6
Remissvar
En remissbehandling av utkastet till regerings proposition ordnades mellan den 20 juni 2024 och den 18 augusti 2024. Under remissbehandlingen mottogs sammanlagt 30 utlåtanden om utkastet till proposition.
6.1
Slopandet av förhöjningsdelar för aktiv tid
Slopandet av förhöjningsdelarna för arbetslöshetsskyddets aktiva tid motsattes på bred front. Bland annat SOSTE, Amnesty, Människorättsförbundet och löntagarnas centralorganisationer STTK, FFC och Akava motsatte sig ändringen. Av arbetsgivarorganisationerna understödde Finlands Näringsliv EK och Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT propositionen och de ansåg att den var motiverad. Motståndet till ändringen motiverades särskilt med att slopandet av förhöjningsdelarna försvagar arbetssökandenas incitament att delta i sysselsättningsfrämjande service och ökar de arbetslösas utkomstproblem ytterligare, med beaktande av också övriga betydande besparingar som riktats på arbetslöshetsskyddet.
I flera utlåtanden riktades uppmärksamhet på övergångsbestämmelsen för slopandet av förhöjningsdelarna. I propositionen föreslogs att om sysselsättningsfrämjande service börjat senast den 30 juni 2024, är det möjligt att för tiden för servicen betala en förhöjningsdel till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd eller förhöjd förtjänstdel fram till slutet av servicen under tiden efter att lagen trätt i kraft, dock sammanlagt för högst 200 dagar. Utbetalningen av en förhöjningsdel till service som börjat senare upphör den 31 december 2024.
Enligt flera remissinstanser är den föreslagna övergångsregleringen problematisk, eftersom den innehåller särdrag av retroaktiv reglering (bland annat STTK, FFC, Arbetslöshetskassornas Samorganisation TYJ, Kommunförbundet, SOSTE, NTM-centralen i Nyland). I vissa situationer skulle villkoren för tjänsten ändras jämfört med de som arbetssökanden förbundit sig till vid överenskommelsen om tjänsten. Enligt remissinstanserna borde ikraftträdandebestämmelsen ändras så att de bestämmelser som gällde då lagen trädde i kraft tillämpas på service som börjat innan lagen träder i kraft.
Enligt utlåtandet av justitiekanslern bör motiveringarna till lagstiftningsordningen i propositionen innehålla en bedömning om att tillämpning av övergångsbestämmelsen inte innebär en retroaktiv ändring av villkoren för en person som deltar åtgärder, så att den inte kränker det skydd för berättigade förväntningar vilket uppstår utifrån rättsordningen. Endast ett sparmål enligt regeringsprogrammet räcker inte för att åsidosätta förtroendeskyddet, utan ärendet ska bedömas i motiveringarna till lagstiftningsordningen. I sig är ändringar i lagstiftningen möjliga utan hinder av förtroendeskyddet.
Utifrån utlåtandena ändrades propositionen så att ändringarna gäller endast tjänster som börjar efter att lagen trätt i kraft. De bestämmelser som var i kraft då lagen träder i kraft bör tillämpas på service som börjat innan lagen träder i kraft.
6.2
Slopandet av förhöjningsdelen till rörlighetsunderstöd
Flera remissinstanser motsatte sig propositionen om slopande av förhöjningsdelen till rörlighetsunderstöd (bland annat STTK, FFC, SOSTE, PAM och Kommunförbundet). Av arbetsgivarorganisationerna understödde Finlands Näringsliv EK och Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT propositionen och de ansåg att den var motiverad.
Justitiekanslern anmärkte i sitt utlåtande att motiveringarna till lagstiftningsordningen i propositionen inte innehåller någon bedömning av slopandet av rörlighetsunderstödet med tanke på 19 § 2 mom. i grundlagen (rätt till grundläggande försörjning bland annat under arbetslöshet). Propositionens motiveringar till lagstiftningsordningen kompletterades till dessa delar.
6.3
Partiellt arbetsmarknadsstöd
Av remissinstanserna understödde Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT och Finlands Näringsliv EK den föreslagna ändringen och de ansåg att den var motiverad.
FFC, STTK, PAM, Amnesty, Socialrättsliga sällskapet i Finland rf och Nylands kompetenscenter inom det sociala området Socca understödde inte den föreslagna ändringen av nivån på partiellt arbetsmarknadsstöd. Den föreslagna ändringen ansågs öka behovet av bostadsbidrag och utkomststöd. I många utlåtanden förde man fram att boendesituationen för mottagare av arbetsmarknadsstöd påverkar stödet och att underhållsskyldigheten för en förälder till en myndig stödmottagare redan upphört.
Flera remissinstanser understödde förslaget om att vårdarvodet till närståendevårdare inte beaktas som inkomster för föräldrarna i det partiella arbetsmarknadsstödet. Dessutom föreslog Förbundet för Familjevård i Finland i sitt utlåtande att inte heller arvodet för familjevård beaktas som inkomster för föräldrarna i det partiella arbetsmarknadsstödet då familjevård inte ges i förvärvssyfte.
Propositionen ändrades på så sätt att inte heller vårdarvode för familjevårdare, utöver vårdarvode för närståendevård, beaktas som inkomst för föräldern, om uppdragsavtalet om familjevård inte ingåtts i förvärvssyfte.
I sitt utlåtande förde Folkpensionsanstalten fram att om de ändringar som gäller partiellt arbetsmarknadsstöd gäller ansökningsperioder för arbetsmarknadsstöd som börjar den 1 januari 2025 eller därefter, skulle ändringen inte kunna göras som en batchkörning, utan den skulle förutsätta manuellt granskningsarbete. Folkpensionsanstalten konstaterar att det med tanke på verkställigheten vore bäst att ändringen träder i kraft på samma sätt som till exempel indexjusteringarna, det vill säga från och med den 1 januari 2025 för samtliga.
Utifrån utlåtandet ändras ikraftträdandebestämmelsen så att ändringen träder i kraft den 1 januari 2025 för samtliga.
6.4
Konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och motiveringarna till lagstiftningsordningen
Flera remissinstanser ansåg att det var viktigt att ett utlåtande begärs av grundlagsutskottet på grund av att propositionen försämrar det partiella arbetsmarknadsstödet och att ett omnämnande om detta läggs till i propositionen.
