7.1
7.1 Lagen om funktionshinderservice
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte. I paragrafen föreslås det bestämmelser om syftet med den nya lagen om funktionshinderservice som gäller särskild service inom socialvården för personer med funktionsnedsättning. Paragrafen om lagens syfte styr verkställigheten av lagen samt tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna om tjänsterna också i samband med enskilda beslut. Detta innebär t.ex. att lagens syfte alltid ska beaktas i servicens planerings- och beslutsprocess. Lagens syfte styr även valet av sättet att producera och tillhandahålla servicen. Till sina principer har bestämmelsen samma innehåll som 1 § i den gällande handikappservicelagen, men i bestämmelsen har också utvecklingen av regleringen av de grundläggande och mänskliga rättigheterna beaktats. I paragrafen om lagens syfte har de viktigaste principerna i grundlagen och FN:s funktionshinderkonvention som avses bli verkställda genom denna lag nedtecknats.
Rätten till oundgänglig omsorg och försörjning är tryggad genom 19 § 1 mom. i grundlagen. Det innebär bl.a. skapande av grundläggande förutsättningar för ett människovärdigt liv för alla. Det har ansetts att bestämmelsen tillskriver en direkt subjektiv rätt till oundgänglig omsorg. Enligt den regeringsproposition som ledde till reformen av de grundläggande rättigheterna tryggar särskilt rätten till akut sjukvård samt vissa stödåtgärder för omvårdnad av barn, äldre personer, personer med funktionsnedsättning och personer med utvecklingsstörning de grundläggande förutsättningarna för ett människovärdigt liv (RP 309/1993 rd). Enligt etablerad rättspraxis är självbestämmanderätten och delaktigheten väsentliga delar av ett människovärdigt liv. Detta är också utgångspunkten för den föreslagna lagen. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att själva besluta om sina egna angelägenheter och att på ett jämlikt sätt med andra delta i samhällelig verksamhet.
Syftet med 1 punkten är att framhäva i synnerhet skyldigheten att realisera de centrala principerna om jämlikhet och delaktighet i grundlagen och i internationella konventioner om mänskliga rättigheter både på ett allmänt plan och i livet för varje enskild person med funktionsnedsättning. Som medlemsstat i Förenta nationerna och Europeiska unionen har Finland förbundit sig att arbeta för ett samhälle som är öppet för alla. FN:s funktionshinderkonvention betonar den jämlika rätten för personer med funktionsnedsättning till fullt åtnjutande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom alla samhällsområden. Syftet med konventionen är att främja respekten för det inneboende värdet hos personer med funktionsnedsättning. Tillgänglighet är en av de genomgående principerna i avtalet. När det gäller barn är avsikten dessutom att genom lagen genomföra FN:s konvention om barnets rättigheter.
I 6 § i grundlagen finns en jämlikhetsklausul och ett förbud mot att utan godtagbart skäl särbehandla människor bl.a. på grund av funktionsnedsättning. Förbudet mot diskriminering omfattar förbud mot segregering, som inom socialservicen innebär att servicen för personer med funktionsnedsättning inte får leda till att personer med funktionsnedsättning isoleras från det övriga samhället och från andra människor.
Främjande av likabehandling är den bärande principen i den föreslagna lagen om funktionshinderservice och principen förutsätter att den individuella livssituationen och det individuella behovet av hjälp bedöms för varje person med funktionsnedsättning tillsammans med personen och med respekt för personens vilja och åsikter. Likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska granskas både i förhållande till personer utan funktionsnedsättning och i förhållande till andra personer med funktionsnedsättning.
Kravet på likabehandling och icke-diskriminering av personer med funktionsnedsättning ingår också i diskrimineringslagen. Myndigheterna ska vid beslutsfattandet och bedömningen av servicebehovet beakta t.ex. kraven i 5 § i diskrimineringslagen om skyldigheten att främja likabehandling, om positiv särbehandling enligt 9 § i den lagen samt skyldigheten enligt 15 § att göra rimliga anpassningar.
Huvudprincipen är att personer med funktionsnedsättning ska få service som en del av det allmänna servicesystemet på lika villkor som alla andra. Välfärdsområdet ska sörja för att servicen är tillgänglig, vid behov genom rimliga anpassningar, i enlighet med skyldigheterna enligt funktionshinderkonventionen, grundlagen och diskrimineringslagen. Bestämmelserna i 3 § i teckenspråkslagen förpliktar välfärdsområdet till att främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk.
Service enligt den föreslagna lagen kompletterar den allmänna socialservicen och tryggar den hjälp och det stöd som en person med funktionsnedsättning behöver i situationer där den allmänna servicen inte lär lämplig för personen med funktionsnedsättning. En förutsättning ska dessutom vara att den föreslagna särskilda servicen är nödvändig för att personens normala livsföring, delaktighet och jämlikhet ska förverkligas.
Också privata aktörer har sin roll i tryggandet av likabehandlingen. Till exempel i 15 § i diskrimineringslagen föreskrivs det om skyldighet för den som tillhandahåller varor eller tjänster att göra rimliga anpassningar.
Begreppen deltagande och delaktighet används ofta tillsammans så att de kompletterar varandra. Delaktighet är ett mer omfattande begrepp än deltagande. Med deltagande avses t.ex. att man är med på ett evenemang, men inte nödvändigtvis i rollen som en aktivt medverkande aktör. Deltagande är en absolut förutsättning för att delaktighet ska uppnås. Delaktighet avser att man är en aktiv aktör i sitt eget liv, i beslutsfattande och i betydelsefull social interaktion. För att delaktighet ska uppnås krävs det att socialservicen har tillräckliga resurser. På individnivå visar sig delaktigheten som personens egen upplevelse och som ömsesidig respekt och förtroende mellan medlemmarna i gemenskapen samt som möjlighet att påverka i gemenskapen. På samhällsnivå innebär delaktighet förverkligandet av möjligheter och rättigheter samt ömsesidighet mellan människorna. På politikens nivå avses med delaktighet sådana åtgärder som stärker människornas deltagande och delaktighet i samhället.
Delaktighet och deltagande i bedömningen av hjälp- och stödbehoven och i planeringen samt tillhandahållandet av service innebär rätt att aktivt medverka i planeringen och tillhandahållandet av service samt rätt att uttrycka sig själv och få sin röst hörd samt utöva påverkan i processen. Medbestämmande och delaktighet för en person med funktionsnedsättning ska stödjas enligt personens individuella behov på det sätt som hans eller hennes funktionsförmåga, ålder och livssituation förutsätter.
Genom service enligt förslaget förebyggs och undanröjs hinder som begränsar möjligheterna att uppnå likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning. Syftet är att i förhand och planerat undanröja och förebygga sådana hinder för likabehandling som personer med funktionsnedsättning stöter på. De hinder som personer med funktionsnedsättning möter på grund av sitt funktionshinder är sådana som personer utan funktionsnedsättning inte har. De hinder som personer med funktionsnedsättningar av olika slag möter kan också avvika till och med mycket från varandra. Den föreslagna särskilda servicen är sådan som andra inte behöver, men som är nödvändig för en person med funktionsnedsättning.
Med undanröjande av hinder avses t.ex. .tillgänglighet. I funktionshinderkonventionen avses i stor utsträckning tillgänglighet i anslutning till den egna omvärlden och närmiljön och tillgängligheten i fråga om tillgången till information. Allmän tillgänglighet för att trygga delaktigheten och deltagandet för personer med funktionsnedsättning räcker dock inte alltid, utan därutöver behövs särskild service i anslutning till de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning till följd av en begränsning i funktionsförmågan.
I 2 punkten anges som utgångspunkt för ordnandet av service att den ska stödja ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning och främja deras självbestämmanderätt. Lagens syfte är att stödja personer med funktionsnedsättning så, att de på bästa möjliga sätt kan utnyttja sina resurser, förmågor, färdigheter och kunskaper. Ett självständigt liv kan innebära ett liv där personen utför saker själv utan utomstående hjälp, stöd eller handledning. Ett självständigt liv kan också innebära ett liv där personen arbetar med hjälp av service i form av assistans eller stöd. De egna önskemålen hos och målen för en person med funktionsnedsättning ska i så stor utsträckning som möjligt styra verksamheten. Vid behov ska det ges stöd för att uttrycka dem.
Självbestämmanderätten utgör en del av Finlands system för de grundläggande rättigheterna som en del av rätten till personlig frihet, integritet och säkerhet. Den personliga friheten skyddar inte bara människans fysiska frihet utan också hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Personens självbestämmanderätt, dvs. rätt att bestämma över sig själv och sina handlingar, utgör grunden för utövningen av många andra rättigheter. Självbestämmanderätten hör också nära samman med skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen. Det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Även andra aktörer är skyldiga att respektera individens eller gruppens självbestämmanderätt. Självbestämmanderätten är en av de bärande principerna i artikel 3i funktionshinderkonventionen. Den förutsätter att den egna viljan och åsikterna hos en person med funktionsnedsättning utreds och beaktas under alla skeden i klientprocessen, även vid val av sättet att tillhandahålla servicen och uppföljning av servicens genomförande. I självbestämmanderätten ingår friheten att göra sina egna val. Delaktighet kan inte förverkligas utan självbestämmanderätt. I lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården finns det bestämmelser om självbestämmanderätt och hörande av personer i specialsituationer.
Enligt 3 punkten är syftet med lagen att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning tillräcklig service av god kvalitet enligt deras individuella behov och intressen. Begreppet service i förslaget omfattar i vid bemärkelse även ekonomiska stödåtgärder och andra stödåtgärder.
Socialvårdslagens viktigaste syften är att främja en jämlik tillgång till socialvård, att flytta tyngdpunkten inom socialvården till främjande av välfärden och tidigt stöd, stärka klientorienteringen och det övergripande tänkesättet i tillfredsställandet av klienternas behov samt att trygga tillgången till stöd i människornas egen omvärld och egna närmiljöer. Samma mål gäller också för den föreslagna lagen. Dessutom bör det beaktas att man genom funktionshinderservicen möter behov av hjälp och stöd på grund av en långvarig, ofta livslång eller flera decennier lång, nedsättning i funktionsförmågan till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Detta förutsätter i regel beständighet av tjänsterna, om inte det ligger i klientens intresse att ändra på dem. Servicens kontinuitet och personalens varaktighet är av speciellt stor vikt för en person med funktionsnedsättning när personen är helt beroende av den hjälp och stöd som han eller hon får och när personen inte kommunicerar via tal och det tar tid att hitta ett gemensamt interaktionssätt och förtroende.
I 4 § i socialvårdslagen anges det olika omständigheter till vilka hänsyn ska tas när klientens intresse bedöms. Bedömningen är att om de val som görs främjar de i paragrafen nämnda omständigheterna, kan det anses att också klientens intressen tillgodoses. Dessa omständigheter är t.ex. följande: klientens och hans eller hennes närståendes välfärd samt nära och fortlöpande människorelationer, stärkandet av klientens förmåga att klara sig självständigt och agera på eget initiativ, rätt och tillräckligt stöd vid rätt tidpunkt, möjlighet att delta i och påverka sina egna ärenden, beaktande av den språkliga, kulturella och religiösa bakgrunden, utbildning, arbetsliv samt annan verksamhet som främjar delaktighet, klientrelationens förtrolighet och samverkan med klienten. Enligt paragrafen ska särskild uppmärksamhet ägnas åt att tillgodose de klienters intressen som behöver särskilt stöd. Intresset för en person med funktionsnedsättning ska bedömas i förhållande till personens funktionsförmåga och livssituation samt förhållanden som helhet. Vid bedömning av vad som ligger i intresset för en person med funktionsnedsättning ska hänsyn även tas till personens egen syn på vilka alternativ och tillvägagångssätt som bäst stöder förverkligandet av hans eller hennes intresse.
Enligt 5 § i socialvårdslagen ska det vid bedömning av barnets intresse läggas särskild vikt vid att åtgärdsalternativen bäst tryggar en balanserad utveckling och välfärd för barnet, barnets möjlighet att få förståelse samt omsorg enligt ålder och utvecklingsfas, en trygg uppväxtmiljö och såväl fysisk som psykisk integritet samt barnets självständighetsprocess och växande till att känna ansvar.
Vid bedömningen av huruvida servicen är tillräcklig och lämplig ska det också beaktas att servicen till sitt innehåll motsvarar personens behov enligt ålder och livsskede. Exempelvis vid bedömning av tillräckligheten och lämpligheten av servicen för barn och unga ska de behov som hör samman med växandet, utvecklingen och självständighetsprocessen beaktas.
Förutsättningarna för beviljande av service enligt den föreslagna lagen ska utöver den allmänna bestämmelsen om tillämpningsområdet bestämmas särskilt i fråga om varje form av stöd. Vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen utreds personens individuella behov av hjälp och stöd som beror på en begränsning i funktionsförmågan och på omvärlden och livsmiljön. Utifrån dem planeras tillsammans med klienten en helhet av tjänster som till innehåll och omfattning motsvarar klientens individuella behov och stöder klientens starka sidor. Servicen genomförs på basis av en bedömning av servicebehovet som görs i samarbete med klienten och vid behov med hans eller hennes närstående. Vid bedömningen och utarbetandet av klientplanen ska dessutom utöver en yrkesutbildad person inom socialvården experter inom andra förvaltningsområden delta på det sätt som föreskrivs i 41 § i socialvårdslagen, som gäller sektorsövergripande samarbete.
Både den som anordnar och den som producerar servicen ska följa upp att servicens innehåll och kvalitet är förenliga med personens servicebehov. Om servicen inte tillhandahålls som planerat eller om det sker förändringar i personens behov av hjälp eller stöd, måste man reagera snabbt på detta. I den mån det är möjligt ska man i god tid förbereda sig inför olika förändringsskeden i livet, t.ex. skolstart inom eller avslutande av grundläggande utbildning, studiestart, övergång till arbetslivet och flytt från barndomshemmet. I synnerhet när en person med funktionsnedsättning är helt beroende av servicen ska man också bereda sig på problemsituationer och säkerställa att hjälpen och stödet fås utan avbrott.
Enligt 4 § i klientlagen har en klient rätt till socialvård av god kvalitet från den som lämnar socialvård. Klienten ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks och så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras. Då tjänsterna tillhandahålls och utvecklas ska särskild vikt fästas vid klienternas behov och önskemål. Tjänsterna bör vara klientorienterade, trygga och ändamålsenligt genomförda. Klientsäkerheten och tjänsternas kvalitet tryggas också genom att det sörjs för tjänsternas kontinuitet vid eventuella kriser och störningar.
Tjänstekvaliteten omfattar också ändamålsenliga, tillgängliga och trygga lokaler och övriga verksamhetsmiljöer. Enligt 30 § i socialvårdslagen ska de lokaler för socialservice som står till klienternas förfogande stödja klienternas sociala interaktion. Vid planeringen och användningen av lokaler ska klienternas individuella behov, tillgängligheten och skyddet för privatlivet samt datasäkerheten beaktas.
Lokalernas tillräcklighet och ändamålsenlighet bestäms alltid enligt den service som tillhandahålls i tjänsteenheten och med beaktande av klienternas behov. Lokalerna ska vara tillräckligt dimensionerade med beaktande av att boendet är individuellt anpassat och med hänsyn till privatlivet, säkerheten, kvaliteten, det att lokalerna utnyttjas flexibelt samt personalens arbete.
Också det att personalen är tillräcklig och kunnig samt personalstrukturen är den del av tjänstekvaliteten. För tillhandahållandet av tjänsterna ska det finnas den personal som verksamhetens art och omfattning förutsätter. Det ska finnas tillräckligt med personal med beaktande av antalet klienter och deras individuella behov av hjälp, stöd och service, samt med beaktande av ändringar i behoven. Kraven på personal bestäms enligt de tjänster som tillhandahålls vid en verksamhetsenhet, klienternas behov och verksamheten vid enheten, dock så att det vid behov ska finnas ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården vid verksamhetsenheten under alla tider på dygnet.
Utöver personalantalet ska uppmärksamhet fästas vid personalens kompetens för att de individuella behov av hjälp och stöd som personer med funktionsnedsättning har ska kunna tillgodoses på det sätt som behoven förutsätter. Bestämmelser om personalen finns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994).
Med tanke på funktionshinderservicens kvalitet är det av väsentlig betydelse hur servicen uppfyller lagens syfte. Klientens individuella behov, önskemål och preferenser ska styra ordnandet och det praktiska genomförandet av servicen. Service av god kvalitet anpassas enligt de önskemål som personen med funktionsnedsättning har och möjliggör deltagande vid olika tidpunkter och i olika livssituationer. Självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning tillgodoses genom service av god kvalitet. En person med funktionsnedsättning ska till exempel kunna välja var hon eller han använder sådan service som beviljats för fritiden. Till servicekvaliteten hör också att servicen tillhandahålls på ett säkert sätt. Stöd för boendet ska tillhandahållas med respekt för privatlivet och hemfriden för personer med funktionsnedsättning. Servicen ska vara pålitlig så att personen med funktionsnedsättning alltid får den hjälp som han eller hon nödvändigt behöver.
När det gäller service för barn och unga med funktionsnedsättning innebär kvalitet dessutom rätt till en trygg uppväxtmiljö, till en harmonisk och mångsidig utveckling och till boende med den egna familjen. Servicen ska främja delaktighet, självständigt liv och självbestämmanderätt enligt åldern och utvecklingsnivån för barnet eller den unga personen med funktionsnedsättning. Med barn avses i enlighet med 3 § 4 punkten i socialvårdslagen den som är under 18 år och med ung person i enlighet med 3 § 5 punkten i den lagen den som är 18–24 år.
Vid bedömningen av tillräckligheten och kvaliteten hos service för barn ska kraven enligt de allmänna principerna i artikel 5, 6 och 30 i konventionen om barnets rättigheter samt de allmänna principerna i artikel 3, principerna om flickor med funktionsnedsättning i artikel 6 och principerna om barn med funktionsnedsättning i artikel 7 i FN:s funktionshinderkonvention särskilt beaktas. Service i rätt tid och av rätt slag skapar en grund för välmående för barnet och en möjlighet till likabehandling. Genom att prioritera barnets bästa och beakta barnets åsikt på det sätt som hans eller hennes ålder och utvecklingsfas förutsätter i beslut som gäller ett barn med funktionsnedsättning konkretiseras funktionshinderkonventionen i praktiken.
Enligt artikel 23 i konventionen om barnets rättigheter ska ett barn med funktionsnedsättning få åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. Artikel 30 i funktionsnedsättningskonventionen förutsätter att konventionsstaterna vidtar alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning har lika möjligheter som andra barn att delta i lek, rekreation, fritidsverksamhet och idrott, däribland inom utbildningssystemet.
2 §. Lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. Liksom den nuvarande handikappservicelagen och specialomsorgslagen är den föreslagna lagen en sekundär speciallag. Bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för tillämpningen av lagen föreslås i denna paragraf. Dessutom ska det separat bedömas om förutsättningarna för beviljande av den service som personen ansöker om uppfylls enligt den föreslagna lagen.
Endast personer med svår funktionsnedsättning har omfattats av de subjektiva rättigheterna enligt den gällande handikappservicelagen. Svår funktionsnedsättning definieras separat för varje serviceform i paragrafen om service. I specialomsorgslagen förutsätts inte svår funktionsnedsättning, utan det individuella behovet av hjälp och stöd har varit avgörande. Eftersom enbart diagnosen eller funktionsnedsättningens svårighetsgrad inte berättar något om den nedsatta funktionsförmågan till följd av funktionsnedsättningen eller om behovet av hjälp och stöd, är utgångspunkten för den föreslagna lagen vid fastställandet av rätten att få service för en person med funktionsnedsättning personens individuella behov av hjälp och stöd.
Personens servicebehov bedöms alltid individuellt och beslutet om vilken lag som ska tillämpas fattas utifrån en helhetsbedömning. Avsikten är inte att någon enskild orsak, såsom det att funktionshinderservicen är avgiftsfri, på ett avgörande sätt ska påverka bedömningen av huruvida service enligt andra lagar är lämplig.
Förteckningen på 4 punkter i 1 mom. definierar de personer med funktionsnedsättning på vilka den föreslagna lagen ska tillämpas. För att denna lag ska kunna tillämpas på en person med funktionsnedsättning ska personen uppfylla alla de förutsättningar som nämns i 1–4 punkten i detta moment.
Begreppet person med funktionsnedsättning, som används i lagförslaget, avser alltid en person som uppfyller de förutsättningar för tillämpning av lagen som anges i denna bestämmelse. Dessa saker har inte skrivits in separat i varje paragraf som gäller tjänster.
I lagförslaget har begreppet person med funktionsnedsättning använts för att beskriva de personer med funktionsnedsättning som kan få service med stöd av lagen. FN:s funktionsrättskonvention anger inte genom vilken nationell lag tjänster ska beviljas de personer med funktionsnedsättning som definieras i konventionen. Begreppet person med funktionsnedsättning enligt lagförslaget står således inte i strid med definitionen av person med funktionsnedsättning i FN:s funktionsrättskonvention.
Med definitionen i 1 punkten betonas det att det är fråga om en ny lag som ska tillämpas på personer med olika slags funktionsnedsättningar och olika slags begränsningar i funktionsförmågan. I bestämmelsen nämns därför uttryckligen fysisk, kognitiv, psykisk, social eller sensorisk begränsning i funktionsförmågan. Rätten att få service ska inte längre basera sig på en diagnos, utan på nedsatt funktionsförmåga till följd av en funktionsnedsättning och den begräsning i funktionsförmågan som funktionsnedsättningen orsakar tillsammans med olika hinder i samhället, samt på det behov av hjälp och stöd som det medför.
Med stöd av den föreslagna lagen ska service i princip ordnas för samma målgrupp som med stöd av handikappservicelagen och specialomsorgslagen. I fråga om alla begräsningar i funktionsförmågan gäller det att jämlikt bedöma det individuella behovet av hjälp, stöd och omsorg, den allmänna servicens lämplighet och rätten att få service med stöd av denna lag. Avsikten är att det i fortsättningen inte ska finnas personer inte får service med stöd av någon lag. Exempelvis ska stödbehovet hos personer med autismspektrumtillstånd och personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bedömas individuellt på samma grunder som i fråga om andra.
För att skapa en servicehelhet som motsvarar klientens behov behövs det ofta gott samarbete mellan olika aktörer. I allmänhet är det inte fråga om att en person endast behöver tjänster enligt socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen eller t.ex. lagen om småbarnspedagogik eller lagen om grundläggande utbildning, eller funktionshinderservice, utan det finns i allmänhet behov av både allmän service och funktionshinderservice. Den allmänna servicen ska ordnas så att personer med funktionsnedsättning kan använda dem. Den allmänna servicen kompletteras med funktionshinderservice enligt det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning.
Långvarig eller bestående begränsning i funktionsförmågan
Syftet med funktionshinderservicen är att kompensera långvariga eller bestående begränsningar i funktionsförmågan på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom.
Långvarigheten hos den begränsning i funktionsförmågan som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom ska bedömas individuellt på samma sätt som i nuläget. Som långvarig betraktas en begränsning i funktionsförmågan som varar i minst ett år. Tidsangivelsen är dock inte absolut, utan bedömningen av nedsättningen av funktionsförmågan ska alltid göras individuellt utifrån en helhetsbedömning av personens situation.
Den bestående funktionsnedsättningen understryker att en person som insjuknar i en snabbt framskridande obotlig sjukdom (t.ex. ALS, multipel skleros) utan dröjsmål ska få den servicepersonen behöver på grund av den begränsning i funktionsförmågan som sjukdomen orsakar. Även detta motsvarar nuvarande praxis.
En tillfälligt nedsatt funktionsförmåga t.ex. efter en operation berättigar inte till service enligt den föreslagna lagen.
I 2 punkten beskrivs den sociala modell för personer med funktionsnedsättning som detta lagförslag grundar sig på. Utgångspunkten är densamma som i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En persons möjlighet att på lika villkor delta i samhället beror förutom på funktionsnedsättningen eller sjukdomen också på de samhälleliga hindren. Dessa hinder kan vara fysiska hinder, tillgänglighetshinder eller attitydhinder. Därför ska behovet av hjälp och stöd alltid bedömas i förhållande till omvärlden och närmiljön och den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning. Personens funktionsnedsättning berättar inte ensam något om behovet av hjälp och stöd.
Funktionsförmågan hos en person med funktionsnedsättning kan variera av många olika orsaker. Funktionsförmågan påverkas till exempel av livssituationen för en person med funktionsnedsättning, tillgängligheten i omgivningen och tillgången till information. Det kan också ha betydelse om det är fråga om en bekant eller främmande situation eller omvärld eller närmiljö för personen med funktionsnedsättning.
Funktionshinderservice och tjänster för äldre
Momentets 3 punkt definierar lagens tillämpningsområde så att lagen förblir en speciallag med starka rättigheter för personer med funktionsnedsättning och inte utvidgas till att gälla hela befolkningen när den åldras. Motsvarande skrivning finns endast i paragrafen om personlig assistans i den gällande handikappservicelagen.
De äldre åldersklasserna är redan nu så stora att det är omöjligt att tillgodose deras behov med funktionshinderservice. Behovet av tjänster ökar ytterligare i och med att befolkningen åldras. För att även äldre personer bättre ska kunna få service som motsvarar deras behov har servicen för äldre reformerats stegvis, så som beskrivs i avsnittet om nuläget. För att det ska vara möjligt att bevara mängden service och dess kvalitet samt att vidareutveckla servicen för äldre personer är det nödvändigt att det ska kunna tas ut en klientavgift för servicen. Eftersom största delen av äldre personer i allmänhet använder servicen endast under de senare åren av sitt liv, påverkar klientavgifterna inte deras liv på samma sätt som de skulle göra om man inom funktionshinderservicen började ta ut avgifter för annat än uppehälle. Personer med funktionsnedsättning använder ofta servicen under hela sitt liv, i vilket fall som helst i allmänhet i flera år och årtionden. Därför är det motiverat och berättigat att tjänsterna är avgiftsfria.
De äldsta åldersklassernas storlek och sjukfrekvens
Statistikcentralens statistik och befolkningsprognoser beskriver de äldsta åldersklassernas storlek och tillväxt fram till 2040. Prognoserna för 2040 har skrivits inom parentes efter siffrorna för 2021. År 2021 fanns det 703 342 (603 269) personer i åldersgruppen 65–74 år, 419 062 (563 932) personer i åldersgruppen 75–84 år och 157 873 (340 640) personer i åldersgruppen 85 år och äldre. När de två äldsta åldersklasserna slås samman, väntas det finnas 904 572 personer över 74 år i Finland år 2040. (Statistikcentralen, den 28 april 2022)
När de yngre åldersklasserna samtidigt minskar något, är motsvarande siffror för den demografiska försörjningskvoten 62,5 år 2021 och 67,3 år 2040. (Statistikcentralen, stat.fi den 28 april 2022)
Utöver att det finns många äldre personer inverkar åldrandet på ett väsentligt sätt på förekomsten av sjukdomar. Utöver detta åldras varje persons kropp också utan några särskilda sjukdomar.
Även om utgångspunkten för detta lagförslag är att funktionshinderservice inte beviljas utifrån en diagnos, utan utifrån ett individuellt behov av hjälp och stöd, ska dock vid bedömningen av om servicen ska för en äldre person ordnas som allmän tjänst enligt socialvårdslagen eller som särskild service enligt lagen om funktionshinderservice beaktas den sjukdom eller funktionsnedsättning som ligger till grund för servicebehovet.
I God medicinsk praxis-rekommendationen har det samlats material som baserar sig på både nationell och internationell forskning om hur åldrande påverkar förekomsten av sjukdomar. Rekommendationerna är oberoende nationella vårdrekommendationer som baserar sig på forskningsrön. Följande uppgifter baserar sig på material som samlats in från dessa rekommendationer, om inte något annat anges nedan. (kaypahoito.fi, den 28 april 2022)
Undersökningar visar tydligt på sådana sjukdomar vars förekomst t.o.m. mångdubblas i de högsta åldersklasserna. Detta innebär också ett avsevärt större servicebehov, som därför måste tillgodoses med de allmänna tjänsterna.
Ändringar som hänför sig till åldrandet sker i vävnader, vars struktur och funktion börjar stegvis bli sämre på grund av ändringar på cellnivå. Förändringar som väsentligt påverkar funktionsförmågan sker i hjärta och blodkärl, i stödorganen och rörelseorganen, i styrka och spänstighet. Till exempel börjar efter 30 års ålder den maximala syreförbrukningen som väsentligt inverkar på uthålligheten försvagas. I fortsättningen försvagas den med cirka 5–22 % i tioårscykler.
Människan förlorar 30–50 % av muskelmassan och kraften mellan 30 och 80 års ålder (muskelförtvining, dvs. sarkopeni). Muskelvävnad ersätts så småningom med fettvävnad och bindväv.
Balansen försämras med åldern av många olika orsaker. Med stigande ålder leder stelnader i leder, förkortningar av senor, försvagning av spänsten i vävnaderna och muskelförtvining till att rörligheten och vigheten försämras.
Typiska förändringar i sinnena är försvagad syn, hörsel samt lukt- och smaksinne. Ändringarna i hörseln gäller mest en försämring av hörandet av höga ljud.
I Finland, liksom i andra länder med hög levnadsstandard i Västeuropa och Nordamerika, är det främst äldre personer som har synskador, eftersom största delen av de sjukdomar som leder till synskada utvecklas först hos äldre personer. Medelåldern för registrerade synskadade (medianen) är 79 år. Medelåldern för nya registrerade år 2020 var 84 år. (https://www.nkl.fi/fi/nakovammarekisterin-vuosikirja)
Var tredje person över 65 år uppger att de lider av minnessymptom. I Finland finns det t.o.m. 200 000 personer vars kognitiva funktion, dvs. behandling av information, är lindrigt försvagad, 100 000 personer som lider av lindrig demens och 93 000 personer som lider av minst medelsvår demens. I Finland insjuknar årligen cirka 14 500 personer i minnessjukdom. Alzheimer är orsaken till progressiva minnessymptom och demens åtminstone i 70 % av fallen. Den förekommer hos över en tredjedel av dem som är över 85 år. Vid olika minnessjukdomar förekommer det beteendesymtom i något skede hos 90 % av patienterna. Bland personer i arbetsför ålder har sammanlagt cirka 7 000 personer minnessjukdomar.
Artros är världens vanligaste ledsjukdom. Enligt den finländska undersökningen Hälsa 2000 förekommer nästan ingen klinisk knäledsartros hos personer under 45 år, men i gruppen 75–84 år har 15.6 % av männen och 32.1 % av kvinnorna knäledsartros. Klinisk höftledsartros påträffas nästan inte alls bland personer under 45 år, i gruppen 75–84-åringar har 20.4 % höftledsbrott.
Förekomsten av hjärtinsufficiens hos hela befolkningen är 1–2 %. Förekomsten ökar kraftigt med åldern: cirka 10 % av 70-åringarna har hjärtinsufficiens. För närvarande är drygt hälften av dem som insjuknat i ett anfall av kranskärlssjukdoms över 75 år.
En kvinna förlorar under sitt liv 50 % av den spongiösa benmassan och 30 % av benmassan i rörbenen. Motsvarande mängder för män är 30 % respektive 20 %. Uppskattningsvis ca 43,9 % av dem som är över 65 år har en minskad bentäthet (osteopeni eller osteoporos). I Finland sker det varje år uppskattningsvis 30 000–40 000 frakturer där en delorsak är benskörhet. Förekomsten av frakturer ökar exponentiellt i och med åldrandet.
I Finland är ca 31 % av männen och 44 % av kvinnorna i åldern 18–64 år och 77 % av männen och 79 % av kvinnorna i åldern 65–85 år multisjuka.
Efter 40 års ålder är risken för ventrombos 2–3 gånger större per varje därpå följande 10 levnadsår, men tromboser kan förekomma vid vilken ålder som helst i samband med andra riskfaktorer.
Den rättsliga och faktiska betydelsen av definitionen av lagens tillämpningsområde
Den nuvarande handikappservicelagen är en speciallag vars syfte sedan den stiftades har varit att främja jämlikheten för personer med funktionsnedsättning och deras möjligheter till ett jämbördigt liv med andra medborgare (RP 219/1986 rd). Den service som avses i lagen har till stor del tryggats som subjektiva rättigheter för personer med svår funktionsnedsättning. Därför har tillgången till tjänster och därmed också rätten för personer med funktionsnedsättning att leva i samhället och göra likadana val som andra människor inte varit beroende av den rådande ekonomiska situationen eller det anslag som reserverats för tjänsterna.
Specialomsorgslagen har tillämpats endast på personer som på grund av medfödd eller i utvecklingsåldern erhållen sjukdom eller funktionsnedsättning hämmats eller störts i sin utveckling eller sina psykiska funktioner. Därför har frågan om åldrande inte behövt dryftas vid tillämpningen av specialomsorgslagen.
Att handikappservicen bygger på starka subjektiva rättigheter har inneburit att tjänster enligt handikappservicelagen har beviljats en begränsad befolkningsgrupp, det vill säga de personer med funktionsnedsättning vars självständiga liv och jämlika möjligheter har förverkligats endast med stöd av tillräckliga särskilda tjänster.
Eftersom åldrandet berör hela befolkningen har man strävat efter att tillgodose de behov av hjälp och stöd som orsakas av nedsatt funktionsförmåga till följd av åldrande genom allmänna tjänster. Inom socialvården har tjänster för äldre i huvudsak ordnats med stöd av socialvårdslagen, även om äldre personers hjälpbehov också delvis har tillgodosetts genom service och stöd enligt handikappservicelagen. Antalet personer över 65 år som får personlig assistans har ökat särskilt snabbt. Från 2016 till 2020 var ökningen 51,3 %, även om personlig assistans är den enda servicen där det direkt i lagen skrivits in en begränsning av tillämpningsområdet i anslutning till nedsatt funktionsförmåga till följd av åldrande. När det gäller antalet klienter som bor i serviceboende för personer med svår funktionsnedsättning är andelen personer över 65 år fortfarande rätt låg, men antalet ökade med 24,2 procent från 2016 till 2020.
Högsta förvaltningsdomstolen t.ex. har i sitt avgörande HFD 2016:28 konstaterat att avsikten när lagen stiftades var att begränsa boendeservice enligt handikappservicelagen till en snäv krets. Det har inte varit meningen att boendeservice med stöd av handikappservicelagen ska ordnas för ett stort antal sådana äldre personer vars behov av vård och omsorg vanligen ordnats i kommunerna genom institutionsvård i ålderdomshem och numera allmänt också genom resurserat boende enligt socialvårdslagen. I fallet ansågs en person född 1922 inte vara en sådan person med svår funktionsnedsättning som kommunen skulle ordna serviceboende för med stöd av handikappservicelagen. Personens servicebehov berodde inte på en funktionsnedsättning eller sjukdom på det sätt som avses i 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 11 § i handikappserviceförordningen, utan A:s funktionsförmåga hade under årens lopp småningom försvagats i och med hög ålder.
Den ökade användningen av handikappservice bland äldre personer anknyter delvis till de olika avgiftsgrunderna för funktionshinderservice och för sådana tjänster enligt socialvårdslagen som äldre personer i allmänhet använder. Handikappservice är i huvudsak avgiftsfri, medan det för hemvård, gemenskapsboende och serviceboende med heldygnsomsorg enligt socialvårdslagen tas ut en inkomstbunden avgift. Skillnaderna i avgifter har ökat ansökningarna om handikappservice också i sådana situationer där klientens behov i huvudsak anknyter till tillgång till vård och omsorg, som kunde tillgodoses med tjänster som uttryckligen är avsedda för äldre personer. Sådana personer vars funktionsförmåga försvagas och vars servicebehov till följd av det uppkommer först i hög ålder, har i allmänhet en bättre ekonomisk situation än personer som fått en funktionsnedsättning tidigare i livet. Därför kränker avgifterna inte som grupp den äldre befolkningens jämlikhet i förhållande till personer med funktionsnedsättning.
