7.1
Lag om miljöskadefonden
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Syftet med miljöskadefonden. I den föreslagna lagen föreskrivs det om en miljöskadefond utanför stadsbudgeten. Avsikten är att det ur fonden ska betalas ersättning för kostnaderna för bekämpning av miljöförorening och återställande av förorenad miljö samt för skador som orsakats i en situation av subsidiärt ansvar. Vid subsidiärt ansvar kan ersättning för skada eller för bekämpning och återställande inte tas ut av den egentliga ansvariga parten till exempel på grund av insolvens eller för att det inte har kunnat utredas vem som är ansvarig. Miljöskadefonden betalar ersättningarna i sista hand. Genom den föreslagna lagen skapas inga nya skyldigheter att agera för verksamhetsutövare eller myndigheter. Fondens verksamhet säkerställer för sin del en god miljöstatus och att den grundläggande rättighet som gäller miljön tillgodoses. Utöver utbetalningen av ersättningar kan ur fonden beviljas understöd enligt prövning för anskaffningar som avses i 21 § i denna lag för bekämpning av miljöskador.
Fondens tillämpningsområde föreslås huvudsakligen täcka de fall som i nuläget hör till tillämpningsområdet för oljeskyddsfonden och den obligatoriska miljöskadeförsäkringen. Dessutom ska det ur fonden, i motsats till den nuvarande miljöskadeförsäkringen, betalas ut ersättningar för vissa miljöskador till följd av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp som orsakas av transporter. Oljeskador som orsakas vid transport ersätts ur den nuvarande oljeskyddsfonden.
Också kostnader som orsakas myndigheter för bekämpning och återställande ska ersättas i större utsträckning än enligt den nuvarande miljöskadeförsäkringen. Ersättningar ska enligt förslaget betalas för åtgärder som är nödvändiga för att förebygga och begränsa förorening av miljön, när verksamhet som medför risk för förorening av miljön medför eller hotar att medföra allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön. I 182 a § i miljöskyddslagen föreskrivs om myndighetens behörighet att vidta dessa åtgärder.
Utöver kostnaderna för bekämpning av oljeskador ska också myndigheter ersättas för kostnader för bekämpning av fartygskemikalieolyckor ur fonden.
Miljöskadefonden ska enligt förslaget vara enhetligare än de tidigare olika systemen och till sitt tillämpningsområde mer heltäckande.
Det ersättningssystem som grundar sig på miljöskadefonden ska inte inverka på den primära skyldigheten som den som orsakat en miljöskada, den som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön eller någon annan ansvarig har att ansvara för kostnaderna för den skada de orsakat och för de skadliga konsekvenser som verksamheten medför enligt principen om förorenarens ansvar som är utgångspunkt i miljölagstiftningen. Såväl skyldigheten att vidta åtgärder som kostnadsansvaret grundar sig på principen om förorenarens ansvar. Det primära ansvaret för verksamhet som medför risk för förorening av miljön och följderna av det bestäms enligt gällande bestämmelser, särskilt de som grundar sig på offentligrättsligt ansvar och privaträttsligt skadeståndsansvar, som gäller bedrivande av verksamhet som medför risk för förorening av miljön samt rättspraxis som preciserar tolkningen av dem.
2 §. Tillämpningsområdet och avgränsning av det. I den föreslagna lagen föreskrivs det om en miljöskadefond och om fondens verksamhet, miljöskadeavgift och om fondens övriga medel samt om de ersättningar och understöd som ska betalas ur fonden.
De medel i fonden som avses för betalning av ersättning ska samlas in av dem som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön genom årliga miljöskadeavgifter eller genom miljöskadeavgifter av engångsnatur. För understöden används ett särskilt anslag som ska överföras från statsbudgeten för detta ändamål.
Enligt 2 mom. ska lagen inte tillämpas på skador som hör till dem som ska ersättas enligt 1992 års ändringsprotokoll (FördrS 41 och 42/1996) till 1971 års internationella konvention om upprättande av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja och enligt 2003 års protokoll som hänför sig till ändringsprotokollet (FördrS 20 och 21/2005). Här är det fråga om kännbart stora skador i exceptionella fall, som det inte är motiverat att förbereda sig på genom en nationell miljöskadefond för komplettering av internationella fondsystem. En liknande avgränsning görs när HNS-konventionen träder i kraft för Finlands del. Finland har för avsikt att ansluta sig till konventionen snart efter stora mottagare och sådana mottagare av farliga ämnen som är centrala för konkurrensläget i Finland har ratificerat konventionen.
3 §. Miljöskadefondens förvaltning. I 1 § föreskrivs det om relationen mellan miljöministeriet och miljöskadefonden. Fonden ska lyda under miljöministeriet. Ministeriet får meddela allmänna föreskrifter om ordnandet av fondens förvaltning och skötseln av fondens ekonomi. Fonden ska till exempel inte behöva någon egen ekonomistadga eller funktion för intern kontroll. De kan skötas som en del av miljöministeriets funktioner. För att ministeriet ska ha rätt bild av fondens läge och verksamhet ska det ha rätt att få alla uppgifter och utredningar som det behöver av fonden.
Enligt statens revisionsverk borde tydliga och mätbara mål ställas upp för fonderna utanför statsbudgeten eller för de organisationer som sköter fonderna (184/2009 Valtion talousarvion ulkopuolisten rahastojen ohjaus ja hallinto, ”Styrning och förvaltning av fonder utanför statsbudgeten”). Det styrande ministeriet bör ingå resultatavtal med fonderna eller de organisationer som sköter dem. Bestämmelser om detta föreslås i 2 mom. Miljöskadefondens styrelse ska lämna miljöministeriet en framställning om resultatmål för fonden som ministeriet fastställer. Resultatmålen ska skrivas in i form av ett resultatavtal mellan fonden och miljöministeriet. Målen kan gälla till exempel handläggningstider för ansökningar, fördelning av understöd som beviljas ur fonden och förvaltningskostnadernas relativa andel.
Statens revisionsverk ansåg i sin berättelse om effektivitetsgranskning att organisationen och förvaltningen av fonderna bör förenhetligas. I berättelsen fästes det också uppmärksamhet vid att det i allmänhet inte hade ställts upp resultatmål för fonderna. Att fonderna inte styrs ansågs som en risk såtillvida att medlen i fonderna kan få mindre uppmärksamhet än budgetmedel, och användningen av fondernas medel inte nödvändigtvis övervakas lika effektivt som budgetmedel med tanke på effektiviteten. Samma prioriteringar kommer fram också i finansministeriets rekommendation av den 15 mars 2019, Valtionhallinnon organisaatiomuodon valinta, ulkopuoliset rahastot, itsenäiset julkisoikeudelliset laitokset ja säätiöt (Val av organisationsform för statsförvaltningen, utomstående fonder, självständiga offentligrättsliga inrättningar och fonder) (VM/2174/00.00.01/2018). I planeringen av miljöskadefondens organisation och förvaltning har de bekymmer som lyfts upp i Statens revisionsverks berättelse och i finansministeriets rekommendation beaktats och man har i förslagen till bestämmelser strävat efter balans mellan ökad förvaltning och effektiv verksamhet.
I lagen om oljeskyddsfonden finns inga närmare bestämmelser om relationen mellan fonden och miljöministeriet. Fonden har inte haft något resultatavtal med ministeriet och det har inte separat föreskrivits om gränser för ministeriets styrning. I den senaste lagstiftningen (lagen om brandskyddsfonden 306/2003, ändrad 1355/2018, kärnenergilagen 990/1987, ändrad 269/2021) föreskrivs i enlighet med och under närmare iakttagande av Statens revisionsverks anvisningar om relationen mellan en fond utanför statsbudgeten och det ministerium som sköter och övervakar den. Ministeriet anses ha rätt till allmän styrning av fondens ekonomi och verksamhet och till att få de uppgifter och utredningar det behöver. Förhoppningen om enhetlig styrning av statens fonder stöder också motsvarande lösningar i miljöskadefonden.
Enligt 3 mom. utövar fondens styrelse den högsta beslutanderätten i miljöskadefonden. Om fondens styrelse och sekretariat föreskrivs närmare i 24 § i den föreslagna lagen.
4 §. Miljöskadefondens medel. Miljöskadefondens medel utgörs av de miljöskadeavgifter som ska intäktsföras till fonden. Miljöskadeavgiften är i konstitutionellt hänseende en skatt. Bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och för hur skattens storlek bestäms samt om de skattskyldigas rättsskydd ska utfärdas genom lag. Bestämmelser om betalningsskyldigheten och grunderna för miljöskadeavgiftens storlek finns i lagens 2 kap. Bestämmelser om den betalningsskyldiges rättsskydd finns i 5 kap. Miljöskadefondens medel består dessutom av överskott från tidigare räkenskapsperioder samt av återbetalningar av ersättningar som betalats ur fonden jämte ränteposter och andra poster i anslutning till dem.
Medel som avses i 21 § i den föreslagna lagen behövs för understöd för anskaffning av bekämpningsmateriel för miljöskador överförs till miljöskadefonden ur statsbudgeten. Dessa medel ska inte användas för ersättningar som ska betalas ur fonden. Samtidigt ska medel som samlas in som miljöskadeavgifter inte användas för understöd för anskaffningar som avses i 21 § och som gäller bekämpning av miljöskador.
Fonder utanför statsbudgeten utgör ett undantag från principen om budgetens fullständighet och kringskär riksdagens budgetmakt. Den inskränkning av riksdagens budgetmakt som följer av att en fond inrättas eller dess ändamål utvidgas kan minskas genom olika arrangemang som säkerställer riksdagens beslutanderätt i fondernas verksamhet (RP 1/1998 rd, s. 140). Riksdagens beslutanderätt kan garanteras bland annat genom att fonden förvägras självständig upplåning, vilket innebär att riksdagen vid budgetbehandlingen eller i något annat sammanhang beslutar bevilja fonden fullmakter att uppta lån. Miljöskadefonden har ingen självständig upplåningsrätt. Enligt de ovannämnda förarbetena kan inskränkningen av budgetmakten också minskas genom att begränsa hur fondens tillgångar får placeras. Av den anledningen har miljöskadefonden enligt förslaget inte rätt att placera fondens tillgångar.
5 §. Överföring av medel från statsbudgeten i vissa situationer. I paragrafen föreskrivs det om möjligheten att överföra medel ur statsbudgeten till miljöskadefonden i fall där de medel i miljöskadefonden som samlats in i form av miljöskadeavgifter inte räcker till för betalning av ersättningar. Genom överföring från statsbudgeten kan det säkerställas att utbetalningen av ersättning inte är beroende av fondens solvens vid enskilda tillfällen. Fondens betalningsförmåga kan variera också kraftigt eftersom utgifterna inte kan förutses.
Överföringen av medel ur statsbudgeten är en exceptionell och tillfällig åtgärd som tryggar fondens betalningsförmåga. En allmän utgångspunkt i alla situationer är att man i fall där staten träder in ekonomiskt vid miljöskador ska sträva efter att undvika att utgifter, som avses bli täckta med medel ur fonden, täcks ur statsbudgeten. De medel som erhållits av staten intäktsförs tillbaka till statsbudgeten när tillräckliga medel influtit till fonden från miljöskadeavgifterna. Intäktsföringen av medel kan också ske under flera år för att säkerställa fondens funktions- och betalningsförmåga. Paragrafen ska inte utgöra ett hinder för finansiering ur statsbudgeten av till exempel höga kostnader för bekämpning av miljöskador som överstiger den maximiersättning som fonden betalar.
Överföring av medel ur statsbudgeten kräver att ett beslut som fattas om ersättning som ska betalas ur miljöskadefonden är slutgiltigt. Det ska således inte gå att överföra medel ur statsbudgeten till exempel när det gäller betalning av förskottsersättning som beviljas myndigheter och som avses i 19 § i den föreslagna lagen.
Beslut om överföring av medel ur statsbudgeten till miljöskadefonden fattas i budgetförfarandet. Miljöskadefondens styrelse ska föreslå att medel överförs till miljöministeriet när det behövs på grund av fondens likviditet. Riksdagen beslutar om överföring av medel till miljöskadefonden.
Vid bedömning av behovet av en överföring ur statsbudgeten ska man beakta till exempel det antal som ska få ersättning och ersättningarnas totala summa. Det ska bedömas som helhet om överföringen behövs med beaktande av hur fondens betalningsförmåga väntas utvecklas. Om det till exempel inom en nära framtid ska intäktsföras medel som flyter in som miljöskadeavgifter, som kan användas för betalning av ersättningarna, finns det inte grunder för att föreslå en överföring, om en försenad betalning inte blir oskälig med tanke på den eller de som ska få ersättning.
Enligt 3 mom. ska miljöskadefondens styrelse utan dröjsmål underrätta miljöministeriet när det till fonden har influtit tillräckligt med medel för att intäktsföra de överförda medlen tillbaka till statsbudgeten. Ministeriet ska sörja för att de medel som erhållits av staten intäktsförs tillbaka till statsbudgeten.
2 kap. Miljöskadeavgift
Utgångspunkter för definition av skyldighet att betala miljöskadeavgift
Skyldigheten att betala miljöskadeavgift ska grunda sig på verksamhet som medför risk för förorening av miljön. De avgiftsskyldiga verksamheterna preciseras i bilagorna 1 och 2 till lagen. Verksamhet som avses i bilagorna 1 och 2 är tillståndspliktig, anmälningspliktig eller registreringspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen.
Skyldigheten att betala miljöskadeavgift ska antingen vara årlig (6 § i den föreslagna lagen) eller av engångsnatur (7 § i den föreslagna lagen).
Definitionen av verksamhet som medför risk för förorening av miljön i den föreslagna lagen motsvarar definitionen av detta begrepp i 5 § 1 mom. 3 punkten i miljöskyddslagen.
Enligt 5 § 1 mom. 3 punkten i miljöskyddslagen avses med verksamhet som medför risk för förorening av miljön inrättande eller användning av en anläggning samt därtill i tekniskt och funktionellt hänseende nära ansluten verksamhet eller användning av ett område eller anordnande av verksamhet på ett sätt som kan leda till förorening av miljön. Omnämnandet av till en anläggning i tekniskt och funktionellt hänseende nära ansluten verksamhet fogades till bestämmelsen i samband med en reform av lagstiftningen som trädde i kraft 2005 (252/2005, RP 227/2004). Syftet var att klargöra tolkningen av vad som avses med så kallad användning av en anläggning och vilka olika delar av en verksamhet som det kan utfärdas bestämmelser om i tillståndet.
Det behövdes en precisering av definitionen av en anläggning också för att bestämmelsen ska motsvara definitionen av en anläggning i det så kallade IPPC-direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (96/61/EG, numera IED-direktiv 2010/75/EU, industriutsläppsdirektivet). Enligt artikel 3.3 i industriutsläppsdirektivet avses med anläggning en fast, teknisk enhet inom vilken en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I (anläggningsförteckning) eller i del 1 i bilaga VII (anläggningar och verksamhet som använder organiska lösningsmedel) bedrivs, liksom all annan därmed förknippad verksamhet på samma plats som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som anges i dessa bilagor och som kan påverka utsläpp och föroreningar.
Enligt motiveringen i regeringens proposition om miljöskyddslagen (227/2004) kan verksamhet i en anläggning utöver verksamhet som kräver tillstånd omfatta delar som hör dit, som direkt ansluter sig till den tillståndspliktiga verksamheten också utan att själva vara tillståndspliktiga. Enligt miljöskyddslagen räknas till en anläggning därtill nära ansluten verksamhet eller användning. Om det på samma anläggningsområde finns enheter som hör till samma verksamhet räknas deras kapacitet ihop när grunderna för tillståndsplikten bestäms. Verksamheter som tekniskt och funktionellt är nära anslutna till en anläggning är enligt motiveringarna till lagen till exempel energiproducerande enheter, distributionsstationer för bränsle, upplag och lastningsverksamhet. Granskningen av verksamheten inskränker sig alltså inte snävt enbart till verksamhet enligt definitionen av tillståndspliktig verksamhet, utan också till olika del- och hjälpverksamheter. Det krävs dock att del- och hjälpverksamheter finns på ett rimligt nära avstånd. Till exempel ett lastningsområde för stockar som finns på ett avstånd på flera kilometer är inte verksamhet som hör till en såg och en spannmålstork långt borta är inte en del av ett djurstalls verksamheter. För verksamhet i en anläggning enligt definitionen betalas en enda miljöskadeavgift.
Definitionen av verksamhet i en anläggning har också tolkats i förvaltnings- och rättspraxis. I högsta förvaltningsdomstolens beslutspraxis har det konstaterats att det inte finns något tekniskt eller funktionellt samband om ingendera verksamheten är en delverksamhet som är fast ansluten till den andra, utan vardera verksamheten kan bedrivas också självständigt på fastigheten, och de utsläpp verksamheterna medför inte är beroende av den ena verksamheten så, att den ena verksamheten skulle påverka den andra verksamhetens utsläpp eller den förorening av miljön som den andra verksamheten medför. Bestämmelsen är i princip inte avsedd att tillämpas så att flera olika tillståndspliktiga verksamheter med stöd av den definieras som en enda tillståndspliktig verksamhet. Om sådana fall föreskrivs närmast i 41 § i miljöskyddslagen (HFD 2021:58). Den ovan beskrivna definitionen av verksamhet i en anläggning och tolkningspraxis i anknytning till den är avsedd att tillämpas även i samband med den föreslagna lagen.
Betalningsskyldighetens omfattning i förhållande till det nuvarande systemet för miljöskadeförsäkring
När lagen om miljöskadeförsäkring trädde i kraft grundade sig försäkringsskyldigheten huvudsakligen på miljötillståndsplikten, för i fråga om andra aktörer fanns det administrativa svårigheter då ett register saknades. Riksdagen har dock i sitt svar på regeringens proposition med förslag till lag om miljöskadeförsäkring och lag om ändring av 1 § i lagen om försäkringsavtal (RSv 155/1997rd - RP 82/1997 rd) förutsatt att regeringen sörjer för att försäkringsskyldigheten i den förordning som gäller lagen om miljöskadeförsäkring stegvis kopplas till systemet för miljöskadeförsäkring så att försäkringsskyldigheten är i kraft i den omfattning som avsetts när miljöskyddslagen träder i kraft. I miljöutskottets betänkande (MSv 11/1997 rd - RP 82/1997) om den propositionen konstaterades det att när miljöskyddslagen har trätt i kraft och tillståndsregistret kompletterats kan försäkringsskyldigheten regleras i en omfattning som är förnuftig med tanke på lagens syfte. Då kan man också precisera 2 § i lagen om miljöskadeförsäkring så att regleringen av tillståndsplikt och försäkringsskyldighet på lagnivå är enhetlig.
En utvidgning av skyldigheten att betala miljöskadeavgift till verksamheter utanför försäkringsskyldigheten, som i nuläget delvis är tillståndspliktiga verksamheter inom ramen för kommunens behörighet, såsom också registreringspliktiga verksamheter eller verksamheter inom ramen för det allmänna anmälningsförfarandet enligt miljöskyddslagen, kan anses avspegla miljöutskottets och riksdagens vilja, för också dessa verksamheter kan medföra risk för miljöskador.
6 §. Skyldighet att betala årlig miljöskadeavgift och avgiftens storlek. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att betala en årlig miljöskadeavgift för verksamhetsutövare som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön. Definitionen av verksamheter som medför risk för förorening av miljön, som i vissa fall är en avgörande faktor för att bestämma avgiftsskyldigheten, beskrivs i avsnittet utgångspunkter för definition av skyldighet att betala miljöskadeavgift. De verksamheter som utgör grunden för avgiftsskyldigheten förtecknas i bilaga 1 till lagen. Verksamheterna ska branschvis delas in i fem avgiftsklasser som anges i bilagan.
Det är svårt att på förhand exakt förutse de branscher och aktiviteter som orsakar kostnader i ansvarssituationer som ersätts ur miljöskadefonden. I vissa aktiviteter kan en accentuerad risk för att miljöskador uppstår i situationer med subsidiärt ansvar dock identifieras. Gruvdrift och verksamheter som innefattar farligt avfall eller farliga kemikalier inbegriper särskilt väsentliga riskfaktorer för det subsidiära ansvaret, vilket ska beaktas när avgiftsklasser fastställs. I övrigt görs indelningen i avgiftsklasser genom att man i bilagorna inkluderar verksamheter som enligt miljöskyddslagen är tillståndspliktiga, anmälningspliktiga enligt 10 a kap. samt registreringspliktiga så att de högre avgiftsklasserna omfattar direktivanläggningar och verksamheter som hör till regionförvaltningsverkens behörighet medan de lägre avgiftsklasserna i regel omfattar annan verksamhet.
Avgiftsklassen visar storleken på den årliga miljöskadeavgiften. Avgiftens storlek är enligt förslaget 30 000 euro i avgiftsklass 1, 20 000 euro i avgiftsklass 2, 10 000 euro i avgiftsklass 3, 2 700 euro i avgiftsklass 4 och 200 euro i avgiftsklass 5.
Gruvdrift
Avgiftsklassen för gruvdrift bestäms på basis av om gruvan omfattar en deponi för utvinningsavfall och hurdan deponin är. Bestämmelser om grunderna för klassificering av utvinningsavfall och deponier för utvinningsavfall finns i statsrådets förordning om utvinningsavfall (190/2013). Klassificeringen som inert avfall görs enligt bilaga 1 och klassificeringen som deponi för utvinningsavfall som medför risk för storolycka enligt bilaga 2 i förordningen.
Deponier för utvinningsavfall bestämmer också verksamhetens avgiftsklass när det är fråga om anläggningar för anrikning eller annan verksamhet som ligger separat från gruvan, och i samband med vilka det finns deponier för utvinningsavfall. Syftet med avgörandet är att behandla gruvdrift likvärdigt i relation till andra verksamheter där farliga avfall bildas.
Deponier för utvinningsavfall med olika risker är indelade i fyra avgiftsklasser i bilaga 1 (avgiftsklasserna 1–4). Om det finns flera olika deponier för utvinningsavfall vid en gruva bestäms avgiftsklassen enligt den deponi för utvinningsavfall som bör placeras i den högsta avgiftsklassen. Om en gruva inte alls har någon deponi för utvinningsavfall hör den till avgiftsklass 5.
Behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning
Yrkesmässig behandling av avfall eller behandling i en anläggning är årlig verksamhet som är miljöskadeavgiftsskyldig enligt den indelning i avgiftsklasser som preciseras i bilaga 1.
I avgiftsklass 1 placeras en avstjälpningsplats som hör till gruvdrift eller anrikningsanläggning och i vars verksamhet det yrkesmässigt eller i en anläggning hanteras eller lagras farligt avfall och till vilken det förs in mer än 10 ton avfall per dygn eller vars totala kapacitet är mer än 25 000 ton med undantag för avstjälpningsplatser för inert avfall. Annan avstjälpningsplatsverksamhet av betydande storleksklass preciserad i bilaga 1 ska höra till avgiftsklass 2, när farligt avfall hanteras eller lagras i verksamheten. I avgiftsklass 3 placeras enligt bilaga 1 till exempel behandling av farligt avfall som innefattar biologisk eller fysikalisk-kemisk behandling, om dess kapacitet överstiger 10 ton per dygn. Annan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning som omfattas av den årliga miljöskadeavgiftsskyldigheten ska höra till avgiftsklasserna 4 och 5 på det sätt som närmare specificeras i bilaga 1.
I en branschvis granskning är behandlingen av avfall den ena av de två största betalarna av den årliga miljöskadeavgiften. En faktor som leder till detta är att avgiften ska betalas separat för varje verksamhet som medför risk för förorening av miljön, det vill säga att avgiften ska betalas för verksamhetsutövarens varje klart separata verksamhetsställe. Att verksamheten bedrivs decentraliserat vid olika verksamhetsställen är typiskt för avfallsbehandling. Att ordna avfallsbehandlingen nära den plats där avfallet uppkommit kan anses motiverat bland annat med tanke på främjandet av cirkulär ekonomi, men lokalisering av verksamheten decentraliserat till olika verksamhetsställen kan också öka risken för miljöskador. Branschens betalningsbörda ökar också på grund av det stora antalet verksamhetsutövare.
Den nuvarande försäkringsskyldigheten enligt miljöskadeförsäkringslagen gäller inte verksamhet vars syfte endast är återvinning av avfall och när verksamheten av någon annan orsak inte är försäkringsskyldig. I den föreslagna lagen föreskrivs inte om något motsvarande undantag, utan återvinning av avfall, som preciseras i bilaga 1, är verksamhet som är miljöskadeståndsskyldig på lika villkor som annan verksamhet som medför risk för förorening av miljön.
Den betalningsbörda som är förknippad med behandlingen av avfall kan inte som helhet betraktad anses oskälig med beaktande av miljöriskerna i samband med den verksamhet som bedrivs inom branschen. Detta och kravet på likabehandling vid bestämmande av grunderna för miljöskadeavgiften förutsätter att avfallsbehandlingsverksamheten blir skyldig att betala miljöskadeavgift på samma grunder som andra verksamheter som omfattas av avgiften enligt avgiftsklassindelningen i bilaga 1. Fastställandet av miljöskadeavgiften som tas ut i form av skatt ska också vara tillräckligt entydigt och kan inte beakta varierande företags- eller branschspecifika faktorer, såsom risken för insolvens hos ett enskilt företag eller ackumulering av avgifter som beror på sättet att ordna verksamheten.
Skyldigheten att betala miljöskadeavgift kan inte ersättas med skyldigheten att ställa säkerhet för avfall, eftersom systemet med säkerheter och det subsidiära ansvarssystemet har olika syften och användningsändamål. Miljöskadeavgiftens skattenatur utesluter också den möjligheten.
Anläggningar som omfattas av industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU)
Anläggningar som omfattas av tillämpningsområdet för industriutsläppsdirektivet (2010/75/EU) ska i regel höra till avgiftsklass 4, om det inte är fråga om sådan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning och som hör till avgiftsklasserna 2 eller 3. Avgiftsklassen omfattar till exempel verksamhet inom skogsindustrin, metallindustrin, energiproduktion och den kemiska industrin.
Man har försökt begränsa djurstallarnas betalningsbörda genom att placera djurstallar av en storleksklass enligt direktivet i avgiftsklass 5 i motsats till andra direktivanläggningar. Djurstallar som omfattas av årlig miljöskadeavgift är stora gårdar med nötkreatur som avses i bilaga 1 eller andra djurstallar av motsvarande storlek räknat enligt djurenhetskoefficient, vilkas miljökonsekvenser är av samma storleksklass som i svinhus och fjäderfäuppfödning på nivån för direktivanläggningar. I och med strukturomvandlingen inom lantbruket avslutar små gårdar sin verksamhet och verksamheten koncentreras hos större enheter än tidigare. När enheterna växer ökar också användningen av flytande bränsle och andra kemikalier på gårdarna, vilket kan öka risken för förorening av miljön i samband med verksamheten.
Det finns sammanlagt uppskattningsvis cirka 450 djurstallar som hör till avgiftsklass 5. Om dessa djurstallar placeras i en högre avgiftsklass ökar verksamhetsområdets kostnader på grund av det subsidiära ansvarssystemet, vilket inte är förenligt med det som står i regeringsprogrammet för statsminister Marins regering, nämligen att ”lantbruksföretagarna kommer inte att orsakas extra kostnader på grund av lagstiftningsåtgärder utan att få ekonomisk kompensation”.
En del av de djurstallar som omfattas av årsavgiften är inte försäkringsskyldig verksamhet enligt det nuvarande systemet för miljöskadeförsäkring, eftersom försäkringsskyldigheten gäller endast privaträttsliga samfund. År 2020 bedrev enligt en grov uppskattning vid miljöministeriet cirka 70 procent av de djurstallar som hör till en statlig miljötillståndsmyndighets, det vill säga regionförvaltningsverkets, behörighet verksamhet som aktiebolag, kommanditbolag eller öppet bolag. Risken för förorening av miljön är dock inte bunden till i vilket slag av bolags- eller annan form verksamheten bedrivs. Därför tillämpas ingen motsvarande grund för avgränsning för miljöskadefonden.
Annan verksamhet som omfattas av den årliga miljöskadeavgiftsskyldigheten
Annan än ovan beskriven verksamhet som omfattas av den årliga miljöskadeavgiftsskyldigheten och preciseras i bilaga 1 placeras i den lägsta avgiftsklassen 5. Till avgiftsklass 5 hör till exempel i regel verksamhet som inte omfattas av tillämpningsområdet för industriutsläppsdirektivet, men där tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen avgörs av den statliga miljötillståndsmyndigheten. Den årliga miljöskadeavgiftsskyldigheten ska också gälla till exempel ytbehandling av metaller eller plaster enligt bilaga 1, eftersom verksamheten är förknippad med en risk för förorening av miljön till följd av farliga kemikalier. Risk för förorening orsakas i synnerhet av behandlingsbad som innehåller farliga flytande kemikalier, såsom svavelsyra, som används vid ytbehandlingen av metaller och plaster.
Att förena oljeskyddsfondens uppgifter med miljöskadefonden kräver att begränsningen av betalningsskyldigheten enligt lagen om miljöskadeförsäkring för dem som bedriver upplagring eller distribution av oljeprodukter eller tillverkning av smörjmedel avskaffas. För beredskap för subsidiärt ansvar i fall som orsakas av oljeutsläpp ska årlig miljöskadeavgift också betalas av distributionsstationer för flytande bränsle med en total bränslecisternvolym på minst 10 m3 och även mindre distributionsstationer om de uppfyller de riskvillkor som nämns i bestämmelsen. Den årliga miljöskadeavgiften ska också betalas till exempel för i bilaga 1 avsedd lagring av flytande bränslen eller kemikalier i flytande form som är farliga för hälsan eller miljön.
Transportbranschen ska enligt förslaget inte omfattas av miljöskadeavgiften. Transporter av olja och andra kemikalier och yrkesmässig trafik som medför risk för skada och risk för förorening hör dock i allmänhet till företagsverksamhet med skyldighet att betala miljöskadeavgift. Årlig miljöskadeavgift omfattar också vissa hamnar och flygplatser samt kemikaliebangårdar eller terminaler, som avses i bilaga 1, där hälso- eller miljöfarliga kemikalier förflyttas från ett transportmedel till ett annat transportmedel eller ett upplag, eller från ett upplag till ett transportmedel, dock inte förflyttning av styckegods.
Enligt 3 mom. skyldigheten att betala en årlig miljöskadeavgift gäller inte verksamhet som bedrivs av statliga ämbetsverk eller inrättningar eller statliga affärsverk och inte heller verksamhet som bedrivs av kommuner, samkommuner eller kommunala affärsverk. Den myndighet som svarar för skada som orsakas av statliga eller kommunala organ samt den myndighet som svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande är alltid solvent och förblir inte okänd. Det finns därför inget behov av att föreskriva om miljöskadeavgiftsskyldighet.
Statliga och kommunala aktörer är inte heller skyldiga att betala försäkringspremie enligt den nuvarande lagen om miljöskadeförsäkring. Försäkringsskyldigheten gäller privaträttsliga samfund.
För att säkerställa likvärdiga verksamhetsförutsättningar i offentlig och privat näringsverksamhet ska undantaget från skyldigheten att betala den årliga miljöskadeavgiften inte gälla bolag som ägs av staten och kommunerna. Enligt principen om konkurrensneutralitet är dessa bolag skyldiga att betala årlig avgift på samma grunder som privatägda bolag. Betalningsskyldigheten ska därför gälla till exempel vattenverk och avfallsanläggningar som ägs av kommunala aktiebolag. Dessa verk och inrättningar ska omfattas av betalningsskyldigheten också när de sköter uppgifter som är lagstadgade för kommunen och när deras verksamhet på konkurrensutsatta marknader är begränsad i lag. Kommunen kan frivilligt bolagisera också tjänster som finns på andra än konkurrensutsatta marknader. Miljöskadeavgiften ska vara en skatt. Betalningsskyldigheten som gäller den kan inte avgränsas tillräckligt entydigt och på ett sätt som tryggar en likvärdig behandling av aktörerna på grund av naturen hos bolagiserad verksamhet och syftet med den. Likaså ska skyldigheten att betala den årliga miljöskadeavgiften också omfatta till exempel jaktvårdsföreningar, som är allmännyttiga samfund som i viltförvaltningslagen (158/2011) ålagts vissa offentliga förvaltningsuppgifter.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och ortodoxa kyrkan i Finland samt deras församlingar kan ha vissa miljötillståndspliktiga verksamheter såsom krematorier eller avloppsreningsverk för lägergårdar. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och ortodoxa kyrkan i Finland samt deras församlingar är offentliga samfund, och församlingsmedlemmarna är skyldiga att delta i finansieringen av deras uppgifter och bidra till förvärvandet av inkomster för dem genom att betala kyrkoskatt enligt 15 kap. 2 § i kyrkolagen (1054/1993) och 7 kap. 77 § i lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006). Eventuella miljötillståndspliktiga verksamheter som församlingarna bedriver konkurrerar inte på marknaden och kan i princip inte leda till att konkurrensen snedvrids. Den som svarar för skadan och kostnaderna för bekämpning och återställande är i dessa fall alltid solvent och förblir inte okänd. Enligt 1 mom. ska lagen av dessa skäl inte heller tillämpas på verksamhet som bedrivs av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller ortodoxa kyrkan i Finland eller deras församlingar.
I 4 mom. föreskrivs om situationer som tolkas som en och samma verksamhet, såsom avfallsbehandlingsområden eller produktionsprocesser, inbegripet del- eller stödfunktioner, och som hör till fler än en av de avgiftsklasser som avses i bilaga 1. Den årliga miljöskadeavgiften ska betalas enligt den avgiftsklass som motsvarar den högsta avgiften. Utgångspunkten när avgiftsklassen bestäms ska vara att det fastställs en avgiftsklass för varje verksamhet som medför risk för förorening av miljön. I paragrafen preciseras också en annan typ av fall där samma verksamhetsutövare har flera verksamheter som enskilt är tillståndspliktiga eller som inte kan anses uppfylla definitionen av en verksamhet som medför risk för förorening av miljön utifrån andra etablerade kriterier såsom teknisk eller funktionell anslutning. I sådana fall är varje verksamhet separat skyldig att betala en årlig avgift eller engångsavgift till miljöskadefonden. I dessa senare nämnda fall kan verksamheten av naturliga orsaker bedrivas på flera olika verksamhetsområden eller i vissa fall på samma verksamhetsområde.
I 5 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att det i denna lag inte föreskrivs om skyldighet att betala den årliga miljöskadeavgiften för verksamhet som bedrivs på Åland. På Åland har miljöskadeavgiften ansetts höra till rättsområdet natur- och miljövård och därmed till landskapets behörighet enligt självstyrelselagen.
7 §. Skyldighet att betala miljöskadeavgift av engångsnatur och avgiftens storlek. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet att betala en miljöskadeavgift av engångsnatur för verksamhetsutövare som bedriver i föregående paragraf avsedd verksamhet som medför risk för förorening av miljön. De verksamheter som utgör grunden för betalningsskyldigheten preciseras i bilaga 2 till lagen.
På motsvarande sätt som i fråga om den årliga skyldigheten att betala miljöskadeavgift ska skyldigheten att betala miljöskadeavgift av engångsnatur inte gälla verksamhet som bedrivs av statliga ämbetsverk eller inrättningar eller statliga affärsverk eller verksamhet som bedrivs av kommuner, samkommuner eller kommunala affärsverk, liksom inte heller verksamhet som bedrivs av evangelisk-lutherska kyrkan i Finland eller ortodoxa kyrkan i Finland eller deras församlingar.
Skyldighet att betala miljöskadeavgift av engångsnatur ska gälla sådana verksamhetsutövare som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön, men i mindre utsträckning än verksamheten hos dem som omfattas av skyldigheten att betala årlig miljöskadeavgift. Genom miljöskadeavgiften av engångsnatur utvidgas också antalet betalningsskyldiga i systemet jämfört med den nuvarande miljöskadeförsäkringen. Avsikten är att miljöskadeavgift av engångsnatur ska betalas endast en gång, oavsett om verksamhetsutövaren eventuellt byts ut.
Den allmänna utgångspunkten för skyldigheten att betala miljöskadeavgift är att verksamhet som medför risk för förorening av miljön och som omfattas av tillståndsförfaranden eller andra godkännandeförfaranden alltid är förenad med skyldighet att betala miljöskadeavgift antingen årligen eller en gång. Djurstallar som är skyldiga att betala miljöskadeavgift är dock endast de djurstallar som avses i bilaga 1 och som omfattas av den årliga avgiften. För andra djurstallar som är föremål för de tillståndsförfaranden eller andra godkännandeförfaranden som avses ovan föreskrivs ingen skyldighet att betala en miljöskadeavgift av engångsnatur. Avgränsningen av betalningsskyldigheten som gäller djurstallar gäller uppskattningsvis cirka 3 800 djurstallar, som inte heller omfattas av den nuvarande miljöskadeförsäkringen. Utan denna begränsning skulle den sammanlagda summan engångsavgifter som tas ut av branschen uppgå till 1 520 000 euro på grund av det stora antalet verksamhetsutövare. I en jämförelse av branscher skulle branschen vara den största betalaren av engångsavgifter. Detta är inte förenligt med skrivningen i regeringsprogrammet för statsminister Marins regering: ”lantbruksföretagarna kommer inte att orsakas extra kostnader på grund av lagstiftningsåtgärder utan att få ekonomisk kompensation”.
En betydande del av den verksamhet som omfattas av en miljöskadeavgift av engångsnatur preciserad i bilaga 2 är verksamhet för vilken tillståndsansökan enligt miljöskyddslagen avgörs av kommunen. Till de avgiftsskyldiga räknas dessutom verksamhet som enligt miljöskyddslagen är registreringspliktig och anmälningspliktig enligt 10 a kap.
Skyldigheten att betala miljöskadeavgift av engångsnatur ska också gälla fiskodlingar samt torvutvinning och därtill anknuten dikning, även om tillståndsansökan som gäller dem enligt miljöskyddslagen avgörs av den statliga miljötillståndsmyndigheten. Verksamheten i fiskodlingar samt torvutvinning och därtill anknuten dikning medför kontinuerlig förorening av vattendrag, men när dessa verksamheter upphör minskar också de olägenheter som orsakas av förorening avsevärt. Verksamheterna medför inte heller samma slag av oväntad risk för sporadiska utsläpp som verksamhet som grundar sig på användning av kemikalier.
Utsläpp av näringsämnen är den mest betydande miljökonsekvensen av fiskodling i Finland. Utsläppen av näringsämnen från fiskodlingar belastar vattendrag och kan medföra lokala problem med övergödning. Utsläppen av näringsämnen härstammar nästan helt från fiskfoder. Vid uppfödning i dammar med naturligt foder kan eventuell gödsling och tömning av dammarna medföra ökad belastning. Andra miljökonsekvenser orsakas i olika skeden av produktionen till exempel av växthusgaser, antifoulingpreparat för organismer i nätkassar och av badningsmedel, såsom formalin. (Kalankasvatuksen ympäristönsuojeluohje. Miljöministeriets publikationer 2020:22, på finska, https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/162452/YM_2020_22.pdf?sequence=1&isAllowed=y.) Fiskodling är verksamhet som medför risk för förorening av miljön, men eftersom de mest betydande miljökonsekvenserna av verksamheten gäller sådan belastning av vattendrag som inte bedöms medföra skador eller kostnader som ska ersättas ur miljöskadefonden omfattas verksamheten av engångsavgiften.
Torvutvinning och därtill anknuten dikning ska omfattas av miljöskadeavgift av engångsnatur också på grund av den kraftiga strukturomvandlingen som varit snabbare än väntat i branschen. Strukturomvandlingen i torvbranschen är en följd av den kraftigt minskade efterfrågan på energitorv, särskilt på grund av att prisstegringen för utsläppsrätterna har varit betydligt snabbare än enligt tidigare prognoser. Det anses inte ändamålsenligt att rikta en skyldighet att betala årlig miljöskadeavgift till företagare för vilka förutsättningarna för affärsverksamheten har försämrats märkbart och för vilka man genom samhälleliga åtgärder försöker stödja en kontrollerad övergång till ny affärsverksamhet samt företagares och arbetstagares möjligheter att få nytt jobb eller omskolning. Torvutvinningen och därtill hörande dikning ska ändå omfattas av miljöskadeavgift av engångsnatur, eftersom det gäller verksamhet som medför risk för förorening av miljön. En undantagsbestämmelse om detta i samband med situationer då verksamheten upphör finns i 41 §.
I 2 mom. föreskrivs det om beloppet av miljöskadeavgiften av engångsnatur. Avgiften av engångsnatur är enligt förslaget 400 euro.
Enligt 3 mom. tas det inte ut någon överlappande miljöskadeavgift av engångsnatur om en årlig miljöskadeavgift ska betalas för samma verksamhet. Momentet tillämpas i situationer där verksamheten enligt miljöskyddslagen är tillståndspliktig, anmälningspliktig enligt 10 a kap. eller registreringspliktig på mer än en grund och den inbegriper verksamhet som omfattas av både en årlig avgift och en avgift av engångsnatur.
I 4 mom. föreskrivs för tydlighetens skull att det i denna lag inte föreskrivs om skyldighet att betala en miljöskadeavgift av engångsnatur för verksamhet som bedrivs på Åland. På Åland har miljöskadeavgiften ansetts höra till rättsområdet natur- och miljövård och därmed till landskapets behörighet enligt självstyrelselagen.
8 §. När skyldigheten att betala miljöskadeavgift inträder. Skyldigheten att betala miljöskadeavgift inträder vid ingången av det kalenderår då verksamheten inleds. Skyldigheten att betala miljöskadeavgift kan också inträda när en befintlig verksamhet ändras så att det gällande tillståndet eller beslutet måste ändras. I praktiken kan alltså en verksamhet flyttas till en högre avgiftsklass om den utvidgas, och på motsvarande sätt kan den hamna i en lägre avgiftsklass om den reduceras. Betalningsskyldigheten i den ändrade avgiftsklassen träder då i kraft från och med ingången av det år då verksamheten i den nya skalan inleds.
För verksamhet enligt bilaga 1 och 2 som pågår när denna lag träder i kraft behöver ingen anmälan om inledande enligt denna paragraf göras till avgiftsmyndigheten eftersom dessa verksamheter redan har registrerats i datasystemet för miljövårdsinformation, som används för att administrera avgiftsuttagandet, och avgiften således kan debiteras.
I praktiken bestäms tidpunkten för inledande av verksamheten enligt den gällande lagstiftningen om tillståndsplikt eller något annat förfarande för godkännande av verksamhet som medför risk för förorening av miljön samt tolkningen av den. Betalningsskyldigheten bestäms från och med den tidpunkt då verksamheten inleds.
Miljöskadeavgiftsskyldigheten för nya verksamheter som omfattas av tillämpningsområdet för miljöskyddslagen och är tillståndspliktiga eller anmälningspliktiga enligt 10 a kap. baseras på ett beslut som har vunnit laga kraft eller på ett eventuellt så kallat tillstånd att inleda verksamhet enligt 199 § i miljöskyddslagen. För verksamheter som omfattas av det allmänna anmälningsförfarandet baseras betalningsskyldigheten på myndighetens beslut med anledning av en anmälan (115 d § i miljöskyddslagen). Om myndigheten inte har meddelat beslut om ett anmälningsärende inom 120 dygn efter verksamhetsutövarens anmälan inträder betalningsskyldigheten efter att denna tidsperiod har löpt ut, när verksamheten inleds. Betalningsskyldigheten för registreringspliktiga verksamheter baseras på myndighetens meddelande om registrering (117 § i miljöskyddslagen), och inträder när verksamheten inleds.