Enligt utlåtandet av justitiekanslern bör avsnittet om konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna kompletteras och därtill bör betydelsen av föreskrifterna i Internationella arbetsorganisationens ILO:s konvention beaktas i motiveringarna till lagstiftningsordningen i propositionen. I motiveringarna till lagstiftningsordningen bör man behandla förslaget om beloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd med tanke på förbjudet att försvaga de grundläggande fri- och rättigheterna och förpliktelsen att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna i 22 § i grundlagen samt förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna och förpliktelserna i den nämnda konventionen av ILO. Dessutom konstaterades i utlåtandet av justitiekanslern att man i motiveringarna till lagstiftningsordningen borde bedöma om tillämpningen av ikraftträdandebestämmelsen för slopandet av förhöjningsdelar för aktiv tid innebär en retroaktiv ändring av villkoren.
Av remissinstanserna konstaterade också Socialrättsliga sällskapet i Finland rf, Soste, Människorättsförbundet och Amnesty International Finska sektionen i sina utlåtanden att propositionens konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna bör bedömas noggrannare, liksom också propositionens förhållande till internationella konventioner som är förpliktande för Finland, såsom FN:s ESK-konvention och Europeiska sociala stadgan.
Rädda Barnen rf lyfte i sitt utlåtande fram att en bedömning av konsekvenserna för barn saknas i propositionen.
I sitt utlåtande anser Amnesty International Finska sektionen att det är oundgängligt att propositionen innehåller en uppföljning i efterskott och en utvärderingsplan med en bedömning av konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
Utifrån remissvaren kompletterades regeringens proposition om konsekvenserna för barn, avsnittet om konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna och motiveringarna till lagstiftningsordningen.
6.5
Bedömning av de sammantagna konsekvenserna
Många remissinstanser förde i sina utlåtanden fram att en bedömning av den sammantagna konsekvenserna av regeringens propositioner är nödvändig och att bedömningen inte var tillgänglig under remissförfarandet. I utlåtandena konstaterades att den aktuella propositionen som är på remiss inte kan granskas åtskild från övriga nedskärningar och försvagningar av den sociala tryggheten vilka regeringen planerat. Enligt utlåtandena ska man i bedömningen också beakta de ändringar som redan gjorts i den sociala tryggheten, vars konsekvenser SHM bedömt på hösten 2023.
Bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av regeringens propositioner färdigställs på hösten och den är tillgänglig som komplement till de konsekvensbedömningar som ingår i regeringens propositioner. I propositionsutkastet har det redogjorts för att bedömningarna i regeringens propositioner år 2024 uppdateras på samma gång.
6.6
Konsekvenser för kommunerna
Kommunförbundet anser att konsekvenserna för kommunernas ekonomi inte antecknats i tillräckligt omfattande grad. Nedgången på omkring 6 miljoner euro i skatteintäkterna på grund av slopandet av förhöjningsdelarna till arbetsmarknadsstödet och grunddagpenningen har lämnats bort från konsekvensbedömningen. Man har inte heller beaktat att trycket på utkomststöd ökar som en följd av att förhöjningsdelarna slopas. Beräkningarna av förlusten av skatteintäkter och hur de riktas på staten och kommunerna bör preciseras. Dessutom förutsätter Kommunförbundet att skattebortfallet bör ersättas som en del av kompenseringen av skatteinkomstbortfallet i sin helhet till kommunerna.
I propositionen har man beaktat att skatteintäkterna minskar med 4 miljoner euro i och med att förhöjningsdelarna slopas. Regeringens proposition innehöll på ett ställe ett skrivfel, enligt vilket konsekvensen för kommunerna är 4 miljoner i stället för 6 miljoner. En förhöjningdel till grunddagpenningen före tiden för sysselsättningsfrämjande service och differensen mellan den förhöjda förtjänstdelen till inkomstrelaterad dagpenning och förtjänstdelen är inkomster som inte beaktas som inkomst i utkomststödet. Därigenom ökar slopandet av förhöjningsdelarna inte direkt utkomststödutgiften.
Fördelningen av skattekonsekvensen, som antecknats felaktigt, korrigerades i propositionen, men i övrigt gav utlåtandet inte skäl till att ändra propositionen.
6.7
Arbetskraftspolitiskt utlåtande
I propositionens föreslås att 11 kap. 4 § 1 mom. 3 punkten i lagen om utkomstskydd för arbetslösa upphävs. Punkten innehåller bestämmelser om att arbetskraftsmyndigheten ger ett arbetskraftspolitiskt utlåtande om att sysselsättningsfrämjande service ingår i en sysselsättningsplan eller en ersättande plan vilken upprättats tillsammans med arbetssökanden. Det föreslås att punkten upphävs, eftersom utbetalaren av en arbetslöshetsförmån efter att förhöjningsdelarna slopats inte längre behöver information om att servicen ingår i planen. Enligt TYJ:s utlåtande är uppgiften om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och antalet deltagandedagar i denna en nödvändig uppgift för förmånsbetalaren.
Yttrandet har inte gett skäl att ändra propositionen. I 11 kap. 4 § 1 mom. 3 punkten i lagen om utkomstskydd för arbetslösa som träder i kraft den 1 januari 2025 och som nu föreslås att upphävas finns bestämmelser om det arbetskraftspolitiska utlåtande som är förpliktande för utbetalaren av arbetslöshetsförmånen och som redogör för att sysselsättningsfrämjande service ingår i en sysselsättningsplan eller en ersättande plan vilken ingåtts med arbetssökanden. Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte omfattar alltid en aktiveringsplan, och arbetskraftsmyndigheten behöver inte separat meddela om ärendet till arbetslöshetskassan eller Folkpensionsanstalten (se i synnerhet 9 § i lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001)). Bestämmelsen i 11 kap. 4 § 1 mom. 3 punkten i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, vilken enligt förslaget upphävs, gäller inte på det allmänna planet avgivande av ett arbetskraftspolitiskt utlåtande om deltagandet av en arbetssökande i sysselsättningsfrämjande service och till exempel deltagandedagarna meddelas inte med stöd av den.