Både äldre personer och personer med funktionsnedsättning har rätt att vid behov med stöd av klientavgiftslagen ansöka om efterskänkande eller nedsättning av avgift. Klienten ska informeras om denna rättighet före den första servicehändelsen eller i samband med den. Detta minskar de negativa konsekvenserna av klientavgifterna.
I reformen av handikappservicelagen har utgångspunkten varit att lagen om funktionshinderservice fortfarande tydligt ska vara en speciallag och att service som ordnas med stöd av den ska vara särskild service, varvid man kan hålla fast vid servicens karaktär av subjektiva rättigheter som förpliktar välfärdsområdet. Detta är en nödvändig förutsättning för att lagens syfte ska uppnås. Personer med funktionsnedsättning behöver ofta service i åratal eller under hela sitt liv.
Reformen av socialvårdslagen och äldreomsorgslagen stöder särskilt äldre personers möjligheter att bättre än tidigare få behovsanpassade tjänster. Avsikten är att ordna tjänster för äldre i enlighet med socialvårdslagen bl.a. med hjälp av hemvård, stödtjänster och olika boendetjänster.
Avsikten är att personer med funktionsnedsättning som tidigare har fått funktionshinderservice också ska få servicen när de blir äldre, när behovet av hjälp, stöd och omsorg beror på deras tidigare funktionsnedsättning och det inte klart är fråga om en ny funktionsnedsättning eller sjukdom som börjar i hög ålder och som vanligen förekommer hos äldre. Även om det är fråga om en ny funktionsnedsättning eller sjukdom som börjat i hög ålder ska man dock beakta att helheten fungerar med tanke på servicen för personen med funktionsnedsättning och att funktionsförmågan för personen med funktionsnedsättning på grund av funktionsnedsättningen kan försämras snabbare än normalt när han eller hon åldras.
Syftet med lagen om funktionshinderservice är att uppnå målen i grundlagen och FN:s funktionsrättskonvention att främja självbestämmanderätten och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning samt faktisk jämlikhet i livet och samhället för personer med funktionsnedsättning. För att detta ska realiseras ska man genom lag trygga tillräckliga tjänster enligt de individuella behoven hos personer med funktionsnedsättning som subjektiva rättigheter. Service och stöd enligt lagen om funktionshinderservice innebär sådan positiv särbehandling som främjar likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning. Det finns således ett sådant godtagbart skäl för avgränsningen av tillämpningsområdet som förutsätts i grundlagen.
Nödvändigheten hos service enligt den föreslagna lagen
Momentets 4 punkt hänför sig till 2 mom. i denna paragraf, där det föreskrivs om att lagen är sekundär i förhållande till de allmänna lagarna. Kravet på nödvändighet uppfylls om en person med funktionsnedsättning inte med stöd av socialvårdslagen eller andra allmänna lagar får sådan service som motsvarar hans eller hennes individuella behov och som är nödvändig för att leva ett självständigt liv, vara delaktig och uppnå likabehandling.
Vid bedömningen av nödvändigheten ska man beakta de begränsningar, hinder och behov av hjälp eller stöd som funktionsnedsättningen eller sjukdomen medför individuellt och vilken service det då behövs för att funktionen ska kunna utföras. Bland annat personens ålder, livssituation, familjeförhållanden, boendeförhållanden samt omvärld och närmiljö ska påverka bedömningen av hjälpens och stödets nödvändighet. Hjälp eller stöd är nödvändig, om personen inte utan den kan klara av den aktuella funktionen. Hjälp eller stöd ska bedömas vara nödvändig också om personens hälsa eller säkerhet skulle äventyras utan hjälp eller stöd.
Nödvändigt behov av hjälp eller stöd kan också framträda i en situation där en person med funktionsnedsättning behöver flera social- och hälsotjänster för att en helhet av service enligt personens behov ska förverkligas. Nödvändigt behov av hjälp eller stöd kan också vara stort, ofta dygnet runt, i sådana situationer där en person fortlöpande behöver en annan persons hjälp för att hans eller hennes säkerhet ska vara garanterad, t.ex. på grund av andningssvikt eller avsaknad av förmåga att uppfatta fara.
Nödvändigt behov av hjälp eller stöd förutsätter dock inte krävande eller sektorsövergripande service. Med stöd av den föreslagna lagen ska en person ha rätt att få service också när han eller hon på grund av sin begränsning i funktionsförmågan nödvändigt behöver hjälp eller stöd i sådana situationer, ärenden eller omvärldar och närmiljöer som hör till normal livsföring, även om han eller hon i någon annan situation skulle klara sig självständigt utan hjälp. Också ett sådant behov av hjälp och stöd som försvårar personens möjligheter att klara sig i oförutsedda, oplanerade eller nya situationer, kan vara nödvändigt.
Tjänster för barn och unga
Den föreslagna särskilda servicen tryggar lika delaktighet och lika deltagande i samhällets olika funktioner i olika livsskeden. Barns och unga personers behov i fråga om förverkligandet av likabehandling är olika än för befolkningen i arbetsför ålder eller den äldre befolkningen. Jämförelsen i fråga om att ordna nödvändiga och lämpliga tjänster för att likabehandling ska förverkligas, ska alltså göras i förhållande till personer utan funktionsnedsättning som hör till samma åldersgrupp och som är i en motsvarande livssituation.
Exempelvis att ägna sig åt lek, hobbyverksamhet, att knyta och upprätthålla sociala kontakter och att delta i familjens vardag eller i småbarnspedagogik och grundläggande utbildning hör till normal livsföring för barn. Stöd enligt lagstiftningen om småbarnspedagogik och grundläggande utbildning ska vara primärt i förhållande till service enligt den föreslagna lagen. Den funktionshinderservice som ett barn får innebär dock att barnet har möjlighet att göra samma saker som andra jämnåriga barn utan funktionsnedsättning gör. Barn med funktionsnedsättning ska ha rätt till service enligt den föreslagna lagen också när servicen är en förutsättning för att barnet utan sina föräldrar eller andra familjemedlemmar och i enlighet med sin ålder ska kunna delta i aktiviteter som andra jämnåriga vanligen ägnar sig åt på egen hand eller tillsammans med andra barn.
Service enligt den föreslagna lagen ska ordnas för personen med funktionsnedsättning själv. Ett undantag är träning, som även familjemedlemmar har rätt att få som en del av den egna träningen för personen med funktionsnedsättning. Kortvarig omsorg är avsedd för personen med funktionsnedsättning, men dess syfte är att stödja hela familjen och dem som är vårdansvariga.
Familjemedlemmar till barn med funktionsnedsättning kan också få service enligt 3 kap. i socialvårdslagen. Familjearbete enligt 18 §, hemservice enligt 18 a § och hemvård enligt 19 a § i den lagen är exempel på de viktigaste formerna av service för att stödja familjen och barnet. Om behovet av hjälp eller stöd är barnskyddsrelaterat och inte orsakas av en begränsning i funktionsförmågan som beror på barnets funktionsnedsättning eller sjukdom, har ett barn med funktionsnedsättning och barnets familj rätt att utöver vad som föreskrivs i socialvårdslagen i första hand få stöd inom barnskyddet för att stödja föräldraskapet och främja och trygga barnets uppväxt och utveckling. Utöver den service som ordnas med stöd av de allmänna lagarna ska behövlig funktionshinderservice beviljas så att den service som beviljas med stöd av olika lagar bildar en fungerande helhet som stöder hela familjen och är förenlig med barnets bästa.
Enligt 2 mom. är det fråga om en sekundär lag om särskild service, med stöd av vilken service ska beviljas en person med funktionsnedsättning endast om personen inte med stöd av socialvårdslagen eller någon annan lag får sådan service enligt sitt individuella behov som är lämplig och som behövs för en normal livsföring.
När det gäller socialvårdens tjänster är den primärt tillämpliga allmänna lagen socialvårdslagen, där det finns omfattande bestämmelser om tjänster som ordnas för att svara på klientens olika behov. Allmänna lagar och speciallagar kan också tillämpas parallellt. En persons servicehelhet kan bestå av till exempel stöd för närståendevård och stöd för rörligheten enligt den föreslagna lagen. En familj ska kunna få hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och dessutom träning för att lära sig kommunikationsfärdigheter enligt den föreslagna lagen.
Såsom sådan lagstiftning som kompletterar socialvårdslagen och annan lagstiftning om socialvården ska särskilt beaktas äldreomsorgslagen, som bl.a. innehåller bestämmelser om beaktande av äldre personers behov vid utredning av servicebehovet, i fråga om servicens kvalitet och vid genomförandet av servicen. Andra lagar som ska beaktas vid valet av lag är bl.a. hälso- och sjukvårdslagen, lagen om småbarnspedagogik och lagen om grundläggande utbildning.
Lämpligheten hos tjänster enligt andra lagar ska bedömas i synnerhet i förhållande till den föreslagna lagens syfte. Därtill ska bestämmelsen i 22 § i grundlagen om att det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses beaktas. När det är fråga om en person med funktionsnedsättning på vilken den föreslagna lagen ska tillämpas och som också uppfyller villkoren för att få service, ska servicen beviljas som service enligt denna lag och vid behov kompletteras med annan service.
Särskild service enligt den föreslagna lagen ordnas för personer med funktionsnedsättning. Syftet är att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning nödvändig hjälp eller stöd i situationer som hör till normal livsföring.
Personens servicebehov ska alltid bedömas individuellt och beslutet om vilken lag som ska tillämpas ska fattas utifrån en helhetsbedömning. Avsikten är inte att någon enskild orsak, såsom det att funktionshinderservicen är avgiftsfri, på ett avgörande sätt ska påverka bedömningen av huruvida service enligt andra lagar är lämplig.
Normal livsföring
I bestämmelsen förutsätts behov av hjälp eller stöd i normal livsföring. Bestämmelsens innehåll ska bedömas i förhållande till paragrafen om lagens syfte. De värderingar och funktionssätt som godkänts i samhället ska tillsammans med målet att uppnå likabehandling, självbestämmanderätt och delaktighet fastställa innehållet i normal livsföring. Begreppet normal livsföring ska bedömas omfattande så att det täcker människors olika livssituationer och individuella behov, och så att servicebesluten motsvarar lagens syfte.
Att fatta beslut som rör det egna livet och att vara delaktig i samhället på lika villkor är en väsentlig del av de funktioner som hör till normal livsföring. Funktioner som hör till normal livsföring är t.ex. att ta hand om sig själv, familjen och hemmet, att röra sig, studera, arbeta, på annat sätt medverka i samhället, interaktion med andra människor samt att ha ett socialt liv, att tillbringa fritid och fira semester.
De funktioner som hör till normal livsföring ska jämföras med funktionerna för personer utan funktionsnedsättning som är i samma åldersgrupp och i en liknande livssituation. Välfärdsområdet är inte skyldigt att ordna service enligt den föreslagna lagen om situationen avviker avsevärt från jämförelsegruppens nivå och om de kostnader som servicen medför inte med beaktande av verksamhetens syfte, dess betydelse för personen med funktionsnedsättning och en helhetsbedömning av situationen är skäliga. Som exempel på sådana situationer kan nämnas ofta återkommande eller ovanligt långa och dyra utlandsresor och den service som behövs i samband med dem eller någon annan liknande situation som skiljer sig avsevärt från vad som enligt en generell bedömning ingår i normal livsföring.
Vid bedömningen ska dock alltid också beaktas den individuella livssituationen för personen med funktionsnedsättning och det som i det enskilda fallet är normal livsföring för personen.
I 3 mom. föreslås en informativ hänvisningsbestämmelse om ansvaret för att ordna tjänster.
3 §. Stödjande av delaktigheten för personer med funktionsnedsättning i klientprocessen. Paragrafen innehåller informativa hänvisningar till de viktigaste lagarna som ska tillämpas tillsammans med detta lagförslag. Syftet med hänvisningarna är att vägleda den som tillämpar lagen beträffande vilka olika bestämmelser som ska beaktas vid stödjandet av delaktigheten för personer med funktionsnedsättning.
Bestämmelserna om tillhandahållande av socialservice i 4 kap. i socialvårdslagen ska alltid tillämpas också på personer med funktionsnedsättning. Med bestämmelserna i denna paragraf, som särskilt gäller stödjandet av delaktigheten för personer med funktionsnedsättning, understryks vid sidan om socialvårdslagens bestämmelser som gäller alla klienter inom socialvården, vikten i att personen med funktionsnedsättning medverkar i och har äkta möjlighet att påverka bedömningen av sitt servicebehov samt definitionen av vilka tjänster som är lämpliga för honom eller henne och av sättet att tillhandahålla dessa. Utgångspunkten för bedömningen av servicebehovet och hela klientprocessen är att processerna genomförs tillsammans med personen med funktionsnedsättning. Därtill föreskrivs det i paragrafen om andra sådana saker vars genomförande det ska sörjas för, så att personer med funktionsnedsättning ska ha faktiska möjligheter till att bli hörda, till medbestämmande och till delaktighet i klientprocessens alla skeden.
En förtrolig relation och god växelverkan mellan den som använder servicen och tjänsteanordnaren spelar en central roll för en lyckad klientprocess. För att servicen i praktiken ska kunna tillhandahållas på ett verkningsfullt sätt som respekterar personens egna val, ska han eller hon kunna vara delaktig, med andra ord delta i och påverka också processen för tillhandahållande av servicen samt utvärderingen och bedömningen av servicen. Den som ordnar servicen ska följa upp och bedöma om servicen motsvarar vad som har avtalats om servicen och om servicen möter behoven hos personen med funktionsnedsättning. Servicehelheten ska vid behov ändras så att den bättre svarar mot klientens behov. I den klientplan som utarbetas med personen med funktionsnedsättning ska det antecknas hur genomförandet av servicen följs upp. Tjänsteanordnaren ska säkerställa möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta i planeringen av genomförandet av tjänsterna och i uppföljningen av genomförandet. Detta ska också säkerställas när välfärdsområdet inte producerar tjänsterna själv. Tjänsteanordnaren ska på det sätt som behovet och situationen kräver ingripa i problem i genomförandet av servicen för att klientens tjänster ska genomföras i enlighet med klientplanen och beslutet. Detta är en viktig del av tillsynen.
I 1 mom. föreslås det bestämmelser om stödjande av delaktigheten i klientprocessen för personer med funktionsnedsättning. Den ska genomföras så att självbestämmanderätten förverkligas också i fråga om dem som har speciellt svårt att uttrycka sin vilja och sina behov.
Momentet innehåller informativa hänvisningar till socialvårdslagen. Enligt 36 § 4 mom. i socialvårdslagen ska bedömningen av servicebehovet göras i den omfattning som klientens livssituation kräver i samarbete med klienten och vid behov med klientens närstående och andra aktörer. Även klientplanen ska upprättas med iakttagande av dessa bestämmelser om samarbete.
Klienten ska informeras om sina rättigheter och skyldigheter enligt den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen samt om olika alternativ för tillhandahållande av tjänsterna. Dessutom ska klienten informeras om konsekvenserna av de föreslagna alternativen och om andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. Utredningen ska ges så att klienten i tillräcklig utsträckning förstår dess innehåll och betydelse. På det sättet är det möjligt att få reda på personens egen vilja. Eftersom de individuella behoven hos en person med funktionsnedsättning kan tillgodoses genom flera olika tjänster och olika sätt att tillhandahålla dem, är det viktigt att arbetstagaren på ett så mångsidigt sätt som möjligt informerar klienten om de olika alternativen.
Tjänsteanordnaren ska säkerställa att interaktionen lyckas på ett sådant sätt att alla parter i klientprocessen förstår varandra och kan kommunicera med varandra. Detta är speciellt viktigt när det är fråga om personer som inte har förmåga att tänka konceptuellt eller som inte utan stöd kan avgöra frågor som gäller deras service.
I 39 § i socialvårdslagen finns det bestämmelser om att klientens egen syn och åsikt ska beaktas och antecknas när klientplanen utarbetas. Den yrkesutbildade person inom socialvården som ansvarar för bedömningen av servicebehovet ska tillsammans med personen med funktionsnedsättning bedöma hans eller hennes behov av både allmän service enligt socialvårdslagen och särskild service enligt den föreslagna lagen.
I bestämmelsen har det dessutom lyfts fram saker som måste beaktas särskilt i serviceplaneringsprocessen för personer med funktionsnedsättning, för att deras självbestämmanderätt och delaktighet ska kunna tillgodoses. En person med funktionsnedsättning ska vid behov få tillräckligt med stöd för deltagande och för att uttrycka sin egen vilja samt för att göra val under hela processen.
Delaktigheten för personer med funktionsnedsättning ska stödjas på det sätt som personens funktionsförmåga, ålder, utvecklingsfas och livssituation förutsätter. Stödet tryggar möjligheterna att delta i processen på lika villkor trots ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom.
Klientbesök och redogörelser och utredningar för bedömningen av servicebehovet och servicen ska ordnas på en tillgänglig plats som också i övrigt lämpar sig för personen med funktionsnedsättning. Deltagandet i diskussionen ska göras på lätt som möjligt.
Personens ålder och livssituation samt det språk och de kommunikationsmedel som personen använder inverkar på vilket stöd personen behöver i klientprocessen. En person som saknar ett stödnät av närstående kan behöva mera stöd. En ung person med funktionsnedsättning som håller på att bli självständig kan behöva stöd för bildandet av en egen självständig åsikt och för att göra egna val.
På det sättet är det möjligt att få reda på personens egen vilja. Tjänsteanordnaren ska säkerställa att interaktionen förverkligas på ett sådant sätt att alla parter i klientprocessen förstår varandra och kan kommunicera med varandra. Detta är speciellt viktigt när det är fråga om personer som inte har förmåga att tänka konceptuellt eller som inte utan stöd kan avgöra frågor som gäller deras service.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om de språkliga rättigheterna i klientprocessen för personer med funktionsnedsättning. Eftersom syftet med funktionshinderservicen är att främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning i deras liv, har de språkliga rättigheterna en exceptionellt stor betydelse för planeringen och tillhandahållandet av dessa tjänster.
Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att i sitt eget ärende använda teckenspråk eller olika kommunikationsmetoder som stöder och ersätter talet. Faktiskt deltagande för personer med funktionsnedsättning förutsätter att de har tillgång till tillräckligt med information och verktyg för interaktiv kommunikation.
Om socialvårdspersonalen inte behärskar det språk som klienten använder eller om klienten på grund av en sinnesdefekt eller talsvårigheter eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska så långt möjligt tolkning ordnas och en tolk skaffas. Om det inte är möjligt att tillkalla tolk, ska man se till att förståelsen tryggas på andra sätt.
Bestämmelser om Folkpensionsanstaltens skyldighet att ordna tolkningstjänst för personer med hörselnedsättning, personer med synhörselnedsättning syn- och hörselnedsättning och personer mer talnedsättning finns i lagen om tolkningstjänst. Om det är fråga om ett ärende som kan inledas av en myndighet, ska tolkning och översättning ombesörjas i enlighet med 26 § i förvaltningslagen.
Den språkliga och kulturella bakgrunden för svenskspråkiga, samer, teckenspråkiga, personer med romsk bakgrund och i mån av möjlighet även andra personer med funktionsnedsättning ska beaktas i serviceprocessens olika faser. I 5 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om servicespråk och i språklagen t.ex. om klientens rätt att använda sitt eget språk, att bli hörd och om rätt till tolkning.
I 3 mom. Föreslås en informativ hänvisning till den allmänna 8 § om självbestämmanderätt och medbestämmande och till 9 § om självbestämmanderätt i specialsituationer i klientlagen.
Bestämmelserna i 9 § i klientlagen gäller utredning av myndiga klienters vilja i de fall där de på grund av sjukdom eller av någon annan motsvarande orsak inte kan delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls dem eller inte kan förstå föreslagna alternativa lösningar eller beslutens verkningar. Också i dessa situationer ska klientens önskemål och åsikt utredas så noggrant som möjligt.
I 4 mom. föreskrivs det särskilt om stödjande av barns och ungas delaktighet. Detta moment kompletterar de övriga bestämmelserna i paragrafen, som också ska tillämpas på barn och unga.
Barn och unga personer med funktionsnedsättning löper risk att bli utomstående när målen med deras eget liv och behoven utreds samt när servicen planeras, tillhandahålls och utvärderas. Risken är speciellt stor när ett barns eller en ung persons kognitiva färdigheter utvecklas ojämnt eller långsammare än hos andra jämnåriga eller om barnet eller den unga personen är mera beroende av en annan persons hjälp än vad åldersnivån antyder. Risken är stor också när barnet eller den unga personen inte har ett fungerade kommunikationssätt, eller när den person som ansvarar för planeringen och genomförandet av servicen inte behärskar det språk och kommunikationssätt som barnet eller den unga personen använder. Därför ska serviceanordnaren och andra myndigheter och aktörer som arbetar med personer med funktionsnedsättning fästa särskild vikt vid att stödja delaktigheten för barn och unga personer med funktionsnedsättning.
Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. I praktiken har bestämmelsen ofta tolkats alltför snävt. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna i anslutning till barns och ungas delaktighet.
Enligt artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter har ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och utvecklingsfas. För detta ändamål ska barnet beredas möjlighet att bli hörd i alla frågor som berör barnet. Barnets åsikter och deras betydelse ska bedömas från fall till fall. Alla barns åsikter ska utredas och beaktas på tillbörligt sätt. Bland annat av denna orsak anser kommittén för barnets rättigheter att artikel 12 kräver att också andra kommunikationssätt än språkliga erkänns och respekteras. Sådana kommunikationssätt är bland annat lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck samt ritning och målning, med hjälp av vilka redan mycket unga barn kan uttrycka sin uppfattningsförmåga, sina val och preferenser.
Enligt artikel 7.3 i funktionshinderkonventionen ska avtalsparterna säkerställa att barn med funktionsnedsättning har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, varvid deras åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad på lika villkor som för andra barn, och att de för att utöva denna rättighet erbjuds stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder. Artikel 3 i funktionshinderkonventionen kräver att den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och barnens identitet respekteras. Exempelvis ska dessutom den i artikel 30 föreskrivna rätten till stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet beaktas i fråga om personer som använder teckenspråk.
Barn och unga personer ska ges möjlighet att använda behövliga kommunikationssätt och kommunikationsmedel, som hjälper dem att uttrycka sina åsikter, och de ska få hjälp med att använda dem. Åldern ensam kan inte avgöra betydelsen av ett barns eller en ung persons åsikter, utan barnets och den unga personens önskemål och åsikter ska bedömas på det sätt som hans eller hennes utvecklingsfas förutsätter. Barnets eller den unga personens utvecklingsfas inverkar bland annat på hur han eller hon ska informeras om något, så att han eller hon de facto ska förstå vad det är fråga om, eller hur barnet eller den unga personen ska höras eller stödjas i interaktionen och uttryckandet av den egna åsikten.
Det kan också vara av betydelse hur och i hurdan situation åsikten utreds. Barnet kanske uttrycker sin åsikt i en bekant miljö, när frågan utreds genom begrepp och uttryckssätt som är bekanta för barnet. På motsvarande sätt kan det vara så att när ett barn med funktionsnedsättning kommunicerar i en främmande miljö, kan det inte uttrycka sådant som det annars skulle kunna uttrycka. Därför ska särskilt barns åsikter utredas i en bekant vardagsmiljö.
Paragrafen innehåller informativa hänvisningar till klientlagen och socialvårdslagen. I 10 § i klientlagen föreskrivs det om minderåriga klienters ställning. I paragrafen finns det t.ex. en bestämmelse om att en minderårigs intresse ska beaktas i första hand samt om att en minderårig klients önskemål och åsikt ska utredas och beaktas på det sätt som klientens ålder och utvecklingsnivå förutsätter. När behovet av socialvård för barn och unga personer bedöms, vid beslut som gäller ett barn eller en ung person samt när socialvård tillhandahålls ska det enligt 32 § i socialvårdslagen läggas särskild vikt vid barnets och den unga personens åsikter och önskemål. Barnet och den unga personen ska ges möjlighet att med hänsyn till ålder och utvecklingsfas få information om ett ärende som gäller honom eller henne och att lägga fram sin åsikt och sitt önskemål.
Med barn avses i denna lag på samma sätt som i socialvårdslagen den som är under 18 år och med ung person den som är i åldern 18–24 år.
4 §.Bedömning av servicebehovet och klientplan. Paragrafen innehåller hänvisningsbestämmelser till bestämmelserna i socialvårdslagen om bedömning av servicebehovet samt om klientplan och kontaktperson. Bedömningen av servicebehovet hos en person med funktionsnedsättning ska göras och klientplanen utarbetas i enlighet med socialvårdslagen och de kompletterande bestämmelserna i denna lag, särskilt med beaktande av skyldigheten till sektorsövergripande samarbete enligt 41 § i socialvårdslagen. I nuläget finns det separata bestämmelser om bedömning av servicebehovet för en person med funktionsnedsättning och om klientplan samt om specialomsorgsprogram i handikappservicelagen och specialomsorgslagen. Enligt 3 § 2 mom. i handikappservicelagen ska kommunen vid anordnande av service och stöd enligt lagen beakta klientens individuella hjälpbehov.
I 1 mom. hänvisas det i fråga om bedömning av servicebehovet för personer med funktionsnedsättning och klientplan till 36, 37 och 39 § i socialvårdslagen. I 3 § i detta lagförslag föreskrivs det dessutom om stödjande av delaktigheten i klientprocessen för personer med funktionsnedsättning.
Utgångspunkten är att en klientplan enligt 39 § i socialvårdslagen ska utarbetas för personer med funktionsnedsättning som på grund av en begränsning av funktionsförmågan till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom behöver service enligt den nya speciallagen. Detta motsvarar den nuvarande skyldigheten enligt handikappservicelagen att utarbeta en serviceplan och skyldigheten enligt specialomsorgslagen att utarbeta ett specialomsorgsprogram. En enda plan ska omfatta service enligt socialvårdslagen och den föreslagna lagen och vid behov även service enligt andra lagar. I undantagsfall kan beslut om en enskild tjänst fattas redan på basis av bedömningen av servicebehovet. Detta kan ske i sådana situationer där en person med funktionsnedsättning medan serviceprocessen fortfarande pågår gör en ansökan om en serviceform som det är möjligt att fatta beslut om och som ligger i klientens intresse. En sådan enskild tjänst kunde vara t.ex. stöd för rörligheten Om en person behöver flera olika tjänster, förutsätter beslutsfattande, genomförande och uppföljning vanligen alltid utarbetande av en klientplan.
Klientplanen skapar ingen rätt till service. Om rätten till service och rätten att få ett beslut om service föreskrivs särskilt. Eftersom behoven av hjälp och stöd kan tillgodoses genom flera olika tjänster och olika sätt att tillhandahålla service enligt de individuella behoven och önskemålen hos personen med funktionsnedsättning, har upprättandet av en klientplan stor betydelse med tanke på rättsskyddet för personen med funktionsnedsättning. Klientplanens betydelse ökas av att beslutet ska motiveras i situationer där en avvikelse görs från den helhet av socialservice som antecknats i klientplanen.
Bedömningen av servicebehovet utgör en central och integrerad del av planeringen och genomförandet av servicen samt utformandet av den helhet som servicen bildar. En omsorgsfull bedömning är en förutsättning för att det ska ordnas service av hög kvalitet som är förenlig med klientens individuella behov. Enbart en diagnos eller ett funktionshinder räcker inte ensamt till för att beskriva personens funktionsförmåga eller servicebehov, utan på dessa inverkar även personens och hans eller hennes familjs livssituation, levnadsförhållanden, omvärld och närmiljö, hälsotillstånd samt språkliga och kulturella bakgrund. Vid bedömningen av servicebehovet ska bestämmelserna om lagens syfte samt lagens tillämpningsområde beaktas.
I socialvårdslagen föreskrivs det om innehållet i bedömningen av servicebehovet, och om förfarandet samt om de tidsfrister inom vilka bedömningen ska inledas och slutföras. Enligt 36 § 5 mom. i socialvårdslagen ska den person som ansvarar för att bedömningen görs ha en sådan lämplig behörighet som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Bedömningen av servicebehovet ska bygga på tillräcklig sakkunskap och kompetens framför allt om frågor kring funktionsnedsättning. Den yrkesutbildade person inom socialvården som ansvarar för bedömningen ska vid behov vända sig till andra myndigheter för att anlita specialkompetens och multidisciplinärt stöd som behövs vid bedömningen av behovet av särskild service. I fråga om klientens medbestämmande i bedömningen av servicebehovet ska dessutom det som föreskrivs i 3 § i lagförslaget beaktas.
Enligt 124 § i grundlagen får anförtroende av uppgifter till andra än myndigheter inte äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning.
Bedömningen av servicebehovet i fråga om service enligt lagen om funktionshinderservice och utarbetandet av en klientplan innebär utövning av offentlig makt, som har ett nära samband med den reglering som är central med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna, dvs. tillgodoseendet av rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning och tillgodoseendet av deras subjektiva rättigheter. Därför har det ansetts att bedömningen av servicebehovet och planeringen av servicen för en person med funktionsnedsättning alltid ska skötas av en yrkesutbildad person i tjänsteförhållande inom socialvården. I detta lagförslag föreslås det bestämmelser om detta som avviker från 36 § 5 mom. i socialvårdslagen.
När det gäller personer med funktionsnedsättning, särskilt barn och unga personer, ska bestämmelsen i 36 § 5 mom. i socialvårdslagen, om att för bedömningen av servicebehovet hos barn och andra personer som behöver särskilt stöd svarar en socialarbetare i tjänsteförhållande, beaktas. Enligt 3 § i socialvårdslagen är ett barn eller en 18–24-årig ung person med funktionsnedsättning i behov av särskilt stöd om barnet eller den unga personen har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsotjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller på grund av någon annan motsvarande orsak. Dessutom är ett barn i behov av särskilt stöd, om barnets uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling eller om barnet genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling. Till exempel är ett sådant barn med funktionsnedsättning i behov av särskilt stöd, som behöver flera tjänster samtidigt eller som genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling. I vissa situationer kan svåra kommunikationsproblem även leda till att barnet eller den unga personen är i behov av särskilt stöd, varvid en socialarbetare i tjänsteförhållande ansvarar för bedömningen av servicebehovet hos barnet eller den unga personen.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse som tidigare fanns i specialomsorgslagen om att de särskilda åtgärder som är en förutsättning för att självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning ska tillgodoses ska antecknas i klientplanen. Specialomsorgslagen tillämpas inte längre över huvud taget på sådana personer med utvecklingsstörning till vilka det inte behöver riktas begränsningsåtgärder eller som inte får specialomsorger oberoende av sin vilja. Det viktigaste är dock alltid att sörja för åtgärder som stärker självbestämmanderätten för personen med funktionsnedsättning och att diskutera dessa åtgärder tillsammans med personen med funktionsnedsättning. Det är viktigt att bestämmelsen tas in i denna nya lag för att diskussionen om dessa åtgärder och införandet av dem i praktiken ska fortsätta.
Sådana åtgärder som ska antecknas är åtgärder som stöder och främjar en personens förutsättningar att klara sig på egen hand och stärker självbestämmanderätten, skäliga anpassningar som tryggar att personen fullt ut kan delta och vara delaktig, de kommunikationsmetoder personen använder, de sätt på vilka personens specialomsorger ges primärt utan begränsningsåtgärder och de begränsningsåtgärder som enligt en bedömning krävs när personen ges specialomsorger. Det är bra att fortsättningsvis anteckna till exempel dessa saker i klientplanen för en person med funktionsnedsättning i fråga vilken tillgodoseendet av självbestämmanderätten ska särskilt beaktas.
Enligt 3 mom. finns det bestämmelser om egen kontaktperson och om kartläggning av närståendenätverket i 42 och 43 § i socialvårdslagen.
Enligt 42 § i socialvårdslagen ska det för en klient inom socialvården utses en egen kontaktperson, om inte det för klienten utsetts en annan arbetstagare som ansvarar för servicen eller om utseendet av en egen kontaktperson av någon annan orsak inte är uppenbart onödigt. Den som är egen kontaktperson har i uppgift att i enlighet med klientens behov och intresse främja genomförandet av 38 § 2 och 3 mom. samt vid behov utföra andra uppgifter som föreskrivs i lagen.
Också för ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning ska i regel utses en egen kontaktperson för den tid klientrelationen pågår. Den egna kontaktpersonen för ett barn eller en ung person som behöver särskilt stöd och för andra personer som behöver särskilt stöd och den arbetstagare som utför klientarbete tillsammans med kontaktpersonen ska vara en sådan socialarbetare som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården. Barnets eller den unga personens egen kontaktperson och en arbetstagare som ansvarar för barnets vård och fostran utanför hemmet ska samarbeta med barnet eller den unga personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes föräldrar och vårdnadshavare.
I 43 § i socialvårdslagen föreskrivs det om kartläggning av närståendenätverket. Med kartläggning av närståendenätverket avses att det utreds hur anhöriga eller andra närstående personer till klienten deltar i att stödja klienten. Kartläggningen av närståendenätverket görs i samband med att servicebehovet bedöms eller vid behov vid en annan tidpunkt under klientrelationen. I samband med kartläggningen utreds vid behov de anhörigas och närståendes eventuella stödbehov. I regel görs kartläggningen med kundens samtycke.
Momentet innehåller också en hänvisning till att i fråga om det sektorsövergripande samarbetet vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen och i fråga om samordningen av servicen iakttas vad som föreskrivs i 41 § i socialvårdslagen. För att bedöma servicebehovet, fatta beslut och tillhandahålla socialvård ska den myndighet inom socialvården som ansvarar för åtgärden se till att tillräcklig och tillräckligt mångsidig sakkunskap och kompetens med hänsyn till personens individuella behov finns att tillgå. Om bedömningen av personens behov och uppfyllandet av dem kräver service eller stödåtgärder av socialväsendet eller övriga myndigheter, ska dessa på begäran av den arbetstagare som ansvarar för åtgärden delta i bedömningen av personens servicebehov och i utarbetandet av en klientplan. Socialvården tillhandahålls i samarbete med olika aktörer så att socialvården och vid behov de övriga förvaltningssektorernas service bildar en helhet som tillgodoser klientens intresse. På basis av klientens samtycke ska arbetstagaren enligt behov också kontakta olika sakkunniga och personens anhöriga och närstående.
Betydelsen av bedömning av servicebehovet som görs i ett sektorsövergripande samarbete framhävs när det gäller barn och unga personer med funktionsnedsättning och andra personer med funktionsnedsättning som behöver omfattande och sektorsövergripande hjälp och stöd. Med en ändamålsenlig bedömning av servicebehovet och utarbetande av en klientplan avser man att säkerställa att servicehelheten motsvarar personens behov också t.ex. i fråga om rehabilitering och andra hälso- och sjukvårdstjänster samt i fråga om småbarnspedagogik och grundläggande utbildning.
För personer med funktionsnedsättningen och särskilt när det gäller barn och unga med funktionsnedsättning är det viktigt att det i ett sektorsövergripande samarbete vid behov bedöms olika alternativ för ordnande av behövlig service och stödåtgärder. Socialarbetaren ska i ett så tidigt skede som möjligt kontakta andra myndigheter och aktörer till exempel inom småbarnspedagogisk verksamhet eller undervisningsväsendet. Vid behov ska socialarbetaren konsultera experter inom barnskydd, psykologi eller medicin. Det bör också sörjas för barnets eller den unga personens möjlighet att uttrycka sig själv genom att ordna stöd för kommunikationen och beslutsfattandet. Om bedömningen av servicebehovet och ordnandet av service för ett barn eller en ung person kräver sektorsövergripande kompetens, är behövliga aktörer skyldiga att delta i processen. För samarbetet med andra aktörer krävs samtycke från barnets eller den unga personens vårdnadshavare. Bestämmelser om utlämnande av klientuppgifter finns i 16 och 17 § i klientlagen.