Vid stora investeringsprojekt kan det gå en ansenligt lång tid mellan det att ett tillståndsbeslut kommer och den tidpunkt när verksamheten inleds. I princip ska verksamhetsutövaren i ansökan om miljötillstånd och i en anmälan enligt 115 a § ange den planerade tidpunkten för inledandet av ny verksamhet. Om tidpunkten för inledandet ändå inte framgår av tillståndsansökan eller tillståndsbeslutet, eller om tidpunkten är en annan än vad som meddelats på förhand, ska verksamhetsutövaren på det sätt som 170 § i miljöskyddslagen förpliktar till sörja för att tillsynsmyndigheten underrättas om tidpunkten för inledandet. Då bestäms betalningsskyldigheten enligt den tidpunkt som uppgetts för inledandet. Avgiften kan debiteras när inledandet av verksamheten har registrerats i datasystemet för miljövårdsinformation utifrån en anmälan till avgiftsmyndigheten. Också den som utövar verksamhet med stöd av ett beslut med anledning av en anmälan ska enligt 170 § i miljöskyddslagen underrätta tillståndsmyndigheten om inledandet av den verksamhet som anmälan avser skjuts upp eller ställs in, och betalningsskyldigheten bestäms då enligt den anmälda tidpunkt för inledandet som registrerats i datasystemet.
Eftersom miljöskadeavgiften är av skattenatur bör betalningsskyldigheten bestämmas så tydligt som möjligt. Därför är den tidpunkt då betalningsskyldigheten inträder och upphör knuten till verksamhetsutövarens anmälan och registreringen av denna information i datasystemet för miljövårdsinformation. När ett tillstånd eller ett beslut om verksamheten överförs på en annan verksamhetsutövare under ett pågående år inträder den nya verksamhetsutövarens betalningsskyldighet först vid ingången av följande kalenderår, under förutsättning att överföringen har registrerats under det föregående året. Verksamhetsutövarna kan sinsemellan avtalsbaserat beakta avgiftens belopp i kostnaderna för överföringen.
9 §. När skyldigheten att betala årlig miljöskadeavgift upphör. Skyldigheten att betala årlig miljöskadeavgift upphör vid utgången av det år då verksamheten har upphört och detta har registrerats i datasystemet för miljövårdsinformation. Betalningsskyldigheten upphör inte om verksamheten till exempel har avbrutits på grund av tillfällig insolvens och tillståndet eller beslutet om verksamheten fortfarande är i kraft.
Enligt 2 mom. upphör skyldigheten att betala en årlig miljöskadeavgift för gruvdrift och för en avstjälpningsplats vid utgången av det år då deponier för utvinningsavfall eller avstjälpningsplatser har stängts och andra åtgärder som bestämts för verksamheten i sin helhet har genomförts på behörigt sätt enligt lagar och förordningar. Med stöd av miljöskyddslagen och avfallslagen har det utfärdats en statrådsförordning om utvinningsavfall (190/2013) enligt vars 14 § en deponi betraktas som stängd när tillsynsmyndigheten har inspekterat deponin och godkänt stängningen, efter att ha konstaterat att både deponin och godkänt stängningen efter att ha konstaterat att både deponin och markområdet som har påverkats av deponin har återställts i ett tillfredsställande skick och att tillståndsvillkoren har iakttagits.
Bestämmelser om stängningen av avstjälpningsplatser finns i statsrådets förordning om avstjälpningsplatser (331/2013). I 52 § i förordningen förutsätts bl.a. inspektion av tillsynsmyndigheten innan avstjälpningsplatsen läggs ned. Efter att deponin och avstjälpningsplatsen har stängts under nästa efterbehandling av området har verksamhetsutövaren fortfarande lagenligt ansvar och eventuella övervaknings- och uppföljningsskyldigheter. Den fastställda miljöskadeavgiften utsträcker sig dock inte till efterbehandlingsskedet.
10 §. Avgiftsmyndighet. I paragrafen föreskrivs det om den myndighet som bestämmer den årliga miljöskadeavgiften och miljöskadeavgiften av engångsnatur. I 11 § i den föreslagna lagen föreskrivs det om uppbärande av miljöskadeavgift. Avgiftsmyndigheten ska vara närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten.
11 §. Uppbärande av miljöskadeavgift och ränta. I 1 mom. finns bestämmelser om uppbärande av miljöskadeavgift och om förfallodagar. Miljöskadeavgiften förfaller till betalning vid en tidpunkt som avgiftsmyndigheten bestämmer, dock tidigast den sista dagen i april året efter det år då verksamheten inleddes eller ändrades och senast den sista dagen i december det året. Avgiftsmyndigheten sänder avgiftsbeslutet till de avgiftsskyldiga senast 30 dagar före förfallodagen. Uttagandet av miljöskadeavgift grundar sig på avgiftspliktig verksamhet och den skyldighet att underrätta avgiftsmyndigheten om inledandet av verksamheten som i 8 § åläggs verksamhetsutövarna. Den tidpunkt då verksamheten i praktiken inleds utgör grunden för skyldigheten att betala miljöskadeavgift. Avgiftsmyndigheten registrerar de uppgifter som den fått i datasystemet för miljövårdsinformation före utgången av det år då verksamheten inleds, och avgiften tas ut under följande år enligt dessa registeruppgifter. Också under de följande åren tas avgiften ut för miljöskadeavgiftspliktig verksamhet som utövats under det föregående året.
I 2 mom. ska det föreskrivas om dröjsmålsränta på miljöskadeavgift som har betalats efter förfallodagen. Bestämmelser om beräkning av dröjsmålsränta finns i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995), som också tillämpas på andra betalningar som ska likställas med skatt som ska betalas till staten eller kommunen.
3 kap. Ersättningar och understöd
12 §. Förutsättningar för betalning av ersättning. Ur miljöskadefonden ska två slag av ersättning betalas: ersättning till de skadelidande samt ersättningar för kostnader för bekämpning och återställande till myndigheter och andra som deltagit i bekämpning och återställande av skadad miljö. Den ersättning som betalas till skadelidande preciseras i 13 §. I 15 § föreskrivs om vilka kostnader som ska anses vara kostnader för bekämpning och återställande som berättigar till ersättning.
Ett villkor för betalning av ersättning ur miljöskadefonden är att den skada som lidits eller kostnader för bekämpning och återställande bevisas och att de förutsättningar för betalning av ersättning som anges i paragrafen uppfylls. Det fondbaserade administrativa ersättningssystemet inverkar inte på det primära ansvarssystemets funktion, såsom på förorenarens skyldighet att ansvara för verksamhet som medför risk för förorening av miljön och följderna av den, och inte på genomförandet av åtgärder för förhands- och efterhandskontroll som inriktas på sådan verksamhet. I bedömningen av en sökandes rätt till ersättning ur miljöskadefonden ska alla bestämmelser i all lagstiftning som gäller riktandet av ansvar och den rättspraxis som styr tolkningen beaktas.
De bestämmelser som utgör grunden för det primära ersättnings- eller kostnadsansvaret anger vilka ersättningar den som ansöker om ersättning kan få ur fonden. Till den del det gäller ersättning av skada ingår de bestämmelser som anger primärt ersättningsansvar till exempel i lagen om ersättning för miljöskador (737/1994), skadeståndslagen (412/1974) och sjölagen (674/1994). Den offentligrättsliga handlingsskyldigheten och det medföljande kostnadsansvaret för den som ansvarar för bekämpnings- och återställningskostnader kan till exempel grunda sig på miljöskyddslagen eller avfallslagen.
Till exempel när myndigheten vidtar de åtgärder som avses i 182 a § i miljöskyddslagen då farligt avfall på grund av försummad hantering av avfall medför allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön, är den som svarar för verksamheten och som avses i paragrafen avfallsinnehavaren, om inte något annat bestäms i 4 kap. (ansvaret för att ordna avfallshantering), i 5 kap. (kommunalt anordnad avfallshantering) eller 6 kap. (producentansvar) i avfallslagen (28 § 1 mom. i avfallslagen). Dessa aktörer har det primära ansvaret för att ordna avfallshanteringen och de kostnader som hör till. Med avfallsinnehavare avses avfallsproducenten, fastighetsinnehavaren eller någon annan som är i besittning av avfallet (6 § 1 mom. 5 punkten i avfallslagen). Avfallsinnehavaren är i regel den i vars fysiska besittning avfallet är (RP 199/2010 rd, s. 87). I EU-domstolens rättspraxis har en aktör som utövar bestämmande inflytande över avfall eller använder produkter också kunnat betraktas som avfallsinnehavare även om denna inte skulle ha haft det i sin fysiska besittning. Begreppet avfallsinnehavare och det ansvar för avfallshanteringen som följer av det har kopplingar till principen om förorenarens ansvar i 20 § i avfallslagen (C-1/03 van de Valle och C-188/07 Commune de Mesquer). Ett konkursbos ställning som avfallsinnehavare har bedömts i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis som gäller tolkning av avfallslagen (HFD 2003:51, HFD 2017:53. I avgörandet HFD 2003:51 konstaterades det att ett konkursbo enligt bestämmelserna i avfallslagen som innehavare av problemavfall var ansvarigt för leverans av avfallet till behörig behandling. På motsvarande sätt ansågs i HFD:s avgörande 2017:53 att ett konkursbo enligt avfallslagen i egenskap av avfallsinnehavare var ansvarigt för att avfallskemikalierna och annat som farligt klassificerat avfall lämnades till en vederbörlig behandlingsanläggning.
Ersättning ur miljöskadefonden betalas först i sista hand, det vill säga när det inte går att ta ut full ersättning av någon av dem som enligt lag är ansvariga. Att ersättningar ur fonden ska betalas i sista hand innebär att till exempel i fall där lagen om ersättning för miljöskador ska tillämpas den skada som orsakats ska ersättas ur fonden endast om det inte går att ta ut ersättning av den 1) vars verksamhet har orsakat miljöskadan, 2) som är jämförbar med en verksamhetsutövare som avses i 1 punkten, samt 3) till vilken den skadevållande verksamheten har överlåtits, om mottagaren vid överlåtelsen kände eller borde ha känt till skadan eller en störning som avses i 1 § eller risk för dem (7 § i lagen om ersättning för miljöskador). Även bestämmelserna om solidariskt ansvar (8 §) i lagen om ersättning för miljöskador beaktas.
I fråga om den offentligrättsliga handlingsskyldigheten i samband med bekämpning och återställande samt det kostnadsansvar som ingår i den beaktas att det i lag till vissa delar för att komplettera förorenarens ansvar föreskrivs om en subsidiärt ansvarig i fall där det inte är möjligt att hänföra ansvaret till förorenaren till exempel på grund av insolvens eller för att ursprunget till föroreningen av miljön är okänd. Bestämmelser om offentligrättsligt ansvar som ska beaktas med tanke på detta ingår till exempel i 133 § i miljöskyddslagen där det föreskrivs om skyldighet att sanera mark och grundvatten och hur skyldigheten ska åläggas antingen förorenaren, områdets innehavare eller kommunen. Enligt 28 § i avfallslagen ansvarar fastighetsinnehavaren för avfallshanteringen, om avfallsinnehavaren inte fullgör sin skyldighet eller inte anträffas och om fastighetsinnehavaren har tillåtit den avfallsgenererande verksamheten på fastigheten eller tillåtit att avfall förs till fastigheten.
Enligt 1 mom. betalas ersättning ur fonden för skada samt för kostnader för bekämpning och återställande, om ersättningen inte kan drivas in till fullt belopp hos den som med stöd av någon annan lag är skyldig att betala ersättning för skadan eller svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande.
En förutsättning för att ersättning ur fonden ska kunna beviljas är att den sökande inte har några andra rättsmedel att tillgå. De olika formerna av miljöansvar kan i vissa fall samverka med varandra till den grad att man inte på förhand kan ange exakta villkor för samordningen av dem. Om ett utsläpp till exempel utöver skador också orsakar sådan förorening av mark som omfattas av tillämpningsområdet för miljöskyddslagen kan beroende på fallet en del av den civilrättsliga skada som ska ersättas i praktiken undanröjas när förorenaren, besittaren eller kommunen fullgör sitt offentligrättsliga handlingsansvar och det medföljande kostnadsansvaret.
Enligt 2 punkten betalas ersättning ur fonden för skada och kostnader också i de fall där den ersättningsskyldige eller kostnadsansvarige inte kan utredas med stöd av någon annan lag. Det behövs en tillräcklig uppfattning av hur en skada, en förorening eller en annan störning har orsakats för att man, när det inte gått att utreda vem som är ansvarig för kostnaderna eller ersättningsskyldig, ska kunna konstatera att det verkligen är fråga om en skada eller förorening som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde. Ersättning ur miljöskadefonden ska inte betalas till exempel för sådana allmänna miljöföroreningar eller statusförsämringar samt skador eller bekämpningskostnader till följd av dessa som beror på till exempel diffus belastning eller ökande trafikvolymer i ett visst område. Också den nuvarande oljeskyddsfonden och miljöskadeförsäkringen ersätter skador där orsakaren är okänd samt bekämpnings- och återställningskostnader för sådana skador.
Det bedöms från fall till fall om förutsättningarna för att ersättning ska betalas är uppfyllda. Vid bedömningen beaktas den ersättningssökandes faktiska möjligheter att driva in ersättningar samt möjligheterna att utreda vem som är ersättningsskyldig eller vem som svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande. Till exempel en myndighet förutsätts vanligen vidta mer långtgående indrivningsåtgärder än en skadelidande som är en fysisk person. Fonden har regressrätt enligt 20 § i den föreslagna lagen för situationer där det senare visar sig att den som är ansvarig för skadan eller kostnaderna är solvent eller kan identifieras.
Det att ersättning inte har gått att ta ut innebär i allmänhet att den ersättningsskyldige eller den som ansvarar för kostnaderna är insolvent. Med insolvens avses här en störning som beror på något annat än den ersättningsskyldiges eller kostnadsansvariges tillfälliga brist på medel och som i praktiken försvårar eller förhindrar fullgörandet av den partens miljöansvar och miljöskyldigheter på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Full ersättning kan inte fås om endast en del av ersättningen kan drivas in. I sådana fall ersätter fonden den återstående delen.
En privat skadelidande kan bevisa den ersättningsskyldiges insolvens till exempel med att konkurs inletts. I konkurslagen avses med insolvens att gäldenären inte kan betala sina skulder när de förfaller till betalning och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. En insolvent gäldenär kan försättas i konkurs (2 kap. 1 § i konkurslagen). Insolvens undanröjer inte en gäldenärs eller ett konkursbos miljöansvar enligt miljölagstiftningen. I praktiken blir miljöansvaret dock ofta eftersatt därför att konkursboet inte har medel för det. Av de konkurser som inleds förfaller cirka två tredjedelar på grund av brist på medel. En myndighet kan till exempel med konkursboets brist på medel eller med att konkursen förfallit bevisa att indrivningsåtgärderna inte gett resultat.
I regeringens proposition om den gällande lagen om miljöskadeförsäkring (RP 82/1997 rd) jämställs en ersättningsskyldigs insolvens med situationer där skadeersättningen i enlighet med de allmänna principerna inom skadeståndsrätten har jämkats på grundval av den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning. Ersättning ska kunna betalas från försäkringen till den del skadeersättningen har sänkts. Systemet för miljöskadeförsäkring garanterar alltså att den skadelidande också i dessa fall får full ersättning. Om jämkning av en ersättning har grundat sig på någon annan omständighet än den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning, ska ersättning inte betalas med stöd av lagen om miljöskadeförsäkring. Om såväl den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning som andra omständigheter har inverkat på jämkningen, blir man vid bestämmandet av ersättningen tvungen att bedöma till vilken del jämkningen har grundat sig på den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning. Avsikten var inte att det subsidiära ersättningsskydd som avses i lagen om miljöskadeförsäkring ska beaktas som en omständighet som gynnar jämkning i jämkningsprövning enligt miljöskadelagen.
I den föreslagna lagen är avsikten att insolvens som förutsättning för betalning av ersättning ska bedömas på samma grunder som beskrivs ovan i samband med lagen om miljöskadeförsäkring i fall där skadeersättningen i enlighet med de allmänna principerna inom skadeståndsrätten har jämkats på grundval av den ersättningsskyldiges ekonomiska ställning.
I 2 mom. föreskrivs att en förutsättning för att ersättning ska betalas ur miljöskadefonden också är att full ersättning inte betalas ur en säkerhet som ställts av den ersättningsskyldige eller av den som svarar för kostnaderna. En säkerhet inverkar på beloppet för ersättningarna som betalas ur fonden. Användningen av säkerheter är primär i förhållande till ersättningar som betalas ur miljöskadefonden. I praktiken kan en del av de kostnader som uppkommer på grund av åtgärder för avslutande och eftervård av verksamheten komma att bli täckta med säkerheter och en del ur miljöskadefonden. Till exempel i fall att den säkerhet som bestämts i tillståndet visar sig vara otillräcklig, ställandet av en höjd säkerhet har dröjt på grund av ändringssökande eller verksamhetsutövaren från början har försummat att ställa säkerheter kan kompletterande ersättning för skada och kostnader betalas ur fonden.
Säkerheter som avses i momentet är till exempel säkerhet för avslutande av gruvdrift enligt gruvlagen och säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet enligt miljöskyddslagen, vilka är en del av det urval av metoder som säkerställer förorenarens ansvar när verksamheten avslutas och som myndigheten kan tillgripa till exempel i fall av insolvens. Genom säkerheterna täcks vissa lagstadgade avslutande åtgärder och åtgärder för eftervård som följer på avslutandet av tillståndspliktig verksamhet som kan förutses vid tillståndsprövningen i fall där verksamhetsutövaren inte av en eller annan orsak sköter dem. En säkerhet som avses i momentet är också till exempel säkerhet enligt sjölagen.
Också den ansvariges säkerheter, inklusive obligatoriska försäkringssystem som gäller en viss verksamhet, såsom trafikförsäkring som avses i trafikförsäkringslagen, ska enligt 2 mom. tas i beaktande när man bedömer rätten för den som ansöker om ersättning att få ersättning ur miljöskadefonden. Exempelvis enligt 67 § 1 mom. 2 punkten i lagen om försäkringsavtal (543/1994) har den skadelidande vid ansvarsförsäkring rätt att kräva ersättning enligt försäkringsavtalet direkt av försäkringsgivaren, om den försäkrade har försatts i konkurs eller annars är insolvent. En säkerhetsersättning minskar på det ersättningsbelopp som ska betalas ur fonden.
Den föreslagna lagen ändrar inte det ersättningsansvar i sista hand som anges i andra lagar. Ersättning ur fonden betalas till exempel inte i situationer som avses i 103 § i räddningslagen. Dessa ersättningsfrågor behandlas av Statskontoret.
13 §. Ersättning till den skadelidande. Ur miljöskadefonden betalas ersättning för de skador som i dagsläget omfattas av ersättning enligt oljeskyddsfonden och den obligatoriska miljöskadeförsäkringen. Paragrafen ska gälla skador som orsakats den skadelidande, dvs. traditionella skadeståndsersättningar. Också de behövliga kostnader som bekämpning av skadan eller återställandet av den skadade miljön orsakat någon kan vara skador som ska ersättas.
Avsikten är att det ur miljöskadefonden, till skillnad från den nuvarande miljöskadeförsäkringen, också ska betalas ut ersättning för vissa transport- och trafikskador till följd av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp. I den föreslagna lagen bibehålls den geografiska avgränsning som anges i lagen om miljöskadeförsäkring. Med hänsyn till fondens avgiftsskyldiga och syfte saknas grunder för att frångå avgränsningen av tillämpningsområdet. Genom avgränsningen av tillämpningsområdet säkerställs det att verksamhetsutövarnas avgiftsbörda inte blir orimlig. På grund av ärendets natur ska en motsvarande avgränsning dock inte tillämpas i situationer där det är fråga om skador utanför fartyget som orsakas i Finland till följd av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp från ett fartyg eller användning av ett fartyg. Skadan ska uppträda på Finlands territorialvatten, inre vattenvägar eller landområden, men utsläppet kan komma från till exempel internationella vattenområden. I marina förhållanden är det mer sannolikt än i andra situationer som omfattas av fondens ersättningsrätt att en skada uppkommer i Finland utanför Finlands territorium, men t.ex. till följd av oljeutsläpp eller kemikalieutsläpp i dess omedelbara närhet. Det kan också vara svårt att utreda utsläppets ursprung. En avgränsning av det geografiska tillämpningsområdet är inte motiverad till denna del med beaktande även av den nuvarande oljeskyddsfondens omfattning.
De ersättningar som betalas ur fonden till skadelidande bestäms enligt lagstiftningen om primärt ersättningsansvar, till exempel miljöskadelagen, sjölagen eller skadeståndslagen. Även vem som är primärt ansvarig för en skada bestäms enligt lagstiftning och rättspraxis om den verksamhet som orsakat skadan. Den föreslagna miljöskadefonden ska ha rätt att få tillbaka utbetalda ersättningar av den primära ersättningsskyldige om det visar sig möjligt.
Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten betalas ersättning ur fonden till skadelidande för miljöskador som avses i miljöskadelagen.
Med miljöskada avses i miljöskadelagen skador som verksamhet på ett bestämt område har orsakat i omgivningen genom 1) förorening av vatten, luft eller mark, 2) buller, skakning, strålning, ljus, värme eller lukt eller 3) någon annan liknande störning. Som verksamhet betraktas också att hålla väg, järnväg, hamn eller flygplats samt andra med dessa jämförbara trafikområden. Enligt 5 § i miljöskadelagen bestäms ersättning för person- och sakskador enligt 5 kap. i skadeståndslagen. Skadeståndslagen tillämpas också i övrigt på ersättning för miljöskador, om inte något annat följer av miljöskadelagen (2 § 5 mom. i miljöskadelagen).
Till skadelidande betalas ersättning ur fonden också för kostnader för avvärjande och återställande som avses i 6 § 1 mom. 1 punkten i miljöskadelagen, det vill säga kostnader för behövliga åtgärder som någon har vidtagit för att avvärja risken för miljöskador som gäller denne själv eller för att återställa den skadade miljön i sitt tidigare skick. Ersättning betalas också för sådana kostnader för nödvändiga utredningar för avvärjningsåtgärder eller för återställande av miljön som avses i 3 punkten.
Miljöskadelagen ska tillämpas i sin helhet när grunderna för utbetalning av ersättning ur fonden bedöms. Utöver de bestämmelser som nämns ovan ska t.ex. lagens bestämmelser om orsakssamband (3 §), Skyldighet att tåla störning (4 §), ersättningsskyldighet (7 §) och solidariskt ansvar (8 §) tillämpas. Ersättning ur fonden ska betalas till den skadelidande i sista hand, när förutsättningarna för utbetalning av ersättning i 12 § i den föreslagna lagen uppfylls.