Det finns bestämmelser om kostnadsersättning som betalas för annan tid än tid i arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte i 104 § i lagen om ordning av arbetskraftsservice (380/2023), som träder i kraft den 1 januari 2025. I paragrafens 4 mom. föreskrivs att närmare bestämmelser om kostnadsersättningen och om arbetskraftsmyndighetens skyldighet att anmäla uppgifter som inverkar på bestämmandet av kostnadsersättningen till arbetslöshetskassan eller Folkpensionsanstalten utfärdas genom förordning av statsrådet. Det finns bestämmelser om de uppgifter som ska anmälas i 12–14 § i statsrådets förordning om offentlig arbetskraftsservice (385/2024), som träder i kraft den 1 januari 2025.
I lagen om utkomstskydd för arbetslösa finns inte motsvarande bestämmelser om ett bemyndigande att utfärda en förordning om kostnadsersättning som ska betalas för en tid av arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Arbets- och näringsförvaltningen har dock meddelat de behövliga uppgifterna om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte på samma sätt som för övriga tjänster till utbetalarna av arbetslöshetsförmåner. Arbets- och näringsministeriet anser att praxis är så etablerad att det inte finns behov av att ändra lagstiftningen.
7
Specialmotivering
7.1
Lagen om utkomstskydd för arbetslösa
5 kap. Förutsättningar för erhållande av dagpenningens förtjänstdel
11 §.Arbetsvillkoret i vissa situationer.
I paragrafen föreskrivs om villkoret för att betala arbetslöshetsdagpenning till en person som har fått arbetslöshetsdagpenning i enlighet med förordningen om social trygghet eller grundförordningen för den tid under vilken han eller hon har sökt arbete i en annan medlemsstat och inte återvänt som arbetssökande till Finland inom tre månader från det att han eller hon lämnade landet.
Paragrafen ändrades med lag 1300/2023 på så sätt att utbetalningen av arbetslöshetsdagpenning på nytt, i stället för fyra veckors arbetstid, förutsätter att en arbetsvillkormånad tjänas in. Därtill ändrades paragrafen så att de tre alternativa förutsättningarna för utbetalning av arbetslöshetsdagpenning numrerades till tre underpunkter. Ändrade 11 § träder kraft den 1 januari 2025 genom lag 385/2023, i vilken ovan beskrivna ändringar inte gjorts. Det föreslås att ändringar, som motsvarar de ändringar som tidigare gjordes genom lag 1300/2023, görs i paragrafen, sådan den lyder i lag 385/2023, med den skillnaden att paragrafens 1 mom. 2 punkten ändras så att hänvisningen till lagen om ordnande av arbetskraftsservice avlägsnas från punkten. Med arbetskraftsutbildning avses arbetskraftsutbildning enligt såväl lagen om ordnande av arbetskraftsservice som lagen om yrkesutbildning.
6 kap. Arbetslöshetsdagpenningens belopp och varaktighet
1 §.Arbetslöshetsdagpenningens belopp.
Paragrafen innehåller bestämmelser om arbetslöshetsdagpenningens belopp. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om förhöjningsdelen för grunddagpenning. Det föreslås att momentet upphävs, eftersom de förhöjningsdelar som betalas ut för tiden för sysselsättningsfrämjande service slopas.
2 §.Den inkomstrelaterade dagpenningens förtjänstdel.
Bestämmelsen innehåller föreskrifter om beräkning av den inkomstrelaterade dagpenningens förtjänstdel och den förhöjda förtjänstdelen. Det föreslås att omnämnandet av förhöjd förtjänstdel avlägsnas från rubriken, så att paragrafens rubrik bättre svarar mot den ändrade paragrafens innehåll.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om beräkning av förtjänstdelen. Eftersom 6 kap. 6 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa upphävts från och med den 1 januari 2024 genom lag 1300/2023, avlägsnas hänvisningen till barnförhöjningen från momentet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om förhöjd förtjänstdel. Det föreslås att momentet upphävs, eftersom förhöjd förtjänstdel inte längre betalas för tiden för sysselsättningsfrämjande service.
3 §.Betalning av förhöjningsdel och förhöjd förtjänstdel under tiden för sysselsättningsfrämjande service.
I bestämmelsen finns det bestämmelser om betalning av förhöjningsdel och förhöjd förtjänstdel för tiden för sysselsättningsfrämjande service. Det föreslås att paragrafen upphävs.
5 a §.Företagares rätt till förhöjd förtjänstdel.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förhöjd förtjänstdel för en företagare som är berättigad till inkomstrelaterad dagpenning. Det föreslås att paragrafen upphävs.
7 kap. Allmänna bestämmelser om arbetsmarknadsstöd
4 §.Arbetsmarknadsstödets belopp.
Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om arbetsmarknadsstöd till fullt belopp och arbetsmarknadsstödets förhöjningsdel. Eftersom det föreslås att förhöjningsdelarna till arbetslöshetsförmåner slopas, avlägsnas från momentet hänvisningarna till förhöjningsdelen till grunddagpenning enligt 6 kap. i lagen.
5 §.
Rätt till arbetsmarknadsstödets förhöjningsdel under tiden för sysselsättningsfrämjande service. I paragrafen finns det bestämmelser om betalning av förhöjningsdelen till arbetsmarknadsstöd för tiden för sysselsättningsfrämjande service. Det föreslås att paragrafen upphävs.
9 §.Partiellt arbetsmarknadsstöd.
Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse om beloppet av arbetsmarknadsstöd som betalas ut partiellt. Arbetsmarknadsstöd betalas ut partiellt till en person som bor i sina föräldrars hushåll och inte uppfyllt arbetsvillkoret. Momentet ändras så att beloppet av arbetsmarknadsstöd som betalas ut partiellt är 35 % av det belopp av arbetsmarknadsstödet som annars skulle betalas till personen.