Betydelsen av sektorsövergripande samarbete framhävs också i 7 § i lagen om småbarnspedagogik. Enligt den bestämmelsen ska kommunen vid anordnandet av småbarnspedagogik samarbeta med de instanser som ansvarar för undervisning, idrott och kultur, barnskydd och annan socialvård, rådgivningsverksamhet och övrig hälsovård samt andra behövliga aktörer. Enligt 7 § 2 mom. i den lagen tillämpas på ett barns rätt att få stödåtgärder och service inom social- och hälsovården till stöd för sin utveckling och sitt välbefinnande socialvårdslagen, lagen om service och stöd på grund av handikapp, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och hälso- och sjukvårdslagen och det som föreskrivs om social- och hälsovård någon annanstans i lag. En anordnare eller producent av småbarnspedagogik ska vid behov samarbeta med dem som ansvarar för social- och hälsovården för att bedöma, planera och ge den stöd- och servicehelhet barnet behöver.
Samordning med annan service för klienten ska alltid göras när det behövs för att bilda en sådan helhet av service som tillgodoser klientens intresse. Klientens intresse bedöms på det sätt som föreskrivs i 4 och 5 § i socialvårdslagen.
5 §.Beslutsfattande och tillhandahållande av service. I paragrafen föreslås bestämmelser om beslutsfattandet, de faktorer som ska beaktas vid ordnandet och tillhandahållandet av servicen och om tillhandahållandet av service för barn och unga med funktionsnedsättning.
I 1 mom. föreslås hänvisningar till socialvårdslagens bestämmelser om beslutsfattande och genomförande i fråga om socialvård. Enligt 45 § 1 mom. i socialvårdslagen har klienten rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservice.
Med tanke på personens rättsskydd är det viktigt att få ett skriftligt beslut och behövliga anvisningar för sökande av ändring. Speciellt med tanke på rättssäkerheten för en person med funktionsnedsättning är det viktigt att beslutet och andra handlingar som hör till ärendet är i ett format som är begripligt och tillgängligt för klienten. Alla omständigheter som är väsentliga med tanke på ordnandet av servicen ska antecknas i ett sådant beslut av en tjänsteinnehavare i vilket ändring kan sökas. På det sättet kan förverkligandet av rättssäkerheten för en person med funktionsnedsättning säkerställas i ett sådant fall där en plan inte har utarbetats eller när dess innehåll är oklart.
Enligt 124 § i grundlagen får anförtroende av uppgifter till andra än myndigheter inte äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Beslutsfattande om funktionshinderservice är utövning av offentlig makt, som har ett nära samband med den reglering som är central med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna, dvs. tillgodoseendet av rättsskyddet för personer med funktionsnedsättning och tillgodoseendet av deras subjektiva rättigheter. Därför har det ansetts att fattandet av beslut gällande funktionshinderservice alltid ska skötas av en yrkesutbildad person i tjänsteförhållande inom socialvården. Enligt 46 § i socialvårdslagen svarar en socialarbetare i tjänsteförhållande för beslutsfattandet i fråga om en person med funktionsnedsättning som är i behov av särskilt stöd.
Enligt 45 § 1 mom. i socialvårdslagen ska ett ärende som gäller brådskande åtgärder handläggas och beslutet fattas utan dröjsmål så att klientens rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. Enligt 45 § 2 mom. i socialvårdslagen ska beslutet i brådskande fall verkställas utan dröjsmål och i fall som inte är brådskande utan ogrundat dröjsmål.
När det gäller en person med funktionsnedsättning är det ofta fråga om beslutsfattande som gäller säkerställande av nödvändig omsorg, till exempel när man beslutar om en servicehelhet som gäller boendet. Det kan vara omöjligt för en person med funktionsnedsättning att inleda sitt arbete eller sina studier när personen får arbete eller studierna börjar, om personen inte får ett beslut om personlig assistans eller stöd för rörligheten. Besluten ska i sådana situationer fattas utan dröjsmål och det ska sörjas för att inte klientens rätt till nödvändig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster äventyras.
Enligt 45 § 2 mom. i socialvårdslagen ska beslutet alltid verkställas senast inom tre månader efter det att ärendet inletts. Tiden kan vara längre än detta om utredningen av ärendet av något särskilt skäl kräver en längre handläggningstid eller om verkställigheten fördröjs av något annat särskilt skäl som hänger samman med klientens behov. Om servicen inte kan tillhandahållas inom den föreskrivna skäliga tiden, ska det fattas ett överklagbart beslut om avslag, som kan överklagas. Bestämmelsen har betydelse framför allt vid tillhandahållandet av service som stöder boendet. Vid verkställigheten av beslut gäller det dock alltid att se till att dröjsmål med verkställigheten inte äventyrar den nödvändiga omsorgen för personen.
I 46 § i socialvårdslagen föreskrivs det om beslut som tryggar vård och omsorg för barn och andra klienter som behöver särskilt stöd.
Enligt 38 § 3 mom. i socialvårdslagen ska för personer vars stödbehov är bestående eller långvarigt stödet om möjligt ordnas så att servicens kontinuitet tryggas. För att trygga kontinuiteten i funktionshinderservicen krävs långvariga beslut. Därför föreslås i 5 § 1 mom. en bestämmelse om att utgångspunkten alltid ska vara ett beslut som är i kraft tills vidare. Funktionshinderservicen är nödvändig för personer med funktionsnedsättning. Dessutom är servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning i regel långvarigt, ofta bestående och livslångt. Därför är det viktigt att personer med funktionsnedsättning kan lita på att beslutet är bestående.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt avgörande HFD 29.4.2014 liggare 1447, att kommunen ska i enlighet med principen om god förvaltning när den sköter lagstadgade uppgifter enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen fästa särskild uppmärksamhet vid säkerställandet av servicens kontinuitet. När beslut fattas för viss tid ska tjänsten således beviljas för tillräckligt lång tid och ett nytt beslut ska fattas i tillräckligt god tid innan det tidigare beslutets giltighetstid går ut.
Beslut som är i kraft en viss tid kan fattas när detta är förenligt med intresset för personen med funktionsnedsättning eller passar dennes individuella situation eller t.ex. i ett visst skede i livet. Ett beslut för viss tid kan till exempel fattas för barnet om vård under tiden för föräldrarnas semester eller för den studerande under tiden för studierna. Även tjänstens karaktär kan förutsätta ett beslut för viss tid. Till sin karaktär skulle tjänster för viss tid vara till exempel boendeträning som ges som träning eller handledning i rörlighet. Överlag ska målinriktad träning vara tidsbunden.
I 2 mom. betonas skyldigheten att ordna och producera funktionshinderservicen på ett sådant sätt att personen får sådan hjälp, stöd och service som till alla delar möter de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Utgångspunkten vid ordnandet av särskild service föreslås vara det individuella behov av hjälp eller stöd som följer av en långvarig begränsning i funktionsförmågan till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Innehållet i, kvaliteten hos och omfattningen av hjälpen, stödet och servicen samt sättet att producera dessa bildar en helhet, vars alla delområden ska genomföras i enlighet med klientens önskemål, behov och intressen på det sätt som föreskrivs i klientlagen och i socialvårdslagen. För att syftet med bestämmelsen ska uppnås i praktiken förutsätts det att personen med funktionsnedsättning deltar i klientprocessen.
Personens individuella behov som fastställts vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen samt den service som antecknats i klientplanen och sättet att tillhandahålla servicen ska beaktas vid fattandet av beslut som gäller funktionshinderservice. En förutsättning för beslut av hög kvalitet är en grundlig bedömning av servicebehovet och serviceplaneringsprocess som genomförts tillsammans med klienten.
I socialvårdslagen föreslås i denna proposition en skyldighet att motivera beslut i sådana situationer där tjänsteinnehavarens beslut avviker från det som antecknats i klientplanen. Bestämmelser om detta föreslås i 45 § i socialvårdslagen som ändras till denna del.
Bestämmelsen betonar den betydelse som bedömningen av servicebehovet och klientplanen har och deras samband med beslutsfattandet och verkställigheten av beslut samt den stora vikten av klientens delaktighet och egna val när beslut om klientens service och sättet att tillhandahålla den fattas. Betydelsen av bedömningen av servicebehovet och klientplanen betonas särskilt när tjänsterna skaffas genom offentlig upphandling. Tjänsteanordnaren ska individuellt utreda servicebehovet hos varje person med funktionsnedsättning. Ett avtal mellan tjänsteanordnaren och producenten kan inte definiera vilka tjänster som ges till klienten.
Den föreslagna bestämmelsen betonar tjänsteanordnarens och tjänsteproducenternas ansvar för tjänsternas innehåll och kvalitet såväl i fråga om offentligt upphandlade tjänster som tjänster som produceras på andra sätt. Vid bedömning av intresset för personer med funktionsnedsättning ska 4 och 5 § i socialvårdslagen beaktas.
Bestämmelsen understryker vikten av att de beslut som fattats utifrån bedömningen av servicebehovet och klientplanen också i praktiken ska verkställas och genomföras så att servicen möter de individuella behov som slagits fast under klientprocessen, och att individens rättigheter tillgodoses oberoende av sättet för genomförandet av servicen och till exempel oberoende av konkurrensutsättning.
Eftersom sättet att producera servicen har mycket stor betydelse för livet för en person med funktionsnedsättning föreslås att 39 § i socialvårdslagen, som gäller klientplanen, kompletteras så att klientplanen ska innehålla klientens förslag på sättet att producera servicen som bäst möter klientens behov. Servicen ska tillhandahållas på det sätt som har antecknats i klientplanen, om det inte finns en motiverad anledning av avvika från planen.
Riksdagens justitieombudsman konstaterar följande i sitt avgörande 5086/2019 från den 19 september 2020: I detta sammanhang vill jag allmänt betona betydelsen av en vård- och serviceplan (eller liknande klientplan) i planeringen, ordnandet och genomförandet av funktionshinderservice. Serviceplanen är en verksamhetsplan som myndigheten och klienten har utarbetat i ömsesidig växelverkan och som baserar sig på en bedömning av klientens servicebehov.
Enligt 108 § i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen, ska upphandlingsenheten beakta den lagstiftning som gäller tjänsten i fråga och användarnas behov. Bestämmelsen har formats för att trygga individuella, långvariga och regelbundna socialtjänster för dem som använder tjänsterna. Avtal ska utarbetas så att de i mån av möjlighet tryggar tjänstens kontinuitet och inte har oskäliga eller oändamålsenliga följder för tjänsteanvändarna. Detta kan t.ex. betyda det att när klientens behov kräver det ska upphandlingsavtal ingås så att de är i kraft tillsvidare och att det också i övrigt fästs uppmärksamhet vid deras varaktighet vid uppgörandet av anbudsförfrågan och avtalsvillkoren.
På samma sätt ska det fästas uppmärksamhet vid avtalsvillkor genom vilka man sörjer för kontinuiteten hos servicen för enskilda klienter. Vid långvariga tjänster är också de avtalsvillkor betydelsefulla enligt vilka tjänstens kvalitet och innehåll bibehålls som sådana att de motsvarar klientens intresse. Klienten ska dock ha rätt att byta tjänsteproducent när livssituationen förutsätter det.
Vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster ska den upphandlande enheten beakta faktorer som har samband med tjänsternas kvalitet, kontinuitet, åtkomlighet, överkomlighet, tillgänglighet och omfattning, de olika användarkategoriernas särskilda behov, användarnas deltagande och ökade möjligheter till påverkan samt innovation.
Vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster ska den upphandlande enheten, för att trygga individuella, långvariga och regelbundna vård- och socialtjänster för dem som använder tjänsterna, beakta användarnas särskilda behov och samråd med användarna på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003).
Riksdagens ekonomiutskott har i sitt betänkande (EkUB/2018 rd) i anslutning till medborgarinitiativet (MI 2/2018 rd) framhävt att upphandlingslagstiftningen är procedurlagstiftning som föreskriver hur upphandling som hör till lagens tillämpningsområde ska göras. Däremot föreskriver den inte vad som ska upphandlas eller till vilket pris och med vilken kvalitet. I betänkandets motivering framhålls vidare att den upphandlande enheten kan ställa vilka kvalitetskriterier den vill som absolut villkor för deltagande i anbudsförfarandet och att man vid valet av sättet att ordna tjänsterna alltid måste beakta den lagstiftning som tryggar rättigheterna för personerna med funktionsnedsättning och servicens kvalitet.
Klientens individuella behov av hjälp och stöd och de åsikter och önskemål som klienten framför i fråga om sitt eget liv är centrala när det gäller att fastställa kvaliteten på servicen. Också personalens kompetens och expertis och behärskande av klientens språk och kommunikationsmetoder är viktiga för att man ska kunna svara på klienternas individuella behov. Servicens kvalitet med avseende på hur pass väl den når upp till de egna mål och ståndpunkter som klienten fört fram kan bedömas utifrån t.ex. auditering av verksamheten, klientrespons och klientenkäter samt klientjuryer. Responssystem ska utföras på ett sådant sätt att alla klienter med olika funktionsnedsättningar har möjlighet att använda dem.
Antalet personal och arbetsskiftena ska anpassas så att det vid behov finns tillräckligt med service att tillgå dygnet runt. Vid tillhandahållandet av service gäller det också att se till att det sätt som valts för tillhandahållandet inte hindrar möjligheterna för personen med funktionsnedsättning att agera på eget initiativ, disponera sin tid eller ha socialt umgänge.
Om innehållet i klientens tjänster eller någon annan omständighet som hänför sig till ordnandet av tjänsterna förändras avsevärt, t.ex. på grund av konkurrensutsättning, ska det fattas ett nytt individuellt beslut för att garantera klientens rättsskydd. Då kan klienten vid behov genom ändringssökande låta pröva den tjänst som han eller hon får och det, huruvida tjänsten motsvarar hans eller hennes behov.
Trots att klienten inte enligt rättspraxis har absolut rätt att få en tjänst ordnad just på det sätt som klienten vill, kan det i samband med ändringssökande också bedömas frågor som gäller förfarandet vid ordandet av tjänsten såsom det huruvida den aktör som har ansvar för ordnandet på ett korrekt sätt har sörjt för hörandet av klienten, sett till att utreda klientens behov av hjälp och stöd och beaktat hans eller hennes önskemål och åsikter på det sätt som klientlagen förutsätter (HFD: 2017:95; JO 31.10. 2006, Dnr 2928/0/04).
Tjänsteanordnaren ska se till att klientens självbestämmanderätt och delaktighet görs gällande på lika grunder i samband med servicen oavsett vem som tillhandahåller den eller på vilket sätt den tillhandahålls. Klienten ska vid behov få det stöd han eller hon behöver för att bilda och uttrycka sin åsikt som stöd i att fatta beslut, som beviljas med stöd av 14 § i denna lag.
Riksdagens justitieombudsman ansåg i sitt avgörande 12.12.2013 Dnr 3984/4/12 att det organ som ansvarar för socialvården i kommunen hade skyldighet att övervaka kvaliteten hos socialtjänster som skaffats från marknaden. Det kommunala organet och tjänsteinnehavarna underställda det hade skyldighet att vidta lämpliga åtgärder vid brister i servicens kvalitet eller om ordnandet av servicen äventyrade förverkligandet av de enskilda intressena hos klienterna. I avgörandet konstaterades det att Kommunen ska när den ordnar sin tjänsteproduktion genom att köpa tjänster från en privat tjänsteproducent till alla delar försäkra sig om tjänsternas kvalitet och att de är lämpliga när tjänsterna tillhandahålls. En klient inom socialvården har alltid rätt att vända sig till den kommun som är tjänsteanordnare, om det vid tillhandhållandet av tjänster sker ett fel eller om tjänsten inte kan tillhandahållas störningsfritt. Tjänstearrangören och beställarkommunen ska på basis av responsen vidta de åtgärder som behövs för att rätta till eventuella fel. I fortsättningen kommer detta ansvar att ligga hos det välfärdsområde som ansvarar för ordnandet.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om serviceanordnarens skyldighet att se till att den service för personer med funktionsnedsättning som ordnas med stöd av denna lag och andra lagar bildar en enhetlig helhet som främjar syftet med denna lag. Serviceanordnaren ska dessutom sörja för att service för familjemedlemmar till en person med funktionsnedsättning ordnas som en del av servicehelheten när servicen har ett nära samband med stödjandet av personen med funktionsnedsättning. Sådan service är till exempel flyttningsträning som ordnas med stöd av 7 § i den föreslagna lagen. I dessa situationer fattas beslutet dock för personen med funktionsnedsättning.
Den service som ordnas för familjemedlemmar kan också vara service enligt socialvårdslagen och annan allmän lagstiftning. Med stöd av socialvårdslagen ska det vara möjligt att ordna t.ex. hemservice för barnfamiljer.
I 46 § i socialvårdslagen föreskrivs det om beslut som syftar till att gemensamt trygga nödvändig omsorg och försörjning samt hälsa och utveckling för ett barn som behöver särskilt stöd eller någon annan klient som behöver särskilt stöd. När motsvarande beslut ska fattas om service enligt den föreslagna lagen ska hänsyn tas till såväl bedömningen av servicebehovet och klientplanen för en person med funktionsnedsättning, som till planerna för servicen inom hälso- och sjukvården, småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen samt arbets- och näringsförvaltningen.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om de omständigheter som ska beaktas vid tillhandahållandet av service för personer med funktionsnedsättning. Det språk som personen med funktionsnedsättning använder, personens kommunikationssätt, kulturella bakgrund, åsikter samt personens delaktighet och verksamhetsmöjligheter i den egna omvärlden och närmiljön påverkar tillhandahållandet av servicen. I fråga om barn och unga personer ska därtill barnets eller den unga personens ålder och utvecklingsfas beaktas. Bestämmelser om stödjande av delaktigheten i klientprocessen för barn och unga personer föreslås i 3 § 4 mom. i denna lag. Lagens syfte är att stödja personer med funktionsnedsättning så, att de på bästa möjliga sätt kan utnyttja sina resurser, förmågor, färdigheter och kunskaper.
Helheten av service för barn med funktionsnedsättning ska också uppnå det syfte som föreskrivs i 1 § i lagen om vårdnad av barn och umgängesrätt (361/1983), nämligen att vårdnaden om barn ska trygga en balanserad utveckling och välfärd för barnet enligt barnets individuella behov och önskemål. Vårdnaden bör trygga positiva och nära människokontakter i synnerhet mellan barnet och föräldrarna. Barn ska ges en god vård och uppfostran samt ägnas en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsfas behövlig tillsyn och omsorg. Barnet bör om möjligt ges en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt en utbildning som motsvarar dess anlag och önskemål. Barn ska uppfostras så att det får förståelse, trygghet och ömhet. Barnet får inte undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling. Barnet bör stödas och uppmuntras i sin utveckling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet. Allt detta ska beaktas också när det fattas beslut om service för barn med funktionsnedsättning och när servicen tillhandahålls.
Behoven hos ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning varierar enligt ålder och utvecklingsfas. När det gäller ett litet barn är de tjänster viktigast som säkerställer barnets rätt och möjlighet att bo med sin egen familj. När barnet växer får också de tjänster en viktig roll som gör det möjligt för barnet att bli självständigt och delta i gemenskapen och samhället.
Vid service för barn och unga personer med funktionsnedsättning ska hänsyn tas till hur servicen främjar människorelationer som är viktiga och trygga med tanke på barnets och den unga personens utveckling samt tryggar kontinuiteten i relationerna. Om ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning inte bor med sin familj ska hans eller hennes rätt att umgås med och även i övrigt hålla kontakt med sina föräldrar, syskon och andra närstående personer tryggas. Avståndet till den plats där ett barn bor får inte bli ett hinder för kontakterna mellan barnet och de personer som står honom eller henne nära.
I fråga om tillhandahållande av tjänster för svenskspråkiga, samiska och teckenspråkiga barn och unga med funktionsnedsättning ska deras rätt att trots funktionsnedsättningen växa till medlemmar av sin egen kultur och gemenskap beaktas.
Stödjandet av barnet som en aktiv aktör förutsätter att barnet också ses som en egen individ separat från familjen, som kan ha egna intressen och servicebehov i anknytning till dem. Att bli självständig från familjen och bygga en egen identitet förutsätter att barnet kan delta också i verksamhet utanför familjen, såsom hobbyverksamhet och att barnet kan röra sig med sina vänner. För ett barn och en ung person med funktionsnedsättning ska för stödjandet av självständighetsprocessen och förverkligandet av likabehandlingen för dessa funktioner vid behov också ordnas hjälp utanför den egna familjen, när barn och unga personer utan funktionsnedsättning i samma ålder deltar i olika situationer självständigt utan föräldrarna. Service som främjar barnets och den unga personens egen aktiva delaktighet och verksamhet är närmast personlig assistans, träning, särskilt stöd för delaktigheten, kortvarig omsorg samt stöd för rörligheten enligt den föreslagna lagen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut HFD:2018:64 att vid anordnandet av service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp är ett gravt handikappat barn i behov av särskilt stöd på grund av sin ålder och sitt grava handikapp. Därför skulle kommunen vid anordnandet av service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp fästa särskild uppmärksamhet vid år 20020 födda A:s bästa och stöda utvecklingen mot större självständighet. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att det på grund av A:s svåra sjukdom och den därpå följande funktionsnedsättningen blev oskäligt svårt för A att självständigt röra sig utan sina föräldrar och att själv använda färdtjänsten om färdtjänsten anordnades via resetjänsten. A skulle fortsättningsvis beviljas rätt att inte behöva anlita resetjänsten. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det vid bedömningen av på vilket sätt den åt A beviljade färdtjänsten ska ordnas ska utöver medicinsk utredning också beaktas A:s åldersenliga behov att bli självständig och kunna röra sig självständigt utan föräldrarna.
2 kap. Särskild service
6 §.Service och stödåtgärder som tillfredsställer behoven av hjälp och stöd. I paragrafen föreslås det bestämmelser om service och stödåtgärder som tillfredsställer de individuella behoven av hjälp och stöd hos en person med funktionsnedsättning. Största delen av servicen ska omfattas av välfärdsområdets särskilda skyldighet att ordna service på samma sätt som enligt den gällande handikappservicelagen. Detta uttrycks i paragraferna med formuleringen ”en person med/personer med funktionsnedsättning har rätt”. En person med funktionsnedsättning har subjektiv rätt till denna service när de villkor som anges i den föreslagna lagen är uppfyllda. Dessutom ska välfärdsområdet i den utsträckning som de reserverade anslagen möjliggör det ordna anslagsbundna tjänster eller ekonomiskt stöd som omfattas av välfärdsområdets allmänna skyldighet att ordna service. Också beviljandet av denna service ska alltid grunda sig på en utvärdering av det individuella servicebehovet.
Välfärdsområdet ska med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård se till att service för personer med funktionsnedsättning ordnas så att den till innehåll, omfattning och kvalitet motsvarar klienternas behov.
Den service som avses i paragrafen tillgodoser lagens syfte som anges i 1 § och möter de behov av hjälp, stöd eller omsorg som i 2 § avsedda personer med funktionsnedsättning har.
I 1 mom. räknas upp de tjänster som omfattas av välfärdsområdets särskilda skyldighet att ordna service (subjektiva rättigheter).
I 2 mom. konstateras välfärdsområdets ansvar för att ordna service i förhållande till en enskild person med funktionsnedsättning.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om anslagsbundna tjänster. Sådana tjänster är i 29 § i den föreslagna lagen avsett ekonomiskt stöd och i 30 § avsedd annan service och andra ekonomiska stödåtgärder som behövs för att lagens syfte ska uppnås. Också sådan annan träning för familjen eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning som ordnas som en del av den egna träningen för personen med funktionsnedsättning och som avses i 7 § 4 mom. i den föreslagna lagen ska vara anslagsbunden.
7 §.Träning. I paragrafen föreslås bestämmelser om träning som ges till personer med funktionsnedsättning, deras familjer eller andra närstående.
Service som motsvarar träning ordnas i nuläget som handledning, rehabilitering, funktionell träning och arbetsträning enligt 2 § i specialomsorgslagen och som rehabiliteringshandledning och anpassningsträning enligt 8 § 1 mom. i handkappservicelagen. Personer med funktionsnedsättning och vid behov deras närstående har kunnat få träning vid situationer med förändringar i livet eller för olika färdigheter också som en del av boendeservice eller som annan i 8 § 1 mom. i handikappservicelagen avsedd service som behövs för att syftet med handikappservicelagen ska uppnås. Handledning och funktionell träning har getts också som en del av den boendeservice som avses i specialomsorgslagen och som en del av det serviceboende som avses i handikappservicelagen eller som separat boendeträning eller som övning i att bo själv, t.ex. efter det att personen fått en funktionsnedsättning. Som anpassningsträning enligt handikappservicelagen har det getts undervisning i teckenspråk samt handledning i kommunikationsmetoder som stöder eller ersätter talet. Även familjemedlemmar och andra närstående till en person med funktionsnedsättning har med stöd av båda nuvarande lagarna kunnat få det stöd de behöver.
Syftet med träning är att stödja interaktionen och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning samt deras självständiga liv genom att stärka personernas egna och vid behov deras familjers och andra närståendes färdigheter och verksamhetsförutsättningar. Avsikten är att den egna förmågan och de egna resurserna hos en person med funktionsnedsättning ska tas i bruk fullt ut. Syftet med den träning som ges familjen och andra närstående till en person med funktionsnedsättning är att förbättra interaktionen mellan familjemedlemmarna när personen med funktionsnedsättning använder teckenspråk eller kommunikationsmetoder som ersätter talet. Dessutom underlättar ett starkt stöd vid livsförändringar anpassningen till den nya situationen och minskar ofta behovet av långvarigt stöd. Det stöd som familjemedlemmar eller andra närstående får hjälper dem att uppmuntra och stödja personen med funktionsnedsättning även vid svåra omställningar.
Träning kompletterar social rehabilitering enligt 17 § i socialvårdslagen i sådana situationer där man med hjälp av social rehabilitering inte kan ordna lämplig service som motsvarar de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Sådana behov kan till exempel vara behov av träning i att klara av vardagen på grund av kognitiva orsaker, handledning i rörlighet och undervisning i teckenspråk eller handledning i kommunikation.
Bestämmelser om tjänster inom socialvården i anslutning till stöd för sysselsättning finns i 1982 års socialvårdslag.
I 1 mom. beskrivs träningens karaktär av service och dess syfte.
Träning är alltid målinriktad och tidsbunden service, även om den i vissa enskilda situationer kan fås även under lång tid. Personer med funktionsnedsättning ska alltid ges möjlighet att tillsammans med den anställda delta i fastställandet av målen för träningen och i uppföljningen av hur målen uppnås. Vid behov ska stöd ges för fastställandet och uppföljningen.
Syftet med träning är att lära sig nya färdigheter och att stärka eller att överföra tidigare inlärda färdigheter som behövs i ett självständigt liv till en ny omvärld och närmiljö. Syftet med servicen är dessutom att ge personer med funktionsnedsättning och vid behov även deras närstående stöd i situationer med förändringar i livet. Avsikten med träning är inte att ersätta tjänster inom medicinsk rehabilitering.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om saker och situationer för vilka personer med funktionsnedsättning har rätt att få träning. Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att få träning enligt de individuella behov som konstaterats vid bedömningen av servicebehovet. Träningens innehåll kan variera flexibelt enligt klientens behov och livssituation. Det ska vara möjligt att få träning för att samtidigt lära sig och öva upp flera olika färdigheter. Med hjälp av träning ska det t.ex. vara möjligt att öva självständigt boende eller användning av kollektivtrafik så att personen ska kunna röra sig självständigt. Med träning kan man också öka färdigheterna att använda personlig assistans.
Enligt 1 punkten ska personer med funktionsnedsättning ha rätt att få träning för att lära sig färdigheter som behövs i ett självständigt liv. Målet kunde vara antingen att lära sig nya färdigheter eller att öva upp redan existerande färdigheter.
Syftet med propositionen är att varje person med funktionsnedsättning ska få en sådan servicehelhet som bäst möter personen individuella behov. Därför kan det vid bedömningen av om det är nödvändigt att få träning som en separat tjänst också beaktas möjligheten att lära sig motsvarande färdigheter i samband med annan allmän eller särskild service. Till exempel är det möjligt att lära sig olika färdigheter som en del av stöd för boendet, men då måste det reserveras tillräckligt med resurser för det.
Det kan vara fråga om funktionella och kognitiva färdigheter samt sociala färdigheter där en person har brister på grund av nedsatt funktionsförmåga till följd av långvarig funktionsnedsättning eller sjukdom.
Med färdigheter som behövs i ett självständigt liv avses färdigheter som personen behöver t.ex. för använda tekniska anordningar och digitala applikationer, för att uppfatta sin omgivning och röra sig i omvärlden och olika närmiljöer, för att använda pengar, i tidsuppfattning, i att planera skötseln av hemmet eller sköta hemmet eller för uträttande av ärenden. I dessa situationer kan träningen vara antingen kort- eller långvarig, och den kan ibland pågå i t.o.m. i flera år. Behovet av träning kan vara långvarigt till exempel om det finns många olika färdigheter som personen med funktionsnedsättning ska öva och allt inte kan övas eller inläras samtidigt. Det bör dock alltid sörjas för att verksamheten hålls målinriktad och att resultaten av verksamheten följs upp och att innehållet i verksamheten och sättet att genomföra den ändras vid behov.
Om en person med funktionsnedsättning har sådant som han eller hon inte ens med hjälp av träning kan lära sig, ska service som är avsedd att vara permanent ordnas för att stödja i dessa saker till exempel i form av stöd för boendet, personlig assistans eller särskilt stöd för delaktighet.
Alla barn lär sig saker i sin egen takt, men i allmänhet ändå under en viss åldersfas. Ett barn med funktionsnedsättning ska ha rätt att få träning när det inte är fråga om sådan övning av färdigheter som hänför sig till barnets normala uppväxt och utveckling eller när inlärningen av dessa färdigheter har fördröjts på grund av barnets funktionsnedsättning. Med hjälp av träning kan ett barn eller en ung person t.ex. öva sådana färdigheter som behövs för att bli självständig, för vars lärande barnet på grund av sin funktionsnedsättning behöver väsentligt mer stöd än vanligt i förhållande till sin ålder eller utvecklingsfas, och barnet kan inte få stödet i andra tjänster som barnet använder.
Enligt 2 punkten ska träningen omfatta träning i teckenspråk och olika slags sätt att kommunicera, till den del detta inte omfattas av ansvaret inom den medicinska rehabiliteringen i hälso- och sjukvården. På detta sätt tryggas möjligheterna för personer med funktionsnedsättning till interaktion och att få information.
Syftet med teckenspråksundervisningen och handledningen i användningen av alternativa kommunikationsmetoder är att döva, personer med hörselnedsättning, personer med synhörselnedsättning eller personer med talnedsättning och deras familjer och andra närstående ska ha ett gemensamt språk och en gemensam kommunikationsmetod. I vissa situationer kan behovet av träning vara långvarigt, såsom när det ges undervisning i teckenspråk eller tecknat tal. Grundlagsutskottet har i ett betänkande som gavs i samband med stiftandet av teckenspråkslagen (GrUB 10/2014 rd) framhållit att varje barn och hans eller hennes familj ska ha möjlighet att få tillräcklig undervisning i teckenspråk, dels för att barnets rätt till ett eget språk ska tillgodoses, dels för att skapa förutsättningar för att familjen ska kunna kommunicera på ett gemensamt språk.
En person med talnedsättning och hans eller hennes familj och andra närstående ska i regel kunna beviljas kommunikationshandledning som träning efter att ett lämpligt sätt att kommunicera eller ett hjälpmedel för kommunikation har fastställts såsom medicinsk rehabilitering för personen med funktionsnedsättning. Kommunikationshandledning som ges som träning ska inte ersätta talterapi eller handledning som ges av en talterapeut och inte heller den bedömning av hjälpmedel för kommunikation eller hjälpmedelsservice som ingår i medicinsk rehabilitering.
Handledning i användningen av alternativa kommunikationsmetoder innebär också undervisning i punktskrift som gör det möjligt för personer med synskada att läsa och skriva, när undervisningen inte kan fås som medicinsk rehabilitering. Punktskriftsundervisning inrymmer en handledningsplan, tillhandahållande av undervisning samt anskaffning av material och hjälpmedel som behövs.
Bestämmelsen i 3 punkten innefattar träning vid olika slags situationer med förändringar i livet. Syftet med servicen är att möta förändrade och ofta tillfälliga större behov av stöd när det sker stora förändringar i livet för en person med funktionsnedsättning, såsom när han eller hon börjar eller slutar i daghem eller skola, börjar eller slutar studera eller flyttar till ett nytt hem eller när personens funktionsförmåga eller familjeförhållanden förändras. Träningen kan också hänföra sig till en situation där personen nyligen har fått en funktionsnedsättning.
Nya livssituationer kan kräva stöd för att öva upp nya färdigheter eller för att överföra tidigare inlärda färdigheter till den nya situationen eller omvärlden och närmiljön. Träning i situationer med förändringar kan vara förberedelse inför en ny situation, såsom flyttningsträning eller övning i att uppfatta eller röra sig i en ny miljö. En persons behov av stöd kunde också uppskattas på förhand genom t.ex. boendeförsök.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om den subjektiva rätten för familjen och andra närstående till en person med funktionsnedsättning att som en del av personens egen träning få undervisning i teckenspråk och handledning i användningen av alternativa kommunikationssätt för att trygga kommunikationen mellan personen med funktionsnedsättning och närstående personer. Familjen och de närstående till en person med funktionsnedsättning ska också ges träning för att stödja personen vid situationer med förändringar i livet.
Med familj eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning avses i paragrafen en familjemedlem till en person med funktionsnedsättning eller någon annan person som på ett nära och intensivt sätt tar del i den berörda personens liv. Som familjemedlemmar betraktas också t.ex. mor- och farföräldrar samt syskon som flyttat bort från barndomshemmet och deras barn, om de har regelbunden kontakt med personen med funktionsnedsättning. Andra närstående till en person med funktionsnedsättning kan i enskilda fall vara t.ex. personalen på ett daghem, en skola eller en studieplats. Det avgörande är att de ovan nämnda personerna de facto har nära och tät interaktion med personen med funktionsnedsättning.
Målet med den träning som ges till familjemedlemmar eller andra närstående bör alltid vara att stödja möjligheterna till självbestämmanderätt, delaktighet och självständigt liv för personen med funktionsnedsättning, eller att stödja personen med funktionsnedsättning eller närstående som medverkar i personens liv i frågor som gäller hans eller hennes liv.
Familjen och andra närstående till en person med funktionsnedsättning ska ha rätt till träning i situationer där en person med funktionsnedsättning genomgår situationer med förändringar i livet när deras deltagande i träningen är nödvändigt för att målen med servicen ska nås. Träningen kan genomföras med olika metoder beroende på förändringssituationen.
Träningen kan också hänföra sig till en situation där det i familjen har fötts ett barn som har en funktionsnedsättning. En ändrad livssituation kan kräva stöd i att öva sig i ny verksamhetspraxis. Även behovet av stöd från familjemedlemmar och andra närstående till personen med funktionsnedsättning accentueras vid såväl planerade som oförutsedda förändringar i livet. I dessa situationer är det viktigt att de närstående kan stödja personen med funktionsnedsättning som ska öva sig att tillämpa handlingsmönster som överenskommits med honom eller henne på förhand för att de tillägnade färdigheterna bättre ska kunna överföras till personens egen omvärld och närmiljö.
Enligt 4 mom. kan annan träning dessutom ordnas för familjen eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning när det behövs för att de mål som angetts för personens träning ska nås. Denna service för familjen eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning ska i regel omfattas av välfärdsområdets allmänna skyldighet att ordna service. Familjen och andra närstående ska också kunna delta i den träning som en person med funktionsnedsättning själv får.