I och med trafikolyckor och andra skador i samband med trafiken kan bränsle eller kemikalier som funnits som last komma ut i miljön. Sådana situationer kan till exempel leda till personskador eller egendomsskador. I 1 mom. 2 och 3 punkten föreskrivs det om de skadelidandes rätt till ersättning ur miljöskadefonden för vissa skador orsakade av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp i vägtrafik och spårtrafik och i 4 punkten för vissa skador orsakade av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp i trafik till sjöss och på inre vattenvägar.
Oljeskador i samband med transporter ersätts för närvarande i sista hand ur oljeskyddsfonden oberoende av trafikmedlet och transportsättet. Om rätten till ersättning från miljöskadefonden begränsas försämras den skadelidandes ställning jämfört med nuläget. Kravet på verksamhet som bedrivs på ett visst område begränsar utanför tillämpningsområdet för miljöskadelagen de skadefall som orsakas av användning av enskilda trafikmedel under transporter och som således inte ersätts ur den nuvarande miljöskadeförsäkringen (1 § i lagen om miljöskadeförsäkring). Att miljöskador orsakade av transporter lämnas utanför tillämpningsområdet för lagen om ersättning för miljöskador motiverades med internationella avtalsöverenskommelser inom branschen (RP 165/1992 rd). Den i detta avseende centrala CRTD-konventionen (Convention on civil Liability for Damage caused during Carriage of Dangerous Goods by Road, Rail and Inland Navigation Vessels), dvs. konventionen om ansvarighet vid transport av farliga ämnen på väg, järnväg och inre vattenvägar, har dock inte trätt i kraft (se TOVARAMA s. 263).
Rätten till ersättning ur miljöskadefonden utsträcks också i samband med transporter till skador som orsakas av utsläpp av andra kemikalier än olja, eftersom så kallade nya bränslen och andra produkter allt oftare används parallellt med och som ersättning för traditionella oljeprodukter. Därför är det inte motiverat att behandla skadefallen olika i miljöskadefonden.
Det som är centralt med avseende på miljörisker förknippade med transporter är transport av farliga ämnen, som regleras för att förebygga och avvärja skador och risker sådana transporter medför för människor, miljön eller egendom. Lagen om transport av farliga ämnen innehåller inga ersättnings- eller försäkringskrav med tanke på miljöskador. På transport av farligt gods tillämpas allmänna ansvarsbestämmelser som tillämpas på den berörda transportformen. Många av bestämmelserna baseras på internationella bestämmelser eller EU-lagstiftning. I ersättningsärenden har också försäkringssystemet för det specifika trafikmedlet betydelse (RP 220/2021 rd).
De i paragrafen avsedda skador som orsakas av trafik samt kostnaderna för bekämpning och återställande till följd av dem täcks i regel av lagstadgade och frivilliga försäkringar, och om dessa skador och kostnader föreskrivs särskilt i 15 § i den föreslagna lagen. Transportverksamhet omfattas vanligen alltid av en frivillig eller obligatorisk försäkring, och frågan är om en eller flera försäkringar är tillämpliga i skadesituationen, om den försäkringen är i kraft och om skadan kan ersättas på grundval av de försäkringsvillkor som tillämpas i den aktuella situationen. Samtidigt förekommer stor variation mellan försäkringsvillkoren, och villkoren samt försäkringsskyddets omfattning varierar beroende på transportform och användningssammanhang. I synnerhet inom sjötransporter och sjötrafik finns subsidiära fondsystem som kompletterar förorenarens ansvar och som delvis täcker skador på grund av lasten i tankfartyg (CLC, IOPS Funds) samt kemikalietransporter (HNS-konventionen) (TOVARAMA-utredningen).
Ur miljöskadefonden betalas ersättning i sista hand efter internationella konventionsarrangemang, säkerheter samt obligatoriska och frivilliga försäkringsarrangemang. Den föreslagna lagen ändrar inte de bestämmelser som anger det primära ersättningsansvaret. Den föreslagna lagen ändrar inte heller det ersättningsansvar i sista hand som anges i andra lagar. Ersättning ur fonden betalas till exempel inte i situationer som avses i 103 § i räddningslagen. Dessa ersättningsfrågor behandlas av Statskontoret.
Utifrån de observationer som gjorts vid TOVARAMA- och ONSE-utredningar bedöms de ersättningar som med stöd av den föreslagna paragrafen betalas till privata skadelidande bli små. Skadelidande har inte fått ersättning ur oljeskyddsfonden för skador som orsakats av fordon. Däremot ersätts kostnader för myndigheternas bekämpningsåtgärder för cirka 200 000–400 000 euro per år. Såsom beskrivs i utredningen om finansieringsmodeller (TOVARAMA) är antalet miljöskadefall orsakade av järnvägstrafiken litet, men i praktiken har det konstaterats att ett enskilt skadefall kan vara betydande ur miljösynpunkt och även ekonomiskt. Skador på grund av olje- eller andra kemikalieutsläpp i spårtrafiken som eventuellt kommer att ersättas ur fonden bedöms inträffa mycket sällan. Bedömningen är baserad på erfarenheterna av oljeskyddsfondens verksamhet. Skador eller bekämpningskostnader orsakade av oljetransporter på järnväg har inte ersatts ur oljeskyddsfonden. Eftersom endast ett fåtal och identifierbara operatörer bedriver spårtrafik i Finland är det sannolikt att beloppet på dessa ersättningar inte heller blir stort för den föreslagna miljöskadefondens del.
Risken för stora enskilda utsläpp av olja eller andra kemikalier och därpåföljande skador gäller närmast sjötrafiken. I synnerhet vid oljeutsläpp kan i värsta fall flera tiotals kilometer strand smutsas ner och kräva flera veckor av bekämpning och återställande. I samband med sådana skador avbryts också näringsverksamhet i och rekreationsanvändning av det förorenade området. Tack vare säkerhetsutvecklingen inom sjöfarten, de internationella ansvarskonventionerna och försäkringssystemen kan man bedöma att skador som ska ersättas ur miljöskadefonden är ovanliga och endast i exceptionella fall ekonomiskt betydande.
I 1 mom. 2 punkten föreskrivs om ersättning ur miljöskadefonden av skada som orsakats i Finland av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp utanför fordonet från ett fordon eller från användningen av ett sådant i Finland.
Den föreslagna bestämmelsen handlar om miljöföroreningar på grund av fordon eller användning av fordon där ett utsläpp av olja eller andra kemikalier leder till exempel till skada på en fastighet, såsom förorening av marken.
Eftersom den föreslagna bestämmelsen avgränsats så att den endast gäller skador som uppstått till följd av olje- eller kemikalieutsläpp på grund av fordon eller användning av fordon ersätts inte till exempel skador som uppstått på garagedörrar på grund av sammanstötning med ett fordon.
Liksom för andra skador som kommer att ersättas ur fonden måste förutsättningarna enligt 12 § i den föreslagna lagen uppfyllas för att ersättning ska kunna betalas i de situationer som avses i 1 mom. 2 punkten. Detta innebär bland annat att ersättning för skada inte betalas ur en lagstadgad eller frivillig försäkring. Det primära ersättningssystemet vid skador som framträder i vägtrafiken är det obligatoriska trafikförsäkringssystemet, som det föreskrivs om i trafikförsäkringslagen. Skador som ersätts med stöd av trafikförsäkringslagen ska ha orsakats när ett motorfordon använts i trafik. Ur miljöskadefonden betalas inte ersättning för skada till följd av utsläpp av olja eller andra kemikalier när skadan ersätts ur trafikförsäkringen. Med stöd av trafikförsäkringslagen ersätts också skador som orsakas av okända fordon, dock sakskador som drabbar andra än hov- eller klövdjur endast i samband med en betydande personskada. Trafikförsäkringscentralen ersätter dessutom skador som orsakas av oförsäkrade och utländska fordon. Majoriteten av de skador som avses i den föreslagna bestämmelsen bedöms täckas av trafikförsäkringen så att endast enstaka ersättningsfall behöver ersättas ur miljöskadefonden.
I de ersättningsfall som avses i 1 mom. 2 punkten tillämpas i regel skadeståndslagen som allmän lag om ersättning av skada. Ansvarsgrunden i skadeståndslagen är vållande det vill säga uppsåt eller oaktsamhet, i motsats till exempelvis miljöskadelagen. Även med stöd av trafikförsäkringslagen ersätts skador i regel oberoende av vållande. Med stöd av skadeståndslagen ersätts huvudsakligen person- och sakskador. Så kallade rena förmögenhetsskador, det vill säga ekonomiska skador som inte har samband med person- eller sakskador, ersätts endast om de särskilda villkor som anges i lagen uppfylls.
I enskilda fall kan sådan skada som ersätts ur miljöskadefonden, på det sätt som beskrivs i utredningen om finansieringsmodeller (TOVARAMA) orsakas exempelvis av ett fordon som parkeras långvarigt eller som förvaras utanför vägområdet, när fordonet inte omfattas av trafikförsäkring. Ersättning kan betalas till exempel för skadegörelse som en okänd person orsakar genom vandalisering eller bränslestöld från ett motorfordon i en situation där ägaren har handlat omsorgsfullt.
I ett sådant fall som beskrivs i utredningen om finansieringsmodeller har ersättningar för kostnader för bekämpning och återställande betalats till en myndighet ur oljeskyddsfonden. Någon hade brutit sig in i ett tungt fordon som ägaren parkerat på gården med den påföljden att det runnit drivmedel ur fordonet ut på marken. Det är dock sällsynt att sådana skador ersatts ur oljeskyddsfonden.
I 1 mom. 3 punkten handlar det om förorening av miljön som beror på ett spårfordon eller användningen av ett sådant, där ett utsläpp av olja eller någon annan kemikalie orsakar till exempel en personskada eller skada på en fastighet. Även när det gäller ersättningsfall med koppling till spårfordon eller användningen av sådana ska förutsättningarna för ersättning enligt 12 § i den föreslagna lagen uppfyllas, vilket till exempel kan innebära att ersättningen inte kan drivas in till fullt belopp hos den som med stöd av någon annan lag är skyldig att betala ersättning för skadan. Därtill är bland annat olika försäkringsarrangemang primära i förhållande till ersättningar ur fonden.
Järnvägsoperatörernas primära skadeståndsansvar grundar sig på spårtrafiklagen (1302/2018). Enligt 182 § i spårtrafiklagen ska en operatör ha en tillräcklig ansvarsförsäkring för en sådan skada som operatören enligt lag eller avtal ansvarar för. Bestämmelser om ersättning av person- och sakskador som orsakats i spårtrafiksystemet finns i lagen om ansvar i spårtrafik (113/1999). Tillämpningsområdet för lagen om ansvar i spårtrafik omfattar alla typer av spårtrafik (RP 234/1997 rd). I spårtrafiken uppstår därför inga sådana oklara ersättningssituationer som förekommer i samband med trafikförsäkringslagen, då man måste bedöma om skadan orsakats av användning av ett fordon i trafik (1 § i trafikförsäkringslagen). Bestämmelser om ersättningsskyldighet enligt lagen om ansvar i spårtrafik finns i 3 § i den lagen.
Lagen om ansvar i spårtrafik baserar sig i princip på ett oaktsamt, dvs. strikt, ansvar, men ersättningsansvaret enligt den lagen är inte lika täckande som ansvaret enligt miljöskadelagen. Lagen tillämpas på ersättning av personskador och sakskador som orsakats i spårtrafik, till den del något annat inte följer av internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Med stöd av lagen om ansvar i spårtrafik ersätts inte ekonomiska skador som inte har samband med person- eller sakskada.
Ersättningsbestämmelserna i lagen om ansvar i spårtrafik begränsar inte den skadelidandes rätt till ersättning till exempel med stöd av skadeståndslagen. En banhållare kan också enligt 1 § 2 mom. i miljöskadelagen bli ansvarig för en miljöskada samt bekämpnings- och återställningskostnader som beror på banhållningen.
I 1 mom. 4 punkten föreskrivs om betalning av ersättning skada som orsakats i Finland av oljeutsläpp eller andra kemikalieutsläpp utanför fartyg från ett fartyg eller från användningen av ett sådant. Skadan ska uppträda på Finlands territorialvatten, inre vattenvägar eller landområden, men utsläppet kan komma från till exempel internationella vattenområden. Myndigheternas kostnader för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor ersätts med stöd av 15 § om kostnader för bekämpning och återställande i den föreslagna lagen om miljöskadefonden.
I samband med subsidiära ansvarssystem har det i TOVARAMA-utredningen konstaterats att behoven att utveckla ansvarssystemet för sjötransporter hänför sig till att ansvarssituationer också faller utanför tillämpningsområdet för försäkringar och fondsystem eller att de överskrider de övre ansvarsgränserna. Med undantag för de nedan beskrivna situationer som hör till tillämpningsområdet för IOPC-fonden gör miljöskadefonden det möjligt för den skadelidande att i situationer av detta slag få full ersättning för att trygga den skadelidandes ställning.
Liksom i fråga om andra skador som omfattas av ersättning ur miljöskadefonden ska förutsättningarna för betalning av ersättning enligt 12 § i den föreslagna lagen vara uppfyllda i de situationer som avses i 1 mom. 4 punkten. Bestämmelserna om primärt ersättningsansvar ska i huvudsak ingå i sjölagen.
Allmänna stadganden om ansvar enligt sjölagen finns i 7 kap. I kapitlet preciseras innehållet i redarens ansvar och försäkringsplikt i fråga om fartyg av viss storlek. De allmänna stadganden om ansvarsbegränsning finns i 9 kap. i sjölagen. I 10 kap. i sjölagen finns bestämmelser om ansvar för oljeskada och i 10 a kap. om ansvar för skada orsakad av förorening genom bunkerolja.
I fråga om skadeståndsansvar vid transport av beständiga oljor grundar sig 10 kap. i sjölagen på det internationella ersättningsfondsystemet (CLC, IOPC-fonden), men kapitlet innehåller också nationella specialbestämmelser om oljeskador som orsakats av andra fartyg än oljetankfartyg och annan än beständig olja.
Utanför den föreslagna lagens tillämpningsområde ska lämnas i sin helhet skador som ska ersättas ur IOPC-fonden (2 § 2 mom. i den föreslagna lagen), till vilka det hänvisas i 2 § 1 mom., som preciserar tillämpningsområdet för 10 kap. i sjölagen. Sjötransporter av olja är förenad med en möjlighet att orsaka en enskild stor skada till följd av oljeutsläpp, där oljebekämpnings- och skadeståndskostnaderna överskrider den internationella ersättningsfondens maximibelopp för ersättning. Det är fråga om anmärkningsvärt stora skador i exceptionella situationer, för vilka det inte är motiverat att bereda sig på att komplettera de internationella fondsystemen med den nationella miljöskadefonden. Miljöskadefonden kompletterar inte till någon del den internationella ersättningsfondens ersättningssystem. Avsikten är att en motsvarande avgränsning görs i lagen när HNS-konventionen träder i kraft på ett sätt som är bindande för Finland. Liksom i IOPC-fonden fastställs också enligt HNS-konventionen en övre gräns för ersättningar till den fond som bildas. När den övre gränsen överskrids täcker den inte en del av kostnaderna. Det strikta ansvaret för skada orsakad av farliga och skadliga ämnen som transporteras till sjöss kommer vid HNS-konventionens ikraftträdande att basera sig på 11 kap. i sjölagen. Hittills bestäms ersättningen för skador som orsakats av farliga och skadliga ämnen med stöd av bestämmelserna i 7 kap. i sjölagen. Situationer som faller utanför de allmänna ansvarsstadgandena i 7 kap. i sjölagen och faller utanför tillämpningsområdet för 10, 10 a och 11 kap.
Fartygsägarens ansvar för en oljeskada som avses i sjölagen baserar sig på 10 kap. 3 § i sjölagen. Ansvaret är i princip oberoende av vållande. Fartygsägaren är inte ansvarig om han visar att skadan 1) har orsakats av en krigshandlingar, fientligheter, inbördeskrig eller uppror eller av exceptionell, oundviklig och övermäktig naturtilldragelse; 2) i sin helhet har orsakats genom handling eller försummelse av tredje man med avsikt att orsaka skada; eller 3) i sin helhet har orsakats genom fel eller försummelse av en myndighet vid fullgörandet av skyldighet att svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering (3 § 2 mom.). I 10 kap. i sjölagen finns närmare bestämmelser bl.a. om ansvarsbegränsning och ansvarsbeloppen (5 §) samt försäkringsplikt och skyldighet att ställa säkerhet (10 och 11 §).
Genom 10 a kap. i sjölagen har bunkerkonventionen satts i kraft. Konventionen har inget internationellt fondsystem. Eftersom den obligatoriska försäkringen enligt konventionen bestäms enligt fartygets storlek, kan en stor skada som orsakas av ett litet fartyg delvis bli oersättlig. Exempelvis i sådana situationer kan den skadelidande i sista hand få ersättning ur miljöskadefonden, om de förutsättningar för betalning av ersättning som anges i 12 § uppfylls.
Förslaget innebär att det inte betalas ut ersättning ur miljöskadefonden för miljöskador i anslutning till luftfart som orsakas av ett enskilt luftfartyg. I TOVARAMA-utredningen konstaterades det att det är mest sannolikt att sådana skador orsakas av att fartygets bränsle hamnar i marken eller grundvattnet. Enligt utredningen har flygolyckor skett till exempel inom sportflygningen och i försvarsmaktens maskiner, men de har inte orsakat några betydande miljökonsekvenser. Skadeståndsansvaret för skada som orsakas utomstående vid luftfart är strikt (136 § i luftfartslagen (864/2014)). Luftfartsverksamhet kräver obligatorisk försäkring. Föreskrifter om detta finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 785/2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer (förordningen om luftfartsförsäkring). Miljöskador är inte uteslutna från det ansvar som avses i förordningen. På det sätt som beskrivs i utredningen om finansieringsmodeller (TOVARAMA) kan en situation med subsidiärt ansvar uppstå när en flygolycka orsakar miljöskada, om flygbolaget har försummat sin försäkringsskyldighet och dessutom annars är insolvent. Detta är osannolikt med tanke på tillsynen över flygbolagens solvens och försäkringar.
Tillämpningen av miljöskadelagen när ersättningar ur miljöskadefonden bestäms avgränsas i det föreslagna 2 mom. på så sätt att det ur fonden inte betalas sådan förhandsersättning som avses i 9 § i miljöskadelagen och att miljöskadefonden inte har en sådan inlösningsskyldighet som avses i 10 § i den lagen. Samma avgränsning finns i den gällande lagen om oljeskyddsfonden och lagen om miljöskadeförsäkring.
Paragrafens 3 mom. ska följa 14 § i lagen om oljeskyddsfonden, som konstaterades för det första uttrycka den grundläggande principen om skadestånd att skadevållaren själv inte får ersättning (RP 119/2004 rd). Ersättning betalas inte heller till den som när skadan inträffade innehade den olja, den annan kemikalie eller den störningskälla som orsakade skadan eller risken för skada eller hade den i sin besittning, eller på vars uppdrag den transporterades när skadan inträffande. Innehavet och transporten medför alltid en viss risk för skada, och därför är det motiverat att den som orsakat risken själv svarar för de skador som orsakats honom eller henne.
Enligt 4 mom. har den skadelidande motsvarande rätt till ersättning ur miljöskadefonden för en skada som orsakats i landskapet Åland. Bestämmelsen innebär att ersättning för en skada som orsakats i landskapet Åland betalas på samma och lika grunder enligt vad som föreskrivs i 1 mom. som om skadan skulle ha orsakats någon annanstans i landet. Rätten till ersättning ur fonden och innehållet i de skador som ersätts inte ska vara beroende av var i riket skadan har orsakats.
14 §. Den skadelidandes medverkan. Paragrafen gäller den skadelidandes medverkan till uppkomsten av en skada och hur detta påverkar betalningen av ersättning. Ersättning ska betalas enbart till den del andra orsaker har bidragit till skadans uppkomst. Är den skadelidande en fysisk person, ska hans eller hennes medverkan dock kunna beaktas som en faktor som minskar ersättningen endast om medverkan har varit uppsåtlig eller berott på grov vårdslöshet.
Den föreslagna bestämmelsen avviker från bestämmelsen i 6 kap. 1 § i skadeståndslagen, enligt vilken vållande från den skadelidandes sida oberoende av graden av vållande kan beaktas som en faktor som sänker ersättningen.
Bestämmelser om den skadelidandes medverkan till uppkomsten av en skada och dess inverkan på utbetalning av ersättning finns också i den gällande lagen om miljöskadeförsäkring (14 §).
Enligt den föreslagna 13 § kan ersättning till skadelidande betalas ur fonden också för kostnader för behövliga åtgärder som någon har vidtagit för att avvärja risken för miljöskador som avses i 1 § i miljöskadelagen och som gäller denne själv eller för att återställa den skadade miljön i sitt tidigare skick. Genom dessa åtgärder kan farliga situationer snabbare fås under kontroll, och skador samt eventuella negativa konsekvenser för miljö och hälsa begränsas. En skadelidande som är en fysisk person har dock inte nödvändigtvis faktiska möjligheter, till exempel nödvändig kompetens, kunskap eller medel, att vidta sådana åtgärder. I sådana fall är det oskäligt att anse att den skadelidande har medverkat till skadans uppkomst. Vid bedömningen av förutsättningarna att betala ersättning ur miljöskadefonden till en fysisk person ska en person som inte har faktisk möjlighet att genomföra avvärjande eller återställande åtgärder inte anses ha medverkat till uppkomsten av skadan.
15 §. Ersättning som betalas till myndigheter för kostnader för bekämpning och återställande. I paragrafen föreskrivs om ersättning som betalas ur miljöskadefonden till myndigheter för kostnader för bekämpning och återställande. I motsats till den nuvarande oljeskyddsfonden och den obligatoriska miljöskadeförsäkringen ersätter miljöskadefonden också kostnader för bekämpning av fartygskemikalieolyckor. I paragrafen fastställs också myndigheternas rätt till ersättning för åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa förorening av miljön och som avses i miljöskyddslagen. För att ersättning ska kunna betalas till en myndighet måste de förutsättningar som anges i 12 § i den föreslagna lagen vara uppfyllda.