Ett nytt 5 mom. läggs till i paragrafen. I paragrafens 2 mom. 2 punkten finns det bestämmelser om inkomsterna enligt 6 § för föräldrar till en arbetssökande, i vars hushåll arbetssökanden bor. Med avvikelse från 2 mom. 2 punkten innehåller momentet bestämmelser om att i lagen om stöd för närståendevård (937/2005) avsett vårdarvode, eller i familjevårdslagen (263/2015) avsett vårdarvode när uppdragsavtalet för familjevård inte har ingåtts för arbete i förvärvssyfte, inte beaktas som inkomst för föräldrarna till en sökande som bor i samma hushåll som sina föräldrar. Bedömningen av förvärvssyftet förutsätter en prövning som görs från fall till fall. Det kan bedömas att ett förvärvssyfte inte föreligger till exempel i en situation där den vårdbehövande är familjevårdarens make eller maka eller ett eget barn som bor i samma hushåll med familjevårdaren.
8 kap. Stödjande av regional rörlighet
2 §.Rörlighetsunderstödets belopp.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rörlighetsunderstödets belopp. Det föreslås att paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om betalning av rörlighetsunderstöd i förhöjd form, om arbetsplatsen eller den plats där utbildning ordnas är belägen på över 200 kilometers avstånd från personens faktiska bostad eller den faktiska bostaden före flyttningen på grund av arbetet eller den därmed relaterade utbildningen. I paragrafens 3 och 4 mom. finns föreskrifter om övriga förutsättningar för utbetalning av förhöjt rörlighetsunderstöd. Det föreslås det att paragrafens 2–4 mom. upphävs. Rörlighetsunderstöd betalas inte längre i förhöjd form.
5 §.Avvikande tillämpning av denna lag på rörlighetsunderstöd.
Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisning till föreskrifterna om barnförhöjning i 11 kap. 9 a §. Den nämnda hänvisade bestämmelsen har gällt betalning av barnförhöjning till Folkpensionsanstalten och den har upphävts från och med den 1 januari 2024 genom lag 1300/2023 på samma gång som bestämmelserna i 6 kap. 6 § och 7 kap. 4 § 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, vilka gäller barnförhöjning. Hänvisningen till den nämnda hävda bestämmelsen avlägsnas från momentet.
11 kap. Bestämmelser om verkställighet
4 §.Arbetskraftspolitiskt utlåtande av arbetskraftsmyndigheten.
Enligt förslaget innehåller 1 mom. 3 punkten i paragrafen bestämmelser om inkludering av sysselsättningsfrämjande service i den sysselsättningsplan eller i en plan som ersätter den och som upprättats tillsammans med arbetssökanden. Efter slopandet av förhöjningsdelarna behöver utbetalaren av en arbetslöshetsförmån inte längre, vid sidan om det arbetskraftspolitiska utlåtandet, information om att servicen ingår i planen. Momentets 3 punkt upphävs.
13 kap. Bestämmelser om erhållande och utlämnande av uppgifter
1 §.Rätt att erhålla uppgifter.
Enligt 2 mom. 3 punkten i paragrafen har Folkpensionsanstalten rätt att av arbetskraftsmyndigheten erhålla uppgifter om grunden för uppehållstillståndet och den första anteckningen om hemkommun för mottagaren av arbetsmarknadsstöd. Arbetskraftsmyndigheten ska lämna uppgifterna till Folkpensionsanstalten utan dröjsmål om det är fråga om en person som avses i andra meningen i 14 kap. 3 a § 4 mom. Enligt förslaget avlägsnas 3 punkten från momentet, eftersom Folkpensionsanstalten inte har behov av att få de uppgifter som nämns i bestämmelsen av arbetskraftsmyndigheten, eftersom Folkpensionsanstalten har rätt att få uppgifterna från Migrationsverket och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Folkpensionsrättens rätt att erhålla uppgifter baserar sig på gällande 13 kap. 1 § 1 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, utifrån vilket Folkpensionsanstalten trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar av rätten att erhålla uppgifter avgiftsfritt få sådana uppgifter som är nödvändiga för att avgöra ett ärende som behandlas eller annars för att verkställa uppdrag enligt denna lag eller en för Finland bindande överenskommelse om social trygghet eller annan internationell rättsakt som gäller social trygghet bland annat av statliga myndigheter, välfärdsområdesmyndigheter och kommunala myndigheter samt andra offentligrättsliga samfund.
14 kap. Särskilda bestämmelser
3 §.Finansieringen av den inkomstrelaterade dagpenningen och av grunddagpenningen.
Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till barnförhöjning. Eftersom 6 kap. 6 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa upphävts från och med den 1 januari 2024 genom lag 1300/2023, avlägsnas hänvisningen till barnförhöjningen från momentet.
3 b §.Finansieringsandelen för hemkommunen för mottagare av grunddagpenning.
Paragrafens 3 mom. innehåller en hänvisning till barnförhöjning. Eftersom 6 kap. 6 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa upphävts från och med den 1 januari 2024 genom lag 1300/2023, avlägsnas hänvisningen till barnförhöjningen från momentet.
7.2
Lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner
4 §.Finansiering av inkomstrelaterad dagpenning.
I paragrafens 5 mom. föreskrivs om arbetslöshetskassans finansieringsandel. Enligt förslaget avlägsnas hänvisningen till 6 kap. 2 § 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, som innehåller bestämmelser om förhöjd förtjänstdel och som enligt förslaget ska upphävas.
8 §.Finansieringen av grunddagpenningen.
I paragrafens 1 mom. finns det bestämmelser om finansiering av grunddagpenningen. Det föreslås att hänvisningen till förhöjningsdelarna till grunddagpenning avlägsnas.
12
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Den föreslagna regleringen är betydelsefull med tanke på 19 § 1 mom. och 22 § i grundlagen. Den föreslagna regleringen är av betydelse också med tanke på FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976), Reviderade Europeiska sociala stadgan och Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet (nr 168) (FördrS 64/1991).
I 19 § i grundlagen föreskrivs om rätten till social trygghet. Enligt 19 § 2 mom. i grundlagen garanteras var och en med lag rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare.