8 §. Tillhandahållande av träning. Enligt 1 mom. ska målen för träningen fastställas i klientplanen tillsammans med personen med funktionsnedsättning och vid behov med personens närstående.
På dem som ger träning ställs inga allmänna kompetenskrav. De som tillhandahåller servicen ska dock ha sådan kompetens som krävs med tanke på träningens mål och innehåll och det sätt på vilket servicen genomförs just för personen med funktionsnedsättning i fråga. Vid behov ska träning planeras och tillhandahållas i samarbete med andra yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, i synnerhet experter inom rehabilitering och undervisning.
Enligt 2 mom. ska de individuella behoven hos en person med funktionsnedsättning och personens egen åsikt beaktas vid bedömningen av behovet av träning, träningens mål och innehåll samt av dess kvantitet, varaktighet och sättet för genomförande. Träning är en målinriktad tjänst som ges för viss tid, som i hög grad omfattar uppföljning av hur målen nås och ändring av målen vid behov.
Som en del av träningen ska det vara möjligt att öva till exempel användningen av kollektivtrafik. Genomförandet av träningen kan förutsätta att även andra resor görs som en del av servicen. Sådana resor som är nödvändiga för genomförandet av servicens innehåll ska ingå i träningen. I träningen ska däremot inte ingå resor till eller från platsen där servicen tillhandahålls, utan det ska vara möjligt att ansöka om stöd för rörligheten enligt den föreslagna lagen för dessa resor.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om tillhandahållandet av träningen och om sådant som ska beaktas vid valet av sättet att tillhandahålla den. Träningens innehåll och de egna behoven och önskemålen hos personen med funktionsnedsättning är de viktigaste faktorerna som påverkar valet av sättet att tillhandahålla träningen.
Träning ges antingen som personlig service eller som service i grupp eller som ett led i annan service. Vid bedömning av sättet för genomförandet av träning ska de mål för servicen som antecknats i klientplanen beaktas. Avsikten är att träning ska ordnas flexibelt på flera olika sätt i enlighet med de individuella behov som personen med funktionsnedsättning har. Servicen kan till exempel tillhandahållas individuellt eller i små grupper beroende på vilket sätt att ordna servicen som anses vara lämpligt för personen med funktionsnedsättning. Sättet att tillhandahålla servicen ska stödja uppnåendet av de mål som ställts för servicen. Sättet ska också antecknas i klientplanen med den noggrannhet som det är möjligt på förhand.
9 §.Personlig assistans. I paragrafen föreslås det bestämmelser om innehållet i och förutsättningarna för att få personlig assistans samt om mängden assistans.
Personer med funktionsnedsättning har subjektiv rätt till servicen. Regleringen ska preciseras och förtydligas för att avhjälpa de problem som förekommit i tillämpningspraxis.
Den personliga assistentens arbetsuppgifter och det kunnande som krävs av assistenten varierar enligt behoven av hjälp hos personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes livssituation och egna åsikter. Från och med ingången av 2018 har det varit möjligt att avlägga en utbildning som ger examensbenämningen personlig assistent. Från och med 2021 har utbildningen varit en del av yrkesexamen inom funktionshinderområdet. Av en personlig assistent förutsätts dock fortfarande ingen särskild kompetens eller utbildning för uppgiften, men assistenten ska få introduktion i arbetet.
Introduktionen i uppgiften ges i allmänhet av arbetsgivaren, men vid behov deltar också välfärdsområdet t.ex. i introduktionen av assistenter till patienter med andningsförlamning. Den nuvarande yrkesstrukturen hos de anställda hos patienter med andningsförlamning ska ändras, beroende på personens behov och situation, från en modell med betoning på hälso- och sjukvård till en modell där servicen delvis genomförs med stöd av personlig assistans. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar hälso- och sjukvården för vården av patienter med andningsförlamning, men till den personliga assistentens uppgifter kan enligt den föreslagna lagen höra åtgärder som motsvarar egenvård och som anknyter till upprätthållande av hälsan samt till vård enligt anvisningar för långvarig sjukdom.
Enligt 1 mom. ska personer med funktionsnedsättning ha rätt att få personlig assistans om de behöver en annan persons hjälp i sådana funktioner som nämns i bestämmelsen. Rätt att få personlig assistans ska gälla på basis av individuella behov på grund av en långvarigt nedsatt funktionsförmåga till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom. På fastställandet av behovet inverkar personens livssituation som helhet, dvs. bl.a. personens boende- och andra levnadsförhållanden, familjesituation samt studier, arbetsliv och fritidsaktiviteter.
Det sätt på vilket en person med funktionsnedsättning bor och hur boenderelaterad service genomförs har betydelse för bedömningen av behovet av personlig assistans. Utgångspunkten ska i enlighet med den nuvarande lagstiftningen och dess tillämpningspraxis vara, att en person med funktionsnedsättning som bor i en serviceenhet av personalen vid enheten får den hjälp eller det stöd som han eller hon behöver hemma i de dagliga sysslorna. Servicen i serviceenheten och personlig assistans ska vara service som kompletterar varandra eller som är alternativa. Välfärdsområdet ska också se till att personer med funktionsnedsättning som bor med sina närstående med stöd av närståendevård har möjlighet att få personlig assistans eller vid behov annan service som stöder delaktigheten. Närståendevårdarens uppgift är inte att se till att delaktigheten tillgodoses. Personens behov av hjälp och stöd ska alltid bedömas individuellt och så att servicen bildar en helhet som svarar mot personens behov.
Om en person med funktionsnedsättning behöver en annan persons hjälp i en funktion som avses i bestämmelsen och om personens individuella behov av hjälp eller stöd inte kan bemötas med lämplig service med stöd av någon annan lag, ska välfärdsområdet ordna personlig assistans. Målet är att trygga hjälp både för de personer med funktionsnedsättning som behöver rikligt med hjälp av en annan person för att klara olika funktioner och för de personer som upprepade gånger behöver hjälp men i mindre omfattning. Detta motsvarar den gällande lagstiftningen.
Personlig assistans ska täcka angelägenheter och uppgifter som en person med funktionsnedsättning annars skulle utföra själv i den aktuella omgivningen. En person ska ha rätt att få personlig assistans också när personen behöver den för att kunna fungera i en främmande miljö. Vid bedömningen av behovet av assistans ska man beakta hur faktorer i omgivningen inverkar på behovet. Personlig assistans ska beviljas om den personliga angelägenheten, uppgiften eller verksamheten i fråga som är viktig för personen med funktionsnedsättning, annars skulle bli ogjord eller t.ex. om det skulle gå oskäligt långsamt eller vara oskäligt svårt att klara av dagliga personliga sysslor. Personlig assistans är behövs också i situationer där en person behöver personlig assistans för att kunna röra sig eller annars vara verksam på ett tryggt sätt.
I bestämmelsen nämns de delområden som hör till självständig livsföring där personlig assistans ska ordnas. I 8 c § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen har personlig assistans definierats som den nödvändiga hjälp som behövs hemma eller utanför hemmet i samband med de sysslor som avses i paragrafen. I den föreslagna bestämmelsen fastställs inte servicen i förhållande till var den ges, eftersom det inte är motiverat att den hjälp som personer med funktionsnedsättning kan få skulle begränsas till en viss plats. Personlig assistans enligt bestämmelsen ska ordnas både i hemmet och utanför hemmet.
Personlig assistans ska också beviljas för resor till utlandet, såsom semesterresor, arbetsresor och studieresor, liksom enligt den gällande lagen och den rättspraxis som gäller den. Högsta förvaltningsdomstolen har i sin avgörandepraxis bedömt att bestämmelserna om personlig assistans utgör ett undantag från sista meningen i 57 § i socialvårdslagen, enligt vilken socialservice inte ordnas för personer som vistas utomlands, om inte något annat föreskrivs någon annanstans. I sitt årsboksavgörande HFD 2020:41 ansåg högsta förvaltningsdomstolen att handikappservicelagens bestämmelser om personlig assistans, sådan den har tillämpats i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis på basis av lagberedningshandlingarna, i detta sammanhang utgör ett sådant undantag från huvudregeln enligt speciallagstiftningen som avses i 57 § i socialvårdslagen. Nämnda bestämmelse i socialvårdslagen blev inte tillämplig i ärendet.
Enligt högsta förvaltningsdomstolens etablerade rättspraxis ska hemkommunen för en person med svår funktionsnedsättning med stöd av handikappservicelagen också bevilja personen personlig assistans utomlands när det vistelsen utomlands ska anses höra till funktioner som hör till normal livsföring för personen med svår funktionsnedsättning. I rättspraxis har det i huvudsak varit fråga om semesterresor för personer med funktionsnedsättning och ersättning för resekostnader för personliga assistenter. Dessutom har personlig assistans kunnat beviljas utomlands för tiden för arbets- och studieresor. Beviljandet av personlig assistans ska även i fortsättningen grunda sig på samma utgångspunkter, och personlig assistans ska kunna beviljas för såväl semesterresor som arbets- och studieresor.
Rätten till personlig assistans utomlands har inte bara baserat sig på nationell rätt utan också på EU-rätten. EU-domstolen konstaterade i sitt avgörande 5.7.2018, C-679/16, EU:C:2018:601 om personlig assistans, att även om personlig assistans inte hör till tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004, utgjorde artiklarna 20 och 21 i EUF-fördraget ett hinder för att hemkommunen för en person med svår funktionsnedsättning som var bosatt i en medlemsstat vägrade att bevilja personen en förmån som i huvudsak liknar personlig assistans på grund av att personen vistas i en annan medlemsstat för att bedriva högskolestudier där. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt avgörande HFD 2018:145 utifrån EU-domstolens förhandsavgörande och de bestämmelser som nämns i motiveringen, att staden inte hade kunnat avslå en persons ansökan om ersättning för lönekostnaderna för en personlig assistent enbart på den grunden att personens vistelse i Estland inte längre var tillfällig, utan närmade sig begreppet stadigvarande vistelse.
Med begreppet dagliga sysslor enligt 1 punkten avses sådana sysslor som människor utför i sitt liv antingen varje dag eller mer sällan, men dock upprepade gånger med vissa tidsintervaller. Dagliga sysslor är personliga göromål som hör till en normal livsföring, såsom t.ex. påklädning, skötsel av den personliga hygienen, toalettbesök samt t.ex. transport och förflyttning, hushållsarbete och uträttande av ärenden. Uträttande av ärenden är t.ex. uträttande av ärenden utanför hemmet eller uträttande av ärenden hemma via internet. Hushållsarbete är till exempel tillredning av mat, städning eller underhåll av kläder och hemtextilier samt annat hushållsarbete som normalt utförs själv. Med personlig assistans kan man också stödja föräldrarnas möjligheter att sörja för den dagliga omsorgen om ett barn som de vårdar och för skötseln av barnets angelägenheter.
En person med funktionsnedsättning kan behöva hjälp i de dagliga sysslorna t.ex. när han eller hon deltar i rehabilitering eller anlitar hälso-, missbrukar- eller mentalvårdstjänster. Huvudregeln är på samma sätt som enligt gällande lagstiftning att myndigheten har ansvar för att ordna tjänster som är tillgängliga för alla på lika villkor. Tjänsteproducenten har således det primära ansvaret när det gäller att ordna den assistans som en person med funktionsnedsättning behöver vid tillhandahållandet av ovannämnda tjänster. Behovet av personlig assistans t.ex. vid institutionsrehabilitering eller under sjukhusvård ska dock alltid bedömas utifrån de särskilda behov som personen har på grund av en begränsning i funktionsförmågan. Till exempel för patienter med andningsförlamning som är beroende av respirator ska det göras möjligt att enligt deras individuella särskilda behov få assistans av en egen assistent under sjukhus- eller rehabiliteringsperioden.
Enligt 2 punkten ska personlig assistans på samma sätt som enligt gällande lag omfatta arbete och studier. Med arbete avses på samma sätt som enligt den nuvarande lagen förutom arbete i anställningsförhållande också företagsverksamhet. Arbetet behöver inte trygga personens utkomst som helhet, utan det kan också vara deltidsarbete. Det väsentliga är att personen med funktionsnedsättning regelbundet arbetar eller bedriver företagsverksamhet. Verksamhet av hobbynatur ska inte betraktas som arbete.
Diskrimineringsombudsmannen gav ett utlåtande om främjande av likabehandlingen av idrottsutövare med funktionsnedsättning den 17 april 2019. Enligt utlåtandet ska idrott åtminstone i fråga om de toppidrottare som får stipendium jämställas med arbete när behovet av personlig assistans bedöms. Idrott ska jämställas med arbete åtminstone om det är fråga om en toppidrottare som får bidrag eller som annars tryggar sin försörjning.
En person med funktionsnedsättning kan behöva personlig assistans på det sätt som avses i lagen om funktionshinderservice när han eller hon deltar i idrottstävlingar. Personlig assistans kan fås för tävlingar både i Finland och utomlands. I bestämmelsen avses med studier sådana studier som leder till en examen eller ett yrke eller som förbättrar förutsättningarna för sådana studier eller som stärker yrkesskickligheten för en person med funktionsnedsättning och förbättrar hans eller hennes möjligheter att få arbete. I arbete och studier ska på motsvarande sätt som enligt den nuvarande lagen ingå resor i anslutning till arbete och studier när det kan anses höra till normal livsföring.
Anordnaren av grundläggande utbildning har enligt lagen om grundläggande utbildning skyldighet att ordna det stöd som eleven behöver inklusive de tolknings- och assistenttjänster som undervisningen kräver. Yrkesläroanstalter ska i första hand sörja för ordnandet av sådana assistenttjänster som studierna kräver i enlighet med lagen om yrkesutbildning (531/2017). En person med funktionsnedsättning kan också få personlig assistans, om den assistentservice som läroanstalten ordnar inte möter hjälpbehovet hos personen med funktionsnedsättning. Avsikten är dock inte att med personlig assistans avhjälpa en för liten personalresurs vid en läroanstalt. Personlig assistans kan också ordnas i sådan långvarig utbildning inom folkhögskolors fria bildningsarbete som kan jämföras med handledande utbildning enligt lagen om yrkesutbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. En förutsättning för detta är att utbildningen vid folkhögskolan uppfyller kriterierna för studier enligt bestämmelsen om personlig assistans, dvs. att den förbättrar färdigheterna att studera för en examen eller ett yrke eller stärker yrkeskompetensen hos personen med funktionsnedsättning eller förbättrar hans eller hennes möjligheter till sysselsättning.
Andra studier än de som avses ovan anses vara fritidsverksamhet, för vilken personlig assistans ordnas i enlighet med 3 punkten.
Enligt 3 punkten ska personlig assistans ordnas för interaktion, fritidsverksamhet och samhälleligt deltagande. Syftet med bestämmelsen är att främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och vara verksamma på lika villkor.
I interaktion ingår, på det sätt som en person med funktionsnedsättning själv väljer, bl.a. behövlig hjälp med att träffa eller annars hålla kontakt med vänner, släktingar och andra människor. Samhälleligt deltagande omfattar till exempel deltagande i organisationsverksamhet, frivilligt arbete och politisk verksamhet.
Fritidsverksamhet omfattar till exempel hobbyer och andra studier än de som avses i 2 punkten.
I det föreslagna 2 mom. fastställs syftet med personlig assistans. Ett centralt mål för personlig assistans är tillgodoseendet av självbestämmanderätten för en person med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra också i sådana situationer där personen behöver hjälp av en annan person. Detta innebär att en persons hjälpbehov på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom inte får vara ett hinder för att hans eller hennes självbestämmanderätt tillgodoses. Personen med funktionsnedsättning skulle utföra de saker som görs med hjälp av personlig assistans själv, om funktionshindret inte skulle förhindra det.
Personlig assistans förbättrar också möjligheterna för barn och unga personer med funktionsnedsättning att delta i verksamhet som hör till åldern och främjar deras självständighetsprocess, deras möjligheter att bygga upp en egen identitet och deras delaktighet. Vårdnadshavarens normala skyldigheter och barnets rätt till personlig assistans bedöms dels enligt hur självständigt jämnåriga barn utan funktionsnedsättning vanligen agerar, dels enligt de individuella behov som det barn som söker personlig assistans har.
Enligt 3 mom. ska en förutsättning för personlig assistans därför vara att personen med funktionsnedsättning självständigt eller med stöd kan uttrycka sin vilja om assistansens innehåll genom att använda en kommunikationsmetod som han eller hon valt. Förutsättningen beror på att utgångspunkten vid personlig assistans föreslås vara tillgodoseende av självbestämmanderätten och möjliggörande av personens egna val för en person med funktionsnedsättning trots funktionsnedsättningen eller sjukdomen.
Detta betyder att en person med funktionsnedsättning genom sitt eget uttryckssätt kan berätta om vilka syften han eller hon vill uppnå med assistans från assistenten. Det väsentliga är verksamhetens innehåll, och inte exempelvis var och när verksamheten sker. För personer som inte känner till klockslag eller uppfattar veckodagar kan det inte ställas som villkor att de har förmåga att ange tidpunkten för verksamheten. En person som inte kan uppfatta sin omgivning kan inte nödvändigtvis uttrycka vart han eller hon vill fara med assistenten. Inte heller detta kan ställas som villkor för personlig assistans. En del personer med funktionsnedsättning behöver personlig assistans just för att gestalta tiden eller hitta rätt plats.
FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning meddelade den 7 april 2022 sitt avgörande i ett enskilt klagomål mot Finland som väcktes 2018, S.K. mot Finland (nr 46/2018). Besvären gällde beviljande av personlig assistans i den egna bostaden för en person med utvecklingsstörning. I sitt avgörande ansåg kommittén att Finland hade brutit mot artikel 19 (rätten att leva självständigt och delta i samhället) och artikel 5 (jämlikhet och icke-diskriminering) i FN:s konvention om funktionsrättskonventionen när det gällde ett enskilt klagomål. När det gäller artikel 14 (frihet och personlig säkerhet) i FN:s funktionsrättskonvention lämnade kommittén klagomålet till prövning utan motivering.
I ärendet hade de nationella domstolarna avslagit den klagandes ansökan om personlig assistans så att klaganden skulle kunna bo självständigt på det sätt som klaganden angett. Enligt ändringssökanden uppställdes i den nationella lagstiftningen som villkor för beviljande av personlig assistans att personen har resurser att definiera assistansens innehåll och hur den ska genomföras. Ändringssökanden ansåg att lagstiftningen diskriminerar personer med utvecklingsstörning, eftersom resursförutsättningen i praktiken endast gäller personer med utvecklingsstörning och hindrar dem från att få personlig assistans. Dessutom ansåg ändringssökanden att lagens tolkning för ändringssökandens del ledde till att han eller hon, om föräldrarna inte hjälper honom eller henne, blir tvungen att bo i en institutionsmiljö i strid med sina behov och inte kan välja var och med vem han eller hon bor.
I sina rekommendationer ansåg kommittén att Finland är skyldigt att erbjuda den ändringssökande ett effektivt rättsmedel, bland annat genom att ompröva hans eller hennes ansökan om personlig assistans för att säkerställa att han eller hon kan utöva sin rätt att leva självständigt i enlighet med kommitténs avgörande. I sin motivering ansåg kommittén det vara problematiskt att den personliga assistans som ändringssökanden ansökt om och som skulle ha gjort det möjligt för honom eller henne att bo självständigt avslogs på den grunden att den ändringssökande ansågs vara oförmögen att uttrycka sin vilja. Däremot tog kommittén inte ställning till om den ändringssökande borde ha beviljats personlig assistans i den omfattning som han eller hon ansökte om.
Kommittén rekommenderade också att Finland vidtar åtgärder för att förhindra motsvarande kränkningar i framtiden. Kommittén rekommenderade i synnerhet att Finland ändrar handikappservicelagen för att säkerställa att lagens resurskriterium, som baserar sig på mottagarens ”förmåga” att definiera innehållet i och sättet att genomföra den behövliga assistansen, inte hindrar ett självständigt liv för personer som behöver stöd i sitt beslutsfattande.
Den föreslagna bestämmelsen tryggar personlig assistans också för de personer med funktionsnedsättning som behöver stöd för att utforma och uttrycka sin vilja. Om en person med funktionsnedsättning inte ens med hjälp av något kommunikationsmedel bedöms ha sådan förmåga som förutsätts i bestämmelsen att utforma och uttrycka sin vilja i fråga om assistansens innehåll och på så sätt använda personlig assistans, ska det ses till att hans eller hennes självbestämmanderätt och delaktighet tillgodoses genom annan service. I allmänhet kan detta stöd bäst tillhandahållas som särskilt stöd för delaktigheten, men i vissa situationer även som träning eller som en del av tjänsterna inom stöd för boende.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sin beslutspraxis dragit upp riktlinjer för tolkningen av resursförutsättningen enligt den gällande lagen. Tröskeln för att få personlig assistans har i beslutspraxis satts relativt lågt. I synnerhet de lösningar där man tagit ställning till en persons förmåga att uttrycka sin vilja kan fortfarande användas som hjälp för tolkningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska en person med funktionsnedsättning dock kunna definiera endast assistansens innehåll, inte längre sättet för genomförandet.
Enligt högsta förvaltningsdomstolens praxis förutsätter definition av innehållet i personlig assistans och sättet för ordnandet inte att den som behöver assistans har fullständig förmåga att kommunicera, och svårigheter med att uttrycka sig utgör inte hinder för beviljande av personlig assistans. Om personen till exempel på något sätt med hjälp eller med olika kommunikationshjälpmedel kan uttrycka sig själv och uttrycka sin åsikt och göra val, har det ansetts att resursförutsättningen uppfylls.
Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden nedan kan användas som tolkningshjälp i situationer där man behöver bedöma personens förmåga att bilda sig en uppfattning om och uttrycka sin åsikt om assistansens innehåll. Det bör dock alltid beaktas att situationen för varje person med funktionsnedsättning är individuell.
I högsta förvaltningsdomstolens årsboksavgörande 2011:69 bedömdes rätten för en person med svår utvecklingsstörning att få personlig assistans för sysslor och funktioner utanför boendeenheten. Inom ramen för sin fattningsförmåga klarade sökanden av att bilda en egen åsikt och på olika sätt ta ställning när något skulle göras i en vardaglig situation, vid utövningen av en hobby eller när ett ärende skulle uträttas, förutsatt att åsikten berörde för honom bekanta, konkreta saker. Ansökan kunde inte avslås på den grunden att sökanden inte hade kapacitet att definiera vad assistansen skulle innehålla och hur den skulle ges.
I högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 4.2.2015 T 280 bedömdes personens förmåga att uttrycka sig själv i fråga om innehållet i personlig assistans. Enligt den utredning som fåtts i saken kunde personen uttrycka sig på sitt eget sätt. I kommunikationen använde personen gester, leenden och klappning av händer, vilka utifrån en utredning om funktionsförmågan och omständigheterna ansågs vara tillräckligt för att kravet på tillräckliga resurser skulle uppfyllas och att personen på så sätt kunde definiera innehållet i den hjälp som han eller hon behövde och sättet för genomförandet. Den hjälp som personen behövde kunde inte heller i huvudsak anses basera sig på vård, omsorg och tillsyn. Ansökan kunde inte avslås på den grunden att sökanden inte hade resurser att definiera den personliga assistansens innehåll och hur den skulle genomföras. Högsta förvaltningsdomstolen bibehöll förvaltningsdomstolens avgörande.
I högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 12.3.2019 T 868 var det fråga om tolkning av resursförutsättningen. Personen tog kontakt med andra människor med blicken och med ljud. Personen följde aktivt med händelser och kommunicerade med hjälp av bilder och ett kommunikationsprogram som installerats på en pekplatta. På pekplattan kunde personen peka på trevliga hobbybilder och svara på frågeställarens ja- eller nej-frågor med hjälp av gester. Enligt kommunen kan personen trots vad som nämns ovan inte anses ha resurser att fastställa innehållet i den hjälp som han eller hon behöver och sättet för genomförandet, och behovet av hjälp i hobbyer kan tryggas med de omsorgsassistenttimmar som kan användas också utanför hemmet.
Förvaltningsdomstolen konstaterade att resursförutsättningen i rättspraxis har tolkats på ett sätt som är förmånligt för en person med funktionsnedsättning och att även en person med svår utvecklingsstörning har kunnat uppfylla resurskravet. Till exempel innebär kommunikationssvårigheter ännu inte att personen inte kan uttrycka sin egen vilja eller definiera assistansens innehåll och sättet att genomföra den. En person med funktionsnedsättning kan ha rätt till personlig assistans också i situationer där det är möjligt att utreda personens vilja endast med hjälp av en anhörig eller i situationer där det utöver med kommunikationen också finns problem i de kognitiva färdigheterna. I de svåraste situationerna kan det också krävas tolkning av känslotillstånd och gester hos den som ska assisteras. På basis av den utredning som fåtts ansågs det att personen med hjälp av gester, miner, genom att peka och med hjälp av ett kommunikationsprogram kan uttrycka vad personen tycker om och inte tycker om. Personen kunde också i viss mån välja mellan olika alternativ. Ändringssökanden skulle ha nytta av personlig assistans, eftersom assistansen möjliggör sådana funktioner utanför hemmet som ändringsökanden gillar, utan att modern är med. Resursförutsättningen ansågs ha uppfyllts. Förvaltningsdomstolen upphävde kommunens beslut och återförvisade ärendet för ny behandling. Högsta förvaltningsdomstolen bibehöll förvaltningsdomstolens avgörande.
I avgörandet HFD 12.8.2011 T 2121 var det fråga om en ung person med svår utvecklingsstörning vars intressebevakare hade ansökt om personlig assistans för hobby- och rekreationsverksamhet åt personen. Enligt intressebevakaren kommunicerade personen huvudsakligen med miner och gester och med ljud som t.o.m. kunde uppfattas som ord. Personen använde också pictogrambilder och kommunikator för kommunikation. Enligt intressebevakaren kunde personen genom sina miner och gester uttrycka hur mycket personen njuter av att delta i olika tillställningar. Han kunde också genom sitt uppförande visa om åtgärderna strider mot hans vilja. Enligt avgörandet var personen kapabel att uttrycka sina känslor med miner och gester, men personen kunde inte ta ställning till sitt hjälpbehov och till sätten att möta behoven på det sätt som lagen förutsätter. I avgörandet konstaterades det att personlig assistans är avsedd att stödja de egna valen och ett självständigt liv för personer med svår funktionsnedsättning. Till dess karaktär hör att den som assisteras själv kan fastställa innehållet i den hjälp som han eller hon behöver och sättet för tillhandahållandet. Detta innebär att bestämmandet av behovet av hjälp inte fick helt och hållet basera sig på en annan persons åsikter.
Högsta förvaltningsdomstolen har också bedömt resursförutsättningen i fråga om barn. I avgörandet HFD 12.8.2011 T 2122 var det fråga om ett 13-årigt barn med diagnosen autism, dysfasi och ADHD. Barnet behövde stöd i kommunikationen, styrning av den egna verksamheten, påminnelse om saker och koncentrationen. Barnet uttryckte sin vilja under handledning och genom kompletterande kommunikation. Person assistans hade sökts för hobbyer och upprätthållande av sociala kontakter. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att barnet skulle anses vara en i handikappservicelagen avsedd person med gravt handikapp som hade resurser att fastställa innehållet i och sättet för den personliga assistans som personen behövde.
Det är också möjligt att få personlig assistans också när den behövs för tillsyn i olika situationer, när förutsättningarna för beviljande uppfylls. Följande lösning är ett exempel på en sådan situation:
Avgörandet HFD 24.10.2013 T 3354 gällde tillsyn som en del av personlig assistans. Frågan gällde beviljande av personlig assistans för arbetspraktik och olika studiebesök för en person som på grund avkvävningsriskbehövde tillsyn under måltider. Yrkesinstitutets rektor hade som villkor för godkännande av personen som studerande ställt kravet att personen skulle ha en personlig assistent närvarande vid måltiderna. Förvaltningsdomstolen konstaterade att det i ärendet inte ens hade påståtts att personen inte skulle kunna själv fastställa innehållet i den assistans som personen behövde och sättet för genomförandet. Personen behövde på grund av de symtom som personens sjukdom orsakade nödvändigt och upprepade gånger hjälp för att klara av måltiderna i skolan, och personlig assistans enligt handikappservicelagen fyllde på ett lämpligt och tillräckligt sätt personens hjälpbehov. Högsta förvaltningsdomstolen var av samma åsikt som förvaltningsdomstolen och ärendet återförvisades till kommunen för behandling.
Enligt 4 mom. kan i den personliga assistansen som en del av helheten av service ingå sådana av assistenten vidtagna åtgärder som motsvarar egenvård och som anknyter till upprätthållandet av hälsan samt till vården av en långvarig sjukdom enligt anvisningarna för vården.
De åtgärder som motsvarar egenvård som avses i bestämmelsen är sådana som personen med funktionsnedsättning skulle utföra själv om det inte skulle föreligga en begränsning i funktionsförmågan. Motsvarande åtgärder utförs också av föräldrar, närståendevårdare och familjevårdare till barn med funktionsnedsättning. Det är inte meningen att personlig assistans ska ersätta servicen inom hemvården eller hemsjukvården eller andra uppgifter som hör till hälso- och sjukvården och som inte kan anses vara egenvård. Sådana åtgärder som motsvarar egenvård och som avses i momentet är t.ex. läkemedelsbehandling, katetrisering och sårvård. I sådana situationer där assistans av en person som använder andningsapparat ordnas genom personlig assistans, kan den personliga assistansen omfatta sörjande för användningen av andringsapparaten och för att den fungerar.
Välfärdsområdet är skyldigt att ge en person med funktionsnedsättning och vid behov hans eller hennes assistent sådan handledning som genomförandet av åtgärderna förutsätter. Hälso- och sjukvården ansvarar för att handledningen ges. Handledning ges i allmänhet av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Välfärdsområdet ska vid behov ge assistenten handledning. Eftersom det är fråga om åtgärder som en person med funktionsnedsättning själv skulle vidta utan begränsningen i funktionsförmågan, kan också en person med funktionsnedsättning i vissa fall ge assistenten den handledning som åtgärderna förutsätter.
I dessa situationer kan både yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och andra assistenter vara personliga assistenter. I arbetsgivarmodellen beslutar en person med funktionsnedsättning själv vem han eller hon anställer som personlig assistent. Personen med funktionsnedsättning ska också vara medveten om det ansvar som anknyter till modellen när han eller hon väljer arbetsgivarmodellen. Enligt 10 § 2 mom. och 11 § 2 mom. i lagförslaget är välfärdsområdet skyldigt att bedöma det valda sättet för genomförande av personlig assistans och ge personen med funktionsnedsättning en redogörelse för de faktorer som anknyter till rollen som arbetsgivare. När det gäller personliga assistenter bestäms eventuella skadeståndsansvarsfrågor enligt skadeståndslagen.
Bestämmelserna i det föreslagna 5 mom. gäller omfattningen av personlig assistans. Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att få personlig assistans i de dagliga sysslorna, i arbetet och i studierna i den utsträckning det är nödvändigt. Nödvändigheten ska bedömas med tanke på jämlikheten, delaktigheten och självbestämmanderätten samt möjliggörandet av egna val för personen med funktionsnedsättning.
Avsikten är att bedöma nödvändigheten av den hjälp som behövs i förhållande till det behov av hjälp och stöd som funktionshindret medför. Det är också centralt att säkerställa att servicen fås i rätt tid med tanke på behoven hos personen med funktionsnedsättning och servicens syfte. En person med funktionsnedsättning kan behöva en annan persons kontinuerliga hjälp och närvaro också av säkerhetsskäl, t.ex. för att byta ställning eller för att säkra andningen eller för att personen saknar förmåga att uppfatta fara. Vid bedömning av nödvändigheten hos personlig assistans ska det också beaktas att personen kan behöva hjälp i en enskild sak som är nödvändig för personen. En begräsning i funktionsförmågan kan för personen förorsaka det, att han eller hon inte utan en annan persons hjälp klarar av att t.ex. uträtta ärenden, uppfatta tidens gång eller ta sig ut ur sin bostad.
För interaktion. fritidsverksamhet och socialt deltagande ska ordnas personlig assistans sammanlagt minst 30 timmar i månaden, om inte ett mindre antal timmar räcker till för att garantera att personen får den hjälp han eller hon nödvändigt behöver. Vid bedömningen av antalet timmar gäller ska beaktas det individuella hjälpbehov som utifrån bedömningen av servicebehovet har antecknats i klientplanen samt personens livssituation som helhet. Om en person med funktionsnedsättning inte själv vill ha och de facto inte behöver personlig assistans till minimimängden enligt bestämmelsen, ska han eller hon kunna beviljas ett lägre timantal än så. Detta ska alltid motiveras i klientplanen och beslutet.
En person ska således för interaktion, fritidsverksamhet och socialt deltagande beviljas mer än 30 timmar assistans i månaden om det är motiverat och nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes individuella behov och jämlikhet.
Servicen för verksamheter under fritiden för en person med funktionsnedsättning ska planeras och beslut om den fattas med beaktande av att t.ex. servicehelheten stöd för boendet och personlig assistans motsvarar personens behov.
När tidsanvändningen för en person med funktionsnedsättning jämförs med tidsanvändningen för personer som hör till samma åldersgrupp och befinner sig i samma livssituation, bör det beaktas att det för personen med funktionsnedsättning går till samma verksamhet, till exempel hemarbete eller rörlighet, i allmänhet mera tid på grund av funktionsnedsättningen än för en person utan funktionsnedsättning.
10 §.Tillhandahållande av personlig assistans. I paragrafen föreskrivs det om sätten att tillhandahålla personlig assistans och om saker som ska beaktas när beslut fattas om tillhandahållande av personlig assistans samt om när en familjemedlem fungerar som personlig assistent. I paragrafen föreslås dessutom en bestämmelse om vikariearrangemang, som inte finns i den gällande lagen.
I 1 mom. föreskrivs det om på vilka sätt välfärdsområdet ska tillhandahålla personlig assistans. Välfärdsområdet ska tillhandahålla personlig assistans på åtminstone tre sätt: på minst ett av de produktionssätt som avses i 9 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden, med servicesedel och genom arbetsgivarmodellen. Avsikten är att personlig assistans ska kunna ordnas på ett sätt som passar personen med funktionsnedsättning.
Hänvisningen till 9 § i lagen om välfärdsområden innebär att personlig assistans ska kunna produceras som välfärdsområdets egen tjänst, i samarbete med andra välfärdsområden eller genom enligt avtal skaffas av andra tjänsteproducenter. Välfärdsområdet ska dock alltid ha organiseringsansvaret. Välfärdsområdet ska styra och övervaka den tjänsteproduktion som hör till dess organiseringsansvar.
Personlig assistans ska också produceras med en i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården (569/2009), nedan kallad lagen om servicesedlar, avsedd servicesedel för anskaffning av assistans. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska välfärdsområdet bestämma servicesedelns värde så att en person med funktionsnedsättning har möjlighet att med servicesedeln skaffa personlig assistans som beviljats honom eller henne.
Enligt lagen om servicesedlar ska servicesedelns värde vara skäligt med tanke på klienten. Välfärdsområdet svarar för att en person med funktionsnedsättning med hjälp av servicesedlar kan skaffa den individuella hjälp han eller hon behöver. Personlig assistans ska kunna anskaffas under olika tider av dygnet och också under veckoslut och helgdagar i enlighet med beslutet och det individuella behov som antecknats i klientplanen. Till välfärdsområdets ansvar hör att följa hur servicesedelns värde utvecklas och vid behov höja sedelns värde. Riksdagens justitieombudsmans avgörande av den 30 november 2021, EOAK/5684/2020 gäller också samma sak.
Det tredje sättet att producera personlig assistans är den arbetsgivarmodell som anges i denna proposition. Enligt arbetsgivarmodellen som anges i 11 § 1 mom. i den föreslagna lagen anställer en person med funktionsnedsättning en personlig assistent i ett anställningsförhållande enligt arbetsavtalslagen (55/2001) och fungerar som assistentens arbetsgivare. Välfärdsområdet ska ersätta kostnaderna för att anställa assistenten.