I 1 mom. 1 punkten fastställs myndigheternas rätt till ersättning ur miljöskadefonden för sådan bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor som avses i 99 a § 1 mom. i räddningslagen. Enligt 2 punkten betalas ersättning också för sådana kostnader för efterbehandling av oljeskador som avses i 111 a § 6 mom. i räddningslagen.
Med oljeskada avses i räddningslagen oljeskada på land och fartygsoljeskada (2 a § 2 mom. 6 punkten i räddningslagen). Med oljeskada på land avses varje sådan skada eller olägenhet på land som olja som flödar ut på marken eller i vattnet förorsakar människor och natur genom att smutsa ned, fördärva eller förstöra marken, vattnen, växtligheten, djurvärlden, anläggningar eller konstruktioner (2 a § 2 mom. 4 punkten i räddningslagen). Med fartygsoljeskada avses varje händelse eller serie av händelser med samma ursprung som orsakas av ett fartyg, som medför eller kan medföra oljeutsläpp, som äventyrar eller kan äventyra vattendrags eller den marina miljöns eller kustens tillstånd eller därmed sammanhängande intressen och som kräver brådskande åtgärder (2 a § 2 mom. 5 punkten i räddningslagen). Efterbehandling är bekämpning av oljeskador för att rengöra och iståndsätta mark, grundvatten och kustområden som förorenats av olja, efter det att de nödvändiga bekämpningsåtgärderna för att begränsa skadan och samla upp oljan har genomförts (2 a § 2 mom. 8 punkten i räddningslagen). Med fartygskemikalieolycka avses i räddningslagen varje händelse eller serie av händelser med samma ursprung som orsakas av ett fartyg på ett havsområde, som medför eller kan medföra utsläpp av ett annat skadligt ämne än olja, som äventyrar eller kan äventyra den marina miljöns eller kustens tillstånd eller därmed sammanhängande intressen och som kräver brådskande åtgärder (2 a § 2 mom. 7 punkten i räddningslagen).
Välfärdsområdet ansvarar från början av år 2023 inom sitt område för de uppgifter som hör till räddningsverksamheten, och hit hör också brådskande bekämpning av oljeskador och andra kemikalieolyckor och begränsning av deras konsekvenser. Gränsbevakningsväsendet och välfärdsområdena kommer överens om hur ansvaret är fördelat på territorialvattnen. Gränsbevakningsväsendet sörjer för räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor på finskt territorialvatten och inom Finlands ekonomiska zon, och enligt 46 § 2 mom. 2 punkten i räddningslagen delta Försvarsmakten i räddningsverksamheten genom att ställa materiel, personal och experttjänster som behövs för räddningsverksamheten till förfogande på det sätt som föreskrivs i lagen om försvarsmakten (551/2007). Kommunen ansvarar för efterbehandlingen av oljeskador inom sitt område. Kommunen kan också se till att uppgiften sköts i samarbete med andra kommuner. Bestämmelser om avtal om samarbete mellan välfärdsområdet och kommunerna finns i 14 § i lagen om välfärdsområden (611/2021). Enligt paragrafen ska välfärds-området och kommunerna inom dess område åtminstone för varje fullmäktigeperiod förhandla om samarbete, mål och arbetsfördelning vid skötseln av sina uppgifter. Vid förhandlingarna kan det avtalas åtminstone om de samarbetsstrukturer och verksamhetsmodeller samt den kommunikation som samarbetet kräver. Om efterbehandlingen av oljeskador omfattar flera kommuner, styr och samordnar närings-, trafik- och miljöcentralen efterbehandlingsarbetet (111 a §). Helsingfors stad ansvarar också i fortsättningen för ordnandet av räddningsväsendet inom sitt område.
Räddningsverksamheten är myndighetsledd. Bestämmelser om ledningen av räddningsverksamheten finns i 34 § i räddningslagen, och räddningsledarens befogenheter anges i 36 § och 36 a § i den lagen. I lagens 32 § föreskrivs om vad som ska ingå i räddningsverksamheten. Enligt 3 mom. ska den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor skyndsamt vidta alla sådana behövliga åtgärder för att avvärja skadan eller olyckan eller begränsa den för vilka kostnaderna eller skadorna inte står i uppenbart missförhållande till de ekonomiska och andra värden som är hotade. Bekämpningsåtgärderna ska utföras så att möjligheterna att återställa naturen och miljön i det skick i vilket den var innan skadan eller olyckan inträffade inte försvåras i onödan. I 3 § i räddningslagen föreskrivs om vars och ens allmänna handlingsskyldighet, i 37 § om räddningsledarens rätt att förordna personer att bistå vid räddningsverksamheten och i 102 § om ersättningar och arvoden för räddningsuppgifter. Även kostnader för dessa sistnämnda åtgärder kan räknas som kostnader för bekämpning av miljöskador, och kan därmed ersättas ur miljöskadefonden om de förutsättningar som anges i 12 § i den föreslagna lagen uppfylls. Enligt 103 § i räddningslagen har däremot Statskontoret i sista hand ansvaret för ersättning för olycksfall och yrkessjukdom i samband med räddningsverksamhet.
I 99 a § i räddningslagen föreskrivs om ansvaret för kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Förorenaren eller någon annan som enligt lag är primärt ersättningsskyldig eller dennes försäkringsgivare ansvarar för kostnaderna för bekämpning av skadorna. Kostnaderna för bekämpning av oljeskador betalas under det första skedet av den behöriga myndigheten som ansvarar för räddningsverksamheten inom sitt område. Gränsbevakningsväsendet står för kostnaderna när en fartygsoljeskada har uppkommit på öppen fjärd. Inrikesministeriet står för kostnaderna för bekämpning av fartygskemikalieolyckor under det första skedet (RP 18/2018 rd). Den myndighet som ansvarar för bekämpningen av oljeskador och fartygskemikalieolyckor samt myndigheter som deltagit i eller gett handräckning vid bekämpningen har rätt att av den som ansvarar för skadan eller olyckan eller av dennes försäkringsgivare få ersättning för de kostnader som bekämpningen medfört enligt vad som föreskrivs i miljöskadelagen, sjölagen, trafikförsäkringslagen, lagen om ansvar i spårtrafik eller någon annan lag. I 2 mom. finns en hänvisning till möjligheterna för de myndigheter som deltagit i bekämpningen att få ersättning för kostnaderna för oljebekämpning ur oljeskyddsfonden och internationella oljeskadefonden (IOPC-fonden). Bestämmelserna i räddningslagens 99 a § 1 mom. om myndigheters rätt att få ersättning för kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor tillämpas även på kommuners rätt att få ersättning för kostnaderna för efterbehandling (111 a § 6 mom. i räddningslagen). Bestämmelser om kommuners rätt att få ersättning ur oljeskyddsfonden för kostnaderna för efterbehandling finns i lagen om oljeskyddsfonden.
När den föreslagna lagen träder i kraft och oljeskyddsfondens verksamhet upphör betalas ersättning ur miljöskadefonden för de ovan avsedda kostnaderna om de förutsättningar för betalning av ersättning som anges i 12 § den föreslagna lagen uppfylls. Enligt förslaget ska det i räddningslagen nämnas att bestämmelser om rätten för den myndighet som ansvarar för bekämpningen av oljeskador och fartygskemikalieolyckor och myndigheter som deltagit i bekämpningen eller gett handräckning vid den att ur miljöskadefonden få ersättning för kostnaderna finns i den föreslagna lagen om miljöskadefonden.
Om de som deltagit i bekämpningsarbetet redan har fått ersättning för kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor under inrikesministeriets budgetmoment 26.01.25 (Bekämpning av oljeskador och kemikalieolyckor), kan ministeriet ansöka om ersättning hos miljöskadefonden. En förutsättning är då att förorenaren visar sig vara insolvent, förblir okänd eller inte kan nås. Det går heller inte alltid att få tillräckliga bevis på vem skadevållaren är. Budgetmoment 26.01.25 möjliggör ett snabbt ersättningsförfarande, vilket kan ha betydelse för den som har vidtagit bekämpningsåtgärderna.
Med oljeskyddsfondens medel ersätts räddningsväsendet årligen till ett belopp av cirka 0,2—0,4 miljoner euro för kostnader för bekämpning av oljeskador som orsakats av okända personer. Årligen meddelas 20—30 beslut . Varje beslut kan innehålla ersättning för en eller flera skador, eftersom räddningsverken i allmänhet ansöker om ersättning i sina årsansökningar. Ett urval på fyra år visar att oljebekämpningsuppdragen fördelar sig på följande sätt utifrån observationerna av utsläpp: olja på väg 55 %, olja i sjö eller hav 21 %, olja i dike 8 %, olja i parkeringshall 8 %. Resultatet motsvarar i stor utsträckning rönen i fråga om ersatta skador. Största delen av de bekämpningskostnader som ersätts ur oljeskyddsfonden orsakas alltså av motorfordon som förblir okända.
Kostnaderna för bekämpningen av fartygskemikalieolyckor ersätts inte ur den nuvarande oljeskyddsfonden, och inte heller ur den nuvarande obligatoriska miljöskadeförsäkringen. Försäkringarna för kemikalietankfartyg räcker dock i regel till för att täcka de skador som orsakas av fartygen. När HNS-konventionen och 11 kap. i sjölagen träder i kraft blir det ännu mer osannolikt att miljöskadefonden måste ersätta skador orsakade av kemikalietankfartyg.
Enligt 1 mom. 3 punkten ska kostnader för åtgärder enligt 182 a § i miljöskyddslagen som är nödvändiga för att förebygga och begränsa förorening av miljön anses vara kostnader för bekämpning och återställande som ersätts ur miljöskadefonden. Syftet med 182 a § i miljöskyddslagen är att säkerställa att till exempel insolvens eller oklarheter i ansvarsfrågor i fråga om den som ansvarar för verksamheten inte förhindrar eller fördröjer genomförandet av nödvändiga åtgärder för förebyggande eller begränsning av förorening av miljön i allvarliga risksituationer som gäller hälsan eller miljön. Den som svarar för verksamheten enligt 182 a § i miljöskyddslagen är verksamhetsutövaren eller någon annan som ansvarar för vidtagande av åtgärderna, såsom innehavaren av området. Även annan lagstiftning kan medföra skyldighet för olika aktörer att vidta sådana åtgärder som avses i miljöskyddslagens 182 a § (se t.ex. avfallsinnehavarens ansvar för att ordna avfallshanteringen enligt avfallslagen) (RP 116/2018 rd).
Miljöskyddslagens 182 a § tillämpas bara i exceptionella lägen. Det ska röra sig om en faktisk risksituation och de skadliga verkningarna ska bedömas som sannolika om inga myndighetsåtgärder vidtas. Myndigheterna har inte befogenheter att vidta åtgärder om det bara är fråga om en betydande risk för skada eller olägenhet som gäller egendom eller dess användning. Åtgärderna ska dimensioneras med beaktande av proportionalitetsprincipen. Åtgärderna ska dock bedömas som helhet med hänsyn till vad avvärjande av risken och återställande av lagenligt tillstånd kräver i situationen. (RP 116/2018 rd). Kostnaderna för åtgärderna återkrävs om möjligt i efterhand av den som skulle ha varit skyldig att vidta åtgärder.
Enligt miljöskyddslagen är huvudregeln för att rätta till lagstridiga förfaranden att tillsynsmyndigheten uppmanar eller förelägger verksamhetsutövaren eller någon annan ansvarig att uppfylla sin skyldighet enligt den lagen att förebygga eller begränsa förorening av miljön. Föreläggandet kan förenas med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande. Om den som ansvarar för verksamheten är insolvent, eller om det finns oklarheter kring frågor om ansvar, kan åtgärderna inte säkerställas genom detta konventionella administrativa tvångsförfarande. För sådana fall föreskrivs i 182 a § i miljöskyddslagen om den statliga tillsynsmyndighetens befogenhet att vidta åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller begränsa förorening av miljön och som inte enligt 32 § i räddningslagen ingår i räddningsverksamheten. Åtgärder kan vidtas om verksamhet som medför risk för förorening av miljön orsakar eller hotar att orsaka allvarlig risk eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön.
Enligt 2 mom. ska också kostnaderna för de utredningar som har varit nödvändiga för att utföra de åtgärder som avses i 1 mom. anses vara kostnader för bekämpning och återställande.
Enligt 3 mom. ska myndigheterna ersättas också för andra kostnader för bekämpning och återställande än sådana som avses i 6 § 1 mom. 2 punkten i lagen om ersättning för miljöskador och som uppstått i situationer som avses i 1 mom. Det handlar om kostnader för åtgärder för att avvärja risk för en i 1 § i lagen om ersättning för miljöskador avsedd störning eller konsekvenserna av den eller för återställande av förorenad miljö. I olika bestämmelser har staten eller kommunerna ålagts uppgiften att bekämpa miljöförstöring eller återställa en förstörd miljö i sitt tidigare skick (RP 165/1992 rd). Om kostnaderna för dessa åtgärder är ersättningsgilla med stöd av 6 § 1 mom. 2 punkten i lagen om ersättning för miljöskador föreslås det att ersättning betalas om de förutsättningar som anges i den föreslagna 12 § uppfylls. Med stöd av denna bestämmelse i lagen om ersättning för miljöskador kan ersättning också betalas ur de nuvarande systemen, det vill säga miljöskyddsfonden och miljöskadeförsäkringen, utan någon preciserande definition av vilken myndighet som är behörig att vidta åtgärderna i fråga.
En förutsättning för att myndigheternas kostnader för bekämpning och återställande ska kunna ersättas i situationer som avses i 3 mom. är enligt vad som föreskrivs i lagen om ersättning för miljöskador att kostnaderna är skäliga i förhållande till störningen eller risken för störning och till den nytta åtgärderna har medfört. Situationer där 6 § 1 mom. 2 punkten i lagen om ersättning för miljöskador tillämpas förutsätter inte nödvändigtvis att en miljöskada drabbar eller hotar en enskild, utan kan också handla om störningar som kränker allmänt intresse, till exempel att grundvattnet förorenas på förorenarens eget område. Myndighetens rätt till ersättning gäller inte kostnader för tvångsutförande. Bestämmelser om indrivning av sådana kostnader finns i 17 § i viteslagen (1113/1990). Avsikten har varit att på det sättet undvika att två besluts- och indrivningssystem sammanblandas utan anledning (RP 165/1992 rd). Ersättning ur miljöskadefonden betalas också för sådana kostnader för nödvändiga utredningar för avvärjningsåtgärder eller för återställande av miljön som avses i 6 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ersättning för miljöskador.
Enligt 4 mom. ska myndigheten ha motsvarande rätt till ersättning från miljöskadefonden för de kostnader för bekämpning och återställande som uppkommit i landskapet Åland. Bestämmelsen innebär att ersättning för kostnader för bekämpning och återställande som uppkommit i landskapet Åland betalas till den behöriga myndigheten på samma och lika grunder i de situationer som avses i 1 mom. som om kostnaderna skulle ha uppkommit någon annanstans i landet. Frågor som gäller räddningsväsendet och miljön hör till landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet på det sätt som anges i 18 § i självstyrelselagen för Åland. För att myndighetens rätt till ersättning ur fonden och innehållet i de kostnader som ersätts inte ska vara beroende av var i riket kostnaderna har uppkommit bestäms rätten till ersättning utifrån rikets lagstiftning.
Kommunerna på Åland ansvarar för ordnandet av räddningsväsendet i landskapet enligt räddningslag (2006:106) för landskapet Åland. Landskapsregeringens uppgifter är enligt 5 § räddningslagen för Åland att organisera räddningsverksamheten i landskapet och se till att den är effektiv, att leda och utöva tillsyn över räddningsverksamheten i landskapet samt att tillsätta en särskild räddningsdelegation.
Kommunen är enligt 7 § i räddningslag för landskapet Åland skyldig att inom sitt område ansvara för att det upprätthålls en beredskap för räddningsinsatser som gör det möjligt att effektivt bedriva operativ räddningsverksamhet i kommunen, ansvara för att den förebyggande räddningsverksamheten bedrivs effektivt och vid samhällsplaneringen beakta olika säkerhetsaspekter för att därigenom minimera risken för att olyckor inträffar och situationer som kan orsaka fara uppstår samt ge råd och information om hur olyckor ska kunna förebyggas och bekämpas. Olika uppgifter inom det kommunala räddningsväsendet kan skötas av en kommun enskilt eller av flera kommuner gemensamt. I lagstiftningen om befolkningsskyddet, bekämpningen av olje- och miljöskador samt flyg- och sjöräddningen finns bestämmelser som rör räddningsväsendets verksamhet i landskapet.
Landskapsregeringen och räddningsväsendet har med stöd av 4 § 3 mom. i landskapslagen om bekämpande av oljeskador (1977:16) och 10 kap. 57 § 8—10 punkten i räddningslagen för landskapet Åland kommit överens om landskapsregeringens och räddningsväsendets uppgifter och ansvar vid bekämpningen av oljeskador på land och till sjöss.
16 §. Ersättningens maximibelopp. För skador som orsakats och kostnader för bekämpning och återställande som föranletts av ett och samma föroreningsfall eller av någon annan motsvarande störning är ersättningen högst 30 miljoner euro, vilket uppskattas räcka till beredskapen för de flesta ersättningsfall som kan förutses. Det finns bestämmelser om en övre gräns för att fondsystemets funktions- och riskförmåga ska kunna upprätthållas. Ersättningstaket har också tagits in i lagen för att kostnaderna för arrangemanget och verksamhetsutövarnas miljöskadeavgifter ska kunna hållas på en skälig nivå. Ingen årlig övre gräns föreskrivs för ersättningar som betalas ur fonden för myndigheternas bekämpningskostnader eller andra ersättningstyper.
Ersättningens maximibelopp inbegriper ersättning för alla skador och kostnader för bekämpning och återställande som orsakats av en föroreningsolycka eller annan motsvarande störning, oavsett under vilken tidsperiod skadorna och kostnaderna har orsakats eller uppstått eller när ersättningsanspråk som gäller dem har framställts. Föroreningar eller störningar som under ett eller flera år förekommer i form av fortsatta eller upprepade serier betraktas som ett och samma föroreningsfall eller störning, ifall samma orsak ligger till grund för serieskadan (se även RP 82/1997 rd, s. 15). Den maximala ersättningen som betalas ur fonden föreslås därför vara 30 miljoner euro även om skadan eller kostnaderna för bekämpning och återställande uppstår under flera års tid.
Om beloppet av de ersättningar som ska betalas överstiger fondens medel vid den ersättningstidpunkten kan de medel som behövs överföras till fonden från statsbudgeten enligt 5 §. Fonden betalar dock inte ut den del av ersättningen som överstiger 30 miljoner euro. Ersättning ur miljöskadefonden betalas inte vid storolyckor och inte heller i de allra största skadesituationerna och situationerna där det finns risk för förorening av miljön. Sådana mycket omfattande skador kan betraktas som osannolika om man ser på de fall som ersatts av oljeskyddsfonden och miljöskadeförsäkringen. Beredskap för kostnader som uppstår i sådana exceptionella situationer ökar orimligt mycket kostnaderna för att upprätthålla systemet.
17 §. Självrisk. I paragrafen anges de nedre gränserna för ersättningar som betalas ur miljöskadefonden.
Till en fysisk person betalas ersättning om ersättningsbeloppet till honom eller henne överstiger 300 euro. Till en privaträttslig juridisk person betalas ersättning om ersättningsbeloppet överstiger 3 000 euro. För offentligrättsliga juridiska personer finns ingen motsvarande nedre gräns för ersättningar. Avsikten är att säkerställa att de kostnader som orsakats den bekämpningsmyndighet som enligt lag är ansvarig för åtgärder för bekämpning och återställande är ersättningsgilla. En stor del av bekämpningsarbetet gäller små miljöskador. Om den nedre gränsen också skulle tillämpas på myndigheter som ansvarar för bekämpning skulle en stor del av bekämpningskostnaderna inte vara ersättningsgilla. Detta kan inte anses överensstämma med lagens syfte. De nämnda självriskandelarna dras av separat för varje försäkringsfall och varje skadelidande. Om skadan överstiger självrisken utbetalas ersättning endast för den del som överstiger självrisken (se RP 82/1997 rd, s. 15).
Den nedre gränsen för ersättningsbeloppen grundar sig på 13 § i lagen om miljöskadeförsäkring. Enligt förarbetena till lagen om miljöskadeförsäkring tillämpas en självrisk av den föreslagna typen allmänt också inom andra försäkringar och den behandlar alla skadelidande på ett lik-värdigt sätt. Genom att små skador lämnas utanför ersättningssystemet kan man minska handläggningskostnaderna, vilka i fråga om små skador ofta överstiger skadebeloppet (RP 82/1997 rd, s. 15). När euron infördes 2002 ändrades ersättningsbeloppen från 2 000 och 20 000 mark till 300 och 3 000 euro. Beloppen avrundades nedåt för att de skadelidandes förmåner inte skulle försämras (RP 102/2001 rd, s. 2). Med beaktande av att inflationen under de senaste tjugo åren har varit moderat finns det inte skäl att höja de nedre gränserna för ersättningarna när miljöskadefonden inrättas.
18 §. Ansökan om ersättning och innehållet i ansökan. Ersättning ur miljöskadefonden söks genom en skriftlig ansökan inom tre år från det att den skadelidande eller den myndighet som vidtagit åtgärder för bekämpning och återställande har fått veta att ersättningen eller kostnaderna för bekämpning och återställande inte kan drivas in hos den ersättningsskyldige eller att det inte har kunnat utredas vem som är ersättningsskyldig eller vem som svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande. Av särskilda skäl kan dock också en ansökan som lämnats in efter tidsfristens utgång tas till behandling. En sådan särskild orsak kan till exempel vara att det finns flera potentiella ersättningsskyldiga eller kostnadsansvariga, och att det därför tar tid att avgöra det primära ansvaret och ansvarsfördelningen och att reda ut att ersättningen eller kostnaderna inte kan drivas in. Prövningen av huruvida ett fall ska tas till behandling efter den tidsfrist som anges i 1 mom. görs från fall till fall. Ansökan ska dock alltid göras senast inom tio år från det att skadan eller föroreningen av miljön eller någon annan störning har framträtt. Om ett ersättningsärende som gäller en och samma skada eller kostnader är anhängigt i domstol eller hos någon annan myndighet, kan enligt 2 mom. ansökan om ersättning ur miljöskadefonden trots 1 mom. göras inom ett år från det att domen eller något annat avgörande i ärendet har vunnit laga kraft.
