplösa Ukrainas statliga och nationella existens. Detta mål uppnåddes inte, eftersom Putin överskattade ryssarnas prestationsförmåga och underskattade ukrainarnas försvarsvilja. Han hade också räknat med att Ukraina skulle stå ensamt, eftersom en stor del av Västeuropa i sin godtrogenhet och naivitet hade gjort sig beroende av billig rysk gas och olja.

Putins triumftåg mot Kiev blev inte av, i stället ersattes det av ett snart tre år långt ödeläggelsekrig riktat mot Ukrainas befolkning och civila infrastruktur. Putin tror att tiden jobbar till hans fördel; att ukrainarnas uthållighet tryter och materialet och intresset i västländerna som stödjer Ukraina sinar. Detta måste också visa sig vara en felbedömning. Vi får inte falla för överdriven optimism men inte heller för pessimism och modfälldhet. Krigets utfall beror på det vi själva gör och inte gör.

Finland är i förhållande till sin storlek en av Ukrainas viktigaste materiella bidragsgivare. Det finns bred acceptans och stöd över parti- och ideologiska gränser för fortsatt stöd. Ett delområde där Finland har specialkompetens och där vårt land kan ta initiativ är befolkningsskyddet. Vi måste också aktivt föra en dialog med andra EU- och Natoländer och uppmuntra alla att göra sin egen rimliga insats för att stödja Ukraina, eftersom intresset är gemensamt. Hittills har Förenta staterna tagit det största ansvaret och levererat mer militärt bistånd än hela Europa tillsammans. Vi måste förbereda oss på att Europas roll och ansvar växer.

Innan den aktuella debatten ber jag ledamöterna att hedra offren för Rysslands angrepp, såväl de ukrainska soldaterna som de civila, med en tyst minut.