I 2 mom. föreskrivs det om vad som ska beaktas vid valet av sättet för tillhandahållandet. Den personliga assistansen ska i enlighet med syftet med servicen tillhandahållas så att självbestämmanderätten för en person med funktionsnedsättning tillgodoses på lika villkor som för andra också när han eller hon behöver en annan persons hjälp. Enbart kostnaderna för servicen får inte ha avgörande ställning när sättet för tillhandahållande väljs. Riksdagens biträdande justitieombudsman poängterade bl.a. i avgörandet 3425/4/12 att det valda sättet att ordna service eller verkställigheten av det inte får förhindra eller kringskära tillgodoseendet av de rättigheter som en person med funktionsnedsättning har. Vid ordnandet av personlig assistans och valet av sättet att ordna personlig assistans är det enligt avgörandet viktigt att se till att en person med funktionsnedsättning har möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt självständigt besluta om innehållet i den personliga assistansen. Enligt avgörandet förutsätter detta att sättet att ordna servicen bedöms utgående från de egna val som en person med funktionsnedsättning gjort.
Vid valet av sättet att tillhandahålla servicen ska personens förmåga att handleda assistansen beaktas. Ytterligare bestämmelser om användning av arbetsgivarmodellen föreslås i 11 § 2 mom. När välfärdsområdet fattar beslut om produktionssätten ska det beakta vad som föreskrivs i 5 § om beslutsfattande och tillhandahållande av service.
Alla produktionssätt ska respektera självbestämmanderätten för personen med funktionsnedsättning och beakta personens åsikter för att syftet med personlig assistans ska uppnås. En person med funktionsnedsättning ska själv eller med stöd genom valfri kommunikationsmetod ha möjlighet att uttrycka sin vilja om hur, var och när den personliga assistansen i praktiken ska tillhandahållas.
På samma sätt som i nuläget kan sätten att producera personlig assistans och andra tillämpliga social- och hälsotjänster kombineras till en helhet som bäst möter behovet av hjälp och stöd hos personen med funktionsnedsättning. Exempelvis stöd för boendet enligt den föreslagna lagen kan ordnas huvudsakligen med hjälp av personlig assistans och kompletteras med annan service. Med personlig assistans kan man dock komplettera den servicehelhet för stöd för boendet som i huvudsak ordnas på något annat sätt, t.ex. i ett grupphem.
I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten för familjemedlemmar till personer med funktionsnedsättning att fungera som assistent. I stället för särskilt vägande skäl enligt den gällande handikappservicelagen förutsätts i bestämmelsen särskilda skäl för att en familjemedlem ska kunna fungera som assistent. Förutsättningen är lindrigare än enligt den nuvarande lagen, men fortfarande ska det vid bedömning av att en anhörig skulle fungera som assistent fästas uppmärksamhet vid tjänstens syfte att möjliggöra egna val och ett självständigt liv för personen med funktionsnedsättning.
En familjemedlem till en person med funktionsnedsättning kan av särskilda skäl vara personlig assistent, om det kan anses vara förenligt med personens intressen. Det här innebär på samma sätt som enligt den nuvarande lagen att den personliga assistenten i regel ska vara en person utanför familjen. Make, barn, förälder, far- eller morförälder till en person med funktionsnedsättning ska inte kunna utses till personlig assistent, om inte detta bör anses tillgodose intresset för personen med funktionsnedsättning och anses vara lämpligt och ändamålsenligt för personen. Självbestämmanderätten för en person med funktionsnedsättning ska respekteras genom att beakta hans eller hennes önskemål och åsikter om hur den personliga assistansen ska ordnas för att på bästa sätt främja personens möjligheter till ett självständigt liv och deltagande samt för att möta hans eller hennes individuella behov av hjälp och livssituation som helhet.
En sådan familjemedlem till en person med funktionsnedsättning som på basis av bestämmelsen är personlig assistent till personen i fråga kan inte samtidigt sköta samma uppdrag på basis av ett avtal om närståendevård.
En orsak att anställa en familjemedlem som assistent kan på samma sätt som i nuläget vara t.ex. ett akut behov av hjälp om en ordinarie assistent insjuknar. Familjens semesterresor eller något annat liknande tillfälligt behov kan också ordnas så att en familjemedlem utses till assistent. Det kan vara motiverat att ett myndigt syskon och särskilt ett syskon som bor i ett annat hushåll fungerar som assistent. I många situationer kan det ha betydelse att syskon representerar samma generation och att relationen mellan syskon är en annan än relationen mellan en förälder och ett barn. Om det visar sig vara svårt att hitta en utomstående assistent kan det likaså vara motiverat att anställa en familjemedlem som assistent.
Ett sådant särskilt skäl som avses i bestämmelsen kan också hänföra sig till en begränsning i funktionsförmågan för en person med funktionsnedsättning som förutsätter att assistenten behärskar det sätt på vilket personen med funktionsnedsättning rör sig, eller tolkar hans eller hennes gester och känslotillstånd. Att en familjemedlem är en av flera personliga assistenter kan vara motiverat av familjeskäl och med tanke på skyddet för privatlivet och förenligt med intresset för en person med funktionsnedsättning vid assistans dygnet runt.
En familjemedlem ska kunna utses till barnets assistent, om detta med hänsyn till barnets behov av hjälp och familjens situation som helhet bedöms vara förenligt med barnets intresse. En sådan situation kunde vara t.ex. när barnet behöver en assistent som känner barnet väl och förstår barnets sätt att kommunicera, eller om det att barnet ska kunna bo hemma med den övriga familjen förutsätter att en familjemedlem fungerar som assistent. Det ska dock på ett lämpligt sätt sörjas för att barnets representeras på ett lämpligt sätt vid användning av arbetsgivarmodellen. I 11 § 2 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs det att vårdnadshavaren för ett minderårigt barn eller intressebevakaren för en person med funktionsnedsättning kan vara arbetsgivare för en personlig assistent på samma villkor som en person med funktionsnedsättning själv.
Enligt 4 § 1 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) är en minderårigs intressebevakare i allmänhet vårdnadshavarna. I 32 § i lagen om förmyndarverksamhet föreskrivs det om situationer då intressebevakaren inte får företräda sin huvudman. Intressebevakaren får inte företräda sin huvudman t.ex. om intressebevakaren själv, intressebevakarens make eller barn eller någon som intressebevakaren företräder är motpart. Intressebevakaren får inte heller företräda huvudmannen när intressebevakarens och huvudmannens intressen i saken kan bli motstridiga. I 11 § i lagen om förmyndarverksamhet föreskrivs det om en ställföreträdare för intressebevakaren.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om vikariearrangemang vid personlig assistans. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen. Genom den nya bestämmelsen vill man säkerställa att en person med funktionsnedsättning får nödvändig hjälp också när assistenten till exempel insjuknar och blir borta från arbetet. När det på förhand har avtalats om vikariearrangemangen och dessa har skrivits in i klientplanen och beslutet, vet alla parter hur man ska gå till väga också i en akut situation. När sättet för personlig assistans väljs bör det bedömas hur personlig assistans ska ordnas vid assistentens plötsliga eller planerade frånvaro. Ju mer nödvändig den personliga assistansen är i livsföringen för personen med funktionsnedsättning, desto noggrannare och mer detaljerat ska vikariearrangemangen planeras. Personen med funktionsnedsättning ska ges information om hurdana vikariearrangemang som finns att tillgå i brådskande fall.
11 §.Arbetsgivarmodellen för personlig assistans. I paragrafen föreslås bestämmelser innehållet i arbetsgivarmodellen och om de viktigaste frågorna i anslutning till genomförandet av arbetsgivarmodellen. Paragrafen motsvarar i sak huvudsakligen bestämmelserna i den gällande handikappservicelagen, men den har kompletterats och förtydligats genom bestämmelser om förutsättningarna för användning av arbetsgivarmodellen.
I 1 mom. föreslås det bestämmelser om arbetsgivarmodellens innehåll. Arbetsavtalslagen ska tillämpas på anställningsförhållandet mellan den person med funktionsnedsättning som är arbetsgivare och hans eller hennes personliga assistent. Avsikten är att hänvisningen ska betona att personlig assistans enligt arbetsgivarmodellen handlar om ett sådant arbetsavtalsförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som avses i arbetsavtalslagen. I arbetsavtalslagen finns det bestämmelser bland annat om arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter och skyldigheter, arbetarskydd, lön för sjukdomstid, lönebetalning och grunder för uppsägning. På arbetsgivarmodellen med personlig assistans tillämpas också bland annat semesterlagen (162/2005), arbetstidslagen (872/2019), lagen om företagshälsovård (1383/2001), arbetarskyddslagen (738/2002), lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), diskrimineringslagen (1325/2014), lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986) och bestämmelserna om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar i skadeståndslagen (412/1974).
På ersättning av skador som uppkommit i arbetsavtalsförhållandet tillämpas bestämmelserna i arbetsavtalslagen och skadeståndslagen. I lagarna bestäms ersättningsansvaret olika beroende på om skadan har orsakats arbetsgivaren, arbetstagaren eller en tredje part. Den som är arbetsgivare ansvarar under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelserna också för skador som arbetstagaren orsakar utomstående (det så kallade principalansvaret).
I 2 mom. föreslås bestämmelser om förutsättningarna för användning av arbetsgivarmodellen. Personen med funktionsnedsättning ska kunna ansvara för arbetsgivarens skyldigheter. En ytterligare förutsättning är att personen med funktionsnedsättning ger sitt samtycke till att vara arbetsgivare, vilket antecknas i klientplanen. Dessförinnan ska välfärdsområdet ge tillräcklig utredning om arbetsgivarens ansvar och skyldigheter. Ett minderårigt barns vårdnadshavare eller intressebevakare eller intressebevakaren för en person med funktionsnedsättning ska kunna vara arbetsgivare för en personlig assistent under samma förutsättningar som personen med funktionsnedsättning själv.
För att en person ska kunna vara arbetsgivare måste han eller hon ha färdigheter att ha kontroll över sitt liv och fatta beslut. Personens behov av hjälp till följd av begränsning i funktionsförmågan kan påverka avgörandet av om personen själv kan ansvara för arbetsgivarförpliktelserna eller om det är motiverat att ordna servicen på något annat sätt. Utgångspunkten är att den som är arbetsgivare ska ha rättslig handlingsförmåga.
Val av arbetsgivarmodellen som produktionssätt kräver ett uttryckligt samtycke av den som blir arbetsgivare. Ingen ska försättas i ställningen som arbetsgivare utan att ha förstått vilket ansvar som följer av ställningen. Uppgiften som arbetsgivare ska också alltid grunda sig på egen vilja. Samtycket ska antecknas i klientplanen.
Välfärdsområdet är skyldigt att ge en tillräcklig och förståelig redogörelse om arbetsgivarens lagstadgade skyldigheter och ansvar åt den som ska bli arbetsgivare. Med detta avses basuppgifter om sådant som anknyter till att vara arbetsgivare, såsom till exempel rekrytering, löner, olika sätt att ordna löneförvaltningen, arbetssäkerhet, ordnande av företagshälsovård, diskrimineringsförbud, försäkringar, semestrar, avslutande av anställningsförhållandet samt andra lagstadgade skyldigheter och ansvar som ankommer på arbetsgivaren. Redogörelseskyldigheten ska fullgöras innan personen med funktionsnedsättning ger sitt samtycke till att vara arbetsgivare. Det sätt på vilket redogörelsen ges och dess innehåll ska antecknas i klientplanen. Av välfärdsområdet förutsätts det att det i samband med givandet av redogörelsen bedömer om personen klarar av arbetsgivarens skyldigheter och ansvar. I anställningsförhållandet har personen med funktionsnedsättning alltid själv arbetsgivaransvaret.
Vårdnadshavaren för ett minderårigt barn och intressebevakaren för en person med funktionsnedsättning omfattas av samma krav på förutsättningar för att vara arbetsgivare som personen med funktionsnedsättning.
Arbetsgivaren kan endast inom ramen för arbetslagstiftningen och det tillämpliga kollektivavtalet överföra uppgifter som hör till arbetsgivaren på en tredje part, såsom lönebetalning eller utarbetande av arbetsskift. Välfärdsområden ska på samma sätt som kommunerna kunna sköta ovannämnda uppgifter för en person med funktionsnedsättning. Överföringar av arbetsgivarens rättigheter och skyldigheter ska antecknas i klientplanen. För tydlighets skull ska det också antecknas hur löneförvaltningen ordnas. Det bör beaktas att fastän arbetsgivaren skulle överföra skyldigheter som följer av arbetsavtalet till en tredje part, kvarstår arbetsgivaransvaret hos arbetsgivaren.
I 3mom. föreslås bestämmelser om ersättningsgilla lönekostnader och andra kostnader för personer med funktionsnedsättning som är arbetsgivare. För parternas rättsskydd föreskrivs det i paragrafen också om antecknande av assistentens lön samt om grunderna för kostnaderna för att vara arbetsgivare och sättet att ersätta dem i klientplanen och beslutet. Grunderna för lönen och kostnaderna samt hur de ersätts ska antecknas i klientplanen och beslutet.
Den föreslagna bestämmelsen om lön tryggar rätten för både sådana arbetsgivare som tillhandahåller personlig assistans som hör till arbetsgivarförbundet och för sådana som inte hör till förbundet, att av välfärdsområdet få ersättning för skälig lön för assistenten. När det finns ett gällande kollektivavtal inom branschen, ska kollektivavtalets bestämmelser om lön och andra villkor för anställningsförhållandet iakttas. Skyldigheterna enligt kollektivavtalet gäller dock endast arbetsgivare som anslutit sig till arbetsgivarförbundet, när kollektivavtalet inte är allmänt bindande. Därför ska välfärdsområdet endast till personer med funktionsnedsättning som hör till arbetsgivarförbundet betala kollektivavtalsenlig lön. Om det i kollektivavtalet finns flera lönenivåer, har välfärdsområdet dock rätt att bedöma det individuella behovet av hjälp och stöd som personen med funktionsnedsättning har tillsammans med personen med funktionsnedsättning. Avsikten är att välfärdsområdet inte i övrigt ska bedöma om den lön som avtalats i kollektivavtalet är skälig.
Välfärdsområdet är inte bundet till lön enligt villkoren i kollektivavtalet när personen med funktionsnedsättning inte hör till arbetsgivarförbundet. Vid bedömningen av ersättningens skälighet ska dock likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning beaktas. En skälig lön får inte underskrida den normala lönen som betalas inom branschen. Definitionen av normal lön påverkas också av storleken på lönen enligt kollektivavtalet. Det betyder dock inte att samma lön ska betalas till alla assistenter, utan när det bestäms om lönen är skälig ska också den utbildning, erfarenhet och de särskilda färdigheter som eventuellt krävs av assistenten beaktas. Den särskilda kompetens som krävs för assistansen ska beaktas vid fastställandet av lönen. Detta gäller bl.a. sådana situationer där den nuvarande personliga assistansen till patienter med andningsförlamning ordnas med hjälp av arbetsgivarmodellen. Lönen ska vara så stor att det finns realistiska möjligheter att anställa en assistent med den. För att lönen ska hållas skälig ska de grunder på vilka lönen eventuellt ska höjas antecknas i klientplanen och beslutet. Detta tryggar ställningen för de arbetsgivare som inte hör till arbetsgivarförbundet.
Till arbetsgivarens lagstadgade avgifter hör enligt den praxis som har etablerats under den tid de nuvarande bestämmelserna har varit i kraft bland annat socialskyddsavgifter, pensionspremier, den obligatoriska olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringspremien, avgifter för företagshälsovård samt ersättningar enligt arbetstidslagen och semesterlagen. Också de kostnader för introduktion och andra nödvändiga kostnader som hänför sig till arbetarskyddslagstiftningen ska vara ersättningsgilla, liksom även motsvarande lönekostnader för avlönandet av en vikarie i stället för den ordinarie assistenten.
Utöver kostnader för löneförvaltningen är andra kostnader för att vara arbetsgivare enligt nuvarande praxis till exempel nödvändiga och skäliga resekostnader och inträdesavgifter för assistenter. Sådana kostnader är också andra kostnader än lönekostnader som anges i kollektivavtalet när personen med funktionsnedsättning hör till arbetsgivarförbundet.
I 4 mom. föreskrivs det om välfärdsområdets skyldighet att ge rådgivning om arbetsgivarmodellen. Rådgivningsskyldigheten kan gälla samma saker som den utredning om arbetsgivarens ansvar och skyldigheter som avses i 2 mom. Välfärdsområdet kan delvis fullgöra sin rådgivningsskyldighet också genom att ersätta personen med funktionsnedsättning för kostnaderna för deltagande i utbildning som gäller arbetsgivarmodellen.
12 §. Särskilt stöd för delaktigheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om särskilt stöd för delaktigheten, som såsom lagstadgad tjänst är en ny tjänst som främjar både likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning i allmänhet och inbördes likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning. Avsikten är att också de personer med funktionsnedsättning vars delaktighet inte kan stödjas med personlig assistans ska kunna få det stöd för delaktigheten som de behöver.
Personlig assistans och särskilt stöd för delaktigheten stöder tillsammans på det sätt som förutsätts i FN:s funktionshinderkonvention deltagande och delaktighet i samhället samt i livet och delaktighet i gemenskapen och förhindrar isolering och åtskiljande i gemenskapen.
I 1 mom. föreskrivs det om innehållet i särskilt stöd för delaktigheten. Servicen är individuellt förverkligat stöd för delaktigheten som ges av en annan person enligt de behov och önskemål som personen med funktionsnedsättning har.
Det särskilda stödet för delaktigheten avviker från personlig assistans på det sättet att en person med funktionsnedsättning vid personlig assistans själv styr verksamheten, medan den som ger stöd vid särskilt stöd för delaktigheten styr verksamheten enligt det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning.
Eftersom syftet med det särskilda stödet för delaktigheten är att säkerställa att varje person med funktionsnedsättning kan få individuellt stöd för delaktigheten som ges av en annan person, behöver personen med funktionsnedsättning inte ens med stöd själv kunna uttrycka sin önskan om stödets innehåll. Vid behov ska en persons vilja och individuella behov utredas med hjälp av närstående till personen med funktionsnedsättning eller andra personer som känner personen väl. Om det inte går att på förhand utreda de egna önskemålen hos en person med funktionsnedsättning, är det också möjligt att i praktiken prova vilken verksamhet han eller hon tycker om. Det viktigaste är att den egna viljan hos en person med funktionsnedsättning utreds med alla till buds stående medel och att den bristande förmågan att utforma eller uttrycka sin vilja inte hindrar honom eller henne från att få service.
I 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att få särskilt stöd för delaktigheten samt om det minimitimantal som alla som uppfyller villkoren för erhållande av service har rätt att få.
Avsikten är att man i alla tjänster beaktar de särskilda behov som en person med funktionsnedsättning har och stöder personens växelverkan, delaktighet och egna val. Eftersom det dock inte alltid är möjligt att förverkliga de egna önskemålen inom annan service, är syftet med det särskilda stödet för delaktigheten att säkerställa att varje person med funktionsnedsättning får möjlighet att med en annan människas individuella stöd göra saker som han eller hon själv tycker om. Detta är särskilt viktigt när det krävs särskild uppmärksamhet, yrkesskicklighet, kompetens eller mycket tid för att interaktionen och delaktigheten ska förverkligas.
Personer med funktionsnedsättning har rätt att få särskilt stöd för delaktigheten om de inte utan särskilt stöd för delaktigheten kan hålla kontakt med personer som är viktiga för dem själva. Stödet kan till exempel vara stöd för gemensam växelverkan när de kommunikationsmedel som en person med funktionsnedsättning använder är ringa eller när personen behöver stöd med att använda kommunikationsmedel eller medel för att ta kontakt med andra. Särskilt stöd för delaktigheten kan också innebära stöd för gemensam betydelsefull sysselsättning med personer som står personen med funktionsnedsättning nära.
Särskilt stöd för delaktigheten ska utöver stöd för växelverkan för en person med funktionsnedsättning beviljas också för olika slags fritidsaktiviteter eller för att personen med funktionsnedsättning tillsammans med den person som ger stöd ska kunna hitta meningsfulla hobbyer eller aktiviteter som personen njuter av. En förutsättning för att få stöd är inte att personen med funktionsnedsättning färdigt kan visa vad han eller hon vill göra.
Eftersom avsikten är att varje person med funktionsnedsättning ska få sådan service som motsvarar hans eller hennes individuella behov och som lämpar sig just för honom eller henne, kan personen själv välja vilken service han eller hon i första hand ansöker om. Rätten att få service avgörs alltid självständigt för varje tjänst. Avsikten är dock att en person med funktionsnedsättning ska beviljas antingen personlig assistans eller särskilt stöd för delaktigheten. Välfärdsområdet ska dock sörja för att växelverkan, delaktigheten och de egna valen för en person med funktionsnedsättning stöds på det sätt som bäst lämpar sig för personen.
Särskilt stöd för delaktigheten är avsett för situationer där en person med funktionsnedsättning inte förmår utforma och uttrycka sin vilja om innehållet i personlig assistans eller om personlig assistans inte annars är en lämplig tjänst för att stödja delaktigheten för personen med funktionsnedsättning.
Särskilt stöd för delaktigheten ska beviljas för minst 20 timmar i månaden. Detta är minimitimantalet för servicen. Det behövliga antalet extra timmar ska alltid bedömas utifrån det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning och utifrån personens övriga servicehelhet. Om en person med funktionsnedsättning ansöker om särskilt stöd för delaktigheten för mindre än 20 timmar i månaden, kan personen beviljas det ansökta antalet timmar som underskrider minimitimantalet. På grund av övergångsbestämmelserna är minimitimantalet dock 10 timmar per månad från lagens ikraftträdande till och med den 31 december 2025. Därefter, dvs. från och med den 1 januari 2026, stiger antalet till 20 timmar. Ett lägre antal timmar tryggar tillgången till nödvändigt särskilt stöd för delaktigheten genast när lagen träder i kraft, men ger dock välfärdsområdena bättre möjligheter att förbereda sig på att ordna servicen i större omfattning. I det skede då lagen träder i kraft går det särskilt mycket personalresurser till omprövning av servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning samt till nya serviceplaner och beslut.
Genom särskilt stöd för delaktigheten kan livskvaliteten för en person med funktionsnedsättning höjas genom att stödja aktiv verksamhet, erfarenheter och upplevelser hemma eller utanför hemmet och genom att hämta sådan delaktighet och glädje i livet som inte skulle vara möjlig att uppleva utan särskilt stöd för delaktigheten.
Det särskilda stödet för delaktigheten är i första hand avsett för att trygga interaktion och delaktighet utanför hemmet. Om en person med funktionsnedsättning visar att han eller hon hellre vill tillbringa tid hemma eller av någon orsak som beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom inte kan lämna hemmet, är det möjligt att få särskilt stöd för delaktigheten också i det egna hemmet. I praktiken kan stöd som ges i hemmet vara t.ex. kommunikation med hjälp av olika tekniska anordningar, utövande av konst eller idrott, matlagning eller bakning. Hobbyverksamhet kan vara aktiv eller småskalig verksamhet för egen glädje.
Särskilt stöd för delaktigheten kan beviljas en person med funktionsnedsättning som bor självständigt eller med sin barndomsfamilj, som är i familjevård eller som får stöd för boendet i grupp.
13 §. Tillhandahållande av särskilt stöd för delaktigheten. Syftet med särskilt stöd för delaktigheten är att säkerställa att lika möjligheter till deltagande för personer med funktionsnedsättning förverkligas också när beviljandet av stöd förutsätter särskild kompetens som hänför sig till behoven eller situationen hos personen med funktionsnedsättning. Utöver annan yrkeskompetens behövs i allmänhet särskild kompetens i kommunikationsmetoder och interaktionssituationer.
I 1 mom. föreskrivs det om behörighetsvillkoren för en person som ger särskilt stöd för delaktigheten. Med yrkesutbildade personer inom socialvården avses personer som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården och med yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården personer som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. En lämplig annan examen kan vara till exempel examen inom området för pedagogik, motion eller konst, som är till nytta när det gäller att stödja delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Den som ger stöd ska dock alltid ha kompetens som svarar mot de individuella stödbehoven hos personen med funktionsnedsättning.
Det är viktigt att den person som ger stöd har tillräcklig utbildning eller åtminstone lämplig erfarenhet för uppgiften, eftersom många personer som behöver särskilt stöd för delaktigheten inte kommunicerar med tal och kan ha många slags särskilda behov som hänför sig till funktionsnedsättningen. Därför ska en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården eller någon annan person som avlagt en annan tillämplig examen alltid i första hand väljas till uppgiften.
För att trygga tillgången på personal har det i bestämmelsen getts möjlighet att för uppgiften välja också en person som i övrigt har förvärvat tillräcklig kompetens och lämplig erfarenhet. Praktisk erfarenhet av arbete med personer med funktionsnedsättning och till exempel kompetens i kommunikationsfärdigheter kan ge goda färdigheter att stödja växelverkan och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Vid valet av person ska också säkerheten och den sårbara ställningen hos personen med funktionsnedsättning beaktas.
I 2 mom. föreskrivs det om de saker som ska beaktas när beslut fattas om innehållet i och mängden särskilt stöd för delaktigheten samt om sättet för tillhandahållandet.
Utgångspunkten för allt är det stödbehov som antecknats i klientplanen för personen med funktionsnedsättning. Det sätt på vilket en person med funktionsnedsättning kommunicerar och hans eller hennes förmåga att kommunicera och att använda kommunikationshjälpmedel i interaktion ska beaktas vid bedömningen av och beslut om innehållet i och mängden särskilt stöd för delaktigheten samt vid bedömningen av sättet för tillhandahållandet av stödet. Ju mindre förmåga en person med funktionsnedsättning har att kommunicera, desto svårare är det för honom eller henne att bli delaktig ens i sin närmaste krets och desto större risk löper han eller hon för utslagning. Därför måste mängden särskilt stöd för delaktigheten för personen med funktionsnedsättning ökas när utmaningarna inom interaktionen är större.
Mängden och innehållet i samt sättet för tillhandahållandet av särskilt stöd för delaktigheten påverkas också av det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning att delta och av mängden stöd som behövs för att delaktigheten ska uppnås. Om en person med funktionsnedsättning behöver hjälp t.ex. i alla dagliga sysslor och dessutom har få sätt att kommunicera, tar det tid att reda ut vardagsrutiner och personens vilja. Därför ska det beviljas så mycket stöd för delaktigheten att personen med funktionsnedsättning i verkligheten kan dra nytta av servicen. Mängden stöd och stödets innehåll samt sättet för tillhandahållandet ska utöver de begräsningar i funktionsförmågan som personen med funktionsnedsättning har vara beroende av omvärlden och livsmiljön och till exempel av personens tidigare upplevelser av delaktighet. Att prova på nya saker kräver ofta mer tid än till exempel regelbundna hobbyer. Dessutom ska man beakta de egna önskemål som personen med funktionsnedsättning har och personens livssituation.
Samma omständigheter som inverkar på mängden och innehållet i det stöd som behövs och på sättet för tillhandahållandet, inverkar också på den kompetens som krävs av den som ger stödet.
Syftet med denna proposition är att varje person med funktionsnedsättning ska få en servicehelhet som på bästa sätt motsvarar hans eller hennes behov. Därför har också andra tjänster som ingår i tjänstehelheten betydelse vid beslut om innehållet i och mängden stöd för särskild delaktighet samt om sättet att tillhandahålla stödet. Till exempel för en person med funktionsnedsättning som bor hos sina närstående i huvudsak med stöd för närståendevård kan det särskilda stödet för delaktigheten ha större betydelse än för en person med funktionsnedsättning som får mycket välresurserat stöd för boendet och som varje dag deltar i högklassig dagverksamhet som ordnas med beaktande av de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning.
14 §. Stöd i att fatta beslut. Artikel 12 i FN:s funktionshinderkonvention förutsätter att personer med funktionsnedsättning ska kunna få det stöd de kan behöva för att utöva sin rättskapacitet. Detta stöd kallas för stöd i att fatta beslut.
Stöd i att fatta beslut har som tillvägagångssätt hört till innehållet i vissa tjänster som tillhandahålls av vissa tjänsteproducenter. Som en separat tjänst har man i praktiken kunnat få den endast på försök inom projekt.
I 1 mom. beskrivs på en allmän nivå syftet med stöd i att fatta beslut. Syftet med stödet i att fatta beslut är att hjälpa personer med funktionsnedsättning att göra egna val i livet och genomföra beslut. Beslutsfattandet är oftast en process. Därför bör man vid behov få stöd för beslutsfattande under hela beslutsprocessen.
I 2 mom. ges en förteckning över innehållet i stöd i att fatta beslut. Det är inte fråga om en uttömmande förteckning. Den har till vissa delar kompletterats i motiveringstexten för att det ska vara möjligt att få en närmare bild av innehållet i det understödda beslutsfattandet. Eftersom personer med funktionsnedsättning behöver stöd för olika saker och stödbehovet varierar dessutom beroende på situationen, ska stöd i att fatta beslut ges flexibelt enligt det aktuella behovet.
Stöd i att fatta beslut innebär till exempel stöd för erhållande av information, utredande av besluts- eller verksamhetsalternativ och deras konsekvenser, bildande och uttryckande av egen vilja, fattande och genomförande av beslut. En person med funktionsnedsättning kan dessutom som en del av stödet i att fatta beslut behöva stöd av en annan person för att hantera och uttrycka sina känslor. Också detta är stöd är viktigt att ge, eftersom känslor styr människans beslutsfattande. Stöd för att hantera känslor bidrar också till att förebygga eventuella krävande situationer. Det är inte fråga om ett stöd för att hantera känslor som kräver särskild yrkeskompetens, utan om en möjlighet att diskutera vilka känslor olika saker väcker eller vad till exempel begreppet sorg innebär.
Stöd i att fatta beslut omfattar inte fattande av beslut i stället för personen med funktionsnedsättning. Detta är en väsentlig princip i samband med stöd i att fatta beslut. En annan väsentlig princip är att en stödperson inte får ta ställning eller påverka ärenden i vilka han eller hon ger stöd i att fatta beslut. Bestämmelser om de båda principerna föreslås i 2 mom.
I 3 mom. föreskrivs det om i vilka situationer man har rätt att få stöd i att fatta beslut.
Det ska vara möjligt att få stöd i att fatta beslut som separat service endast när det är fråga om ett betydande beslut i livet för en person med funktionsnedsättning. Sådana situationer som omfattar betydande beslut kan till exempel vara när någon själv eller en närstående blir allvarligt sjuk, stora vändpunkter i livet såsom att skolan börjar, val av studie- eller arbetsplats, stora förändringar inom familjen eller flytt bort från barndomshemmet eller till en annan ort. Hur betydande situationen är ska alltid bedömas tillsammans med personen med funktionsnedsättning ur personens perspektiv. Situationen kan bli betydande med tanke på beslutsfattandet också när det är fråga om en intressekonflikt med personens närstående eller dem som arbetar med personen. Personer med funktionsnedsättning kan också ha behov av att bli självständiga i förhållande till närstående. Även sådana situationer kan bli betydande med tanke på beslutsfattandet i livet för personen med funktionsnedsättning.
Det ska inte vara möjligt att få stöd i att fatta beslut för små, vardagliga beslut. De som arbetar inom olika tjänster, såsom stödet för boendet, dag- och arbetsverksamhet, kortvarig omsorg samt personlig assistans, ska däremot handla så att personen får stöd i olika valsituationer i vardagen. Detta stöd är en viktig del av god växelverkan och service av hög kvalitet, som för sin del främjar tillgodoseendet av självbestämmanderätten i vardagen för personer med funktionsnedsättning. Därför måste tillräckligt med tid reserveras för detta.
Det behov av stöd i att fatta beslut som en person med funktionsnedsättning har ska antecknas i klientplanen, men beslutet ska fattas endast om stöd i att fatta beslut som ges som en separat tjänst.
Den allmänna kommentar som FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning gett om artikel 12 framhäver att sociala nätverk och det naturliga stödet från samhället (såsom stöd från vänner, familjer och skolor) spelar en central roll i stödet för beslutsfattande. I den allmänna kommentaren konstateras det att en sådan strategi är förenlig med full delaktighet och fullt deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning som betonas i konventionen.
Ett sådant naturligt stöd lämpar sig särskilt för små beslutssituationer i vardagen.
I 4 mom. finns en hänvisningsbestämmelse till lagen om förmyndarverksamhet. Om stöd i att fatta beslut inte är tillräckligt, utan personen med funktionsnedsättning behöver en intressebevakare för att bevaka sina intressen eller sköta frågor som gäller honom eller henne eller hans eller hennes tillgångar, ska en ansökan om förordnande av en intressebevakare göras. Till skillnad från stöd i att fatta beslut ska intressebevakaren se till att den berörda personens intresse tillgodoses. Intressebevakarens behörighet är parallell med personens. Vid stöd i att fatta beslut berättar stödpersonen bara om olika alternativ för beslutsfattande, men tar inte ställning till vilket beslut som är det bästa alternativet med tanke på intresset för personen med funktionsnedsättning. Vid stöd i att fatta beslut fattas beslutet alltid av personen med funktionsnedsättning själv. Stöd i att fatt beslut omfattar rätten för en person med funktionsnedsättning att fatta även ur ett objektivt perspektiv sett dåliga beslut.
FN:s funktionsrättskonvention förutsätter garantier för att situationer med stöd i att fatta beslut inte är förenade med obehörigt inflytande eller intressekonflikter. Stöd i att fatta beslut är en tjänst som baserar sig på frivillighet hos personer med funktionsnedsättning och som välfärdsområdet ansvarar för att ordna. Till välfärdsområdets organiseringsansvar hör att övervaka att de tjänster som det ordnar tillhandahålls på behörigt sätt. Det viktigaste är att se till att man vid stöd i att fatta beslut inte fattar beslut om saker för personen med funktionsnedsättning och att beslutsfattandet inte är förenat med obehörigt inflytande. Intressebevakarens behörighet är mer omfattande och därför finns det separata bestämmelser om tillsynen över verksamheten i lagen om förmyndarverksamhet.
15 §.Tillhandahållande av stöd i att fatta beslut. I 1 mom. föreskrivs det om hur mängden och sättet för tillhandahållandet av det stöd i att fatta beslut som behövs ska bedömas.
På samma sätt som i fråga om annan service ska välfärdsområdets beslut om stöd i att fatta beslut grunda sig på de individuella behov och önskemål hos personen med funktionsnedsättning som antecknats i klientplanen.
Beslutsfattandet i viktiga situationer i livet är i allmänhet en process som tar tid. En person med funktionsnedsättning kan behöva stöd i de olika skedena av processen. Innan en person kan bilda sig en uppfattning om saken och är beredd att fatta beslut, måste han eller hon få information om sakinnehållet och olika handlingsalternativ samt konsekvenserna av dem. Därför ska stöd i att fatta beslut vid behov ges flexibelt under hela beslutsprocessen. Mängden behövligt stöd i att fatta beslut påverkas i synnerhet av den livssituation för vilken stödet söks för. Ju större förändring det är fråga om, desto längre är beslutsprocessen i allmänhet och desto mer behöver personen med funktionsnedsättning stöd.
Personens sätt att kommunicera inverkar i allmänhet också på mängden stöd. Det går ofta långsammare att använda alternativa sätt att kommunicera eller en tolk, och interaktionssituationer kräver därför mer tid. Eftersom det kan vara svårt att uppskatta den exakta mängden av stöd i att fatta beslut som behövs i början av processen, vore det bra om man smidigt kunde besluta om mängden.
I 2 mom. föreskrivs det om vad som ska beaktas vid valet av stödperson.
Syftet med stödet i att fatta beslut är att stärka självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning samt deras möjligheter att göra och genomföra egna val i livet. Detta ska också synas i beslutsprocessen kring tjänsten. Utgångspunkten ska t.ex. alltid vara att en person med funktionsnedsättning deltar i valet av stödperson.