Med 19 § 2 mom. i grundlagen har lagstiftaren ålagts att garantera att var och en får rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. Tryggandet av grundläggande försörjning enligt bestämmelsen innebär en skyddsnivå som går längre än rätten till oundgänglig försörjning enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Systemet för tryggad grundläggande försörjning får alltså inte utgöras av den trygghet som i sista hand följer av 1 mom. A andra sidan stadgas inte att tryggad grundläggande utkomst är en på grundlagsnivå stadgad subjektiv rättighet för individen, utan grundlagen medför en förpliktelse att garantera denna trygghet genom vanlig lag. Skyddet har ett samband med de sociala risksituationer som räknats upp i bestämmelsen och de förutsättningar och förfaranden för att få förmåner vilka föreskrivs vid var tid i lagen. Enligt förarbetena till reformen av familjerätten och grundlagsutskottets etablerade praxis är tryggad grundläggande försörjning enligt 19 § 2 mom. i grundlagen oberoende av den gällande sociallagstiftningen, och den hör följaktligen inte direkt samman med vissa befintliga förmånssystem. Bestämmelsen avser följaktligen inte att trygga enskilda förmåner som fastställts genom vanlig lag i oförändrad form. (RP 309/1993 rd; GrUB 25/1994 rd; t.ex. GrUU 33/2004 rd; GrUU 48/2006 rd, GrUU 16/2023 rd.)
Med 19 § 2 mom. i grundlagen tryggas inte heller något uttryckligt lagstadgat system som gäller skyddet för grundläggande försörjning i sig utan den enskildes rätt till en tryggad grundläggande försörjning överlag. Det väsentliga är att rätten till grundläggande försörjning är tryggad via något system för social trygghet i de sociala risksituationer som nämns i bestämmelsen. (till exempel GrUU 60/2002 rd, GrUU 30/2005 rd.)
Grundlagens 19 § 2 mom. förutsätter att systemen för social trygghet ska skapas så heltäckande att det inte uppstår marginalgrupper utanför dem. Då man bedömer huruvida den grundläggande försörjningen är tillräcklig, är det av betydelse huruvida en person enligt en helhetsbedömning av de lagstadgade systemen för utkomstskyddet och hans situation i övrigt har förutsättningar att erhålla sin utkomst oberoende av att de normala utkomstmöjligheterna har försvagats på grund en omständighet som avses i bestämmelsen. Sådana ändringar i lagstiftningen, som innebär ett väsentligt ingrepp i det skydd för den grundläggande försörjning som tryggas på ovan nämnt sätt, uppfyller inte förutsättningarna i bestämmelsen. Därför kan den sociala tryggheten riktas och utvecklas enligt samhällets ekonomiska resurser. Stadgandet avser att försäkra att man också i det långa loppet kan garantera ett skydd för grundläggande utkomst. (RP 309/1993 rd, GrUB 25/1994 rd.)
Propositionen handlar i vissa fall om reglering som leder till en sänkning av en förmån som för närvarande beviljas till en mottagare av arbetslöshetsförmån. Det är möjligt att stifta bestämmelser om inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna under vissa förutsättningar, men de ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. De får inte heller gälla den grundläggande fri- och rättighetens kärnområde. Grunderna för inskränkningarna ska dessutom vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte. Inskränkningarna får inte heller stå i strid med Finlands internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter. (GrUB 25/1994 rd).
Lagstiftarens skyldighet att se till att bidragssystemet är sådant att det ger individen tillräckliga faktiska möjligheter att utöva sina rättigheter kan härledas ur den grundläggande karaktären hos den subjektiva rättigheten i 19 § 1 mom. i grundlagen och ur det allmännas skyldighet att enligt 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses (GrUU 31/1997 rd, s. 3). Bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter är förpliktande för det allmänna. Om förmåner som tillgodoser de grundläggande fri- och rättigheterna ändras kan bedömningen av huruvida ändringen kan tillåtas på konstitutionella grunder till tillämpliga delar göras på liknande grunder som vid bedömning av huruvida egentliga inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna kan tillåtas.
En central fråga vid bedömningen av 19 § i grundlagen är huruvida den motivering som anförs för ändringarna i grundskyddets nivå är acceptabla med tanke på grundrättsdoktrinen och förenliga med proportionalitetskravet. En motsvarande skyldighet att bedöma ändringarnas godtagbarhet och proportionalitet kan härledas också ur bestämmelserna i ESK-konventionen och artikel 12 i europeiska sociala stadgan, enligt vilken konventionsstaterna har förbundit sig att stegvis höja sitt system för social trygghet till en högre nivå.
Enligt artikel 9 i ESK-konventionen erkänner konventionsstaterna rätten för var och en till social trygghet, däribland socialförsäkring. I artikel 11 i ESK-konventionen föreskrivs vidare att konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna förbinder sig med stöd av artikel 2 i ESK-konventionen att till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna i konventionen gradvis förverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, i synnerhet genom lagstiftning. Vid tryggandet av rättigheterna beaktas emellertid i enlighet med artikel 9 konventionsstatens tillgängliga resurser, som kan beaktas som tyngre skäl när sociala förmåner försämras. Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som övervakar genomförandet av ESK-konventionen, har utarbetat riktlinjer för hur förpliktelserna enligt konventionen och ändringar som görs i dessa ska tolkas.
Artikel 12 i europeiska sociala stadgan ålägger medlemsstaterna att inrätta ett system för social trygghet som tryggar medborgarnas försörjning i händelse av risker som hänför sig till avbrott i arbetslivet. Artikel 12 omfattar såväl försäkringsbaserade och inkomstrelaterade ersättningar som jämnstora, oftast skattefinansierade, ersättningar som är oberoende av den tidigare arbetslivserfarenheten. Artikel 13 i stadgan åter tryggar var och en som inte har tillräckliga inkomster eller medel och som inte kan skaffa sådana inkomster eller medel genom egna ansträngningar eller på något annat sätt rätt till social hjälp. Enligt del V artikel G i den reviderade europeiska sociala stadgan får de rättigheter som tryggas genom stadgan inte göras till föremål för andra inskränkningar eller begränsningar än de som anges i stadgan, med undantag för sådana som anges i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle som garanti för andras fri- och rättigheter eller som skydd för samhällets intresse, den nationella säkerheten eller allmän hälsa eller moral.