I 3 mom. föreskrivs det om ansökan om ersättning från fonden. Ansökan ska innehålla utredning om den skada som ska ersättas eller de kostnader för bekämpning och återställande som ska ersättas, med kostnadsspecificeringar. Dessutom krävs det en utredning om att ersättningen inte till fullo har kunnat drivas in hos den som är skyldig att ersätta skadan eller svarar för kostnader för bekämpning och återställande och om att ersättningen inte betalas ur en säkerhet som ställts eller försäkring som tecknats av den ersättningsskyldige eller av den som svarar för kostnaderna. Om det inte har kunnat utredas vem som är ersättningsskyldig eller vem som svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande, ska det framgå av utredningen vilka försök som gjorts för att utreda eller nå den ersättningsskyldige eller den som svarar för kostnaderna.
Det bedöms från fall till fall på ett sätt som tryggar en jämlik och likvärdig behandling av dem som söker ersättning om den utredning som avses i paragrafen är tillräcklig. Vid bedömningen beaktas vilka den ersättningssökandes faktiska möjligheter skulle ha varit att driva in ersättningar samt att utreda vem som är ersättningsskyldig eller vem som svarar för kostnaderna för bekämpning och återställande. Till exempel den skadelidandes rätt till ersättning för en skada som avses i 13 § kan fastställas genom olika förfaranden. Tingsrättens, miljötillståndsmyndighetens eller en förrättningsingenjörs beslut om ersättningsskyldighet kan fogas till ansökan om ersättning, om ett sådant beslut finns, eller också någon annan utredning över den skada som lidits. Den ersättningsskyldiges insolvens kan bevisas till exempel med att ett utsökningsförsök har misslyckats eller en konkurs, ett saneringsförfarande enligt lagen om företagssanering (47/1993) eller en skuldsanering enligt lagen om skuldsanering för privatpersoner 857/1993) har inletts. Den som ansöker om ersättning kan också ha andra grundade anledningar till att anse att det är omöjligt att få ersättning av den ersättningsskyldige. Samma slutsats kan exempelvis dras utifrån uppgifter om den ersättningsskyldiges beskattning och pension och andra upplysningar.
Tröskeln för att betala ersättning till en myndighet är högre än om till exempel en skadelidande fysisk person ansöker om ersättning. Exempelvis vid konkurser förutsätts en myndighet med konkursboets brist på medel eller med att konkursen förfallit bevisa att indrivningsåtgärderna inte gett resultat. Förskottsersättning enligt den föreslagna lagen kan betalas ur fonden till en myndighet som stöd för att genomföra de praktiska åtgärderna för bekämpning och återställande. Den slutliga ersättningen för bekämpningsåtgärder beviljas efter det att den sökande har lagt fram en utredning om kostnaderna och om att i 12 § föreskrivna förutsättningarna för betalning av ersättning ur miljöskadefonden uppfylls.
I skadefall som avses i 13 § i den föreslagna lagen är det möjligt att den som ansöker om ersättning själv har en offentligrättslig handlingsskyldighet enligt till exempel miljöskyddslagen eller avfallslagen och det medföljande kostnadsansvaret för saneringen av området eller organiseringen av avfallshanteringen. Exempelvis en i miljöskadelagen avsedd skadelidande kan i egenskap av fastighetsinnehavare själv med stöd av 28 § 2 mom. i avfallslagen bli skyldig att ordna avfallshanteringen om avfallsinnehavaren som primär ansvarig inte kan ställas till svars och om fastighetsinnehavaren anses ha tillåtit den avfallsgenererande verksamheten eller att avfall förs till fastigheten. En sådan situation kan uppstå till exempel när en uthyrd fastighet förorenats till följd av att avfallshanteringen försummats, och innehavaren lidit skada till följd av den verksamhet som hyresgästen bedrivit på området. I dessa fall kan ersättning ur fonden betalas ut endast om den skadelidandes egen eventuella offentligrättsliga handlingsskyldighet i ärendet utreds enligt 3 mom. Den utredning som lämnats om ärendet beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för utbetalning av ersättning.
Fonden har regressrätt enligt 20 § i den föreslagna lagen för situationer där det senare visar sig att den som är ansvarig för skadan eller kostnaderna är solvent eller kan identifieras.
Enligt 4 mom. utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i ansökan och om utredningar som krävs samt om ansökningsförfarandet och utredningarna genom förordning av statsrådet.
19 §. Förskottsersättning. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om en förskottsersättning som myndigheter kan beviljas ur miljöskadefonden för bekämpningsåtgärder vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor enligt räddningslagen och för kostnader orsakat av efterbehandling av oljeskador och för kostnader enligt 182 a § i miljöskyddslagen. Förskottsersättning kan beviljas på grund av oklara ansvarsfrågor, kostnadernas omfattning eller åtgärdernas brådskande natur. Miljöskadesituationer är oförutsägbara och på samma sätt är det svårt att förutse i vilken omfattning och hur länge bekämpningsåtgärder måste sättas in. Detta påverkar bedömningen av förutsättningarna för utbetalning av förskottsersättning. Huvudregeln i alla lägen är att miljöskadefonden i efterhand ska ersätta myndigheterna för bekämpningskostnaderna i enlighet med det förfarande som avses i 18 §.
Det administrativa ersättningssystem som baserar sig på miljöskadefonden påverkar inte förorenarens primära skyldighet att stå för kostnaderna för den orsakade skadan. Därför är utgångsprincipen för beviljandet av förskottsersättning en motiverad uppfattning om att det inte kommer att gå att driva in kostnaderna hos den som svarar för kostnaderna eller att ta reda på vem den kostnadsansvarige är. Trots att förskottsersättning beviljats ska den myndighet som ansökt om ersättning själv se till att återkräva bekämpningskostnaderna av den som svarar för kostnaderna och redovisa de uppburna kostnaderna till fonden. Den regressrätt som miljöskadefonden har enligt den föreslagna 20 § och eventuellt återkrav av kostnaderna från miljöskadefondens sida gäller endast situationer där den ersättning som beviljas ur miljöskadefonden är slutlig.
Bedömningen av omfattningen av de kostnader som ligger till grund för utbetalningen av förskottsersättning görs från fall till fall. Vid bedömningen beaktas de resurser som myndigheten förfogar över för att genomföra bekämpningsåtgärderna. När det gäller räddningsverksamhet är bekämpningsåtgärderna alltid brådskande och kostnaderna för dem täcks i ett första skede som en del av räddningsväsendets kostnader. Detta innebär att åtgärdernas brådskande natur eller oklara ansvarsfrågorna i allmänhet inte i sig utgör en grund för utbetalning av förskottsersättning vid bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor, som hör till räddningsverksamheten. Däremot kan omfattningen av kostnaderna vara grund för utbetalning av förskottsersättning exempelvis vid betydande oljeskador eller fartygskemikalieolyckor. Om skadan har betydande eller omfattande konsekvenser för hälsan eller miljön kan kostnaderna för bekämpningsåtgärderna vara betydande, och då kan utbetalning av förskottsersättning anses vara motiverad för att täcka kostnaderna för bekämpningsåtgärderna. Om bekämpningskostnaderna är omfattande, kan indrivningen av kostnaderna i enlighet med 99 a § i räddningslagen av den skadevållande eller dennes försäkringsbolag redan på förhand bedömas vara resultatlös oftare än i andra situationer. Omfattningen av försäkringsskyddet inverkar på möjligheten till indrivning.
Gränsbevakningsväsendet ansvarar för bekämpningen av miljöskador i havsområden och har i situationer med omfattande skada möjlighet att få tilläggsfinansiering också ur statsbudgeten. Om det dock tar oskäligt lång tid, till exempel flera år, att driva in bekämpningskostnaderna av den ansvarige, kan också statens bekämpningsmyndighet få förskottsersättning ur miljöskadefonden.
Omfattningen av kostnaderna utgör en grund för utbetalning av förskottsersättning också vid efterbehandling enligt räddningslagen. Kommunen ansvarar vid efterbehandlingen inom sitt område. Kommunernas begränsade ekonomiska resurser kan utgöra en försvårade omständighet vid efterbehandling. Dessutom kan de kommunala resurserna variera mellan kommunerna. Det kan därför anses motiverat att betala ut förskottsersättning för att åtgärder för efterbehandling ska vidtas också vid mindre omfattande oljeskador enbart på grund av oklarheter i ansvarsfrågorna, när man beaktar den eventuella osäkerheten och fördröjningen när det gäller att driva in kostnaderna hos den som är ansvarig för skadan eller dennes försäkringsbolag. Om det exempelvis råder oklarhet om vem som orsakat en oljeskada, det vill säga om källan till oljeutsläppet till exempel inte obestridligen har kunnat påvisas eller om ansvarsfrågorna vid en långvarig rättegång ännu inte är avgjorda, kan en liten kommun beviljas förskottsersättning tills ansvarsfrågorna har avgjorts. Bekämpningsåtgärdernas brådskande natur är en självständig grund för utbetalning av förskottsersättning vid sådan efterbehandling där det är avgörande att åtgärderna vidtas snarast möjligt för att situationen ska hållas under kontroll och för att avvärja hot mot hälsan och miljön, men där det annars i praktiken inte är möjligt att ordna den finansiering som behövs för åtgärderna tillräckligt snabbt.
Det är också möjligt att betala ut förskottsersättning ur den nuvarande oljeskyddsfonden (11 § i lagen om oljeskyddsfonden), där rätten till förskottsersättning inte är begränsad endast till myndigheter. Oljeskyddsfonden har dock inte beviljat förskottsersättning till andra än myndigheter. Ursprungligen räknade man med att den bestämmelsen främst lämpar sig för situationer orsakade av stora oljeskador. I praktiken har paragrafen tillämpats några gånger och då har det inte främst varit fråga om omfattande kostnader utan om andra faktorer. I den nuvarande oljeskyddsfondens ersättningspraxis är det främst myndigheterna för efterbehandling av oljeskador, det vill säga kommunerna, som ansökt om ersättning i situationer där utredningen av vem som är ansvarig för skadan exempelvis på rättslig väg har bedömts ta upp till några år. Kommunerna har ansett det vara oskäligt att de blir tvungna att binda upp medel till sådana kostnader för en längre tid. Också räddningsverken har i vissa fall ansökt om förskottsersättning för sina bekämpningskostnader. Ju mer omfattande kostnader det är fråga om i förhållande till myndighetens ekonomiska möjligheter, desto mer motiverat har det varit att bevilja förskottsersättning.
Också i situationer där 182 a § i miljöskyddslagen tillämpas utgör omfattningen på kostnaderna en grund för att bevilja förskottsersättning ur miljöskadefonden, när myndigheten vidtar nödvändiga åtgärder för att förebygga eller begränsa förorening av miljön. Uppskattningen av kostnadernas omfattning som grund för utbetalning av förskottsersättning påverkas av att den myndighet som avses i paragrafen, det vill säga närings-, trafik- och miljöcentralen, inte skäligen kan förutsättas ha beredskap för de situationer som avses i paragrafen. Det är exceptionellt att myndigheterna vidtar myndighetsåtgärder med stöd av 182 a § i miljöskyddslagen, och det har bedömts att bestämmelsen kommer att tillämpas endast sällan (RP 116/2018 rd). I praktiken kommer kostnaderna i situationer där 182 a § i miljöskyddslagen tillämpas att anses vara omfattande såvida inte kostnaderna uppskattas vara uppenbart små i förhållande till myndighetens tillgängliga resurser. Precis som vid efterbehandling utgör kostnadernas brådskande natur en grund för utbetalning av förskottsersättning, när det är avgörande att åtgärderna vidtas snarast möjligt för att situationen ska hållas under kontroll och för att avvärja hot mot hälsan och miljön. Behovet av att ordna behövlig finansiering för åtgärderna uppkommer plötsligt och oförutsett i sådana lägen. Det är inte alla lägen möjligt att förbereda sig för situationen inom ramen för det normala tillsynsarbetet för miljötillståndspliktig verksamhet. Det kan exempelvis hända att försummelse av hanteringen av farligt avfall eller överskridningar av utsläppsgränserna märks först när de skadliga effekter som verksamheten orsakar redan framträder.
Myndigheten har enligt förslaget motsvarande rätt till förskottsersättning ur miljöskadefonden för kostnader för bekämpning och återställande som uppkommit i landskapet Åland.
Enligt 2 mom. ska den sökande i ansökan om förskottsersättning lägga fram en utredning om de kostnader som ska ersättas och om grunden för utbetalning av den förskottsersättning som avses i 1 mom. Med grunden avses oklara ansvarsfrågor, kostnadernas omfattning eller åtgärdernas brådskande natur. Det ska gå att ansöka om förhandsersättning innan bekämpningsåtgärderna vidtas eller när de redan har inletts. Det kan i olika lägen också uppstå ett behov av att komplettera ansökan om förhandsfinansiering om kostnaderna för bekämpningsåtgärderna visar sig vara större än vad som ursprungligen uppskattades. Redogörelsen för de kostnader som ska ersättas förutsätts vara tillräckligt exakt och tillräckligt specifik vad gäller kostnaderna. Det ska inte ställas oskäligt höga krav på redogörelsen, eftersom utbetalningen av ersättning inte bör fördröjas i onödan.
Enligt 3 mom. beviljas den slutliga ersättningen för bekämpningsåtgärder efter att den sökande har lagt fram en utredning om kostnaderna och om att de i 12 § föreskrivna förutsättningarna för betalning av ersättning ur miljöskadefonden uppfylls. Bestämmelser om utredningens innehåll och bedömningen av om utredningen är tillräcklig finns i 18 § 3 mom. Förskott som betalats till ett för stort belopp ska utan dröjsmål återbetalas till miljöskadefonden. Återbetalningen ska göras redan innan beslutet om utbetalning av den slutliga ersättningen fattas, om det konstateras att förskottsersättningen överstiger kostnaderna för bekämpningsåtgärderna.
20 §. Regressrätt. Rätten för den som fått ersättning ur miljöskadefonden att få ersättning av den ersättningsskyldige eller av den som svarar för kostnaderna övergår till fonden till den del ersättning har betalats. Fonden har regressrätt bland annat när en ansvarig som har betraktats som okänd kan redas ut eller om en ansvarig som har betraktats som insolvent senare visar sig vara solvent. Av särskilda skäl kan fonden helt eller delvis avstå från att driva in ersättningen. Sådana särskilda skäl har att göra med sjukdom, arbetslöshet eller något annat därmed jämförbart socialt betalningshinder för den ersättningsskyldige eller den som svarar för kostnaderna.
En motsvarande bestämmelse om regressrätt finns i 16 § i lagen om oljeskyddsfonden och i 20 § 2 mom. i lagen om miljöskadeförsäkring.
Att utöva fondens regressrätt kan till exempel vara att övervaka en skadeståndsfordran vid en konkurs.
21 §. Understöd för anskaffning av bekämpningsmateriel. I paragrafen föreskrivs om möjligheten att inom ramen för ett anslag som överförts till fonden från budgeten bevilja understöd enligt prövning för vissa parter för ett visst ändamål, som är att delvis täcka de totala kostnaderna för anskaffning av materiel för bekämpning av miljöskador inom räddningsverksamheten. Andra fondmedel än de anslag som överförts ur statsbudgeten uttryckligen för detta ändamål får inte användas för de understöd som avses i paragrafen. Till vissa delar utgår paragrafen från 17 § och 19 § i lagen om oljeskyddsfonden, som nu ska upphävas, men sakinnehållet är huvudsakligen helt nytt. Paragrafen innehåller specialbestämmelser i förhållande till statsunderstödslagen (688/2001), som den föreslagna 23 § hänvisar till.
Bestämmelsen i 1 mom. om att understöd enligt prövning kan beviljas för att delvis täcka de totala kostnaderna för anskaffning av materiel i fråga motsvarar huvudregeln om det maximala statsunderstödet enligt 6 § 1 mom. i statsunderstödslagen. Inga materielanskaffningar betalas i sin helhet ur fonden, utan för varje anskaffning görs en bedömning med stöd av de prövningsgrunder som anges i 2 mom. för att bestämma om en del av anskaffningens totala kostnader ska finansieras via fonden eller inte, och vilken fondens andel av de totala kostnaderna för den aktuella anskaffningen skulle vara med beaktande av det tillgängliga anslaget för understöden det året och alla ansökningar om understöd som fonden mottagit det året.
Enligt 1 mom. kan understöd enligt prövning beviljas till dem som enligt lag ansvarar för att ordna räddningsväsendet i Fastlandsfinland och på Åland. I Fastlandsfinland ansvarar från och med ingången av 2023 välfärdsområdena och Helsingfors stad för att ordna räddningsverksamheten. Den viktigaste författningen om detta är lagen om ordnande av räddningsväsendet (613/2021). I landskapet Åland ansvarar kommunerna för räddningsväsendet också efter den 31 december 2022. Landskapet Åland ansvarar för bekämpningen av oljeskador. Räddningsverksamheten stöder sig på det omfattande nätverket av frivilliga brandkårer på Åland. Kommunerna på Åland och landskapet Åland investerar i utrustning och materiel.
I 2 mom. finns en grundläggande bestämmelse om prövningsgrunderna för beviljande av understöd och för understödets belopp. Enligt bestämmelsen beaktas vid prövningen av understödet huruvida den aktuella anskaffningen av materiel ingår i den investeringsplan som gäller räddningsväsendet samt nivån på räddningsväsendets bekämpningsberedskap och behoven att utveckla den. Även riskerna för miljöskador i området samt de nationella målen för bekämpningen av miljöskador beaktas. Med investeringsplan som gäller räddningsväsendet avses investeringsplanens delplan för räddningsväsendet, som det föreskrivs om i 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet. Planen är en del av den större investeringsplan som det föreskrivs om i 16 § i lagen om välfärdsområden (611/2021). Risken för miljöskador i områdena bedöms t.ex. när räddningsväsendets servicenivå bestäms i enlighet med 3 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet. De nationella målen för bekämpning av miljöskador presenteras till exempel i den nationella strategin för bekämpning av miljöskador. Bestämmelsens formulering möjliggör att alla prövningsgrunder inte behöver uppfyllas för varje materielanskaffning, utan att beslutet fattas utifrån en samlad bedömning av det aktuella fallet.
I 3 mom. finns bestämmelser om hur ansökan om understöd ska göras och om tidpunkten för avgörande av ansökan om understöd. En redogörelse för annat understöd eller offentligt stöd som erhållits eller sökts för samma materielanskaffning ska fogas till ansökan för att säkerställa att bestämmelserna i 6 § i statsunderstödslagen om statsunderstödets belopp iakttas.
I 3 mom. finns ett krav på tidpunkten för avgörandet av ansökningar om understöd, enligt vilket alla ansökningar som gäller samma kalenderår ska avgöras samtidigt (under den andra halvårsperioden). För att uppfylla detta krav kan fondens styrelse utse ett fritt antal permanenta sakkunniga som har i uppgift att placera alla ansökningar i en befogad prioritetsordning inför styrelsens beslutsfattande. För denna uppgift behövs permanenta sakkunniga åtminstone från de aktörer som nämns i motiveringen till den föreslagna 24 §, dvs. räddningsväsendet och Gränsbevakningsväsendet. De permanenta sakkunniga ska sammanställa information om det riksomfattande behovet av olika typer av materiel, som till exempel oljebekämpningsbåtar och länsar. Vid behov begär de permanenta sakkunniga utlåtanden också av andra aktörer som behövs för att sammanställa denna information och som stöd för fondens beslutsfattande i ärendet. I samband med beslutsfattandet kan också fondens styrelse och sekretariat bedöma det eventuella behovet av fler utlåtanden. I 25 § i den föreslagna lagen finns bestämmelser om styrelsens rätt att begära utlåtanden.
I 4 mom. föreskrivs om ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordningar, som är kopplat till de grundläggande bestämmelserna i 2 och 3 mom.
22 §. Synenämnd. I sak motsvarar paragrafen i stor utsträckning bestämmelserna om synenämnden i lagstiftningen om oljeskyddsfonden, vilken ska upphävas, men anpassat till den föreslagna nya miljöskadefonden. Kostnadsförslaget på 100 000 euro är högre än i den lagstiftning som ska upphävas, eftersom gränsen på 20 000 euro som föreskrivs där har ansetts vara för låg.
Miljöskadefondens styrelse avgör om en synenämnd ska tillsättas, men behöver inte nödvändigtvis göra det ens om den angivna gränsen på 100 000 euro överskrids betydligt.
En synenämnd tillsätts för att utreda ett enskilt skadefall och för den tid som krävs för att utreda skadan. Det är motiverat att tillsätta en synenämnd när det inte finns något annat tillförlitligt sätt att få en sådan tilläggsutredning som fondens styrelse behöver för att kunna avgöra ett ersättningsärende som miljöskadefonden behandlar. De iakttagelser och bedömningar som synenämndens medlemmar gör om skadorna och den förorenade miljön ger miljöskadefondens styrelse ett underlag för att fatta beslut om ersättningsärendena. Fondens styrelse fattar besluten, men nämndens synpunkter och bedömningar har i praktiken stor betydelse för styrelsens beslutsfattande. Synenämndens uppgift är alltså en offentlig förvaltningsuppgift som inbegriper faktisk utövning av offentlig makt.
Synenämnden ska ha en ordförande och minst två andra medlemmar, och kan också ha fler medlemmar om det behövs. Till ordförande utses en företrädare för den närings-, trafik- och miljöcentral inom vars område skadefallet först har konstaterats och där bekämpningen av skadan och utredningen av konsekvenserna alltså sannolikt först har inletts. Medlemmarna i synenämnden ska förutom sakkunskap om miljö- och naturvetenskap också ha erfarenhet av bedömning av skadeståndsyrkanden och bekämpningsåtgärder samt lokalkännedom om området. Utöver närings-, trafik- och miljöcentralerna ska till medlemmar kunna utnämnas sakkunniga från Finlands miljöcentral, Naturresursinstitutet, Forststyrelsen, räddningsväsendet, kommunen och andra myndigheter. Vid behov kan också representanter för privata branscher utses till medlemmar.