Det krävs ingen viss utbildning av stödpersonen, utan de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning bestämmer det kunnande som krävs av stödpersonen. Den yrkesutbildade person inom socialvården som svarar för klientens servicehelhet ska dock säkerställa att de villkor enligt lagen som ställs på stödpersonen uppfylls. Stödpersonen ska förstå sin egen roll som stödjare av beslutsfattandet. Stödpersonen ska vara oberoende i förhållande till det ärende som är föremål för beslutsfattandet.
Förutom att stödpersonen ska vara oberoende i förhållande till det ärende som det fattas beslut om, får stödpersonens egna åsikter om ärendet inte inverka på hur han eller hon stöder personen med funktionsnedsättning. Personen med funktionsnedsättning ska ha rätt att göra även val som stödpersonen tycker är dåliga och få möjlighet att lära sig av sina misstag. Om intresset för en person med funktionsnedsättning dock är allvarligt hotat, ska man överväga att göra en anmälan om behov av intressebevakning.
Eftersom besluten gäller livet för en person med funktionsnedsättning är förtroendet mellan personen och stödpersonen ytterst viktigt. Därför ska personer med funktionsnedsättning få delta i valet av stödperson, om det är möjligt på något sätt. Redan vid valet av stödperson är det bra att vid behov utnyttja metoder för stöd i att fatta beslut, liksom i hela klientprocessen.
16 §. Krävande multiprofessionellt stöd. I paragrafen föreslås bestämmelser om innehållet i och förutsättningarna för beviljande av krävande multiprofessionellt stöd.
Det har varit möjligt att få krävande multiprofessionellt stöd med stöd av specialomsorgslagen som en tjänst som tillhandahållits av specialomsorgsdistrikten. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att trygga möjligheten till krävande multiprofessionellt stöd även i fortsättningen. Avsikten är dock inte att det på ansvaret för funktionshinderservicen ska ställas uppgifter som hälso- och sjukvården har ansvaret för. Alla personer med funktionsnedsättning har samma rätt till hälso- och sjukvårdstjänster som alla andra personer. Krävande multiprofessionellt stöd ska ges när en person med funktionsnedsättning har servicebehov som kräver ett intensivt och ofta även långvarigt samarbete i en multiprofessionell grupp.
Det är fråga om en tjänst som socialvården ansvarar för att ordna och som socialvården och hälso- och sjukvården ska tillhandahålla tillsammans. Vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen ska beaktas 2 § i socialvårdslagen, enligt vilken inom socialvårdens och hälso- och sjukvårdens gemensamma service eller när klienten annars behöver service inom såväl socialvården som hälso- och sjukvården ska de bestämmelser om socialvården och hälso- och sjukvården tillämpas som i enlighet med klientens intresse bäst tryggar servicen enligt stödbehoven och hälso- och sjukvården enligt det medicinska behovet. Vid tillämpningen ska också den motsvarande bestämmelsen 8 a § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) beaktas.
I 1 mom. föreskrivs det om innehållet i krävande multiprofessionellt stöd.
Servicehelheten för krävande multiprofessionellt stöd ska svara mot krävande situationer där det inte går att finna en lösning som en expert fattat eller som genomförs med en och samma tjänst.
Situationerna är i allmänhet förknippade med sådana brister i tillgodoseendet av självbestämmanderätten och delaktigheten som inte kan lösas genom stöd i att fatta beslut, personlig assistans eller särskilt stöd för delaktigheten. För att kommunikationen mellan en person med funktionsnedsättning och personer som lever med eller annars agerar med personen samt den sociala interaktionen ska lyckas för personen med funktionsnedsättning förutsätts i dessa situationer i allmänhet långvarigt gemensamt arbete med personen med funktionsnedsättning och olika yrkesutbildade personer. Arbetet kan förebygga även svåra beteendeproblem av olika slag.
Med hjälp av krävande multiprofessionellt stöd är det möjligt att ingripa också i de bakomliggande orsakerna till ett utmanande beteende eller andra problem och söka lösningar på dem. Innehållet i och syftet med arbetet är ofta att främja tillgodoseendet av självbestämmanderätten och andra grundläggande rättigheter för personer med funktionsnedsättning så att begränsningsåtgärder kan frångås. Genom att arbeta tillsammans är det möjligt att finna alternativa handlingsmodeller för användningen av begränsningsåtgärder. Därför är tjänsten mycket viktig med tanke på tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
I 2 mom. föreskrivs det om rätten att få krävande multiprofessionellt stöd.
Personer med funktionsnedsättning har rätt att få krävande multiprofessionellt stöd för krävande problem med interaktion och delaktighet samt med tillgodoseendet av självbestämmanderätten eller för krävande situationer som en person med funktionsnedsättning inte har fått eller inte kan få hjälp för att lösa av en enskild yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården. Rätt till krävande multiprofessionellt stöd uppstår om utredningen av situationen och lösandet av problemen förutsätter en större servicehelhet som baserar sig på multiprofessionellt stöd än en enskild tjänst.
Det att servicen kommer i andra hand förutsätter dock att andra tjänster inte är lämpliga eller tillräckliga och att servicen är nödvändig för att lösa situationen och tillhandahålla det stöd som personen behöver. Om en enda expert kan hjälpa, är det inte fråga om krävande multiprofessionellt stöd.
Rätt till krävande multiprofessionellt stöd skulle också föreligga t.ex. när en persons självbestämmanderätt eller andra grundläggande fri- och rättigheter måste begränsas upprepade gånger i tjänsterna och orsakerna till begränsningsåtgärderna inte kan utredas och användningen av åtgärderna inte kan minskas.
Det krävande multiprofessionella stödet är i enlighet med sitt namn avsett endast för krävande situationer. Syftet med begränsningen är att säkerställa att det är möjligt att få stöd som kräver mycket personalresurser i de situationer där det behövs mest. Detta betyder dock inte att situationen alltid måste tillspetsas innan man kan få krävande multiprofessionellt stöd. När det kan bedömas att självbestämmanderätten, interaktionen eller delaktigheten för en person med funktionsnedsättning kan främjas genom multiprofessionellt arbete på ett sätt som är betydelsefullt för personen med funktionsnedsättning, ska krävande multiprofessionellt stöd beviljas.
Även när beteendet hos en person med funktionsnedsättning orsakar situationer som kränker hans eller hennes människovärde, är det i allmänhet motiverat att bevilja multiprofessionellt stöd. Upprepade allvarliga beteendestörningar och aggressivt beteende samt självdestruktivt beteende hos en person med funktionsnedsättning förutsätter alltid att orsakerna till beteendet börjar utredas så snabbt som möjligt och grundligt. Personens behov av brådskande hjälp ska i dessa situationer bedömas omedelbart och beslut om brådskande åtgärder ska fattas utan dröjsmål.
17 §. Tillhandahållande av krävande multiprofessionellt stöd I 1 mom. föreskrivs det om sätten att genomföra servicehelheten för krävande multiprofessionellt stöd. Bestämmelsen innehåller ingen uttömmande förteckning över möjliga sätt att genomföra servicen, utan servicehelheten ska ordnas flexibelt enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning.
Typiskt för en servicehelhet med krävande multiprofessionellt stöd är ett mycket intensivt och ofta långvarigt samarbete mellan en multiprofessionell grupp. I krävande problemsituationer måste man ofta utföra undersökningar samt följa upp och bedöma personens beteende i olika situationer för att man ska kunna hitta orsakerna till problemen och de krävande situationerna. Orsakerna kan vara medicinska, men ofta kan de också hänföra sig till olika problem med interaktionen.
Den multiprofessionella gruppen har till uppgift att tillsammans med personen med funktionsnedsättning, och vid behov med hans eller hennes närstående eller personer som arbetar nära personen med funktionsnedsättning, utreda problem som gäller personens interaktion och beteende. Om beteendet är aggressivt och risken för våld är stor, är det inledningsvis meningen att trygga säkerheten för personen själv, hans eller hennes närstående och andra personer som agerar med honom eller henne.
Också i dessa särskilt krävande situationer ska man dock alltid i den mån det är möjligt stödja delaktigheten för personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes möjligheter att göra egna val. Särskild vikt bör fästas vid en fungerande växelverkan och ett respektfullt bemötande av personen. Målet är alltid att stärka självbestämmanderätten och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning.
Krävande multiprofessionellt stöd ska ges också i andra situationer än sådana som hotar hälsan och säkerheten, om människovärdet för en person med funktionsnedsättning är allvarligt hotat till följd av personens eget beteende.
Innehållet i, mängden och varaktigheten för det multiprofessionella stödet samt platsen där stödet ges påverkas alltid av det individuella stödbehovet hos personen med funktionsnedsättning och av situationens svårighetsgrad. Dessutom påverkas det av boendemiljön och den övriga omvärlden och närmiljön för personen med funktionsnedsättning. Dessa olika behov påverkar också sammansättningen hos den multiprofessionella arbetsgruppen.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om den kompetens inom multiprofessionellt stöd som välfärdsområdena behöver och personer med funktionsnedsättning behöver i sin individuella situation. Innehållet i det multiprofessionella stöd som behövs bestämmer i mycket stor utsträckning vilken kompetens som behövs. Välfärdsområdena bör bereda sig på olika situationer med krävande multiprofessionellt stöd, så att det i regionen är möjligt att bilda grupper för krävande multiprofessionellt stöd som möter olika stödbehov. Kontinuiteten i deras arbete är väsentlig. Därför kan medlemmarna i den grupp som arbetar med personen med funktionsnedsättning inte ständigt bytas ut, utan välfärdsområdet ska se till att gruppmedlemmarna har möjlighet att samarbeta med varandra.
Bland annat läkare inom specialiteten utvecklingsstörningar, psykiatrer, psykologer, socialarbetare samt talterapeuter och andra terapeuter kan delta i bedömningen av orsakerna till problemen och behovet av behövligt stöd och i genomförandet av stödet. Hela multiprofessionella sakkunniggruppen behöver inte alltid delta i tillhandahållandet av krävande multiprofessionellt stöd, utan de sakkunniga i gruppen som behövs beror på det individuella behovet av stöd som personen med funktionsnedsättning har och på hur krävande situationen är.
Enligt 3 mom. ska multiprofessionellt stöd alltid i första hand ges där personen med funktionsnedsättning bor eller agerar, till exempel hemma hos personen med funktionsnedsättning, i arbetsverksamhet eller dagverksamhet. Detta stöder personer med funktionsnedsättning att agera i miljöer som är viktiga för dem själva och med människor som är viktiga för dem. Samtidigt kan personer som lever eller samarbetar med en person med funktionsnedsättning tillsammans med ett multiprofessionellt team fundera på individuella lösningar för olika problemsituationer.
I särskilt krävande problemsituationer eller, om det annars är förenligt med intresset för personen med funktionsnedsättning, kan stöd dock ordnas också någon annanstans än i den egna omvärlden och närmiljön för personen med funktionsnedsättning. I vissa särskilt krävande situationer kan det t.ex. vara bättre för att trygga säkerheten för en person med funktionsnedsättning och för dem som bor och arbetar med personen, att personen med funktionsnedsättning tillfälligt flyttar exempelvis till en enhet för krävande multiprofessionellt stöd som det föreskrivs om i specialomsorgslagen. Ibland kan situationen lugna ner sig redan genom att miljön och personerna byts ut. Å andra sidan kan det då bli svårare att överföra inlärd god praxis till den egna verksamhetsmiljön.
18 §. Stöd för boendet. I paragrafen föreslås det bestämmelser om en helhet av service som omfattar den hjälp och det stöd för de dagliga sysslorna som en person med funktionsnedsättning behöver för att personen ska ha ett självständigt liv. Bestämmelsen ska omfatta serviceboende enligt den gällande handikappservicelagen och serviceboende som ordnas som specialomsorger enligt den gällande specialomsorgslagen. Utgångspunkten är att bostaden och stödet för boendet ordnas separat. Vid gruppboende hör bostaden dock till helheten av stöd för boende, även om den hyrs av en separat hyresvärd.
I boendeprogrammet för personer med utvecklingsstörning, som baserade sig på statsrådets principbeslut av den 21 januari 2010 och den 8 november 2012, uppställdes som mål att institutionsboendet för personer med utvecklingsstörning ska upphöra före 2020. Vid utgången av 2020 vårdades fortfarande 427 personer långvarigt på institutioner för personer med utvecklingsstörning. I 14 a § i äldreomsorgslagen föreskrivs det om avslutande av institutionsvård enligt 22 § i socialvårdslagen för äldre i en bestämmelse som tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2028. Vid utgången av 2020 var 99 personer under 65 år i långvarig vård på åldringshem.
Stödet för boendet är ett fortlöpande stöd eller stöd av permanent natur som kan vara omfattande eller också mindre, men ändå sådant stöd utan vilket personen med funktionsnedsättning inte klarar sig. Behovet av stöd för boendet kan också vara ett varierande behov som inte alltid går att förutse. Den hjälp och det stöd som avses i bestämmelsen ska vid behov tryggas under olika tider på dygnet. Stöd för boendet gör det också möjligt för sådana personer med funktionsnedsättning som behöver rikligt och kontinuerligt krävande och mångprofessionell hjälp eller stöd att bo så självständigt som möjligt, och så att personens egna val respekteras.
I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att bevilja stöd för stöd för boendet. Rätt att få stöd för boendet förutsätter behov av hjälp eller stöd i de dagliga sysslorna. Med begreppet dagliga sysslor avses sådana sysslor som människor utför i sitt liv antingen varje dag eller mer sällan, men dock upprepade gånger med vissa tidsintervaller. Dagliga sysslor är en del av en normal livsföring. De dagliga sysslorna beskrivs närmare i detaljmotiveringen till 2 mom. En person med funktionsnedsättning ska när förutsättningarna för beviljande uppfylls ha subjektiv rätt till stöd för boendet och den helhet av service som anknyter till det. Den service som ingår i helheten av stöd för boendet ska vara avgiftsfri, precis som för närvarande.
I 2 mom. föreskrivs det om innehållet i stöd för boendet. Dagliga sysslor som avses i bestämmelsen är personliga göromål såsom t.ex. påklädning, skötsel av den personliga hygienen och toalettbesök samt t.ex. transport och förflyttning, hushållsarbete, vård av barn och uträttande av ärenden. Uträttande av ärenden är både uträttande av ärenden utanför hemmet och uträttande av ärenden hemma via webben. Hushållsarbete är till exempel tillredning av mat, städning, underhåll av kläder och hemtextilier samt annat hushållsarbete som normalt utförs själv. Enbart behov av hjälp med t.ex. vecko- eller storstädning, snöskottning eller renovering av bostaden berättigar inte som enskilda funktioner till stöd för boendet. Som stöd för boendet ska det också ordnas stöd och hjälp för personer med funktionsnedsättning när det gäller interaktion, delaktighet, upprätthållande av hälsan och behandling av långtidssjukdomar. Om det är fråga om åtgärder som kan likställas med egenvård, svarar hälso- och sjukvården bara för den introduktion och handledning som ges en person med funktionsnedsättning, en närståendevårdare, personlig assistent eller någon annan person som tillhandahåller service. Behovet av och sättet för tillhandahållande av handledning beror på åtgärderna i fråga, på de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning och på andra situationsbundna faktorer.
Enligt 3 mom. ska stödet för boendet enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning bestå av en servicehelhet som ordnas med stöd av denna lag och andra lagar.
På samma sätt som serviceboende enligt den gällande handikappservicelagen och boendeservice enligt specialomsorgslagen kan hemsjukvård och andra hälso- och sjukvårdstjänster som behövs till stöd för boendet samt t.ex. hemvård och social handledning som ordnas med stöd av socialvårdslagen utgöra en del av helheten av stöd för boendet. Hälso- och sjukvården ansvarar enligt förslaget för innehållet i och tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster som ett led i stöd för boendet. En verksamhetsenhet som svarar för ordnandet av stöd för boendet ska dock för sin del se till att klienternas behov av service förmedlas till den aktör som ordnar dessa tjänster och att klienten har en faktisk möjlighet att få de tjänster som han eller hon behöver. Behovet av integrerad service betonas när personer med krävande och sektorsövergripande servicebehov som också kräver hälsovårdstjänster kommer att omfattas av öppenvården som en följd av att institutionsboendet för personer med utvecklingsstörning minskar och tjänsterna för personer som i nuläget har status som patienter med andningsförlamning förnyas.
Även när det i servicehelheten för stöd för boendet ingår hälso- och sjukvårdstjänster som är nödvändiga med tanke på livet för en person med funktionsnedsättning, ska det utöver hälsan och säkerheten också sörjas för att personens individuella liv och delaktighet förverkligas. Det här är speciellt viktigt i de fall där en person ständigt behöver någon annan person i sin närhet för att trygga säkerheten. Detta gäller t.ex. personer som lever med livsuppehållande respiratorbehandling eller som har andra sjukdomar, såsom svår epilepsi, som kräver att en annan person ständigt finns tillhanda.
I 4mom. föreskrivs det om mängden stöd för boendet och om sättet att tillhandahålla stödet. All service som ordnas med stöd av denna lag ska i enlighet med lagens syfte stödja förverkligandet av personens självbestämmanderätt och delaktighet. När beslut fattas om sättet att tillhandahålla stöd för boendet ska i första hand de åsikter och önskemål som personen med funktionsnedsättning själv har beaktas. När det gäller stöd för boendet innebär självbestämmanderätten också till exempel att en person i princip själv kan bestämma sin egen dagsrytm. Personalmängden ska dimensioneras och arbetsskiften ordnas enligt invånarnas behov, dock med beaktande av arbetslagstiftningen. Detta ska tillgodoses både i fråga om gruppboende och i fråga om service som tillhandahålls i ett vanligt privathem. Självbestämmanderätten tillgodoses väl när servicen är flexibel enligt tidtabellen för personen med funktionsnedsättning och inte tvärtom.
Särskild uppmärksamhet ska fästats vid ordnandet och det praktiska genomförandet av stöd för boendet när personens begränsning i funktionsförmågan kräver att hjälp kan fås utan avbrott och när redan en kortvarig fördröjning eller frånvaro av hjälp kan leda till en livshotande situation. Stöd för boendet ska trygga den hjälp som en person med funktionsnedsättning nödvändigt behöver för att upprätthålla vitala livsfunktioner och möjligheten att få hjälp utan dröjsmål i oväntade och oförutsedda situationer. Sådana situationer förekommer t.ex. hos personer som lever med livsuppehållande respiratorbehandling.
Vid val av sättet att ordna stöd för boendet ska personens egna önskemål om hur boendet ska ordnas, de begränsningar i funktionsförmågan som funktionsnedsättningen eller sjukdomen orsakar samt personens rätt till delaktighet och gemenskap med människor i samma ålder beaktas. I bestämmelsen fästs det också uppmärksamhet vid respekten för integriteten, som enligt 30 § i socialvårdslagen hör till de centrala principerna för socialvården. I beslutsfattandet ska också klientsäkerheten och skyldigheten att trygga tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster beaktas.
För att bestämmelsen ska möjliggöra kontinuerlig utveckling av stödet för boendet, definieras inte stödmodellerna för boendet och sätten att tillhandahålla dem i detalj i bestämmelsen. Stöd för boendet kan genomföras t.ex. genom personlig assistans, med hjälp av arbetstagare inom boendeservicen, eller genom hemservice eller hemvård enligt socialvårdslagen eller genom kombinationer av dessa. I helheten av stöd för boendet kan också ingå stöd för närståendevård. Även träning och särskilt stöd för delaktigheten kan utgöra en del av helheten av stöd för boendet till exempel om målet för personen med funktionsnedsättning är att övergå från gruppboende till självständigt boende eller om personen behöver särskilt stöd för sin hobby.
Stöd för boendet ska göra det möjligt att tryggt flytta hem från ett sjukhus eller någon annan institution. Stöd för boendet enligt den föreslagna lagen ska inte ordnas på institution. Service på en institution enligt 22 § i socialvårdslagen ska kunna komma på fråga endast när personens behov av hjälp och personens intresse kräver det, och utgångspunkten är att användningen av den servicen ska vara kortvarig, målinriktad och ett alternativ i sista hand. Enligt 22 § i socialvårdslagen får långvarig våd och omsorg tillhandahållas på institution bara om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag särskilt föreskriven grund för det.
Stöd för boendet som service bidrar till att genomföra lagens syfte att stödja ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning och tillgodoseendet av deras självbestämmanderätt. Artikel 19 i funktionshinderkonventionen förutsätter att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra har möjlighet att välja sin bostadsort samt var och med vem de bor. Funktionshinderkonventionen förpliktar också till att trygga tillräcklig service i hemmet som stöder personens deltagande. En person med funktionsnedsättning ska därför ha rätt att i så lång utsträckning som möjligt själv välja sin bosättningsort och att även i övrigt påverka hur stödet för boendet ordnas som helhet.
Paragrafens 5 mom. möjliggör många slags boendeformer. Stöd för boendet kan ordnas i en persons vanliga privatbostad, i en gemensam bostad för flera personer (boende med rumskamrater), i en bostadsgrupp bestående av flera bostäder som finns bland det normala bostadsbeståndet eller i ett nätverk av bostäder bestående av separata bostäder i vilka det tryggas behövligt stöd och behövlig hjälp för dem som bor där. Stöd för boendet kan också ordnas för boende i grupp. Bostäder, även lösningar i grupp, bör integreras i det normala bostadsbeståndet för att de inte ska bildas koncentrationer av specialgrupper. För att likabehandling av personer med funktionsnedsättning ska kunna tryggas förutsätts det att den lokal som den boende förfogar över också vid boende i grupp är en bostad som omfattar kännetecknen på en bostad. Stöd för boendet ordnas enligt det individuella behovet oberoende av boendeformen.
19 §.Stöd för boendet för barn.Paragrafen kompletterar föreslagna 18 § om stöd för boendet när det gäller service för barn. I paragrafen föreskrivs det också om situationer där det inte är möjligt att ordna stöd för barnets boende i barndomshemmet, men där barnet ändå inte har behov av barnskydd. Genom den nya bestämmelsen förtydligas situationen som för tillfället är delvis oreglerad.
Artikel 23 i funktionshinderkonventionen förutsätter att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. I konventionen om barnets rättigheter finns en motsvarande bestämmelse. Ett barn får inte skiljas från sina föräldrar på grund av barnets eller den ena eller båda föräldrarnas funktionsnedsättning Därför kan boendet för ett barn med funktionsnedsättning ordnas utanför det egna hemmet med stöd av denna bestämmelse endast om barnets vårdnadshavare ansöker om det och ger sitt samtycke till den planerade lösningen före beslutsfattandet. Eftersom vårdnadshavarna i en sådan situation redan har kommit fram till att barnet inte kan bo hemma, bör barnets åsikt utredas i synnerhet om hur barnets behov och önskemål bäst kan tillgodoses i den nya boendelösningen.
Enligt 1 mom. ska utöver denna paragraf 18 § om stöd för boendet tillämpas på ordnande av stöd för boendet för barn. Dessutom föreskrivs det i momentet om syftet med stöd för boendet för barn med funktionsnedsättning. Syftet med stödet för boendet för barn är att trygga möjligheten för barn med funktionsnedsättning att bo hemma med den egna familjen och att få vård och omsorg enligt barnets individuella behov, möjlighet till delaktighet och en trygg uppväxtmiljö.
Barnets möjligheter att bo hemma ska tryggas genom tillräcklig service och tillräckligt stöd i hemmet i enlighet med barnets och familjens behov och med stöd av denna lag och andra lagar. För barnet och barnets familj ska dessutom ordnas annan hjälp och service som stöder möjligheterna att bo hemma. Den service som barnet och familjen behöver ska vid behov ordnas dygnet runt.
Med stöd av socialvårdslagen kan det ordnas till exempel socialt arbete och handledning, familjearbete, hemservice för barnfamiljer och hemvård. Med stöd av denna lag ska det vara möjligt att ordna t.ex. kortvarig omsorg, träning, personlig assistans och särskilt stöd för delaktigheten som kompletterar stödet för boendet.
Genom bestämmelsen säkerställs det att det att ett barn med funktionsnedsättning flyttar bort från den egna familjen alltid är en sistahandslösning när alla eventuella stödåtgärder har använts och föräldrarna trots det konstaterar att det inte är möjligt för barnet att bo hemma.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om de förutsättningar under vilka stöd för boendet för ett barn kan ordnas på något annat sätt än med den egna familjen. Om boende hemma inte är möjligt ens med hjälp av starkt stöd, ska barnets boende utanför hemmet ordnas enligt den föreslagna lagen när barnet inte har behov av barnskydd.
Servicen skiljer sig från brådskande placering och omhändertagande inom barnskyddet, som initieras av myndigheterna. Ett barn ska omhändertas och för barnet ska ordnas vård utom hemmet om brister i omsorgen om barnet eller andra uppväxtförhållanden hotar att allvarligt äventyra barnets hälsa eller utveckling, eller om barnet allvarligt äventyrar sin hälsa eller utveckling genom att använda rusmedel, genom en brottslig gärning som inte kan anses obetydlig eller genom annat därmed jämställbart beteende. Om barnet av dessa orsaker är i omedelbar fara, kan barnet placeras i brådskande ordning. I sådana situationer där behovet av stöd beror på barnets uppväxtförhållanden eller på barnets uppförande som medför fara för barnet självt, har ett barn med funktionsnedsättning alltid i sista hand rätt till barnskyddets tjänster.
Omhändertagande och den därtill anknytande vården utom hemmet kan dock ordnas när de övriga kriterierna för omhändertagande uppfylls endast, om stödåtgärderna inom öppenvården inte är lämpliga eller möjliga för genomförande av omsorg i enlighet med barnets bästa eller om de har visat sig vara otillräckliga. En förutsättning är dessutom att vården utom hemmet är förenlig med barnets bästa. Omhändertagande är alltid det sista sättet att trygga barnets uppväxt och utveckling. Omhändertagande innebär att ansvaret för barnets vård och fostran överförs till myndigheterna.
Ett barn med funktionsnedsättning kan behöva service som stöder boendet utanför hemmet också när förutsättningarna för omhändertagande inte uppfylls. Behovet att ordna boende utanför hemmet bedöms då utifrån barnets individuella behov av hjälp, stöd och omsorg samt utifrån hela familjens livssituation. Den föreslagna bestämmelsen tryggar rätten för ett barn med funktionsnedsättning att få det stöd för boendet som barnet behöver på grund av sin funktionsnedsättning också någon annanstans än i barndomshemmet utan att det förutsätter att barnet är klient hos barnskyddet och att kriterierna för omhändertagande uppfylls.
Vårdnadshavarna till ett barn med funktionsnedsättning får delta i vården och fostran av barnet, även om barnet bor någon annanstans än i barndomshemmet på grund av sitt behov av hjälp, stöd, vård och omsorg. Vårdnaden om barnet och samtidigt beslutanderätten i barnets angelägenheter kvarstår alltid hos föräldrarna, även om barnet flyttar bort från hemmet. Detta är en betydande skillnad i förhållande till omhändertagande, där beslutanderätten i barnets angelägenheter fördelas mellan det organ som ansvarar för socialvården och vårdnadshavarna. Eftersom stöd för boendet som ordnas med stöd av denna paragraf är service för personer med funktionsnedsättning som baserar sig på frivillighet, behövs det i denna lag inga sådana bestämmelser som finns i barnskyddslagen och som förbättrar barnets rättsskydd.
Enligt 3 mom. ska ordnande av boendet för ett barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med den egna familjen vara en frivillig socialtjänst för barnet som vårdnadshavarna ansöker om. Tjänsten kan inte tillhandahållas utanför hemmet utan vårdnadshavarnas samtycke. Ett beslut om ordnande av boende och service för ett barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med familjen ska beredas och flytten genomföras i samråd med barnets vårdnadshavare. Barnets vårdnadshavare är skyldig att trygga barnets utveckling och välfärd på det sätt som föreskrivs i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Vårdnadshavaren har i detta syfte rätt att bestämma om barnets vård, uppfostran, utbildning, boningsort, fritidsintressen samt övriga personliga angelägenheter.
En förutsättning för att boendet för ett barn med funktionsnedsättning ska kunna ordnas utanför hemmet är dessutom att lösningen bedöms vara förenlig med barnets bästa med tanke på tillgodoseendet av omsorgen om barnet, en balanserad utveckling och välfärd för barnet eller med tanke på barnets hälsa eller säkerhet.
Socialarbetaren ska göra en bedömning av hur barnets boende och omsorg kan ordnas i enlighet med barnets bästa. Bedömningen ska göras tillsammans med vårdnadshavarna samt i sektorsövergripande samarbete enligt 41 § i socialvårdslagen. Det ska finnas tillgång till tillräcklig expertis i socialarbete inom barnskydd, psykologi, medicin och vid behov i andra branscher i förhållande till barnets behov.
De olika alternativen i fråga om service för stöd för boendet och tillhandahållande av servicen ska utredas tillsammans med barnet och hans eller hennes familj. Det bör särskilt bedömas på vilket sätt man i enlighet med barnets bästa och barnets individuella behov bäst ska trygga god vård och uppfostran och säkerhet för barnet samt en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsskede behövlig omsorg.
Barnets delaktighet ska säkerställas under hela processen på det sätt som föreskrivs i 3 § i detta lagförslag. Till delaktighet anknyter i hög grad att barnet själv känner sig och upplever sig vara delaktigt. Ett barn ska i enlighet med sin ålder och utvecklingsfas tillförsäkras rätt att få information i ett ärende som rör barnet och möjligheten att framföra sina åsikter. Särskild vikt ska fästas vid barnets och den unga personens åsikter och önskemål. Barnets åsikt ska utredas i synnerhet i frågor som är av betydelse för barnet. Av barnet ska exempelvis frågas vad barnet önskar av det nya hemmet och dess omgivning och hur barnet vill hålla kontakt med sin familj och sina vänner.
Beslutet om stöd för boendet utanför hemmet för ett barn fattas av den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter, eftersom det är fråga om ett i socialvårdslagen avsett barn som behöver särskilt stöd. I beslutet ska det motiveras hur boende annanstans än med familjen möter barnets behov av hjälp och stöd och varför boende med den egna familjen med hjälp av service och stöd i hemmet inte är möjligt. Barnets boende kunde ordnas någon annanstans än med den egna familjen endast om barnets balanserade utveckling och välfärd i enlighet med barnets individuella behov och intresse inte kan tryggas när barnet bor med familjen. En sådan situation kan föreligga t.ex. om barnet behöver så specialiserad och krävande vård och omsorg, att den inte kan ordnas i hemmet ens med övergripande öppna insatser.
Enligt 4 mom. kan barnets boende någon annanstans än med den egna familjen ordnas som familjevård eller i ett gruppboendehem som är avsett för barn med funktionsnedsättning. Barn med funktionsnedsättning som trots service i hemmet inte kan bo med sin egen familj kräver extra mycket vård och omsorg. Därför får antalet barn i samma grupphem inte vara större än sju, om inte barnets bästa förutsätter avvikelse från detta. I fråga om antalet barn som vårdas tillsammans motsvarar bestämmelsen dimensioneringen enligt bestämmelserna i barnskyddslagen. Vid familjevård iakttas bestämmelsen om antal barn i familjevårdslagen. I alla situationer måste man se till att antalet anställda och deras kompetens motsvarar barnens behov.
Statsrådet fattade den 21 januari 2010 ett principbeslut om ett program för ordnande av boende och anslutande tjänster för utvecklingsstörda (Kehas-programmet). Syftet med programmet, som genomfördes 2010–2015, var att gradvis avveckla institutionsboendet och trygga individuellt boende och individuella tjänster. Enligt programmet skulle rättigheterna för barn med funktionsnedsättning säkerställas bl.a. genom att det utvecklas lösningar för smågruppshem för de barn vars boende inte kan ordnas i barndomshemmet eller inom familjevården ens med kraftigt stöd. Målet var att grupphemmen skulle vara belägna inom vanliga bostadsområden och så långt som möjligt motsvara normala boendeförhållanden. Målet var också att grupphemmen skulle ha högst 3–4 platser. Målen är fortfarande aktuella. Den i lagen inskrivna maximistorleken på sju barn i grupphem är större än vad som eftersträvades i Kehas-programmet. I praktiken skulle det vara till hjälp om de barn som vårdas i grupphem med 7 platser delades upp i två mindre grupper. Då kunde man bättre sörja för barnens grundtrygghet och trygga å ena sidan arbetstagarnas varaktighet och å andra sidan t.ex. en flexibel användning av vikarier.
Vid valet av bostadsort för ett barn med funktionsnedsättning ska det som i 5 § 4 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs om tillhandahållande av service beaktas. Därtill ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets behov och den kompetens som personalen har. På den plats där barnets bor ska det enligt behov finnas specialiserad och kunnig personal. Barnet ska säkerställas en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt en utbildning som motsvarar barnets anlag och önskemål, på det sätt som anges i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Dessutom ska det beaktas att barn ska uppfostras så att det får förståelse, trygghet och ömhet. Barnet bör stödas och uppmuntras i sin utveckling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet.
Barnets ska bo tillräckligt nära resten av familjen, så att kontakten till den egna familjen eller andra närstående personer ska upprätthållas. Barnet ska säkerställas rätt att träffa sina föräldrar, syskon och andra närstående personer genom att det ordnas en möjlighet att ta emot gäster eller att gå på besök utanför boendet samt rätt att annars hålla kontakt med närstående personer. Om möjligt, är det bra om barnet kan fortsätta i en bekant daghemsgrupp eller skola. Vid tillhandahållandet av service ska barnets rätt till ett stimulerande och tryggt liv enligt barnets ålder beaktas, vilket främjar barnets utveckling och delaktighet. Därtill ska det sörjas för kontinuiteten hos barnets vård och omsorg. När barnet bor någon annanstans än med resten av familjen, ska man sträva efter att trygga boendets varaktighet under hela barndoms- och ungdomstiden, om det ska anses vara förenligt med barnets bästa. Till exempel ska konkurrensutsättningen av tjänsterna genomföras så att barnets förhållanden förändras så litet som möjligt.
I 5 mom. föreslås en hänvisning till klientavgiftslagen, där det föreskrivs om den klientavgift som tas ut för servicen.
Det föreslås att det i klientavgiftslagen tas in en ny paragraf med stöd av vilken välfärdsområdet av föräldrarna till ett barn med funktionsnedsättning kan ta ut en avgift för kostnaderna för barnets underhåll. Om en förälder dock är skyldig att betala underhållsbidrag till ett barn, iakttas 2 mom., enligt vilket välfärdsområdet kan uppbära det underhållsbidrag eller underhållsstöd som betalas till barnet för den tid som stödet för barnets boende ordnas utanför hemmet. Dessutom kan välfärdsområdet uppbära en avgift som kan anses skälig ur barnets eller den unga personens övriga inkomster, ersättningar eller fordringar.
20 §. Stöd för tillgängligt boende. För att en person med funktionsnedsättning ska kunna bo på lika villkor som andra förutsätts det att han eller hon har rätt till det stöd som är behövligt för att möjliggöra tillgängligt boende. Bestämmelser om motsvarande stöd för ändringsarbeten i bostaden och för anskaffning av redskap och anordningar som hör till bostaden finns för närvarande i 9 § 2 mom. i handikappservicelagen och i 12 och 13 § i handikappserviceförordningen. Det stöd som beviljas ska, på samma sätt som för närvarande, omfattas av välfärdsområdets särskilda skyldighet att ordna service.
I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att få stöd för tillgängligt boende. Personer med funktionsnedsättning ska få det stöd de behöver för att kunna bo i sin stadigvarande bostad. Det väsentliga är det funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom, som hindrar boende i det egna hemmet utan det stöd som avses i bestämmelsen.