Tillsynsorganen för de internationella människorättskonventionerna har gett ståndpunkter som gäller Finland. FN:s ESK-kommitté ger allmänna kommenterar om tolkningen av bestämmelserna i konventionen (general comments). De senaste slutsatserna om Finland av kommittén godkändes den 5 mars 2021 (E/C.12/FIN/CO/7). I sina slutsatser riktade kommittén uppmärksamhet på den sociala tryggheten (artikel 9) och ansåg att nedskärningarna i förmånerna och frysningen av folkpensionsindex under åren 2015–2019 innebär att förmånerna inte är tillräckliga. Kommittén krävde att Finland framöver ska säkerställa att de sociala förmånerna be varas på en tillräcklig nivå och att följande kriterier uppfylls när nedskärningar övervägs bland annat i samband med sparåtgärder i de offentliga finanserna: a) nedskärningarna är temporära och gäller endast under kristid; b) nedskärningarna är nödvändiga och proportionella, och det vore mer skadligt med tanke på individernas ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om andra verksamhetsprinciper följs eller om inga åtgärder vidtas; c) nedskärningarna inte får oproportionerliga konsekvenser för grupper som är i en mer utsatt ställning än andra och för marginaliserade grupper; d) nedskärningarna kombineras med andra åtgärder, såsom sociala inkomstöverföringar, för att lindra ojämlikhet som uppstår under kriser; och e) vid nedskärningar bevaras förmånens kärndel, som möjliggör en tillräcklig levnadsstandard för förmånstagarna. Vidare uppmanade kommittén Finland att ta del av den allmänna kommentaren nr 19 (2007) om rätten till social trygghet samt kommittéordförandens brev om sparåtgärder i de offentliga finanserna (2012)(E/2013/22-E/C.12/2012/3, annex VI (B)).
Kommittén för sociala rättigheter, som övervakar europeiska sociala stadgan, har bedömt den sociala tryggheten i Finland, och den gav senast i början av år 2023 ett avgörande enligt vilket beloppen av det grundläggande utkomstskyddet och de förmåner som tryggar minimiutkomsten är för låga i Finland för att täcka stödmottagarens grundläggande behov på det sätt som Europeiska sociala stadgan förutsätter. Ministerkommittén har å sin tur i juni 2023 gett en rekommendation om avgörandet från år 2018 av kommittén för sociala rättigheter (CM/RecChS(2023)1).
De stater som har satt i kraft stadgan har förbundit sig till att skydda de sociala och ekonomiska rättigheter som anges i stadgans artiklar. Det sociala trygghetssystemet i Finland omfattar både inkomstrelaterade förmåner och förmåner till minimibelopp. De sociala förmånerna i form av minimibelopp är garantipensionen, sjuk- och rehabiliteringsdagpenningen till minimibelopp samt grunddagpenningen inom utkomstskyddet för arbetslösa. Vid sidan av dem finns behovsprövade förmåner som räknas som socialbidrag, det vill säga arbetsmarknadsstöd och utkomststöd. I regel strävar Finland efter att trygga en individs ställning i händelse av en social risksituation (såsom arbetslöshet, sjukdom eller arbetsoförmåga).
Den nordiska uppfattningen om social trygghet som en kombination av penningstöd och tjänster påverkar det finländska systemet i bakgrunden. Kommittén har även granskat tillräckligheten hos de andra nordiska ländernas grundtrygghet. Också vid den granskningen har särdragen hos det nordiska systemet framträtt. Synen har lett till meningsskiljaktigheter med kommittén för sociala rättigheter. Finland gör en annan bedömning av hur väl minimiskyddet räcker till, eftersom de sociala förmånerna, social- och hälsovårdstjänsterna och olika avgiftstak för hälso- och sjukvård bildar en helhet i vårt land. Nivån på en enskild förmån är enligt Finlands uppfattning inte ett bra mått på hur väl stödet räcker till, eftersom försörjningen i Finland kan bestå exempelvis av arbetsmarknadsstöd, bostadsbidrag och utkomststöd. Dessutom finns det seåarata avgiftstak för bland annat offentliga hälsotjänster och receptbelagda läkemedel, som begränsar klientens hälso- och sjukvårdskostnader till en skälig nivå.
Grundlagsutskottet har ansett att det ligger helt i linje med den aktivitetsplikt som ålagts lagstiftaren visavi dimensioneringen av sociala rättigheter att nationalekonomins och de offentliga finansernas situation kan beaktas vid dimensioneringen av sådana förmåner som direkt finansieras av det allmänna (till exempel GrUU 34/1996 rd, GrUU 6/2015 rd, GrUU 70/2022 rd, GrUU 15/2023 rd, GrUU 16/2023 rd). Enligt grundlagsutskottets etablerade ståndpunkt kan mål om besparingar i statsfinanserna under ekonomisk recession utgöra en godtagbar grund att i viss utsträckning ingripa också i nivån på de rättigheter som tryggats i grundlagen (se GrUB 25/1994 rd och till exempel GrUU 21/2016 rd och GrUU 10/2015 rd). Inte heller då får bestämmelserna sammantaget äventyra tillgodoseendet av en grundläggande fri- och rättighet som tryggas i grundlagen (GrUU 10/2015 rd).
Inskränkningarna ska vara noggrant avgränsade och tillräckligt exakt definierade och det väsentliga innehållet i inskränkningarna ska framgå av lagen. Inskränkningar ska vara dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl. Inskränkningarna ska också vara förenliga med kravet på proportionalitet. Målsättningarna med lagstiftningen ska stå i rätt proportion till de metoder som använts, och inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte. Inskränkningar av en grundläggande fri- och rättighet är med andra ord tillåtna bara om målet inte kan nås genom mindre ingrepp i rättigheten. I bedömningen av godtagbarheten ska man även beakta de internationella förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, och om det finns motsvarande bestämmelser om mänskliga rättigheter i de konventioner om grundläggande och mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, är dessa relevanta.
I artikel 12.1 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 168 om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet föreskrivs att såvida inte annat anges i denna konvention, kan varje medlemsstat fastställa den metod eller de metoder för skydd genom vilka den väljer att genomföra konventionens bestämmelser, antingen det är genom ett avgiftsberoende eller ett icke-avgiftsberoende system, eller genom en kombination av sådana system. I 2 punkten i ovan nämnda artikel föreskrivs att om en medlemsstats lagstiftning tillhandahåller skydd för alla som är bosatta där och vilkas tillgångar i den uppkomna situationen inte överskrider föreskrivna gränser, kan det skydd som ges begränsas i enlighet med bestämmelserna i artikel 16 med hänsyn till förmånstagarens och hans eller hennes familjs tillgångar.