Synenämndens kostnader betalas ur miljöskadefonden med intäkter från miljöskadeavgifterna.
Enligt 30 § ska synenämndens ordförande och andra medlemmar iaktta förvaltningslagen och de andra allmänna förvaltningslagarna när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter enligt den föreslagna lagen. I 38 § i förvaltningslagen finns bestämmelser om förfarandet vid syn. Utöver de syner som den ordnar kan synenämndens medlemmar eller åtminstone en del av dem vid behov också bistå till exempel vid den behöriga myndighetens inspektioner enligt miljöskyddslagen för att utreda en skada eller risk för skada. Sådana myndighetsinspektioner kan i vissa fall behövas till exempel om situationen på den intilliggande fastigheten behöver utredas för att reda ut den skadelidandes förluster.
4 kap. Miljöskadefondens förvaltning och ekonomi
23 §. Tillämpning av statsunderstödslagen. På understöd enligt prövning som beviljas ur miljöskadefonden, det vill säga understöd enligt 21 §, tillämpas statsunderstödslagen om inte något annat följer av denna lag.
Statsunderstödslagen är en allmän lag som gäller statsunderstöd enligt prövning. Med statsunderstöd avses enligt 1 § 1 mom. i statsunderstödslagen finansiering med karaktären av stöd som beviljas för att understöda en viss verksamhet eller ett visst projekt. Statsunderstödslagen reglerar grunderna och de allmänna förutsättningarna för beviljande av statsunderstöd, användningen av statsunderstödet och övervakningen av den, återbetalning och återkrav av understödet samt rätten till information och utlämnande av uppgifter. Statsunderstödslagen tillämpas på statsunderstöd som beviljas av ett anslag som tagits in i statsbudgeten eller av medel i en statlig fond utanför statsbudgeten.
Avbrytande av utbetalning och återkrav av statsunderstöd, som enligt statsunderstödslagen är statsbidragsmyndighetens uppgifter, inbegriper betydande utövning av offentlig makt och enligt 124 § i grundlagen inte får anförtros någon annan än en myndighet. Därför föreslås det att miljöministeriet ska sköta dessa uppgifter i stället för fondens styrelse. Statsbidragsmyndighetens övriga uppgifter enligt statsunderstödslagen sköts dock av fondens styrelse. Detta är möjligt enligt 124 § i grundlagen.
24 §. Miljöskadefondens styrelse och sekretariat. Miljöskadefondens styrelse har enligt förslaget en ordförande samt en vice ordförande och fem andra medlemmar, som var och en har en personlig suppleant. Enligt förslaget utser miljöministeriet miljöskadefondens styrelse för en mandatperiod på tre år åt gången. Miljöministeriet befriar också styrelsen eller dess ordförande, vice ordförande, övriga medlemmar eller suppleanter från uppdraget.
Ordföranden för miljöskadefondens styrelse ska vara från miljöministeriet. De övriga medlemmarna (inklusive vice ordförandet) ska företräda statliga och kommunala myndigheter, näringslivet och miljöorganisationer så att styrelsen har den sakkunskap i rättsliga och ekonomiska frågor som krävs med tanke på dess uppgifter. Det är avsiktligt att inget antal anges för de medlemmar som utses till styrelsen från var och en av de nämnda instanserna, och miljöministeriet kan alltså tillämpa ändamålsenlighetsprövning i det här fallet. Avsikten med bestämmelserna om styrelsens sammansättning är att göra det möjligt för styrelsen att sköta sina uppgifter effektivt och sakkunnigt, men att samtidigt engagera intressentgrupper som är viktiga för fondens uppgifter.
Miljöministeriet ska bland sina egna tjänstemän förordna en generalsekreterare, en ställföreträdare för denne samt de föredragande som behövs till miljöskadefonden.
Miljöskadefondens styrelse kan anlita ett behövligt antal permanenta sakkunniga till stöd för sitt beslutsfattande, det vill säga för att komplettera styrelsens kompetens i särskilda frågor. I regel ska de permanenta sakkunniga anlitas för styrelsens mandattid, De permanenta sakkunniga är inte föredragande på fondens styrelsemöten. De kan ge sin syn på ärenden som styrelsen behandlar antingen på styrelsens möten eller i utlåtanden som begärs separat. Fondens styrelse fattar besluten, men de permanenta sakkunniga har i många fall i praktiken stor betydelse för styrelsens beslutsfattande. De permanenta sakkunnigas uppgift är alltså en offentlig förvaltningsuppgift som inbegriper faktisk utövning av offentlig makt. Permanenta sakkunniga behövs åtminstone från räddningsväsendet och Gränsbevakningsväsendet. Förutom att utse permanenta sakkunniga kan styrelsen också efter behov separat inhämta sakkunskap som behövs med tanke på dess uppgifter genom att beställa utredningar och sakkunnigbedömningar. När fondens styrelse behandlar ett ärende som gäller landskapet Åland ska den höra en representant för landskapet som sakkunnig. När fondens styrelse behandlar ett ärende som gäller samernas hembygdsområde ska styrelsen höra sametinget som sakkunnig. När styrelsen behandlar ett ärende som gäller skoltområdet ska den förutom sametinget också höra skoltarnas byastämma. Skyldigheten att höra samerna och skoltsamerna som sakkunniga uppkommer redan på grund av att den ersättning eller det understöd som avses i lagen söks för samernas hembygdsområde eller skoltområdet. Tröskeln för att höra samerna och skoltsamerna som sakkunniga är därmed lägre än tröskeln för förhandlingsplikten enligt 9 § i lagen om sametinget (974/1995). Samråden möjliggör en öppen informationsförmedling och ett öppet informationsutbyte mellan fondens styrelse och sametinget samt skoltarnas bystämma. Genom samråden utreder man också om förhandlingar enligt 9 § i lagen om sametinget bör inledas.
Fonden ska ha rätt att använda statsrådets gemensamma koncerntjänster, såsom it-system och städ-, expeditionsvakts- och bevakningstjänster.
Löneutgifterna och andra utgifter för fondens verksamhet ska betalas ur miljöskadefonden, liksom i enlighet med lagen om oljeskyddsfonden, som ska upphävas. Miljöministeriet svarar inte för kostnaderna till denna del. Miljöministeriet fastställer arvodena för styrelsens ordförande, övriga medlemmar och permanenta sakkunniga. Åtminstone kärnenergilagen (990/1987, 38 a §), lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992, 7 §) och lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019, 10 §) innehåller motsvarande bestämmelser om fastställande av arvoden. Miljöministeriet fastställer arvodena med hjälp av finansministeriets rekommendation om arvoden för direktioner vid statens ämbetsverk.
25 §. Styrelsens uppgifter, beslutförhet och avgörande av ärenden. Miljöskadefondens styrelse har det huvudsakliga ansvaret för fondens verksamhet.
En viktig uppgift för styrelsen är att besluta om de ersättningar och understöd som betalas ur fonden. Styrelsen beslutar också om ärenden som är betydande och vittsyftande med tanke på fondens ekonomi och verksamhet. Vidare ska styrelsen ha hand om fondens förvaltning och sörja för organiseringen av fondens ekonomi, verksamhet, bokföring, interna kontroll och riskhantering. Till uppgifterna hör också att avgöra begäranden om omprövning av fondens styrelses beslut och avge bemötande i besvärsärenden som gäller besluten. Styrelsen beslutar också om fondens verksamhets- och ekonomiplan, gör framställning till miljöministeriet om fondens resultatmål och årliga budget och sörjer för fondens likviditet. Den ska årligen godkänna och underteckna fondens bokslut och lämna det till miljöministeriet.
Särskilt när fonden inleder sin verksamhet begränsas styrelsens möjligheter att planera och förutse miljöskadefondens ekonomi sannolikt av att det inte är möjligt att exakt uppskatta antalet fall där ersättning betalas ut för ett år eller för en längre tid framåt. Det kan också vara svårt att uppskatta hur stora inkomster miljöskadeavgifterna ger alldeles i början av verksamheten. Det är ändå väsentligt att planera ekonomin och sörja för likviditeten när miljöskadefondens verksamhet ska säkerställas och etableras. Dessutom utvecklas tolkningen av subsidiärt ansvar genom fondens ersättningspraxis.
Enligt etablerad regleringspraxis i fråga om fonder utanför budgeten är fonderna och deras organ inte sådana myndigheter som avses i 124 § i grundlagen. Medlemmarna i fondernas styrelser och delegationer omfattas av tjänsteansvar när de sköter uppgifter som hör till fonden, och samtidigt tillämpas de allmänna förvaltningslagarna. På denna grund är de uppgifter som föreskrivs för miljöskadefondens styrelse sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen. Miljöskadefondens styrelse utövar offentlig makt som en del av sina uppgifter, till exempel fattar den beslut om ersättningar och understöd som betalas ur fonden. Styrelsens uppgifter innebär alltså skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter som inbegriper offentlig makt.
Fondens styrelse kan begära utlåtanden av myndigheter och andra som den behöver som stöd för att fatta de beslut som hör till styrelsens uppgifter. Antingen styrelsen själv eller till exempel sekretariatet eller de permanenta sakkunniga som styrelsen har utsett kan ta initiativ till att begära ett utlåtande. Vanligen begär fondens sekretariat de utlåtanden som behövs så att de finns till hands när styrelsen börjar behandla ärendet.
Bestämmelserna om styrelsens beslutförhet och avgörande av ärenden ska motsvara bestämmelserna i statsrådets förordning om oljeskyddsfonden (1409/2004), som ska upphävas.
26 §. Delegationen för miljöskadefonden. Enligt förslaget kan miljöministeriet utnämna en delegation för miljöskadefonden för att främja dialogen mellan myndigheterna och de branscher som fondens uppgifter berör. I delegationen ska åtminstone statliga och kommunala myndigheter, näringslivet och miljöorganisationerna vara representerade, det vill säga samma parter som också ska vara representerade i fondens styrelse. För att främja dialogen kan delegationen till exempel behandla allmänna och principiella frågor som gäller de olyckor som fonden ersätter och andra ersättningsfrågor samt främja samarbetet och informationsutbytet mellan de aktörer som har anknytning till fondens verksamhet.
27 §. Kapitalgränser. Enligt 1 mom. avbryts uppbörden av den årliga miljöskadeavgiften vid utgången av det år under vilket miljöskadefondens kapital den sista dagen i november månad har överstigit 30 miljoner euro. Uppbörden inleds på nytt efter utgången av det år då kapitalet den sista dagen i november månad understiger 15 miljoner euro.
Kapitalgränserna enligt 1 mom. ska utifrån tidigare enskilda risk- och skadefall i fråga om miljöförorening och statistiska uppgifter om skador dimensioneras så att de motsvarar det uppskattade behovet på längre sikt. Genom kapitalgränserna säkerställs fondens betalningsförmåga, och samtidigt att det inte i onödan samlas medel i fonden om det inte uppstår skador eller kostnader som ska ersättas eller om de är mindre än väntat.
Enligt 2 mom. ingår inte det anslag som i statsbudgeten beviljats för understöd för anskaffning av materiel för bekämpning av miljöskador i det kapital som avses i 1 mom.
Enligt 3 mom. uppbärs den årliga miljöskadeavgiften dock alltid för det kalenderår då den verksamhet som medför risk för förorening av miljön inleds, även om uttagandet har avbrutits på grund av att kapitalgränsen överskridits.
I 4 mom. föreskrivs det att miljöministeriet utan dröjsmål ska underrätta avgiftsmyndigheten om det sker en sådan förändring i kapitalet som avses i 1 mom.
28 §. Bokföring, betalningsrörelse och bokslut. I bestämmelsen om miljöskadefondens ekonomi hänvisas det till lagen om statsbudgeten (423/1988). Enligt 21 a § i den lagen tillämpas på betalningsrörelse och bokföring och annan uppföljning i anknytning till dessa samt på bokslut, verksamhetsberättelser, redovisning, löneräkning och granskning av ersättningar för resekostnader hos statliga fonder utanför budgeten vad som föreskrivs i den lagen och bestäms eller föreskrivs med stöd av den, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag.
29 §. Revision. Paragrafen avses gälla revision av miljöskadefonden och grunderna för hur revision ska utföras. Allmänt taget hänför sig revisionen till redovisningsskyldigheten och kravet på en ändamålsenlig skötsel av ekonomin. Det föreslås att Statens revisionsverk ska ha hand om revisionen av miljöskadefonden.
Det föreslagna 2 mom. innehåller grundläggande bestämmelser om revisorernas uppgifter och skyldighet att avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsperiod. Momentet anger också vad berättelsen särskilt ska innehålla utlåtande om. I 3 mom. föreskrivs om den anteckning i bokslutet som gäller den upprättade revisionen. I anteckningen ska det hänvisas till revisionsberättelsen och uttalas om bokslutet har upprättats i enlighet med god bokföringssed. Det föreslagna 4 mom. gäller problemsituationer under räkenskapsperioden och 5 mom. skyldigheten för fondens styrelse och personal att bistå vid verkställandet av revisionen.
30 §. Tjänsteansvar och tillämpning av allmänna förvaltningslagar. I paragrafen föreskrivs det om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar samt om tillämpningen av allmänna förvaltningslagar i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis. Grundlagsutskottet har betonat att rättsskydd och god förvaltning i verksamheten ska garanteras genom bestämmelser i lag när förvaltningsuppgifter anförtros någon annan än en myndighet. I regel förutsätter detta att de allmänna förvaltningslagarna iakttas när ärenden behandlas och att de som behandlar ärenden gör det under tjänsteansvar. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis preciserat att det inte längre är nödvändigt att på grund av 124 § i grundlagen ta in en hänvisning till allmänna förvaltningslagar i lagen, eftersom de allmänna förvaltningslagarna med stöd av sina bestämmelser om tillämpningsområde, myndighetsdefinition eller skyldigheten för en enskild eller ett affärsverk att betjäna på ett visst språk också tillämpas på enskilda när de fullgör offentliga förvaltningsuppgifter. Visserligen hindrar inte grundlagen att en förteckning över tillämpliga lagar tas in i en separat paragraf om förteckningen är uttömmande. I detta fall innehåller förteckningen också dataskyddslagen (1050/2018). Dataskyddslagen tillämpas också inom den privata sektorn och dess tillämpningsområde bestäms i enlighet med EU:s dataskyddsförordning. Enligt 2 § 1 mom. i dataskyddslagen tillämpas lagen också på sådan verksamhet i en medlemsstat som avses i artikel 2.2 a och b i dataskyddsförordningen och som inte omfattas av unionslagstiftningen. I den föreslagna lagen är det fråga om en fond som enbart baserar sig på nationella orsaker och som EU-lagstiftningen inte ställer. Det är alltså fråga om sådan verksamhet som en medlemsstat bedriver utanför tillämpningsområdet för unionens lagstiftning. Genom hänvisningsbestämmelsen förtydligas det att dataskyddslagen ska tillämpas också till denna del.
5 kap. Ändringssökande
De bestämmelser som tas in i kapitlet om ändringssökande innebär att fondstyrelsens beslut om understöd och ersättningar samt avgiftsmyndighetens beslut om miljöskadeavgifter alla omfattas av omprövningsförfarandet enligt 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2004). Enligt förvaltningslagen får omprövning begäras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. En myndighet får därtill begära omprövning på grundval av en bestämmelse i lag eller om rätten att söka ändring är behövlig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Enligt förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras skriftligen hos den myndighet som fattat beslutet inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. En begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt. Förvaltningslagen innehåller också bestämmelser om verkställbarheten för beslut som omfattas av omprövningsförfarandet, om omprövningsbeslut och om rättelse av fel. Vid sökande av ändring i beslut med anledning av begäran om omprövning tillämpas enligt förvaltningslagen lagen om rättegång i förvaltningsärenden, om inte annat föreskrivs i någon annan lag.
31 §. Begäran om omprövning av beslut om understöd. Enligt statsunderstödslagens bestämmelser om ändringssökande får omprövning av statsbidragsmyndighetens beslut begäras enligt vad som föreskrivs i förvaltningslagen. Beslut av fondens styrelse om understöd som avses i den föreslagna lagen ska på motsvarande sätt omfattas av omprövningsförfarandet enligt förvaltningslagen. Detta är motiverat eftersom det i 23 § i den föreslagna lagen föreskrivs att statsunderstödslagen tillämpas på understöd som beviljas med stöd av lagen och att miljöskadefondens styrelse sköter de andra uppgifter än återkrav och avbrytande som i statsunderstödslagen föreskrivs för statsbidragsmyndigheten.
32 §. Begäran om omprövning av beslut om miljöskadeavgift och ersättning. Avgiftsmyndighetens beslut om miljöskadeavgifter och styrelsens beslut om ersättningar som avses i den föreslagna lagen ska omfattas av omprövningsförfarandet enligt förvaltningslagen. På så sätt överensstämmer bestämmelserna med motsvarande bestämmelser om understöd.
6 kap. Särskilda bestämmelser
33 §. Uppgifter som registreras i datasystemet för miljövårdsinformation samt miljöskadefondens styrelses rätt till information. I 1 mom. föreskrivs det om de uppgifter som avgiftsmyndigheten, det vill säga närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Österbotten, ska registrera i det datasystem för miljövårdsinformation som avses i 222 § i miljöskyddslagen. De uppgifter som registreras gäller avgiftsmyndighetens skyldighet att påföra avgiftsskyldiga verksamhetsutövare miljöskadeavgifter och ta ut dem samt till de uppgifter som föreskrivs för miljöskadefondens styrelse. Det är alltså fråga om de uppgifter och informationsbehov som genomförandet av den föreslagna lagen om miljöskadefonden förutsätter. På motsvarande sätt föreslås det att 222 § i miljöskyddslagen ändras så att även de uppgifter som ska registreras i datasystemet med stöd av den föreslagna lagen om miljöskadefonden beaktas i bestämmelsen om datainnehållet.
Enligt 1 mom. ska uppgifterna registreras ”för varje avgiftsskyldig verksamhetsutövare”. Med detta hänvisas till verksamhetsutövare som avses i bilaga 1 och 2 till den föreslagna lagen och som bedriver verksamhet som medför risk för förorening av miljön.
De avgiftsskyldiga verksamhetsutövarna specificeras utifrån de uppgifter som redan har registrerats och registreras i övervaknings- och belastningsdatasystemet (YLVA), som innehåller uppgifter som ingår i datasystemet för miljövårdsinformation, om verksamheter som är tillståndspliktiga, anmälningspliktiga och registreringspliktiga enligt miljöskyddslagen och om verksamhetsutövarna för dessa verksamheter. Skyldigheten att registrera de nämnda uppgifterna gäller enligt 223 § i miljöskyddslagen de statliga miljötillståndsmyndigheterna och de statliga tillsynsmyndigheterna samt de kommunala miljövårdsmyndigheterna. För att de avgiftsskyldiga verksamhetsutövarna ska kunna identifieras ska de uppgifter som redan nu registrerats i datasystemet för miljövårdsinformation gås igenom till exempel med tanke på om flera avgiftsskyldiga verksamhetsutövare hör till samma tillsynsobjekt. Behovet av att i projektform uppdatera dessa uppgifter för att den föreslagna lagen om miljöskadefonden ska kunna verkställas har identifierats också i konsekvensbedömningen av propositionen (avsnitt 4.2.2).
Som en del av verkställigheten av den nya lagen är avsikten att det i datasystemet för miljövårdsinformation ska skapas en funktion som automatiskt ger avgiftsmyndigheten uppgifter alltid när nya tillståndspliktiga, anmälningspliktiga och registreringspliktiga verksamheter förs in i systemet och en miljöskadeavgift ska bestämmas för dem. I 8 § som föreslås för att säkerställa informationsgången och inflödet av avgifter föreskrivs det emellertid om verksamhetsutövarens uttryckliga skyldighet att underrätta avgiftsmyndigheten om att ny och ändrad verksamhet inleds.
I 1 mom. 1 punkten avses med grunder för hur miljöskadeavgiften bestäms bestämmelserna i 2 kap. 6 och 7 § om skyldighet att betala årlig miljöskadeavgift och miljöskadeavgift av engångsnatur. I bestämmelserna i 6 och 7 § föreskrivs det också om storleken på de avgifter som avses i 1 punkten. Bestämmelser om begäran om omprövning och om ändringssökande som avses i 1 mom. 1 punkten finns i 5 kap.
Bestämmelser om den i 1 mom. 2 punkten avsedda tidpunkt då skyldigheten att betala miljöskadeavgift inträdde och upphörde finns i 2 kap. 8 § respektive 9 §.
Paragrafens 1 mom. 3 punkten gör det möjligt att vid behov registera i datasystemet för miljövårdsinformation också andra uppgifter än de som uttryckligen räknas upp i 1 mom. 1 och 2 punkten, om de är nödvändiga i anslutningen till skyldigheten att betala miljöskadeavgift och fullgörandet av denna skyldighet. Nödvändighetsbedömningen görs av avgiftsmyndigheten. Bestämmelsen i 1 mom. 3 punkten behövs eftersom en del av de uppgifter som är nödvändiga med tanke på avgiftsskyldigheten kan konkretiseras och preciseras först senare när man får erfarenhet av att tillämpa och verkställa den nya lagen.
I 2 mom. föreskrivs det att miljöskadefondens styrelse har rätt att få uppgifter ur datasystemet för miljövårdsinformation. Enligt momentet har miljöskadefondens styrelse rätt att avgiftsfritt ur datasystemet för miljövårdsinformation få de uppgifter och det utifrån uppgifterna sammanställda datamaterial som är nödvändiga för skötseln av styrelsens lagstadgade uppgifter. Momentet innebär att miljöskadefondens styrelse har rätt att få uppgifterna och datamaterialet avgiftsfritt men inte trots sekretessbestämmelserna. Rätten för fondens styrelse att få information är alltså avsiktligen mer begränsad än den rätt som föreskrivs för myndigheter som omfattas av tillämpningsområdet för 222 § 4 mom. i miljöskyddslagen. De har rätt att få information från datasystemet för miljövårdsinformation avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. Detta är motiverat eftersom fondens styrelse i princip inte behöver sekretessbelagd information som eventuellt registreras i datasystemet för miljövårdsinformation. Den information som styrelsen för miljöskadefonden behöver på grund av sina uppgifter gäller till exempel olika typer av kalkyler och statistik om miljöskadeavgifter, såsom fördelningen av insamlade miljöskadeavgifter mellan olika branscher.