Stöd för tillgängligt boende ska beviljas om en person med funktionsnedsättning inte utan det klarar de funktioner som hör till boendet på grund av en långvarig begränsning i funktionsförmågan till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom, såsom dagliga sysslor, möjligheter att röra sig eller andra självständiga sysslor i bostaden och dess närmaste omgivning. Vid bedömningen av behovet av stöd för boendet ska det beaktas att samma slags funktionsnedsättningar eller sjukdomar kan i olika situationer och för olika människor medföra mycket olika funktionshinder och kräva olika lösningar. Också individuella faktorer relaterade till personens situation, såsom familjesituationen, arbets- eller studieplatsen, tillgången till annan service och omgivningens inverkan ska bedömas i förhållande till behovet av stöd för tillgängligt boende. Stöd för tillgängligt boende villkoras inte av att personen med hjälp av servicen ska klara sig helt självständigt hemma, utan att personen kan bo i det egna hemmet med hjälp av personlig assistans eller annan service.
Stöd för tillgängligt boende ska också beviljas när det gör det möjligt för barnet att bo med sin egen familj, även om t.ex. ändringsarbetena inte ökar barnets möjligheter att klara sig självständigt.
Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att få ett skäligt stöd för tillgängligt boende. Som skäliga kostnader anses i regel det genomsnittliga marknadspriset på det ändringsarbete som utförs eller på den anordning eller tekniska lösning som anskaffas. Ersättningsgilla ändringsarbeten följer i tillämpliga delar den kvalitetsnivå som används vid statlig lånefinansiering för bostäder. När man bedömer om kostnaderna är skäliga bör man beakta vilken lösning som är lämplig och genomförbar med tanke på de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning.
Med stadigvarande bostad avses den bostad där personen bor största delen av året. Den grund på vilken personen besitter bostaden (hyresavtal, äganderätt, nyttjanderätt) saknar betydelse. Det ska dock vara fråga om en byggnad som kommunen godkänt för stadigvarande boende.
Frågan huruvida kostnaderna är skäliga ska bedömas också när en person med funktionsnedsättning flyttar från en bostad till en annan. Artikel 19 i funktionshinderkonventionen förutsätter att personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att välja sin bosättningsort på lika villkor som andra. Samma rätt följer av 6 och 9 § i Finlands grundlag, som gäller jämlikhet och förbud mot diskriminering samt rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. Skäligheten hos stöd för tillgängligt boende ska dock alltid bedömas individuellt.
I 2 mom. föreskrivs det om var det är möjligt att få stöd för tillgängligt boende. I enlighet med 9 § 2 mom. i den gällande handikappservicelagen och 12 § 1 mom. i gällande handikappserviceförordningen ska de ändringsarbeten som ingår i stödet för tillgängligt boende omfatta ändringsarbeten för att trygga fysisk tillgänglighet för personen med funktionsnedsättning och personens möjligheter att klara av de dagliga funktionerna i sin stadigvarande bostad samt avlägsnande av hinder i bostadens direkta omgivning.
Det kan exempelvis vara fråga om att bredda dörrar, bygga ramper, undanröja höjdskillnader i bostaden samt om att genomföra nödvändig strukturell och funktionell tillgänglighet i olika utrymmen i bostaden, såsom i toaletter och badrum. I stödet för tillgängligt boende kan också ingå reparationer av belysning, akustik och kontrastytor eller materialändringar som är nödvändiga på grund av funktionsnedsättningen eller sjukdomen. Dessutom blir nödvändiga ändringsarbeten som ökar boendesäkerheten aktuella, såsom larmanordningar, ökad brandsäkerhet och tekniska lösningar i anslutning till det, såsom spisvakter samt lösningar som ökar säkerheten på gårdsplanen. I anslutning till tvättrum kan det bli aktuellt att ersätta även nödvändiga ändringsarbeten i bastun i bostaden. På samma sätt som enligt den gällande lagstiftningen, ska ersättningen omfatta också skäliga kostnader för planering av tillgängligt boende samt skäliga kostnader för att återställa bostaden i ursprungligt skick. Återställande av bostaden i ursprungligt skick kan vara skäligt t.ex. när en person med funktionsnedsättning har bott på hyra och hyresvärden före utförandet av ändringsarbetena har ställt som villkor att personen med funktionsnedsättning i samband med att han eller hon flyttar bort ska återställa bostaden i samma skick som den var när hyresförhållandet inleddes.
Kostnader med karaktär av ombyggnadskostnader, kostnader relaterade till bättre boendekomfort eller boendestandard och andra sådana kostnader som skulle uppkomma för personen oberoende av begränsningen i funktionsförmågan, hör inte till det stöd som avses i bestämmelsen. Exempelvis stambyte eller nytt tak ersätts inte med stöd av den föreslagna lagen. Om det på grund av en begränsning i funktionsförmågan till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom är nödvändigt med en tillbyggnad i bostaden och ingen annan lösning kan anses vara skälig med hänsyn till livssituationen och familjerelationerna för personen med funktionsnedsättning, kan det bli aktuellt att bevilja skälig ersättning för kostnaderna för tillbyggnaden i enlighet med den föreslagna bestämmelsen.
Undanröjande av hinder i bostadens direkta näromgivning omfattar åtgärder som är nödvändiga för att en person med funktionsnedsättning utan hinder ska kunna ta sig in i och ut ur sin bostad och på ett tryggt sätt använda det gårdsområde som hör till bostaden. Ändringsarbeten i bostadens omedelbara närhet skulle också trygga möjligheten att använda bostadens balkong och utrymmen i bostadsbyggnaden som är i gemensamt bruk.
Begreppen redskap eller andra tekniska lösningar som möjliggör ett tillgängligt boende omfattar dels enskilda anordningar som behövs för de dagliga sysslorna, för att röra sig eller för andra möjligheter att leva självständigt i hemmet, dels i vid bemärkelse tekniska lösningar och andra lösningar som den teknologiska utvecklingen för med sig och som gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva ett självständigt liv i det egna hemmet.
Den tekniska och teknologiska utvecklingen kan föra med sig sådana nya redskap och andra tekniska lösningar som omfattas av bestämmelsen och som kan stödja ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning. Å andra sidan kan sådana redskap och tekniska lösningar för vilka det tidigare har beviljats ersättning med stöd av handikappservicelagen med tiden omvandlas till lösningar som är vanliga i alla hem. I den föreslagna bestämmelsen anges därför inte i detalj de redskap och andra tekniska lösningar för vars anskaffning det ska kunna beviljas stöd. I enlighet med tillämpningspraxis för den gällande lagstiftningen ska ersättningsgilla redskap och andra tekniska lösningar som möjliggör tillgängligt boende kunna vara t.ex. elektroniska dörrtelefons- och dörröppningssystem, takmonterade personlyftanordningar, larmsystem och larmanordningar som installeras för att en person med funktionsnedsättning ska vara trygg, inbegripet optiska eller akustiska larmsystem, fast induktionsslinga, samt fasta signal- och larmanordningar. Även sådana andra redskap och andra tekniska lösningar som blir fast installerade i bostaden och som inte är hjälpmedel för medicinsk rehabilitering eller vårdutrustning som omfattas hälso- och sjukvårdens ansvar eller miljöförvaltningssystem ska vara ersättningsgilla.
Enligt 3 mom. kan välfärdsområdets också ställa redskap och andra tekniska lösningar som möjliggör tillgängligt boende avgiftsfritt till förfogande för personen med funktionsnedsättning. Då förblir redskapen och de tekniska lösningarna i välfärdsområdets ägo. En förutsättning för att redskap och tekniska lösningar ska beviljas är att behovet av dem beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom. Det väsentliga är att bedöma om redskapet eller den tekniska lösningen främjar en persons förmåga att klara av de funktioner som hör till en normal livsföring. Om välfärdsområdet ställer redskap eller lösningar som möjliggör tillgängligt boende till förfogande för en person med funktionsnedsättning, svarar välfärdsområdet för alla installations-, service-, reparations- och försäkringskostnader som användningen av dem förutsätter. Välfärdsområdet ska också svara för att en anordning eller lösning avlägsnas från bostaden och att bostaden ställs i ursprungligt skick, om behovet av dem upphör.
I 4 mom. föreskrivs det om beviljande av stöd för tillgängligt boende i den andra förälderns bostad vid växelvist boende och i en bostad i en serviceenhet. Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt möjliggör som ett sådant boendearrangemang för barn enligt den lagen att barnet bor lika mycket eller nästan lika mycket växelvis hos vardera föräldern. I lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt avses i regel en situation där barnet bor minst 40 procent av kalenderåret hos vardera föräldern, semesterperioder och helger medräknade.
Välfärdsområdet ska när det konkurrensutsätter stöd för boendet på det sätt som förutsätts i 71 § i upphandlingslagen utreda bostädernas och boendemiljöns tillgänglighet och allmänna funktionalitet såsom en del av den servicehelhet som tjänsteproducenten ansvarar för. Utgångspunkten är att de serviceenheter som erbjuder stöd för boendet ansvarar för att bostaden och dess näromgivning är tillgänglig och fungerande. Det är dock inte ändamålsenligt att generellt förbereda sig på alla individuella behov i bostäderna och i fråga om redskap och andra tekniska lösningar i bostaden, utan individuella speciallösningar ska genomföras enligt den föreslagna paragrafen. Stöd för tillgängligt boende för en bostad i en serviceenhet kan beviljas om personens begränsning i funktionsförmågan av särskilt vägande skäl förutsätter det. Till exempel om en person inte kan röra sig självständigt, är det möjligt att som stöd för tillgängligt boende bevilja en elektronisk dörröppnare. Stöd kan också beviljas i en situation där personen inte utan ändringsarbeten, redskap eller tekniska lösningar kan fortsätta att bo på en för honom eller henne annars lämplig serviceenhet. Sådana ändringsbehov kan vara t.ex. larmanordningar eller särskilda wc-stolar med automatisk spolning.
21 §.Tillhandahållande av stöd för tillgängligt boende. I 1 mom. föreskrivs det om olika sätt att producera stödet för tillgängligt boende. Hänvisningen till lagen om välfärdsområden innebär att välfärdsområdet får producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. En person med funktionsnedsättning ska dessutom ha rätt att själv ordna tillgängligt boende. Personen ska ha rätt att bestämma vilka redskap eller andra tekniska lösningar han eller hon anskaffar eller vilka ändringsarbeten i bostaden han eller hon låter utföra. Välfärdsområdet ska dock inte vara skyldigt att ersätta andra kostnader än nödvändiga och skäliga kostnader enligt paragrafen. Därför rekommenderas det att personen med funktionsnedsättning kontaktar välfärdsområdet i god tid. En person med funktionsnedsättning kan samtidigt låta utföra eller anskaffa också sådana andra ändringsarbeten i bostaden som inte är nödvändiga, men då svarar personen själv för de kostnaderna.
Enligt 2 mom. blir välfärdsområdet på begäran av klienten skyldigt att uppskatta de skäliga kostnader som ska ersättas på förhand i situationer där klienten själv vill genomföra ett tillgängligt boende. Genom skyldigheten att utföra förhandsuppskattning görs det tydligare vad välfärdsområdet bedömer att det ska ersätta. Förhandsuppskattningen kan bedömas minska meningsskiljaktigheter särskilt när behovet av tillgängligt boende är akut. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när en person med funktionsnedsättning skrivs ut från sjukhuset eller när en familj får ett barn med funktionsnedsättning. Genom förhandsbedömning är det möjligt att snabbt låta utföra ändringsarbeten.
Förhandsuppskattningen kan också bedömas öka planmässigheten i tillgängligt boende och skapa klarhet i ansvarsfrågorna. Samtidigt fullgör myndigheten också sin skyldighet att ge råd och handledning, och klienten får information om vilka kostnader myndigheten anser vara nödvändiga och ersättningsgilla. Uppskattningsskyldigheten ska basera sig på kundens specificerade begäran och på den plan som lämnats in till välfärdsområdet.
Ersättning för kostnaderna för tillgängligt boende ska sökas hos välfärdsområdet senast inom sex månader från att den första kostnadsposten uppkommit. Avvikelse från tidsfristen ska dock göras om det finns en godtagbar orsak till att ansökan försenats, såsom långvarig sjukdom.
22 §.Kortvarig omsorg. Kortvarig omsorg är en tjänst som samordnar den kortvariga vård- och omsorgsservice som ordnas med stöd av specialomsorgslagen och handikappservicelagen. Med kortvarig omsorg kompletteras service enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning enligt socialvårdslagen, lagen om grundläggande utbildning (628/1998) och lagen om stöd för närståendevård. Vård under närståendevårdares ledighet som ordnas som stöd för närståendevården ska prioriteras i förhållande till kortvarig omsorg. Beviljande av kortvarig omsorg förutsätter dock inte att personen med funktionsnedsättning får stöd för närståendevård.
Tjänsterna inom kortvarig omsorg motsvarar sådan service som för närvarande ordnas som individuell vård och annan omvårdnad eller som annan motsvarande för förverkligandet av specialomsorgerna nödig verksamhet enligt specialomsorgslagen samt som annan service enligt handikappservicelagen. Med stöd av de nämnda bestämmelserna har det ordnats kortvarig vård (tillfällig vård) för i synnerhet barn och unga personer med funktionsnedsättning och vuxna som bor med sin barndomsfamilj.
Personer med utvecklingsstörning har haft större rätt till kortvarig vård än andra personer med funktionsnedsättning. Förslaget till bestämmelse främjar, när den förverkligas, jämlikheten mellan personer med funktionsnedsättning och förbättrar de jämlika möjligheterna för familjemedlemmar som tar hand om personer med funktionsnedsättning hemma att förvärvsarbeta, att klara av olika åligganden de har och att sörja för sitt eget välbefinnande.
Som specialomsorg har också ordnats morgon- och eftermiddagsverksamhet eller vård under skolloven för sådana barn med funktionsnedsättning som inte på samma sätt som sina klasskamrater klarar sig ensamma hemma när föräldrarna är på jobbet. När kommunen med stöd av lagen om grundläggande utbildning ordnar möjlighet för alla elever i årskurserna 1 och 2 att delta i morgon- och eftermiddagsverksamhet ska också morgon- och eftermiddagsverksamhet för barn med funktionsnedsättning ordnas enligt den lagen på samma sätt som för närvarande. Enligt lagen om grundläggande utbildning ska kommunen ordna morgon- och eftermiddagsverksamhet också för elever i årskurs 3–9 när de får särskilt stöd enligt lagen om grundläggande utbildning. Avsikten är att även denna verksamhet i första hand ska fortsätta som en tjänst enligt den allmänna lagen. Avgifterna för morgon- och eftermiddagsverksamhet bestäms enligt lagen om grundläggande utbildning alltid när en person med funktionsnedsättning kan delta i verksamhet enligt lagen om grundläggande utbildning.
Syftet med den nya bestämmelsen är att säkerställa möjligheten för föräldrar eller andra närstående som tar hand om en person med funktionsnedsättning att kombinera omsorg om personen med andra viktiga saker i livet. Det är dock viktigt att servicen i första hand tillhandahålls enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Därför bör särskild vikt läggas vid servicens innehåll. Väl genomförd kortvarig omsorg gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att bo hemma också när han eller hon behöver och får mycket stöd och omsorg av sin familj.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om syftet med kortvarig omsorg. Syftet med kortvarig omsorg är att trygga den oundgängliga omsorg som en person med funktionsnedsättning som bor med sin familj eller någon annan närstående behöver och att stödja välmåendet hos dem som ansvarar för omsorgen samt att göra det möjligt för dem att klara av t.ex. de skyldigheter som hänför sig till arbete, bedrivande av företagsverksamhet eller studier. För personer med funktionsnedsättning i alla åldrar ska kunna ordnas kortvarig omsorg. Ett barn kan få kortvarig omsorg när barnets behov av vård och omsorg beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom, inte på den unga åldern.
Med kortvarig omsorg avses omsorg som till sin karaktär är tillfällig eller som upprepas med vissa tidsintervaller. De situationer där en person med funktionsnedsättning behöver service kan vara sådana som är kända på förhand och regelbundet återkommande eller exceptionella och plötsliga situationer. Akut behov av hjälp kan t.ex. bero på att den som svarar för omsorgen blir sjuk, behöver uträtta ärenden eller när det ska ordnas vård för en annan familjemedlem.
Genom kortvarig omsorg kan man trygga den hjälp som ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning behöver på morgonen innan skolan börjar samt efter skoldagen exempelvis om kommunen på grund av mycket särskilda behov inte kan ordna servicen som morgon- och eftermiddagsverksamhet med stöd av lagen om grundläggande utbildning. Service kan också ordnas under skolloven medan föräldrarna arbetar eller under vilotiden för den som ansvarar för omsorgen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om rätten för personer med funktionsnedsättning att få kortvarig omsorg. Den kortvariga omsorgen ska komplettera den hjälp som närstående ger och säkerställa att nödvändig hjälp finns tillgänglig också när de närstående är förhindrade att ge hjälp. Ju mera bindande behov av hjälp en person med funktionsnedsättning har, desto större blir betydelsen av kortvarig omsorg för både den berörda personen och de närstående som ansvarar för omsorgen om honom eller henne.
Den betydelse som kortvarig omsorg har som möjliggörare av tillräcklig vila och rekreation för närstående stöder hela familjens välmående. Betydelsen av kortvarig omsorg som en åtgärd som innebär att en närstående person har möjlighet att sova accentueras när en person med funktionsnedsättning kontinuerligt behöver hjälp, stöd eller tillsyn särskilt också på natten. Med hjälp av tjänsten kan t.ex. föräldrarna i en barnfamilj tillbringa tid sinsemellan eller tillsammans med de andra syskonen.
I 3 mom. föreskrivs det om vad som ska beaktas vid valet av sättet för tillhandahållandet av kortvarig omsorg. Den kortvariga omsorgens kvantitet och sättet för genomförande varierar enligt den individuella situationen. Åldern, familjesituationen och livsmiljön hos en person med funktionsnedsättning inverkar på hur bindande omsorgen är och hur servicen ska tillhandahållas i praktiken. De egna styrkorna och föremålen för utveckling och de intressen som personen med funktionsnedsättning har ska i den mån det är möjligt beaktas vid tillhandahållandet av servicen. Även det hur mycket hjälp personen med funktionsnedsättning behöver och behovet av att sörja för personens säkerhet samt för de språkliga behoven och behoven i anslutning till kommunikationen ska beaktas vid tillhandahållandet av servicen.
Ju större behov av hjälp och omsorg personen har, desto mer påverkar familjens situation som helhet tillhandahållandet av kortvarig omsorg. Det bör också beaktas på vilket sätt servicen ska ordnas för att den bäst ska stödja välfärden för de närstående som ansvarar för vården. Kortvarig omsorg kan också tillhandahållas hemma hos en person med funktionsnedsättning, t.ex. i form av familjevård som ges i hemmet.
Kortvarig omsorg avser i allmänhet perioder på några timmar, dagar eller en vecka, men i undantagsfall, till exempel om den som svarar för omsorgen blir sjuk, även längre perioder. Den oavbrutna kortvariga omsorgen ska dock pågå i mindre än 3 månader.
Även om kortvarig omsorg inte i första hand är service som tryggar delaktigheten för en person med funktionsnedsättning, ska den tillhandahållas så att servicen vid behov stöder delaktigheten och självständighetsprocessen för personen med funktionsnedsättning. I synnerhet när en person behöver mycket hjälp uppstår det ofta ett närmare förhållande än vanligt till de närstående som ansvarar för omsorgen. Möjligheten att uppnå delaktighet för en person med funktionsnedsättning kan då i mycket hög grad vara beroende av de närstående. Kortvarig omsorg gör det möjligt att få nya erfarenheter, utvidga de sociala kontakterna och lära sig att klara sig i olika situationer samt att lära sig att lita på hjälp från även andra än de närstående. Servicen erbjuder i synnerhet barn och unga samt vuxna som länge bott i barndomshemmet en möjlighet att öva sig i att vara självständiga och gör det också lättare för de närstående att successivt överföra omsorgsansvaret på andra personer.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om sätten att tillhandahålla kortvarig omsorg.
Kortvarig omsorg kan, beroende på personens behov och situation, tillhandahållas som personlig service eller i form av service i grupp. Detta ökar möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att bygga upp och upprätthålla sociala relationer och att öva sig att vara självständig.
Kortvarig omsorg ska också kunna beviljas t.ex. som en del av stöd för boendet så, att tjänsterna bildar en helhet som motsvarar de behov som personen med funktionsnedsättning har och som tryggar familjens välmående.
I 5 mom. föreskrivs det om kommunens möjlighet att vara serviceproducent för kortvarig omsorg. Välfärdsområdet kan av kommunen skaffa kortvarig omsorg om barn med funktionsnedsättning som går i skola och som vid behov kan ordnas i skolans lokaler med hjälp av skolgångsbiträdenas arbetsinsats. Välfärdsområdet behöver inte konkurrensutsätta servicen och det förutsätts inte att kommunen bolagiserar servicen.
När det gäller kortvarig omsorg är det fråga om en uppgift där det är ändamålsenligt att producera tjänsten i samarbete mellan det kommunala undervisningsväsendet och välfärdsområdena så att bådas mål för tjänsteproduktionen uppfylls. Samarbetet uppfyller de förutsättningar för upphandling av tjänster från en annan upphandlande enhet som anges i 16 § i upphandlingslagen. Välfärdsområdet kan skaffa tjänsterna av kommunen utan anbudsförfarande. För kommunens del är det fråga om en uppgift som anknyter till undervisningsväsendet och som inte ska betraktas som en uppgift som enligt 126 § i kommunallagen ska skötas i ett konkurrensläge på marknaden. Kommunen kan producera servicen utan bolagisering. För att frågan inte ska lämna rum för tolkning, föreskrivs det i detta moment om kommunens rätt att för välfärdsområdet producera sådan kortvarig omsorg som avses i denna paragraf i förslaget till lag om funktionshinderservice.
Sådana resor till service inom kortvarig omsorg som är nödvändiga för en person med funktionsnedsättning ska ordnas som stöd för rörligheten enligt 25 § i denna lag. Bestämmelser om den klientavgift som tas ut för stöd för rörligheten föreslås i klientavgiftslagen. På uttagande av klientavgift ska tillämpas vad som i 11 § i klientavgiftslagen föreskrivs om efterskänkande och nedsättning av avgift.
23 §.Dagverksamhet. I 1 mom. föreslås bestämmelser om rätten till dagverksamhet för personer med funktionsnedsättning. Rätten är sekundär i förhållande till annan reglering som nämns i momentet.
Dagverksamhet ska jämställas med förvärvsarbete, heltidsstudier, verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet och erbjuder dem som deltar i verksamheten motsvarande regelbunden daglig verksamhet som främjar delaktigheten. Därför ska skyldigheten att ordna dagverksamhet gälla personer med funktionsnedsättning som inte har uppnått åldern för ålderspension och som på grund av sin väsentligt nedsatta funktionsförmåga inte kan delta i sysselsättningsfrämjande service enligt socialvårdslagen (arbetsverksamhet, sysselsättningsfrämjande verksamhet), som ska vara den primära servicen, eller när sysselsättningsfrämjande tjänster inte svarar på de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. De som deltar i dagverksamheten är på grund av att servicen kommer i sista hand personer med funktionsnedsättning som behöver mycket hjälp eller stöd.
Välfärdsområdet har ingen särskild skyldighet att ordna dagverksamhet för personer som har uppnått åldern för ålderspension enligt 10 § 1 mom. i folkpensionslagen (568/2007). Regleringen motsvarar till sitt sakinnehåll 8 b § i den gällande handikappservicelagen. Verksamhet som stöder den sociala delaktigheten för en person med funktionsnedsättning som uppnått åldern för ålderspension kan ordnas antingen som en del av annan service, med stöd av socialvårdslagen eller som annan service enligt 30 § i detta lagförslag.
Personer som deltar i dagverksamhet är ofta inte själva kapabla att ordna möjligheter att röra sig eller behöver specialarrangemang för att röra sig. Om en person med funktionsnedsättning behöver stöd för resor inom dagverksamheten, ordnas de som stöd för rörligheten enligt 25 § i denna lag. Bestämmelser om den klientavgift som tas ut för stöd för rörligheten föreslås i klientavgiftslagen. På uttagande av klientavgift ska även tillämpas vad som i 11 § i klientavgiftslagen föreskrivs om efterskänkande och nedsättning av avgift.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om syftet med dagverksamheten. Målen för dagverksamheten ska styra dagverksamhetens innehåll. Varje deltagare har dessutom individuella mål för dagverksamheten som anknyter till stödjandet av funktionsförmågan och delaktigheten. Dessa mål avtalas tillsammans med personen med funktionsnedsättning och de anställda inom dagverksamheten.
24 §. Tillhandahållande av dagverksamhet. I paragrafen föreslås bestämmelser om ansvaret för att ordna dagverksamhet och om det praktiska genomförandet av dagverksamhet.
Enligt 1 mom. ska dagverksamheten till innehåll, mängd och genomförande svara mot de individuella behov och mål som en person med funktionsnedsättning har och som antecknas i klientplanen. Verksamheten ska vara aktiv och mångsidig och erbjuda tillräckligt med kognitiva och aktivitetsbaserade mål och möjligheter till samvaro. Det är viktigt att stödja social interaktion på olika sätt i dagverksamheten.
Dagverksamhet kan omfatta motion, utflykter och skapande verksamhet. I den mån det är möjligt kan man använda sig av välfärdsområdets och kommunens allmänna lokaler, tjänster och funktioner, såsom kultur- och idrottstjänster och olika evenemang. Avsikten är att finna lösningar för utmaningarna när det gäller deltagande för personer med funktionsnedsättning och sänka tröskeln för deltagande i allmän service och allmänna evenemang.
För att vars och ens delaktighet ska förverkligas i dagverksamheten ska särskild uppmärksamhet fästas vid möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att bli hörda på det språk de använder eller genom den kommunikationsmetod de använder. Också en person som kommunicerar med kroppsspråk, såsom miner, gester, agerande eller beröring, har rätt att bli hörd och att delta i verksamheten. För att interaktionen ska lyckas förutsätts då att arbetstagarna har särskild kompetens och att de känner personen.
Dagverksamhet ska ordnas enligt personens behov och resurser så att verksamheten gör det möjligt att utforma en regelbunden dags- eller veckorytm och att personen får tillräcklig vila. Personer med funktionsnedsättning ska tryggas möjlighet att delta i verksamheten fem dagar i veckan, om inte ett mindre antal är tillräckligt för att svara mot personens behov. Dagverksamhet kan ordnas mer sällan t.ex. när personens hälsotillstånd och ork begränsar deltagandet. På önskemål av en person med funktionsnedsättning ska det också vara möjligt att ordna verksamheten mer oregelbundet, till exempel beroende på hur olika verksamhetsmöjligheter erbjuds i kommunen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om sätten att tillhandahålla dagverksamhet. Dagverksamhet kan ordnas i grupp när det är motiverat med tanke på deltagarnas behov och verksamhetens mål. Eftersom funktionsförmågan och orken för dem som deltar i dagverksamhet kan variera från dag till dag, ska tjänsten ordnas flexibelt med beaktande av detta. Individuella behov ska också beaktas vid service i grupp.
Dagverksamhetens lokaler ska lämpa sig för deltagarnas behov. De som deltar i dagverksamhet kan t.ex. ha en hörsel- eller synnedsättning, varvid utrymmena ska möjliggöra användning av hjälpmedel för hörande och av tolkningstjänst och ha sådana belysningsförhållanden som synnedsättningen förutsätter. Servicen ska ordnas som personlig service t.ex. när det annars inte finns lämpliga verksamhetsformer tillgängliga eller när personens eller andras säkerhet kräver det. Av målen för dagverksamheten följer, att den i första hand ska ordnas någon annanstans än hemma hos personen eller i utrymmen i anslutning till gruppboende.
25 §. Stöd för rörligheten. I paragrafen föreskrivs det om stöd för rörligheten. På grund av att den föreslagna lagen är subsidiär stöds personer med funktionsnedsättning i första hand att använda allmän kollektivtrafik, till vilken hör anropsstyrd trafik- och servicetrafik. Enligt 23 § i socialvårdslagen är en tillgänglig och fungerande allmän kollektivtrafik inklusive anrops- och servicetrafik det främsta sättet att ordna sådan rörlighet som lämpar sig för alla. Att stödja människor i att i första hand använda allmän kollektivtrafik är också i linje med målen för hållbar utveckling.
Personer med funktionsnedsättning kan med stöd av socialvårdslagen få t.ex. handledning och handledd träning i användningen av kollektivtrafik, ledsagarservice samt grupptransporter, vilka är primära i förhållande till det stöd för rörligheten som avses i den föreslagna lagen. För att lära sig färdigheter som behövs för att röra sig självständigt och för att använda allmän kollektivtrafik ska det också vara möjligt att få träning enligt 7 § i den föreslagna lagen.
Vid bedömningen av om den allmänna kollektivtrafiken är lämplig gäller det att beakta om den faktiskt finns att tillgå och är åtkomlig för personen med funktionsnedsättning. I vissa situationer är den allmänna kollektivtrafiken inte lämplig för personen med funktionsnedsättning t.ex. på grund av väglaget. Syftet med stödet för rörligheten är dock inte att ersätta sådan brist på allmän kollektivtrafik som allmänt påverkar invånarnas rörlighet i området.
Det ska också vara möjligt att ordna stöd för rörligheten bara för en del av resan, om personen med funktionsnedsättning självständigt kan anlita allmän kollektivtrafik för resten av resan. Detta är ändamålsenligt i synnerhet vid långa resor. Då ska det säkerställas att förflyttningar från ett trafikmedel till ett annat lyckas utan att personen med funktionsnedsättning orsakas oskälig olägenhet.
Bestämmelser om klientavgiften för stöd för rörligheten finns i klientavgiftslagen.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om förutsättningarna för att få stöd för rörligheten. Det avgörande är inte personens diagnos, utan vilka slags svårigheter att röra sig som begränsningen av funktionsförmågan orsakar just personen i fråga. Förutsättningen är inte uttryckligen en fysisk funktionsnedsättning, utan det kan också vara fråga om en kognitiv, psykisk, social eller sensorisk begränsning i funktionsförmågan. Kognitiv begränsning i funktionsförmåga kan till exempel ta sig uttryck i att en person inte kan uppfatta sin omgivning, inte hittar rätt hållplats eller vet hur man går till stationen, stiger på rätt buss eller stiger av på rätt hållplats eller hur man går från hållplatsen till destinationen. I fråga om psykiska sjukdomar, liksom i fråga om andra sjukdomar, ska förutsättningen vara en långvarig eller bestående begränsning i funktionsförmågan som orsakar oskäligt stora svårigheter att anlita allmän kollektivtrafik. Till exempel kan svår panikångest eller rädsla berättiga till stöd för rörligheten, men inte en lindrig form.
Vid bedömningen av behovet av stöd för rörligheten ska personens behov av att röra sig, annan service som stöder rörligheten som personen har tillgång till och verksamhetsomgivningens tillgänglighet under olika årstider och tider på dygnet beaktas.
Vid bedömningen av barns och unga personers individuella behov av stöd för rörligheten ska också barnets eller den unga personens ålder och utvecklingsfas beaktas.
En förutsättning för beviljande av stöd för rörligheten är att personen inte självständigt kan anlita allmän kollektivtrafik utan oskäligt stora svårigheter. Till denna del är skillnaden jämfört med den nuvarande lagstiftningen om funktionshinderservice förutsättningen att kollektivtrafiken ska kunna anlitas självständigt. Den föreslagna ändringen jämfört med nuläget hänför sig till de sätt att tillhandahålla stöd för rörligheten som föreskrivs i 26 § i lagförslaget. I fortsättningen kan stöd för rörligheten genomföras t.ex. med hjälp av en personlig assistent eller ledsagare.
Oskäliga svårigheter att självständigt använda allmän kollektivtrafik kan orsakas av till exempel svårigheter vid påstigning och avstigning, en väg i mycket dåligt skick eller utmaningar i oväntade situationer inom trafiken, såsom vid plötsliga inbromsningar. Sådana situationer kan leda till en känsla av otrygghet och till risk för olycksfall, i synnerhet om personen med funktionsnedsättning har svårt att hålla balansen eller inte kan gripa tag i någonting. En person med funktionsnedsättning som använder hjälpmedel för att röra sig kan ha begränsade möjligheter att anlita allmän kollektivtrafik på grund av att han eller hon behöver ändamålsenlig hjälp för att ta sig in i och ut ur trafikmedlet.
Personens förmåga och faktiska möjligheter att självständigt anlita allmän offentlig trafik ska bedömas individuellt t.ex. genom att resor görs på försök eller på något annat sätt som är lämpligt för individuell bedömning. Vid bedömningen ska personens fysiska, psykiska och kognitiva, sociala och sensoriska funktionsnedsättningar samt omvärld och närmiljö och övriga omständigheter beaktas.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sin korta avgörandebeskrivning HFD 7.6.2018 T 2743 och i sitt opublicerade avgörande HFD 23.6.2020 H 163 konstaterat att det inte är ett villkor för färdtjänst att personen ska klara sig på egen hand utan en annan persons hjälp när det gäller att röra sig i normal livsföring och i andra funktioner som hör till normal livsföring.
Det ska vara möjligt att få stöd för rörligheten enligt den föreslagna bestämmelsen även om en person med funktionsnedsättning alltid behöver en annan persons hjälp när han eller hon rör sig utanför hemmet. Om en person med funktionsnedsättning däremot med hjälp av t.ex. en personlig assistent kan använda kollektivtrafik, har personen inte nödvändigtvis rätt till taxiresor när personen reser tillsammans med assistenten. Den eventuella längre tid som går åt till resan ska dock beaktas vid bedömningen av timbehovet av assistent.
På samma sätt som för närvarande är välfärdsområdet skyldigt att ordna ett till kostnaderna skäligt stöd för rörligheten. Vid skälighetsbedömningen ska man beakta t.ex. det individuella behov av att röra sig som en person med funktionsnedsättning har, resans längd och syfte, antalet resor och var invånarna på orten eller i området normalt uträttar ärenden och rör sig.
Såsom sådant stöd för rörligheten som avses i bestämmelsen ordnas inte hälso- och sjukvårdsrelaterade resor eller andra resor för vilka personen får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag. Sådana resor är också resor som hänför sig till rehabilitering, t.ex. terapi.
I 2 mom. föreskrivs det om för vilka resor stöd för rörligheten ska ordnas.
Med arbete avses förutom arbete i arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden också företagsverksamhet. Arbetet behöver inte trygga personens utkomst som helhet, utan det kan också vara deltidsarbete. Det väsentliga är att personen med funktionsnedsättning regelbundet arbetar eller bedriver företagsverksamhet. Verksamhet av hobbynatur ska inte betraktas som arbete.
Arbetsresan är en resa hemifrån till den plats där arbetet utförs och tillbaka. Start- eller slutpunkten för arbetsresan kan också vara någon annan plats än hemmet eller den vanliga platsen där arbetet utförs, om det inte leder till en oskälig förlängning av resan. Arbetsresan kan till exempel avslutas så att man blir direkt på ärenden.
Som stöd för rörligheten ersätts inte resor som hänför sig till arbetsuppgifterna och som görs under arbetsdagen. Eftersom arbetsgivaren kan bestämma om dessa resor, ska arbetsgivaren ersätta kostnaderna för dem. Även företagaren svarar själv för dessa kostnader.
Diskrimineringsombudsmannen gav ett utlåtande om främjande av likabehandlingen av idrottsutövare med funktionsnedsättning den 17 april 2019. Enligt utlåtandet ska idrott åtminstone i fråga om de toppidrottare som får stipendium jämställas med arbete när behovet av färdtjänst bedöms. Även HFD har meddelat ett årsboksavgörande (HFD 2013:139) om elitidrott och transportservice. Enligt avgörandet var de dagliga tränings- och övningsresorna till ridstallarna för en person som tävlade på paralympisk nivå och som fick stipendium sådana nödvändiga arbetsrelaterade resor att personen hade rätt att få färdtjänst enligt handikappservicelagen för dem. Ett villkor för att stipendium skulle beviljas var att mottagaren förband sig att träna långsiktigt och professionellt.