Artikel 15.1 b i ovan nämnda konvention av ILO gäller en situation där en person är helt arbetslös och hans eller hennes förvärvsinkomst på grund av det temporära avstängningen från arbetet dragits in utan att anställningsförhållandet avbrutits. När denna situation omfattas av arbetslöshetsskyddet, ska förmånerna enligt konventionen utges i form av periodiska utbetalningar beräknande på följande sätt: om sådana inkomster inte grundas på avgifter eller tidigare inkomst skall de fastställas till minst 50 procent av den lagstadgade minimilönen eller lönen för en vanlig arbetare eller till en nivå som ger ett minimibelopp för elementära levnadsomkostnader, vilketdera som nu är högst. I artikel 16 i konventionen föreskrivs att utan hinder av bestämmelserna i artikel 15 kan den förmån som utges utöver den första period som anges i artikel 19 punkt 2 a), liksom förmåner som betalas ut av en medlemsstat i enlighet med artikel 12 punkt 2 fastställas efter beaktande av andra tillgångar, utöver en föreskriven gräns, som är tillgängliga för förmånstagaren och hans eller hennes familj i enlighet med en föreskriven skala. Dessa förmåner skall i vart fall tillsammans med andra förmåner, som de kan ha rätt till, garantera dem hälsosamma och rimliga levnadsvillkor i enlighet med nationella normer.
Förhöjningsdelar
I propositionen föreslås att förhöjd arbetslöshetsförmån inte längre alls betalas för tiden för sysselsättningsfrämjande service. För tiden för servicen betalas en lika stor förmån, som arbetssökanden skulle ha rätt till också om han eller hon vore arbetslös. Med andra ord försvagar den föreslagna bestämmelsen inte det totala beloppet av inkomsterna för mottagaren av arbetslöshetsförmånen till ett belopp som är lägre än den grundläggande försörjningen under arbetslöshetstiden om han eller hon är arbetslös.
Efter reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna har grundlagsutskottet ansett att grunddagpenningen för arbetslöshetsdagpenning och grunddelen för inkomstrelaterad dagpenning till ett motsvarande belopp samt arbetsmarknadsstöd är förmånssystem inom den sociala tryggheten, vilka anknyter till 19 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 25/2013 rd). Slopandet av förhöjningsdelarna för aktiv tid försvagar inte den grundläggande försörjningen under arbetslöshet och förslagen är följaktligen inte problematiska med tanke på 19 § 2 mom. eller 22 § i grundlagen.
Med rörlighetsunderstöd ersätts de kostnader som uppkommer då en person tar emot en arbetsplats eller en utbildningsplats som är ett villkor för sysselsättning på ett lång avstånd. Med rörlighetsunderstöd kan också flyttkostnader ersättas. Rörlighetsunderstöd är inte en förmån som tryggar den grundläggande försörjningen enligt 19 § 2 mom. i grundlagen.
Partiellt arbetsmarknadsstöd
Det föreslås att arbetsmarknadsstödets belopp ändras så att minimibeloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd i stället för nuvarande 50 procent är 35 procent av det arbetsmarknadsstöd som annars betalas till den som ansöker om stöd.
I riksdagens proposition RP 235/1993 till riksdagen med förslag till lagstiftning om arbetsmarknadsstöd samt till lag om ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa föreslogs att partiellt arbetsmarknadsstöd om 60 procent av det normala stödbeloppet betalas till arbetslösa som bor hos sina föräldrar och kommer ut på arbetsmarknaden första gången. Enligt motiveringarna till regeringens proposition RP 235/1993 är det i dessa fall motiverat att reducera arbetsmarknadsstödet eftersom det i första hand är en förmån som skall trygga minimiutkomsten. Stödbehovet påverkas i så fall särskilt av de faktiska levnadskostnaderna. Dessa kostnader är i regel lägre för den som bor hos sina föräldrar än för en person som bor i sitt eget hushåll, konstateras i regeringens proposition RP 235/1993. I sitt utlåtande GrUU 32/1993 rd konstaterade grundlagsutskottet att, med beaktande av vad det i normala fall betyder för en människas verkliga levnadskostnader att hon bor i sina föräldrars hushåll, försvagar en nedskärning av arbetsmarknadsstödet enligt 26 § inte skyddet av grundläggande försörjning. Detta lagrum påverkar således inte behandlingsordningen för det andra lagförslaget.
I samband med totalreformen av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (RP 115/2002 rd) föreslogs att arbetsmarknadsstöd betalas partiellt i enlighet med den gällande lagen till en person som bor i sina föräldrars hushåll och inte uppfyllt arbetsvillkoret. Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande GrUU 46/2002 rd att förslaget med tanke på den individuella karaktären på de grundläggande fri- och rättigheterna är väldigt schablonmässigt, eftersom regleringen inte beaktar om vederbörande får ekonomiskt stöd av sina föräldrar. Det är möjligt att också föräldrar är mottagare av arbetsmarknadsstöd.
Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande GrUU 46/2002 rd att förslaget beträffande partiellt arbetsmarknadsstöd är betydelsefullt också med tanke på Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 168 om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet. Enligt konventionen skall förmåner som inte grundas på avgifter eller tidigare inkomster fastställas till lägre än 50 procent av den lagstadgade minimilönen eller lönen till en vanlig arbetstagare eller till en nivå som ger minimum för grundläggande levnadsomkostnader, beroende på vilken som för tillfället är högst.