I övrigt tillämpas den allmänna lagstiftningen, det vill säga lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019), på styrelsens rätt till information.
34 §. Brott mot lagen om miljöskadefonden. I paragrafen föreskrivs det att brott mot verksamhetsutövarens anmälningsskyldighet enligt 8 § i den föreslagna lagen är straffbart. Försummelse av skyldigheten att anmäla att ny eller ändrad verksamhet inleds innebär i praktiken att avgiftsmyndigheten inte får information som påverkar uttagandet av miljöskadeavgiften. Därför är det motiverat att föreskriva att sådana försummelser är straffbara. Försummelser föreslås vara straffbara om de sker avsiktligt eller av oaktsamhet. Påföljden är böter.
35 §. Hänvisning till strafflagen. I paragrafen föreslås en informativ hänvisningsbestämmelse till de bestämmelser i strafflagen som oftast kan bli tillämpliga vid brott mot bestämmelserna i den föreslagna lagen.
Till exempel att undvika engångsavgiften eller den årliga avgiften till miljöskadefonden genom att uttryckligen i detta syfte försumma skyldigheten att ansöka om miljötillstånd för verksamheten enligt miljöskyddslagen eller skyldigheten att anmäla en verksamhet som är anmälningspliktig eller registreringspliktig enligt miljöskyddslagen kan vara straffbart med stöd av bestämmelserna i strafflagens 29 kap. 1—3 § om skattebedrägeri (skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri, lindrigt skattebedrägeri) om brottsrekvisitet för skattebedrägeri också i övrigt uppfylls. Enligt 29 kap. 9 § i strafflagen avses med skatt också offentlig avgift som kan jämställas med skatt, så de nämnda bestämmelserna är också tillämpliga på miljöskadeavgiften. Samtidigt är också försummelse av de nämnda anmälningarna straffbart enligt 225 § i miljöskyddslagen (brott mot miljöskyddslagen) och försummelse av miljötillståndsskyldighet straffbart enligt strafflagens 48 kap. om miljöbrott. I vissa situationer kan alltså frågor som gäller lagkonkurrens aktualiseras. Då är det fråga om att flera olika straffbestämmelser i princip kan tillämpas på samma gärning. När man bedömer om det är fråga om lagkonkurrens bör man beakta bland annat om straffbestämmelserna skyddar samma eller olika skyddsintressen (t.ex. miljön eller beskattningens riktighet) och om rekvisiten överlappar. Strafflagen innehåller ingen allmän bestämmelse om lagkonkurrens. Ofta låter man frågor om lagkonkurrens avgöras genom rättspraxis, och så även nu.
Lämnande av oriktiga uppgifter vid ansökan om understöd som avses i 21 § eller användning av understödet i strid med bestämmelserna eller villkoren i beslutet om beviljande kan vara straffbart enligt bestämmelserna om subventionsbedrägeri i 29 kap. 5—7, 7 a och 8 § i strafflagen (subventionsbedrägeri, grovt subventionsbedrägeri, subventionsmissbruk, grovt subventionsmissbruk och subventionsförseelse) om brottsrekvisiten för dessa brott också i övrigt uppfylls.
Exempelvis kan lämnande av oriktiga uppgifter vid ansökan om de ersättningar som avses i 13, 15 och 19 § vara straffbart enligt bedrägeribestämmelserna i 36 kap. 1—3 § i strafflagen (bedrägeri, grovt bedrägeri, lindrigt bedrägeri) om brottsrekvisitet för bedrägeri även i övrigt uppfylls.
Alla brott som tagits in i hänvisningsbestämmelsen är sådana att bestämmelserna i 9 kap. i strafflagen om straffansvar för juridiska personer tillämpas på dem.
7 kap. Ikraftträdande
36 §. Ikraftträdande. Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 2025. Innan lagen träder i kraft måste miljöförvaltningen kontrollera uppgifterna om de avgiftsskyldiga i det elektroniska ärendehanteringssystemet för miljöskyddstillsyn och göra de ändringar i informationssystemet som behövs för att ta ut avgifterna.
Genom lagen om miljöskadefonden upphävs både lagen om oljeskyddsfonden och lagen om miljöskadeförsäkring.
Från och med den 1 januari 2023 upphävs i lagen om oljeskyddsfonden hela 2 kap. om uttagande av oljeskyddsavgift samt 17 och 18 § om anskaffning av bekämpningsmateriel och upprätthållande av bekämpningsberedskap. Oljeskyddsavgiften ska inte börja tas ut på nytt, eftersom den i sin nuvarande form inte är förenlig med kraven i EU-rätten. Sedan bekämpningsansvaret för oljeskador och fartygskemikalieolyckor vid ingången av 2019 överfördes till inrikesministeriets förvaltningsområde är oljebekämpning räddningsverksamhet enligt räddningslagen (379/2011). I fortsättningen kommer finansieringen för oljebekämpning, liksom även den huvudsakliga finansieringen för upprätthållandet av beredskapen att bekämpa oljeskador, till fullo från välfärdsområdets budget. Detta återspeglas på oljeskyddsfondens ställning i beredskapen inför oljeskador. De ovannämnda ändringarna påverkar inte ersättningar ur oljeskyddsfonden som redan har förhandsgodkänts, och sådana ersättningar kan alltså betalas ut under 2023. Dessutom kan ersättningar betalas för upprätthållande av bekämpningsberedskap under 2022 om ansökan kommer till oljeskyddsfonden för behandling under 2023.
Därtill upphävs 25 § 3 mom. i lagen om oljeskyddsfonden, som gäller överföring av medel i statsbudgeten som inflyter som oljeavfallsavgifter. Lagen om oljeavfallsavgift upphävdes från och med ingången av 2020, och därför behövs momentet om den avgiften inte längre i lagen om oljeskyddsfonden.
37 §. Övergångsbestämmelse. Den föreslagna lagen har ingen retroaktiv verkan. På ersättning för skador och kostnader för bekämpning och återställande som föranletts av ett föroreningsfall eller någon annan motsvarande störning som orsakats av verksamhet som bedrivits före ikraftträdandet av lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, även om ersättning söks eller skadan eller föroreningen av miljön eller någon annan störning framträder först efter lagens ikraftträdande.
Förorening av miljön eller annan störning kan uppkomma långsamt under en lång tid. Det är också möjligt att skadan eller behovet av bekämpning och återställande upptäcks först flera år efter att miljöns status har förändrats. Det föreslagna lagen tillämpas på skador och kostnader för bekämpning och återställande som orsakats av föroreningsfall eller några annan motsvarande störning som orsakats av verksamhet som bedrivits efter lagens ikraftträdande.
38 §. Övergångsbestämmelser som gäller oljeskyddsfonden. De medel som oljeskyddsfonden har när den föreslagna lagen träder i kraft ska antingen överföras till miljöskadefonden eller återbetalas till statsbudgeten. Intäkterna av oljeskyddsavgiften överförs till miljöskadefonden. Däremot ska de oanvända anslag återbetalas till budgeten som beviljats ur statsbudgeten för sanering av oljeförorenade områden eller för kostnaderna för upprätthållande av räddningsområdenas oljebekämpningsberedskap. Om oljeskyddsfonden emellertid har beviljats anslag för vissa ersättningar där behandlingen av ansökningarna fortfarande pågår, överförs också detta anslag till miljöskadefonden.
Avsikten är att inga betydande belopp ska överföras från oljeskyddsfonden till miljöskadefonden. Inga oljeskyddsavgifter har tagits ut sedan den 1 mars 2020, eftersom fondens tillgångar då översteg den högsta kapitalgränsen enligt 8 § i lagen om oljeskyddsfonden. Oljeskyddsfondens medel är emellertid så gott som totalt bundna genom sådana förhandsbeslut om anskaffningar för räddningsväsendet som avses i 17 § 1 mom. 1 punkten i lagen om oljeskyddsfonden eller genom beslut om anslag som beviljats ur statsbudgeten för kostnader för sanering av oljeförorenade mark- och grundvattenområden. Av intäkterna av oljeskyddsavgiften var omkring 2,4 miljoner euro inte avsatta för något särskilt ändamål i slutet av 2021. Det beloppet ska användas till att täcka dels de årliga kostnaderna på cirka 100 000 euro för fondförvaltningen, dels också exempelvis de ersättningar som beviljas för oljeskador och bekämpning av dem. Oljeskyddsavgiften är förknippad med EU-rättsliga problem, och därför är avsikten att bestämmelserna om uppbörd av avgiften upphävs redan innan lagen i sin helhet upphävs. Därför blir det möjligt att ersätta en stor oljeskada ur oljeskyddsfonden endast med anslag i statsbudgeten, om skadan inträffar innan den föreslagna lagen träder i kraft. Av det anslag på totalt 51,7 miljoner euro som beviljats för iståndsättning av oljeförorenade objekt återstår fortfarande knappt två miljoner euro i oljeskyddsfonden, och det är ytterst sannolikt att de kommer att användas i sin helhet innan fondens verksamhet upphör.
Oljeskyddsfondens ekonomiska situation ledde till att man 2021 överförde fyra miljoner euro från statsbudgeten till ersättningar av kostnader som föranleds av räddningsområdenas oljebekämpning och upprätthållandet av oljebekämpningsberedskapen (17 § 1 mom. 2 punkten i lagen om oljeskyddsfonden). Det överförda anslaget har använts till räddningsverkens lagstadgade uppgifter för att upprätthålla beredskapen. Motsvarande anslagsöverföring ingår i budgeten för 2022. Från början av 2023 ansvarar välfärdsområdena för räddningsväsendet och även kostnaderna för anskaffning och upprätthållande av beredskapen för bekämpning av oljeskador kommer att ingå i deras medel för finansiering av räddningsväsendet. En anslagsöverföring från budgeten till oljeskyddsfonden kommer emellertid att behövas också för 2023 för att räddningsväsendet ska kunna få ersättning för sina kostnader för bekämpning av oljeskador och upprätthållande av bekämpningsberedskapen 2022. Det budgetanslag för 2021 som räddningsområdena beviljades för ersättning av 2020 års kostnader för upprätthållande av beredskapen för bekämpning av oljeskador användes helt och hållet, med undantag av omkring 50 000 euro. Därför kommer eventuella andra anslag för att kompensera räddningsverken för beredskap att bekämpa oljeskador uppskattningsvis i praktiken att används helt och hållet.
Enligt 2 mom. fortsätter behandlingen av oljeskyddsfondens oavslutade ärenden inom miljöskadefonden när oljeskyddsfondens verksamhet upphör. På så sätt garanteras de sökande rätt att få ett beslut i sitt ärende. Det kommer sannolikt inte att finnas många ärenden som ska överföras, eftersom det vid ikraftträdandet sannolikt redan har fattats beslut om de ersättningar som räddningsväsendet beviljas genom förhandsbeslut och de ersättningar som beviljas för upprätthållande av oljebekämpningsberedskapen. De oavslutade ärendena kommer huvudsakligen att vara myndigheternas ansökningar om ersättning för kostnader för bekämpning av oljeskador och de skadelidandes ansökningar avseende skadestånd och kostnader för återställande. Överföringen av ett ärende till miljöskadefonden innebär dock inte någon förändring när det gäller tillämplig lag, utan ansökningarna ska fortfarande avgöras med stöd av lagen om oljeskyddsfonden.
Alla hinner inte nödvändigtvis ansöka om ersättning ur oljeskyddsfonden för sådana oljeskador som inträffat innan lagen om miljöskadefonden träder i kraft. Utredningen av orsakerna till och ansvaret för oljeskador kan fördröja inlämnandet av ansökan och av rent praktiska skäl är det knappast möjligt att i tid lämna in en ansökan om skador som inträffar i slutet av året. Bestämmelser om sådana situationer finns i det föreslagna 3 mom. Ansökan om ersättning för oljeskador och kostnaderna för bekämpning och återställande av oljeskador ska göras inom två år från ikraftträdandet av lagen om miljöskadefonden. Ansökan ska göras inom utsatt tid, även om behandlingen av ansvarsfrågorna för skadan fortfarande pågår i domstol eller om det pågår ett utsökningsförfarande för att driva in kostnaderna av den ansvarige. Beslutet om ersättning kommer emellertid att fattas först efter det att både rätten till ersättning och ersättningsbeloppet har klarlagts. Beslut om ersättning för oljeskador fattas med stöd av lagen om oljeskyddsfonden. Den föreslagna tidsfristen på två år är skälig under övergångsperioden när man beaktar att ersättning ur oljeskyddsfonden enligt 1 § i statsrådets förordning om oljeskyddsfonden ska sökas före utgången av kalenderåret efter den händelse för vilken ersättning ska betalas.
I 4 mom. föreskrivs det att när lagen om miljöskadefonden har trätt i kraft ska ansökningar om ersättning för oljeskador och för kostnader för bekämpning och återställande av oljeskador lämnas till miljöskadefonden. Avsikten med bestämmelsen är att undvika oklarheter i fråga om vart ansökningar om oljeskador som inträffat före lagens ikraftträdande ska lämnas när oljeskyddsfondens verksamhet har upphört.
I 5 mom. finns en preciserande bestämmelse om att om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till lagen om oljeskyddsfonden, ska denna lag tillämpas i stället för den lagen.
39 §. Övergångsbestämmelser som gäller miljöskadeförsäkringen. Enligt det föreslagna 1 mom. ska lagen om miljöskadeförsäkring tillämpas på ersättning för miljöskador som orsakats innan lagen om miljöskadefonden trädde i kraft och som ersätts ur försäkringssystemet, det vill säga på ersättning för miljöskador enligt lagen om ersättning för miljöskador och kostnader för bekämpning och återställande av sådana miljöskador.
Enligt 5 § i lagen om miljöskadeförsäkring är en förutsättning för att ersättning beviljas att anspråk på ersättning har framställts under försäkringsperioden. Försäkringsperioden är ett kalenderår. För en skada som anmälts efter utgången av försäkringsperioden svarar den nya försäkringsgivaren eller de försäkringsbolag som är medlemmar i Miljöförsäkringscentralen. Centralens medlemsbolag svarar för den miljöskada som ska ersättas exempelvis vid försummelse att teckna försäkring eller när försäkringsskyldigheten har upphört. En separat preskriptionstid gäller för framställande av ersättningsanspråk. Den anges i 17 § den lagen. När den skadelidande fått kännedom om att denne inte kan driva in ersättning hos den ersättningsskyldige eller att det inte kan utredas vem som är ersättningsskyldig ska den skadelidande inom tre år efter att ha fått veta detta skriftligen anmäla skadan till försäkringsgivaren eller Miljöförsäkringscentralen. Av särskilda skäl kan ett ersättningsanspråk upptas till prövning även senare. Anspråk på ersättning ska dock alltid framställas senast tio år efter det att skadan framkommit.
Ur Miljöförsäkringscentralens och försäkringsbolagens synvinkel behöver ett tydlig slutdatum bestämmas för försäkringsbaserat ansvar för att de ska kunna bedöma risken efter försäkringsperioden och de framtida kostnaderna. I princip upphör försäkringsbaserat ansvar vid utgången av försäkringsperioden, och därför har det inte ansetts befogat att Miljöförsäkringscentralen och försäkringsbolagen eventuellt blir tvungna att vänta upp till tio år efter ikraftträdandet av lagstiftningen om miljöskadefonden innan de med säkerhet känner till alla skador som de ansvarar för. Med beaktande av hur få ansökningar om ersättning som gjorts med stöd av miljöskadeförsäkringen är det inte sannolikt att nya skador längre framkommer fem år efter det att det föreslagna fondsystemet har börjat gälla.
En försäkring enligt lagen om miljöskadeförsäkring är en så kallad claims made-försäkring baserad på anspråk, vilket innebär att en förutsättning för att skadan ska ersättas är att anspråk på ersättning har framställts under försäkringsperioden. Detta framgår av den andra meningen i 5 § 1 mom. i lagen om miljöskadeförsäkring. Denna princip har dock lindrats i lagen om miljöskadeförsäkring eftersom försäkringsperiodens upphörande under lagens giltighetstid inte leder till att rätten till ersättning för en skada som inte har anmälts under försäkringsperioden går förlorad, oavsett om förorenaren har tecknat en ny försäkring hos samma försäkringsgivare eller inte. Enligt förarbetena till 5 § 1 mom. i lagen om miljöskadeförsäkring svarar den nya försäkringsgivaren eller de försäkringsbolag som är medlemmar i Miljöförsäkringscentralen för en skada som anmälts efter utgången av försäkringsperioden. Rätten till ersättning upphör på grundval av förfluten tid först om skadan inte har anmälts till försäkringsgivaren eller Miljöförsäkringscentralen inom den tidsfrist som anges i 17 § i lagen om miljöskadeförsäkring.
Den miljöskadefond som föreslås i lagförslaget tillämpas enligt den tidpunkt då skadan skett. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen i 37 § tillämpas på ersättning för miljöskada som orsakats av verksamhet som bedrivits före ikraftträdandet av lagen eller för kostnader för bekämpning och återställande som föranletts av föroreningar eller andra störningar som skadan medfört de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, även om skadan eller föroreningen av miljön eller någon annan störning framträder först efter ikraftträdandet. Då lagen om miljöskadeförsäkring upphävs när den föreslagna lagen om miljöskadefonden träder i kraft uppstår i praktiken en situation där den skadelidande efter den tidsfrist på tre år som avses i 17 § i lagen om miljöskadeförsäkring inte längre har möjlighet att få ersättning, eftersom försäkringsperioder enligt lagen om miljöskadeförsäkring inte längre beviljas och inget försäkringsbolag som försäkringsgivare eller Miljöförsäkringscentralen med stöd av 6 § har ansvar på grundval av försäkringen.
I 2 mom. föreskrivs det om en förlängd tidsfrist för att framställa ersättningsanspråk hos försäkringsgivaren eller Miljöförsäkringscentralen. Anspråk på ersättning ska framställas skriftligen hos försäkringsgivaren eller Miljöförsäkringscentralen inom fem år från det att den skadelidande har fått veta att ersättningen inte kan drivas in hos den ersättningsskyldige eller att det inte har kunnat utredas vem som är ersättningsskyldig. I vilket fall som helst ska ersättningsanspråk framställas senast inom fem år från ikraftträdandet av lagen om miljöskadefonden.
Ersättningsanspråk som har framställts inom den förlängda tidsfrist som anges i paragrafen anses ha framställts under miljöskadeförsäkringens sista försäkringsperiod. Enligt 5 § i lagen om miljöskadeförsäkring är försäkringsperioden ett kalenderår. För ett försäkringsfall som anmälts till miljöskadeförsäkringen under den sista försäkringsperioden och den förlängda tidsfrist som anges i paragrafen betalas ersättning till ett belopp av högst 6 miljoner euro. För två eller flera försäkringsfall betalas ersättning till ett belopp av högst 10 miljoner euro sammanlagt. Om det maximala ersättningsbeloppet alltså redan har betalats till den skadelidande under den sista försäkringsperioden före lagen om miljöskadeförsäkring upphävs kan ingen ersättning längre betalas till samma skadelidande under den förlängda anmälningstiden.
Ersättningsanspråk ska framställas hos Miljöförsäkringscentralen eller den försäkringsgivare som har beviljat miljöskadeförsäkringen inom fem år från ikraftträdandet av lagen om miljöskadefonden. Därefter är det inte längre möjligt att få försäkringsbaserad ersättning från försäkringsgivaren eller Miljöförsäkringscentralen.
Lagen om miljöskadeförsäkring täcker miljöskador som orsakas av verksamhet som bedrivits efter den 1 januari 1999. Åtminstone i teorin kan det alltså finnas miljöskador som ska ersättas med stöd av lagen om miljöskadeförsäkring, men som inte framträder före utgången av den tidsfrist på fem år som anges i 1 mom. För att det inte ska uppstå ett ansvarsvakuum under övergången från miljöförsäkringssystemet till miljöskadesystemet i situationer där skadan orsakats före miljöskadelagen träder i kraft, men den skadelidande har fått veta det först efter övergångsperioden, föreskrivs det i 3 mom. om miljöskadefondens ansvar efter utgången av den femåriga övergångsperioden. Anspråk på ersättning kan efter den förlängda tid för anmälan till försäkringsbolaget eller Miljöskadecentralen som avses i 2 mom. framställas hos miljöskadefonden. Anspråket på ersättning ska dock framställas hos miljöskadefonden senast inom tio år från ikraftträdandet av lagen om miljöskadefonden. Därefter är det inte längre möjligt att få försäkringsbaserad ersättning från miljöskadefonden. Det kan betraktas som mycket osannolikt att en sådan situation uppstår.
40 §. Övergångsbestämmelse om vissa energiproducerande anläggningar. I övergångsbestämmelsen föreskrivs det om när skyldigheten att betala miljöskadeavgift inträder för energiproducerande anläggningar med en bränsleeffekt på minst 1 men mindre än 5 megawatt. En del av de energiproducerande anläggningarna i den storleksklassen är redan nu miljötillstånds- eller registreringspliktiga. Majoriteten av de energiproducerande anläggningarna i den storleksklassen blir dock registrerings- eller miljötillståndspliktiga först från och med den 1 januari 2029. Detta baseras på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2193 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar. För att säkerställa en tydlig reglering föreskrivs det att skyldigheten att betala miljöskadeavgift inträder först från och med den 1 januari 2029 för alla energiproducerande anläggningar i den aktuella storleksklassen.
41 §. Övergångsbestämmelse om torvutvinning. I övergångsbestämmelsen föreskrivs det om en undantagsbestämmelse för torvutvinning, enligt vilken miljöskadeavgift av engångsnatur inte längre betalas för torvutvinning och därtill anknuten dikning när anmälan om verksamhetens upphörande har gjorts till den behöriga myndigheten före lagens ikraftträdande, men tillståndet ännu inte har löpt ut. Det handlar om tillstånd som fortfarande är giltiga, men endast när det gäller till exempel vattenbehandlingsbestämmelser, oavslutad eftervård eller handläggning av en ansökan som gäller eftervårdsfasen hos en myndighet, oftast regionförvaltningsverket.