Bestämmelsen ska på motsvarande sätt tillämpas också på studieresor och i tillämpliga delar också på andra resor som hör till den normala livsföringen och på resor för sysselsättningsfrämjande verksamhet, arbetsverksamhet och dagverksamhet, träning, särskilt stöd för delaktigheten, stöd i att fatta beslut, krävande multiprofessionellt stöd och kortvarig omsorg. Om det till träning eller annan service hör att röra sig med kollektivtrafik eller på något annat sätt som en del av servicens innehåll, ingår sådan rörlighet i träningen, och för den beviljas inte stöd för rörligheten.
Som studierelaterade resor ersätts resor som hänför sig till studier som leder till examen eller ett yrke eller som förbättrar personens möjligheter att bedriva sådana studier eller som förbättrar personens möjligheter att få arbete till exempel genom att stärka personens yrkesskicklighet. Sådana studier är också undervisning och handledning som ordnas i tränings- och rehabiliteringssyfte. Som studieresa betraktas inte en sådan resa i samband med studier av hobbynatur som inte kan bedömas förbättra personens möjligheter att få arbete. För dessa resor ska det vara möjligt att använda stöd för rörligheten som är avsedd för annan normal livsföring.
Sådana resor i anslutning till annan normal livsföring och som avses i bestämmelsen är t.ex. resor som hänför sig till uträttande av ärenden, hobbyer, upprätthållande av sociala relationer och deltagande i samhället.
I 3 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av sättet att genomföra stödet för rörligheten, mängden stöd och stödets regionala omfattning. Vid bedömningen av det individuella behov av stöd för rörligheten som en person med funktionsnedsättning har ska personens funktionella dvs. sociala och fysiska miljö utredas bl.a. i fråga om var den service som personen och andra som bor inom området anlitar finns och var andra möjligheter att uträtta ärenden finns. Vidare bör man beakta de möjligheter som en person med funktionsnedsättning har att självständiga anlita allmän kollektivtrafik i olika slags situationer och aktiviteter och för färder till olika platser. Vid bedömningen ska det tas hänsyn till tillgängligheten i fråga om såväl trafikmedlen som omvärlden och närmiljön, annan service som personen med funktionsnedsättning har tillgång till samt hjälpmedel för att röra sig.
Tillgängligheten ska betraktas omfattande och i fråga om hela resan. Förutom att trafikmedlen är tillgängliga ska man också beakta hållplatsernas och stationernas tillgänglighet samt utrop vid hållplatser. Faktorer som ska beaktas är också bl.a. tidtabellernas tillgänglighet, anskaffningen av resebiljett och användningen av den, hur det går att ta sig till hållplatsen och stiga på färdmedlet, att resa i färdmedlet och att stiga av det samt hur det går att ta sig till destinationen.
26 §.Tillhandahållande av stöd för rörligheten. Paragrafens 1 mom. innehåller en förteckning över olika sätt att tillhandahålla stöd för rörligheten. Det föreslås att dessa sätt görs mångsidigare. På samma sätt som i fråga om annan service ska en person med funktionsnedsättning ha subjektiv rätt till stöd för rörligheten, men inte till ett visst sätt att tillhandahålla det. Syftet med bestämmelsen är att göra sätten att tillhandahålla stöd för rörligheten mångsidigare och flexiblare och minska användningen av överlappande tjänster. Det är t.ex. inte nödvändigt att ordna stöd för rörligheten som taxiresor när personen med funktionsnedsättning kan anlita allmän kollektivtrafik med hjälp av personlig assistans.
Enligt 1 punkten kan stöd för rörligheten på samma sätt som för närvarande tillhandahållas som färdtjänst. Om stödet för rörligheten tillhandahålls som färdtjänst, ska också sättet att ordna färdtjänst svara mot de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Personer med funktionsnedsättning ska dock inte ha subjektiv rätt till ett visst sätt att ordna servicen. Under den tid som handikappservicelagen har varit i kraft har rättspraxis uppstått i fråga om sätten att ordna färdtjänst, till exempel i fråga om bekant taxi. Användning av bekant taxi kan innebära t.ex. användning av samma bekanta taxiförare.
I HFD:s opublicerade avgöranden 21.3.2014 T 878 och T 879 samt 6.5.2014 T 1500 om rätt till bekant taxi ansågs det att ordnandet av färdtjänst utan rätt till bekant taxi inte de facto har hindrat personen från att använda den tjänst som beviljats honom eller henne. I HFD:s korta avgörandebeskrivning 14.2.2020/641 om rätt till bekant taxi bedömdes däremot att personen på grund av begränsningar i funktionsförmågan till följd av sjukdom och funktionsnedsättning hade oskäligt stora svårigheter att anlita färdtjänst i den form som samkommunen hade beviljat den. Personen skulle således beviljas rätt att använda bekant taxi eller så skulle färdtjänst skulle ordnas på något annat sätt som motsvarar personens behov.
Enligt 2 punkten kan stöd för rörligheten ordnas med hjälp av personlig assistans. Detta är möjligt när en person med funktionsnedsättning kan anlita allmän kollektivtrafik med assistentens hjälp eller annars kan röra sig med assistentens hjälp. Vid bedömningen av antalet assistenttimmar ska den tid som används för att röra sig beaktas. Personlig assistans som ett sätt att tillhandahålla stöd för rörligheten kan särskilt passa i situationer där en person med funktionsnedsättning har en personlig assistent till sitt förfogande t.ex. under hela dagen eller arbetsdagen eller dygnet runt.
Enligt 3 punkten kan stöd för rörligheten genomföras med hjälp av en ledsagare. I den gällande handikappservicelagen har ledsagarservice alltid varit anknuten till färdtjänst och den har inte beviljats separat. Målet är att ledsagarservice ska kunna fås på olika sätt och mer än för närvarande.
Välfärdsområdet kan enligt 4 punkten ställa en bil eller ett annat för personen lämpligt färdmedel till förfogande för personen med funktionsnedsättning och enligt 5 punkten kan välfärdsområdet bevilja ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel.
Att ställa en bil eller ett annat färdmedel till förfogande för en person med funktionsnedsättning eller att bevilja stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel skulle leda till flexibilitet med tanke på rörligheten för en person med funktionsnedsättning eller för familjen till ett barn med funktionsnedsättning. Det kan också på längre sikt bli förmånligare än att ersätta enskilda resor. De bilar eller andra färdmedel som ställs till förfogande för personer med funktionsnedsättning kan vara välfärdsområdets egna, eller alternativt kan välfärdsområdet skaffa dem t.ex. genom leasingavtal.
Bestämmelser om ställande av en bil eller ett annat färdmedel till förfogande för personen med funktionsnedsättning, om beloppet av det stöd som beviljas för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel samt om ersättning av nödvändiga ändringsarbeten i en bil av standardmodell eller ett annat färdmedel finns i det föreslagna 29 § som gäller ekonomiskt stöd.
Som sådant annat färdmedel som avses i bestämmelsen kan komma i fråga t.ex. snöskotrar eller terränghjulingar. Med annat färdmedel avses inte elrullstolar, elmopeder eller andra hjälpmedel som beviljas som medicinsk rehabilitering.
Förteckningen i 1 mom. om sätten att tillhandahålla stöd för rörligheten är inte uttömmande, utan enligt 6 punkten ska det också vara möjligt att tillhandahålla stödet för rörligheten på något annat lämpligt sätt. Ett annat lämpligt sätt kan t.ex. vara en digital applikation eller fjärrvägledning, om personen har svårt att uppfatta omgivningen, känna igen klockan eller stiga på rätt buss. Vid tillämpningen av bestämmelsen kunde således digitaliseringen och den tekniska utvecklingen beaktas.
Enligt 2 mom. kan olika genomförandesätt kombineras. En person med funktionsnedsättning kan till exempel tillsammans med en personlig assistent anlita allmän kollektivtrafik en del av resan, och då kan resten av resan genomföras till exempel som färdtjänst. Vid valet av sättet att tillhandahålla tjänsterna ska bestämmelserna i den föreslagna lagens 1 kap. om beslutsfattande och tillhandahållande av tjänster beaktas. Exempelvis i sin korta avgörandebeskrivning 14.2.2020/641 bibehöll högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsdomstolens beslut där det konstaterades att sättet att ordna färdtjänst inte får hindra eller inskränka den subjektiva rätten till färdtjänst för personer med svår funktionsnedsättning. Vid valet av sättet att tillhandahålla servicen ska man även i fortsättningen vid tillämpningen av den föreslagna lagen beakta att sättet att genomföra servicen inte hindrar eller inskränker den subjektiva rätten till stöd för rörligheten.
I 3 mom. föreskrivs det om vilka sätt att tillhandahålla stöd för rörligheten som ska finnas tillgängliga i välfärdsområdet. Välfärdsområdet ska av sätten för tillhandahållandet åtminstone ha tillgång till personlig assistans och dessutom till färdtjänst och vid behov ledsagarhjälp eller stöd i samband med den.
I momentet preciseras dessutom förutsättningarna för att som stöd för rörligheten få tillgång till en bil eller något annat lämpligt färdmedel eller ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel. Ett sådant omfattande behov av stöd för rörligheten som avses i bestämmelsen kan bero på till exempel arbete eller studier. Enligt den nuvarande lagens tillämpningspraxis har det varit möjligt att bevilja stöd för anskaffning av bil också till familjen till ett barn med funktionsnedsättning, om bilen behövs för att transportera barnet och de hjälpmedel som barnet behöver. Avsikten är inte att ändra praxis till denna del, utan barnets familj kan ges tillgång till en bil eller något annat lämpligt färdmedel eller beviljas ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel.
Eftersom ställande till förfogande av en bil eller ett annat färdmedel såsom ekonomiskt stöd eller beviljande av ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel för en person med funktionsnedsättning är ett alternativ till t.ex. färdtjänst, ska det vara en i 92 § 1 mom. 17 punkten i inkomstskattelagen (1535/1992) avsedd förmån som inte är skattepliktig inkomst för mottagaren. En sådan bil eller ett sådant annat färdmedel är på det sätt som avses i 114 § 2 mom. i mervärdesskattelagen (1502/1993) enbart i användning för ändamål som berättigar till avdragsrätt.
I 4 mom. föreskrivs det om samordning av färdtjänstresor för att genomföras med samma färdmedel. Detta motsvarar gällande praxis i flera kommuner. När frågan om oskäliga olägenheter bedöms ska hänsyn tas till omständigheter som påverkar personens individuella funktionsförmåga eller hans eller hennes hälsa, samt resans syfte. Personens hjälpbehov på grund av en begränsning i funktionsförmågan och t.ex. den hjälp av en annan person som behövs under färden kan också utgöra hinder för samordning. Det att resan tar lång tid kan i vissa fall medföra oskälig påfrestning för personen. Förvärvsarbete och studier förutsätter punktlighet och ofta det att man rör sig under rusningstid, och samordning av resor får inte leda till att restiden förlängs eller annars till oskäliga olägenheter.
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD:2018:64, som det redogörs för vid det föreslagna 5 § 4 mom., gäller möjliggörande av jämlik självständig rörlighet för barn med funktionsnedsättning.
27 §.Mängden stöd för rörligheten. I paragrafen föreskrivs det om mängden stöd för rörligheten som beviljas för olika verksamheter samt om nya sätt att räkna ut och periodisera mängden stöd.
I 1 mom. föreskrivs det om det behövliga antalet arbets- och studieresor samt resor i anslutning till sysselsättningsfrämjande verksamhet och arbetsverksamhet och för att få tillgång till viss service enligt denna lag. För dessa resor fastställs inget minimi- eller maximiantal, utan stöd för rörligheten ska ordnas i den utsträckning som personen med funktionsnedsättning nödvändigt behöver.
I 1 mom. föreskrivs dessutom om minimiantalet resor som hör till normal livsföring, och som inte ändras. Det ska inte vara möjligt att bevilja ett mindre antal resor än minimiantalet, om inte personen ansöker om ett mindre antal resor än så. Behovet av tilläggsresor för annan normal livsföring ska prövas enligt det individuella behov av att röra sig som personen med funktionsnedsättning har, med beaktande av likabehandling och delaktighet samt att stödet för rörligheten ska vara skäligt. Detta innebär från fall till fall en särskild skyldighet att bevilja en person med funktionsnedsättning fler än 18 resor per månad.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om rätten att under färden göra ett skäligt uppehåll eller ta en skälig omväg för att uträtta ärenden. Ett sådant skäligt uppehåll eller en sådan skälig omväg under en resa i en riktning kan vara t.ex. att föra ett barn till daghem eller att hämta barnet därifrån. Vid bedömning av skäligheten beaktas de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning, hur lång tid uppehållet eller omvägen tar samt kostnaderna för uppehållet eller omvägen samt uppehållets eller omvägens syfte. Om resans syfte dock är att uträtta ärenden anses uträttande av ärenden inte vara ett uppehåll eller en omväg som avses i bestämmelsen. Bestämmelsen avser inte att leda till en situation där personen gör en resa från hemmet till den plats där ärendet uträttas och tillbaka hem såsom ett uppehälle eller en omväg, utan att använda två resor för det.
I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att genomföra stödet för rörligheten helt eller delvis med hjälp av en så kallad resbudget så, att stödmängden i stället för antalet resor grundar sig på ett eurobelopp eller ett kilometer- och eurobelopp.
En resbudget gör det möjligt att använda stöd för rörligheten flexibelt enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning och att enligt personens eget val periodisera t.ex. längre resor som görs mer sällan. Det ska vara möjligt att använda resbudgeten trots gränserna mellan kommuner och välfärdsområden. Vid fastställandet av beloppet i euro eller kilometer och euro kan man bl.a. beakta hur många kilometer det har samlats av de resor som personen använt under en viss tid och hur väl denna mängd har tillgodosett behoven att röra sig hos personen med funktionsnedsättning. Typiska resor som grundar sig på eurobeloppet eller på antalet kilometer och eurobeloppet kan vara längre resor till exempel till sommarstugan eller till släktingar som bor längre bort samt resor under semestern. Avsikten är att även dessa längre resor i första hand ska företas inom den allmänna kollektivtrafiken. Det ska vara möjligt att använda resor som grundar sig på eurobeloppet eller på eurobeloppet och antalet kilometer på ett flexibelt sätt också när resor som hänför sig till allmän kollektivtrafik och stöd för rörligheten kombineras.
En person med funktionsnedsättning kan göra en ansökan om resebudget. Välfärdsområdet avgör ansökan och fattar ett överklagbart beslut i ärendet. När stöd för rörligheten tillhandahålls med hjälp av en resebudget ska det ses till att den subjektiva rätten till stöd för rörligheten tillgodoses för personen med funktionsnedsättning och att sättet för genomförandet inte hindrar eller inskränker tillgodoseendet av denna rätt.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om periodisering av stöd för rörligheten. Resor inom stöd för rörligheten behöver inte användas under en månad, utan periodiseringen kan ske under en längre tidsperiod på högst ett år. Detta främjar flexiblare rörlighet. En person med funktionsnedsättning kan ansöka om periodisering av stödet för rörligheten. Välfärdsområdet avgör ansökan och fattar ett överklagbart beslut i ärendet. När välfärdsområdet fattar beslut om periodisering av stöd för rörligheten ska det beakta förutsättningar som personen med funktionsnedsättning har att följa upp användningen av resorna för att rätten att röra sig inte ska äventyras. Det är bra att kunna följa användningen av resorna i realtid eller åtminstone nästan i realtid, för att det ska vara så lätt som möjligt att planera och följa upp användningen av resorna.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om rätten för en person med funktionsnedsättning att få annat stöd för rörligheten när han eller hon av välfärdsområdet såsom ekonomiskt stöd har fått en bil eller ett annat färdmedel eller har fått ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel. Syftet med bestämmelsen är att trygga möjligheterna till deltagande för en person med funktionsnedsättning också när bilen är inne för reparation eller väglaget förhindrar användning av bilen. Resorna ska kunna användas för vilken som helst verksamhet som avses i 1 mom. Antalet resor som understiger minimiantalet och beviljande av extra resor ska bedömas på samma sätt som i fråga om resor som hänför sig till verksamhet som hör till normal livsföring enligt 1 mom.
28 §.Den regionala omfattningen av stödet för rörligheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om den regionala omfattningen av stödet för rörligheten. När omfattningen av stödet för rörligheten fastställs ska det tas hänsyn till att stödet för rörligheten är skäligt både med tanke på det behov av stöd för rörlighet som personen men funktionsnedsättning har och med tanke på kostnaderna.
När arbetsresors och studieresors omfattning bedöms ska det beaktas att personer med funktionsnedsättning har lika rätt till arbete och studier, samt till personens individuella behov av stöd för rörligheten.
Resor avsedda för annan verksamhet än arbets- och studieresor kan göras inom området för den kommun där personen är bosatt. I fråga om resor som är avsedda för annan verksamhet än arbets- och studieresor har i bestämmelsen dessutom använts begreppet ”närmaste kommuner som tillhandahåller servicen”(på finska ”toiminnallinen lähikunta”). Begreppet ”toiminnallinen lähikunta” har använts vedertaget på finska när man talar om det område som omfattas av stödet för rörligheten. Eftersom på omfattningen av stödet för rörligheten utöver de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning också inverkar skäligheten hos kostnaderna för stödet för rörligheten, har innehållet i begreppet ”toiminnallinen lähikunta” varierat i rättspraxis.
Med närmaste kommun som tillhandahåller servicen avses i regel den närmaste möjliga kommun där den service som behövs finns tillgänglig. Definitionen av den närmaste kommunen som tillhandahåller servicen påverkas av hur människorna i allmänhet rör sig inom området och var de uträttar sina ärenden samt av hur olika tjänster finns tillgängliga. Som en kommun som är viktig med tanke på personens eget liv kan betraktas en kommun som personen med funktionsnedsättning har behov av att upprepade gånger besöka. En sådan kommun kan t.ex. vara den kommun där en person med funktionsnedsättning har nära släktingar eller nära vänner eller den kommun där personen med funktionsnedsättning har sin stuga. När det är fråga om en resa till en kommun som är viktig med tanke på det egna livet för en person med funktionsnedsättning kan resans längd inverka på antalet resor som beviljas. Detta är en del av bedömningen av om stödet för rörligheten är skäligt.
En resa som görs av särskilda skäl är en tillfällig resa eller en resar av engångsnatur som företas sällan och om vilken det ska fattas ett separat beslut. En sådan resa kan till exempel vara en semesterresa i Finland.
Om mängden stöd för rörligheten baserar sig på eurobelopp eller kilometer- och eurobelopp, dvs. en så kallad resbudget, blir det möjligt att använda stödet för rörligheten flexibelt i hela landet.
Fastställandet av omfattningen av stödet för rörligheten eller stödets skälighet kan inte grunda sig på i förhand fastställda allmänna kilometer- eller eurogränser, eftersom helheten av stöd för rörligheten ska bestämmas enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Avsikten är att det genom planering tillsammans med personen med funktionsnedsättning ska vara möjligt att göra helheten stöd för rörligheten till en skälig helhet med tanke på både personen med funktionsnedsättning och kostnaderna för stödet för rörligheten.
29 §. Ekonomiskt stöd. I paragrafen föreskrivs det om ekonomiskt stöd som ett välfärdsområde kan bevilja inom ramen för de anslag som reserverats för ändamålet på basis av sin allmänna skyldighet att ordna service för att möjliggöra och stödja de verksamheter som nämns i paragrafen för personer med funktionsnedsättning. Eftersom det i bestämmelsen är fråga om ett anslagsbundet ekonomiskt stöd ska välfärdsområdet, på samma sätt som enligt tillämpningspraxis för 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen, ersätta endast skäliga kostnader som kan anses nödvändiga på grund av en begränsning i funktionsförmågan till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom.
I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för beviljande av ekonomiskt stöd och om beloppet av de kostnader som ersätts. Ekonomiskt stöd ska kunna beviljas om en teknisk lösning eller anordning hjälper en person med funktionsnedsättning att klara sig självständigt i de dagliga sysslorna, i att röra sig, i interaktionen eller i fritidsaktiviteter, såsom idrottshobbyer. Ersättningsnivån för kostnaderna ska bestämmas schablonmässigt på samma sätt som för ersättningar som beviljas för kostnader för anskaffning av redskap, maskiner och anordningar som personen behöver för att klara de dagliga funktionerna med stöd av 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen. Ersättningen ska täcka sådana särskilda kostnader som hänför sig till tekniska lösningar eller redskap och som beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom. Redskap som ingår i medicinsk rehabilitering inom hälso- och sjukvården ska liksom för närvarande beviljas med stöd av hälso- och sjukvårdslagen.
Med begreppet redskap avses i paragrafen i vid bemärkelse olika slags redskap, maskiner och anordningar som behövs för de dagliga funktionerna, för att röra sig, för interaktion och för fritidsaktiviteter och för vilka kommunen med stöd av 9 § 1 mom. i handikappservicelagen har kunnat bevilja ekonomiskt stöd för att personer med funktionsnedsättning ska klara sig hemma och utanför hemmet och kunna delta. Med tekniska lösningar avses olika slags lösningar som den tekniska och teknologiska utvecklingen möjliggör och som kan främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att klara sig och ha ett självständigt liv.
Välfärdsområdet ska med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård se till att service för personer med funktionsnedsättning ordnas så att den till innehåll, omfattning och kvalitet motsvarar klienternas behov.
Kommunikationsmedel som ökar möjligheterna att kommunicera, hushållsapparater som är motiverade utifrån ett funktionshinder, redskap och anordningar som behövs för hobbyer och fritidsaktiviteter samt olika slags säkerhetsredskap och säkerhetsanordningar med tillhörande tekniska lösningar är exempel på redskap och tekniska lösningar som kan ersättas enligt bestämmelsen. I bestämmelsen anges inte i detalj för vilka slags anordningar eller tekniska lösningar stöd ska kunna beviljas. En förutsättning är att man med hjälp av stödet kan främja lagens syfte och undanröja sådana hinder och olägenheter i de dagliga funktionerna, rörligheten, interaktionen och fritidsaktiviteterna som ett funktionshinder medför. Den tekniska och teknologiska utvecklingen kan föra med sig nya lösningar. Däremot ersätts inte vanliga redskap eller tekniska lösningar som används i de flesta hushåll.
Med stöd av bestämmelsen kan stöd beviljas för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel på samma sätt som med stöd av den gällande handikappservicelagen. Stödet ska också vara ett sätt att tillhandahålla det stöd för rörligheten som avses i 26 § 1 mom. i den föreslagna lagen. Bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av stöd för rörligheten i form av stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel finns i 25 § 1 mom. och 26 § 3 mom. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beloppet för stöd för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel.
Vid bedömningen av beloppet av det ekonomiska stöd som beviljas för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel ska utgångspunkten vara den bilmodell och utrustningsnivå som personen med funktionsnedsättning nödvändigt behöver på grund av den begränsning i funktionsförmågan personen har. Om personen så önskar, kan han eller hon skaffa en bättre utrustad bil, men i beloppet för stödet för anskaffning av bil beaktas endast nödvändiga och skäliga kostnader till följd av begränsningen i funktionsförmågan. Det är möjligt att få stöd för anskaffning av en bil på nytt när den bil som skaffats med hjälp av det tidigare beviljade stödet inte längre motsvarar sitt syfte på grund av bilens livslängd eller de ändrade behoven hos personen med funktionsnedsättning. Såsom kostnader beaktas de faktiska, nödvändiga och skäliga kostnaderna för anskaffning av bilen för personen med funktionsnedsättning.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om ersättning av kostnaderna för ändringsarbeten på redskap eller andra tekniska lösningar av standardmodell. Ändringsarbetena ersätts helt och hållet med beaktande av att det ekonomiska stödet är anslagsbundet. Nödvändiga är sådana ändringsarbeten som möjliggör användning av redskap eller andra tekniska lösningar av standardmodell. Ersättningen kan också gälla nödvändiga och skäliga ändringsarbeten i en bil eller ett annat färdmedel.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om tiden för sökande av ekonomiskt stöd. Ekonomiskt stöd ska sökas inom sex månader från det att personen med funktionsnedsättning har fått bilen eller något annat redskap eller en teknisk lösning i sin besittning. Om ändringsarbeten måste utföras på en bil, ett annat redskap eller en teknisk lösning av standardmodell, börjar ansökningstiden löpa från det att personen med funktionsnedsättning fått det ändrade, färdiga objektet i sin besittning. Syftet med bestämmelsen har varit att precisera 20 § i den gällande handikappserviceförordningen. I vissa situationer har det varit svårt att fastställa när kostnaderna uppstått. En ansökan om ekonomiskt stöd som lämnats in även senare ska dock godkännas, om personen med funktionsnedsättning kan uppge en godtagbar orsak till att ansökan lämnats in för sent, såsom att personen insjuknat långvarigt.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om välfärdsområdets möjlighet att avgiftsfritt ställa tekniska lösningar och andra än redskap för medicinsk rehabilitering till förfogande för personer med funktionsnedsättning. Bestämmelsen motsvarar 17 § 3 mom. i den gällande handikappserviceförordningen. Som ekonomiskt stöd kan för personens förfogande tillställas en bil eller något annat färdmedel som passar personen. Detta ska också vara ett sätt att tillhandahålla det stöd för rörligheten som avses i 26 § i den föreslagna lagen. Bestämmelser om förutsättningarna för att ställa en bil eller ett annat färdmedel till personens förfogande såsom stöd för rörligheten finns i 25 § 1 mom. och 26 § 3 mom.
30 §. Andra tjänster och stödåtgärder. Enligt paragrafen kan välfärdsområdet såsom service enligt den föreslagna lagen också bevilja andra former av service och ge något annat än ett i 29 § avsett ekonomiskt stöd som behövs för att lagens syfte ska uppnås. Välfärdsområdena har allmän skyldighet att inom anslagsramarna ordna servicen och bevilja stöd.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar vad som i 8 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen föreskrivs om sådan annan service som ska ges personer med funktionsnedsättning som behövs för att syftet med den lagen ska nås samt det som i 9 § 1 mom. i den lagen föreskrivs om ersättning för stöd som behövs för att syftet med lagen ska nås. En motsvarande bestämmelse finns också i 2 § 10 punkten i specialomsorgslagen, med stöd av vilken annan verksamhet som behövs för att genomföra specialomsorgerna har kunnat ordnas. Med stöd av gällande bestämmelser har man förutom de serviceformer som nämns explicit i lagen också kunnat ordna annan service och annat ekonomiskt stöd enligt behoven hos personer med funktionsnedsättning.
Med annan service och ekonomiskt stöd enligt den föreslagna bestämmelsen kan man på samma sätt som enligt gällande lagstiftning på ett smidigt sätt komplettera den helhet av hjälp och stöd som personer med funktionsnedsättning behöver. Bestämmelsen gör det också möjligt att ta i bruk sådana serviceformer som inte nämns i lagen och t.ex. nya, oförutsedda serviceformer som behövs i framtida situationer. Välfärdsområdet ska själv få bestämma för vilka slags behov det ordnar service och stöd enligt bestämmelsen, men utgångspunkten är lagens syfte enligt 1 § i den föreslagna lagen.
På basis av bestämmelsen ska personer med funktionsnedsättning kunna få ersättning inom ramen för anslagen, i enlighet med 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen, för extra klädkostnader som beror på att kläderna slits mera än normalt till följd av ett funktionshinder på grund av funktionsnedsättningen eller sjukdomen eller på grund att personen inte kan använda sådana kläder eller skor som kan köpas färdiga i butikerna. Detta kan bli aktuellt t.ex. när hjälpmedel, såsom rullstol, ortoser, stödförband och specialskor, sliter på kläderna snabbare än normalt och eventuellt också kräver speciella modifieringar av eller mönster för kläderna och skorna.
I enlighet med 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen ska personer med funktionsnedsättning, inom ramen för anslagen, på basis av bestämmelsen få ersättning för extra kostnader som beror på specialkost eller specialnäringspreparat som de måste använda under lång tid och regelbundet.
Det anses inte nödvändigt att föreskriva särskilt om stöd för extra klädkostnader samt för specialkost och specialnäringspreparat eftersom det är fråga om anslagsbundet stöd som beviljats sällan. Avsikten är att detta stöd, som är viktigt för en liten grupp personer med funktionsnedsättning, även i fortsättningen ska beviljas på samma sätt som för närvarande.
3 kap. Ändringssökande
Rätten att söka ändring ska gälla alla beslut som fattats med stöd av den föreslagna lagen, inklusive sättet att tillhandahålla tjänsten. Valet av sättet för tillhandahållandet har direkt inverkan på hur rätten tillgodoses i praktiken och därmed på klientens rättsskydd.
31 §.Begäran om omprövning. Begäran om omprövning föreslås vara ett obligatoriskt skede före ändringssökandet, som ses som den egentliga lagskipningen. I ett beslut som meddelats med stöd av den föreslagna lagen får begäras omprövning.
Vid omprövningsförfarandet ska iakttas de allmänna bestämmelserna om omprövningsförfarandet i 7 a kap. i förvaltningslagen. Enligt 49 e § i förvaltningslagen (434/2003) ska en begäran om omprövning behandlas skyndsamt. Enligt 49 b § i förvaltningslagen får omprövning begäras av den som ett beslut avser eller den vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. Enligt 49 c § i förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Förvaltningslagen tillämpas också på delgivning av beslut. Bestämmelser om anvisningar om hur man begär omprövning och om besvärsanvisning finns i 46 och 47 § i förvaltningslagen. Enligt de paragraferna ska anvisningar om hur man begär omprövning och besvärsanvisning alltid fogas till beslutet. Det är viktigt att beslut som fattas med anledning av en begäran om omprövning motiveras, särskilt när beslutet inte ändras med anledning av begäran om omprövning.
32 §. Sökande av ändring i förvaltningsdomstol. Paragrafen gäller sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. I ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. På sökande av ändring i förvaltningsdomstol tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019 ), enligt vars 13 § 2 mom. besvär ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. I enlighet med den allmänna bestämmelsen i 14 § i den lagen ska besvär lämnas inom besvärstiden till den behöriga förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd om det med tanke på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen, om det finns särskilda skäl för att högsta förvaltningsdomstolen ska avgöra ärendet på grund av att det i ärendet skett ett uppenbart fel, eller om det finns något annat vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd.
4 kap. Särskilda bestämmelser
33 §. Tillsyn.Lagförslaget innehåller en informativ hänvisning till 6 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård, som gäller egenkontroll och myndighetstillsyn. Eftersom personer med funktionsnedsättning till och med kan vara helt beroende av den service som ordnas med stöd av detta lagförslag, är egenkontrollen och myndighetstillsynen viktiga med tanke på personernas rättsskydd.
34 §. Avgifter för service. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lydelsen i 14 § i handikappservicelagen. De klientavgifter som tas ut för service som ordnas med stöd av den föreslagna lagen ska bestämmas enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.
35 §.Utmätningsförbud. Ekonomiskt stöd som betalas enligt 29 och 30 § ska inte få utmätas. Sådana redskap eller tekniska lösningar för vars anskaffning det har beviljats ekonomiskt stöd enligt 29 och 30 § ska inte heller få utmätas. Paragrafen motsvarar 19 a § i den gällande handikappservicelagen.
36 §.Ersättningar från försäkringsanstalter. I paragrafen föreslås det bestämmelser om välfärdsområdets rätt att få ersättning från en försäkringsanstalt i sådana situationer där välfärdsområdet har ordnat service eller stödåtgärder för en person med funktionsnedsättning och försäkringsanstalten har ansvaret för ersättningen för kostnaderna. Bestämmelsen motsvarar det som i 15 § i den gällande handikappservicelagen föreskrivs om regressrätt. På basis av den paragrafen har kommunerna från trafik- och olycksfallsförsäkringen kunnat återkräva kostnaderna för bl.a. serviceboende och personlig assistans för personer som har en svår funktionsnedsättning till följd av trafik- och olycksfallsskador. På grund av den ändring av 15 § i handikappservicelagen som trädde i kraft den 1 januari 2021 har det inte längre funnits någon regressrätt gällande patientförsäkringen.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det inte om välfärdsområdets rätt till ersättning med stöd av lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen (626/1991), utan om det föreskrivs särskilt. Inom trafikförsäkringen ersätts merkostnaderna för serviceboende med stöd av lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen.
Det huruvida personlig assistans är ersättningsgill bestäms inom trafikförsäkringen enligt trafikförsäkringslagen (460/2016) och 5 kap. 2 § 1 punkten i skadeståndslagen. Ersättningsansvaret inom trafikförsäkringen begränsas av det skadeståndsrättsliga kravet på att kostnaderna ska vara nödvändiga. Av kostnaderna för personlig assistans ersätts den del som i det enskilda fallet anses vara nödvändiga extra utgifter till följd av trafikskadan. Personlig assistans som beviljats för arbete och studier ersätts till välfärdsområdet till fullt belopp om kostnaderna för arbetet och studierna överlag anses vara sådana nödvändiga kostnader som enligt lag ska ersättas från trafikförsäkringen, och servicen inte ordnas eller ersätts med stöd av någon annan speciallagstiftning som inte är förenad med regressrätt. Om den skadelidande förutom serviceboende också har beviljats personlig assistans för hobbyn, samhällelig verksamhet eller upprätthållande av sociala kontakter, kan ersättning för personlig assistans betalas för högst 30 timmar i månaden.
Inom olycksfallsförsäkringen ersätts merkostnader för serviceboende med stöd av 93 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). Enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar är ersättningen för merkostnader för serviceboende det dubbla beloppet av det högsta vårdbidraget.
Kostnader för personlig assistans ersätts inte från olycksfallsförsäkringen, eftersom denna förmån inte har angetts vara en ersättningsgill förmån i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Inom olycksfallsförsäkringen ingår kostnaderna till följd av behovet av en personlig assistent i den normerade ersättningen för merkostnader för serviceboende (merkostnader för serviceboende som ersätts från olycksfallsförsäkringen).
De uppgifter som det föreskrivs om i paragrafen hör enligt självstyrelselagen för Åland (1144/1991) till rikets lagstiftningsbehörighet, och de tillämpas därför direkt i landskapet Åland. I landskapet Åland ansvarar kommunerna för uppgifter inom socialvården.
5 kap. Ikraftträdande
37 §.Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023. Det föreslås dock att den nya servicen i lagen, dvs. stöd i att fatta beslut enligt 14 och 15 §, ska träda i kraft den 1 januari 2025. Detta ger välfärdsområdena två år på sig att förbereda sig på att den nya tjänsten ska träda i kraft. Den senare tidpunkten för ikraftträdandet jämnar också ut resursbehovet, eftersom det under lagens tre första giltighetsår kommer att gå mycket resurser till förnyande av bedömningar av servicebehovet, av serviceplaneringen och av besluten.
38 §.Övergångsbestämmelser. Det särskilda stöd för delaktigheten som avses i 12 och 13 § i lagförslaget är en ny tjänst. Särskilt stöd för delaktigheten ska beviljas för minst 10 timmar i månaden under en övergångsperiod på tre år. Efter det ska särskilt stöd för delaktigheten beviljas för minst 20 timmar i månaden. Detta ger välfärdsområdena tid att ordna det särskilda stödet för delaktigheten.
På behandlingen av ansökningar och av ärenden som gäller ändringssökande som är anhängiga vid ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
För att underlätta under en övergångsperiod förblir beslut som fattats med stöd av de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag i kraft under den giltighetstid som antecknats i besluten, dock högst tre år från ikraftträdandet av lagen. Alla beslut ska överensstämma med den nya lagen senast tre år efter ikraftträdandet av lagen. Servicen ska bringas i överensstämmelse med den nya lagen redan tidigare på initiativ av personen med funktionsnedsättning eller på initiativ av välfärdsområdet i det fall att servicebehovet hos personen med funktionsnedsättning förutsätter det.