I sitt utlåtande GrUU 46/2002 rd konstaterade grundlagsutskottet också att de bedömningskriterier som avses i konventionen inte är tydliga. Men om det kan bedömas att grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet räcker till för att täcka de grundläggande levnadsomkostnaderna, ligger ett arbetsmarknadsstöd på 60 procent klart under nivån i ILO-konventionen. Enligt utskottets uppfattning är det föreslagna partiella arbetsmarknadsstödet också lägre än nivån på det skydd för grundläggande försörjning som avses i 19 § 2 mom. i grundlagen och som ska stiftas i lag. På denna punkt måste lagförslaget ändras så att det sänkta arbetsmarknadsstödet ställs i relation till den arbetssökandes verkliga ekonomiska situation i förhållande till sina föräldrars hushåll där han eller hon bor. Detta ansågs vara en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Social- och hälsovårdsutskottet upprepade i sitt betänkande ShUB 43/2002 rd den förutsättning som grundlagsutskottet ställt i sitt utlåtande GrUU 46/2002 rd. Grundlagsutskottet hade förutsatt att lagförslaget måste ändras så att det sänkta arbetsmarknadsstödet ställs i relation till den arbetssökandes verkliga ekonomiska situation i förhållande till sina föräldrars hushåll där han eller hon bor. Ståndpunkten förutsatte att arbetsmarknadsstödet ändras till ett behovsprövat stöd. Social- och hälsovårdsutskottet föreslog att den förutsatta ändringen görs. Utskottet anmärkte att tillägget av den behovsprövning som grundlagsutskottet förutsatt innebär att arbetsmarknadsstödet förs närmare utkomststödet. På samma gång sänkte utskottet beloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd till 50 procent av det belopp som räknats på annat sätt.
I regeringens proposition RP 115/2012 rd till riksdagen med förslag till lagar om ändring och temporär ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa, ändring av 11 § i lagen om utkomststöd och temporär ändring av 15 § i lagen om bostadsbidrag föreslogs att behovsprövningen utifrån inkomsterna för maken eller makan till en mottagare av arbetsmarknadsstöd slopas. Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande GrUU 20/2012 rd, att detta motsvarar den synpunkt som grundlagsutskottet lagt fram i samband med stiftandet om lagen om utkomstskydd för arbetslösa, enligt vilken ett arrangemang där behovsprövningen riktar sig enbart mot den arbetslöses egna inkomster står i bäst samklang med grundlagen (GrUU 46/2002 rd, s. 5/I).
Partiellt arbetsmarknadsstöd betalas ut till en person som bor i sina föräldrars hushåll. Den föreslagna ändringen av beloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd skulle ytterligare sänka nivån på stöd som är lägre än arbetsmarknadsmarknadsstöd till fullt belopp, vilket försämrar beloppet av grundskyddet under arbetslöshetstiden för en arbetslös person som bor i sina föräldrars hushåll. Stödbeloppet står fortfarande i proportion till den verkliga ekonomiska situationen för den som ansöker om stöd visavi de föräldrar i vars hushåll han eller hon bor. Också i fortsättningen betalas arbetsmarknadsstöd till fullt belopp, om sökanden på tillförlitligt sätt kan påvisa att föräldrarna de facto inte stöder honom eller henne, om föräldrarnas inkomster överskrider den föreskrivna inkomstgränsen. Sänkningen av beloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd enligt förslaget bedöms inte leda till att stödmottagarna styrs till att få utkomststöd som föreskrivits som den trygghet som tillhandahålls i sista hand. Enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) är beloppet av utkomststödet skillnaden mellan de utgifter och de disponibla inkomster och tillgångar som fastställs enligt denna lag och behovet av den trygghet som tillhandahålls i sista hand kan variera avsevärt vid arbetslöshet för mottagare av partiellt marknadsstöd.
Utifrån ovan framlagda grunder bedöms att det föreslagna minimibeloppet av partiellt arbetsmarknadsstöd fortfarande är förenligt såväl med förpliktelsen enligt 22 § i grundlagen för det allmänna att trygga tillhandahållandet av grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter enligt 19 § 2 mom. i grundlagen som de internationella förpliktelser som är bindande för Finland.
Sammandrag
Målet med propositionen är att bidra till att stärka de offentliga finanserna.
Vid sidan om en lågkonjunktur kan mål om besparingar i statsfinanserna också ses som en godtagbar grund att i viss mån ingripa i nivån på utkomststödsförmåner i en situation där långvarig strukturell obalans råder mellan utgifterna och inkomsterna i de offentliga finanserna. Enligt finansministeriet är det underskott som kumulerar Finlands offentliga skuld omfattande och följaktligen förutsätter stabilisering av skuldkvoten i de offentliga finanserna snabba och avsevärda åtgärder under de kommande åren. Med hänsyn till det internationellt sett höga skattetrycket i Finland och målet att trygga förutsättningarna för ekonomisk tillväxt kan balanseringen inte genomföras genom att det totala skatteuttaget skärps enligt finansministeriet. Regeringens mål om att balansera upp de offentliga finanserna förutsätter också direkta sparåtgärder. Med hållbarhet i den offentliga ekonomin strävar regeringen efter att det allmänna i fortsättningen bättre kan ansvara för sina åtaganden.
I ljuset av grundlagsutskottets tidigare praxis finns det i sig inte några absoluta konstitutionella hinder för försvagningar av de förmåner som avser att trygga den grundläggande försörjningen i enlighet med 19 § 2 mom. i grundlagen (bl.a. GrUB 25/1994 rd). Grundlagsutskottet har också ansett att det i den mån det är fråga om grundläggande utkomstförmåner som direkt finansieras av det allmänna är logiskt att förmånerna dimensioneras med hänsyn till den rådande situationen inom samhällsekonomin och de offentliga finanserna (GrUU 34/1996 rd, GrUU 21/2016 rd). Grundlagsutskottet har påpekat att man med de grundläggande rättigheterna inte eftersträvar att bevara nivån på vissa förmåner. Dessutom har utskottet i sina uttalanden ansett att den sociala tryggheten är bunden till samhällets ekonomiska tillgångar och att det därför är logiskt att förmånerna dimensionernas med hänsyn till den rådande situationen inom samhällsekonomin och de offentliga finanserna. Vid bedömningen av nivån på en grundläggande rättighet fästs således uppmärksamhet förutom vid stödtagaren även vid samhällets tillgångar.
Ur grundlagsutskottets tidigare utlåtandepraxis om partiellt arbetsmarknadsstöd är det dock inte nödvändigtvis möjligt att härleda en sådan ståndpunkt om nivån på partiellt arbetsmarknadsstöd utifrån vilken propositionen i denna utsträckning kan anses motsvara grundlagsutskottets tidigare ståndpunkter, med beaktande av rekommendationerna och också avgörandena av de internationella tillsynsorganen.
Enligt regeringen kan lagarna stiftas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser dock att det är önskvärt att ett utlåtande av grundlagsutskottet begärs om propositionen.